Stockholm.homes

  • Sveriges muslimska majoritet – när demografi, religion och valmatematik förändrar den politiska kartan

    Sveriges riksdagsval 2026 blottlade en politisk förändring som går långt utöver kampen mellan höger och vänster. I flera invandrartäta valdistrikt förändrades röstningen dramatiskt, samtidigt som frågor om Gaza, religiös mobilisering och arabiskspråkig opinionsbildning fick en framträdande roll. Bakom den hårfina mandatmatematiken väcks därför en större och mer omstridd fråga: håller en förändrad väljarkår på att rita om Sveriges politiska karta – och vad betyder det för partiernas framtida maktbaser?

    Sverige har röstat. Resultatet blev ett av de mest politiskt komplicerade riksdagsvalen i modern tid. Men bakom mandatfördelningen finns en utveckling som är minst lika intressant som frågan om vem som till slut blir statsminister: förändringen av den svenska väljarkåren.

    Valmyndigheten fastställde den 19 september 2026 det slutliga resultatet. Socialdemokraterna fick 99 mandat, Moderaterna 70, Sverigedemokraterna 62, Vänsterpartiet 30, Centerpartiet 25, Kristdemokraterna och Miljöpartiet 22 vardera samt Liberalerna 19. Totalt röstade drygt 6,8 miljoner människor och valdeltagandet blev 84,9 procent.

    En matematisk detalj är särskilt intressant. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 198 av riksdagens 349 mandat. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tillsammans 151.

    Ändå är regeringsfrågan långt ifrån enkel.

    Problemet heter Centerpartiet.

    Ett valresultat med två ansikten

    Centerpartiet har under lång tid dragit politiska röda linjer både mot Sverigedemokraterna och mot Vänsterpartiet. Därmed uppstår en parlamentarisk situation där partiets 25 mandat kan få avgörande betydelse för regeringsbildningen.

    Det är också här valresultatet blir mer komplicerat än den traditionella uppdelningen mellan höger och vänster.

    Valresultatet kan inte enbart förstås utifrån den traditionella ekonomiska höger–vänsterskalan. Förändringar i väljarkårens sammansättning, i kombination med stark politisk mobilisering i vissa geografiska områden, kan också ha haft stor betydelse för hur stödet för olika partier har utvecklats.

    Framför allt riktas uppmärksamheten mot Vänsterpartiets starka resultat i ett antal valdistrikt med stor andel väljare med utomeuropeisk bakgrund.

    Det väcker en större fråga:

    Har Sverige blivit mer vänster – eller har vänstern fått delvis nya väljare som röstar på partiet av helt andra skäl än traditionell socialistisk ekonomisk politik?

    En väljarkår som förändras

    Sveriges väljarkår är inte statisk.

    Migration, medborgarskap och generationsväxling förändrar långsamt vilka människor som har rösträtt. SCB konstaterade redan före valet att den röstberättigade befolkningen fortsatte att förändras. Under 2024 fick exempelvis omkring 49 000 personer över 18 år svenskt medborgarskap.

    Utvecklingen har pågått länge.

    SCB analys av valet 2022 visar att utrikes födda då utgjorde omkring 15 procent av de röstberättigade. Mellan 2018 och 2022 ökade antalet röstberättigade med cirka 335 000 personer, och den största ökningen – drygt 200 000 personer – skedde bland utrikes födda.

    Det betyder inte att utrikes födda utgör ett politiskt homogent kollektiv. Gruppen innehåller människor från ett stort antal länder, religioner, samhällsklasser och politiska traditioner.

    Men i ett mycket jämnt val kan även förhållandevis små förändringar bland stora väljargrupper påverka mandatfördelningen.

    Och geografiskt kan effekten bli betydligt större.

    Rinkeby och Rosengård berättar en annan historia

    Valresultat på nationell nivå döljer ofta dramatiska lokala variationer.

    I vissa valdistrikt i exempelvis i ghettorna Rinkeby och Rosengård ser den politiska kartan helt annorlunda ut än i Sverige som helhet.

    Ett tydligt exempel är Spånga 21 Rinkeby C. I riksdagsvalet 2022 fick Partiet Nyans 21,88 procent av rösterna där. Vänsterpartiet fick samtidigt 28,49 procent och Socialdemokraterna 33,92 procent.

    I valet 2026 förändrades bilden kraftigt. I samma område föll stödet för Partiet Nyans till mycket låga nivåer, samtidigt som Vänsterpartiet ökade markant. Ett liknande mönster kunde ses även i bland annat Rosengård.

    Det är denna förändring som ligger bakom en av textens viktigaste hypoteser: att en del väljare som tidigare stödde Partiet Nyans i stället kan ha gått över till Vänsterpartiet.

    Det är en intressant observation, men här krävs en viktig statistisk reservation. Valdistriktsresultat visar hur ett område röstar – inte hur enskilda individer har bytt parti. Att ett parti minskar samtidigt som ett annat ökar är därför inte i sig ett bevis för att exakt samma personer har gått från det ena partiet till det andra.

    Mönstret kan däremot ge upphov till en hypotes som kan undersökas vidare.

    Palestinafrågan som politisk motor

    Gaza- och Palestinafrågan framstår som en möjlig förklaring till Vänsterpartiets starka resultat i vissa områden.

    Det skulle i så fall innebära en intressant förändring av partiets väljarbas.

    Den traditionella vänstern byggde framför allt sin politiska identitet kring klass, arbetsmarknad, ägande, skatter och ekonomisk omfördelning. Men nya väljargrupper kan prioritera helt andra frågor.

    För en väljare kan sjukvård eller skatter vara viktigast.

    För en annan kan klimatet dominera.

    För ytterligare någon kan utrikespolitik, Gaza eller synen på Israel vara helt avgörande.

    I valdistrikt som Törnrosen i Rosengård och Rinkebysvängen Östra har Vänsterpartiet fått ett mycket starkt stöd. En möjlig förklaring är att Palestinafrågan har haft särskilt stor betydelse för delar av väljarkåren i dessa områden.

    Om den förklaringen håller innebär det inte nödvändigtvis att väljarna blivit mer vänster i traditionell ekonomisk mening.

    De kan i stället ha valt det etablerade riksdagsparti som de uppfattar bäst representerar en fråga som de själva prioriterar.

    Det är en viktig skillnad.

    När religion blir politisk mobilisering

    En annan central del av originalets resonemang gäller moskéernas roll.

    Religiösa institutioner har genom historien ofta fungerat som politiska mötesplatser. Det är inget specifikt muslimskt fenomen. Kyrkor, frikyrkor, fackföreningar, arbetsplatser, idrottsföreningar och folkrörelser har alla använts för att organisera väljare.

    Men när en religiös institution börjar uppmana människor att stödja ett visst parti uppstår en politiskt intressant situation.

    Originalmanuset beskriver rapporter om moskéer där församlingsmedlemmar ska ha uppmuntrats att rösta på Vänsterpartiet och kopplar detta till partiets kraftiga uppgång i vissa valdistrikt.

    Det centrala fenomenet är då inte väljarnas religion i sig.

    Det intressanta är mobilisering.

    Politiska partier försöker inte bara övertyga människor om vad de ska tycka. De försöker också få människor som redan sympatiserar med dem att faktiskt gå och rösta.

    En välorganiserad minoritet kan därför få större politiskt genomslag än en betydligt större men mindre mobiliserad grupp.

    Detta är grundläggande politisk matematik.

    Det arabiskspråkiga politiska rummet

    Här uppstår ytterligare ett fenomen som blivit allt viktigare i ett mångspråkigt samhälle.

    En betydande del av den politiska diskussionen kan ske utanför den svenskspråkiga offentligheten.

    Facebookgrupper, WhatsApp, Telegram, TikTok, Youtube och andra sociala plattformar gör det möjligt för stora grupper att ha parallella politiska samtal på olika språk.

    Problemet är. Människor kan delta i samhällsdebatten även innan de behärskar svenska fullt ut.

    Men det skapar också problem.

    Felaktiga politiska påståenden som sprids på svenska kan upptäckas av journalister, myndigheter, politiska motståndare och faktagranskare. Ett viralt budskap på exempelvis arabiska kan däremot cirkulera i ett informationssystem som stora delar av det övriga samhället aldrig ser.

    Under valrörelsen fick arabiskspråkiga budskap stor spridning i sociala medier och andra digitala nätverk. I vissa av dessa varnades väljare för negativa konsekvenser om de valde att rösta på andra partier.

    Om omfattningen varit betydande är detta demokratiskt intressant oavsett vilket parti som gynnas.

    Problemet är inte vilket språk människor talar.

    Problemet uppstår när olika grupper får helt olika beskrivningar av verkligheten och saknar gemensamma möjligheter att kontrollera om påståendena är sanna.

    Demokrati kräver ett gemensamt offentligt rum

    Det grekiska ordet demokratia består av demos, folket, och kratos, makt eller styre.

    Principen är enkel: medborgarna ska ytterst bestämma hur samhället styrs.

    Men demokratin bygger på mer än rösträtt.

    Den förutsätter också ett minimum av gemensam information och möjligheten att öppet diskutera politiska argument.

    Det är här originalets demokratiska huvudfråga finns. Texten ifrågasätter inte muslimska svenska medborgares rösträtt – tvärtom slås denna rätt uttryckligen fast. Frågan gäller i stället vad som händer när politiska budskap, religiös mobilisering och desinformation kan utvecklas i parallella offentligheter som sällan möts.

    Det är en betydligt större fråga än vilket parti som vann ett enskilt valdistrikt.

    Om människor med olika bakgrund lever i helt separata informationsmiljöer riskerar politiken att fragmenteras. Grupper kan börja uppfatta både samhället och varandra genom helt olika verklighetsbilder.

    Då försvinner gradvis det gemensamma samtal som demokratin behöver för att fungera.

    Vänsterpartiets nya väljare

    Det är mot denna bakgrund som Vänsterpartiets valresultat blir särskilt intressant.

    Partiet fick enligt det fastställda valresultatet 30 mandat.

    Men mandat berättar bara hur många människor som röstar på ett parti. De berättar inte varför.

    Ett politiskt parti kan med tiden förändras därför att dess väljare förändras.

    Nya väljare kan ha andra prioriteringar än de gamla.

    För Vänsterpartiet kan detta innebära en ovanlig kombination. Partiets traditionella väljare återfinns bland annat inom den sekulära vänstern, offentlig sektor, fackligt engagerade och progressiva storstadsväljare. Samtidigt kan partiet vinna stöd bland socialt och religiöst konservativa väljare därför att de delar partiets hållning i exempelvis Palestinafrågan.

    Det behöver inte vara en motsägelse på valdagen.

    En väljare behöver inte hålla med ett parti om allt.

    Men på längre sikt kan sådana koalitioner skapa betydande interna spänningar.

    198 mandat – men ändå ingen självklar regering

    Här återkommer vi till valets märkliga matematik.

    M, KD, L, C och SD har tillsammans 198 mandat.

    Ändå är det inte självklart att denna majoritet kan omsättas i ett fungerande regeringsunderlag, eftersom Centerpartiet har motsatt sig samarbete med Sverigedemokraterna.

    På andra sidan finns Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

    Centerpartiet hamnar därför i den parlamentariska rävsax som originalmanuset beskriver redan i inledningen: partiet måste förhålla sig till politiska krafter som det tidigare dragit röda linjer mot på båda sidor.

    Det gör regeringsbildningen till mer än vanlig blockpolitik.

    Det handlar om vilka kompromisser partier är beredda att göra för att samla ett tillräckligt parlamentariskt underlag.

    Valet berättar något större om Sverige

    Det kanske mest intressanta med valet 2026 är därför inte vem som till slut flyttar in i Rosenbad.

    Det är vad valresultatet berättar om Sverige.

    Landets demografi förändras. Nya grupper får rösträtt. Politiska frågor som tidigare haft liten betydelse i svensk inrikespolitik kan få stor betydelse för hundratusentals väljare. Sociala medier gör det möjligt att bedriva omfattande opinionsbildning utanför den traditionella svenska offentligheten. Religiösa organisationer, influencers och digitala nätverk kan mobilisera väljare med en effektivitet som de etablerade partiernas gamla medlemsorganisationer bara kunde drömma om.

    Allt detta förändrar förutsättningarna för svensk politik.

    Men det är viktigt att skilja mellan vad statistiken visar och vad vi tror förklarar den.

    Vi kan mäta hur många som röstar på Vänsterpartiet i Rinkeby.

    Vi kan mäta hur mycket Partiet Nyans minskar.

    Vi kan mäta förändringen i befolkningens sammansättning.

    Men för att säkert veta varför en enskild människa lagt sin röst på ett visst parti krävs mer än valdistriktsstatistik. Det krävs intervjuer, enkätdata och forskning på individnivå.

    Det gör inte de geografiska mönstren ointressanta.

    Tvärtom.

    De berättar att något håller på att förändras.

    En ny politisk verklighet

    Den svenska demokratin har alltid förändrats tillsammans med befolkningen.

    Arbetarrörelsens framväxt förändrade politiken under 1900-talet. Urbaniseringen förändrade partiernas väljarbaser. Kvinnlig rösträtt förändrade väljarkåren. Tjänstemannasamhället, högre utbildning och senare globaliseringen gjorde samma sak.

    Migrationen är ytterligare en sådan förändringskraft.

    Valet 2026 ger därför en föraning om en politisk utveckling som sannolikt kommer att diskuteras långt efter att regeringsfrågan är löst.

    När nya väljargrupper växer förändras också partiernas incitament. Partier söker röster där röster finns. Frågor som mobiliserar stora grupper får större politiskt utrymme. Gamla konflikter kan minska i betydelse medan nya tar deras plats.

    Utvecklingen syns redan i Vänsterpartiets framgångar och i valresultaten från flera invandrartäta valdistrikt. Det innebär att vänsterblockets parlamentariska styrka inte nödvändigtvis kan tolkas som ett lika starkt stöd för traditionell vänsterpolitik, eftersom delar av väljarstödet kan bygga på andra politiska prioriteringar och frågor.

    Oavsett hur långt den förklaringen håller är den bakomliggande frågan central:

    Vad händer med svensk politik när väljarkårens sammansättning förändras snabbare än de gamla politiska blocken?

    Valet 2026 kan vara ett av de första val där svaret på den frågan fått direkt betydelse för vem som kan regera Sverige.

    Och det lär knappast vara det sista.

  • S rasar i opinionen – samtidigt växer striden om partiets kampanjmetoder

    Med drygt en vecka kvar till riksdagsvalet faller Socialdemokraterna kraftigt i opinionen. Samtidigt har partiets kampanjmetoder hamnat under lupp – från så kallade valcentraler i utsatta områden till anklagelser om betalda influencers. Kritiken väcker en större fråga: var går gränsen mellan legitim väljarmobilisering och metoder som riskerar att undergräva förtroendet för valrörelsen?

    Socialdemokraterna går in i slutspurten inför valet den 13 september med betydligt svagare opinionssiffror än tidigare under mandatperioden.

    I den senaste väljarbarometern från Novus/TV4 får partiet 25,8 procent. Det är ett tapp på 4,3 procentenheter jämfört med föregående mätning. Samtidigt har oppositionens tidigare stora försprång framför regeringssidan krympt till 2,6 procentenheter.

    Det är just denna kraftiga nedgång som är utgångspunkten för Henrik Jönssons senaste video, där han riktar hård kritik mot Socialdemokraternas sätt att bedriva valrörelse. I videon kopplas opinionsraset bland annat samman med partiets arbete i utsatta områden och den senaste debatten om politisk marknadsföring via influencers.

    Valcentral i Rosengård väcker kritik

    En av de mest omdiskuterade frågorna gäller Socialdemokraternas så kallade valcentraler.

    Kvartal rapporterade i augusti om en sådan verksamhet i Rosengård i Malmö, i närheten av en lokal för förtidsröstning. Enligt tidningen uppgav fastighetsägaren att Socialdemokraterna först hade velat hyra en lokal ännu närmare röstningslokalen.

    Kvartals granskning beskriver också organiserad väljarmobilisering och uppgifter från personer på plats som väckt frågor om hur kampanjen bedrivs. Det är dock viktigt att skilja dessa uppgifter och anklagelser från konstaterade brott mot vallagen.

    Socialdemokraterna bedriver samtidigt öppet en omfattande organisation för att få människor att rösta. Partiets egna webbplatser beskriver både valcenter, callcenter, dörrknackning och andra kampanjaktiviteter. Att politiska partier försöker mobilisera väljare är i sig en normal del av en valrörelse.

    Kritiken handlar därför snarare om hur nära själva röstmottagningen partipolitisk påverkan bör få förekomma och vilka metoder som är lämpliga när människor leds från politiska aktiviteter till en röstningslokal.

    Det är också detta som står i centrum för Jönssons kritik. Han beskriver aktiviteter som fika, barnverksamhet och valmaterial på olika språk och menar att verksamheten befinner sig nära gränsen mellan traditionell kampanj och otillbörlig påverkan.

    Historien från Örebro spökar fortfarande

    Debatten är inte ny.

    Inför valet 2010 arrangerade Socialdemokraterna en uppmärksammad ”röstskola” i Vivalla i Örebro. Frågan kom senare att ingå i överklagandena av kommunvalet.

    Valprövningsnämnden beslutade 2011 att valet skulle göras om i Örebros nordöstra valkrets. Men det är missvisande att beskriva röstskolan som den enda orsaken till omvalet. Även andra fel och tveksamheter kring valet fanns med i bedömningen.

    Händelsen används ändå fortfarande som exempel i debatten om hur långt partier bör gå när de hjälper och uppmuntrar människor att delta i val.

    I Jönssons material får just röstskolorna en central roll i argumentationen om att Socialdemokraternas nuvarande kampanjmetoder har historiska föregångare.

    Influencer uppger att hon erbjöds 150 000 kronor

    Den andra stora kontroversen gäller politisk reklam via influencers.

    Influencern Eleonore Stokholm, som har tiotusentals följare på Instagram, har uppgett att hon tidigare under året erbjöds 150 000 kronor för ett inlägg där hon skulle tala positivt om Socialdemokraterna.

    SVT har bekräftat att Stokholm haft kontakt med personen bakom förfrågan. Personen hävdar däremot att något konkret erbjudande aldrig lämnades och beskriver kontakten som en kontroll av intresset inför ett eventuellt framtida samarbete.

    Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin har samtidigt kategoriskt sagt att partiet inte betalar digitala kreatörer.

    Det innebär att två olika bilder står mot varandra: Stokholm säger att hon fick ett konkret erbjudande om 150 000 kronor, medan personen bakom kontakten beskriver det som en preliminär sondering.

    Jönssons video använder affären som ett av huvudargumenten för att ifrågasätta partiets metoder under valrörelsen.

    S testade influencers redan 2018

    Frågan blir mer känslig eftersom Socialdemokraterna tidigare faktiskt har undersökt möjligheten att köpa influencerreklam.

    Inför valet 2018 avslöjade Aftonbladet att Socialdemokraterna i Stockholmsregionen via influencernätverket Beatly sökte personer som mot betalning skulle publicera politiskt innehåll på Instagram.

    Aftonbladets egen medarbetare fick ett erbjudande på 4 000 kronor för en bild och tre filmklipp. Enligt Beatly kunde ersättningen för större profiler överstiga 10 000 kronor.

    Efter Aftonbladets frågor meddelade Socialdemokraterna i Stockholm att man inte skulle gå vidare med samarbetena, eftersom det fanns en risk för otydlighet kring vem som var avsändare.

    Den historiken gör att årets uppgifter om 150 000 kronor får större politisk sprängkraft än om frågan hade uppstått för första gången.

    Även anonyma politiska konton har blivit en stridsfråga

    Socialdemokraternas kommunikation på nätet har dessutom varit föremål för kritik tidigare under mandatperioden.

    Under 2025 rapporterade SVT om hur det S-ägda mediebolaget AiP drev politiskt vinklade sajter och konton i sociala medier. Moderaterna beskrev verksamheten som en ”trollfabrik”, medan AiP avvisade kritiken och framhöll att ägarförhållandet går att hitta på sajterna och att verksamheten är redaktionellt oberoende.

    SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutson konstaterade samtidigt att det kunde vara svårt för vanliga användare att förstå kopplingen mellan vissa konton och Socialdemokraterna.

    Även här handlar kärnfrågan om avsändaren: väljaren bör kunna förstå vem som försöker påverka den politiska opinionen.

    En valrörelse där förtroendet blir avgörande

    Socialdemokraternas kraftiga opinionsfall innebär inte att valresultatet redan är avgjort. Skillnaden mellan blocken är nu så liten att slutspurten kan bli avgörande.

    Men kontroverserna kring valcentraler, influencers och politiska konton pekar samtidigt på en fråga som är större än Socialdemokraterna.

    Digitala kampanjer, influencers, riktad annonsering och avancerad väljarmobilisering gör gränsen mellan politisk information och politisk påverkan allt svårare att urskilja.

    Det betyder inte att det är fel för ett parti att bedriva kampanj i Rosengård, uppmana människor att rösta eller samarbeta med profiler på sociala medier. Sådana aktiviteter kan vara fullt legitima delar av demokratin.

    Men ju mer sofistikerade kampanjmetoderna blir, desto viktigare blir transparensen.

    Väljaren ska veta vem som försöker påverka, vem som betalar och när ett budskap faktiskt är politisk reklam.

    När bara dagar återstår till valet kan därför frågan om Socialdemokraternas kampanjmetoder bli minst lika besvärlig för partiet som själva opinionssiffrorna.

    Fakta: Socialdemokratiska valarbetare dömdes för otillbörligt verkande vid röstning

    Inför riksdagsvalet 2002 besökte två socialdemokratiska valarbetare, 57 och 59 år gamla, ett äldreboende i Hässelby i västra Stockholm för att hålla ett socialdemokratiskt valmöte.

    Mötet slutade med att de båda hjälpte ett tiotal boende att rösta genom att agera bud, trots att förfarandet inte uppfyllde reglerna för budröstning.

    Valarbetarna åtalades för valfusk och dömdes av Stockholms tingsrätt till dagsböter för otillbörligt verkande vid röstning.

    Tingsrätten godtog inte deras förklaring att de känt sig pressade av situationen. Domstolen konstaterade att valarbetarna hade:

    ”velat gå händelserna i förväg och medvetet tagit en chans att på ett lagstridigt sätt säkerställa socialdemokratiska röster till 2002 års val”.

  • Elever i Jönköping blev straffkommenderade att lyssna på Magdalena Anderssons ideologiska hjärntvätt.

    Ett gymnasium i Jönköping har fått kritik efter att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson bjudits in för att tala inför elever i årskurs tre. Enligt den information som först gick ut till eleverna var närvaro obligatorisk. Skolan har senare uppgett att elever kunde avstå och försvarar arrangemanget med att man följt gällande lagar och riktlinjer.

    Besöket har väckt reaktioner eftersom många av eleverna är förstagångsväljare. En förälder, Lisa, reagerade inte i första hand på att Magdalena Andersson besökte skolan, utan på att ett enskilt parti fick ett eget tillfälle samtidigt som andra partier inte erbjöds motsvarande möjlighet.

    – Jag tycker att skolan ska vara opartisk. De ska inte favorisera någon politisk riktning, säger hon i inslaget.

    Hon anser att elever ska få möta politiker och ta del av politiska diskussioner, men menar att det måste ske på lika villkor.

    Uppgavs först vara obligatoriskt

    Enligt Lisa fick hon besked från skolan att föreläsningen var obligatorisk. Efter att hon ifrågasatt upplägget och frågat vilken objektiv grund skolan hade för att ge Socialdemokraternas partiledare ett eget forum uppger hon att hon inte fick något tydligt svar.

    Efter att frågan uppmärksammats ändrade skolan sin information. Elever som inte ville delta kunde enligt skolledningen prata med lärare, mentor eller rektor.

    Skolledningen har samtidigt medgett att den ursprungliga kommunikationen varit otydlig. I det första utskicket till eleverna framgick att närvaro krävdes, medan skolan senare förklarade att elever hade möjlighet att avstå.

    Frågor lämnades in i förväg

    Kritiken gäller också hur frågestunden organiserades.

    Eleverna fick enligt uppgifterna inte ställa spontana frågor direkt till Magdalena Andersson. I stället skulle frågor lämnas in i förväg och skolans moderatorer valde därefter vilka som skulle ställas.

    Skolan uppger att de frågor som valdes ut var de mest frekventa, relevanta och kritiska.

    Lisa menar dock att upplägget gjorde det möjligt för Socialdemokraternas partiledare att presentera politiska förslag utan samma typ av direkta följdfrågor som hade kunnat förekomma vid en debatt mellan flera partier.

    Hon lyfter bland annat fram förslag om höjt studiebidrag, förändringar inom tandvården och byggande av nya studentbostäder som exempel på frågor som presenterades inför eleverna.

    Skolan: Andra partier har fått nej

    Enligt skolledningens skriftliga svar var det Socialdemokraterna som tog kontakt och frågade om Magdalena Andersson kunde komma till skolan.

    Samtidigt framgår det av materialet att skolan under perioden haft en princip om att inte bjuda in enskilda politiska partier eller ungdomsförbund mellan organiserade gemensamma politiska arrangemang. Enligt skolledningen har därför andra partier och ungdomsförbund som velat besöka skolan fått nej, förutom i samband med gemensamma debatter.

    Det är just undantaget för Magdalena Anderssons besök som blivit en central del av kritiken.

    Lisa uppger dessutom att Moderaterna tidigare försökt få komma till skolan men nekats vid flera tillfällen. Det är hennes uppgift i inslaget.

    ”Eleverna måste få göra sina egna val”

    Trots sin kritik uppmanade Lisa sina egna döttrar att delta i föreläsningen.

    Hon anser att det är viktigt att ungdomar får lyssna på politiker och ta del av olika politiska uppfattningar. Enligt henne var döttrarna dock besvikna på hur arrangemanget genomfördes.

    För Lisa handlar frågan därför inte om huruvida politiker ska få komma till skolor, utan om vilka principer som ska gälla när de bjuds in.

    Hon beskriver arrangemanget som valpåverkan och menar att politiska besök måste genomföras på lika grunder.

    – Eleverna måste få göra sina egna val och inte bli färgade av vad skolan anser, säger hon.

    Skolledningen håller inte med om kritiken. Enligt skolan har arrangemanget genomförts i enlighet med lagar och riktlinjer och syftet med politikerbesök är bland annat att öka elevernas politiska intresse och förståelse för demokratiska processer.

    Frågan som återstår är därför inte om unga ska få möta ledande politiker, utan hur skolor säkerställer politisk allsidighet och likabehandling när ett enskilt partis företrädare får tillgång till elever inför ett val.

  • Markus Allard mötte 20 väljare – hård debatt om invandring, klimat och välfärd

    Örebropartiets partiledare Markus Allard ställdes mot 20 meningsmotståndare i Studio 3 debattformat. Under drygt en timme avlöste frågorna varandra om bland annat invandring, kriminalitet, klimatpolitik, skatter, välfärd, offentlig konst, rösträtt och populism. Debatten blev stundtals mycket hätsk – och gav samtidigt en tydlig bild av den politik Allard vill ta med sig in i riksdagen.

    Videon ”Markus Allard vs 20 väljare” publicerades av Studio 3 den 30 augusti 2026. Upplägget är enkelt: Markus Allard möter en väljare i taget, som får konfrontera honom med en fråga eller politisk ståndpunkt.
    Det leder till snabba kast mellan ämnena och flera skarpa meningsutbyten.

    Invandringen blev den första stora stridsfrågan

    Redan i början hamnar debatten i migrations- och integrationspolitiken.

    Allard argumenterar för kraftigt minskad invandring, frysta medborgarskapsprocesser och vad han beskriver som omfattande återvandring av ”asociala invandrare”.

    Mot honom står en socialdemokratisk debattör som menar att segregationen och integrationsproblemen i hög grad måste förstås utifrån ekonomiska och sociala faktorer som arbetslöshet, bostadsbrist, fattigdom, trångboddhet och problem i skolan.

    Här blir en av debattens tydligaste ideologiska skiljelinjer synlig.

    Medan motdebattören beskriver ekonomisk ojämlikhet som den grundläggande konflikten argumenterar Allard för att ekonomiska förklaringar inte räcker. Han hävdar att kulturella skillnader och grov kriminalitet bland vissa invandrare måste diskuteras som egna problem.

    Debatten övergår snabbt till frågan om utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Allard pressar motdebattören om huruvida en person som begått ett grovt sexualbrott ska få stanna i Sverige, medan motdebattören framhåller principen om en rättsstat som inte behandlar människor olika enbart beroende på var de är födda.

    Tonläget blir på flera ställen mycket hårt.

    Vill stoppa den gröna omställningen

    Klimatpolitiken utvecklas till nästa stora konflikt.

    Allard säger att han accepterar att människan påverkar klimatet, men ifrågasätter nyttan av kostsamma svenska klimatåtgärder när Sveriges andel av de globala utsläppen är liten.

    Han vill bland annat sänka kostnaderna för bilister och motsätter sig reduktionsplikten. I debatten går han betydligt längre och säger uttryckligen att han vill slopa den gröna omställningen.

    En motdebattör argumenterar i stället för att klimatpolitiken är en klassfråga och att en omställning måste kombineras med ekonomiskt stöd och fungerande alternativ för människor med små marginaler.

    Allard vänder på resonemanget och hävdar att det är just dagens klimatpolitik som slår hårdast mot människor med lägre inkomster, exempelvis genom högre kostnader för bränsle och energi.

    Vill skära ned på bistånd och public service

    En återkommande fråga genom samtalet är hur Allard vill finansiera både lägre skatter och större satsningar på välfärden.

    Hans svar är att statens prioriteringar måste förändras.

    I debatten föreslår han bland annat kraftigt minskat eller slopat bistånd, nedskärningar av public service och minskade utgifter inom klimat- och miljöpolitiken. Pengarna vill han i stället koncentrera till vad han kallar samhällets kärnverksamheter – sjukvård, skola och omsorg.

    Allard beskriver samtidigt ett Sverige med lägre skatter och högre produktivitet.

    Senare i samtalet konkretiserar han skattepolitiken ytterligare. Han säger sig vilja sänka inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna samt slopa skatterna på el och bränsle och ta bort matmomsen.

    Det är en kombination som gör Örebropartiet svårplacerat på en traditionell höger-vänsterskala. Partiet kombinerar omfattande skattesänkningar på vissa områden med krav på betydligt större offentliga satsningar inom exempelvis vård och omsorg.

    Offentlig konst ställdes mot vård och omsorg

    Ett annat meningsutbyte handlar om offentlig konst.

    Allard räknar upp exempel på konstinköp som han anser är slöseri med skattepengar och ställer utgifterna mot situationen inom sjukvård och äldreomsorg.

    Motdebattören försvarar offentlig kultur men medger samtidigt att enskilda inköp kan ifrågasättas.

    När vårdpersonal lyfts som personer som borde uppmärksammas blir Allards svar i stället att pengarna bör gå direkt till personalen.

    Han förespråkar kraftigt höjda löner för bland annat undersköterskor och sjuksköterskor och kritiserar regioner för att lägga pengar på konst samtidigt som vårdpersonal arbetar under hög belastning.

    Endast medborgare ska få rösta

    Även rösträtten blir föremål för debatt.

    En väljare försvarar dagens möjlighet för vissa utländska medborgare att rösta i kommun- och regionval och argumenterar för att människor som bor, arbetar och betalar skatt i ett område också påverkas av de politiska beslut som fattas där.

    Allard intar motsatt position.

    För honom ska den politiska gemenskapen i grunden regleras genom medborgarskapet. Hans princip är därför att endast svenska medborgare ska ha rösträtt i svenska val.

    Han jämför bland annat staten med en organisation där medlemskapet också avgör vem som har rätt att delta i organisationens interna beslut.

    Försvarar populismen

    Mot slutet blir själva begreppet populism en central fråga.

    Allard gör ingen större ansträngning för att ta avstånd från etiketten. Tvärtom framställer han en konflikt mellan folket och ett politiskt etablissemang som en verklig del av dagens demokratiska problem.

    Han argumenterar för ett större direkt folkligt inflytande och menar bland annat att en mer direktdemokratisk politik sannolikt hade resulterat i hårdare straff och stramare migrationspolitik.

    En motdebattör invänder att populism inte är detsamma som demokrati och kritiserar idén om att en enskild politiker kan göra anspråk på att tala för ”folket”.

    Det är ytterligare en grundläggande konflikt i debatten: vem representerar egentligen folkviljan – och hur ska den mätas?

    Vill införa straffarbete i fängelser

    Mot slutet diskuteras också kriminalvården.

    Allard förespråkar att svenska fångar ska arbeta under fängelsetiden. Han nämner exempel som snickerier och tvätterier och argumenterar för att fängelser i större utsträckning ska producera varor eller tjänster i stället för att enbart innebära en kostnad.

    På frågan om arbetet ska vara betalt svarar han att det ska vara obetalt och beskriver det uttryckligen som straffarbete.

    Motdebattören liknar systemet vid slaveri och ifrågasätter varför Sverige skulle återinföra en form av straff som tidigare övergivits.

    Även här kritiserar Allard den rehabiliterande synen på kriminalvård och efterlyser ett betydligt hårdare straffsystem.

    Örebropartiet siktar på riksdagen

    Debatten ska också ses mot bakgrund av att Örebropartiet för första gången ställer upp i riksdagsvalet 2026. Partiet har tidigare huvudsakligen varit verksamt i Örebro kommun och Region Örebro län men beslutade under 2025 att även kandidera till riksdagen.

    Strategin är framför allt att nå minst 12 procent av rösterna i riksdagsvalet i Örebro läns valkrets.

    Ett parti behöver normalt minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i mandatfördelningen till riksdagen. Men vallagen innehåller ett undantag: ett parti som får minst 12 procent i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i just den valkretsen.

    Örebropartiet uppskattar att 12 procent i Örebro län motsvarar omkring 24 000 röster. Det är också den siffra Allard återkommer till flera gånger under Studio 3-debatten.

    Ett tydligt alternativ – men med högt tonläge

    Debatten med de 20 väljarna visar framför allt hur Markus Allard försöker positionera Örebropartiet inför riksdagsvalet.

    Politiken blandar frågor som traditionellt förknippats med både höger och vänster: kraftigt begränsad invandring och hårdare kriminalpolitik kombineras med höjda löner inom vård och omsorg, kritik mot ekonomiska eliter och stora välfärdssatsningar. Samtidigt vill partiet sänka flera skatter och finansiera reformerna genom omfattande omprioriteringar av offentliga utgifter.

    Allards politiska metod framgår minst lika tydligt som själva sakpolitiken. Han söker konfrontationen, använder ett grovt och direkt språk och accepterar i stor utsträckning beskrivningen av sin politik som populistisk.

    För väljarna blir frågan därför inte bara vad de tycker om Örebropartiets konkreta förslag.

    Det handlar också om huruvida de ser Allards kompromisslösa stil som ett välbehövligt brott med den etablerade politiken – eller som ett tonläge som gör den politiska debatten mer polariserad.

  • Så kan Stockholm bli ett dystopiskt helvete på jorden om knäppgökarna i Vänsteralliansen får vara med och bestämma.

    När politiker tror att kommunen kan lösa höga matpriser genom att själv börja driva matbutiker är risken stor att resultatet blir ännu en dyr ideologisk experimentverkstad. Lägre priser kräver mindre brottslighet, bättre konkurrens och fungerande samhällsservice – inte att Stockholms stad börjar leka handlare med skattebetalarnas pengar.

    USA:s populäraste president någonsin, Ronald Reagan, sa: ”Staten är som en jättebebis: enorm aptit i ena änden, men ingen kontroll i den andra änden.”

    Tänk dig en stad där brottsligheten är rekordhög och där ingenting fungerar. Där kakistokraterna i stadshuset Stockholm har fått för sig att driva kommunala ”matbutiker”, trots att man inte har en aning om hur man driver en matbutik. Men ideologiskt insnöade tror de att ”kommunen” eller staten kan göra saker utan vinst.

    Det kan bli verklighet om Vänsteralliansen lyckas få mandat i stadsfullmäktige. Då kan den organiserade brottsligheten få egna marionettdockor som politiker i Stockholms stadshus.

    Dessa idéer har testats förr, och det har slutat med att räkningen skickats till skattebetalarna. Staten klarar inte ens av att driva en dygnet runt-öppen spritbutik. Stockholms stad har gjort sig ökänd för att inte kunna ge sina medborgare något av värde, förutom skyhög kommunalskatt, samtidigt som den kommunala servicen är sämst i landet.

    Vänsteralliansen består av dömda brottslingar som inte ens får vara med i Vänsterpartiet. Dock är chansen att de kommer in i stadsfullmäktige väldigt låg. En röst på detta parti är därför en bortkastad röst.

    För snart 40 år sedan revs Berlinmuren. Folket i Östberlin var trötta på timslånga köer för att få köpa bröd. Är det inte dags att lära av historien? Kommun och stat kan inte göra saker och ting bättre.

    Experter är eniga: vill man ha lägre matpriser måste stölder mot matbutiker motarbetas. Sverige har i dag en alldeles för liberal migrationspolitik. Det är för lätt för dömda brottslingar att få stanna i Sverige. Hade livstidsutvisning införts redan när en utlänning snattar sin första Snickers skulle matpriserna kunna pressas nedåt.

    I dag får vi inte ens en fungerande nattväktarstat för världens högsta skatter. Att kommunen ska leka ”matbutik” kommer bara att sluta med att skattepengar slösas bort på ingenting.

  • Vänsterpartiet återingen ett säkerhetshot emot Sverige – Infiliterad av Islamister.

    Under kalla kriget var Vänsterpartiet ett hot mot Sverige som demokrati. På 1970-talet startade Socialdemokraterna den hemliga, Stasi-inspirerade underrättelsetjänsten IB för att hålla koll på V. Palme underströk samtidigt att han var demokratisk socialist, för att markera emot det systemhotade element som V utgjorde under kalla kriget.

    Vänsterpartiet betraktades som ett hot mot rikets säkerhet från det att Hitler sköt sig i bunkern fram till att Berlinmuren föll. Man ansåg sig därför tvungen att hålla dessa subversiva element under uppsikt.

    Nu är Vänsterpartiet återigen ett hot mot vår demokrati och vår säkerhet, då många V-politiker öppet har uttryckt sympatier för den terrorstämplade organisationen Hamas.

    Vänsterpartiet befinner sig mitt i en politisk kris som partiet självt tycks ha mycket svårt att förstå omfattningen av.

    Under de senaste månaderna har avslöjande efter avslöjande visat kandidater med antisemitiska uttalanden, politiker som skrivit brev till personer dömda för grova terrorkopplade våldsbrott och återkommande kontakter med palestinska organisationer vars politiska kopplingar väcker allvarliga frågor.

    En enstaka händelse kan vara ett misstag.

    Två kan vara dåligt omdöme.

    Men när samma typ av problem fortsätter att dyka upp måste man börja ställa en betydligt obehagligare fråga:

    Är detta verkligen slumpen – eller ser vi ett mönster?

    Kandidater med extrema åsikter

    Problemen blev tydliga redan när ett stort antal vänsterpartistiska kandidater tvingades lämna partiets vallistor.

    Bakgrunden var uppgifter om bland annat antisemitism, förintelseförnekelse och hyllningar av terrorattacker.

    Vänsterpartiets försvar har varit att partiet har tusentals kandidater och fritidspolitiker och att de aktuella personerna inte representerar partiets värderingar.

    Det argumentet låter kanske rimligt vid första anblick.

    Men det missar själva kärnan i problemet.

    Frågan är inte bara hur många kandidater Vänsterpartiet har.

    Frågan är hur personer med den här typen av åsikter över huvud taget lyckats bli kandidater för ett svenskt riksdagsparti.

    Och framför allt varför samma problem fortsätter att återkomma.

    Breven som aldrig borde ha skickats

    Sedan kom nästa avslöjande.

    Vänsterpartistiska politiker hade deltagit i en brevkampanj riktad till palestinska fångar.

    Problemet?

    Bland mottagarna fanns personer dömda för mycket grova våldsbrott.

