Författare: admin

Under statsminister Ulf Kristerssons ledning har regeringen genomfört flera betydande åtgärder:

• NATO-medlemskap: Den 7 mars 2024 blev Sverige formellt medlem i försvarsalliansen NATO, vilket markerar en historisk förändring i landets säkerhetspolitik.
• Sänkt skatt på investeringssparkonton (ISK): Regeringen har beslutat att sänka skatten på ISK, vilket innebär att sparare får behålla en större del av sina avkastningar

Gällande straffrabatter har det funnits en debatt om att avskaffa dessa för allvarliga brott som mord, där nuvarande system kan leda till att dömda avtjänar kortare straff än utdömt.

Många i Sverige är kritiska till dessa rabatter, men det finns också sinnessvaga politiker som försvarar dem.

Regeringen har uttryckt en vilja att skärpa straffen och minska möjligheterna till straffrabatt för grova brott, men konkreta lagändringar har ännu inte trätt i kraft.

Angående asylpolitik och hantering av illegala invandrare har regeringen aviserat skärpningar, men det återstår att se vilka konkreta åtgärder som kommer att implementeras.

Sammanfattningsvis har regeringen under Kristerssons ledning genomfört flera reformer, men det finns fortfarande områden där förändringar efterfrågas av allmänheten.

SVT:s nya drama Från insidan är provocerande i flera avseenden. För det första handlar det om finansieringen. Vi tvångsbeskattas via skattsedeln för att finansiera SVT, oavsett om vi vill eller inte. Det känns särskilt problematiskt när alternativen, som Disney+ eller Netflix, kostar betydligt mindre per år än vad SVT gör. Varför behöver staten ens äga ett mediebolag år 2024?

Som någon som vuxit upp med SVT:s utbud, minns jag många märkliga barnprogram från förr, som Vilse i pannkakan, Drutten och Krokodilen och Ville, Valle och Viktor. Program där skäggiga män leker med dockor eller där en eftermiddags sändning kunde bestå av en svartvit Åsa-Nisse-film när det regnade. För vissa av oss skapade detta en skepsis mot public service som institution.

Men det som provocerar mig mest är inte nostalgin eller ens finansieringsmodellen, utan den bild som Från insidan förmedlar av kriminalvården i Sverige. Serien skildrar en miljö där det verkar råda en överdriven mjukhet och förståelse för de intagna, nästan som om kriminalvårdarna vore dagisfröknar. Detta är extra svårt att smälta när kostnaden för en plats på en anstalt är minst 3 500 kronor per dygn. Det innebär att samhället spenderar enorma resurser på att erbjuda vad som liknar en bekväm tillvaro för människor som har begått grova brott, såsom mord.

Ett problem som dramat belyser, och som förhoppningsvis inte speglar verkligheten, är hur disciplin och ansvar verkar hanteras. Om en gängkriminell har rätt att ta sovmorgon eller bryta mot regler utan konsekvenser, vad säger det om kriminalvårdens effektivitet? I en sådan miljö borde en felande individ påverka hela gruppen, vilket skulle skapa ett socialt tryck att förändra beteendet. Den nuvarande inställningen verkar dock snarare uppmuntra ansvarslöshet och brist på konsekvenser.

Den stora frågan handlar om vad vi egentligen försöker uppnå med vår kriminalvård. Om syftet är rehabilitering, finns det en poäng med att skapa struktur och möjligheter för de intagna att förändras. Men när lyxhotellsliknande förhållanden kombineras med höga kostnader, skickar det en tveksam signal både till brottsoffer och till samhället i stort. Det är inte rimligt att en mördare får en tillvaro som många laglydiga medborgare aldrig ens kan drömma om.

Så vad har gått fel? Är det en överdriven tro på att mjukhet löser alla problem? Eller är det en ovilja att erkänna att vissa individer faktiskt behöver tydligare och strängare gränser? Vad som än är svaret, måste frågan om kriminalvårdens kostnader och filosofi tas på större allvar.

Man talar om rehabilitering, men går det ens att rehabilitera dessa kriminella monster? Ta Svartenbrandt som exempel – på 1970- och 80-talet var han en av Sveriges värsta brottslingar. Vad kostade inte Svartenbrandt det svenska samhället? Lyckades man någonsin rehabilitera honom? NEJ!

Ett av hans mest ökända dåd ägde rum 1978, när han med en AK4 sköt rakt in i en polisbuss. Det är ett mirakel att ingen av poliserna ombord dog.

Samhället ska skyddas från grova brottslingar – att rehabilitera dem är både meningslöst och ett enormt slöseri med skattepengar. Istället borde vi tänka i helt nya banor. Staten är inte lämpad att bedriva fängelseverksamhet; den saknar både flexibilitet och nytänkande.

Om fängelser drevs av privata företag skulle de både skydda samhället från orehabiliterbara brottslingar och samtidigt drivas kostnadseffektivt för att generera vinst. Staten, som köpare av dessa tjänster, skulle kunna ställa krav och sätta en kostnadsgräns för vad exempelvis en pedofil får belasta det svenska samhället med.

Ett sådant upplägg skulle verkligen vara en win-win för oss alla: lägre kostnader, bättre skydd för samhället och ett tydligare fokus på brottsoffer istället för på brottslingarnas bekvämlighet.

Illegala invandrare, eller papperslösa som vissa subversiva element envisas med att kalla dem, utgör ett inre hot mot det svenska folket.

Det är tufft att vara illegal; du hänvisas till ett skuggsamhälle där andra kan utnyttja dig som billig arbetskraft, och du kanske tvingas begå brott.

Men det finns också en anledning till varför du är illegal – du har inga skäl att få stanna i Sverige. Det måste finnas en bortre parentes för överklaganden och liknande. Även om det inte är så bra i hemlandet, kan Sverige inte vara hela världens socialbyrå.

Som illegal invandrare blir du ofta en hörnsten i den organiserade brottslighet som breder ut sig i det svenska samhället. Hur länge ska man få trotsa de regler och normer som ett samhälle bygger på?

Förslaget om informationspliktslagen, även kallad ”angiverilagen”, innehåller brister och riskerar att bli tandlöst när man undantar grupper som socialtjänsten, skolan med flera från att bidra till att göra Sverige tryggare och skydda oss alla från illegala invandrare.

Vi bör alla visa vår solidaritet med det svenska samhället och bekämpa den brottslighet som breder ut sig. Det minsta man kan göra är att ringa 112 och informera om var illegala invandrare gömmer sig.

Varför ska vissa myndigheter rapportera medan andra slipper? Borde inte alla myndigheter samarbeta för att göra Sverige tryggt och rensa landet från illegala invandrare?

Man säger att det är viktigt att skydda barnen, men vad händer med barn som växer upp som en del av skuggsamhället, där deras familjer lever som papperslösa invandrare? Dessa barn riskerar att känna sig utanför samhället, då de ofta inte har samma möjligheter som andra och kan uppleva orättvisor och diskriminering. Den här känslan av utanförskap och brist på framtidsutsikter kan leda till frustration och i värsta fall till att de dras in i destruktiva miljöer eller aktiviteter.

För att lösa problemet och skapa en rättvisare samhällsstruktur är det viktigt att tillsammans arbeta för att minska skuggsamhällets existens.

Ett steg i den riktningen kan vara att myndigheter får bättre verktyg och resurser för att hjälpa dessa människor att återvända till sina hemländer.