    Partiets förklaring var att man litade på andra när bakgrundskontrollerna genomfördes.

    Det är en häpnadsväckande förklaring.

    Riksdagsledamöter skriver alltså under politiska brev till personer i utländska fängelser – utan att själva säkerställa vilka mottagarna är.

    Och organisationen som hade lämnat över namnen?

    Det så kallade Palestinska riksförbundet.

    Samma organisation återkommer gång på gång i historien.

    Mötena fortsätter

    Enligt materialet har Vänsterpartiet under året deltagit i flera möten tillsammans med palestinska företrädare.

    Vid ett möte diskuterades palestinska gruppers deltagande i svenska val.

    Vid ett annat medverkade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar för att diskutera palestinska intressen i Sverige.

    Ytterligare möten ska ha handlat om att stärka samarbetet inför valet.

    Detta är inte i sig olagligt.

    Politiska partier får naturligtvis träffa organisationer och minoritetsgrupper.

    Men när samma organisation samtidigt kopplas till utländska politiska rörelser förändras frågan.

    Då handlar det inte längre bara om solidaritet med Palestina.

    Då handlar det om vem som försöker påverka svensk politik – och på vilka villkor.

    När blir påverkan infiltration?

    Statsminister Ulf Kristersson har redan använt ordet som Vänsterpartiet helst vill slippa höra:

    infiltration.

    Det är ett mycket allvarligt ord.

    Och det ska också behandlas som ett allvarligt påstående.

    Det finns myndighetsrapporter som fastslår att Vänsterpartiet som organisation har infiltrerats.

    Men det betyder inte att frågorna kan avfärdas.

    Tvärtom.

    När kandidater med extrema uppfattningar återkommer, när externa organisationer hjälper till med politiska kampanjer och när personer med kopplingar till utländska politiska nätverk får återkommande tillträde till svenska partier måste varje ansvarstagande demokrat börja ställa frågor.

    Inte därför att kontakterna är palestinska.

    Inte därför att människor är muslimer.

    Utan därför att demokratisk makt måste vara transparent.

    Svenska väljare ska veta vilka intressen svenska politiker företräder.

    Det farliga är inte muslimska väljare

    Här måste en sak göras fullständigt klar.

    Det är inget konstigt med att svenska muslimer röstar på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller vilket annat parti som helst.

    Det är demokrati.

    Problemet uppstår först när politiker börjar behandla människor som ett kollektiv som kan levereras genom organisationer, nätverk och mellanhänder.

    Då ersätts den öppna politiska argumentationen gradvis av något helt annat.

    Politiker förhandlar inte längre bara med väljare.

    De börjar förhandla med människor som påstår sig företräda väljare.

    Och just där finns en demokratisk risk som Sverige borde ha lärt sig att ta på större allvar.

    Vänsterpartiet måste ge svar

    Vänsterpartiet kan inte fortsätta svara på varje nytt avslöjande som om det vore ett isolerat olycksfall.

    Partiet måste öppet redovisa vilka organisationer man samarbetar med.

    Vilka möten har hållits?

    Vilka överenskommelser har gjorts?

    Har utomstående organisationer haft inflytande över nomineringar?

    Vilka personer har fått tillträde till partiets interna sammankomster?

    Och vilka kontroller görs innan organisationer får samarbeta med svenska riksdagspolitiker?

    Det är inte extrema frågor.

    Det är självklara frågor i en fungerande demokrati.

    Socialdemokraterna kan inte titta bort

    Frågan stannar dessutom inte vid Vänsterpartiet.

    Om Socialdemokraterna efter valet behöver Vänsterpartiets stöd för att bilda regering blir detta också Magdalena Anderssons problem.

    Då räcker det inte att säga att Vänsterpartiet ansvarar för sina egna kandidater.

    Socialdemokraterna måste veta vilka krafter som kan få indirekt inflytande över ett framtida regeringsunderlag.

    Vilka krav kommer man ställa på Vänsterpartiet?

    Kommer alla samarbeten med utländska politiska nätverk att offentliggöras?

    Kommer kandidater med antisemitiska eller extremistiska uppfattningar att accepteras så länge deras mandat behövs?

    Och var går egentligen gränsen?

    Frågan är större än Vänsterpartiet

    Det här handlar i grunden inte om höger eller vänster.

    Det handlar inte ens primärt om Israel och Palestina.

    Det handlar om den svenska demokratins motståndskraft.

    Utländska stater och politiska rörelser försöker påverka andra länder. Det är inget nytt.

    Det avgörande är hur svenska institutioner reagerar när påverkan upptäcks.

    Ett demokratiskt parti måste därför kunna göra två saker samtidigt:

    försvara människors rätt att organisera sig politiskt – och skydda sin egen organisation från aktörer som vill använda den för helt andra syften.

    Det är precis därför Vänsterpartiets återkommande problem är så allvarliga.

    Kanske handlar allt om dåligt omdöme.

    Kanske handlar det om bristande kontroll.

    Men ju fler avslöjanden som kommer, desto svårare blir det att nöja sig med dessa förklaringar.

    Till slut återstår därför den fråga som Vänsterpartiet helst skulle vilja slippa:

    Vem påverkar egentligen vem?

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.a
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Aron Flam listar Miljöpartiets ”galnaste förslag”

    ”Det var oerhört svårt att begränsa sig till tio”

    I intervjun berättar Aron Flam att det var svårt att välja ut tio förslag till hans lista över Miljöpartiets mest extrema eller orimliga politiska idéer. Enligt Flam hade han betydligt fler kandidater att välja mellan och använde ett skämtsamt lottningsförfarande för att komma fram till slutresultatet.

    Flam beskriver själv sin podd som inriktad på ”dekonstruktiv kritik”. Det innebär, enligt honom, att han inte försöker formulera en mildare version av kritiken när han anser att ett politiskt förslag är orimligt.

    – Om ett förslag är helt uppåt väggarna galet, varför ska man då mildra sin kritik? säger han i intervjun.

    Han tar också upp konkreta exempel från Stockholm, bland annat cykelbanor och förändringar av trafikmiljön. Flam hävdar att vissa satsningar har genomförts till höga kostnader utan att motsvara de behov som invånarna faktiskt har.

    Kritik mot vegonorm och minskad köttkonsumtion

    En av punkterna på listan handlar om Miljöpartiets motstånd mot kött och partiets förslag om en så kallad vegonorm i offentlig sektor.

    Flam menar att en sådan norm riskerar att begränsa människors möjlighet att själva välja mat, bland annat i förskolan och äldreomsorgen. Han vänder sig särskilt mot tanken att offentliga verksamheter i större utsträckning ska ersätta kött med vegetariska alternativ.

    I intervjun framställer han frågan som en symbol för vad han beskriver som en överdriven politisk styrning av människors vardag.

    Miljardärsskatten beskrivs som kontraproduktiv

    Även Miljöpartiets idéer om en skatt på miljardärer får hård kritik. Flam hävdar att en sådan skatt riskerar att leda till kapitalflykt, minskad företagsamhet och färre investeringar.

    Hans argument är att personer med stora förmögenheter ofta har byggt företag eller utvecklat produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen. Om skattesystemet blir för hårt, menar han, kan kapital och företag flytta till andra länder.

    Flam anser samtidigt att borgerliga partier har varit dåliga på att förklara betydelsen av innovation, företagande och ekonomiska drivkrafter. Han hävdar att debatten om miljardärsskatten i många fall handlar mer om avund än om hur fattigdom ska bekämpas.

    ”Välfärdsstaten sätter gränser för migrationen”

    Migrationspolitiken är en annan central del av Flams kritik. Han menar att ett land utan en omfattande välfärdsstat kan ha en betydligt mer generös migrationspolitik, men att förutsättningarna förändras när staten erbjuder vård, utbildning och ekonomiskt stöd.

    Flam ifrågasätter också argumentet att invandring automatiskt löser arbetskraftsbristen. Enligt honom måste man även räkna med att människor som kommer till Sverige behöver ta del av välfärden och att etableringen på arbetsmarknaden kan ta tid.

    I samma resonemang gör han långtgående och generaliserande påståenden om människor från Nordafrika och Mellanöstern, bland annat om utbildning, värderingar och synen på demokratiska rättigheter. Uttalandena är en del av Flams egen argumentation i intervjun och presenteras inte som en oberoende analys.

    Utopism kontra politiska avvägningar

    Flam beskriver Miljöpartiet som ett utopiskt parti. Hans invändning är att politiken enligt honom ofta utgår från en bild av ett perfekt samhälle, utan att väga in de kompromisser och praktiska problem som uppstår när ideal ska omsättas i verkligheten.

    – Politik handlar om avvägningar mellan väldigt svåra storheter, säger han.

    Han menar att beslutsfattare ibland måste välja mellan alternativ som alla har nackdelar. Därför anser han att politiken behöver utgå från begränsningar, kostnader och konsekvenser snarare än från visionen om ett problemfritt samhälle.

    Kärnkraften är den främsta symbolfrågan

    På frågan om vilket förslag som tydligast visar det han kallar Miljöpartiets irrationalitet pekar Flam på motståndet mot kärnkraft.

    Han anser att kärnkraft är ett säkert och effektivt sätt att producera fossilfri el och hävdar att länder som avvecklar kärnkraft kan tvingas kompensera med kol och olja. Enligt Flam står detta i direkt motsats till Miljöpartiets uttalade mål att minska de fossila utsläppen.

    Kärnkraftens säkerhet och roll i energisystemet är samtidigt en omdebatterad fråga där slutsatserna beror på vilka risker, kostnader, tidsramar och energislag som jämförs. I intervjun är Flams slutsats tydlig: partiets kärnkraftsmotstånd är, enligt honom, ett exempel på att politiska känslor väger tyngre än energipolitiska konsekvenser.

    Kritik mot mediernas klimatrapportering

    Intervjun berör även mediernas rapportering om klimat och skogsbränder. Flam anklagar public service och andra medier för att ge Miljöpartiets perspektiv en fördelaktig behandling.

    Han hänvisar bland annat till rapporteringen om skogsbränder i södra Europa och hävdar att medierna inte tillräckligt tydligt har uppmärksammat att vissa bränder kan ha orsakats av människor. Han hänvisar också till uppgifter om att antalet skogsbränder på längre sikt har minskat, och menar att detta borde få större utrymme i klimatbevakningen.

    Valet och stödet bland unga väljare

    Mot slutet av intervjun diskuteras en opinionsmätning från Novus som enligt samtalet visar att Miljöpartiet ligger omkring åtta procent och har ett relativt starkt stöd bland förstagångsväljare.

    Flam tolkar detta som ett tecken på att unga väljare påverkas av mediernas klimat- och miljöbevakning. Han tror samtidigt att valrörelsen kan bli jämnare än opinionsmätningarna antyder.

    När han får frågan om sitt eget partival säger Flam att han på kommun- och regionnivå lutar åt Medborgerlig Samling. På riksnivå uppger han att han överväger Sverigedemokraterna, främst med hänvisning till frågor som rör judars säkerhet och islam i Sverige. Han understryker att han inte delar partiets uppfattning i alla politiska frågor.

    Intervjun avslutas utan att Flam kan nämna någon konkret reform från Miljöpartiet som han själv tycker har varit särskilt positiv för Sverige.

  • Så vill Miljöpartiet bestraffa stockholmarna med ännu fler meningslösa regler.

    Miljöpartiet vill förbjuda klass II-mopeder på Stockholms cykelbanor – oavsett om de drivs med bensin eller el. Resultatet riskerar att bli att ovana mopedförare tvingas ut bland bilarna, samtidigt som de verkliga problemen på cykelbanorna lämnas olösta.

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en svunnen tid klassades de som femfemmor och låstes in på sinnesslöanstalter, där de fick vistas i en trygg fantasivärld. Efter en reform på 1980-talet lades dessa anstalter ned, och därefter bildades Miljöpartiet. Traditionen att inte ha några vassa knivar i lådan som har levt vidare bland partiets politiker ända sedan dess.

    Tänk dig att det fanns ett parti som, bara för att jävlas med dig, gjorde allt för att bensinpriset skulle bli högre, otryggheten i samhället öka maximalt och elpriset skjuta i höjden genom att fungerande kärnkraft lades ned. Ett parti som inte har fyllt någon funktion, vare sig i riksdagen, regionerna eller kommunerna, sedan 1988. Folk får fortfarande något drömmande i blicken när man talar om valet 1991, då detta parti åkte ur Sveriges riksdag under en mandatperiod och man fick uppleva friska politiker som satt vid makten.

    Vi talar om Miljöpartiet, som älskar en sak: att jävlas med vanliga Svensson. Det senaste dessa kakistokrater har kommit på är att ”förbjuda” mopeder på Stockholms cykelbanor. Enligt lagen är det tillåtet att köra moped klass II och mopeder som tillhör den äldre svenska 30-klassen på cykelbanorna.

    Visst har cykelbanorna problem. Hastigheterna är ofta väldigt höga och trafikreglerna är inte glasklara. Det förekommer många olika tolkningar av hur man ska röra sig på cykelbanorna och vilken sida gångtrafikanterna ska hålla sig på. Men det är inte problemet i miljömupparnas värld.

    Problemet är i stället de fossildrivna mopederna. Miljöpartiet har fått för sig att folk framför allt kör omkring på tvåtaktsmopeder. När en seriös tidning som Svenska Dagbladet kontrollerade detta visade det sig att tvåtaktsmopeder är ungefär lika vanliga som Volvo Amazon i Stockholmstrafiken – alltså väldigt ovanliga.

    Det man egentligen vill komma åt är mopedbuden som kör ut mat. Då gör Miljöpartiet allt för att jävlas. Man kan tycka att dessa mopedbud inte hör hemma i Stockholm. Många befinner sig i Sverige med tveksamma uppehålls- och arbetstillstånd och uppfyller knappast minimilönekravet på 33 390 kronor för att personer utanför EU ska få arbetstillstånd i Sverige.

    Men det är inte problemet i Miljöpartiets värld. Problemet är de bensindrivna mopederna, även när de klarar EU:s höga krav på avgasrening, såsom Euro 5 eller bättre.

    Därför vill dessa sinnesslöaelement förbjuda alla mopeder. Problemet är bara: Vad är egentligen en moped? Det finns mopeder som ser ut som cyklar men juridiskt är klassade som mopeder. Det finns också elcyklar som ser ut som mopeder men juridiskt är klassade som cyklar. Eller är det hastigheten som gör att det är en moped? Klass 2 moped är låst till 25 km/h i timmen, det finns både vanliga cyklister och sparkcyklister som kör högre hastigheter än 25 km/h.

    Miljöpartiet är ett parti som, som vanligt, slåss mot fel väderkvarnar. Marknaden för klass II-mopeder är vikande – inte för att de släpper ut avgaser, utan därför att man måste ha fyllt 15 år före den 1 oktober 2009 för att få köra en klass II-moped utan förarbevis. Ingen 15-åring som tar ett AM-körkort vill köpa en klass II-moped som får köra max i 25 km/h när han eller hon i stället kan köra i 45 km/h med en klass I-moped.

    Vad blir då följden av denna idé att förbjuda klass II-mopeder på cykelbanorna? Jo, ovana trafikanter, vars enda trafikundervisning tycks komma från Anita och Televinken trafikskola, tvingas ut bland vanliga bilar – oavsett om deras fordon drivs med el eller bensin.

    Kakistokrater vill förstöra livet för dej som Stockholmare.

    Tittar man på vilka som ställer upp som politiker i kommunfullmäktige ser man få personer med samhällsbärande yrken, såsom civilingenjör, verkställande direktör eller liknande. I stället hittar man ”låtsasjobb” som hållbarhetsspecialist, miljövetare, biträdande kanslichef och samordnare inom jämställdhetsarbete. Många är födda efter Berlinmurens fall och har aldrig varit ute i det verkliga livet. Vad har dessa kakistokrater att ge stockholmarna? Ingenting.

    Jag är sänd av pappa satan att jävla med Svenska folket och Svenska folket.

    MP Politker på valbar plats till Kommunfullmäktig i Stockholm

    1. Lars Strömgren, 45, trafikborgarråd
    2. Cindy Falquet Lindh, 39, borgarrådssekreterare
    3. Sverre Dahlstedt Eriksson, 40, biträdande kanslichef
    4. Sara Grolander, 42, miljövetare
    5. Shannet Fessehazion, 39, ekonom
    6. Aleese Rydlund, 35, politisk sekreterare
    7. Shwan Kareem, 47, stadsveterinär och legitimerad veterinär
    8. Sofie Ho, 28, civilingenjör
    9. Robin Rushdi Al-Salehi, 32, hållbarhetsspecialist
    10. Sumeya Abdelkader Sraj, 29, statsvetare
    11. Per Söderberg, 59, arkitekt SAR/MSA och stadsplanerare
    12. Tomas Beer, 80, fritidspedagog och fritidsledare
    13. Kriz Henkel, 45, trädgårdsmästare
    14. Birger Sasse, 61, rektor
    15. Sofia Maja Hallström, 46, gymnasielärare och civilekonom
    16. Magnus Lindgren, 57, biolog
    17. Lisa Mossberg, 52, samordnare inom jämställdhetsarbete
    18. Paul Karlsson, 31, föreningsutvecklare
    19. Ingegerd Akselsson Le Douaron, 75, folkbildare
    20. Annaklara Martin-Löf, 45, regionrådssekreterare
    21. Ossian Matthiessen, 36, statsvetare
    22. Pia Isaksson, 51, utredare inom miljörelaterad hälsa
    23. Filip Bons Larsson, 36, hållbarhetskonsult
    24. Silvia Tran Tram, 22, juriststudent
    25. Dag Svensson, 66, före detta vd för ett elentreprenörsbolag
    26. Karen Austin, 61, sakkunnig i frågor om våld i nära relationer
    27. Johanna Zingmark, 65, biolog

    Det är en samling med kakistokrater som vill ha högavlönade jobb som MP-politiker i Stockholms kommunfullmäktige.

    Men det är vi Stockholmare så få ta straffet.

  • Många grovt kriminella ibland Vänsterpartiet nämdenmän.

    Vänsterpartiet omges återigen av allvarliga anklagelser om kriminalitet, extremism och tvivelaktiga kontakter. Kritiker menar att dagens skandaler inte är några enstaka misstag, utan fortsättningen på en lång historia av stöd till diktaturer, revolutionär marxism och verksamhet riktad mot det svenska samhället.

    Många Svenskar blev avrättsade i marxitiska dödsläger i Sovjet.

    Skandalerna inom kommunistpartiet tar aldrig slut. Nyligen avslöjade Sveriges Radios program Kaliber att flera av Vänsterpartiets nämndemän var grovt kriminellt belastade och hade kopplingar till klanbrottslighet. Tidigare i år avslöjades det att riksdagsledamöter från Vänsterpartiet hade haft kontakter med personer med kopplingar till terrororganisationen Hamas.

    Brottsligheten bland V-politiker är mycket hög. Bland partiets riksdagsledamöter anses den vara högst av alla partier. Detta återspeglas i Vänsterpartiets politik, där man vill dalta med brottslingar och motsätter sig att kriminella utvisas på livstid för brott som exempelvis snatteri av en Snickers. Flera V-politiker har tvingats avgå under mandatperioden, bland annat efter anklagelser om grov barnmisshandel.

    Vänsterpartiet har alltid varit ett systemhot mot det svenska samhället och har bedrivit ett hat mot det svenska folket. Under kalla kriget var nio av tio V-politiker, enligt uppgift, spioner åt någon av banditstaterna bakom järnridån.

    På 1970-talet hade partiet en partiledare som bjöds på sprit av Stasi – DDR:s motsvarighet till Gestapo. Som tack för spriten hjälpte Werner sina kamrater bakom järnridån att kartlägga svenska Viggenpiloter. Detta skedde genom att partimedlemmar från Vänsterpartiet låtsades vara tavelförsäljare.

    Vänsterpartiet hjälpte sina kamrater bakom järnridåm att skjuta ner ett Svenska catalina plan. Attf förråda Sverige ligger V DNA.

    På 1950-talet hjälpte man sin kamrat Stalin att skjuta ned ett Catalinaplan och en DC-3:a. Svenska barn förlorade därmed sina fäder – män som försvarade Sverige mot den marxistiska ondskan.

    Många tappra män som hade kämpat mot kommunismen under andra världskriget skickades i döden. Vänsterpartiet var drivande bakom Baltutlämningen.

    På 1940-talet drev man på för att tappra soldater, som hade kämpat mot den marxistiska ondskan, skulle deporteras till Sovjetunionen. Där blev flera av dem avrättade. Vänsterpartister ansågs under 1940-talet vara så systemhotande att de inte fick göra värnplikt med vapen i hand. I stället inrättades särskilda arbetskompanier för dessa svenskhatande element.

    Kamrat Stalin, som Vänsterpartiet brukar sjunga om i sina förstamajtåg, var både bankrånare och terrorist. Han bidrog dessutom till att hans egen son blev avrättad.

    På 1930-talet bidrog man till det som kommit att beskrivas som ett folkmord på Kirunasvenskarna. Tusentals fattiga Svenskar hemhörande i Kiruna skickades till döden i Stalins sovjet.

    Stalin, som betraktas som en profet inom marxismen och Vänsterpartiet, var själv bankrånare och bidrog till att hans egen son blev avrättad. Därifrån kommer Vänsterpartiets politiska DNA.

    Man räknar med att marxismen har mördat 150 miljoner människor. Bara i Vietnam mördade marxisterna omkring 50 000 amerikanska soldater som kämpade för friheten. Många var så unga som 19 år när de kallblodigt mördades av FNL.

    Över 50 000 soldater blev mördade i Vietnamn av marxisterna, många så unga som 19 åringar.

    Fakta Filmer att se om Vietnamn konflikten : Ride the Thunder (2015), The Hanoi Hilton (1987), We Were Soldiers (2002) och The Green Berets (1968)

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Tre nej som förändrade Storbritannien – Margaret Thatchers historiska EU-tal

    När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.

    Thatcher – från en tid då världen styrdes av kompetenta politiker, inte av korkade SSU-broilers i 30 års åldern.

    När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.

    År 1990 stod Europa inför en omfattande politisk förändring. Berlinmuren hade fallit, Tyskland var på väg att återförenas och ledarna inom dåvarande Europeiska gemenskapen diskuterade ett betydligt närmare samarbete.

    Planerna handlade bland annat om en gemensam valuta, en europeisk centralbank och en starkare politisk union. EU-kommissionens ordförande Jacques Delors hade beskrivit en framtid där Europaparlamentet skulle fungera som gemenskapens demokratiska församling, kommissionen som dess regering och ministerrådet som en sorts senat.

    För Margaret Thatcher var detta ett steg för långt.

    Parlamentets makt stod på spel

    Thatcher motsatte sig inte europeiskt samarbete i sig. Hon hade stött Storbritanniens medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen och kampanjat för att landet skulle stanna kvar i folkomröstningen 1975.

    Men hennes vision byggde på självständiga nationalstater som samarbetade med varandra. Hon ville inte se ett europeiskt system som gradvis tog över allt fler uppgifter från de nationella parlamenten.

    När oppositionsledaren Neil Kinnock kritiserade regeringens Europapolitik svarade Thatcher att hennes mål var att bevara det brittiska parlamentets makt och inflytande. Enligt henne var det meningslöst att väljas till parlamentet om politikerna därefter överlämnade kontrollen över valutan, ekonomin och lagstiftningen till europeiska institutioner.

    Hon var särskilt kritisk mot EU-kommissionen, som hon beskrev som ett organ utan direkt folkligt mandat. Thatcher ville inte att kommissionen skulle få större makt på det brittiska parlamentets bekostnad.

    En politisk föreställning

    Talet har blivit ihågkommet både för sitt innehåll och för Thatchers sätt att framföra det. Underhuset är en miljö där politik och teater ofta flyter samman. Regeringen och oppositionen sitter mitt emot varandra, debatterna är högljudda och snabba repliker kan få stor politisk betydelse.

    Thatcher utnyttjade denna miljö skickligt. Hon växlade mellan argument, hån och retoriska frågor. Labourpartiet anklagades för att vilja följa Europas övriga ledare utan att göra motstånd. Hon kallade Kinnock för ”Little Sir Echo” – en politiker som enligt henne bara svarade ”jag också” på varje förslag från Bryssel.

    När hon återgav Delors vision om Europaparlamentet, kommissionen och ministerrådet kom det berömda svaret:

    ”No! No! No!”

    Orden var inte bara riktade till oppositionen. De var också ett budskap till Europas ledare, till den brittiska allmänheten och – kanske framför allt – till Thatchers egna ministrar och parlamentsledamöter.

    Hon drog en tydlig gräns: Storbritannien skulle inte medverka till att bygga en europeisk superstat.

    Konflikten fällde Thatcher

    Det kraftfulla talet visade samtidigt hur isolerad Thatcher hade blivit inom sin egen regering. Flera konservativa ministrar ansåg att Storbritannien riskerade att förlora inflytande om landet ställde sig utanför det fördjupade europeiska samarbetet.

    Kort efter talet avgick Geoffrey Howe, en av regeringens mest erfarna ministrar. I sitt avgångstal kritiserade han Thatchers sätt att hantera Europapolitiken och beskrev hur svårt det blivit för regeringens företrädare att förhandla när premiärministern ständigt motsatte sig kompromisser.

    Howes tal bidrog till att utlösa en ledarstrid inom Konservativa partiet. Michael Heseltine utmanade Thatcher, och när hon inte lyckades samla tillräckligt stöd drog hon sig ur. I november 1990 lämnade hon premiärministerposten efter mer än elva år vid makten.

    De tre orden blev därför både kulmen på hennes politiska kamp och början på slutet för hennes regering.

    Från ”No, no, no” till brexit

    Det skulle vara förenklat att påstå att Thatcher ensam skapade brexit. Hon hade trots allt själv försvarat det brittiska medlemskapet och bidragit till utvecklingen av Europas gemensamma marknad.

    Men hennes argument fick ett långt politiskt liv. Hon formulerade flera av de frågor som senare kom att dominera den brittiska EU-debatten:

    • Vem ska ha den yttersta makten – det brittiska parlamentet eller Europas institutioner?
    • Kan en gemensam valuta fungera utan en gemensam stat?
    • Hur mycket nationellt självbestämmande kan överlämnas innan ett samarbete blir en politisk union?
    • Har EU-kommissionen tillräcklig demokratisk förankring?

    Under de följande årtiondena blev Europaskepticismen allt starkare inom Konservativa partiet. Det som 1990 uppfattades som Thatchers personliga och kompromisslösa hållning utvecklades så småningom till partiets dominerande linje.

    När britterna 2016 röstade för att lämna EU ekade därför hennes tre nej genom historien. Thatcher hade förlorat makten, men hennes syn på Europas utveckling hade vunnit ett betydande inflytande.

    Ett tal med ett motsägelsefullt arv

    Thatchers Europatal rymmer en tydlig paradox. Hennes kompromisslöshet bidrog till att hon förlorade premiärministerposten. Samtidigt kom hennes politiska efterföljare att föra Storbritannien betydligt längre bort från Europa än vad hon själv gjorde under sin regeringstid.

    Talet blev därmed mer än en dramatisk scen från det brittiska parlamentet. Det markerade början på en konflikt om nationell identitet, demokrati och politisk makt som skulle prägla Storbritannien i flera årtionden.

    Margaret Thatcher förlorade ledarskapet över sitt parti – men hennes tre nej överlevde henne politiskt.

  • Experter konstantera : C är odugliga att inneha makt i Stockholm.

    Centerpartiets roll i Stockholms stadshus väcker frågor om partiets förmåga att hantera en storstads komplexa utmaningar. Partiet hör hemma i någon bondhålla på landsbyggden, där avgörs frågor som C politikern förstår sej på.

    Bondlurkar kan också vara politiker , men i Stockholm behöver vi inte dem..

    Ska man som stockholmare verkligen rösta på C? Svaret är nej! C är odugligt på att styra en storstad som Stockholm. Partiet har gång på gång visat sig odugligt vid makten. Det är kanske inte så konstigt – partiet består av korkade bönder. Bor man i Sjöbo och behöver reglera hur många kor som ska gå i hagen, då fyller C en funktion.

    Centerpartiet kan göra stor nytta i Sjöbo, där man behöver reglera hur många kor som ska gå i hagen. Men i en storstad som Stockholm har partiet inget av värde att erbjuda oss medborgare.

    En Stockholmare på gatan

    När C hade statsministerposten i början av 1980-talet klarade partiet inte av att hantera en grundstött sovjetisk ubåt. Sverige har aldrig sedan andra världskriget varit så nära en militär konflikt. Ändå misslyckades C med att agera rätt.

    Ska vi verkligen ha sådana här odugliga politiker i Stockholms stadshus?

  • Vänsterns prislöften låter gratis – men det är folket som får notan

    Maten är dyr. Hyran tar en allt större del av lönen. Elräkningen kan fortfarande ge vanliga familjer ont i magen. Då kliver politikerna fram och lovar något som låter fantastiskt: staten ska pressa priserna, frysa hyrorna och låta ”de rika” betala. Problemet är bara att en kostnad inte försvinner för att en politiker förbjuder den att synas. Den flyttar på sig – och till slut hamnar notan hos vanligt folk.

    Det har blivit dyrt att vara svensk. Det märks inte i ett diagram på Finansdepartementet, utan vid kassan i mataffären, när hyran dras från kontot och när en barnfamilj försöker få lönen att räcka hela månaden.

    Missnöjet är verkligt. Oron är verklig. Därför är det också lätt att förstå lockelsen i enkla politiska besked: sänk priserna, frys hyrorna, bötfäll företagen och skicka räkningen till miljardärerna.

    Det låter handlingskraftigt. Det låter rättvist. Det låter nästan gratis.

    Men gratis finns inte.

    En prislapp är inte samma sak som en kostnad

    Vänsterpartiet har inför valet 2026 gjort hushållens kostnader till en huvudfråga. Nooshi Dadgostar har bland annat sagt att en myndighet ska kunna kontrollera matpriser och besluta om påföljder när priser eller vinster anses vara för höga.

    Här måste man skilja mellan pris och kostnad.

    En myndighet kan bestämma vilken siffra som får stå på prislappen. Den kan däremot inte genom ett klubbslag göra diesel, el, transporter, gödsel, löner, lokaler, räntor och råvaror billigare. Om försäljningspriset pressas ned samtidigt som kostnaderna ligger kvar måste mellanskillnaden tas någonstans.

    Företaget kan minska sitt utbud. Kvaliteten kan sjunka. Investeringar kan skjutas upp. Olönsamma butiker kan stänga. Eller så får staten betala mellanskillnaden med skattepengar.

    Oavsett väg är det samma människor som möter konsekvenserna: kunderna, de anställda och skattebetalarna.

    Matjättarna är en tacksam fiende

    Det är politiskt effektivt att dela upp Sverige i två grupper: det hederliga folket och de giriga matjättarna. När matkassen är dyr är det enkelt att peka på butikskedjorna och säga att deras vinster är hela förklaringen.

    Men verkligheten är besvärligare än en valaffisch.

    Svensk dagligvaruhandel är koncentrerad till ett fåtal stora aktörer, och konkurrensen behöver granskas hårt. Det är fullt rimligt att angripa karteller, missbruk av marknadsmakt och hinder som gör det svårt för nya konkurrenter att etablera sig.

    Det är däremot inte samma sak som att politiker ska avgöra vilken vinst som är ”för stor” från vecka till vecka.

    Konkurrensverkets uppdragsforskning om de kraftiga matprishöjningarna visade att rörelsemarginalerna varierade mellan olika kedjor och butiksled. Rapporten fann inte stöd för att handeln generellt hade överkompenserat sig för högre leverantörspriser under den studerade perioden. Bilden var blandad: vissa lågprisaktörer förbättrade sina resultat, medan marginalerna i flera verksamheter sjönk.

    Det är alltså möjligt att både vara kritisk mot en koncentrerad matmarknad och samtidigt inse att politiskt fastställda vinstgränser är ett trubbigt vapen.

    Det som behövs är mer konkurrens, enklare etablering och tydliga spelregler – inte en statlig priskommissarie som försöker räkna ut det politiskt godkända priset på en liter mjölk.

    Fryst hyra fryser inte kostnaderna

    Samma tankefel återkommer i bostadspolitiken.

    Vänsterpartiet vill frysa hyrorna medan hyressystemet utreds. Partiet vill också genom sin så kallade NABY-modell skapa omkring 20 000 nya hyresrätter om året med hyror som låg- och medelinkomsttagare ska ha råd med.

    Ambitionen är lätt att sympatisera med. Sverige behöver fler bostäder, och människor måste kunna bo kvar utan att hela lönen försvinner i hyran.

    Men inte heller fastigheters kostnader lyder politiska order.

    Räntor, reparationer, fjärrvärme, vatten, byggmaterial och löner fortsätter att kosta även när hyran fryses. Om intäkterna låses medan utgifterna stiger blir följden förr eller senare mindre underhåll, färre renoveringar, lägre nybyggnation eller större behov av offentliga stöd.

    Statliga kreditgarantier och reglerade markkostnader kan sänka vissa kostnader. Men de tar inte bort risken. De flyttar en del av den från byggbolaget och långivaren till staten – och därmed till skattebetalarna.

    Återigen: notan försvinner inte. Den byter kuvert.

    Miljardärsskatten säljs innan ritningen finns

    Sedan kommer det mest tacksamma löftet av alla: miljardärerna ska betala.

    Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt, men partiet har samtidigt velat utreda den exakta utformningen. Det har även talats om en exitskatt för mycket förmögna personer som lämnar Sverige.

    Här kommer ordningen bakvänd. Först säljs skatten som lösningen på välfärdens problem. Sedan ska någon utreda hur den ska fungera, vad den ska träffa och hur mycket pengar den faktiskt kan ge.

    En stor förmögenhet är dessutom inte samma sak som en hög med kontanter på ett bankkonto. Den kan bestå av aktier i ett företag, fastigheter eller andra tillgångar vars värde förändras. En skatt på ägandet kan därför behöva betalas även under ett år då företaget har svagt kassaflöde eller går med förlust.

    Det betyder inte att mycket förmögna människor ska slippa skatt. Det betyder att skatter måste bedömas efter sina verkliga följder, inte efter hur bra de låter från en scen.

    Kapital, entreprenörer och investeringar kan flytta över gränser. Om en skatt utformas dåligt kan resultatet bli färre investeringar, färre jobb och en mindre skattebas. Om staten då svarar med att försöka beskatta själva utflytten har politiken tagit ännu ett steg: först höjs kostnaden för att stanna, sedan höjs kostnaden för att lämna.

    1970-talet visar att kostnaden alltid kommer tillbaka

    Sverige har redan provat en politik där staten försökte hålla tillbaka prisökningar med prisstopp, regleringar och stora subventioner.

    I mitten av 1970-talet omfattades bland annat viktiga jordbruksprodukter av prisreglering. Riksdagens dokument visar hur staten använde budgetmedel för att begränsa prishöjningar på mjölk och andra livsmedel. När konsumenten inte skulle betala hela kostnaden i butiken fick skattebetalarna täcka en del av den via statsbudgeten.

    Samtidigt präglades perioden av oljekriser, svagare konkurrenskraft och hög inflation. Enligt SCB låg den genomsnittliga KPI-inflationen omkring tio procent under perioden 1975–1985.

    Det vore fel att skylla hela 1970-talets kris på priskontrollerna. Oljekriserna och internationella problem spelade en stor roll. Men erfarenheten visar något viktigt: prisstopp tog inte bort inflationens underliggande kostnader. Staten kunde dölja eller fördela dem på andra sätt, men inte trolla bort dem.

    Det är den läxan dagens politiker borde minnas.

    En myndighet kan inte kommendera fram välstånd

    Ingen påstår att en enskild prisregel eller tillfällig hyresfrysning gör Sverige till Sovjetunionen. Men riktningen spelar roll.

    När varje problem möts med en ny myndighet, ett nytt pristak, en ny straffskatt eller ett nytt statligt ingripande vänjer vi oss vid tanken att politiker kan bestämma fram välstånd.

    Det kan de inte.

    Politiken kan skapa bättre villkor för välstånd: stabil elförsörjning, fungerande infrastruktur, utbildning, trygghet, konkurrens, rimliga skatter och regler som människor och företag kan lita på. Den kan slå sönder monopol och öppna marknader för fler aktörer. Den kan sänka trösklarna för att bygga bostäder och starta företag.

    Men politiken kan inte besluta att en vara ska bli billig utan att någon också gör den billigare att producera och sälja.

    Det är den obekväma sanningen bakom vänsterns lockande prislöften. När staten lovar att allt ska bli billigare, att ingen vanlig människa ska behöva betala och att räkningen kan skickas till en liten grupp längst bort från vardagen, då bör varje väljare ställa den enklaste av frågor:

    Vem får notan när de utpekade pengarna inte räcker?

    Svaret brukar vara detsamma.

    Vanligt folk.

  • Kritik inifrån Migrationsverket: Medborgarskapsprovet är alldeles för lätt – invasionen från tredje världen hotar Sveriges välfärd

    Sveriges första medborgarskapsprov har genomförts, men frågorna är så enkla att provet riskerar att bli en meningslös formalitet. Om medborgarskapet ska tas på allvar måste provet ställa betydligt högre krav på kunskaper om Sveriges historia, demokrati och samhällssystem.

    Det första medborgarskapsprovet har nu ägt rum. Den 6 juni skärptes kraven för att bli svensk medborgare, men frågan är om skärpningen verkligen betyder någonting när själva provet har gjorts löjligt enkelt.

    Provet innehåller ytliga frågor om exempelvis vilket år Sverige förlorade Finland. Det är kunskaper som vilken sjätteklassare skall kunna. Att kunna rabbla ett enstaka årtal visar dessutom inte att man förstår Sveriges historia, politiska utveckling eller hur det svenska samhället fungerar.

    Varför ställs det inga frågor om vem som bar det politiska ansvaret för att Sverige förlorade Finland och vilka följder förlusten fick? Varför frågar man inte varför drottning Kristina avsade sig kronan eller vilken betydelse hennes beslut fick? Det saknas också mer ingående frågor om exempelvis slaget vid Narva, stormaktstidens uppgång och fall samt hur dessa historiska händelser har påverkat Sverige.

    Ett seriöst medborgarskapsprov skulle även kunna innehålla frågor om när motboken avskaffades och varför den infördes, att det beronde polkitisk inkomptens.

    Den sökande skulle kunna få förklara vad 1925 års försvarsbeslut innebar för Sveriges försvarsförmåga och politiska utveckling. Andra relevanta områden är parlamentarismens genombrott, den allmänna och lika rösträttens införande, folkhemmets framväxt samt Sveriges långa tradition av alliansfrihet.

    Men ett medborgarskapsprov bör inte enbart handla om historiska årtal. Den som vill bli svensk medborgare bör även ha grundläggande kunskaper om hur Sverige styrs, vad grundlagarna innebär och hur makten fördelas mellan riksdagen, regeringen, myndigheterna, regionerna och kommunerna.

    Provet bör innehålla frågor om yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, jämställdhet, rättssäkerhet samt medborgarnas rättigheter och skyldigheter.

    Det är viktigt att skilja mellan ett svårt och ett relevant prov. Syftet ska inte vara att rada upp obskyra detaljfrågor som människor lär sig utantill och glömmer dagen efter. Provet ska visa att den sökande verkligen har satt sig in i Sveriges historia, samhällssystem, demokratiska värderingar och politiska utveckling. Det bör kräva både kunskap och förståelse.

    Sverige har sedan 1970-talet haft en alldeles för generös asylinvandring. Därför bör vi ha ett filter där vi filtrerar bort odugliga invandrare från tredje världen som inte har något att ge Sverige.

    Ett medborgarskap är inte en obetydlig administrativ handling. Det ger omfattande rättigheter, men innebär också ett ansvar gentemot landet och det svenska samhället. Därför är det rimligt att den som ansöker om svenskt medborgarskap kan visa grundläggande kunskaper om det land som personen vill bli fullvärdig medborgare i.

    När provet görs så enkelt att nästan vem som helst kan klara det utan ordentliga förberedelser förlorar det sin funktion. Man har medvetet lagt ribban alldeles för lågt och skapat ett prov som mest fungerar som en symbolisk formalitet. Om Sverige ska ha ett medborgarskapsprov bör det också vara ett prov som faktiskt ställer krav.

  • MP – Moder Sveas största cancerböld på samhällskroppen

    Sedan MP kom in i riksdagen 1988 har partiet fått ett allt större inflytande över svensk politik. Resultatet är, enligt enlig experter, ett långt facit av dåligt omdöme, misslyckad kriminalpolitik och en oroande acceptans för V historiska och politiska arv.

    MP:s track record sedan partiet kom in i riksdagen 1988 är riktigt uselt. Det enda svenska folket har fått är ett kriminellt rövarband till politiker. MP har verkligen visat att korruptionen i Sverige har fått en ny dimension. Det som tidigare främst förknippades med länder längre söderut har blivit verklighet med MP-politiker vid makten.

    Ett tydligt tecken på MP-kakistokraternas usla omdöme är att de anser att V är dugligt nog att sitta i en regering. Det är ett parti som en gång i tiden betraktades som Sveriges inre fiende nummer ett och som till och med hade en partiledare som tog emot mutor från banditstater bakom järnridån. Som tack för spriten hjälpte han sina kamrater att kartlägga svenska högerpolitiker genom att låtsas vara tavelförsäljare.

    MP och V vill återinföra straffrabatten. Det skulle innebära att om en gärningsman våldtar och mördar ett barn och därefter kör en lastbil längs Drottninggatan i terroristsyfte, döms gärningsmannen på sin höjd bara för terroristbrottet. Det mördade barnet får då ingen upprättelse.

    I Stockholm har vi fått erfara MP:s oduglighet som politiker. Det har inte blivit mycket rätt när dessa femfemmor har fått vara med och bestämma.

  • Hitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Snart kan vi ha marxistiska utrotningsläger för den som tillhör den svenska folkstammen. Marxismens ondska kan snart förverkligas under en socialdemokratisk regering.

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev NazitHitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000 och möjligen uppemot 500 000 romer dödades. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev Nazityskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.yskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Lighthouse Keeping – när Kalle Anka hamnar i nattlig kamp med en pelikan

    Lighthouse Keeping är en amerikansk animerad kortfilm från 1946 med Kalle Anka i huvudrollen. I filmen arbetar Kalle som fyrvaktare och hamnar i en alltmer kaotisk nattlig kamp med en pelikan efter att själv ha väckt fågeln med fyrens starka ljus. Kortfilmen är ett typiskt exempel på Disneys klassiska slapstickhumor, där Kalles envishet och temperament snabbt förvandlar ett litet skämt till ett fullskaligt gräl.

    Lighthouse Keeping är en amerikansk animerad kortfilm från 1946 med Kalle Anka i huvudrollen. Filmen producerades av Walt Disney Productions, regisserades av Jack Hannah och fick amerikansk biopremiär den 20 september 1946. På knappt sju minuter lyckas filmen bygga upp en klassisk Disney-konflikt: Kalles dåliga tålamod förvandlar en obetydlig situation till ett fullskaligt krig.

    Handlingen utspelar sig i en fyr där Kalle arbetar som fyrvaktare. Det är natt och fyrens stora roterande ljus sveper regelbundet genom rummet. Kalle försöker samtidigt läsa en bok, men eftersom ljuset hela tiden rör sig måste han anpassa sig efter lampans rotation. Han flyttar först stolen och låter till slut ljuset dra med honom runt i rummet.

    Det är ett typiskt exempel på den fysiska humor som präglade Disneys kortfilmer under 1930- och 1940-talen. Ett enkelt tekniskt fenomen – en roterande fyrlykta – blir grunden för en hel serie visuella skämt.

    Ett självförvållat problem

    Utanför fyren upptäcker Kalle en sovande pelikan. I stället för att låta fågeln vara ifred bestämmer han sig för att roa sig genom att rikta fyrens kraftiga ljus mot den.

    Pelikanen vaknar och flyttar sig.

    Kalle riktar ljuset mot honom igen.

    Fågeln försöker därefter skydda sig med sitt bo, men ljuset letar sig genom mellanrummen mellan kvistarna. Till slut får pelikanen nog och tar sig in i fyren, där han släcker lampan.

    Därmed börjar filmens verkliga konflikt.

    Under resten av natten försöker Kalle tända fyrens ljus samtidigt som pelikanen försöker släcka det. Situationen utvecklas till en allt snabbare serie attacker, motattacker och praktiska skämt där båda försöker överlista den andre.

    När solen slutligen går upp borde konflikten egentligen vara över. Men Kalle drar ner alla fönstergardiner och fortsätter striden i mörkret.

    Det är en passande avslutning för en figur vars envishet ofta är betydligt starkare än hans förnuft.

    Kalle Anka som komisk figur

    Kalle Anka hade vid tiden för Lighthouse Keeping redan utvecklats till en av Disneys viktigaste seriefigurer. Hans personlighet skilde sig tydligt från den ofta mer kontrollerade Musse Pigg.

    Kalle var lättretlig, impulsiv och tävlingsinriktad. Han kunde börja en berättelse med ett mycket litet problem och genom sitt eget temperament göra situationen betydligt värre.

    Det är precis vad som händer i Lighthouse Keeping. Pelikanen är från början inget hot. Det är Kalle själv som startar konflikten genom att störa den sovande fågeln.

    Det komiska ligger därför inte bara i vad som händer utan i att publiken förstår att hela katastrofen hade kunnat undvikas om Kalle helt enkelt hade lämnat pelikanen ifred.

    Pelikanen heter Marblehead

    Pelikanens namn nämns aldrig i själva filmen. I Disneys officiella uppslagsverk Disney A to Z anges däremot att figuren heter Marblehead.

    Det är ett exempel på hur mindre Disneyfigurer ibland fått namn och bakgrund först genom senare referensverk. För biopubliken 1946 framstod han helt enkelt som Kalles anonyme motståndare.

    Relationen mellan de två påminner om flera andra Kalle Anka-filmer där en djurfigur fungerar som motspelare. Kalles motståndare behöver sällan tala. Konflikten kan berättas nästan helt genom kroppsspråk, miner och handlingar.

    Animation byggd kring rörelse

    Filmen gjordes i Technicolor och producerades under en period då animation fortfarande skapades helt för hand.

    Varje rörelse byggdes upp genom en serie teckningar. Animatörerna behövde därför planera inte bara hur figurerna såg ut utan även deras timing, acceleration, pauser och reaktioner.

    I Lighthouse Keeping används dessutom fyrens roterande ljus som en del av berättandet. Ljuskäglan fungerar nästan som ytterligare en figur. Den rör sig genom miljön, påverkar Kalle och pelikanen och styr flera av filmens skämt.

    Det visar hur en skickligt gjord kortfilm kan konstrueras kring en enda grundidé.

    Clarence Nash gav Kalle sin röst

    Kalles karakteristiska röst framfördes av Clarence Nash, mannen som under flera årtionden var starkt förknippad med figurens ljud och personlighet.

    Den speciella rösten gjorde att Kalles repliker ibland kunde vara svåra att uppfatta, men det var samtidigt en viktig del av humorn. Mycket av figurens ilska förmedlades genom tonfall, utrop och kroppsrörelser snarare än genom långa dialoger.

    Musiken komponerades av Oliver Wallace och fungerar, som i många animerade filmer från perioden, tillsammans med animationen för att förstärka rörelser och komiska ögonblick.

    En kortfilm från biografernas storhetstid

    När Lighthouse Keeping hade premiär 1946 var animerade kortfilmer fortfarande en naturlig del av bioprogrammen. Publiken gick inte nödvändigtvis till biografen enbart för att se Kalle Anka. Kortfilmen kunde visas tillsammans med journalfilm, andra kortfilmer och en längre huvudfilm.

    Detta format påverkade också berättandet.

    En Disneykortfilm behövde snabbt presentera sin situation, skapa en konflikt och leverera ett stort antal visuella skämt på bara några minuter. Därför är handlingen i Lighthouse Keeping mycket koncentrerad. Redan efter kort tid vet publiken var Kalle befinner sig, vad han gör och vad som kommer att orsaka problemen.

    Ett litet exempel på animationshistoria

    Lighthouse Keeping är ingen komplicerad berättelse. Det är snarare just enkelheten som gör filmen intressant.

    En fyrvaktare, en pelikan och en roterande lampa är nästan allt som behövs.

    Ur dessa tre komponenter bygger animatörerna en hel berättelse om irritation, hämnd och envishet. Filmen visar därför mycket av det som gjorde Disneys klassiska kortfilmer effektiva: tydliga personligheter, exakt komisk timing och förmågan att göra vardagliga föremål till en aktiv del av handlingen.

    Kortfilmen har senare återutgivits i flera sammanhang. Bland annat inkluderades den 2005 i DVD-samlingen Walt Disney Treasures: The Chronological Donald, Volume Two: 1942–1946.

    Mer än 80 år efter produktionen fungerar Lighthouse Keeping fortfarande som ett tydligt exempel på den klassiska Kalle Anka-formeln: han råkar inte bara ut för problem – väldigt ofta ser han själv till att de börjar.

  • Sossarna tophemliga operation ”Änglamakerska”, så skall man rensa bort jätteproppen orvar så befolkningsutbyte kan fortskrida.

    Vad händer när en generation som byggde Sverige blir gammal – och möter en äldreomsorg som inte längre klarar sitt mest grundläggande uppdrag? ”Operation Änglamakerska” är namnet på en politisk operation hur Jätteproppen Orvar skall rensa bort, en pressad hemtjänst och ett Sverige där migration, språkproblem och förändrade samhällsvärderingar får allt större konsekvenser för de äldre.

    Det är värderingarna som byggde Sverige. Förr hade vi en skarprättare som kunde göra det enda rätta med dåliga politiker. Här hjälper nationalhjälten Anders Gustaf Dalman Anna Månsdotter att få komma hem till pappa Satan igen.

    Sossarna i Stockholm stadhus har inlett den topphemliga operationen Änglamakerskan. Jätteproppen Orvar, dvs. 30- och 40-talister, har för sossarna länge varit ett bekymmer. Denna generation av hederliga människor byggde Sverige när vi fortfarande hade hederliga S-politiker vid makten som lämnade tillbaka pennorna till statsverket.

    Med den topphemliga operationen Änglamakerskan vill sossarna fylla vården med dysfunktionella migranter från tredje världen som vårdare. I stället för att mormor eller farmor får en kompetent hemtjänst som förstår den gamle när den pratar och kan hjälpa den på bästa sätt, så fyller man hemtjänsten med oanställningsbara migranter, oftast från tredje världen, som efter flera decennier i Sverige fortfarande har svårt att prata god svenska och förstå svenska värderingar.

    ”Vi måste få bort Jätteproppen Orvar, så att vi kan ta hit hela tredje världen. Befolkningsutbyte är Socialdemokraternas största projekt någonsin. Det var vi som gjorde så att Adolf kunde göra trupptransporter genom Sverige 1940 till Norge. Nu ska vi bestraffa svenska folket med befolkningsutbyte.”

    Hög S politiker och qusling i Stockholm med koppling till den socialdemokratisk föreningen tro och soldaritet.

    Sossarna vill rensa bort Jätteproppen Orvar genom att vanvårda dem till döds, genom att fylla vården med dysfunktionella migranter från tredje världen som vägrar att lära sig svenska.

    Operation Änglamakerska är namnet på den tophemliga operation som sossarna i Stockholm har inlett. Grundidén går ut på att man ska anställa inkompetent personal inom hemtjänsten, så att fler och fler gamla ”dör” i förtid.

    Det här är sossarnas hemligaste operation sedan de på 70-talet startade en egen STASI-organisation som hette IB. IB hade som syfte att rensa Sverige på oliktänkare, till exempel Sverigedemokrater.

    Genom att få bort Jätteproppen Orvar vill sossepamparna i Stadshuset öka på befolkningsutbytet. Genom att släppa in allt och alla, precis som man gjorde 2015. Det samhälle vi fick efter att Löfven öppnade våra gränser för hela tredje världen var ett Al Capone-samhälle.

  • Vem får egentligen kalla vem för landsförrädare?

    När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?

    Det är något märkligt med svensk politisk debatt.

    Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.

    Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.

    Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.

    Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

    Reaktionerna kom snabbt.

    Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.

    Och visst.

    Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.

    Men här kommer problemet:

    Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.

    Lindberg har själv använt ordet

    Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.

    Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.

    Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:

    Var det lika farligt för demokratin då?

    Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.

    Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.

    Annars får vi två uppsättningar regler.

    En för politiska motståndare.

    Och en annan för de egna.

    Fascist. Nazist. Rasist.

    Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.

    Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.

    Fascist.

    Nazist.

    Rasist.

    Extremist.

    Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.

    I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.

    Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.

    Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.

    Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.

    Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.

    Orden styr hur vi ser verkligheten

    Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.

    Språk är makt.

    Det är inte särskilt kontroversiellt.

    Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.

    Ta migration.

    Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.

    Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.

    Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.

    Samma händelse.

    Tre helt olika bilder.

    Och det är här mediernas roll blir intressant.

    Spanien blev ett tydligt exempel

    I materialet används Spanien som exempel.

    Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.

    Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.

    Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.

    Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.

    Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.

    Mottagningssystem har pressats.

    Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.

    Då uppstår en självklar politisk fråga:

    Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?

    Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.

    Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.

    Men migrationspolitik är politik.

    Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.

    När politiken plötsligt inte får vara politisk

    Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.

    Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.

    Men det är ett märkligt resonemang.

    Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.

    Det är inte att ”politisera” situationen.

    Situationen är redan politisk.

    Frågan är snarare vilken politik som fungerar.

    Och vilken som inte gör det.

    Det medier inte berättar är också viktigt

    Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.

    Den handlar också om vad som inte sägs.

    Vilka människor intervjuas?

    Vilka experter får uttala sig?

    Vilka demonstrationer visas?

    Vilka protester nämns inte?

    Vilka ord används i rubriken?

    Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.

    Det behöver inte handla om någon stor konspiration.

    Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.

    Då kan vissa perspektiv kännas självklara.

    Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.

    Socialdemokraternas svåra balansgång

    Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.

    Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.

    Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.

    Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.

    Det är politik.

    Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.

    Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.

    Frågan som försvinner

    Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.

    När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.

    Den ena är:

    Har personen rätt?

    Den andra är:

    Hur kunde personen uttrycka sig så?

    Ibland är den andra frågan förstås relevant.

    Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.

    Sakfrågan försvinner.

    Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.

    Journalisten behöver inte försvara sin analys.

    Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.

    All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.

    Samma regler måste gälla alla

    Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.

    Tvärtom.

    Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.

    Men då måste samma regler gälla för alla.

    Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.

    Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.

    Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.

    Det är den verkliga kärnan i debatten.

    Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.

    Det gjorde han.

    Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.

    För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.

    Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.

    Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.

  • Så vill quslingarna i MP bestraffa Svenska folket med mångkultur och massinvandring.

    Miljöpartiet vill kraftigt öka Sveriges mottagande av kvotflyktingar. För den som minns konsekvenserna av migrationskrisen 2015 väcker förslaget allvarliga frågor om integration, kriminalitet, samhällsekonomi och hur mycket ytterligare belastning Sverige faktiskt klarar av. MP:s politik riskerar ännu en gång att låta vanliga svenskar betala priset för en ideologiskt driven migrationspolitik.

    Miljömuppen är inte som du och jag. En gång i tiden kallade man dem för femfemmor och hade dem inlåsta på idiotanstalter som Beckomberga och Långbro. Socialdemokraterna hittade dock en funktion för dem i samhället: de fick sitta på idiotanstalt i Skåne och smaska socker för att se hur mycket karies deras tänder tålde. Efter en reform på 80-talet släppte man ut dessa sinnesslöa element i samhället, och därav bildades MP.

    Miljöpartiet vill bestraffa svenska folket genom att öppna Pandoras ask över Sverige, precis som man gjorde 2015. För är det något vi stockholmare har lärt oss så är det att MP älskar att bestraffa oss svenskar och stockholmare.

    Partiet, som öppet har uttryckt sitt förakt för Sverige, vill chockhöja antalet kvotflyktingar från 900 – vilket bara det är extremt många – till 5 000 per år.

    Kvotflyktingar är bland de mest olönsamma formerna av invandring. Det tar ofta två decennier i median att få in dem på arbetsmarknaden. Det fick vi lära oss efter krisen 2015. Följden av att släppa in stora mängder människor från tredje världen i Sverige har blivit ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där kriminaliteten har ökat kraftigt. De senaste årens gängskjutningar är ett resultat av en migrationspolitik där permanenta uppehållstillstånd, PUT, har delats ut alldeles för lättvindigt.

    Vi stockholmare har redan fått känna av kakistokraterna i MP och hur de älskar att jävlas med den lilla människan. Bland annat öppnade man spärrarna vid Näckrosens tunnelbanestation, vilket ledde till att en liten ICA-handlare fick se stölderna öka med 300 procent.

    Det är något man får lära sig som vanlig medborgare: MP:s politik drabbar vanligt folk. Med MP vid makten kommer, enligt experter, ännu mer korruption och värdelös samhällsservice.

    Skandalerna har varit många: anklagelser om korruption, MP-politiker som har varit inblandade i allvarliga sexskandaler, slagsmål på partimöten, partipampar som har flugit mellan Bromma och Arlanda, båtar som har använt förbjuden bottenfärg och språkrör som har hamnat i uppmärksammade trafikincidenter.

    Listan kan göras lång över den korruption, de skandaler och den inkompetens som har förknippats med MP genom åren.

    Som svensk bör man därför vara mycket återhållsam med att rösta på dessa fullständiga quislingar, som vill förstöra Sverige genom mångkultur.

  • Vänsterpartiet hatar oss svenskar och Sverige. Kan S ge quislingar ministerposter?

    Sverige står inför risken att få ett parti med kommunistiska rötter och en lång historia av lojalitet med diktaturer in i regeringen. Frågan är om vi verkligen ska ge regeringsmakt åt ett parti som gång på gång har ställt ideologi och utländska regimer framför Sveriges intressen.

    Snart sitter marxismens bödlar och slaktare i en svensk regering.

    Snart kan vi ha marxistiska quislingar i en svensk regering. Det finns ett parti som hatar Sverige av hela sitt hjärta: Vänsterpartiet. V hatar demokratin, de hatar Sverige och de hatar oss svenskar.

    V har förrått Sverige ända sedan partiet bildades 1917. De var drivande bakom baltutlämningen och skickade Kirunasvenskarna i döden.

    Under andra världskriget ansågs de vara så samhällsfarliga att man inte kunde sätta vapen i händerna på dem.

    Kan vi verkligen ha dessa quislingar i en svensk regering – ett gäng grovt kriminella kommunister som hatar oss svenskar?

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • L bli bojsänke för tidö och Sverige

    Liberalernas svaga ställning riskerar att fälla Tidösamarbetet och bana väg för en vänsterregering. Det skulle kunna ge Vänsterpartiet ett avgörande inflytande, trots partiets historiska relation till Sovjetunionen och uppgifter om kopplingar till kriminella nätverk och klanstrukturer.

    På grund av Liberalernas val av en svag och oduglig partiledare kommer partiet troligen inte att klara fyraprocentsspärren i höstens val. L riskerar därmed att bli ett sänke för Tidösamarbetet och för Sverige, eftersom Tidöpartierna kan förlora regeringsmakten till den onda sidan, vänstersidan.

    Marixismen mördat har ca 150 miljoner människor.

    Risken finns då att Socialdemokraterna måste bilda regering tillsammans med marxistiska partier. Att släppa in Vänsterpartiet i en regering är särskilt problematiskt när det pågår ett krig i Europa där Ryssland är inblandat. Vänsterpartiet har en lojal och undfallande hållning gentemot Sovjetunionen och Ryssland. Ryssland har finansierat Vänsterpartiets lokaler på Kungsgatan. Många V partiledare har varit spioner åt banditstater bakom järnridån.

    Det flesta V-politiker har kopplingar till kriminella nätverk och klanstrukturer. Dvs rikets säkerhet kommer stå på spel om man låter V få bli ministrar.

    Under 1970-talet kunde staten övervaka personer och organisationer som betraktades som säkerhetshot genom underrättelseorganisationen IB.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Efter terrordådet mot Berlin Pride växer debatten om islamism och HBTQ-rörelsens vägval

    En kvinna dödades och ett trettiotal människor skadades när en misstänkt islamist körde en skåpbil in i en folkmassa under Pridefirandet i Berlin. Dådet har väckt en infekterad debatt om islamistiskt våld, mediernas rapportering och varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt kritikern Henrik Jönsson undviker att tala öppet om religiöst motiverad homofobi.

    En kvinna dödades och över 30 människor skadades när en skåpbil kördes in i en folkmassa i samband med Pridefirandet i Berlin. Efter dådet har en intensiv debatt uppstått om islamistiskt våld, mediernas rapportering och den politiska vänsterns relation till religiös extremism.

    Attacken inträffade på kvällen den 25 juli i Tiergarten, i närheten av Brandenburger Tor och evenemanget Christopher Street Day. Enligt tyska myndigheter körde den misstänkte gärningsmannen en skåpbil in i människor som befann sig i området. Därefter ska han ha attackerat flera personer med ett macheteliknande vapen.

    En polsk kvinna dödades. De första officiella uppgifterna talade om 29 skadade, medan senare uppgifter angav att sammanlagt 31 personer hade skadats. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tysk medborgare med libanesiska rötter, sköts senare till döds av polis efter att enligt myndigheterna ha gått till angrepp mot poliser med ett vasst vapen.

    Misstänkt koppling till Islamiska staten

    Tyska utredare har hittat en video som misstänks vara gärningsmannens ansvarstagande för attacken. I videon ska en maskerad person ha uttryckt trohet till terrororganisationen Islamiska staten.

    Enligt tyska åklagare hade den misstänkte tidigare försökt ta sig till Syrien för att ansluta sig till IS. Han var också känd av säkerhetsmyndigheterna och hade dömts för förberedelse till ett allvarligt våldsbrott som hotade staten.

    Attacken har därför väckt frågor om hur en person med kända kopplingar till en islamistisk miljö kunde befinna sig på fri fot. Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt har efter dådet ifrågasatt beslutet att inte hålla mannen frihetsberövad.

    Henrik Jönsson kritiserar mediernas reaktion

    Den svenske samhällsdebattören Henrik Jönsson behandlar attacken i en video med rubriken ”Pride, vänstern och islam”. Där frågar han varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt honom är mer benägna att varna för att dådet kan gynna högern än att diskutera det islamistiska motivet bakom attacken.

    Jönssons huvudsakliga tes är att fokus snabbt flyttades från offren och gärningsmannens islamistiska bakgrund till högerextremism, konservatism och risken för politisk polarisering.

    Han menar att samma mönster återkommer efter islamistiska terrordåd: när våldet har inträffat börjar politiker, medier och aktivister tala om sammanhållning och om att inte låta extremister splittra samhället. Enligt Jönsson riskerar detta att försvåra en öppen diskussion om de ideologiska orsakerna bakom våldet.

    Arrangörerna bakom Berlin Pride har å sin sida uppmanat till eftertanke och varnat för att använda dådet för att misstänkliggöra hela grupper. Organisationen har samtidigt betonat att den motsätter sig både religiöst och politiskt motiverat förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner.

    Kritik mot sammanblandning av olika hot

    I videon kritiserar Jönsson svenska och tyska medier för att efter attacken även ha lyft fram hot från högerextrema och kristna grupper.

    Han förnekar inte att hot och trakasserier mot HBTQ-personer kan komma från flera politiska och religiösa miljöer. Däremot anser han att det är oproportionerligt att jämställa fredliga, om än starkt kritiska, protester med ett terrordåd där människor dödas eller skadas.

    Jönsson beskriver försöken att placera islamism, kristen fundamentalism, konservatism och högernationalism i samma kategori som ett sätt att göra diskussionen mindre tydlig. Enligt honom försvårar detta möjligheten att analysera de särskilda orsakerna bakom islamistiskt våld.

    Det är samtidigt viktigt att skilja mellan islam som religion, muslimer som befolkningsgrupp och våldsbejakande islamism som politisk och extremistisk ideologi. Kritik mot islamistiska organisationer eller idéer innebär inte automatiskt kritik mot samtliga muslimer.

    ”Queers for Palestine” tas upp som exempel

    En annan del av Jönssons resonemang handlar om rörelsen ”Queers for Palestine”, som har blivit synlig i Prideparader och vid propalestinska demonstrationer.

    Han beskriver det som motsägelsefullt att HBTQ-aktivister stödjer politiska eller religiösa rörelser som inte accepterar homosexuellas och transpersoners rättigheter. I videon hävdar han att delar av Priderörelsen i högre grad diskuterar diskriminering av muslimska HBTQ-personer än homofobi inom konservativa och islamistiska miljöer.

    Samtidigt behöver stöd för palestinska civila inte innebära stöd för Hamas eller för religiöst motiverat förtryck. Många aktivister gör en tydlig skillnad mellan solidaritet med en civilbefolkning och stöd till de organisationer som styr ett område.

    Konflikten visar ändå hur svårt det kan vara för politiska rörelser att förena flera solidaritetsfrågor när värderingarna hos de grupper som berörs står i direkt motsättning till varandra.

    Risken med politiska skygglappar

    Jönssons slutsats är att en rörelse som vill försvara homosexuellas rättigheter också måste kunna tala öppet om hot som kommer från islamistiska miljöer.

    Han jämför tystnaden med den tidigare svenska debatten om hedersförtryck. Under lång tid behandlades hedersrelaterat våld främst som en del av det bredare begreppet mäns våld mot kvinnor. Kritiker menade att detta gjorde det svårare att uppmärksamma hedersförtryckets särskilda sociala och kulturella mekanismer.

    På motsvarande sätt menar Jönsson att en alltför allmän beskrivning av ”hat mot HBTQ-personer” riskerar att dölja skillnader mellan exempelvis trakasserier, religiösa protester, politisk extremism och organiserad terrorism.

    En debatt som kräver både tydlighet och ansvar

    Terrordådet i Berlin visar att våldsbejakande islamism fortfarande utgör ett konkret säkerhetshot. Det är ett hot som måste kunna granskas utan omskrivningar eller politiska hänsyn.

    Samtidigt måste diskussionen föras utan att skulden läggs på människor som inte har något med extremismen att göra.

    Det bör därför vara möjligt att samtidigt försvara muslimers rätt att leva utan diskriminering, HBTQ-personers rätt till frihet och säkerhet samt samhällets rätt att kraftfullt bekämpa islamistiska rörelser som förespråkar våld.

    Att diskutera dessa motsättningar öppet är inte ett hot mot ett demokratiskt samhälle. Tvärtom är den fria och sakliga debatten en förutsättning för att både religiös extremism och politiskt motiverat hat ska kunna bekämpas.

  • Systemhotade brottslingar kan få ministerposter i en sosse regering.

    Efter valnatten 2026 riskerar Sverige att få en vänsterrextremegering där MP och det gamla kommunistpartiet V får ett avgörande inflytande. Om Liberalerna åker ur riksdagen faller troligen Tidöalternativet, och Magdalena Andersson kan återvända till makten med stöd av partier vars politik och historia borde oroa varje svensk väljare.

    Efter valnatten 2026

    Efter valnatten 2026 kan systemhotande brottslingar få ministerposter i en svensk regering. Troligen faller Tidöalternativet i svensk politik, eftersom L har en svag ledare som inte lyckas locka några väljare.

    L, partiet som en gång i tiden hade 16 procent av rösterna, kommer troligen att ramla ur riksdagen. Det är lönlöst att ens sympatirösta på L. Det är bättre att rösta på M, KD eller SD om man vill ha en borgerlig regering.

    Problemet kommer efter valet. Magdalena Andersson är svag som politiker och ledare. Hon kommer inte att lyckas nå upp till Erlanders valresultat på 45 procent. S är i dag ett parti på omkring 30 procent. Färre och färre väljer att rösta på S eftersom deras politik inte fungerar.

    Att ta bort karensdagen kommer att försvaga svenska företag ytterligare. Fler arbetstillfällen kommer att flytta till andra sidan Östersjön eller till Asien.

    För att kunna bilda regering kommer Andersson att börja ta in MP och V. Problemet är Vänsterpartiet. Partiet är ett gammalt kommunistparti med sina rötter i den ryska revolutionen. Partiet har varit lojalt mot Moskva sedan 1917, och det är ryska oljepengar som har finansierat Vänsterpartiets högkvarter på Kungsgatan i Stockholm.

    Kommunismen har, sedan Karl Marx lanserade denna ideologi på 1800-talet, varit ett hot mot hela västvärlden. Västvärlden har fått offra många söner i kriget mot den marxistiska ondskan. Bara i Vietnam stupade över 50 000 amerikanska soldater. Även i Koreakriget några år tidigare dog många västerländska soldater i kampen mot den marxistiska ondskan.

    Bakom järnridån avrättade regimerna oliktänkande. Det kunde räcka med att någon i Östberlin lyssnade på västlig radio. Då kunde Stasi komma, ställa personen mot muren och avrätta honom på plats.

    Berlinmuren kallades för den antifascistiska skyddsvallen.

    I Sverige har Vänsterpartiet händerna fulla av blod. De var pådrivande bakom baltutlämningen. De låg bakom att Kirunasvenskarna skickades i döden i Sovjetunionen. De hjälpte dessutom sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner en svensk DC-3:a som bedrev signalspaning mot den kommunistiska ondskan på andra sidan Östersjön.

    Sossarna av den äldre stammen förstod att V var ett hot mot vår demokrati. Under andra världskriget fick kommunister inte göra sin värnplikt med vapen i hand, utan placerades i särskilda arbetskompanier eftersom de betraktades som subversiva element.

    Flera poliser och andra statstjänstemän riskerade livet när man stängde den extrema tidningen Norrskensflamman på 1940-talet. Norrskensflamman spred Sverigehat och hetsade massorna mot demokratin.

    På 1970-talet hade S en säkerhetsorganisation som hette IB, vilken aktivt höll ögonen på Vänsterpartiets medlemmar eftersom de var farliga för samhället. Bland annat utförde vänsteranhängare ett antal terrordåd i Tyskland under 1970-talet.

    År 1975 sköt och härjade vänster terrorister inne på den västtyska ambassaden i Stockholm. Flera människor dödades, och flera barn blev faderlösa.

    För bara några månader sedan avslöjades det att Vänsterpartiet hade politiker som öppet sympatiserade med Hamas.

    Under den gångna mandatperioden har det varit många skandaler inom partiet. Partifunktionärer har försökt mygla till sig hyreskontrakt i allmännyttan, och vänsterpolitiker har tagit emot mutor. 9 av 10 V politiker har klara inte vandelskraven för en Svensk politiker.

    Dessutom har man sett grovt kriminella personer tillsammans med vänsterpolitiker i demonstrationståg som handlat om konflikten mellan Israel och Palestina.

    Efter valet 2026 riskerar alltså ett gammalt kommunistparti, med blodiga historiska rötter och kopplingar till extrema miljöer, att få direkt inflytande över Sveriges regering. Det är detta väljarna måste tänka på innan de lägger sin röst.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • MP är godtemplarmaffians marionettdockor. Du får betala med mindre frihet.

    Under fotbolls-VM visade krogar och besökare att friare alkoholregler inte leder till kaos. Trots servering dygnet runt var ordningsstörningarna få. Ändå vill MP och andra pekpinnepolitiker fortsätta bestämma när vuxna människor får dricka alkohol – som om svenskar fortfarande levde under motbokens tid.

    Vi i MP hatar stockholmare! Kan vi jävlas, så ska vi jävlas.

    Hög MP politiker

    De liberala reglerna under fotbolls-VM för servering av alkohol var en succé. Krogar kunde få tillstånd att servera alkohol dygnet runt. Ordningsstörningarna var minimala, och folk visade att de kunde ta ansvar för sig själva. Vi behöver inte politikernas pekpinnar.

    Motboken avskaffades på 1950-talet, och det svenska folket hatade motboken. Dessa idéer om hårda regler för konsumtion av alkohol är påhitt från en svunnen tid. Nykterhetsrörelsen har vi sedan länge förpassat till historiens bakgård. Den har tjänat ut sin roll i samhället.

    Men ondskan finns där: MP! MP hindrade beslutet som skulle låta Stockholm få känna frihetens känsla – att ingen byråkrat ska sitta och reglera när och hur du vill dricka alkohol. Det är som när Socialstyrelsen skickade ut dekret om att vi skulle äta fyra brödskivor om dagen. De ska in och peta i våra liv och bestämma vad vi får och inte får göra.

    Tänker man efter har MP inte gett Sverige ett skit sedan partiet klarade riksdagsspärren 1988. Däremot har det spridit mycket skit omkring sig. Det var MP som tvingade på oss biltullar 2004.

    Skandalerna har varit många inom MP. Språkrör har kört rattfulla, och politiker har fått fängelse för förnedringssex med barn. MP-politiker har visat sig vara allmänt odugliga när de har haft makt. Kulturen inom MP verkar vara att man ska sko sitt eget nummerkonto i Schweiz.

    När MP väl har fått vara med och bestämma har det bara blivit kaos, och vanliga Svensson har fått äta upp skiten.

  • Saab 21 – det svenska stridsflygplanet som vände på konstruktionen

    Saab 21 – det svenska stridsflygplanet som vände på konstruktionen

    När Saab 21 lyfte för första gången sommaren 1943 såg flygplanet ut som någonting från framtiden. Motorn satt bakom piloten, propellern sköt flygplanet framåt och stjärten bars upp av två långa bommar.

    Den ovanliga konstruktionen gav piloten fri sikt framåt och gjorde det möjligt att samla en stor del av beväpningen i flygplanets nos. Men lösningen skapade också ett allvarligt problem: Hur skulle piloten kunna lämna flygplanet utan att träffas av propellern?

    Svaret blev en av Saab 21:s mest uppmärksammade tekniska nyheter – katapultstolen.

    Sverige behövde bygga egna stridsflygplan

    I slutet av 1930-talet började Sverige förstärka sitt flygvapen. Hotbilden i Europa växte, men den svenska flygindustrin hade inte tillräckligt många konstruktörer och flygingenjörer för att omedelbart utveckla alla flygplanstyper som landet behövde.

    Den ursprungliga planen var därför att låta svenska konstruktörer koncentrera sig på bombflygplan, medan moderna jaktflygplan skulle köpas från USA.

    När andra världskriget spred sig över Europa förändrades situationen snabbt. Från våren 1940 blev det i praktiken omöjligt att köpa tillräckligt många flygplan från utlandet. De stora flygplanstillverkande länderna behövde sin produktion för de egna flygvapnen.

    Sverige blev därför tvunget att utveckla ett eget modernt jaktflygplan. I november 1940 fattades beslut om att inleda arbetet med en ny svensk jaktmaskin. Projektet fick beteckningen L 21 och presenterades för Flygvapnet under 1941.

    Motorn placerades bakom piloten

    I ett vanligt propellerflygplan satt motorn längst fram och drog flygplanet genom luften. På Saab 21 placerades motorn i stället bakom förarkabinen.

    Motorn drev en skjutande propeller längst bak på flygkroppen. Stjärtpartiet satt på två bommar som sträckte sig bakåt från vingarna.

    Konstruktionen gav flera fördelar. Flygplanets nos blev fri från motor och propeller. Där kunde man placera en 20 millimeters automatkanon och två 13,2 millimeters kulsprutor. Ytterligare två kulsprutor placerades i de främre delarna av stjärtbommarna.

    Piloten fick dessutom mycket god sikt framåt. Eftersom vapnen satt nära flygplanets centrumlinje kunde elden koncentreras mot en förhållandevis liten yta.

    Saab 21 blev också det första svenska flygplanet med noshjulsställ. I stället för ett litet sporrhjul längst bak hade flygplanet ett hjul under nosen och två huvudhjul under vingarna.

    Ett mer konventionellt alternativ

    Den ovanliga konstruktionen väckte samtidigt tvivel inom Flygvapnet. Ingenjörerna visste inte säkert hur motorn skulle kylas när flygplanet stod på marken. Eftersom propellern satt bakom motorn skapade den inget vanligt luftflöde genom kylsystemet.

    Det fanns även frågor om hur flygplanet skulle uppföra sig på marken. Rodren satt utanför propellerns luftström, noshjulsstället var oprövat och många svenska flygfält bestod fortfarande av gräs.

    Under en period stoppades därför arbetet med L 21. Saab fick i uppdrag att studera ett mer traditionellt jaktflygplan med motorn framför piloten. Det projektet kallades L 23 och påminde mer om andra jaktflygplan från tiden.

    Beräkningarna visade dock att L 23 skulle bli mindre lättmanövrerat. L 21 bedömdes samtidigt ge bättre sikt, bättre start- och landningsegenskaper, säkrare arbetsmiljö för piloten och större möjligheter att samla beväpningen i nosen.

    Saab lyckades därför övertyga Flygvapnet om att fortsätta med den ovanliga konstruktionen.

    Kylning med snabbroterande fläktar

    Ett av de svåraste problemen var kylningen av motorn på marken.

    Lösningen blev två mekaniskt drivna kylfläktar i vingarnas inre delar. Fläktarna drevs från motorn genom en växellåda och kunde rotera med omkring 12 000 varv i minuten när motorn gick på ungefär 1 800 varv.

    När flygplanet kom upp i luften kopplades fläktarna automatiskt bort.

    Konstruktionen fungerade, men överhettningsproblemen försvann aldrig helt. Produktionsflygplanen behövde hanteras försiktigt under taxning och längre väntan på marken, annars kunde motortemperaturen bli för hög.

    Detta syns också i flygplanens haverihistorik. Motorproblem, kylvätskeläckor och överhettning återkommer i rapporterna från den operativa användningen.

    Katapultstolen blev nödvändig

    Den bakåtriktade propellern innebar att ett vanligt fallskärmshopp kunde vara livsfarligt. En pilot som lämnade förarkabinen riskerade att träffa propellern eller flygplanets stjärtparti.

    Saab 21 utrustades därför med en krutdriven katapultstol som kunde skjuta piloten uppåt och bort från flygplanet.

    Utvecklingen var komplicerad. De första proven genomfördes på marken med en trädocka. Därefter gjordes flygprov med ett annat flygplan under 1944. Resultaten var så lovande att den första Saab 21-prototypen fick en katapultstol redan innan hela provprogrammet var avslutat.

    Den 29 juli 1946 inträffade Sveriges första katapultuthopp. Flygplan 21109 kolliderade i luften med ett annat flygplan utanför Marstrand. Piloten sköt ut sig och hämtades efter sju minuter upp av jagaren Sundsvall.

    Enligt det kompletterande materialet genomfördes senare ytterligare 25 katapultuthopp från Saab 21. I 23 av fallen överlevde piloten. Det visar att den tekniskt avancerade räddningsutrustningen fick stor praktisk betydelse.

    Noshjulsstället provades bakom en bil

    Även landningsstället krävde omfattande utvecklingsarbete. Noshjulsställ var fortfarande ovanliga i Europa, och det fanns frågor om bland annat hjulvinklar, stabilitet och risken för kraftiga vibrationer i noshjulet.

    Först byggdes en provrigg med ungefär samma vikt som det planerade flygplanet. Riggen bogserades bakom en bil under olika förhållanden.

    Därefter byggdes ett skolflygplan om med noshjulsställ. När även dessa försök lyckades kunde konstruktörerna gå vidare med lösningen på Saab 21.

    Trots provningen förekom senare problem med så kallad noshjulsjazz, då noshjulet började vibrera kraftigt. Flera flygplan skadades när noshjulet eller landställsbenen vek sig.

    Stål, aluminium och trä i samma flygplan

    Saab 21 var inte byggt helt i aluminium.

    Flygplanets centrala konstruktion bestod av kraftiga svetsade stålrör. Området där stjärtbommarna anslöt till vingarna behövde vara särskilt starkt eftersom det tog upp belastningar från både flygning, landställ och stjärtparti.

    Piloten satt i en förstärkt skyddscell. Pansarplåtar med en tjocklek på omkring fem och åtta millimeter skyddade piloten och bränsletanken.

    Delar av flygkroppen täcktes med plywood, medan vingarna och stjärtbommarna till stor del hade metallbeklädnad. Kombinationen av trä och metall var inte ovanlig under kriget. Aluminium var en strategiskt viktig bristvara, samtidigt som Sverige hade god tillgång till kunniga träarbetare.

    En ny vingprofil

    För att få upp hastigheten behövde Saab utveckla en vinge med lågt luftmotstånd.

    Den nya vingprofilen skulle behålla ett jämnt, så kallat laminärt luftflöde över så stor del av vingen som möjligt. Ett jämnare luftflöde minskar motståndet och gör att flygplanet kan nå högre hastighet utan en starkare motor.

    Vingen provades ingående i vindtunnlar hos både flygtekniska forskningsinstitutioner och Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

    Försöken visade att den ovanliga konstruktionen med dubbla stjärtbommar inte skapade så stort extra luftmotstånd som man först hade befarat. Flygproven visade dessutom att toppfarten blev omkring 25 kilometer i timmen högre än den hastighet Saab hade garanterat.

    Premiärflygningen höll på att sluta i ett haveri

    Den första flygningen genomfördes den 30 juli 1943.

    Inför starten hade aerodynamikerna kommit fram till att flygplanet skulle lyfta med fullt utfällda klaffar. Provflygaren var tveksam, men följde rekommendationen.

    När han försökte lyfta reagerade flygplanet inte som förväntat. Startbanan var kort, och det var för sent att avbryta. Flygplanet fortsatte över en väg och rev ner ett lågt staket innan det slutligen kom upp i luften.

    Landningsstället skadades och kunde inte fällas in. Provflygaren valde därför att landa på det större flygfältet vid Malmslätt.

    Vid landningen upptäckte han att hjulbromsarna inte fungerade. Han löste ut den fallskärm som egentligen var avsedd att hjälpa flygplanet ur spinn. Fallskärmen bromsade flygplanet och fungerade därmed som en tidig bromsskärm.

    Landstället började sedan vika sig och propellerspetsarna slog i marken. Det hjälpte märkligt nog till att bromsa flygplanet innan det nådde skogen. Skadorna blev mindre än befarat och prototypen kunde repareras.

    Stabilt men tungt i svängarna

    J 21A började tas i tjänst under slutet av 1945.

    Piloterna uppskattade den goda sikten, den lilla svängradien på marken och flygplanets stabilitet. Vapnen i nosen gav en tät och koncentrerad eldgivning. Vid ungefär 450 meters skjutavstånd var spridningen från nosvapnen mindre än omkring 60 centimeter.

    Flygplanet hade också goda egenskaper nära överstegring och uppförde sig förhållandevis lugnt i luften.

    De dubbla stjärtbommarna och den relativt tunga konstruktionen gav dock ett stort tröghetsmoment. Saab 21 kunde stiga bra och var en stabil skjutplattform, men det reagerade tungt i roll och var inte idealiskt i snabba, täta luftstrider.

    Jämförelsen med Mustang

    Efter kriget kunde Sverige köpa amerikanska P-51D Mustang, som fick den svenska beteckningen J 26.

    Mustangen var snabbare och mer lättmanövrerad än Saab 21. Enligt det kompletterande materialet var den omkring 65 kilometer i timmen snabbare och nådde en högre höjd snabbare.

    Saab 21 hade däremot bättre sikt framåt och en mycket koncentrerad beväpning. Vid övningsstrider kunde en skicklig pilot därför fortfarande använda flygplanets styrkor.

    En taktik var att stiga brant och få ett förföljande flygplan att tappa fart. När motståndaren närmade sig överstegring kunde Saab-piloten vända över och anfalla uppifrån.

    Det var en användbar taktik, men den kunde inte helt kompensera för att nyare jaktflygplan hade bättre prestanda.

    Från jaktflygplan till attackflygplan

    Eftersom Saab 21 inte var lika smidigt som de bästa jaktflygplanen började en särskild attackversion utvecklas.

    Versionen fick först beteckningen J 21A-3 och senare A 21A. Arbetet inleddes 1946 och tillverkningen började 1947. Leveranserna fortsatte fram till 1949.

    Flygkroppen var i grunden densamma, men utrustningen anpassades för anfall mot mål på marken.

    En viktig nyhet var ett svenskt mekaniskt bombsikte som hjälpte piloten att beräkna rätt tidpunkt för att fälla bomber. Piloten ställde in bland annat hastighet, flyghöjd och anfallsvinkel. Siktet beräknade därefter när bomben skulle släppas för att följa rätt bana mot målet.

    Systemet gjorde det möjligt att anfalla från en flack dykning eller genom en kort upptagning, där bomben kastades framåt. På så sätt kunde flygplanet utsättas för fientlig eld under kortare tid.

    Attackversionen kunde bära bomber på mellan 50 och 500 kilogram samt olika typer av raketer. Försök gjordes även med extra vapenkapslar och en kraftigare 57 millimeters automatkanon.

    Större fälltankar på omkring 400 liter kunde användas för att öka räckvidden. Vissa flygplan provades också med startraketer som gav extra dragkraft när maskinen var tungt lastad.

    Den stabila konstruktionen och den goda sikten gjorde A 21A lämplig som plattform för kanoner, raketer och bomber.

    En komplicerad maskin

    Saab 21 var innovativ, men det var också ett tekniskt komplicerat flygplan.

    Sammanställningen över de enskilda flygplanen visar återkommande problem med motorer, kylsystem, bromsar, hydraulik och landställ.

    Flera flygplan tvingades buklanda när landställen inte kunde fällas ut eller låsas. Andra råkade ut för motorstopp efter fel i kylvätske-, olje- eller bränslesystemen.

    Flygplan 21107 hamnade exempelvis i ett dike under en provflygning sedan hydraulsystemet förlorat trycket och bromsarna slutat fungera.

    På flygplan 21115 ledde ett motorstopp nära Säve till att piloten fick lämna flygplanet med fallskärm. Han klarade sig med skråmor på händerna. Samma flygplan hade tidigare skadats efter att ha träffat en grantopp under lågnavigering.

    Problemen betyder inte nödvändigtvis att Saab 21 var ett misslyckat flygplan. Militär flygning var betydligt farligare under 1940- och 1950-talen än i dag.

    Flygplanen saknade moderna datoriserade varningssystem, och många tekniska lösningar befann sig fortfarande under snabb utveckling. Samtidigt övade piloterna luftstrid, låganfall, avancerad flygning och navigering på låg höjd.

    Små tekniska fel eller felbedömningar kunde därför snabbt få mycket allvarliga konsekvenser.

    Ett högt mänskligt pris

    Bakom tekniken finns en mörkare historia.

    Enligt sammanställningen omkom totalt 33 personer i samband med Saab 21. En av dem var en mekaniker som dödades av propellern på en J 21A vid F 9 i Säve den 16 februari 1948.

    Sammanlagt skrevs 106 flygplan av som totalhavererade, trots att 12 av dem bedömdes ha kunnat repareras.

    Orsakerna varierade. Det förekom motorstopp, bränder, kollisioner i luften, landningsolyckor och haverier under avancerade flygövningar.

    I vissa fall räddades piloten med fallskärm eller katapultstol. I andra fall fanns för liten höjd eller för kort tid för att hinna lämna flygplanet.

    Olyckorna gav samtidigt ingenjörerna och Flygvapnet viktig kunskap. Varje haveri kunde leda till förändrade rutiner, förstärkta komponenter, bättre utbildning eller nya kontroller före flygning.

    Flygsäkerhet utvecklas ofta på detta sätt: genom att erfarenheter samlas, analyseras och byggs in i nästa generation av flygplan.

    Från propeller till jetmotor

    Det mest anmärkningsvärda kapitlet i Saab 21:s historia kom när konstruktionen byggdes om till jetflygplanet Saab 21R.

    Flera Saab 21 användes som provflygplan under utvecklingen. Propellermotorn ersattes med en jetmotor, samtidigt som stora delar av grundkonstruktionen behölls.

    Det var en mycket ovanlig omvandling. Ett flygplan som ursprungligen konstruerats för kolvmotor och propeller blev ett av Sveriges första jetflygplan.

    Försöken var inte riskfria. Ett ombyggt provflygplan exploderade på omkring 1 000 meters höjd efter ett bränsleläckage.

    Vid ett annat haveri misstänktes en lossnad turbinskovel ha skadat höjdrodret. Roderfladder uppstod och flygplanet bröts sönder. Provflygaren lyckades då rädda sig med fallskärm.

    Ombyggnaden visar hur snabbt flygtekniken förändrades efter andra världskriget. På bara några år gick utvecklingen från propellerdrivna jaktflygplan till jetflygplan med helt andra hastigheter och prestanda.

    Totalt byggdes 302 flygplan

    Sammanlagt levererades 302 propellerdrivna Saab 21.

    Produktionen omfattade:

    • 59 flygplan av den första jaktversionen J 21A-1,
    • 124 flygplan av den förbättrade J 21A-2,
    • 119 flygplan av J 21A-3, som senare användes som attackflygplanet A 21A.

    Jaktversionerna lämnade frontförbanden omkring 1951. Ett mindre antal fortsatte en tid i andra uppgifter.

    Flygplanet fick därmed en relativt kort karriär som modernt jaktflygplan. Jetåldern kom nästan omedelbart efter att Saab 21 hade tagits i tjänst. Sverige började använda det brittiska jetflygplanet Vampire och därefter det svenskkonstruerade Saab 29 Tunnan.

    Ett flygande laboratorium

    Saab 21 bör därför inte bara betraktas som ett stridsflygplan. Det var också ett flygande laboratorium.

    Genom projektet fick svensk flygindustri erfarenhet av:

    • katapultstolar,
    • noshjulsställ,
    • koncentrerad beväpning i flygplanets nos,
    • avancerade hydraul- och kylsystem,
    • vindtunnelprovning av nya vingprofiler,
    • konstruktioner av både stål, trä och aluminium,
    • bombsikten och attackbeväpning,
    • samt ombyggnad från propellerdrift till jetdrift.

    Många av erfarenheterna användes senare i nya svenska flygplan. Saab 21 blev en del av den kunskapsgrund som gjorde det möjligt att utveckla flygplan som Tunnan, Lansen, Draken och Viggen.

    Ett djärvt steg in i framtiden

    Saab 21 var inte perfekt. Det var tungt, tekniskt komplicerat och förknippat med ett stort antal olyckor.

    Men det var också ett djärvt försök att lösa flera svåra problem på ett helt nytt sätt.

    Dess ovanliga form var inte bara resultatet av en vilja att vara annorlunda. Varje del av konstruktionen hade ett syfte: den fria nosen, den bakre propellern, de dubbla stjärtbommarna, noshjulsstället och katapultstolen.

    Flygplanet kom till i övergången mellan två tekniska epoker. Det började som ett propellerdrivet jaktflygplan och slutade som jetflygplan.

    Mellan dessa ytterligheter hann det utbilda en generation svenska piloter, konstruktörer och ingenjörer. Saab 21 blev därmed både en riskfylld pionjär och en viktig länk på vägen mot det moderna svenska stridsflyget.

    Faktaruta: Saab 21

    Typ: Svenskt stridsflygplan

    Första flygning: 30 juli 1943

    Konstruktion: Skjutande propeller, dubbla stjärtbommar och katapultstol

    Teknisk milstolpe: Sveriges första katapultuthopp skedde från en Saab 21 den 29 juli 1946

    Omkomna: 33 personer

    Totalhaverier: 106 flygplan avskrevs som totalhavererade

    Betydelse: Saab 21 blev ett viktigt steg i utvecklingen av svenskt militärflyg

  • Fire Boss – flygplanet som hämtar sitt vatten direkt ur sjön

    När en skogsbrand sprider sig snabbt kan varje minut vara avgörande. Då kan det amfibiska brandbekämpningsflygplanet AT-802F Fire Boss fylla sina tankar direkt från en närliggande sjö och återvända till branden på bara några minuter. Tekniken gör det möjligt att bekämpa bränder långt från både flygplatser och framkomliga vägar.

    Skogsbränder är svåra att kontrollera. Vinden kan snabbt föra elden vidare, samtidigt som tät skog, branta sluttningar och rök gör det svårt för brandmän att ta sig fram på marken.

    Flygplan kan då användas för att angripa branden från luften. De släcker vanligtvis inte hela skogsbranden på egen hand, men de kan bromsa eldens spridning, kyla ned särskilt utsatta områden och ge räddningstjänsten mer tid att arbeta.

    Ett av de mest specialiserade flygplanen för denna uppgift är Air Tractor AT-802F Fire Boss.

    Från jordbruksflygplan till brandbekämpare

    Grundmodellen Air Tractor AT-802 utvecklades ursprungligen som ett amerikanskt jordbruksflygplan. Det gjorde sin första flygning 1990 och konstruerades för att bära stora mängder vätska, exempelvis gödningsmedel eller bekämpningsmedel. Samma egenskaper visade sig vara användbara vid brandbekämpning.

    I versionen Fire Boss har det vanliga landstället kompletterats med stora amfibieflottörer. Flygplanet kan därför starta och landa både på vanliga landningsbanor och på vatten.

    Flottörerna är inte bara till för att hålla flygplanet flytande. Under dem finns särskilda vattenintag som gör att flygplanet kan fylla sin tank medan det glider fram över vattenytan.

    Fyller tanken utan att landa

    När piloten närmar sig en lämplig sjö eller ett lugnt vattendrag går flygplanet ned på låg höjd. Det landar på vattnet och fortsätter sedan framåt med relativt hög fart.

    Vatten pressas genom intagen och in i flygplanets tank. När tanken är full lyfter flygplanet igen och återvänder till branden.

    Tanken rymmer omkring 3 100 liter vatten. Flygplanet har en marschfart på ungefär 275 kilometer i timmen och arbetar normalt över brandområdet i omkring 190–200 kilometer i timmen.

    Den stora fördelen är att Fire Boss inte behöver återvända till en flygplats efter varje fällning. Finns det en sjö nära branden kan flygplanet i stället upprepa samma kretslopp:

    brand – sjö – brand – sjö.

    Det innebär att många vattenfällningar kan genomföras på kort tid.

    Upp till 50 000 liter i timmen

    Ett Fire Boss-flygplan kan enligt Saab fälla upp till 50 000 liter vatten per timme, beroende på avståndet mellan branden och vattenkällan.

    Det motsvarar ungefär 16 fulla tankar på en timme. Kapaciteten bygger alltså inte på att flygplanet bär en extremt stor mängd vatten vid varje flygning. I stället bygger den på att det snabbt kan fylla på tanken och återvända gång på gång.

    När vatten finns nära branden blir ett mindre och snabbfotat flygplan därför mycket effektivt. Det kan också användas i områden som ligger långt från närmaste flygplats.

    Saabs svenska brandbekämpningsverksamhet använder fyra AT-802F Fire Boss tillsammans med piloter och en organisation för drift och underhåll.

    Datorn styr vattenfällningen

    Att fälla flera tusen liter vatten från ett flygplan är mer komplicerat än att bara öppna en lucka.

    Vattnet måste spridas med rätt mängd över rätt yta. Om allt vatten släpps på en mycket liten plats kan stora delar rinna bort eller tränga ned mellan träden utan att påverka en längre brandfront. Sprids det för tunt blir kyleffekten i stället otillräcklig.

    Fire Boss använder därför ett datorstyrt system som kallas Fire Retardant Dispersal System, förkortat FRDS.

    Piloten kan anpassa fällningen efter brandens storlek och terrängen. Datorsystemet styr sedan tankens luckor med mycket hög precision. På så sätt kan vattnet fördelas jämnare och med en bestämd täthet över marken.

    Automatiken minskar samtidigt pilotens arbetsbelastning. Det är viktigt eftersom flygplanet arbetar på låg höjd i en miljö med rök, turbulens, kraftiga vindar och begränsad sikt. Piloten kan koncentrera sig på flygningen medan systemet sköter själva vattenflödet.

    Vattnet släcker inte alltid branden direkt

    När flera tusen liter vatten träffar ett brandområde förångas en del nästan omedelbart. Förångningen tar energi från elden och sänker temperaturen.

    Resten av vattnet blöter ned mark, träd och vegetation. Det gör det svårare för elden att sprida sig vidare.

    Men en vattenfällning från luften är sällan tillräcklig för att helt släcka en större skogsbrand. Glöd kan finnas kvar i marken, under trädstammar och i torra rotsystem.

    Flyginsatsen måste därför samordnas med brandmän på marken. Flygplanen kan bromsa eller styra brandfronten, medan markpersonalen arbetar med att släcka glödbränder och skapa begränsningslinjer.

    Mindre flygplan ger större flexibilitet

    Stora vattenbombare kan bära betydligt mer vatten vid varje flygning. De är samtidigt dyrare, kräver mer utrymme och är ofta beroende av större flygplatser eller särskilda vattenområden.

    Fire Boss bygger på en annan princip: flera mindre flygplan som snabbt kan flyttas mellan olika bränder och använda vattenkällor nära insatsområdet.

    Saab framhåller att flera Fire Boss-flygplan kan drivas för en kostnad som är jämförbar med ett betydligt större flygplan. Det ger möjlighet att dela upp styrkan, bekämpa flera bränder samtidigt eller koncentrera flera flygplan till en snabbt växande brand.

    Flyget köper värdefull tid

    Flygande brandbekämpning handlar i första hand om snabbhet.

    Ett flygplan kan nå steniga, branta eller farliga områden innan räddningsstyrkor på marken har hunnit fram. En tidig och samordnad insats kan begränsa brandens utbredning och minska skadorna på människor, byggnader och natur.

    Fire Boss är därför inte en flygande ersättare för räddningstjänsten. Det är snarare ett verktyg som kan ge brandmännen något mycket värdefullt:

    mer tid att få kontroll över elden.

    Genom att kombinera ett robust jordbruksflygplan, amfibieflottörer, en stor vattentank och datorstyrd precision har konstruktörerna skapat en maskin som kan förvandla en vanlig sjö till en tillfällig tankstation mitt under en räddningsinsats.

    Fakta om AT-802F Fire Boss

    • Flygplanstyp: Amfibiskt brandbekämpningsflygplan
    • Tankvolym: Cirka 3 100 liter vatten
    • Vattenkapacitet: Upp till 50 000 liter per timme
    • Marschfart: Cirka 275 km/h
    • Arbetshastighet: Cirka 190–200 km/h
    • Motor: Turbopropmotor på cirka 1 600 hästkrafter
    • Räckvidd: Cirka 1 287 kilometer
    • Startsträcka: Cirka 600 meter
    • Särskild egenskap: Kan fylla vattentanken direkt från sjöar och vattendrag

  • När staten började slå tillbaka – därför minskar gängvåldet i Sverige

    Efter år av skjutningar, sprängningar och växande otrygghet har utvecklingen äntligen börjat vända. Regeringens hårdare kriminalpolitik har gett polisen fler verktyg, fler gängkriminella har frihetsberövats och antalet skjutningar har minskat kraftigt. Samtidigt fortsätter vänsterpartierna att motsätta sig flera av de reformer som pressar tillbaka våldet. Frågan är därför inte bara vad som fungerar – utan varför delar av oppositionen fortfarande vägrar stödja det.

    Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij skrev i Bröderna Karamazov att den verksamma kärleken är något hårt och fruktansvärt jämfört med kärleken i drömmen.

    Det är en tanke som passar ovanligt väl in på svensk kriminalpolitik.

    De flesta människor vill inte bara göra gott. De vill också uppfattas som goda medan de gör det. Det kan därför kännas medmänskligt att tala mjukt och förstående om våldsverkare. På samma sätt kan det framstå som hårt och omänskligt att gripa dem, döma dem och hålla dem inlåsta under lång tid.

    Men vad händer när mildheten mot gärningsmannen leder till våld, rädsla och död för oskyldiga människor? Och vad händer när den påstådda hårdheten i stället skyddar barn från att skjutas på lekplatser?

    Vilket agerande är då egentligen det barmhärtiga?

    Det är skillnaden mellan drömmens godhet och handlingens godhet. Den ena känns varm i stunden. Den andra får verkliga konsekvenser.

    Från rekordår till kraftig minskning

    Under lång tid utvecklades Sverige i fel riktning. Skjutningar, sprängningar och avrättningar på öppen gata blev en del av nyhetsflödet. År 2022 registrerades drygt 400 skjutningar och 62 människor dödades.

    Sverige hade på bara några decennier gått från en relativt låg nivå av dödligt skjutvapenvåld till att ligga mycket högt i en europeisk jämförelse.

    Det var ingen naturlag. Det var resultatet av en stat som under alltför lång tid misslyckades med sin mest grundläggande uppgift: att skydda hederliga medborgare från våldsamma människor.

    Nu syns en tydlig förändring.

    Antalet skjutningar har minskat kraftigt. Polisen har slagit sönder kriminella nätverk, gripit ledare, beslagtagit vapen och pengar samt stoppat planerade våldsdåd. Kriminella har själva beskrivit Sverige som ett svårare land att verka i eftersom polisen har blivit bättre på att följa pengarna, kartlägga nätverken och störa deras verksamhet.

    Det handlar i grunden om något mycket enkelt: staten har börjat göra det staten alltid borde ha gjort.

    Den griper, lagför och låser in farliga människor.

    Ett svenskt politiskt misslyckande

    För att förstå varför detta framställs som kontroversiellt måste man se tillbaka på hur debatten om kriminaliteten länge fördes.

    När skjutningarna började öka möttes oron ofta av förnekelse och förlöjligande. Personer som varnade för utvecklingen kallades alarmister, rasister eller människor som hade fått en felaktig bild av Sverige genom medierna.

    Budskapet var att Sverige egentligen aldrig hade varit tryggare.

    När antalet sexualbrott ökade hävdades det att förändringen framför allt berodde på en högre anmälningsbenägenhet. När polisen varnade för områden där kriminella strukturer hade fått ett starkt inflytande skämtades varningarna bort. När oskyldiga människor började drabbas av skjutningar och sprängningar hette det att det grova våldet främst var en intern angelägenhet mellan kriminella.

    Sedan började verkligheten slå sönder bortförklaringarna.

    En kvinna sköts till döds medan hon bar sitt nyfödda barn. Barn skadades av glassplitter efter sprängningar. En tolvårig flicka sköts ihjäl vid en bensinstation. Små barn träffades av skott när de var ute och lekte. En mamma och hennes barn besköts på en lekplats.

    Det gick inte längre att hävda att våldet bara drabbade människor som själva hade valt en kriminell livsstil.

    Gängvåldet hade blivit ett samhällsproblem.

    Två sorters brottsstatistik

    En del av förvirringen berodde på hur statistiken presenterades.

    Det är möjligt att det totala dödliga våldet ligger relativt stabilt samtidigt som det gängrelaterade skjutvapenvåldet ökar. Om exempelvis dödliga fyllebråk, familjekonflikter och slagsmål minskar kan totalsiffran hållas nere, även om kriminella nätverk samtidigt börjar skjuta och spränga varandra i bostadsområden.

    Båda sakerna kan alltså vara sanna samtidigt:

    Det totala dödliga våldet kan vara lägre än för flera decennier sedan, samtidigt som Sverige har fått ett betydligt allvarligare problem med organiserat skjutvapenvåld.

    Det senare förändrar samhället på ett särskilt sätt.

    När bomber placeras vid flerfamiljshus och automatvapen används på offentliga platser uppstår en rädsla som sprider sig långt utanför de direkt inblandade. Föräldrar börjar fundera över om barnen kan gå själva till skolan. Boende undviker vissa platser. Företagare pressas av kriminella. Vittnen vågar inte prata med polisen.

    Det är inte bara antalet döda som är relevant. Även våldets karaktär spelar roll.

    Vad har förändrats?

    Det finns ingen ensam förklaring till att skjutningarna har minskat. Men flera av regeringens reformer har gjort det betydligt svårare för kriminella nätverk att verka.

    Polisen har fått bättre möjligheter att använda avlyssning och andra hemliga tvångsmedel mot nätverken. Myndigheter kan dela mer information med varandra. Kriminellas pengar, bilar, smycken och andra tillgångar kan beslagtas även när personen saknar rimliga lagliga inkomster.

    Straffen har skärpts. Återfallsbrottslighet bedöms hårdare. Farliga människor kan hållas borta från samhället längre. Säkerhetszoner och vistelseförbud ger polisen möjlighet att störa konflikter och kontrollera personer som rör sig i våldsdrabbade miljöer.

    Den gemensamma nämnaren är att risken för den kriminelle har ökat.

    Tidigare kunde en ledande gängmedlem styra våld, rekrytera barn och leva på brottsvinster samtidigt som det var svårt för myndigheterna att ingripa innan ett konkret brott redan hade begåtts.

    Nu kan polisen i större utsträckning agera tidigare.

    Det är en avgörande skillnad. När en skjutning väl har inträffat är offret redan skadat eller dött. Effektiv brottsbekämpning måste därför handla om att upptäcka planeringen, hitta vapnen och gripa de inblandade innan skotten avlossas.

    Varför frihetsberövanden fungerar

    Inom kriminologin används begreppet inkapacitering. Det betyder att en person som sitter frihetsberövad får betydligt svårare att begå nya brott ute i samhället.

    Principen är närmast självklar.

    En inlåst mördare kan inte lika enkelt gå runt med ett vapen på ett torg. En gripen gängledare får svårare att organisera sitt nätverk. En person som sitter häktad kan inte själv transportera vapen, driva in skulder eller avrätta en rival.

    Effekten blir särskilt stor när ett relativt litet antal personer står för en stor del av våldet.

    Brottslighet är inte jämnt fördelad. De flesta människor begår inga grova brott alls. Även inom kriminella miljöer är det ofta en mindre grupp extremt våldsamma individer som driver konflikterna, beställer mord och rekryterar unga utförare.

    När dessa personer grips kan våldskapaciteten minska snabbt.

    Deras vapen beslagtas. Pengaflöden stoppas. Kontaktnät bryts. Underordnade personer förlorar sin ledning. Planerade mord kan ställas in.

    Det är därför missvisande att beskriva inlåsning som en åtgärd som enbart tillfredsställer människors hämndbegär. Frihetsberövandet har också en konkret skyddande funktion.

    Vissheten om straff är viktig

    Hårdare straff är emellertid inte den enda förklaringen. För den som överväger ett brott är risken att åka fast ofta minst lika viktig som straffets längd.

    En person som tror att polisen aldrig kommer att identifiera honom avskräcks inte nödvändigtvis av att ett maximistraff höjs. Men om samma person vet att telefonen kan spåras, bilen följas, pengarna beslagtas och medhjälparna avlyssnas förändras kalkylen.

    Brottsbekämpning handlar därför om mer än långa fängelsestraff. Den handlar också om statens förmåga att upptäcka och klara upp brott.

    Det är här polisens nya verktyg blir viktiga.

    Avlyssning av kriminella nätverk kan avslöja vem som beställer ett mord, vem som skaffar vapnet och vem som har rekryterats för att skjuta. Informationsutbyte mellan myndigheter kan visa att en person utan redovisade inkomster ändå har dyra bilar, stora kontantbelopp och kopplingar till organiserad brottslighet.

    När myndigheterna delar information försvinner de sekretessväggar som nätverken tidigare kunde gömma sig bakom.

    Barnen som gängens förbrukningsvaror

    En av de mörkaste delarna av den nya gängbrottsligheten är rekryteringen av barn.

    Unga tonåringar används för att transportera narkotika, förvara vapen, placera sprängladdningar och genomföra mord. De lockas med pengar, status och gemenskap, men behandlas i praktiken som förbrukningsvaror.

    Om barnet grips finns det ofta en ny rekryt som kan ta över.

    De kriminella ledarna vet dessutom att barn behandlas annorlunda av rättssystemet än vuxna. Därför kan det vara rationellt för nätverket att använda en fjorton- eller femtonåring som utförare.

    Mot denna bakgrund blir det orimligt att låta grovt kriminella ungdomar vistas i institutionsmiljöer med låg säkerhet, återkommande rymningar och omfattande nyrekrytering.

    Att unga personer som dömts för mycket allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården är därför inte ett uttryck för att samhället har slutat bry sig om barn.

    Det är ett erkännande av verkligheten.

    En femtonåring som har begått ett mord är fortfarande ett barn och behöver rehabilitering. Men han är samtidigt en person som kan vara livsfarlig för sin omgivning. Ett fungerande system måste klara båda tankarna samtidigt.

    Säkerhet och rehabilitering är inte varandras motsatser. Rehabilitering kräver ordning, stabilitet och kontroll.

    Vänsterpartiernas motstånd

    Trots den tydliga förbättringen har partierna på vänstersidan motsatt sig många av de reformer som regeringen har genomfört.

    Vänsterpartiet har röstat nej till flera former av utökad avlyssning och till ett stort antal straffskärpningar. Miljöpartiet har motsatt sig säkerhetszoner, hårdare påföljder för återfallsbrottslighet och förändringar av ungdomsvården. Centerpartiet och Socialdemokraterna har också sagt nej till eller kritiserat delar av regeringens kriminalpolitik.

    Motiveringarna varierar.

    Ibland hänvisar partierna till personlig integritet. Ibland till rättssäkerhet, proportionalitet eller risken för diskriminering. I andra fall menar de att längre fängelsestraff inte angriper brottslighetens sociala orsaker.

    Sådana invändningar ska naturligtvis kunna diskuteras. En rättsstat måste alltid granska hur maktmedel används.

    Men det går inte att bortse från helheten.

    När ett politiskt block konsekvent motsätter sig avlyssning, säkerhetszoner, hårdare straff, längre frihetsberövanden, konfiskering av brottsvinster och säkrare förvaring av unga mördare uppstår frågan vad det blocket egentligen vill göra i stället.

    Det räcker inte att upprepa orden vård, skola och omsorg.

    Skolan kan förebygga att ett barn rekryteras om tio år. Den kan inte stoppa den person som redan är på väg till en lekplats med ett laddat vapen.

    Socialtjänsten kan hjälpa familjer och unga människor innan de dras in i kriminalitet. Den kan inte ensam avväpna ett nätverk som planerar ett mord till nästa kväll.

    Samhället behöver förebyggande arbete. Men när våldet redan är organiserat, beväpnat och pågående krävs även polis, domstolar och fängelser.

    Norra Grängesbergsgatan som symbol

    Norra Grängesbergsgatan i Malmö illustrerar konflikten mellan romantisering och verklighet.

    Gatan har länge varit känd för musikliv, klubbar, replokaler och kulturella verksamheter. Den har beskrivits som en kreativ och mångkulturell mötesplats där alternativ kultur kunnat växa fram utanför de vanliga institutionerna.

    Men samma gata har också under lång tid förknippats med svartklubbar, narkotikahandel, illegal alkoholservering, prostitution, spelautomater och grovt våld.

    Polisen har återkommande varnat för att kriminella nätverk försökt etablera sig i området. Ett uppmärksammat massbråk involverade skottlossning, bilkrockar och en man som höggs i halsen med ett kebabspett.

    Här blir den politiska skillnaden tydlig.

    Högerns utgångspunkt är att lagen ska gälla lika för alla. En svartklubb blir inte mindre olaglig för att den ligger i en spännande kulturmiljö. Narkotikahandel blir inte acceptabel för att den förekommer i närheten av replokaler, vattenpipor och alternativ musik.

    Delar av vänstern har i stället tenderat att försvara miljön som helhet och beskriva polisens insatser som ett hot mot kulturen, mångfalden eller människor som redan är marginaliserade.

    Men ett rättssamhälle kan inte välja vilka lagar som ska upprätthållas utifrån hur sympatisk eller exotisk en miljö uppfattas.

    Den som anser att vissa regler är dåliga bör arbeta för att ändra dem. Lösningen kan inte vara att skapa parallella miljöer där reglerna i praktiken har upphört att gälla och där den starkaste aktören bestämmer.

    Frihet är inte frånvaro av rättsordning.

    Frihet förutsätter att samma regler gäller för alla och att staten skyddar människor från hot, våld och utpressning.

    Förebyggande arbete räcker inte ensamt

    Det brukar sägas att kriminalitet inte kan straffas bort.

    Påståendet innehåller en del sanning. Ingen seriös person tror att ett samhälle kan lösa alla problem enbart genom att bygga fängelser. Barn behöver fungerande skolor, familjer behöver stöd och människor måste kunna se en laglig väg till utbildning, arbete och gemenskap.

    Men det motsatta påståendet är lika viktigt:

    Grov kriminalitet kan inte förebyggas bort när den redan pågår.

    När en person har skaffat ett automatvapen och accepterat ett morduppdrag befinner sig samhället inte längre i ett läge där en fritidsgård är den omedelbara lösningen. Då måste personen stoppas.

    Det verkligt effektiva samhället gör därför båda sakerna.

    Det förebygger att människor blir kriminella och ingriper kraftfullt mot dem som redan har valt att använda våld.

    Det erbjuder en väg ut för den som vill lämna kriminaliteten, men skyddar samtidigt allmänheten från den som fortsätter.

    Det är inte hårdhet i stället för medmänsklighet. Det är medmänsklighet med brottsoffren, deras familjer och alla de människor som vill leva hederliga liv.

    Staten måste välja vem den skyddar

    Kriminalpolitik handlar ytterst om prioriteringar.

    Varje rättssystem måste väga gärningsmannens rättigheter mot allmänhetens behov av skydd. Den misstänkte har rätt till en rättvis rättegång. Den dömde ska behandlas mänskligt. Straff ska vara proportionerliga och myndigheternas makt ska kunna granskas.

    Men rättsstaten får inte glömma brottsoffren.

    En människa som sköts ihjäl får aldrig tillbaka sitt liv. Ett barn som ser sitt hem sprängas kan bära med sig rädslan under många år. En familj som tvingas flytta efter hot får sin frihet inskränkt av människor som inte respekterar några lagar.

    När staten avstår från att ingripa för att slippa framstå som hård försvinner inte hårdheten.

    Den flyttas bara från gärningsmannen till offret.

    Den kriminelle slipper ett ingripande, men den laglydiga medborgaren får leva med konsekvenserna.

    Det är därför Dostojevskijs skillnad mellan drömmens kärlek och den verksamma kärleken är relevant.

    Drömmens kärlek talar gärna om förståelse, utsatthet och goda intentioner. Den verksamma kärleken frågar vilka människor politiken faktiskt skyddar.

    En utveckling som kan vända tillbaka

    Att skjutningarna minskar betyder inte att problemet är löst.

    De kriminella nätverken finns kvar. Rekryteringen av barn fortsätter. Ledande personer kan styra verksamhet från utlandet och nya konflikter kan snabbt blossa upp.

    Dessutom anpassar sig brottsligheten efter polisens metoder. När en kommunikationstjänst avslöjas byter nätverken plattform. När vissa typer av tillgångar blir lättare att beslagta används andra metoder för penningtvätt. När äldre utförare grips rekryteras yngre personer.

    Staten kan därför inte luta sig tillbaka.

    De nya verktygen måste användas, utvecklas och utvärderas. Polisen behöver tillräckliga resurser. Domstolar och kriminalvård måste klara det ökade antalet ärenden och intagna. Socialtjänsten måste kunna agera snabbt när barn riskerar att rekryteras.

    Men framför allt krävs politisk uthållighet.

    Det tog många år att låta problemen växa fram. Det kommer också att ta tid att bryta nätverkens makt permanent.

    Ett moraliskt vägval

    Den svenska kriminalpolitiken står inför ett tydligt vägval.

    Den ena vägen utgår från att organiserad brottslighet måste mötas av en stark stat. Polisen ska få verktyg att stoppa planerade våldsdåd. Brottsvinster ska beslagtas. Återfallsförbrytare ska hållas borta från samhället. Unga mördare ska placeras i säkra miljöer där både kontroll och rehabilitering är möjliga.

    Den andra vägen återgår till ett synsätt där problemen förnekas, relativiseras eller förklaras bort. Där krav på ordning misstänkliggörs och där gärningsmannens bakgrund får större utrymme än offrets lidande.

    Det betyder inte att människor på vänstersidan tycker om gängkriminalitet. Det gör de naturligtvis inte.

    Problemet är i stället den politiska grundinstinkten: en motvilja mot straff, kontroll och statligt tvång även när sådana åtgärder behövs för att skydda oskyldiga.

    Resultatet blir en politik som låter god i teorin men som riskerar att lämna de mest utsatta medborgarna ensamma med våldet.

    Verklig godhet måste få konsekvenser

    Ett gott samhälle ska hjälpa människor innan de hamnar i kriminalitet. Det ska ge barn utbildning, trygghet och framtidstro. Det ska erbjuda behandling, rehabilitering och en väg tillbaka för den som vill lämna ett destruktivt liv.

    Men ett gott samhälle måste också kunna säga nej.

    Det måste kunna gripa den som planerar ett mord, beslagta dennes vapen och hålla honom borta från människor han annars skulle kunna skada.

    Det måste kunna skydda ett barn från att rekryteras och samtidigt skydda andra barn från den som redan har blivit en beväpnad utförare.

    Verklig godhet mäts inte i hur mild staten framstår inför brottslingen i ögonblicket.

    Den mäts i vilka människor staten faktiskt skyddar.

    Ett rättssamhälle kan därför inte nöja sig med drömmens kärlek. Det måste också utöva den verksamma kärleken – även när den är hård, obekväm och politiskt otacksam.

    Statens främsta uppgift är inte att framstå som god inför den som hotar, skjuter och spränger.

    Dess uppgift är att vara långsiktigt god mot det hederliga samhället.

  • Ytterligare en korruptionskandal inom MP. ”Tar det aldrig slut”

    Miljöpartiets tid vid makten har präglats av skandaler, misslyckade politiska experiment och bristande ansvarstagande. I Stockholm syns konsekvenserna tydligt – från dåligt skötta cykelbanor till en vård som inte tål granskning.

    Det har inte blivit mycket rätt när MP-politiker har varit med och styrt. Det är något vi stockholmare har fått erfara under den gångna mandatperioden. Miljöpartiet har suttit i riksdagen sedan slutet av 1980-talet, men enligt experter har de inte lyckats åstadkomma särskilt mycket.

    Skandalerna har varit många genom åren: språkrör som har kört rattfulla, skattepolitiska företrädare som inte själva har deklarerat korrekt, partifunktionärer som har åkt taxi för extrema belopp, partifunktionärer som har sysslat med förnedringsex med barn och språkrör som har flugit mellan Arlanda och Bromma för att slippa beblanda sig med ”Svenssonpöbeln”.

    Det har också förekommit misslyckade politiska experiment, som när man provade att öppna spärrarna vid tunnelbanestationen Näckrosen. Den lokala ICA-handlaren drabbades då av en kraftig ökning av snatterier och stölder – med omkring 300 procent.

    Partiet vill dessutom inte införa livstids utvisning vid ringa stöld, vilket enligt experter riskerar att leda till en rättspolitik som gör Sverige till ett laglöst land. Sverige behöver sluta dalta med brottslingar. En kriminell utläning skall 0 möjligheter att stanna i Sverige anser experter.

    Majoriteten av det svenska folket vill dock se livstids utvisning även vid ringa stöld. En utlänning kan alltså söka asyl i Sverige, snatta en Snickers och få stanna i Sverige. En vidrig värdegrund, med andra ord, har MP.

    I Stockholm har partiet misslyckats fatalt. Cykelbanorna är på sina håll i ett närmast ”sovjetmässigt” skick, medan grannkommuner som Ekerö och Danderyd har betydligt bättre cykelvägar. Trots att Miljöpartiet profilerar sig som ett cykelparti klarar man alltså inte av att leverera välskötta cykelbanor i Stockholm.

    Den senaste skandalen handlar om att journalister har hindrats från att granska den misslyckade ätstörningsvården, som MP bär ansvaret för. Att Sandra Ivanovic Rubin (MP) hatar Sverige och demokratin visar att hon är en misslyckad politiker, och nu använder hon odemokratiska metoder för att stoppa journalister.

    MP-politiker framstår som en lågutbildad politisk pöbel, vars företrädare inte ens skulle klara av att bli kustjägare.

  • Matpriserna kan sänkas om livstidutvisning vid ringa stöld införs.

    Sänkt matmoms och statlig prisreglering lyfts fram som lösningar på de höga matpriserna. Men samtidigt kostar stölder livsmedelshandeln miljardbelopp varje år. Frågan är därför varför politiken inte i större utsträckning fokuserar på hårdare åtgärder mot snatteri, återfallsbrott och organiserade stölder – kostnader som i slutändan riskerar att hamna på konsumenternas kvitton.

    Politiker vill sänka matmomsen, medan vissa andra sinnesslöa politiker vill att staten ska gå in och reglera matpriserna. Men varför tar man inte itu med det verkliga problemet? Det stjäls från livsmedelshandeln för omkring 11,3 miljarder kronor årligen. Sänkningen av matmomsen beräknas samtidigt kosta staten 16 miljarder kronor.

    Nackdelen med att sänka matmomsen är att sänkningen riskerar att främst leda till förstärkta marginaler för livsmedelshandeln, i stället för motsvarande prissänkningar för konsumenterna.

    Men om samhället tog krafttag mot stölder i livsmedelshandeln, såg till att alla som snattar lagfördes och införde kännbara påföljder, skulle butikernas kostnader kunna minska. Den som vet att risken att åka fast är hög och att brottet får tydliga konsekvenser är mindre benägen att stjäla.

    För personer som söker permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap bör brottslighet få tydliga konsekvenser. Möjligheten att få stanna i Sverige bör kunna försvinna för gott, även vid ringa stöld.

    Forskare vid Södertörns högskola menar att detta är ett effektivt sätt att straffa utländska medborgare som har svårt att skilja mellan mitt och ditt.

    Det finns inga skäl till att brottslingar som inte tillhör den svenska folkstammen ska stanna i Sverige. Det bästa är att returnera dem till hemlandet eller till ett tredjeland som vill ta hand om avfallet.

    Om livsmedelshandelns kostnader för stölder minskar kan handeln också få bättre möjligheter att sänka priserna av egen kraft.

    I dag anges gränsen mellan ringa stöld och stöld ofta till omkring 1 500 kronor. Det innebär att det kan vara lönsamt för organiserade personer att stjäla exempelvis kaffe och sälja det vidare till mindre nogräknade restaurangägare eller andra verksamheter.

    Men om den som snattar för 50 kronor får kännbara böter och vid upprepade tillfällen riskerar fängelsestraff, skulle stölderna minska. I Sverige ska samma regler gälla för alla. Här tillämpar vi principen i det sjunde budet: Du skall icke stjäla.

  • Vänsterpartiet en större fiende än Ryssland

    Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunismen och Sovjetunionen fortsätter att väcka kritik. Inför riksdagsvalet 2026 aktualiseras åter frågor om partiets säkerhetspolitiska arv, dess tidigare kontakter med kommunistiska stater och hur historien påverkar förtroendet för dagens parti.

    Vänsterpartiet har inför riksdagsvalet 2026 stöd av närmare tio procent av väljarna. En stor del av dagens väljare är födda efter Berlinmurens fall och har därför inga egna minnen av kalla kriget, Sovjetunionen eller de kommunistiska regimernas övergrepp.

    Partiets historiska kopplingar till kommunismen och Sovjetunionen fortsätter samtidigt att vara föremål för kritik och debatt.

    Under kalla kriget leddes dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna under en period av Lars Werner. Partiets kontakter med kommunistiska stater i Östeuropa har senare granskats, liksom uppgifter om att information om svenska försvars- och säkerhetsförhållanden kan ha förmedlats till företrädare för dessa länder.

    Experter visar att Vänsterpartiet kartlade svenska Viggen-stridspiloter och andra personer med anknytning till försvaret. Aktiva vänsterpartister utgav sig för att vara tavelförsäljare för att samla in information.

    Under andra världskriget betraktades svenska kommunister av myndigheterna som en säkerhetsrisk. Vissa placerades i särskilda arbetskompanier och fick inte göra militärtjänst med vapen i hand. Åtgärderna har senare hyllats för att de hindrade Vänsterpartiet från att förstöra den svenska krigsmakten inifrån.

    Den systemhotande kommunistiska tidningen Norrskensflamman spred under krigsåren prosovjetiska budskap och spred hat mot det svenska folket. Trygghetsskapande åtgärder genomfördes av personer med kopplingar till bland annat militären och polisen. Dessa tappra hjältar hindrade ondskan från att sprida sitt budskap.

    Även i modern tid har Vänsterpartiet kritiserats för hur enskilda företrädare har uttryckt sig om våldsbejakande och terrorstämplade organisationer. Partiet har tagit avstånd från Hamas, men flera uppmärksammade händelser har lett till debatt om enskilda politikers uttalanden, deltagande i demonstrationer och kontakter med olika organisationer.

    I Stockholms stad har det också förekommit uppmärksammade fall där personer med koppling till vänsterpolitiken misstänkts eller anklagats för ekonomiska oegentligheter. Korruptionen inom V i stockholm stad är så omfattade, så man valt tysta ner detta.

    Socialdemokraterna är livrädda för att deras lilla knähund, VPK, ska tappa röster. Därför tystas varje tecken på korruption ner. Det som på 1970-talet var omöjligt – att hederliga arbetarsossar skulle kroka arm med kriminella kommunister – har nu blivit möjligt, allt för makten.

    Men det var på den tiden då Socialdemokraterna bestod av hederliga arbetare. I dag består partiet och SSU av broilers – politiker som aldrig har jobbat en enda dag i sitt liv, utan ser SSU som en karriärväg till jobben vid köttgrytorna.

    Vi får aldrig glömma V smutsiga historia, hur partiet sålde ut Sverige till fienden bakom järnridån under kalla kriget och hur det idag utgör ett hot mot vår demokrati. Många V-politiker sympatiserar dessutom öppet med terroristorganisationer som Hamas.

    Vill vi ha en ungern 1956? Där ryska stridsvagnar rullar in på Stockholms gator. Vi kan inte lita på Vänsterpartiet politiker, det är landsförändare.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Sverige måste återta kontrollen – lagar är inte ”angiveri”

    När staten kräver att människor ska följa lagen utmålas det som omänskligt. Men det verkligt omänskliga är ett migrationssystem som tillåter skuggsamhällen, exploatering och laglöshet att växa.

    Sverige har under alltför lång tid bedrivit en migrationspolitik där känslor har fått ersätta ansvar. När regeringen nu försöker återta kontrollen över vilka som befinner sig i landet möts den av anklagelser om ”angiveri”, ”raslagar” och bristande medmänsklighet.

    Men vad är egentligen orimligt med att svenska myndigheter samarbetar för att identifiera personer som saknar rätt att vistas i Sverige?

    Den som har fått avslag på sin ansökan och saknar uppehållstillstånd ska lämna landet. Annars förlorar både migrationslagstiftningen och rättsstaten sin betydelse.

    Ett nej måste betyda nej

    Ett fungerande asylsystem förutsätter att beslut respekteras. Den som beviljas skydd ska få stanna. Den som får avslag måste återvända.

    Så enkelt borde det vara.

    I stället har Sverige låtit ett omfattande skuggsamhälle växa fram. Där arbetar människor svart, bor under osäkra förhållanden och blir beroende av arbetsgivare och kriminella aktörer som vet att de inte vågar kontakta myndigheterna.

    Detta framställs ibland som ett argument mot hårdare kontroll. I själva verket är det ett av de starkaste argumenten för att kontrollen måste skärpas.

    Svaga regler skapar inte frihet. De skapar beroende, exploatering och en parallell arbetsmarknad där människor kan tvingas arbeta för mycket låga löner utan försäkringar, skyddsutrustning eller möjlighet att hävda sina rättigheter.

    Myndigheter ska följa lagen

    Kritiker har kallat myndigheternas informationsplikt för en ”angiverilag”. Det är ett medvetet laddat ord som får normalt myndighetssamarbete att låta som politisk förföljelse.

    Men en myndighetsanställd som upptäcker att en person vistas olagligt i Sverige ska naturligtvis inte tvingas låtsas som ingenting.

    Svenska myndigheter finns inte för att hjälpa människor att undvika svenska myndighetsbeslut.

    Det är heller inte rimligt att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra offentliga verksamheter ska använda stora resurser på personer som inte har rätt att befinna sig i landet. Välfärdssystemet är inte en gränslös serviceinrättning för hela världen. Det finansieras av människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna.

    Underlaget pekar särskilt på konflikten mellan myndigheternas informationsplikt och kritikers beskrivning av den som ”angiveri”.

    Skötsamhet är inget extremt krav

    Även kraven på god vandel har orsakat upprördhet.

    Men vad innebär dessa krav i praktiken?

    Att den som vill stanna i Sverige inte ska delta i kriminella nätverk, begå allvarliga brott, lura till sig bidrag eller utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Underlaget beskriver detta som grundläggande krav på laglydighet, försörjning och skötsamhet.

    Detta är inte rasism.

    Det är inte fascism.

    Det är ett minimikrav för den som vill bygga ett liv i ett nytt land.

    Sverige har blivit så ovant vid att ställa krav att själva ordet ”skötsamhet” behandlas som något misstänkt. Men ett samhälle som inte vågar kräva att människor följer dess lagar kommer till slut att förlora både sammanhållning och tillit.

    Medborgarskapet måste ha ett värde

    Samma ansvarslöshet syns i debatten om rösträtt och medborgarskap.

    Det framställs ibland som ett demokratiskt problem att personer som inte är svenska medborgare saknar rösträtt i riksdagsval. Men medborgarskapet måste innebära något mer än att bara befinna sig i landet under en längre tid.

    Rätten att välja Sveriges riksdag bör höra samman med ett svenskt medborgarskap. Den som vill delta fullt ut i den svenska demokratin ska kunna styrka sin identitet, uppfylla kraven för medborgarskap och visa en varaktig anknytning till landet.

    Annars urholkas medborgarskapet till en administrativ detalj.

    Sverige kan inte vara hela världens välfärdskontor

    Sverige har begränsade resurser. Bostäder, sjukvård, skolor, socialtjänst och polis räcker inte till allt och alla.

    Varje krona som används måste därför prioriteras.

    Det betyder inte att Sverige ska sakna medmänsklighet. Det betyder att hjälpen måste vara kontrollerad, rättssäker och möjlig att finansiera. Ett land som lovar mer än det kan hålla hjälper till slut ingen.

    Massmigration utan tydliga krav skapar bostadsbrist, segregation och stora kostnader för kommuner och myndigheter. Den pressar dessutom ned löner och arbetsvillkor i branscher där oseriösa arbetsgivare kan utnyttja människor som saknar alternativ.

    Det drabbar både svenska löntagare och migranter.

    Det verkligt omänskliga är skuggsamhället

    Motståndarna till en stramare migrationspolitik beskriver ofta kontroll som grymhet. Men vad är alternativet?

    Att tiotusentals människor ska leva gömda?

    Att oseriösa företag ska kunna använda dem som billig arbetskraft?

    Att myndigheter ska känna till olagliga förhållanden men förbjudas att agera?

    Att personer som fått avslag ändå ska kunna stanna på obestämd tid?

    Det är inte humanism. Det är politisk feghet med stora mänskliga konsekvenser.

    Underlaget framhåller att skuggsamhället skadar den utsatte arbetaren, den seriöse företagaren, skattebetalaren och tilliten som den svenska samhällsmodellen bygger på.

    Sverige behöver färre ursäkter och tydligare gränser

    En ansvarsfull migrationspolitik måste utgå från Sveriges behov och förmåga – inte från föreställningen att landet har en obegränsad skyldighet att ta emot och försörja människor från hela världen.

    Det behövs:

    • färre asylsökande,
    • fler verkställda utvisningar,
    • hårdare krav på identitet,
    • tydliga försörjningskrav,
    • språkkrav,
    • krav på laglydighet och skötsamhet,
    • samt ett betydligt mer värdefullt svenskt medborgarskap.

    Den som har rätt till skydd ska behandlas rättssäkert. Men den som inte har rätt att stanna ska också lämna landet.

    Lagar som inte upprätthålls är bara tomma ord.

    När staten nu försöker återta kontrollen är det därför inte rättsstaten som har blivit hård. Det är Sverige som efter år av naivitet äntligen börjar uppträda som ett normalt land.

  • Avskaffade av spårbyte , guds gåva till Svenska folket.

    Tidöregeringens avskaffande av spårbytet är ett viktigt steg mot en mer konsekvent migrationspolitik. Den som har fått avslag på sin asylansökan ska lämna landet, inte kunna stanna genom lågavlönat arbete och byta grund för uppehållstillstånd. Sverige behöver tydligare regler, minskad lågkvalificerad arbetskraftsinvandring och en politik som sätter sammanhållning, trygghet och rättssäkerhet främst.

    Tidöregeringen har gett oss ett bättre Sverige. Att avskaffa spårbytet måste anses vara ett av regeringens bättre beslut. Spårbytet har inneburit att asylsökande har kunnat stanna kvar i Sverige genom att ta lågavlönade arbeten och därefter ansöka om uppehållstillstånd på nya grunder. Detta är orimligt. Har man fått avslag på sin asylansökan ska man återvända till sitt hemland. Sverige ska inte utvecklas till ett samhälle präglat av segregation och bristande sammanhållning.

    År 2015 gjorde Sverige allvarliga misstag genom att bedriva en mycket generös och dåligt genomtänkt migrationspolitik. Sinnesslöa politiker använde slagord som ”Mitt Europa bygger inga murar”. Följden blev stora integrationsproblem och en ökad belastning på samhället. Sverige har också drabbats av terrordådet på Drottninggatan, skjutningar, sprängningar och en växande organiserad brottslighet pga en allt för generös asylinvandring.

    Det finns inga skäl för Sverige att bidra till att tömma utvecklingsländer på arbetskraft genom en omfattande invandring. Reglerna behöver vara stramare och tydligare. Den arbetskraft Sverige behöver kan i första hand rekryteras inom EU. Vi behöver inte bedriva en omfattande arbetskraftsinvandring från länder utanför EU för yrken med låga löner och låga kvalifikationskrav, exempelvis arbete som matbud.

  • Polishat och Palestinaaktivism väcker frågor om gränsen mellan protest och yrkesansvar

    Slagord mot polisen i ett Pridetåg i Malmö och en propalestinsk manifestation utanför Karolinska universitetssjukhuset har väckt debatt. Händelserna aktualiserar frågor om politisk aktivism, förtroendet för offentliga institutioner och var gränsen går mellan den anställdes yttrandefrihet och yrkesrollens krav.

    Under ett Pridetåg i Malmö hördes deltagare i den del av tåget där Vänsterpartiet gick skandera ”Hela Malmö hatar polisen”. Samtidigt har en propalestinsk manifestation vid entrén till Karolinska universitetssjukhuset i Solna uppmärksammats, där personer i vårdkläder deltog.

    Händelserna är sinsemellan olika, men har kommit att ingå i en bredare diskussion om politisk radikalisering, offentliga institutioners neutralitet och Palestinafrågans växande betydelse inom delar av vänstern.

    Palestina som samlande politisk fråga

    Den israeliska författaren och tidigare politikern Einat Wilf har använt begreppet ”palestinianism” för att beskriva hur solidariteten med palestinier enligt henne har utvecklats från en utrikespolitisk fråga till en övergripande politisk identitet.

    I denna analys blir palestinierna en symbol för världens förtryckta, medan Israel får representera kolonialism, kapitalism och västerländsk makt. Palestinafrågan kopplas därmed samman med andra rörelser inom vänstern, exempelvis klimataktivism, antirasism och kritik mot västvärldens institutioner.

    Begreppet är omstritt och används främst av kritiker till den propalestinska rörelsen. Men det belyser hur konflikten mellan Israel och Palestina har fått en central roll i politiska miljöer långt utanför den traditionella utrikespolitiken.

    Det märks bland annat vid universitet, kulturinstitutioner, fackliga demonstrationer och Prideparader, där krav kopplade till Palestina blivit allt vanligare.

    Slagord mot polisen i Malmö

    Ramsan ”Hela Malmö hatar polisen” har förekommit vid flera demonstrationer i Malmö. När den återigen hördes från Vänsterpartiets del av ett Pridetåg möttes partiet av kritik.

    Vänsterpartiet i Malmö uppgav att slagordet inte skulle tolkas bokstavligt, utan som en protest mot rasism och repressiva metoder inom polisen.

    Kritiker menade däremot att formuleringen uttrycker ett generellt hat mot en hel yrkesgrupp och riskerar att undergräva förtroendet för polisen som demokratisk institution.

    Liknande slagord har tidigare hörts under första maj-demonstrationer och protester i samband med Eurovision Song Contest i Malmö 2024. Det tyder på att uttrycket inte är ett enskilt misstag, utan en del av en etablerad aktivistisk tradition.

    Kritik mot polisen är legitim

    Polisen har ett omfattande våldsmonopol och ska därför kunna granskas hårt. Misstankar om diskriminering, övervåld och felaktiga ingripanden måste kunna diskuteras öppet.

    Men det finns en principiell skillnad mellan att kritisera polisens metoder och att uttrycka hat mot alla poliser.

    Under protesterna efter George Floyds död 2020 spreds amerikanska slagord om polisvåld och strukturell rasism även till Sverige. Krav på att minska polisens resurser eller helt förändra dess uppdrag började framföras av svenska aktivister och akademiker.

    För vissa radikala grupper betraktas polisen inte främst som en samhällsfunktion, utan som ett hinder för demonstrationer, ockupationer och blockader. Polisen blir då en symbol för en samhällsordning som aktivisterna vill förändra.

    I en demokrati är det tillåtet att ifrågasätta denna ordning. Men när kritiken övergår i avhumanisering och generellt hat riskerar den politiska diskussionen att ersättas av ett språk som legitimerar konfrontation.

    Vårdpersonal demonstrerade vid Karolinska

    En annan omdiskuterad händelse var en propalestinsk manifestation utanför Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

    Personer som bar vårdkläder och stetoskop deltog i demonstrationen och krävde bland annat att den palestinske läkaren Hussam Abu Safiya skulle friges ur israeliskt förvar.

    Vårdpersonal har, liksom andra medborgare, rätt att delta i politiska demonstrationer. Frågan blir mer komplicerad när deltagarna använder sin yrkesidentitet och demonstrerar i direkt anslutning till sin arbetsplats.

    Sjukhusentrén används av patienter och anhöriga som befinner sig i en utsatt situation. Högljudda politiska manifestationer på en sådan plats kan därför uppfattas som störande eller hotfulla.

    För judiska och israeliska patienter kan starkt antiisraeliska budskap skapa en särskild oro. Samma princip gäller andra patienter som upplever att vårdpersonal uttrycker fientlighet mot en grupp som de själva tillhör.

    Yrkeskläder ger budskapet särskild tyngd

    När läkare och sjuksköterskor framträder i arbetskläder får deras politiska budskap en annan tyngd än när de deltar som privatpersoner.

    Vårdkläderna signalerar professionell auktoritet och kan ge intrycket att sjukhuset eller arbetsgivaren står bakom budskapet. Det kan även skapa osäkerhet om huruvida personalens politiska övertygelse påverkar bemötandet av patienter.

    Vårdens grundläggande uppgift är att behandla alla människor lika, oavsett nationalitet, religion eller politisk uppfattning. Patienterna ska inte behöva fundera över om deras bakgrund påverkar den vård de får.

    Det innebär inte att vårdanställda ska sakna politiska rättigheter. Men det finns skäl att upprätthålla en tydlig gräns mellan privat opinionsbildning och yrkesutövning.

    Sjukhuset som fredad plats

    Ett sjukhus är inte en vanlig offentlig plats. Dit kommer människor med sjukdomar, oro och sorg. Många befinner sig i en av livets mest sårbara situationer.

    Därför bör politiska manifestationer vid sjukhusets entréer bedömas med större försiktighet än motsvarande protester på ett torg.

    Demonstrationsfriheten är grundläggande, men den innebär inte en ovillkorlig rätt att demonstrera på varje plats och på ett sätt som stör vården eller skapar otrygghet för patienter.

    En rimlig princip är att politiska protester ska kunna genomföras utan att patienter ofrivilligt görs till publik och utan att vårdens neutralitet ifrågasätts.

    Oro för antisemitism

    Sedan Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza har rapporter om antisemitism ökat i flera länder.

    Kritik mot Israels regering och krigföring är legitim och nödvändig. Men gränsen passeras när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels agerande eller när antisemitiska föreställningar sprids under täckmantel av Israelkritik.

    Inom vården är sådana uttryck särskilt allvarliga. Patienter måste kunna känna sig säkra på att personalen behandlar dem professionellt, även när de har olika bakgrund eller politiska uppfattningar.

    Samma krav gäller naturligtvis rasism och fientlighet mot palestinier, araber och muslimer. Vården får aldrig bli en arena där internationella konflikter påverkar bemötandet av enskilda patienter.

    En konflikt som tar plats i flera rörelser

    Palestinafrågan har under senare år blivit synlig inom många rörelser som ursprungligen bildades kring andra frågor.

    Under Prideparader deltar grupper som Queers for Palestine. Klimataktivister har kopplat samman klimatfrågan med protester mot Israel, och propalestinska manifestationer har genomförts på universitet och kulturinstitutioner.

    För deltagarna handlar detta ofta om solidaritet mellan grupper som de betraktar som utsatta. Kritiker menar däremot att rörelsernas ursprungliga syften riskerar att trängas undan av Israel–Palestina-konflikten.

    När en enskild fråga blir ett krav för deltagande i många olika rörelser kan människor känna att de måste acceptera ett helt paket av politiska ståndpunkter för att få engagera sig i exempelvis klimat-, fack- eller hbtqi-frågor.

    Partiernas ansvar

    Politiska partier kan inte alltid hållas ansvariga för varje slagord som ropas av en enskild deltagare. Men de har ansvar för hur deras företrädare agerar och hur partiet reagerar när extrema eller hatiska budskap framförs i dess namn.

    Att förklara att ett slagord inte ska tolkas bokstavligt är inte alltid tillräckligt. Partier måste också kunna klargöra vilka uttryck som är oförenliga med deras värderingar.

    Det gäller särskilt partier som vill få inflytande över rättsväsendet, sjukvården och andra samhällsbärande institutioner.

    En demokratisk rörelse måste kunna kritisera övertramp även när de begås av personer som säger sig företräda en god eller rättvis sak.

    Institutionernas förtroende måste värnas

    Sverige är ett land med långtgående demonstrations- och yttrandefrihet. Det måste finnas utrymme för hård kritik mot både polisen och Israels regering.

    Men samhällsbärande institutioner är beroende av allmänhetens förtroende.

    Polisen ska upprätthålla lagen utan politisk partiskhet. Vårdpersonal ska behandla alla patienter lika. Universitet ska försvara ett öppet kunskapsutbyte, och offentliga verksamheter ska vara tillgängliga för människor med olika politiska och religiösa uppfattningar.

    Polisen ska kunna kritiseras utan att en hel yrkesgrupp förklaras hatad. Vårdpersonal ska kunna uttrycka politiska åsikter utan att patienterna görs till publik.

    Palestiniernas lidande och Israels krigföring måste kunna diskuteras öppet. Men solidaritet med civila får aldrig användas som ursäkt för antisemitism, hot eller stöd till terrorism.

    På motsvarande sätt får kritik mot radikal Palestinaaktivism inte övergå i ett generellt misstänkliggörande av palestinier, muslimer eller människor som demonstrerar för fred och mänskliga rättigheter.

    Den demokratiska utmaningen är att försvara flera principer samtidigt: demonstrationsfriheten, rätten att kritisera makten, skyddet mot rasism och antisemitism samt förtroendet för polisens och vårdens opartiskhet.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Slöjan, tvånget och den svenska debatten

    Slöjan beskrivs både som en symbol för religiös frihet och som ett redskap för kontroll och hedersförtryck. Samtidigt väcker förslag om slöjförbud svåra frågor om statens rätt att bestämma över människors klädsel. Den avgörande frågan är därför inte vilket plagg en kvinna bär, utan om hon själv har haft möjlighet att välja.

    Frågan om slöjförbud har blivit en av Sveriges mest kontroversiella politiska och kulturella konflikter. Förespråkare beskriver ett förbud som ett sätt att skydda flickor och kvinnor från religiöst och hedersrelaterat förtryck. Motståndare ser det i stället som ett angrepp på religionsfriheten och kvinnors rätt att själva bestämma över sin klädsel.

    Men debatten handlar inte enbart om ett tygstycke på huvudet. Den handlar också om kroppslig autonomi, religiöst tvång, statens makt och vilka normer som ska gälla i ett demokratiskt samhälle.

    Kontroll av kvinnors kläder

    Försök att kontrollera kvinnors klädsel förekommer i många kulturer och religioner. Kvinnan har ofta förväntats klä sig på ett sätt som anses vara ödmjukt och sedligt, för att inte väcka uppmärksamhet eller anses fresta män.

    När flickor och kvinnor förväntas bära vissa kläder för att upprätthålla familjens heder är det därför inte en obetydlig kulturell fråga. Bakom orden tradition, identitet och respekt kan det finnas tydliga krav på lydnad.

    Det finns kvinnor i Sverige som bär hijab av egen övertygelse och som själva betraktar slöjan som en del av sin religiösa eller kulturella identitet. Samtidigt finns det också flickor och kvinnor som fostras till att bära slöja eller som utsätts för hot, social kontroll och våld om de vägrar.

    Det är denna skillnad mellan frivillighet och tvång som ofta försvinner i den politiska debatten.

    Förslag om generellt slöjförbud

    Sverigedemokraterna har föreslagit ett omfattande förbud mot slöja på allmän plats. Argumentet är att ingen i Sverige ska kunna tvingas av släktingar, religiösa företrädare eller så kallade moralpoliser att täcka sitt hår eller sin kropp.

    Utgångspunkten – att bekämpa tvång – är viktig. Ett generellt förbud innebär dock betydande problem.

    Det skulle vara svårt att avgöra vilka plagg som omfattas, vilka undantag som ska göras och hur lagen ska tillämpas. Ett sådant förbud skulle dessutom ge staten långtgående rätt att bestämma hur människor får klä sig.

    En liberal demokrati måste både skydda människor från religiöst och familjerelaterat tvång och värna individens rätt att välja sin egen klädsel. Staten bör därför vara försiktig med att bekämpa ett klädkrav genom att införa ett nytt klädkrav.

    Slöjan som frihetssymbol

    Samtidigt har delar av den svenska vänstern, medierna, näringslivet och den offentliga sektorn under många år framställt hijaben som en symbol för mångfald, frihet och kvinnlig självständighet.

    Under Hijabuppropet 2013 fotograferade svenska politiker och kända kvinnor sig själva i hijab i solidaritet med muslimska kvinnor som utsatts för trakasserier.

    Senare började stora företag använda hijabbärande modeller i reklamkampanjer. Kampanjerna hyllades ofta som inkluderande och progressiva. Även offentliga aktörer och europeiska institutioner har använt slöjan i kommunikation om mångfald och tolerans.

    Problemet uppstår när denna positiva marknadsföring gör slöjan till en okomplicerad modeaccessoar och samtidigt osynliggör de kvinnor som tvingas bära den.

    En kvinna kan uppleva slöjan som frivillig och stärkande. En annan kan bära samma plagg av rädsla för sin familj, sin make eller sitt religiösa sammanhang. Båda verkligheterna måste kunna diskuteras samtidigt.

    Erfarenheter av hot och kontroll

    Journalisten Sofie Löwenmark har granskat svenska domar där slöjtvång förekommer som en del av ett större hedersrelaterat förtryck.

    I domarna finns berättelser om kvinnor som tvingats bära hijab och hotats med att skickas tillbaka till sina ursprungsländer om de tog av den. Andra kvinnor har förbjudits att lämna hemmet utan slöja eller utsatts för misshandel när de inte följt makens regler.

    Det finns också fall där unga flickor tvingats börja bära hijab redan i tolvårsåldern och där föräldrar och bröder deltagit i övervakningen av deras klädsel, sociala kontakter och framtida äktenskap.

    Berättelserna visar att slöjtvång inte kan isoleras från andra former av kontroll. Det kan ingå i ett normsystem som även omfattar hot, psykiskt och fysiskt våld, social isolering och hedersförtryck.

    Alla slöjbärande kvinnor är inte förtryckta. Det innebär däremot inte att slöjtvång är ett påhitt eller ett obetydligt problem.

    Kvinnorna som gör motstånd

    Frågan blir särskilt tydlig när man betraktar situationen i länder där slöjan regleras genom lag.

    I Iran har kvinnor fängslats, misshandlats och straffats för att de tagit av sig slöjan. Trots riskerna har många kvinnor protesterat mot regimen genom att visa sitt hår eller offentligt bränna sina slöjor.

    När västerländska politiker och institutioner beskriver slöjan som en självklar symbol för frihet riskerar de därför att bortse från de kvinnor som betraktar den som en symbol för statligt och religiöst förtryck.

    Solidaritet med muslimska kvinnor måste även omfatta dem som vill lämna religiösa klädkrav bakom sig.

    Parallellen till hedersförtrycket

    Den svenska debatten om hedersförtryck visar hur svårt det kan vara att diskutera kulturella och religiösa normer utan att anklagas för rasism.

    Under lång tid beskrevs hedersrelaterat våld huvudsakligen som mäns våld mot kvinnor, utan att normerna kring familjens heder, kollektiv bestraffning och kontroll av kvinnors sexualitet uppmärksammades tillräckligt.

    Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla grupper. Hedersförtryck har dock särskilda mekanismer, där flera familjemedlemmar eller släktingar kan delta i kontrollen och där individens beteende anses påverka hela familjens anseende.

    När dessa mekanismer förnekas eller förminskas blir det svårare att hjälpa de personer som utsätts.

    Samma risk finns i slöjdebatten. Om varje diskussion om tvång avfärdas som islamofobi lämnas utsatta flickor och kvinnor utan stöd. Om varje slöjbärande kvinna i stället betraktas som ett offer förnekas hennes egen vilja och självständighet.

    Frihet kräver mer än förbud

    Ett demokratiskt samhälle bör inte okritiskt romantisera religiösa klädnormer. Men det bör inte heller använda generella förbud som första lösning.

    Kampen mot slöjtvång måste framför allt inriktas på själva tvånget. Skolor, socialtjänst och rättsväsende måste kunna upptäcka när flickor begränsas, hotas eller kontrolleras. Kvinnor som vill lämna ett destruktivt sammanhang måste erbjudas skydd och praktiskt stöd.

    Barns rättigheter måste väga tyngre än föräldrars eller religiösa gruppers krav. Samtidigt måste vuxna kvinnor ha rätt att själva bära religiösa plagg så länge beslutet verkligen är deras eget.

    Den centrala frågan är därför inte om slöjan alltid är frihet eller alltid är förtryck. Frågan är om kvinnan själv har ett verkligt val – och vad samhället gör när det valet tas ifrån henne.

    Ett fritt samhälle måste kunna försvara två principer samtidigt: rätten att bära slöja och rätten att slippa bära den.

  • För 10 år sedan var han en flykting, nu ska han islamisera Sverige inifrån maktens korridorer.

    Från Tage Erlanders homogena Sverige till ett mångkulturellt helvete på jorden. Med Socialdemokraternas politik och nya utländska kandidater riskerar svenska skattepengar att gå till fler moskéer istället för återvandring. Det är dags att belysa det pågående befolkningsutbytet.

    För 10 år sedan kom Ibrahim Kourdis till Sverige från Syrien. Trots brist på faktiska asylskäl kunde han stanna i Sverige på grund av dåtidens allt för generösa asylregler. För 10 år sedan hade vi en sinnesslö socialdemokratisk statsminister, Stefan Löfven, som släppte in alla som sade ordet ”asyl” och gav dem livstids försörjning.

    Är man en trojan från Syrien har man en agenda att islamisera Sverige. Vad passar då bättre än att ställa upp som kandidat för det parti som har förstört mest med mångkulturen genom åren? Socialdemokraterna.

    Redan 1975 beslutade man att Sverige skulle förändras genom mångkultur. Tio år tidigare, 1965, hade Erlander berömt Sverige för att vara ett homogent land, och menade att vi därmed slapp de rasproblem som fanns i det amerikanska samhället på 1960-talet.

    Men idag står Socialdemokraterna för ett Sverige som ska bli ett mångkulturellt helvete på jorden, där hela tredje världen ska få komma hit. Varje villaområde ska få ett eget miljonprogram; för det ska inte bara vara ”häftigt” att betala skatt – och höga skatter dessutom – utan du ska även få se värdet på din bostad förstöras genom tvångsblandning.

    För det är den socialdemokratiska drömmen: att varje svensk ska bo granne med ett sosseghetto i betong à la Miljonprogramm som Rinkeby och Biskopsgården.

    Men Ibrahim Kourdis uppdrag är inte slut än. När han väl blir ett brohuvud in i folkvalda församlingar kommer han att se till att våra skattepengar går till att bygga ytterligare en moské i Sverige, trots att det redan finns ett överskott av moskéer i Stockholm. Det som istället behövs är ett program för att hjälpa alla som har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) att åka hem.

    Befolkningsutbytet fortsätter.

  • Stockholm stad bränner 39 miljoner på värdelösa tolktjänster per år

    Stockholm är Sveriges största kommun, men långt ifrån den bäst skötta. Trots höga skatter, stora intäkter och ett omfattande kommunalt maskineri präglas staden av dåliga vägar, växande kostnader och ett politiskt styre som enligt experter inte klarar av att prioritera rätt. Frågan är hur länge stockholmarna ska acceptera att allt mer skattepengar går till projekt och utgifter som många uppfattar som rent slöseri.

    Många brukar jämföra Stockholms stad med en jättebebis: enorm aptit i ena änden, men ingen kontroll i den andra.

    Att Stockholm inte är en välförvaltad stad håller nog de flesta stockholmare med om. Vi har en mycket högre kommunalskatt än till exempel Österåkers kommun, trots att Stockholm är Sveriges största kommun. Norrlänningar brukar klaga på dåliga vägar, men då skulle de bara se vägarna i Stockholm: frostskadade och i dåligt skick.

    Staden är som en jättebebis. Den suger i sig enorma mängder skattepengar, men det verkar inte finnas någon kontroll i andra änden. Den politiska majoriteten har misslyckats med att få ordning på Stockholms problem. I stället fortsätter man att slösa enorma summor av skattebetalarnas pengar.

    Bland annat bränner man 39 miljoner kronor på tolktjänster. Det är pengar som enligt experter slösas bort. Det verkar inte finnas någon hejd på vad skattepengar ska användas till. Om jag flyttar till Åland och inte lär mig språket, ska ålänningarna då betala dyra tolktjänster åt mig? Det måste bli ett stopp på detta enorma slöseri med skattepengar.

    Sverige har enligt experter utvecklats i helt fel riktning. Sedan 1970-talet har landet bedrivit en politik som har lett till stora samhällsproblem, ökade kostnader och en allt svagare kontroll över hur våra gemensamma resurser används.

  • Kakistokratin styr Stockholm. 9 av 10 V politiker är dömda brottslingar.

    Vi stockholmare har fått uppleva den renaste formen av ondska. I snart fyra år har vi haft ett kakistokratiskt styre i Stockholm. Socialdemokrater, onda marxister — marxismen har mördat cirka 150 miljoner människor — och korrupta miljöpartister har styrt staden och regionen.

    Det märks tydligt i trafikfrågorna, där MP har fått styra. Resultatet har blivit uselt fungerande cykelbanor. På många ställen kan man nästan tro att ryssen redan har varit här och bombat sönder banorna. Det har inte blivit många rätt när MP-politiker har fått styra trafikfrågorna.

    ICA-handlaren i Näckrosen fick känna av MP:s bristande konsekvenstänkande när man, i ett flummigt experiment, testade öppna spärrar. ICA-butiken fick en stöldökning på 300 procent. Detta trots att liknande flumprojekt redan genomförts tidigare: vid Slussen 2007, med en förlust på några miljoner, och i Bagarmossen 1994, när man invigde den nya tunnelbanestationen.

    Men det som oroar mig mest är den extrema korruption som finns inom MP, där man köper ”artiklar” i den vänsterextrema tidningen ETC. Det är inte pengar som MP-politiker har tjänat ihop genom eget arbete, utan pengar som har kommit som färdigstekta sparvar i form av EU-bidrag.

    Sedan har vi sorgebarnet nummer ett: Vänsterpartiet. Partiet har sina rötter i Stalins utrensningspolitik. Det vi har sett i Stockholm stad är att V-politiker har skott sig själva, vilket tyvärr känns helt naturligt. I länder där man implementerat kommunism har man ofta fått omfattande korruption, så det ligger helt i Karl Marx och Stalins anda att politiker skor sig själva.

    Som medborgare har vi bara fått en bajskaka tillbaka. Vi har fått läsa i tidningarna om hur politiker har kopplingar till terrorstämplade organisationer.

    Frågan är: vill vi verkligen ha sådana kakistokrater vid makten? Samhällsfarliga element som hotar vår demokrati?

  • Sverige behöver en stramare migrationspolitik

    Sverige behöver en stramare och mer konsekvent migrationspolitik. Arbetskraftsinvandring ska vara kopplad till verkliga jobb, tillfälliga tillstånd ska inte bli permanenta bakvägar, och asylsystemet måste återgå till att handla om skydd i närområdet – inte om att välja det land som erbjuder bäst villkor.

    Sverige behöver en tydligare och mer ansvarsfull migrationspolitik. Under lång tid har det varit för lätt för personer utan stark anknytning till landet att få stanna här, även när de ursprungliga skälen för uppehållstillstånd inte längre finns kvar.

    Ett exempel är arbetskraftsinvandringen. Det förekommer att personer kommer till Sverige med arbetskraftsvisum, men när anställningen upphör försöker de ändå stanna kvar. Det skapar en situation där arbetskraftsinvandring riskerar att bli en bakväg till permanent uppehåll, även när det inte längre finns ett arbete att knyta till tillståndet.

    Sverige bör i första hand ta vara på den arbetskraft som redan finns i landet och inom EU. Den fria rörligheten inom EU ger redan goda möjligheter att rekrytera personal från länder med gemensamma regelverk och närmare koppling till Sverige. Därför bör arbetskraftsinvandring från länder långt utanför Europa prövas betydligt hårdare och endast godkännas när det finns ett verkligt och tydligt behov.

    Även asylpolitiken behöver stramas åt. Asylrätten är i grunden till för människor som flyr från krig, förföljelse och allvarliga hot. Men systemet får inte utvecklas till att människor väljer land utifrån vilka bidrag, villkor eller möjligheter som uppfattas som mest förmånliga.

    Den som flyr bör i första hand söka skydd i närområdet eller i det första säkra land som kan erbjuda skydd. Sverige kan inte ensamt ta ansvar för människor från hela världen, särskilt inte när avståndet till Sverige är stort och det finns andra säkra länder närmare den aktuella konflikten eller krisen.

    En stramare migrationspolitik handlar inte om att sakna medmänsklighet. Det handlar om att sätta upp tydliga gränser, värna samhällskontraktet och se till att Sveriges resurser används på ett hållbart sätt. Ett land måste kunna avgöra vem som får stanna, på vilka grunder och under vilka villkor.

    Sverige behöver därför en migrationspolitik där tillfälliga tillstånd verkligen är tillfälliga, där arbetskraftsinvandring kopplas tydligt till faktisk anställning och där asylsystemet återgår till att handla om skydd – inte om att välja det land som erbjuder bäst villkor.

    Om reglerna är otydliga eller för generösa riskerar förtroendet för hela migrationssystemet att minska. Därför behövs en hårdare, tydligare och mer konsekvent linje.

  • Uppgifter om kriminell påverkan skakar Socialdemokraterna i Botkyrka

    Uppgifter om kriminell påverkan inom Socialdemokraterna i Botkyrka väcker nya frågor om partiets förmåga att hantera gängens försök till inflytande. Efter konflikten kring ABF:s fritidsgårdar och avsättningen av Ebba Östlin riktas nu kritik mot hur partiledningen agerat – och mot att varningssignaler om organiserad brottslighet kan ha tonats ned.

    Socialdemokraterna i Botkyrka hamnar åter i centrum för en växande politisk konflikt om gängkriminalitet, föreningsliv och internt partiarbete. Nya uppgifter pekar på att personer med kopplingar till organiserad brottslighet ska ha haft inflytande i samband med den uppmärksammade maktstriden inom partiet 2023.

    Bakgrunden är konflikten kring ABF:s fritidsgårdar i Botkyrka. Redan 2022 kom rapporter om omfattande problem i verksamheten. Enligt uppgifter i det underlag som nu sprids ska ett säkerhetsföretag ha slagit larm om att personer med brottslig bakgrund arbetade i eller hade kopplingar till ABF:s lokaler. Det ska bland annat ha handlat om personer dömda för narkotikabrott, misshandel, blåljussabotage och andra allvarliga brott.

    Botkyrkas dåvarande kommunstyrelseordförande Ebba Östlin beslutade därefter att stänga flera av ABF:s fritidsgårdar. Beslutet blev startpunkten för en djup intern konflikt inom Socialdemokraterna i kommunen. På ena sidan stod Östlin, som ville agera mot misstänkt kriminell påverkan. På andra sidan fanns grupperingar med starka band till ABF-miljön.

    Kort därefter röstades Östlin bort från sin post. Enligt uppgifter som hänvisas till i materialet ska ett stort antal nya medlemmar ha deltagit vid omröstningen. Flera av dem uppges ha haft svag koppling till partiet, och personer med kopplingar till kriminella nätverk ska också ha närvarat.

    Socialdemokraternas partiledning har tidigare avvisat bilden av att kriminella skulle ha påverkat partiets interna processer. Partisekreterare Tobias Baudin har sagt att partiet velat gå till botten med uppgifterna. Samtidigt har kritiker menat att granskningen inte varit tillräckligt oberoende, eftersom partiet i praktiken har granskat sig självt.

    Flera centrala socialdemokratiska företrädare pekas i materialet ut som personer som haft kännedom om varningssignalerna. Bland dem nämns personer på både lokal, regional och nationell nivå. Kritiken går ut på att partiet inte bara misslyckats med att hantera problemen, utan också försökt tona ned dem för att skydda organisationen inför kommande val.

    Ebba Östlin har enligt materialet själv beskrivit frågan som större än en intern konflikt. Hon menar att det handlar om demokratin och om hur politiska partier agerar när kriminella miljöer försöker skaffa sig inflytande. Även tidigare kommunstyrelseordföranden i Sundbyberg, Peter Schilling, uppges ha uttryckt självkritik och sagt att Östlin hade rätt när hon agerade mot problemen.

    Frågan väcker bredare oro om föreningslivets roll i svensk politik. Bidrag, studieförbund och lokala föreningar kan vara viktiga delar av demokratin, men de kan också bli sårbara om de utnyttjas av grupper med andra syften än öppen politisk verksamhet.

    Kritiker menar att Socialdemokraterna står inför ett trovärdighetsproblem. Partiet har länge sagt sig vilja ”vända på varenda sten” för att bekämpa gängkriminaliteten. Men om uppgifterna om Botkyrka stämmer, har partiet haft svårt att erkänna och hantera kriminell påverkan i den egna organisationen.

    Det gör konflikten i Botkyrka till mer än en lokal partistrid. Den handlar om förtroendet för politiska partier, om skyddet av demokratiska processer och om hur Sverige ska möta försök från kriminella nätverk att ta sig in i samhällsbärande institutioner.

  • Vänsterpartiets kan bli etttallvarlig säkerhetshot efter valet om det får ministerposter.

    Vänsterpartiet försöker gärna framstå som ett modernt rättviseparti med hjärtat hos de svaga. Men bakom de välpolerade slagorden växer en allt svårare fråga: hur kan ett parti som säger sig stå för antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter gång på gång hamna i skandaler kring antisemitism, terrorromantik och extremism?

    Vänsterpartiet befinner sig i en trovärdighetskris. Det handlar inte längre om enstaka ogenomtänkta formuleringar, gamla ungdomssynder eller någon lokal företrädare som råkat dela fel inlägg. När granskningar visar att flera kandidater på Vänsterpartiets listor har uttryckt stöd för Hamas, spridit antisemitiska budskap eller hyllat auktoritära regimer, väcks en betydligt allvarligare fråga: vad är det i partiets politiska kultur som gör att detta återkommer?

    Efter Expressens granskning har ett stort antal V-kandidater strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Enligt rapporteringen rörde det sig om över 20 personer, och granskningen har beskrivits som så omfattande att den skapat politisk kris för partiet.

    Partiledningen försöker nu dra en tydlig gräns. Nooshi Dadgostar har sagt att personer som uttrycker stöd för terrorism eller antisemitism inte hör hemma i partiet. Det är förstås nödvändigt. Men det räcker inte. Problemet är att reaktionen kommer först efter avslöjanden i medierna. Det ger intrycket av att Vänsterpartiet inte självt har haft kontroll över vilka krafter som tagit plats i organisationen.

    Det blir särskilt allvarligt eftersom Vänsterpartiet samtidigt kräver regeringsinflytande efter valet. Partiet har tydligt markerat att man vill sitta i en framtida rödgrön regering, inte bara agera stödparti. Då blir frågan om kandidater, företrädare och intern kultur inte en intern angelägenhet – den blir en fråga om Sveriges regeringsduglighet och säkerhet. SVT:s politiska kommentator har också pekat på att avslöjandena kan försvåra Vänsterpartiets krav på ministerposter.

    Det är dessutom inte första gången Vänsterpartiet får kritik för kopplingar till rörelser långt utanför demokratins ramar. Redan 2023 rapporterade Aftonbladet att pengar från Vänsterpartiets biståndsorganisation gått till projekt med koppling till DFLP, en palestinsk organisation som uppgav sig ha deltagit i attackerna mot Israel den 7 oktober.

    Vänsterpartiets försvar brukar ofta vara att man står på de förtrycktas sida. Men solidaritet med civila palestinier är inte samma sak som att blunda för antisemitism, terrorhyllningar eller våldsromantik. Ett demokratiskt parti måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: man kan kritisera Israels regering och samtidigt kompromisslöst fördöma Hamas, judehat och religiös extremism.

    Det är här Vänsterpartiet brister. Partiet vill gärna framställa sig som moraliskt överlägset sina motståndare, men när antisemitism dyker upp i de egna leden blir tonläget ofta försiktigare. Då talas det om sammanhang, ilska, frustration och bakgrund. Men judehat behöver inte fler bortförklaringar. Det behöver bekämpas.

    Det finns också ett historiskt arv som Vänsterpartiet sällan vill tala högt om. Partiet har sina rötter i den revolutionära vänstern och stod en gång bakom den ryska revolutionen – den revolution som ledde fram till bolsjevikernas maktövertagande, diktatur och mordet på tsarfamiljen, inklusive barnen. Marxismen har dessutom i land efter land använts som ideologisk grund för förtryck, massmord, svältkatastrofer och diktatur. Kritiker brukar tala om omkring 100–150 miljoner döda i kommunismens och marxism-leninismens spår. Det är därför inte märkligt att Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet fortfarande ifrågasätts när partiet gång på gång tycks ha svårt att tydligt bryta med extremismens arv.

    Det är därför denna kris är större än några namn på en valsedel. Den handlar om Vänsterpartiets självbild. Vill partiet vara ett demokratiskt vänsterparti i svensk parlamentarisk tradition, eller vill det fortsätta flirta med rörelser där våld, martyrskap och hat mot Israel ibland ges ett romantiskt skimmer?

    Väljarna har rätt att kräva ett tydligt svar. Inte ännu en kommunikationsplan. Inte ännu en dansvideo. Inte ännu ett tal om att “alla partier har problem”. Vänsterpartiet måste visa att man faktiskt förstår skillnaden mellan legitim utrikespolitisk kritik och antisemitisk extremism.

    För ett parti som kräver ministerposter duger det inte att rensa först när journalister avslöjar problemen. Ett regeringsdugligt parti måste ha spärrarna på plats innan skandalen briserar.

    Och där ligger Vänsterpartiets verkliga problem: partiet vill ha makt, men har ännu inte visat att det kan ta fullt ansvar för vilka krafter som släpps nära den makten.


  • Den nya åsiktskorridoren: när mediekritik blir ett demokratiproblem

    När nya medier utmanar de etablerade redaktionernas verklighetsbeskrivning uppstår en hård kamp om vem som får definiera sanningen. I debatten om den nya åsiktskorridoren ställs frågor om mediemakt, politisk likriktning och gränsen mellan legitim kritik och misstänkliggörande. Är fler röster ett hot mot demokratin – eller är det tvärtom ett tecken på att demokratin fortfarande lever?

    I den svenska mediedebatten har begreppet ”åsiktskorridor” åter blivit aktuellt. Frågan handlar inte bara om vilka åsikter som får uttryckas, utan också om vilka röster som anses legitima i det offentliga samtalet. I centrum står konflikten mellan etablerade medier, forskare, public service och de nya digitala medier som vuxit fram vid sidan av den traditionella journalistiken.

    Kritik mot nya medier

    I materialet beskrivs hur vissa medieforskare anklagar nya medier för att skada samhällsdebatten genom populistiska angrepp på etablerade medier. Kritiken mot dessa nya medier framställs som att de undergräver förtroendet för journalistik, demokratiska institutioner och den gemensamma verklighetsbilden.

    Samtidigt lyfts en central invändning: att kritiken mot nya medier ofta inte bemöter sakfrågorna. I stället avfärdas kritiken som farlig, okunnig eller odemokratisk. Det skapar enligt materialet en situation där vissa perspektiv inte diskuteras på sina egna meriter, utan misstänkliggörs redan från början.

    Frågan blir därför om det verkligen stärker demokratin att avfärda nya medier som ett hot, eller om det i själva verket riskerar att göra samhällsdebatten smalare.

    Vad är en åsiktskorridor?

    En åsiktskorridor kan beskrivas som ett osynligt ramverk för vilka åsikter som anses acceptabla i offentligheten. Det är inte förbjudet att uttrycka avvikande uppfattningar, men det kan få sociala, ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser.

    I texten beskrivs åsiktskorridoren som ett system där vissa aktörer fungerar som grindvakter. De avgör vilka perspektiv som får betraktas som seriösa och vilka som ska stämplas som extrema, populistiska eller farliga.

    Det handlar alltså inte om formell censur, utan om informell kontroll över debatten.

    Migrationen som exempel

    Ett återkommande exempel i materialet är migrationsdebatten. Texten pekar på hur frågan om migrationens omfattning länge var svår att diskutera i Sverige utan att debattören riskerade hård kritik.

    När dåvarande migrationsministern Tobias Billström 2013 talade om att ”diskutera volymerna” i migrationspolitiken väckte det starka reaktioner. Enligt materialet illustrerar detta hur vissa sakfrågor kunde hamna utanför det accepterade samtalet, trots att de berörde konkreta samhällsproblem.

    Texten menar att etablerade medier under lång tid inte ville diskutera migrationens konsekvenser på ett konsekvensneutralt sätt. Detta ska i sin tur ha bidragit till att förtroendet för traditionella medier minskade bland delar av befolkningen.

    Nya medier växer fram

    När traditionella medier uppfattades som ovilliga att ta upp känsliga frågor växte nya medier fram. Dessa digitala plattformar, ofta med tydligare ideologisk profil, kunde nå publik direkt utan att gå genom de etablerade redaktionerna.

    I materialet beskrivs detta som en naturlig följd av digitaliseringen. När internet gjorde det lättare att publicera egna analyser, kommentarer och nyheter förlorade de gamla medierna sin tidigare kontroll över offentligheten.

    Nya medier blev därför inte bara konkurrenter om publiken, utan också en utmaning mot de etablerade mediernas självbild som självklara uttolkare av verkligheten.

    Från rasiststämpel till säkerhetshot

    En viktig tes i materialet är att metoden för att avfärda obekväma röster har förändrats. Tidigare kunde kritiker av exempelvis migrationspolitiken snabbt anklagas för att vara rasister. I dag, menar texten, används i stället ofta begrepp som desinformation, påverkan och säkerhetshot.

    Detta beskrivs som en form av ”säkerhetisering”. Det innebär att en politisk fråga eller en meningsmotståndare framställs som ett hot mot säkerheten eller demokratin. Därmed flyttas diskussionen från sakdebatt till misstänkliggörande.

    Materialet argumenterar för att detta är problematiskt. Om politiska motståndare behandlas som säkerhetshot blir det svårare att föra en normal demokratisk diskussion.

    Dubbelmoral i mediedebatten

    Texten lyfter också vad den beskriver som dubbelmoral. När nya medier på högerkanten kritiserar etablerade medier misstänkliggörs deras finansiering, syften och metoder. Men när aktörer med andra politiska utgångspunkter gör liknande saker möts de, enligt materialet, av större förståelse eller till och med hyllningar.

    Poängen i materialet är inte att alla nya medier ska slippa kritik. Tvärtom framhålls att det bör finnas en levande debatt om journalistik, finansiering och avsändare. Men kritiken bör vara konsekvent och bygga på sakliga argument snarare än politisk hemvist.

    Demokratin behöver fler röster

    Den övergripande slutsatsen i materialet är att demokratin inte hotas av fler medier, fler perspektiv eller mer mediekritik. Tvärtom framställs mångfald i medielandskapet som något positivt.

    Ett demokratiskt samhälle bör tåla att olika aktörer beskriver verkligheten på olika sätt. Det viktiga är att publiken får möjlighet att jämföra argument, kontrollera fakta och själva bilda sig en uppfattning.

    Problemet uppstår när vissa aktörer försöker definiera vilka röster som över huvud taget får delta i samtalet.

    Slutsats

    Debatten om nya medier handlar i grunden om makt. Vem har rätt att beskriva samhället? Vem får kritisera medierna? Och vem bestämmer vilka åsikter som är legitima?

    Materialet argumenterar för att den gamla åsiktskorridoren inte har försvunnit, utan snarare bytt form. Där tidigare debattörer kunde stämplas som oansvariga eller extrema, kan de i dag beskrivas som desinformatörer eller säkerhetshot.

    Om demokratin ska fungera krävs dock mer än enighet. Den kräver öppen debatt, sakliga motargument och en vilja att lyssna även på perspektiv man ogillar.

    Demokratin behöver därför inte färre röster. Den behöver fler.

  • SVT, klimatet och frågan om public service som opinionsbildare

    Sveriges Televisions roll i klimatdebatten väcker återigen frågor om public service, opartiskhet och politisk påverkan. När SVT medverkar i produktioner som skildrar Greta Thunberg och klimatrörelsen i starkt emotionella termer uppstår en principiell konflikt: ska ett skattefinansierat mediebolag granska samhällsutvecklingen – eller själv försöka forma den? Kritiker menar att gränsen mellan journalistik, kultur och opinionsbildning blir allt mer otydlig, särskilt när klimatfrågan används som moralisk berättelse under ett politiskt laddat valår.

    Klimatfrågan har under lång tid varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige. Den har engagerat unga aktivister, forskare, politiker, journalister och väljare. Men i takt med att väljaropinionen förändras och miljö- och klimatfrågan inte längre tycks ha samma självklara mobiliserande kraft, väcks också nya frågor om mediernas roll. Särskilt gäller detta public service, som finansieras av allmänheten och samtidigt förväntas vara opartiskt, sakligt och självständigt.

    I det material som ligger till grund för denna artikel riktas skarp kritik mot Sveriges Television och dess roll i klimatrapporteringen. Kritiken handlar inte främst om att klimatfrågan bevakas, utan om påståendet att SVT genom vissa produktioner bidrar till politisk opinionsbildning snarare än neutral journalistik. Särskilt lyfts filmen Strejkarna, om Greta Thunberg och klimatrörelsen, fram som ett exempel på en produktion som enligt kritikerna snarare liknar en emotionell kampanjfilm än en traditionell dokumentär.

    En film om Greta Thunberg väcker debatt

    Filmen Strejkarna beskrivs i materialet som en hyllande skildring av Greta Thunberg och de unga klimataktivister som engagerat sig i skolstrejker och klimatprotester. I kritiken framhålls att filmen bygger på ett tydligt moraliskt narrativ: barn och unga har förstått sanningen, medan vuxenvärlden, politikerna och samhällsinstitutionerna har svikit.

    Det kontroversiella är, enligt kritikerna, inte att aktivister eller filmskapare producerar en sådan film. I ett fritt samhälle är politiskt färgad kultur och opinionsbildning en självklar del av det offentliga samtalet. Problemet uppstår när offentligt finansierade aktörer, däribland Sveriges Television och regionala offentliga institutioner, är med och finansierar eller samproducerar material som uppfattas som politiskt ensidigt.

    En central fråga blir därför: var går gränsen mellan dokumentärfilm, kulturproduktion och politisk opinionsbildning?

    Public service och kravet på opartiskhet

    Public service har en särställning i Sverige. SVT, Sveriges Radio och UR finansieras via public service-avgiften och har ett demokratiskt uppdrag att informera, granska och spegla samhället. Just därför är kravet på saklighet och opartiskhet särskilt viktigt.

    I materialet hävdas att SVT vid flera tillfällen har producerat eller sänt program som sammanfallit med vänsterblockets politiska dagordning inför eller under valrörelser. Som exempel nämns klimatproduktioner, friskolekritiska program och dokumentärer om skogsbruk och köttkonsumtion. Kritiken går ut på att dessa produktioner inte bara behandlar kontroversiella samhällsfrågor, utan gör det på ett sätt som ensidigt pekar ut vissa politiska lösningar som moraliskt överlägsna.

    Detta är en allvarlig invändning. Om public service uppfattas som partiskt riskerar förtroendet för hela institutionen att skadas. Samtidigt måste public service kunna granska makt, företag, politiska beslut och samhällsproblem utan att varje kritisk produktion automatiskt avfärdas som propaganda.

    Det avgörande blir därför inte om SVT får göra program om klimat, skola eller skogsbruk. Det måste SVT självklart kunna göra. Frågan är snarare hur programmen görs: vilka röster får komma till tals, vilka perspektiv saknas, vilka fakta presenteras och vilka värderingar byggs in i berättelsen?

    När journalistik blir samhällsbygge

    En av de mest principiella frågorna i materialet handlar om synen på public service som ”samhällsbyggare”. Kritiken menar att ett offentligt finansierat mediehus inte ska bygga samhället, utan granska dem som vill bygga samhället.

    Det är en viktig distinktion. Journalistikens roll i en demokrati är inte att fostra medborgarna till rätt åsikter. Den är att ge medborgarna information, granskning och sammanhang så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Om journalister börjar se sig som aktörer med uppdrag att mobilisera folket i en viss riktning förändras relationen mellan medier och medborgare.

    Då blir tittaren inte längre i första hand en vuxen individ som ska informeras, utan någon som ska påverkas, formas och ledas.

    Samtidigt är gränsen inte alltid enkel. All journalistik bygger på urval. Att välja ämne, intervjupersoner, bildspråk och dramaturgi innebär alltid en viss tolkning av verkligheten. Men public service måste vara särskilt medvetet om detta, just eftersom verksamheten finansieras av alla – även av dem som inte delar redaktionens världsbild.

    Klimatfrågan och den emotionella berättelsen

    Klimatjournalistik är ofta starkt känsloladdad. Det handlar om framtid, barn, naturkatastrofer, ansvar och skuld. Just därför är det ett område där journalistiken lätt kan glida från rapportering till mobilisering.

    Materialet beskriver hur klimatfrågan ofta förmedlas genom starka bilder och berättelser om hot, svek och moralisk plikt. I denna typ av berättelse blir unga klimataktivister symboler för framtiden, medan vuxenvärlden framställs som passiv eller moraliskt förbrukad. Det är en effektiv berättarteknik, men den kan också minska utrymmet för saklig diskussion om kostnader, prioriteringar, tekniska lösningar och demokratiska avvägningar.

    Klimatpolitik är inte bara en fråga om vad som är önskvärt, utan också om vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt och demokratiskt förankrat. Om medierna reducerar frågan till en kamp mellan goda aktivister och onda eller fega politiker riskerar samtalet att bli fattigare.

    Valår och tajming

    En återkommande invändning i materialet är att vissa produktioner publiceras nära valrörelser. Det antyds att tajmingen inte är slumpmässig, utan bidrar till att stärka frågor som är viktiga för ett visst politiskt block.

    Det är en känslig fråga. I ett valår är nästan all samhällsjournalistik potentiellt politiskt laddad. Program om skola, klimat, brottslighet, migration, vård eller ekonomi kan påverka väljarnas bild av partier och politiska alternativ. Det innebär inte att public service ska undvika tunga samhällsfrågor under valår. Tvärtom är valrörelser en tid då väljarna behöver mer granskning, inte mindre.

    Men det ställer högre krav på balans. Om flera stora produktioner återkommande uppfattas dra åt samma politiska håll finns en risk att public service framstår som en aktör i valrörelsen snarare än en granskare av den.

    Förtroendet står på spel

    Debatten om SVT och klimatet handlar därför i grunden om förtroende. Public service kan inte fungera om stora delar av befolkningen upplever att institutionen driver en egen politisk linje. Samtidigt kan inte public service låta sin journalistik styras av rädsla för kritik från politiska läger.

    Lösningen ligger inte i att SVT slutar göra program om klimatet. Lösningen ligger i större öppenhet, tydligare redaktionella motiveringar och en mer konsekvent strävan efter perspektivbredd. Om offentligt finansierade produktioner väcker frågor om politisk slagsida bör tittarna också få veta mer om finansiering, urval och redaktionella överväganden.

    Särskilt viktigt är detta när produktioner samproduceras eller finansieras tillsammans med andra offentliga aktörer. Då bör insynen vara hög, inte låg.

    Slutsats

    Klimatfrågan är för viktig för att reduceras till kampanjjournalistik. Den kräver seriös granskning, fakta, kritiska frågor och en öppen diskussion om målkonflikter. Public service har en viktig roll i detta, men just därför måste SVT vara särskilt försiktigt med produktioner som kan uppfattas som ensidig opinionsbildning.

    Ett demokratiskt samhälle behöver medier som granskar makten, inte medier som själva vill bli en del av samhällsbygget. När public service går från att informera medborgarna till att försöka mobilisera dem uppstår ett principiellt problem.

    Frågan är därför inte om klimatet ska bevakas. Frågan är om public service kan bevaka klimatet på ett sätt som både är engagerat, kritiskt, sakligt och opartiskt. Det är där förtroendet avgörs.

  • Sossarna misslyckas ingen.

    Det socialdemokratiska styret i Stockholm har blivit en studie i politiskt misslyckande. Trots höga löften om trygghet och ordning har de öppna drogscenerna blivit kvar, medan skattebetalarna tvingas betala priset.

    Inte ens Olof Palme misslyckades så mycket som dagen sossar.

    Vi stockholmare har under den här mandatperioden fått ett brutalt tydligt facit på vad socialdemokratiskt styre innebär i praktiken. Det har inte blivit mycket rätt i den röra som styrt Stockholm. Tvärtom har vi sett samma mönster om och om igen: stora ord, höga ambitioner, ännu högre skatter och usla resultat.

    Det som skulle bli ett tryggare Stockholm har i stället blivit en stad där öppna drogscener fortsätter att prägla vardagen på plats efter plats. Det är inte bara ett politiskt misslyckande. Det är ett svek mot stockholmarna.

    Socialdemokraterna gick till val på att få bort de öppna drogscenerna. Det var ett tydligt löfte. Men verkligheten visar att de inte har klarat av att leverera. Trots makt, resurser och alla möjligheter att agera står vi nu här med ännu ett vallöfte som har kraschat mot verkligheten.

    Samtidigt har stockholmarna fått betala priset. Inte bara i form av ökad otrygghet, utan också genom skattehöjningar. Den socialdemokratiska modellen i Stockholm har blivit smärtsamt tydlig: när politiken misslyckas skickas notan vidare till vanligt folk. När resultaten uteblir höjs skatten. När tryggheten försämras kommer nya ursäkter. När vallöften bryts försöker man prata om något annat.

    Men verkligheten går inte att prata bort.

    I dag förekommer öppen drogförsäljning i flera delar av Stockholm. Listan är lång, och den är ett underbetyg åt det styre som påstod sig kunna återta kontrollen:

    Områden där det förekommer öppen drogförsäljning:

    Svartalistan – socialdemokratiska misslyckanden

    • Klara (tidigare Plattan)
    • Fridhemsplan/Stadshagen (tidigare Västra Kungsholmen)
    • Centrala Södermalm (tidigare Björns trädgård)
    • Mariakvarteren
    • Västra Södermalm
    • Södra station (öppen drogscen som tillkommer 2026)
    • Blackebergs centrum
    • Alvik centrum (tidigare Vidängsvägen, Alvik)
    • Hässelby torg
    • Vällingby centrum
    • Gullmarsplan
    • Högdalen centrum
    • Hagsätra centrum
    • Rågsveds centrum
    • Bredäng centrum
    • Skärholmen centrum
    • Sätra centrum
    • Vårberg centrum
    • Kista centrum/busstorg och tunnelbanestation
    • Rinkeby centrum/Hällbybacken (tidigare Rinkeby C och sedan skolområde/Hällbybacken)

    Det här är inte en tillfällighet. Det är konsekvensen av ett politiskt ledarskap som lovar mer än det klarar av att hålla. Det är resultatet av en politik där symboler och pressmeddelanden har fått ersätta verklig handlingskraft.

    Stockholm behöver inte fler floskler. Stockholm behöver inte fler kampanjer, fler bortförklaringar eller fler skattehöjningar. Stockholm behöver ett ledarskap som faktiskt klarar av att prioritera trygghet, ordning och ansvar. Ett ledarskap som förstår att medborgarnas främsta krav inte är fler fina formuleringar, utan konkreta resultat.

    Socialdemokraterna har gång på gång visat att de inte klarar den uppgiften. De talar gärna om ansvar, men när det väl gäller lämnar de efter sig otrygghet, växande problem och brutna löften. Partiet som en gång ville framstå som statsbärande framstår i dag mest som maktbärande: skickligt på att behålla positioner, men oförmöget att lösa de problem som människor faktiskt möter i sin vardag.

    Stockholmarna förtjänar bättre än så här. De förtjänar bättre än ett styre som höjer skatter men sänker tryggheten. De förtjänar bättre än politiker som lovar krafttag men levererar tomma ord. Och de förtjänar bättre än att behöva se sin stad präglas av öppna drogscener medan ansvariga politiker duckar för sitt eget misslyckande.

    Socialdemokraternas facit i Stockholm är tydligt: högre skatt, sämre resultat och ännu ett brutet löfte. Det är inte bara svagt. Det är ett politiskt haveri.

  • Hårdare utvisningspolitik vid ringa brott – ett tryggare samhälle.

    En ny studie om brott begångna av utländska medborgare i Sverige väcker debatt om hur rättssystemet bör agera vid mindre förseelser. Förslag om tidig utvisning, straffverkställighet i hemlandet och ökad användning av AI i rättsprocesser lyfts fram som möjliga lösningar.

    AI kan ersätta inkomptenta domare och brottslingar få åka hem. Win win för samhället.

    Enligt en omfattande studie där 10 000 fall av brott begångna av utländska medborgare i Sverige har analyserats, pekar resultaten på ett tydligt mönster: när mindre brott, såsom snatteri, inte leder till rättsliga konsekvenser, finns en ökad risk att individens brottslighet eskalerar över tid.

    Forskarnas slutsats är att en mer konsekvent och tidig åtgärd – i form av utvisning även vid ringa brott – skulle kunna fungera brottsförebyggande. Genom att införa livstids utvisning för personer utan svenskt medborgarskap som begår brott, menar man att samhället både kan minska återfallsbrottslighet och reducera ekonomiska belastningar på rättsväsendet.

    Studien lyfter också frågan om var straff bör avtjänas. I många fall anses det rimligt att den dömde avtjänar sitt straff i sitt hemland, snarare än i Sverige. Detta skulle kunna minska kostnaderna för svenska skattebetalare, samtidigt som ansvaret för straffverkställighet fördelas annorlunda internationellt.

    Kritik riktas även mot nuvarande system, där resurser enligt studien läggs på vad som beskrivs som kostsamma och ineffektiva straffinsatser. Forskarna menar att dessa inte alltid ger önskad effekt när det gäller att minska återfall i brott.

    Ett mer kontroversiellt förslag som diskuteras i sammanhanget är användningen av artificiell intelligens inom rättsväsendet. Enligt idén skulle AI kunna användas för att snabba upp rättsprocesser, exempelvis genom att fatta beslut i enklare ärenden. I ett hypotetiskt system – benämnt GHN (”Go Home Now”) – skulle identifiering av en misstänkt kunna ske direkt på plats, följt av ett automatiserat beslut om utvisning inom mycket kort tid.

    Förespråkarna menar att ett sådant system drastiskt skulle kunna korta handläggningstider och effektivisera rättsprocessen. Samtidigt väcker förslaget frågor kring rättssäkerhet, överklagandemöjligheter och teknologins roll i juridiska beslut.

    Enligt modellen skulle den utvisade personen dock fortfarande ha möjlighet att överklaga beslutet från sitt hemland och driva en rättsprocess på distans om fel skulle ha begåtts.

    ”En kriminell person kan lika gärna befinna sig i Sudan och driva processen för att få stanna i Sverige som att vara kvar i Sverige. I dag finns 5G-uppkopplingar överallt.”
    En anonym källa inom lagrådet.

    Forskare menar att den här modellen är rättssäker. De anser att det inte finns någon anledning att låta kriminella personer från tredje världen stanna i Sverige, när de kan driva processen för att få stanna från sina hemländer. Det är ett fruktansvärt slöseri med pengar att låta kriminella individer få möjlighet att stanna i Sverige, där de kan hålla sig undan och leva kvar som illegala invandrare.

  • Vänsterns varningar om hot mot demokratin ifrågasätts

    Är Sveriges demokrati verkligen hotad, eller handlar det om överdrivna varningar i den politiska debatten? I takt med att allt fler röster från vänstersidan larmar om ett demokratiskt förfall växer också kritiken mot det som beskrivs som skrämselretorik. Samtidigt visar internationella mätningar att Sverige fortsatt är en av världens starkaste demokratier, vilket väcker frågor om vad som egentligen står på spel.

    Allt fler politiker, journalister och opinionsbildare inom Sveriges vänster hävdar att demokratin är hotad. Frågan som väcks är om detta hot verkligen existerar, hur det i så fall ser ut och vad som händer med ett samhälle där återkommande varningar riskerar att underminera tilliten till de demokratiska institutionerna.

    Liknelsen med “pojken och vargen”

    Ett återkommande tema i kritiken mot dessa varningar är att de liknas vid fabeln om pojken som ropade varg. När falska eller överdrivna larm upprepas riskerar de inte bara att förlora sin trovärdighet, utan kan också skapa en bild av att samhället är farligare och mer instabilt än det faktiskt är.

    Varningar från politiker och medier

    Flera framträdande röster har beskrivit den politiska utvecklingen i mycket allvarliga ordalag. Magdalena Andersson har talat om en kamp för demokratin och beskrivit Sverige som ett “tystare land”. Stefan Löfven varnade inför valet 2022 för att högerextremism hotar demokratiska värden.

    Journalister som Karin Pettersson och Anders Lindberg har också använt starka formuleringar och dragit paralleller till historiska exempel som fascism och auktoritära regimer. Även ledarsidor har varnat för att demokratiska system snabbt kan monteras ned om etablerade partier samarbetar med vad som beskrivs som auktoritära krafter.

    Valrörelsen 2022 och dess efterspel

    Under valrörelsen 2022 intensifierades dessa varningar. Socialdemokratiska företrädare framhöll att ett ökat inflytande för Sverigedemokraterna kunde innebära fara för samhällsinstitutioner som domstolar, myndigheter och medier. Budskapet var att hela den demokratiska strukturen stod på spel.

    Efter valet, där högerblocket vann, framfördes även påståenden om att desinformation, manipulation och hatkampanjer kan ha påverkat valresultatet, trots att detta inte kunde fastställas.

    Kritiken: Överdrifter och politisk retorik

    Kritiken mot dessa varningar är att de saknar konkret grund och främst är politiskt motiverade. Enligt denna syn handlar retoriken inte om faktiska hot mot demokratin, utan om att vinna politiskt stöd och makt.

    Det framhålls att det inte finns vetenskapliga belägg för att Sveriges demokrati är under nedmontering. Tvärtom visar flera internationella mätningar att landet fortsätter att rankas som en av världens starkaste demokratier, med höga placeringar i index från bland annat Economist Intelligence Unit, Freedom House och V-Dem.

    Folkets syn och demokratins styrka

    Även svenska folkets uppfattning pekar i samma riktning. Enligt SOM-undersökningen anser en stor majoritet av befolkningen att demokratin fungerar väl. Sverige beskrivs i dessa sammanhang som ett stabilt och välfungerande demokratiskt land.

    Desinformation och externa aktörer

    Samtidigt konstateras att utländska aktörer bedriver informationspåverkan mot Sverige. Myndigheten för psykologiskt försvar har uppmärksammat att desinformationskampanjer förekommer, där Sverige framställs i negativ dager.

    I dessa kampanjer förekommer exempelvis påståenden om kopplingar till nazism och försök att underminera förtroendet för svenska institutioner. Enligt kritiken kan inhemsk retorik om demokratiskt förfall utnyttjas och förstärkas av sådana aktörer.

    Risker med återkommande larm

    Ett centralt argument är att upprepade och överdrivna varningar om demokratins undergång kan få motsatt effekt. De kan underminera förtroendet för det demokratiska systemet och göra det svårare att skilja mellan verkliga och påstådda hot.

    Dessutom kan de bidra till ökad polarisering och misstänksamhet i samhällsdebatten.

    Slutsats: Vem hotar demokratin?

    Slutsatsen i denna kritik är att det verkliga hotet mot demokratin inte nödvändigtvis är de politiska motståndarna, utan snarare den retorik som utmålar dem som sådana. När politiska konflikter beskrivs som existentiella hot mot demokratin riskerar det att skada det system man säger sig vilja försvara.

    Debatten om demokratins tillstånd i Sverige fortsätter därmed att vara djupt polariserad, där frågan inte bara handlar om politikens innehåll, utan också om hur den beskrivs.

    Startsida

  • Miljöpartiet vill trakassera stockholmarna med ännu mer oljud i tunnelbanan

    Miljöpartiets Jakop Dalunde vill lätta på reglerna för musik i tunnelbanan och öppnar för särskilda vagnar för trubadurer. Kritiker varnar dock för att förslaget riskerar att försämra säkerheten, försvåra viktiga utrop och skapa ännu mer störning i en redan trång kollektivtrafik.

    En MP-politiker i arbete . MP-politiker är inte som du och jag; i svunne tid hade man klassat dem som femfemmor och låst in dem på idiotanstalt.

    Jakop Dalunde från Miljöpartiet reagerar på ett uppmärksammat klipp där en trubadur avvisas från tunnelbanan, och menar att reglerna i kollektivtrafiken är för strikta. Han öppnar för att lätta på kraven och till och med införa särskilda vagnar där musik ska vara tillåten.

    Men den här typen av förslag väcker flera problem. Reglerna finns inte utan anledning – de handlar i grunden om säkerhet och framkomlighet. I tunnelbanan måste resenärer kunna höra viktiga utrop från förare och personal, särskilt vid nödsituationer. Musik i vagnarna riskerar att överrösta dessa meddelanden, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

    Dessutom är kollektivtrafiken redan ofta trång, särskilt under rusningstid. Att då introducera musikframträdanden riskerar att skapa ytterligare störningar i en miljö där många redan upplever stress och trängsel. Alla resenärer vill inte bli underhållna – många vill ha lugn och ro under sin resa.

    Förslaget om särskilda “musikvagnar” kan låta som en kompromiss, men i praktiken kan det bli svårt att genomföra utan att påverka kapaciteten och logistiken negativt. Det är inte heller säkert att det fungerar i verkligheten när tågen är fulla och resenärer inte har möjlighet att välja vagn fritt.

    Kritiker menar därför att Miljöpartiet här prioriterar trivsel på bekostnad av säkerhet och ordning. Frågan är om kollektivtrafiken verkligen är rätt plats för den typen av kulturinslag, eller om fokus bör ligga på att den ska fungera smidigt, säkert och förutsägbart för alla.

  • LIBERALERNAS DÖD?

    Partiet som inte kan bestämma sig – och nu kan försvinna

    Ett parti i fritt fall

    Det som en gång var ett av Sveriges mest inflytelserika idépartier balanserar nu på gränsen till politisk irrelevans. Opinionssiffrorna ligger farligt nära riksdagsspärren, och väljarnas förtroende är kraftigt urholkat.

    Samtidigt exploderar konflikterna internt.

    När partiledningen öppnar för ett närmare samarbete med Sverigedemokraterna blir reaktionen våldsam. Det som för vissa ses som realism uppfattas av andra som ett oförlåtligt svek.

    Inbördeskriget som aldrig tar slut

    Liberalerna har länge varit ett parti i konflikt med sig självt.

    På ena sidan finns de som vill vara ett tydligt borgerligt parti – redo att samarbeta för att få makt och genomföra politik.
    På andra sidan står de som ser sig som ett moraliskt projekt – där vissa samarbeten helt enkelt är otänkbara.

    Detta är inte en ny spricka. Det är ett mönster.

    Gång på gång har partiet försökt kombinera höger och vänster, kompromissa mellan ideal och pragmatism – och gång på gång har det slutat i kaos.

    Resultatet? Ett parti som ingen riktigt litar på.

    Historien som upprepar sig

    Liberalerna har flera gånger hamnat i situationer där de lovat en sak och gjort en annan.

    • Man går till val som borgerligt parti – men släpper fram en socialdemokratisk regering
    • Man tar tydligt avstånd från vissa samarbeten – men öppnar senare för dem
    • Man försöker ena partiet – men splittringen blir bara värre

    Detta har skapat en bild av ett parti utan ryggrad.

    Ideologin som försvann

    Problemet är djupare än bara taktik.

    Vad står Liberalerna egentligen för idag?

    Partiet beskriver sig som liberalt – men driver samtidigt politik som handlar om förbud, regleringar och styrning av människors liv. Kritiker menar att detta snarare liknar paternalism än frihetsideologi.

    När ett parti varken är tydligt höger eller vänster, och samtidigt inte ens uppfattas som konsekvent liberalt, uppstår ett tomrum.

    Och i politik är tomrum livsfarliga.

    Ett existentiellt val

    Nu står Liberalerna inför ett avgörande ögonblick.

    Antingen:

    • Väljer man en tydlig riktning
    • Accepterar att vissa lämnar
    • Försöker bygga något nytt

    Eller så fortsätter man som tidigare – med kompromisser, interna strider och otydlighet.

    Problemet är att tiden kan vara slut.

    Frågan som avgör allt

    För det borgerliga blocket handlar det nu om strategi:
    Är det värt att rädda ett parti som knappt klarar sig över spärren?

    Eller är det bättre att låta det försvinna – och bygga något mer stabilt utan det?

    Slutsats

    Liberalerna har länge försökt vara både och – både höger och vänster, både idealistiska och pragmatiska.

    Men i längden fungerar inte det.

    Till slut måste ett parti välja sida, välja riktning – eller försvinna.

    Och just nu lutar mycket åt det senare.

    L är snart historia i Sveriges riksdag. Partiet nådde en topp runt år 2000 och ligger nu på omkring 1,6 % i opinionsundersökningar. En röst på L är en bortkastad röst.

  • Myndighetsaktivism eller demokratiskt skydd? Debatten om “den djupa vänstern” i Sverige

    Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?

    Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?

    Historiska paralleller och begreppet “dolkstötslegend”

    Som bakgrund till resonemanget tar Jönsson upp den så kallade dolkstötslegenden i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna konspirationsteori hade landet inte förlorat kriget militärt utan blivit förrått av krafter inom det egna samhället.

    I Weimarrepubliken bidrog denna föreställning till ett klimat där delar av statsapparaten började misstro de politiska ledarna. Misstron mellan politiker och tjänstemän blev ett av flera faktorer som försvagade demokratin.

    Jönsson menar att liknande tankemönster i dag kan skönjas i Sverige, där vissa debattörer och politiker beskriver partiet Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin. Inför valet 2022 varnade flera opinionsbildare och politiska företrädare för att ett regeringssamarbete med partiet skulle kunna innebära risker för demokratiska institutioner.

    När myndigheter och regering drar åt olika håll

    En central del av diskussionen handlar om relationen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. I Sverige är myndigheter självständiga i sina beslut, men de arbetar samtidigt utifrån lagar, instruktioner och regleringsbrev från regeringen.

    Enligt Jönsson har vissa myndigheter i praktiken gått emot regeringens politiska linje.

    Skolverket och skolpolitiken

    Ett av de exempel som lyfts fram är Skolverket. Myndigheten presenterade förslag om ett nytt skolämne med fokus på frågor om makt, normer och kön.

    Enligt kritiker riskerar sådana initiativ att förstärka identitetspolitiska perspektiv i undervisningen. Samtidigt har regeringen betonat behovet av mer fokus på disciplin, kunskapsresultat och klassisk ämnesundervisning.

    Skillnaden i prioriteringar har därför blivit ett exempel i debatten om huruvida myndigheter ibland driver egna politiska agendor.

    Energimyndigheten och industristöd

    Ett annat exempel gäller Energimyndigheten. I debatten har det uppmärksammats att myndigheten beviljat ekonomiskt stöd till ett industriprojekt trots att regeringen signalerat att ytterligare stöd inte var aktuellt.

    Förespråkare för beslutet menar att myndigheten agerade inom ramen för sitt uppdrag. Kritiker menar däremot att beslutet illustrerar hur myndigheter kan fortsätta driva politiska prioriteringar även när den politiska inriktningen ändras.

    Sida och biståndspolitiken

    Även biståndsmyndigheten Sida har hamnat i fokus. Den tidigare generaldirektören Carin Jämtin kritiserades för att ha ingått fleråriga avtal med biståndsorganisationer kort innan nya politiska riktlinjer väntades från regeringen.

    Sådana långsiktiga avtal kan enligt kritiker göra det svårare för en ny regering att snabbt förändra biståndspolitiken. Samtidigt framhåller andra att biståndsarbete ofta kräver långsiktig planering och stabil finansiering.

    Migrationsverket och migrationspolitiken

    Även inom migrationspolitiken har spänningar uppstått. När regeringen valde att inte förlänga förordnandet för Migrationsverkets generaldirektör väckte beslutet starka reaktioner i den politiska debatten.

    Vissa kritiker menade att beslutet riskerade att politisera statsförvaltningen. Andra såg det som ett naturligt uttryck för att en ny regering vill förändra myndigheternas ledning i takt med en ny politisk inriktning.

    Vad innebär demokrati i praktiken?

    Debatten speglar i grunden två olika synsätt på demokrati och statlig förvaltning.

    Det ena synsättet betonar majoritetsprincipen: när väljarna röstat fram en regering ska den också kunna genomföra sin politik.

    Det andra synsättet betonar institutionell balans: myndigheter och institutioner måste ibland fungera som en stabiliserande kraft som upprätthåller lagar, rättigheter och etablerade normer även när politiken förändras.

    Förespråkare för den första linjen varnar för att en politiserad tjänstemannakår kan urholka demokratin genom att stoppa politiska beslut. Förespråkare för den andra linjen menar att starka och professionella myndigheter är ett skydd mot maktmissbruk.

    En konflikt som lär fortsätta

    Frågan om myndigheternas roll i svensk politik lär därför fortsätta vara ett återkommande tema. Den rör grundläggande frågor om makt, ansvar och hur ett demokratiskt system ska fungera i praktiken.

    Oavsett vilken sida man står på visar debatten att relationen mellan folkvalda politiker och statens institutioner är en av de mest avgörande faktorerna för hur demokratin fungerar i vardagen.

    Faktaruta: Dolkstötslegenden

    Dolkstötslegenden var en konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna myt hade den tyska armén inte besegrats på slagfältet, utan blivit förrådd av krafter på hemmaplan.

    Skyldiga pekades ofta ut som vänsterpolitiker, demokrater, judar och andra grupper som ansågs ha “svikit” nationen. Berättelsen användes för att undergräva förtroendet för den nya demokratiska Weimarrepubliken.

    Legenden fick stor politisk betydelse eftersom den gödde misstro, revanschism och hat mot det demokratiska systemet. Den kom senare att utnyttjas av nationalistiska och högerextrema rörelser, inte minst av nazisterna.

    Kort sagt: dolkstötslegenden var ett sätt att skylla Tysklands nederlag på inre fiender i stället för att acceptera militära och politiska fakta.

  • Kpist m/40 Thompson-kpisten i svensk tjänst – en dyr men legendarisk nödlösning

    Under andra världskrigets dramatiska inledning försökte Sverige snabbt stärka sin beväpning med moderna automatvapen. Resultatet blev ett ovanligt inköp av amerikanska Thompson-kulsprutepistoler, senare kallade kpist m/40 i Sverige. Affären präglades av brådska, exportrestriktioner och ammunition som fastnade i USA – och vapnen kom därför aldrig att användas i det krig de ursprungligen köpts för. Trots detta blev Thompson-kpisten ett intressant kapitel i svensk militärhistoria och en del av vägen fram till den svenska standardkpisten m/45.

    När vinterkriget rasade mellan Finland och Sovjetunionen vintern 1939–1940 uppstod ett akut behov av moderna automatvapen i Norden. Den svenska frivilligkåren som organiserades för att stödja Finland behövde snabbt utrustas med kulsprutepistoler – ett vapen som visat sig mycket effektivt i närstrid. Resultatet blev en ovanlig svensk anskaffning: den amerikanska Thompson-kpisten, senare kallad kpist m/40 i Sverige.

    Snabb affär utan byråkrati

    I januari 1940 gjordes en beställning på 500 Thompson-kulsprutepistoler i USA. Affären genomfördes av AB Aeromateriel och den svenska handelsdelegationen i USA. För att spara tid hoppade man över den normala militära byråkratin – Försvarsdepartementet var alltså inte direkt inblandat. Målet var att få vapnen till Finland så snabbt som möjligt.

    Vapnen beställdes från Thompson Automatic Firearms Corporation i New York. Själva vapnen kunde levereras relativt snabbt, men ammunitionen visade sig bli ett större problem. Den svenska beställningen omfattade 5 miljoner patroner i kaliber .45 ACP, men amerikanska myndigheter krävde slutanvändarintyg för att tillåta leverans till civila mottagare.

    Företaget Remington, som skulle leverera ammunitionen, vägrade därför att skeppa patronerna innan alla formaliteter var klara.

    Vapnen kom – men utan ammunition

    Själva vapnen hann levereras till Sverige före den 15 mars 1940. Ammunitionen däremot försenades kraftigt. Kontraktet för patronerna blev klart först den 15 februari 1940, och den första sändningen nådde Sverige först kring midsommar samma år.

    Vid det laget hade vinterkriget redan avslutats. Sverige försökte då överlåta vapnen till Finland, men finländarna tackade nej. Deras resonemang var enkelt: ett mindre antal kpistar utan tillräcklig ammunition var mindre värdefullt än att få sin skuld till Sverige reducerad med motsvarande belopp i utländsk valuta.

    Exportstopp och en oväntad affär

    Situationen komplicerades ytterligare när USA införde exportförbud på krigsmateriel till Sverige sommaren 1940. En stor del av den ammunition som Sverige köpt blev därför kvar i USA trots att den redan betalats.

    I stället lyckades den svenske finansmannen Marcus Wallenberg Jr. sälja ammunitionen vidare till den amerikanska armén. Affären blev faktiskt lönsam för Sverige – staten gjorde ungefär 10 procent i vinst plus ränta på den ursprungliga investeringen.

    Thompson i svensk uniform

    De 500 vapnen som levererades till Sverige fick beteckningen kpist m/40. De var i praktiken en variant av Colt-tillverkade Thompson M1921, men hade ofta märkts om till M1928A. Ett kännetecken var att de saknade den kompensator som annars var vanlig på M1928-modellen.

    Tekniska data för den svenska kpist m/40:

    • Kaliber: 11,4 × 23 mm (.45 ACP)
    • Längd: ca 838 mm
    • Vikt: cirka 4,4 kg
    • Eldhastighet: omkring 600 skott per minut
    • Magasin: 20-skotts stavmagasin eller 50-skotts trummagasin
    • Praktisk räckvidd: omkring 200 meter

    Vapnen placerades huvudsakligen vid förband i södra Sverige.

    Ett dyrt och ovanligt vapen

    Trots sin kraftfulla konstruktion var Thompson-kpisten inte särskilt attraktiv för Sverige i längden. Det fanns flera skäl:

    • Högt pris – Thompson var dyr att tillverka.
    • Ovanlig ammunition – kalibern .45 ACP användes nästan inte alls i Sverige.
    • Tung konstruktion – vapnet vägde betydligt mer än många andra kpistar.

    När svenska inköpare studerade vapnet närmare i USA insåg de att den finska Suomi-kpisten var både billigare och mer praktisk, särskilt eftersom den använde den redan etablerade 9×19 mm-patronen.

    Ett lapptäcke av olika kpistar

    Vid början av andra världskriget hade den svenska armén fortfarande färre än 900 kulsprutepistoler totalt. För att snabbt stärka beväpningen importerades därför ytterligare modeller.

    Bland annat köptes 1 800 kpistar av typen Bergmann MP35, som i Sverige fick beteckningen kpist m/39. Den använde kalibern 9×19 mm och ett 32-skotts magasin, med en eldhastighet på cirka 700 skott per minut.

    Under kriget kom den svenska arsenalen att bestå av sex olika kpistmodeller i tre olika kalibrar. Detta skapade stora problem när det gällde ammunition, reservdelar och underhåll.

    Vägen till den svenska kpist m/45

    Mot slutet av kriget beslutade Försvarsmakten att standardisera sitt kpistsystem. Målet var ett vapen som:

    • var billigare att tillverka
    • använde standardammunition
    • var enkelt att underhålla

    Två prototyper utvecklades:

    • kpist fm/44 från Husqvarna
    • kpist fm/45 från vapentillverkare i Eskilstuna

    Efter omfattande tester 1944 valdes fm/45, som senare antogs som kpist m/45 och började delas ut till förband 1946. Den skulle bli ett av Sveriges mest kända handeldvapen och användes i flera decennier.

    Ett historiskt kuriosum

    Den amerikanska Thompson-kpisten fick alltså en ganska kort och begränsad karriär i Sverige. Endast 500 exemplar införskaffades och de kom aldrig till användning i det krig de egentligen köpts för.

    Trots detta har kpist m/40 blivit ett fascinerande inslag i svensk militärhistoria – ett exempel på hur krigstidens brådska, internationell politik och tekniska kompromisser ibland formar ett lands beväpning på oväntade sätt.

    Faktaruta: Thompson kpist m/40

    Typ: Kulsprutepistol

    Ursprung: USA

    Svensk beteckning: Kpist m/40

    Kaliber: 11,4 × 23 mm (.45 ACP)

    Längd: cirka 838 mm

    Vikt: cirka 4,4 kg

    Eldhastighet: cirka 600 skott/minut

    Magasin: 20-skotts stavmagasin eller 50-skotts trummagasin

    Praktisk räckvidd: cirka 200 meter

    Beställning till Sverige: 500 exemplar

    Användning i Sverige: Främst vid förband i södra Sverige

    Särskilt: De svenska vapnen var troligen M1921, omstämplade till M1928A

  • USA:s attack mot Iran splittrar opinionen – frihetsjubel, oro och politisk strid

    USA:s och Israels attack mot Iran har utlöst kraftiga reaktioner världen över. Medan vissa ser angreppet som en möjlighet att bryta mullornas decennielånga makt över landet, varnar andra för att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Samtidigt har debatten blivit starkt polariserad – inte minst i Sverige, där synen på Iran, Israel och USA återigen blottlägger djupa politiska skiljelinjer.

    När USA och Israel attackerade mål i Iran väckte det omedelbart starka reaktioner runt om i världen. För vissa uppfattades angreppet som början på slutet för den islamiska republikens teokratiska styre. För andra framstod det som ett farligt och folkrättsstridigt militärt ingripande. Reaktionerna har därför blivit kraftigt polariserade – både internationellt och i Sverige.

    En regim präglad av förtryck

    Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran styrts som en religiös teokrati där landets högsta ledare, ayatollan, har avgörande makt över staten. Regimen bygger på ett system där religiös lag – sharia – påverkar stora delar av samhället.

    Kritiker menar att detta har lett till omfattande inskränkningar av mänskliga rättigheter. Kvinnor är enligt lag tvungna att bära slöja, oppositionella riskerar fängelse eller hårda straff och homosexualitet kan bestraffas med dödsstraff. Människorättsorganisationer har under många år dokumenterat tortyr, massarresteringar och hårda ingripanden mot protester.

    Under senare år har flera stora demonstrationer brutit ut i landet, ofta utlösta av ekonomisk kris, politiskt missnöje eller protester mot slöjtvång. Demonstrationerna har regelbundet slagits ned med våld av säkerhetsstyrkor.

    USA:s och Israels motiv

    USA och Israel har länge betraktat Iran som ett strategiskt hot. Ett centralt argument har varit Irans misstänkta kärnvapenprogram och landets stöd till militanta grupper i regionen, däribland Hamas, Hizbollah och Houthirörelsen.

    Från amerikanskt håll har attacken därför motiverats med både självförsvar och regional säkerhet. Företrädare för USA har också framhållit att en försvagning av den iranska regimen kan ge det iranska folket möjlighet att själva förändra sitt politiska system.

    Jubel bland vissa iranier

    I den iranska diasporan – alltså iranier som lever utanför landet – har nyheten i vissa fall mötts av jubel. Många oppositionella har länge hoppats på ett slut på mullornas styre och ser varje försvagning av regimen som ett möjligt steg mot demokratiska förändringar.

    Flera exiliranier beskriver händelsen som ett historiskt ögonblick och jämför den med andra politiska brytpunkter, exempelvis Berlinmurens fall. Samtidigt är situationen på marken i Iran fortfarande osäker, och det är oklart hur utvecklingen kan komma att påverka landets politiska framtid.

    Kritiken: krig bygger sällan demokrati

    Samtidigt har kritiken varit omfattande. Kritiker – från både vänster och höger – menar att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Erfarenheterna från Irak, Libyen och Afghanistan används ofta som exempel på hur regimförändringar genom krig kan leda till långvarig instabilitet.

    En annan invändning gäller folkrätten. En del jurister och politiker hävdar att en attack mot ett annat land utan tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd kan bryta mot internationell rätt.

    I Sverige har debatten bland annat förts av politiker, analytiker och tidigare diplomater som menar att militärt angrepp riskerar att förvärra situationen i regionen.

    Den svenska debatten

    I Sverige har diskussionen blivit starkt politiserad. Vissa debattörer menar att kritiker av attacken indirekt försvarar den iranska regimen genom att fokusera mer på USA:s och Israels agerande än på regimens brott mot mänskliga rättigheter.

    Andra menar tvärtom att man kan fördöma både den iranska regimen och samtidigt motsätta sig ett militärt angrepp. De hävdar att det inte är rimligt att framställa frågan som ett val mellan stöd till diktaturen eller stöd till krig.

    Vad händer nu?

    Vad som faktiskt kommer att ske i Iran är svårt att förutse. Flera scenarier diskuteras av analytiker:

    • fortsatt militär eskalation i regionen
    • intern maktkamp inom den iranska regimen
    • ökade folkliga protester
    • eller en långvarig period av politisk instabilitet

    Många experter menar att även om en auktoritär regim försvagas är vägen till ett stabilt demokratiskt system ofta lång och komplicerad.

    En fråga utan enkla svar

    Situationen i Iran illustrerar en återkommande konflikt i internationell politik: hur omvärlden ska förhålla sig till auktoritära regimer. Ska man prioritera diplomati och sanktioner – eller kan militärt ingripande ibland vara legitimt?

    Frågan saknar enkla svar. Vad som däremot är tydligt är att utvecklingen i Iran kommer att fortsätta vara en central fråga för både Mellanöstern och världspolitiken under lång tid framöver.

  • Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

    Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

    Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

    Retoriken om “tonårsutvisningar”

    Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

    Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

    Fallet med den åttamånaders bebisen

    Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

    Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

    Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

    Spårbytet som försvann

    Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

    Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

    När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

    Barn som återkommande symbol

    Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

    Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

    I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

    Känsla och rationalitet

    Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

    Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

    När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

    En svår men nödvändig balans

    Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

    Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

    I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.

    Faktaruta: Barnutvisningar & debatten

    Vad menas med “tonårsutvisningar”?
    Ofta används uttrycket om personer som är 18–19 år. I juridisk mening är de myndiga, och bedöms därför som vuxna i migrationsärenden.

    Vad är “spårbyte”?
    Spårbyte var möjligheten att efter avslag på asylansökan i stället försöka få arbetstillstånd och därigenom stanna. När systemet begränsas eller avskaffas påverkas vissa personer som annars kunnat byta grund för uppehåll.

    Varför blir barn ett så starkt argument?
    Barn väcker starka skyddsinstinkter, vilket gör att berättelser med barn ofta får stor genomslagskraft i media och politik. Det kan samtidigt göra sakdiskussionen mer polariserad.

    Vanliga missförstånd i debatten
    • Att barn utvisas “ensamma” utan vårdnadshavare (kräver alltid särskilda omständigheter).
    • Att varje uppmärksammat fall speglar “systemets normalläge”.
    • Att ordval som “barn”/“tonåring” alltid motsvarar juridisk ålder i beslutet.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt
    Det går att både värna barns situation i enskilda fall och samtidigt diskutera principer om regler, rättssäkerhet och långsiktig migrationspolitik.

  • Stängda reaktorer = högt elpris

    Sveriges energival – hur historiska beslut formar dagens elpriser och morgondagens ekonomi

    Elpriset är något de flesta svenskar tidigare knappt funderade över. Det var en självklar del av vardagen, ungefär som rinnande vatten. Men under de senaste åren har elräkningen blivit en källa till oro för både hushåll och företag. Vissa vinterdagar har priserna skjutit i höjden och skapat en intensiv politisk debatt. För att förstå varför behöver man lyfta blicken från dagsaktuella konflikter och i stället se hur energisystem fungerar över tid.

    Ett elsystem är nämligen inte bara teknik. Det är ekonomi, säkerhetspolitik, klimatfråga och industristrategi på samma gång. Och det formas av beslut som fattas decennier tidigare.

    Hur fungerar ett elsystem egentligen

    El måste produceras exakt i samma ögonblick som den används. Det går inte att lagra stora mängder el billigt och enkelt över långa perioder. Det innebär att produktionen hela tiden måste matcha efterfrågan. När många människor lagar mat, laddar bilen och värmer huset samtidigt måste kraftverken leverera mer. När efterfrågan minskar måste produktionen sänkas.

    Här blir skillnaden mellan planerbar och oplanerbar elproduktion avgörande. Planerbar produktion, som kärnkraft och vattenkraft, kan öka eller minska sin produktion när behovet kräver det. Oplanerbar produktion, som vind- och solkraft, styrs av naturens villkor. Det blåser när det blåser. Solen skiner när den skiner.

    Under kalla vinterdagar ökar elförbrukningen kraftigt i Sverige. Om det samtidigt är vindstilla blir trycket på systemet stort. Då behövs andra kraftslag för att täcka upp. Om de inte räcker till eller är dyrare att starta stiger priset. Myndigheten Svenska kraftnät har vid flera tillfällen varnat för effektbrist i södra Sverige just under sådana situationer. Effektbrist betyder inte att elen tar slut för hela året, utan att det saknas tillräcklig kapacitet just i det ögonblicket.

    Folkomröstningen 1980 och den svenska modellen

    År 1980 höll Sverige en folkomröstning om kärnkraftens framtid. Resultatet innebar inte ett omedelbart stopp utan en successiv avveckling. Samtidigt färdigställdes reaktorer som redan var under byggnad. Under flera decennier hade Sverige tolv reaktorer i drift.

    Kombinationen av vattenkraft och kärnkraft blev grunden för det svenska energisystemet. Vattenkraften gav flexibilitet och snabb reglerförmåga. Kärnkraften levererade stabil baskraft dygnet runt. Tillsammans skapade de ett system med låg fossil andel och relativt stabila priser.

    Detta blev en stark konkurrensfördel. Sverige utvecklade energiintensiva industrier som stålproduktion, gruvdrift, skogsindustri och kemiindustri. Billig och stabil el är avgörande i sådana verksamheter. När elen är förutsägbar vågar företag investera långsiktigt.

    Under slutet av 1900-talet var Sveriges elproduktion till nästan hundra procent fossilfri, något som var ovanligt i Europa. Många andra länder var betydligt mer beroende av kol och gas.

    Vad hade hänt om Sverige sagt nej 1980

    Det är intressant att ställa den kontrafaktiska frågan. Vad hade hänt om Sverige 1980 hade röstat för ett snabbt och definitivt stopp för kärnkraften, och aldrig färdigställt de sista reaktorerna?

    På 1980-talet fanns inte dagens billiga vindkraft eller solpaneler. Tekniken var dyr, ineffektiv och begränsad. Storskalig batterilagring existerade inte. Om kärnkraften snabbt avvecklats hade Sverige sannolikt behövt ersätta den med fossila bränslen.

    Det hade inneburit ökad användning av olja, kol eller naturgas. Sverige hade då blivit mer beroende av importerad energi och mer utsatt för internationella prissvängningar. Under perioder av geopolitisk oro eller höga oljepriser hade det påverkat både hushåll och industri.

    Högre energikostnader hade sannolikt slagit mot basindustrin. Företag som producerar stål, papper eller kemikalier är mycket känsliga för energipriser. Om elen varit betydligt dyrare under 1980- och 1990-talen hade vissa investeringar kunnat hamna i andra länder. Det kunde ha påverkat sysselsättningen i industriregioner och dämpat Sveriges exportutveckling.

    Det är därför rimligt att anta att Sveriges ekonomiska utveckling kunde ha blivit svagare om kärnkraften avvecklats snabbt redan då. Billig och stabil el fungerade som en dold men kraftfull konkurrensfördel.

    Samtidigt finns ett annat perspektiv. Ett tydligt nej till kärnkraft kunde ha tvingat fram snabbare satsningar på energieffektivisering och förnybar teknik. Sverige kunde ha blivit ännu tidigare ledande inom vindkraft och energilagring. Men den tekniska och ekonomiska verkligheten på 1980-talet gör att en sådan omställning sannolikt hade varit dyr och krävande.

    De senaste årens förändringar

    Mellan 2015 och 2020 stängdes fyra svenska reaktorer. Under den perioden styrdes landet av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Besluten fattades formellt av energibolagen, men ekonomiska villkor och politiska signaler påverkade lönsamheten.

    I dag är sex reaktorer kvar i drift. Samtidigt har vindkraften byggts ut kraftigt. Andelen väderberoende el har ökat. När systemet fungerar väl ger det låga priser och låg klimatpåverkan. Men under kalla och vindstilla perioder uppstår sårbarheter.

    Elpriset påverkas dessutom av den europeiska marknaden. Sverige är sammankopplat med andra länder, och priset bestäms i samspel med hela regionen. Gaspriser i Europa kan därför indirekt påverka svenska elpriser.

    Framtiden och den växande elanvändningen

    Sverige står nu inför en ny fas. Industrins klimatomställning och elektrifieringen av transporter kan leda till att elanvändningen fördubblas till 2045. Det innebär att betydligt mer produktion måste byggas.

    Den politiska debatten handlar om vilken väg som är mest hållbar. Den nuvarande regeringen, baserad på Tidöavtalet, vill underlätta ny kärnkraft. Andra partier vill prioritera förnybar expansion, energieffektivisering och flexibilitet i systemet. Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften.

    Det centrala är att investeringar i energisystem är långsiktiga. Kraftverk byggs för att stå i drift i 40, 50 eller 60 år. Politiska beslut i dag påverkar därför ekonomin långt in i framtiden.

    Energipolitik är ekonomisk politik

    När man diskuterar energisystem är det lätt att fastna i ideologiska positioner. Men i grunden handlar det om samhällsekonomi. Stabil, förutsägbar och rimligt prissatt el är en förutsättning för industriell konkurrenskraft och hushållens trygghet.

    Historien visar att Sveriges kombination av vattenkraft och kärnkraft gav landet en unik position under flera decennier. Om kärnkraften hade avvecklats helt redan 1980 är det sannolikt att Sverige blivit mer fossilberoende och haft högre energipriser under lång tid, vilket kunnat påverka den ekonomiska utvecklingen negativt.

    Samtidigt är energisystem i ständig förändring. Teknik utvecklas, kostnader förändras och klimatkrav skärps. Frågan är därför inte bara vad som var rätt eller fel för 40 år sedan, utan hur Sverige bygger ett system som kombinerar leveranssäkerhet, rimliga priser och låg klimatpåverkan under de kommande 50 åren.

    Det är en av de mest avgörande framtidsfrågorna för Sveriges ekonomi och välfärd.

    Faktaruta: Avvecklad kärnkraft och möjlig pris­effekt

    Fyra reaktorer som stängts i förtid: Oskarshamn 1 (O1), Oskarshamn 2 (O2), Ringhals 1 (R1) och Ringhals 2 (R2).

    Planerbar effekt som försvann (ungefär): cirka 2,9 GW (R1 881 MW, R2 904 MW, plus O1/O2 i storleksordningen ytterligare drygt 1 GW beroende på nettosiffror).

    Elproduktion som försvann (storleksordning per år): omkring 20 TWh/år, vilket motsvarar cirka 20 000 000 MWh/år. Exempel: Ringhals uppgav för 2018 att R1 producerade 6 586 GWh och R2 6 739 GWh (tillsammans 13 325 GWh = 13 325 000 MWh). Oskarshamn anger total livstidsproduktion för O1 (109 TWh) och O2 (154 TWh); utslaget per driftår ger en grov årsnivå på ungefär 6 TWh/år tillsammans.

    Möjlig påverkan på elpris (exempel från forskning): Energiforsk har analyserat hösten 2021 och fann att elpriserna i södra Sverige (SE3/SE4) hade kunnat vara cirka 30–50% lägre om mer elproduktion funnits i drift i södra Sverige (med övriga antaganden lika).

  • Varför dog kulspruteskyttar först i andra världskriget?

    Kulsprutan var andra världskrigets mest fruktade infanterivapen, och ingen bar dess tyngd lika bokstavligt som mannen bakom avtryckaren. Tyska kulspruteskyttar stod i centrum för stridens våld, hyllade av sina egna för sin effektivitet och hatade av fienden för samma sak. Det gjorde dem till självklara mål – och ofta till de första som dog.

    Under andra världskriget blev den tyska kulsprutan ett av slagfältets mest fruktade vapen. Framför allt MG-42 har gått till historien som ett av krigets mest effektiva automatvapen. Men den extrema effektiviteten hade ett högt pris för männen som bemannade vapnet. Kulspruteskyttar hade några av de högsta dödstalen av alla infanterister. Förklaringen ligger i en kombination av taktik, teknik och krigets brutaliserande logik.

    En infanterigrupp byggd runt kulsprutan

    Den tyska infanterigruppen var organiserad på ett sätt som skilde sig från många andra arméer. I stället för att se kulsprutan som ett stödvapen var det kulsprutan som utgjorde gruppens kärna. En typisk grupp bestod av omkring tio man, där tre ingick i själva kulspruteteamet: skytten, laddaren och en ammunitionsbärare. De övriga soldaterna, beväpnade med gevär, hade som huvuduppgift att skydda kulsprutan och säkra dess fortsatta funktion.

    Detta innebar att nästan all gruppens eldkraft koncentrerades till ett enda vapen. För fienden blev det därför självklart att prioritera att slå ut kulsprutan först, vilket gjorde skytten till ett extremt utsatt mål.

    Från MG-34 till MG-42

    Vid krigets början använde Tyskland främst MG-34, en tekniskt avancerad och mycket exakt kulspruta. Den hade hög eldhastighet, snabb pipbyte och kunde användas både som lätt och tung kulspruta. Nackdelen var att den var dyr och tidskrävande att tillverka samt känslig för smuts, kyla och lera.

    När kriget övergick i ett långvarigt utmattningskrig behövdes ett enklare och mer robust vapen. Resultatet blev MG-42. Den var billigare att producera, snabbare att montera och hade ännu högre eldhastighet, upp till omkring 1 500 skott per minut. Kombinationen av hög eldhastighet och effektivt pipbyte gjorde att vapnet kunde hålla fienden under konstant tryck, ofta med förödande resultat.

    Östfronten och krigets brutalitet

    På östfronten, där majoriteten av krigets strider ägde rum, fick kulsprutan en särskilt central roll. Den öppna terrängen gav långa skottfält och tidigt i kriget saknade Röda armén både effektivt ledarskap och fungerande motmedel mot välplacerade kulsprutor. Sovjetiska soldater skickades ofta i frontala anfall mot befästa tyska ställningar.

    För kulspruteskyttarna innebar detta att de kunde slå tillbaka våg efter våg av anfall, ibland tills vapnen överhettades eller ammunitionen tog slut. Men när en ställning till slut blev övermannad var situationen ofta livsfarlig. Soldater som just sett sina kamrater falla i stora antal visade sällan någon nåd mot de män som bemannat vapnen.

    Rädslan för att bli tillfångatagen på östfronten var därför mycket stor, särskilt för kulspruteskyttar.

    Liknande mönster i väst

    Även på västfronten uppstod situationer där kulspruteskyttar löpte extrem risk. Under landstigningen i Normandie tvingades amerikanska och brittiska soldater anfalla starkt befästa kulspruteställningar över öppna stränder och fält. När dessa positioner till slut övermannades efter stora förluster var stämningen ofta präglad av ilska och desperation.

    Även om krigets lagar formellt gällde, visar vittnesmål att tyska kulspruteskyttar ibland behandlades hårdare än andra soldater när striderna väl nådde deras ställningar.

    Teknik som förstärkte dödligheten

    En viktig faktor bakom den tyska kulsprutans effektivitet var den avancerade lavetten som användes, särskilt i defensiva ställningar. Med optik, rekylabsorbering och finjustering kunde vapnet användas mycket precist, även på långa avstånd. Det fanns även mekaniska system som gjorde att elden automatiskt svepte över förinställda områden, så kallade dödszoner.

    Detta gjorde att en enda kulspruta kunde kontrollera stora ytor och orsaka mycket stora förluster, vilket ytterligare ökade fiendens fokus på att slå ut just detta vapen.

    Kulsprutan som första mål

    Alla soldater lärde sig snabbt att om kulsprutan inte slogs ut kunde inget anfall lyckas. Därför prioriterades den alltid. Prickskyttar, artilleri och pansar riktades i första hand mot kulspruteställningar.

    De tyska förbanden var medvetna om detta och hade därför alltid ersättare redo. När skytten träffades tog laddaren omedelbart över, ofta inom sekunder. Det innebar att flera män i samma grupp kunde dö i snabb följd, alla på samma plats.

    Ett yrke med mycket låg överlevnad

    Att vara kulspruteskytt innebar stort ansvar och hög status inom förbandet, men också en närmast förutbestämd risk att dö. De var fiendens främsta mål, ofta de sista som drog sig tillbaka och ibland de som offrades för att skydda andras reträtt.

    Deras öde visar hur teknisk överlägsenhet på slagfältet nästan alltid innebär ett högt mänskligt pris. Ju effektivare vapnet var, desto farligare blev det för den som stod bakom det.

    Teknisk faktaruta: MG 42 (Maschinengewehr 42)
    Typ: General-purpose machine gun (GPMG)
    Ursprungsland: Tyskland
    Kaliber: 7,92×57 mm Mauser
    Matning: Bältesmatad (vanligen 50-skotts “Gurttrommel” eller längre bälten)
    Eldhastighet: ca 1 200–1 500 skott/min (modell och fjäder beroende)
    Mynningshastighet: ca 740–755 m/s (beroende på ammunition/pipa)
    Vikt (utan ammunition): ca 11,5 kg
    Pipbyte: Snabbt sidobaserat pipbyte (för att hantera överhettning vid hög eldhastighet)
    Räckvidd: effektivt ca 1 000 m på lavett; längre med indirekt/områdeseld beroende på montage och eldledning
    Introducerad: 1942
    Känd för: extrem eldhastighet, karakteristiskt ljud (“Hitlers såg”), och hög tillförlitlighet i massproduktion
    Tips: Vill du ha en “kompakt” version kan jag korta rutan till 5–6 rader för mobilvisning.

  • VÄNSTERNS OMÖJLIGA REGERING – MAKTKAMPEN SOM KAN AVGÖRA VALET 2026

    De säger sig vara Sveriges naturliga maktparti – men kan inte ens enas med sina egna samarbetspartner. Inför valet 2026 tornar en regeringskris upp sig redan innan rösterna är räknade. Bakom Socialdemokraternas anspråk på regeringsmakten döljer sig ett splittrat vänsterblock där alla ställer krav, alla lägger veto och ingen vill kompromissa. Frågan är inte längre vem som vill styra Sverige – utan vem som faktiskt kan göra det.

    De avskyr varandra – men kräver makten ändå.
    Samtidigt som vänsterblocket slits isär av interna motsättningar försöker Socialdemokraterna ännu en gång utmåla sig som Sveriges enda ”statsbärande” alternativ. Bakom fasaden döljer sig dock ett politiskt korthus, redo att rasa.

    Vänsterblocket – en gordisk knut av krav och veto

    I teorin ska Magdalena Andersson kunna bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. I praktiken säger alla nej – till varandra.

    Vänsterpartiet vägrar släppa fram en regering de inte själva sitter i.
    Centerpartiet vägrar sitta i en regering där Vänsterpartiet ingår.
    Miljöpartiet hotar att fälla varje regering som bygger kärnkraft eller för en stram migrationspolitik.
    Socialdemokraterna vill samtidigt höja skatter, bygga kärnkraft, strama åt migrationen och stärka Sveriges roll i NATO – vilket gör att man krockar med samtliga tänkta samarbetspartners.

    Resultatet är ett regeringsunderlag som inte går att få ihop utan hemliga avtal, kohandel och parlamentariska speciallösningar.

    Självbilden – ”vi regerar oavsett valresultat”

    Socialdemokratins kanske största problem är inte motståndarna, utan den egna självbilden. Under större delen av 1900-talet styrde partiet Sverige nästan oavbrutet, vilket skapade en föreställning om regeringsmakten som något närmast naturligt.

    När väljarstödet minskar ändras inte anspråken – bara metoderna. Historien de senaste tio åren präglas av budgethaverier, decemberöverenskommelsen, januariavtalet, hemliga uppgörelser med politiska vildar och en statsminister som tvingades avgå bara timmar efter att ha tillträtt.

    Ändå framställs varje borgerligt samarbete konsekvent som ett hot mot demokratin, medan socialdemokratiska minoritetsregeringar beskrivs som det enda ansvarstagande alternativet.

    Högern – stabilitet som politisk dygd

    Samtidigt har Sverige under den nuvarande högerregeringen haft något ovanligt i modern tid: stabilitet. En hel mandatperiod har genomförts utan regeringskriser, utan budgetkollapser och utan hemliga extrauppgörelser.

    Skatter har sänkts, bränsle har blivit billigare, arbetet med ny kärnkraft har återupptagits och migrationspolitiken har stramats åt. Skjutningar och sprängningar har minskat, och statsfinanserna har stärkts.

    Det är inte perfekt politik – men den är förutsägbar. Och just förutsägbarhet är ofta det som skiljer regeringsduglighet från politiskt kaos.

    Vad innebär egentligen en röst på Socialdemokraterna?

    Det är den fråga få vill svara tydligt på. För väljaren finns inga garantier.

    Blir det höjda skatter eller mittenpolitik?
    Blir det mer invandring eller stramare regler?
    Blir det kärnkraft eller nej tack?
    Blir det NATO-lojalitet eller fortsatt intern konflikt?

    Det enda som med säkerhet kan sägas är att Socialdemokraterna prioriterar regeringsmakten högre än ideologisk konsekvens. Politiken formas i efterhand, beroende på vilka eftergifter som krävs för att hålla ihop ett splittrat vänsterblock.

    Slutsats – stabilitet eller nostalgiskt maktanspråk

    Valet 2026 handlar inte bara om höger eller vänster. Det handlar om synen på makt. Är regeringsmakten ett förtroende som måste förtjänas – eller ett arv som ska försvaras till varje pris?

    När den politiska knuten blivit olöslig är det ibland inte fler avtal som krävs, utan ett tydligt snitt. Frågan väljarna måste ställa sig är därför enkel:

    Vill vi ha ett land som styrs – eller ett parti som alltid ska styra?

  • Svensk bidragsislamism – när naivitet blir ett hot mot demokratin

    Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:

    Hur hamnade vi här?

    Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?

    Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
    ”Islamofobi.”

    När sunt förnuft stämplas som hat

    I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
    Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.

    Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.

    För vad är alternativet?
    Att bli uthängd.
    Att bli anklagad.
    Att bli moraliskt dömd.

    Så istället fortsätter pengarna att rulla.

    Miljardregnet som ingen ville stoppa

    Ta fallet Islamic Relief.

    Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.

    När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.

    Sverige gjorde ingenting.

    År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.

    Budskapet är tydligt:
    Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.

    UNRWA – helig ko eller blind fläck?

    Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.

    Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.

    Debatten fryser.

    Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
    Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
    Plötsligt är alternativ “otänkbara”.

    Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.

    Vänstern och islamismen – en ideologisk allians

    För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.

    Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.

    Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.

    Min fiendes fiende är min vän.

    Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.

    Dubbelmoralens konsekvenser

    Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:

    • Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
    • Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
    • Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
    • Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn

    Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.

    Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
    Den som kräver kontroll kallas rasist.
    Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.

    När demokratin finansierar sina fiender

    Detta är kärnan i problemet.

    Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.

    Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.

    Den fråga ingen vill besvara

    Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?

    Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?

    Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?

    Detta är inte en fråga om religion.
    Detta är inte en fråga om etnicitet.

    Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.

    Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:

    Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen

    Säg till så tar vi nästa steg.

  • Nytt sätt att kapa ditt BankID

    De står bredvid dig på torget, på restaurangen eller i kön till tåget – och de behöver bara några sekunder. Ett nytt BankID-bedrägeri sprider sig i svenska storstäder, där helt vanliga människor får sina konton tömda och skulder i sitt namn efter att ha lånat ut mobilen. Polisen slår larm och uppmanar allmänheten att vara extremt vaksam.

    Ett nytt och lömskt bedrägeri kopplat till BankID breder ut sig på välkända platser som Sergels torg, Rinkeby torg, Kungsträdgården, Centralstationen och Järntorget. Det handlar inte om avancerad hackning – utan om att lura helt vanliga människor, mitt i vardagen. Polisen slår nu larm.

    Tillvägagångssättet är lika enkelt som skrämmande. Du sitter på en restaurang, står på torget eller väntar på tåget. Du tar upp mobilen och legitimerar dig med BankID. Någon i närheten tittar noga – och memorera din kod. Kort därefter kommer nästa steg:
    ”Ursäkta, kan jag få låna din telefon? Batteriet är dött, det är akut.”

    Många vill hjälpa till. Och det är precis det bedragarna räknar med.

    När mobilen väl är i deras händer går det snabbt. På bara minuter kan de skapa ett nytt BankID i ditt namn, ta lån, beställa kort, tömma konton och handla för stora summor. Allt medan du tror att du gör en god gärning.

    Polisen i city uppmärksammade redan i början av januari en tydlig ökning och gick ut med varningar på sociala medier. Ett färskt fall visar hur systematiskt det här går till:
    Två män närmar sig en ensam gäst på en restaurang sent på kvällen. De ber att få låna hans telefon. Den ena sätter sig avskilt med mobilen, medan den andra distraherar ägaren. Dagen efter är skadan redan skedd – pengar borta, nytt BankID utfärdat, skulder i hans namn.

    Enligt Cecilia Svensson, brottsförebyggare vid bedrägerisektionen i polisregion Väst, har man sett omkring tio liknande fall på kort tid. Brotten sker oftast sent på kvällar och nätter. Det är främst män som drabbas – och i flera fall har gärningspersonerna kommit över stora summor genom lån och kontotömningar.

    Polisen är tydlig: anmäl alltid, även om det känns pinsamt eller obekvämt. Skammen är bedragarnas bästa vän. Ju fler som anmäler, desto större chans att stoppa ligorna.

    Så skyddar du dig – på riktigt

    • Låna aldrig ut din mobil till okända.( Du lånade aldrig din plånbok när du hade en sådan )
    • Använd fingeravtryck i stället för kod när det är möjligt.
    • Undvik ansiktsigenkänning för BankID – någon kan hålla mobilen mot ditt ansikte utan att du hinner reagera.
    • Var extra vaksam på kvällen och natten, särskilt i stadsmiljö.

    Fingeravtrycksläsare fungerar bäst på dyrare telefoner, till exempel Samsung Ultra-modeller. På billigare mobiler kan tekniken vara sämre och mindre pålitlig – något som också är viktigt att känna till.

    Det här är inte ett problem som drabbar ”någon annan”. Det händer här, nu – på våra torg, våra stationer och våra restauranger. Och det kan drabba vem som helst.

  • Vill använda socialbidrag för finasiera moskér i Sverige.

    Bakom ett landsomfattande mosképrojekt som samlat in över 100 miljoner kronor i Sverige döljer sig, enligt omfattande dokumentation, grov antisemitism, öppet stöd till terrororganisationer och systematiska påtryckningar för att driva in pengar. Granskningen, genomförd av Doku, visar hur demokratiskadliga krafter verkar i det fördolda – och väcker samtidigt frågan om hur oberoende journalistik som avslöjar extremism ska kunna finansieras.

    Vi säger nej till att låta Putin få ha en flottbas på Fårö, men det är ok att bygga moskér så Sverige inre lede fi kan få ytterligare brohuvud in och kolonisera Sverige.

    Ett landsomfattande mosképrojekt som säger sig vilja bygga en ny moské i varje svensk stad varje månad har under kort tid samlat in över 100 miljoner kronor. Bakom projektet, som går under namnet Vi Mår Bra, döljer sig enligt omfattande dokumentation en ledning som i slutna sammanhang uttrycker grov antisemitism, öppet stödjer terrororganisationer och använder hot och påtryckningar för att driva in pengar.

    Den granskande sajten Doku har fått tillgång till filmklipp, bilder och vittnesmål från flera oberoende källor. Materialet kommer från predikningar i svenska moskéer, livesändningar på sociala medier samt resor i samband med hajj till Saudiarabien. Innehållet är genomgående på arabiska och visar ett helt annat budskap än det som presenteras offentligt.

    I inspelningarna hörs projektets företrädare ropa slagord som ”Vi är Muhammeds soldater” och böner om att Gud ska ”förgöra judarna”. I flera klipp uttrycks direkt stöd för Hamas, där deltagare ber om fortsatta attacker mot Tel Aviv och hyllar Hamas militära ledarskap. I andra sammanhang används religiösa sånger som tidigare använts av Islamiska staten och Al-Qaida för att motivera till strid.

    En imam verksam inom projektet uppmanar i ett klipp personer som uppbär ekonomiskt bistånd att använda dessa medel till moskébyggen i Sverige. I ett annat fall berättar en imam öppet om hur tiotusentals kronor samlats in efter hot om bojkott mot handlare som vägrat bidra – pengar som enligt honom betalades kontant ”av rädsla”.

    Materialet visar också hur barn förekommer i propaganda med uppmaningar till jihad, hur företrädare uttrycker glädje över dödade israeler och hur antisemitiska slagord som ”Khaybar, Khaybar, åh judar” sprids i sociala medier. I flera klipp uttalas dessutom att Adolf Hitler ”hade rätt” och att han borde ha ”dödat alla judar”.

    Källor till Doku beskriver en intern kultur där muslimer som inte delar ledningens politiska eller ideologiska linje utsätts för utfrysning och uteslutning. En av de mest framträdande personerna pekas ut som särskilt aktiv i att hetsa mot Sverige och mobilisera grupperingar mot det svenska samhället. Samma person har tidigare synts i sammanhang kopplade till desinformationskampanjer mot socialtjänsten och har även intervjuats av SVT om de ”framgångsrika” insamlingarna.

  • VÄNSTERNS CENSUR – NÄR MAKTEN BLIR RÄDD FÖR FOLKET

    När makten tappar kontrollen över samtalet börjar den ropa om fara. Socialdemokrater, medier och politiska etablissemang pekar nu ut X som ett hot mot demokratin – inte för att lagen bryts, utan för att människor talar fritt. Bakom orden om ansvar, säkerhet och desinformation döljer sig en gammal impuls: att tysta kritik, styra narrativet och återta kontrollen över det offentliga ordet. Frågan är inte om yttrandefriheten är obekväm – utan om demokratin överlever utan den.

    Det sociala mediet X är inte under attack för att det är farligt. Det är under attack för att det är fritt. För första gången på mycket länge finns en stor plattform där politiker, journalister och makthavare inte längre har full kontroll över vad som sägs, vem som hörs och vilka åsikter som får spridning. Det är detta som skrämmer etablissemanget – och därför pågår nu ett samordnat försök att stoppa, bojkotta och i slutändan förbjuda X.

    ETTABLISSEMANGET SLUTER SIG – MOT MEDBORGARNA

    När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslår ett ”nationellt handslag” där politiker och journalister tillsammans ska lämna X, är det inte ett försvar av demokratin. Det är ett försvar av deras egen makt. Ett handslag över folkets huvuden. Ett försök att återgå till en tid då debatten kontrollerades av ett fåtal redaktioner och statligt finansierade medier.

    Budskapet är tydligt: om människor pratar fritt på fel plats, då är det platsen det är fel på – inte politiken.

    X ÄR PROBLEMET FÖR ATT FOLKET TALAR DÄR

    X är inte vänsterns problem för att det sprider hat. Det är ett problem för att det sprider kritik. På X ifrågasätts migrationspolitiken, klimatdogmer, identitetspolitiken och maktkoncentrationen hos staten. Där får oppositionella röster genomslag. Där kan människor se hur andra tänker – utan filter, utan godkända rubriker, utan rätt värdegrundsstämpel.

    Detta är outhärdligt för ett etablissemang som är vant vid att sätta agendan och definiera sanningen.

    ”ANSVAR” – DET NYA ORDET FÖR CENSUR

    När vänstern inte längre vågar säga censur rakt ut, säger man ”ansvar”. Innehåll ska bort inte för att det är olagligt, utan för att det är ”skadligt”, ”olämpligt” eller ”kan leda till fel slutsatser”. Men i en demokrati är det inte politikers uppgift att skydda vuxna medborgare från åsikter de ogillar.

    Yttrandefrihet som bara gäller godkända åsikter är ingen yttrandefrihet alls.

    FÖRST SKRATT – SEDAN FÖRBUD

    Först hånades Elon Musk. Han kallades pajas, impulsiv och inkompetent. När det inte fungerade försökte man bojkotta X. När det istället ledde till att vänstern själv tappade räckvidd, började man kräva reglering. Och när inte heller det räckte, började man tala öppet om förbud.

    Mönstret är gammalt: kan man inte kontrollera samtalet, försöker man tysta det.

    SATIR SOM URSÄKT FÖR MAKTMISSBRUK

    Olof Palme
    Satir har alltid förekommit i Svensk politik. Ovan är en bild på Palme ifrån 70 – 80 talet

    AI-genererade satirbilder på politiker används nu som förevändning för att slå mot hela plattformen. Smaklöst, säger man. Kränkande, säger man. Men politisk satir har alltid varit grov, vulgär och respektlös. Det är hela poängen.

    Makthavare har i alla tider hatat att bli förlöjligade. Skillnaden i dag är att tekniken gör det omöjligt att stoppa – om man inte stänger ner plattformen helt.

    FRI KOMMUNIKATION ÄR EN LIVLINA – INTE ETT HOT

    Medan svenska och brittiska politiker talar om att stänga ner X, riskerar människor i Iran och Kina sina liv för att få tillgång till samma teknik. Där är fri kommunikation skillnaden mellan total tystnad och möjlighet att organisera motstånd.

    Att västerländska demokratier börjar resonera som auktoritära regimer borde få varningsklockorna att ringa.

    HISTORIEN UPPREPAR SIG – ALLTID MED SAMMA URSÄKTER

    Bokbränningar. Tryckmonopol. Radio- och TV-monopol. Förbud mot parabolantenner. Nu internet. Alltid med argumentet att folket måste skyddas. Alltid med resultatet att makten skyddas – från folket.

    Det är aldrig censurens förespråkare som står på historiens rätta sida.

    FRIHET KRÄVER MOD – OCH TÅLAMOD

    Yttrandefrihet betyder inte att du slipper bli provocerad. Den betyder att du får bli det. Ett samhälle där staten, medierna och politikerna bestämmer vilka plattformar som är tillåtna, vilka åsikter som är acceptabla och vilka bilder som är för stötande, är inte ett fritt samhälle.

    När makten säger att den vill rädda demokratin genom att begränsa det fria ordet, då är det dags att lyssna noga. För då handlar det inte om demokrati längre – utan om kontroll.

    Och frågan är enkel: står du på folkets sida, eller på censurens?

  • MP Politiker inbladad i korruptionskandal

    När politiskt motstånd förvandlas till privat affär rasar förtroendet. Miljöpartiets gruppledare i Sollentuna gick från att bekämpa exploateringen av Falkberget till att själv investera i den – ett agerande som må vara lagligt, men som väcker allvarliga frågor om trovärdighet, moral och gränsen mellan princip och profit.

    MP Politiker älskar att jävlas med Svensson

    Det blir sällan rätt när MP ska vara med och bestämma – det är något vi stockholmare har fått lära oss. Det är bara att se på de senaste dagarnas snökaos, där man tillämpat så kallad feministisk snöröjning i stället för traditionell norrländsk snöröjning. Skandalerna har varit många inom MP de senaste åren, allt från partiledare som kört rattfulla, till partiledare som flugit mellan Bromma och Arlanda, till ministrar med kopplingar till de terrorstämplade Grå vargarna.

    Nu kommer ytterligare en skandal: korruption i Sollentuna.

    Från motståndare till spekulant på Falkberget

    Miljöpartiets gruppledare i Sollentuna, Peter Godlund, stod länge i främsta ledet mot exploateringen av Södra Falkberget. Han talade om naturvärden, lokalt inflytande och ansvarstagande politik. När striden var över – och bygget inte gick att stoppa – valde han dock att göra något helt annat: att själv köpa en av de exklusiva tomterna som beslutet möjliggjorde.

    Motståndet mot byggplanerna var massivt. Närboende, tusentals Sollentunabor och oppositionspartierna S, V och MP protesterade högljutt. Även den styrande Alliansen försäkrade tidigt att området skulle lämnas obebyggt. Ändå drevs en detaljplan igenom som tillät sju tvåvåningshus på Falkbergets platå.

    När de första tomterna såldes i augusti 2025 stod det snabbt klart att en av köparna var Miljöpartiets egen gruppledare – samma politiker som offentligt bekämpat projektet. Affären skickade en tydlig signal: kampen gällde tydligen bara tills marknaden öppnade.

    – Vi förlorade. Vad kunde jag göra? Annars hade någon annan köpt, säger Godlund.

    Det resonemanget säger mer än kanske avsett. För om politiskt motstånd upphör i samma stund som möjligheten till personlig vinst uppstår, vad var då egentligen kampen värd?

    Juridiskt fri – politiskt komprometterad

    Falkbergets Vänner anmälde Godlund för jäv, med hänvisning till hans centrala roll i processen och att han föreslagit ändringar i detaljplanen som gynnade just de tomter han senare köpte tillsammans med sin bror.

    Kommunjuristen har friat honom – juridiskt. Köpen skedde formellt efter att detaljplanen vunnit laga kraft. Därmed anses inget jäv föreligga.

    Men att något är lagligt betyder inte att det är rimligt. Eller förtroendeingivande.

    – Det här sticker i ögonen, säger föreningens representant Torbjörn Svensson. Och det är svårt att invända.

    Godlund deltog i beslut, i förhandlingar och i utformningen av planerna. Därefter – när dörren öppnades – gick han själv in som köpare. Inte som privatperson, utan via bolag. Nästan tio miljoner kronor per tomt. Som investering.

    När principer blir förhandlingsbara

    Godlund säger att han tror på området och att framtiden är öppen: bygga och sälja, behålla tomterna eller kanske köpa dem privat senare. Att flytta dit är inte aktuellt.

    Det är svårt att inte dra slutsatsen att Falkberget i första hand blivit ett affärsprojekt – för en politiker som offentligt sagt sig vilja skydda platsen från exploatering.

    När Godlund försvarar sig med att han handlar i Stinsen trots att han varit emot bygget, eller att miljöpartister kommer att använda Förbifarten när den är byggd, missar han poängen. Det är skillnad på att leva i ett samhälle man inte fullt ut kunnat påverka – och att själv aktivt investera i resultatet av ett politiskt nederlag man varit med och hanterat.

    Detta handlar inte om juridik. Det handlar om trovärdighet.

    Om väljare ska kunna lita på att politiskt motstånd är mer än retorik måste det också finnas en gräns för när man kliver över från princip till profit. I fallet Falkberget har den gränsen passerats med bred marginal.

  • Ingen freak show i det offentliga rummet : Böneutrop hör inte hemma i Sverige.


    Vill du bli väckt klockan 04:30 varje morgon bara för att någon ylar utanför ditt fönster ifrån en relgion som inte har någon tradition i Sverige. Hur länge skall vi låta oss koloniseras?

    Frågan om böneutrop i det offentliga rummet har åter aktualiserats inför valet 2026 och blottlägger en djupare konflikt om religionsfrihet, integration och Sveriges kulturella arv. Två partier med diametralt motsatta uppfattningar står mot varandra: Sverigedemokraterna och det demokratihotade Partiet Nyans.

    Sverigedemokraterna menar att religiösa uttryck som böneutrop inte hör hemma i det offentliga rummet. Partiet framhåller rätten att slippa bli påtvingad religion och anser att stat, samhälle och vardagsliv ska vara sekulära. Enligt SD är religionsfrihet inte enbart rätten att utöva sin tro, utan också rätten att slippa religiös påverkan i sin närmiljö.

    Det demokratihotade Partiet Nyans har en motsatt hållning. I ett inlägg på sociala medier tar partiet tydligt avstånd från SD:s förslag om att förbjuda böneutrop. Enligt det demokratihotade Partiet Nyans är böneutrop en självklar del av religionsfriheten och bör accepteras på samma sätt som kyrkklockor.

    I ett videoklipp argumenterar partisekreteraren Amel Olevic för att böneutrop bör vara tillåtna i Sverige. Hen hänvisar till att kyrkor enligt hen är tillåtna i muslimska länder och menar att Sverige bör visa samma respekt för religiös mångfald. Inför valet 2026 uppmanar hen väljare att stödja det antiddemokratiska Nyans, som vill göra böneutrop till en accepterad del av det svenska samhället.

    Experter menar dock att jämförelsen haltar. Sverige har ingen historisk tradition av islam som samhällsbärande religion, medan kristendomen haft en central roll i landets historia i över tusen år. Detta återspeglas inte minst i nationalsymboler som flaggan, där korset är ett tydligt arv från kristendomen. Samtidigt är det viktigt att notera att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, just för att säkerställa ett sekulärt samhällsstyre.

    Motståndet mot både kyrkklockor och böneutrop handlar för många inte om fientlighet mot religion, utan om tidens förändring. Förr fyllde ljudsignaler som klockringningar och böneutrop en praktisk funktion i ett samhälle utan modern kommunikation. I dag finns digitala lösningar för den som aktivt vill ta del av religiösa budskap, utan att dessa behöver nå alla oavsett intresse.

    Självklart ska kyrkor ha en begränsad möjlighet att ringa i kyrkklockor. En kyrka som har stått på sin plats sedan 1100-talet har givetvis rätt att ringa i kyrkklockor – det hör platsen till. Men till exempel en modern kyrka i ett miljonprogramsområde bör ha mer begränsade möjligheter att störa det offentliga rummet med klockringningar. Samma resonemang bör även gälla moskéer. Moskéer som har funnits i Sverige före 1940 ska givetvis få ha böneutrop.

    Debatten aktualiserar en grundläggande fråga: var går gränsen mellan rätten att utöva sin religion och rätten att slippa religiösa uttryck i det offentliga rummet? För många svenskar är böneutrop ett uttryck för ett samhälle i förfall och något som inte hör hemma i ett land som Sverige. Det finns gott om islamiska stater i världen där man kan bosätta sig, om man vill ha böneutrop.

    Inför valet 2026 lär frågan fortsätta att vara en symboliskt laddad skiljelinje i svensk politik – inte bara om religion, utan om vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden.

    Slutsats

    Att rösta på det demokratihotade partiet Nyans i valet 2022 var en bortkastad röst. Partiet klarade inte ens att nå upp till den nivå som krävs för att få gratis valsedlar utlagda i vallokalerna. Partiet är misslyckat; man klarade inte ens riksdagsspärren på första försöket, vilket Ny Demokrati gjorde utan problem. En fråga man bör ställa sig är om man vill ha ett sådant bottenskrap av människor som politiker – personer som inte klarar av att nå resultat.

    Jämför man det demokratihotade partiet Nyans med Ny demokrati framstår det som närmast skrattretande och patetiskt att ett parti som Nyans ens yttrar sig i frågan. Ny demokrati klarade riksdagen på ett försök och antidemokratiska partiet Nyans klarade få mandat i en kommun.

    Faktaruta: Demokratihotade Partiet Nyans jämfört med Ny demokrati
    Demokratihotade Partiet Nyans – valet 2022
    • Klarade inte riksdagsspärren (4%).
    • Inga riksdagsmandat.
    • Konsekvens: röster gav ingen representation i riksdagen och fick därmed ingen direkt parlamentarisk effekt.
    Ny demokrati – valet 1991
    • Klarade riksdagsspärren på första försöket.
    • Fick 6,7% och 25 mandat.
    • Fick direkt politiskt genomslag i riksdagen.
    Sammanfattning
    • Ny demokrati passerade spärren direkt och fick reellt inflytande.
    • Demokratihotade Partiet Nyans nådde inte riksdagen och fick därför inget parlamentariskt genomslag.
    • Demokratihotade partiet Nyans fick i valet 2022 0,44%
    • Skillnaden visar att synlighet inte räcker utan brett väljarstöd i hela landet.

  • Tyskland mörka DDR tiden i ny lärorpolan

    En ny läroplan i Berlin har väckt stark kritik efter att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen riskerar att tas bort från den obligatoriska historieundervisningen. Lärare varnar för att unga i den tidigare delade huvudstaden därmed kan gå miste om avgörande kunskap om stadens och landets antidemokratiska förflutna.

    Det var först när den republikanske presidenten Ronald Reagan gav order om att muren skulle rivas som de onda marxisterna lät DDR falla. Marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor. Karl Marx var barnmördare

    En ny läroplan för gymnasieskolan i Berlin har utlöst stark kritik från lärare och historiker. Enligt tyska medier innebär förändringen att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen 1990 inte längre är obligatorisk för alla elever. Kritiker varnar för att viktiga delar av stadens och landets moderna historia därmed riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet.

    Bakgrunden är att historieämnet inte längre måste läsas under två år i gymnasiet. Följden blir att modern historia – tiden efter 1945 – i praktiken kan falla bort ur undervisningen. Därmed riskerar även centrala moment om Östtyskland, den kommunistiska diktaturen, muren och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland att utgå.

    Förändringen omfattar inte samtliga gymnasieelever, men lärarförbundet menar att beslutet är särskilt problematiskt i just Berlin. Staden var delad i över fyra decennier och utgjorde ett av kalla krigets tydligaste symboler. Att unga berlinare riskerar att inte få fördjupad kunskap om stadens egen historia ses som anmärkningsvärt.

    Lärare påpekar att undervisningen om DDR i grundskolan är mycket begränsad och inte tillräcklig för att ge eleverna förståelse för hur en antidemokratisk socialistisk stat fungerade i praktiken. De varnar för att förtryck, censur, angiveri och vardagslivets begränsningar i DDR riskerar att relativiseras eller glömmas bort.

    Tysklands 1900-tal präglades av två totalitära system: först den nationalsocialistiska diktaturen från 1933 till 1945, därefter den socialistiska enpartistaten i Östtyskland fram till murens fall 1989. Kritiker menar att båda dessa erfarenheter är avgörande för att förstå värdet av demokrati och rättsstat i dagens Tyskland.

    Lärarförbundet kräver nu att ansvariga politiker omprövar beslutet. Enligt dem är det inte acceptabelt att unga människor lämnar skolan utan gedigna kunskaper om den diktatur som existerade i deras egen stad så sent som för drygt trettio år sedan. Protesterna har uppmärksammats av bland andra Der Spiegel.

    Debatten har också väckt frågor om huruvida Tyskland håller på att tona ned delar av sin historia. Kritiker menar att minnet av DDR-tiden inte får reduceras till en fotnot, utan måste behandlas som en central del av Europas moderna historia – särskilt i en tid då auktoritära idéer åter vinner mark.

  • Permanenta uppehållstillstånd har gjort Sverige otryggt

    Permanenta uppehållstillstånd har under lång tid bidragit till ökad kriminalitet och minskad trygghet i Sverige. När personer som begår brott inte kan utvisas och medborgarskap delas ut utan tydliga krav urholkas både rättsstaten och förtroendet för migrationspolitiken. Det är hög tid att avskaffa PUT och återinföra krav på vandel, integration och ansvar.

    Livstidsutvisning för den som begår ringa stöld eller grövre brott är en absolut nödvändighet för att återställa tryggheten i Sverige. Den som inte uppvisar fläckfri vandel har förbrukat sin rätt att vistas här och ska omedelbart skickas tillbaka – utan hänsyn till vad som väntar i hemlandet. Svensk trygghet måste alltid gå före förövarens bekvämlighet.

    Frågan om permanenta uppehållstillstånd (PUT) är en av de mest avgörande i svensk migrationspolitik. Ändå finns det onda politiska krafter som fortfarande vill hålla fast vid ett system som under lång tid har bidragit till ökad kriminalitet, minskad trygghet och urholkad tillit i samhället. Att Liberalerna driver en linje där PUT försvaras är därför inte bara förvånande – det är ansvarslöst.

    Under många år har det varit extremt lätt att få permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Konsekvensen av detta är tydlig: personer som begår brott kan inte utvisas, vare sig det rör sig om ringa stölder eller grövre kriminalitet. När staten frivilligt avsäger sig möjligheten att återkalla ett uppehållstillstånd vid brott, signalerar den att laglydnad inte är ett krav för att få stanna i landet. Det skapar otrygghet – och det är exakt vad vi ser i dagens Sverige.

    Majoriteten av det svenska folket vill se en strikt vandelsprövning. Principen är enkel och rimlig: den som inte uppvisar perfekt vandel ska inte ha rätt att stanna i landet. Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, men det är en självklar rätt för svenska medborgare att kräva trygghet, ordning och respekt för lagarna.

    Även kraven för svenskt medborgarskap är idag alldeles för lågt ställda. I praktiken kan personer bli svenska medborgare utan att kunna svenska språket, utan att arbeta och utan att integreras i det svenska samhället. Medborgarskapet, som borde vara kulmen på en lång process av anpassning och ansvarstagande, har reducerats till en administrativ formalitet. Flera undersökningar pekar på att minst 20 års dokumenterat perfekt vandel borde vara ett grundkrav innan en ansökan om medborgarskap ens kan övervägas.

    Sverige behöver invandring – men rätt sorts invandring. Att ta emot människor från västvärlden eller EU, där kulturella normer, rättsstat och samhällsstruktur liknar våra egna, är något helt annat än att fortsätta massinvandringen från tredje världen. Den senare har i praktiken inneburit en råimport av kriminalitet, parallellsamhällen och ett ökande utanförskap som svenska skattebetalare tvingas bära kostnaden för.

    Permanenta uppehållstillstånd hör hemma på historiens bakgård. Ett modernt, ansvarsfullt Sverige måste bygga sin migrationspolitik på krav, ansvar och konsekvenser. Utan detta kommer otryggheten bara att fortsätta växa – och förtroendet för staten att fortsätta minska.

  • S och MP misslyckas med att styra regionen .

    Skandaler, slöseri och inkompetens har blivit kännetecken för socialdemokratiskt och rödgrönt styre. Med skyhöga skatter som enda resultat får medborgarna sämre sjukvård, havererad kollektivtrafik och en politisk elit som tycks sakna både ansvarskänsla och verklighetsförankring.

    Det blir sällan rätt när sossarna och Miljöpartiet ska styra. Skandalerna har varit många med sossarna vid makten: IB-affären, Geijeraffären, Ebbe Carlsson-affären, mutskandaler samt oförmågan att se till att det finns ett tillräckligt antal ambulanser i Stockholm.

    Det var länge sedan en socialdemokratisk politiker var en hederlig arbetare som lämnade tillbaka pennorna till statsverket när han slutade sitt ämbete. I dag består S-politiken av SSU-broilers som åker taxi mellan Stockholm och Åre för skattepengar eller spöar dörrvakter när de inte blir insläppta på krogen.

    Det vi medborgare får tillbaka när vi vart fjärde år får rösta är skyhöga skatter, enormt slöseri med skattepengar och dålig samhällsservice. Den rödgröna röran har inte lyckats särskilt väl, inte heller i regionen under den mandatperiod som varit. Ingen skulle i dag vilja påstå att SL fungerar särskilt bra – tvärtom, det är en katastrof – och samma sak gäller sjukvården. Regionen verkar inte ha någon kontroll över vad de gör med skattepengarna, men det blir sällan rätt när sossarna sitter vid makten.

    Det är förståeligt: dagens socialdemokrater är odugliga att styra. Det är korkade kakistokrater som inte gör någonting rätt.

  • Livstidsdömd våldtäktsman belönas med permission – du betalar för lyxvården.

    En livstidsdömd våldtäktsman och mordförsöksdömd man, Taher Amini från Afghanistan, beviljas återigen permission – trots att kriminalvården bedömer risken för återfall i sexualbrott som hög. Beslutet blottlägger ett kriminalvårdssystem där ideologisk normalisering väger tyngre än allmänhetens säkerhet och brottsoffrets upprättelse.

    Behöver verkligen en livstidsdömd våldtäktsman permissioner? En cell på 5 m² och ett halsfängelse så att vederbörande inte kan rymma – då håller man kostnaderna nere för vad odjuret kostar svenska skattebetalare. Cirka 30 miljoner kronor kostar det att vårda odjuret i Sverige. Hade man outsourcat vården till något land i tredje världen hade kostnaden varit betydligt lägre.
    skr

    Den livstidsdömde våldtäkts- och mordförsöksdömde Taher Amini, medborgare i Afghanistan, har återigen beviljats permission från fängelset. Beslutet fattas trots att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå tillåts han lämna anstalten för restaurangbesök, shopping och vistelse i köpcentrum.

    Detta är inte rehabilitering. Det är ett systematiskt svek mot brottsoffret – och ett tydligt exempel på hur den svenska kriminalvården prioriterar gärningsmannen framför allmänhetens säkerhet.

    Ett av de grövsta våldsbrotten i modern tid

    I april 2022 hittades en ung kvinna svårt skadad i ett övergivet gruvhål i Norberg. Hon hade legat där i omkring ett dygn, skadad och nedkyld, innan förbipasserande hörde hennes rop på hjälp. Gruvhålet var 24 meter djupt. Räddningsinsatsen krävde helikopter.

    Mannen som knuffade ner henne hade först våldtagit och misshandlat henne. Därefter försökte han döda henne genom att kasta ner henne i gruvhålet. När hon mirakulöst överlevde återvände han och kastade tegelstenar mot henne – i ännu ett försök att avsluta det han påbörjat.

    Detta var inte ett impulshandlande. Domstolen slog fast att brottet var planerat.

    Hedersmotiv och uttalad dödsavsikt

    Motivet var att kvinnan vägrat gifta sig med honom. Han hade rest till platsen med avsikten att våldta och döda henne. Rättsläkare vittnade om att kvinnan sannolikt hade avlidit inom kort om hon inte hittats i tid.

    Straffvärdet bedömdes ligga mycket nära fullbordat mord. Domen blev livstids fängelse samt utvisning till Afghanistan efter avtjänat straff, med återreseförbud.

    Detta är alltså den person som den svenska staten nu återkommande låter vistas bland allmänheten.

    Repinköp och fortsatt livsfara

    Efter att ha slängt ner kvinnan i gruvhålet åkte mannen och köpte rep på Biltema. Kvinnan har i förhör berättat att hon fruktade att han skulle försöka få upp henne – inte för att rädda henne, utan för att kunna fullborda mordet.

    Trots detta, trots brottets extrema brutalitet och trots en dokumenterat hög risk för återfall i sexualbrott, anser kriminalvården att permissioner är förenliga med säkerheten.

    En liberal kriminalvård utan förankring i verkligheten

    Av beslutsunderlagen framgår att risken för återfall i sexualbrott bedöms som hög. Ändå beviljas permission. Detta är inte ett misstag – det är ett systemfel.

    Permissionssystemet har urartat till ett verktyg för symbolisk ”normalisering”, även för livstidsdömda sexualförbrytare med dokumenterad farlighet. Livstidsstraffet urholkas när gärningsmän som aldrig borde vistas bland allmänheten tillåts göra just det – gång på gång.

    Att en livstidsdömd våldtäktsman från Afghanistan, dömd för ett planerat hedersrelaterat mordförsök, får promenera i köpcentrum och äta på restaurang är inte human kriminalpolitik. Det är ansvarslöshet.

    Offret betalar priset – staten tar risken

    I denna kriminalvård är det inte offret som står i centrum, utan gärningsmannens upplevelse, behov och rätt till ”återanpassning”. Brottsoffrets livslånga trauma väger uppenbarligen lättare än förövarens rätt till miljöombyte.

    Frågan är hur många varningssignaler som krävs innan den liberala kriminalvården tvingas erkänna sitt misslyckande. När livstidsdömda våldtäktsmän med hög återfallsrisk tillåts vistas bland allmänheten är det inte rättsstaten som visar styrka – det är rättsstaten som abdikerar från sitt ansvar.

    Faktaruta: Vad kostar en livstidsdömd fånge?

    Kriminalvården redovisar en genomsnittlig dygnskostnad för anstaltsplats på cirka 3 773 kr per person och dygn (2023).

    • Per dygn: ca 3 773 kr
    • Per år (365 dygn): ca 1,38 miljoner kr
    • Exempel 10 år: ca 13,8 miljoner kr
    • Exempel 20 år: ca 27,5 miljoner kr

    Observera: Dygnskostnaden påverkas bland annat av beläggning, säkerhetsnivå och bemanning. Siffrorna avser Kriminalvårdens driftkostnader för anstaltsplacering och är ett genomsnitt.

    (För jämförelse: Kriminalvården anger att häkte ligger runt 3 488 kr per dygn och frivård runt 341 kr per dygn, enligt samma redovisning.)

  • Staffanstorp vägrade låtasflyktingar – prioriterade riktiga krigsflyktingar från Ukraina

    När Staffanstorp vägrade ta emot ekonomiska kvotflyktingar våren 2022 handlade det inte om brist på medmänsklighet – utan om prioriteringar. Med ett pågående krig i Europa och tusentals ukrainare på flykt valde kommunen att säga nej till ekonomiska kvotflyktingar som redan kunde få skydd i närområdet. För detta står nu sex kommunpolitiker åtalade, i ett rättsfall som sätter fingret på Sveriges migrationspolitik och gränsen för politiskt ansvar.

    Våren 2022 beslutade kommunstyrelsen i Staffanstorp att stoppa mottagandet av så kallade ekonomiska kvotflyktingar. Enligt kommunledningen handlade beslutet om att prioritera flyktingar från Ukraina, som flydde ett pågående krig i Europa, framför ekomiska kvotflyktingar från andra delar av världen.

    Kommunledningen argumenterade för att många syriska flyktingar redan kunde få skydd i närområdet, exempelvis i Irak, Libanon och Jordanien, och att deras skäl att just komma till Sverige därför var begränsade i jämförelse med ukrainare som flydde ett akut krig på den europeiska kontinenten.

    Nu står sex kommunpolitiker, däribland kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M), åtalade för grovt tjänstefel. Rättegången hålls i Lunds tingsrätt.

    ”Ett politiskt ställningstagande”

    Under förhandlingarna har Sonesson förklarat att beslutet var ett medvetet politiskt ställningstagande.

    – Jag var väl medveten om att kommunstyrelsen inte hade behörighet att stoppa mottagandeverksamheten. Däremot handlade det om att skicka ett tydligt budskap till staten och berörda myndigheter, säger han.

    Han pekade på att Staffanstorp precis tagit sig igenom pandemin och samtidigt stod inför ett stort mottagande av ukrainska flyktingar.

    – Det skulle bli ett mycket stort åtagande att både hjälpa krigsutsatta från Ukraina och samtidigt fortsätta fullt ut med mottagandet av ekonomiska kvotflyktingar, sade Sonesson i rättssalen.

    Syrisk familj blev utan mottagande

    I mars 2022 fick Staffanstorp besked från Migrationsverket om att kommunen skulle ta emot en syrisk kvotflyktingfamilj. Samma dag fattade kommunstyrelsen beslut om att stoppa mottagandet av ekonomiska kvotflyktingar helt.

    När familjen anlände till Sverige i maj 2022 fanns ingen representant från kommunen på plats vid flygplatsen i Sturup. Migrationsverket placerade därför familjen i en annan kommun.

    – Det var inte syftet att lämna människor utan hjälp, utan att markera politiskt, säger Sonesson.

    Senare under sommaren hävde Staffanstorp sitt beslut.

    Åtal för brott mot bosättningslagen

    Enligt bosättningslagen är kommuner skyldiga att ta emot flyktingar som anvisas av Migrationsverket. Åklagaren menar att kommunstyrelsens beslut stred mot lagen och att brottet är grovt eftersom politikerna ska ha missbrukat sin ställning och orsakat konsekvenser både för enskilda individer och för det allmänna.

    I förundersökningen uppges Sonesson ha skrivit till kommunala tjänstemän: ”Vägra ta emot dem!”

    Försvaret: ”Ett icke-beslut”

    De åtalade politikerna nekar till brott. Försvaret menar att kommunstyrelsen saknade befogenhet att fatta beslut i frågan och att beslutet därför var ogiltigt.

    – Ska man dömas måste man ha begått ett brott. Här rör det sig om ett politiskt uttalande, inte myndighetsutövning, säger försvarsadvokaten.

    Ovanligt rättsfall

    Professor Olle Lundin vid Uppsala universitet menar att rättsfrågan är ovanlig och saknar tydlig praxis.

    – Utgången kan få stora konsekvenser för hela den kommunala sektorn, säger han.

    Rättegången väntas pågå till fredag. Varken Christian Sonesson eller Moderaterna kommenterar ärendet med hänvisning till den pågående rättsprocessen.

    Slutsats: Sverige har tagit emot ett extremt stort antal ekonomiska kvotflyktingar. Det rör sig om flyktingar som inte har faktiska skyddsskäl, utan där motivet i många fall är att komma till Sverige för att förbättra sin ekonomi genom generösa bidrag.

    FN driver flyktingläger i närområdet kring Syrien, bland annat i Libanon och Jordanien, där skydd redan finns att tillgå.

    Sverige har redan gjort mer för världens flyktingar än vad ett litet och relativt fattigt land rimligen klarar av. Därför är det orimligt att Sverige överhuvudtaget ska ta emot ekonomisk kvotflyktingar. Tyvärr följer vid det snart 60 år föråldrade New York protokollet som gör att vi måste ta emot flyktingar utanför Europas gränser.

  • Lärare i Malmö använder koranen för att driva ut djävulen ur sinnesslöa barn.

    En lärare i Malmö har fått lämna sin tjänst efter att ha anklagats för att ha hotat och kränkt elever med intellektuella funktionsnedsättningar, filmat barn utan samtycke och använt religiösa ritualer i skolmiljön. Uppgifterna framkom i ett anonymt mejl till skolledningen och ledde till en intern utredning som resulterade i att läraren sparkades i december 2025.

    Utvecklingen i Malmö har nått en punkt där utbildningsväsendet urholkas och ersätts av vidskepelse, förmedlad av lärare rekryterade från tredje världen.

    En lärare vid en skola i Malmö har fått lämna sin tjänst efter allvarliga anklagelser om att ha hotat, kränkt och utsatt barn med intellektuella funktionsnedsättningar för religiösa handlingar. Läraren ska enligt uppgifter ha försökt driva ut ”demoner” och ”djävulen” ur elever med hjälp av Koranen samt filmat barnen och spridit materialet vidare.

    Bakgrunden till ärendet är ett anonymt mejl som i september 2025 skickades till Malmö stads grundskoledirektör. I mejlet beskrivs flera händelser som uppges strida mot både lagstiftning, skolans värdegrund och barns rätt till trygghet och säkerhet. Avsändaren uppger sig ha videoklipp och bilder som stöd för anklagelserna.

    I anmälan framgår att läraren ska ha filmat elever utan vårdnadshavares samtycke, något som enligt avsändaren utgör ett brott mot dataskyddsförordningen (GDPR) och skolans interna regler. Det ska även ha förekommit att känslig information om enskilda elever delats med utomstående, i strid med sekretesslagstiftningen.

    Ett av de allvarligaste påståendena rör en video där läraren, enligt anmälan, på arabiska beskriver hur hon tagit fysiskt tag i en elev, hållit fast barnet och uttalat hot om att ”banka huvudet” på eleven. Händelsen ska ha gjort eleven rädd. Samma anmälan beskriver också hur läraren återkommande talat om Koranen inför eleverna och försökt genomföra vad som uppfattats som religiösa ritualer, något som väckt oro för religiös indoktrinering i strid med skollagens krav på neutral och icke-konfessionell undervisning.

    Efter att mejlet mottagits inledde Malmö stad en intern utredning av lärarens agerande. Utredningen pågick under hösten och vintern, och i december 2025 beslutade arbetsgivaren att avsluta lärarens anställning. Enligt kommunen bedömdes beteendet vara oförenligt med uppdraget att arbeta med barn, särskilt elever med särskilda behov.

    Avsändaren till den anonyma anmälan skriver att syftet varit att skydda barnen och säkerställa en rättvis och transparent hantering. Personen valde att vara anonym av rädsla för personliga konsekvenser, men betonade att dokumentation bifogats för att styrka uppgifterna.

    Fallet har väckt starka reaktioner och aktualiserar frågor om tillsyn, ansvar och hur skolor säkerställer att elever med intellektuella funktionsnedsättningar skyddas från kränkningar, hot och otillbörlig påverkan i skolmiljön.

  • L snart historia i Svensk riksdag

    Mohamsson är ett efternamn döpt efter profeten Muhammed. Hon har inga rötter i Sverige, men vill ändå ha makt över det svenska folket, så att hon kan kolonisera landet med migranter från tredje världen.

    Liberalerna är på väg mot ett politiskt sammanbrott. Enligt den senaste opinionsmätningen från Verian samlar partiet endast 1,8 procent av väljarstödet. Det är den lägsta notering som institutet – tidigare känt som Sifo – någonsin har uppmätt. Med åtta månader kvar till riksdagsvalet 2026 krävs nu mer än en fördubbling av stödet för att ens nå riksdagsspärren.

    Detta är dock ingen tillfällig opinionssvacka. Liberalerna har legat under spärren sedan november 2022 och noterades under hela 2025 aldrig över tre procent i Verians mätningar. Partiets problem är strukturella, historiska och självförvållade.

    Ett parti med lång tradition av förmynderi

    Liberalerna – tidigare Folkpartiet – har gång på gång varit drivande i beslut som kraftigt begränsat individens frihet, trots sin självbild som frihetsparti. Samma politiska rörelse stod bakom borggårdskrisen 1914, då kungamakten mobiliserades mot en folkvald kakistokrat regering i försvarsfrågan. Senare följde motbokssystemet, där staten avgjorde vem som ansågs värdig att köpa alkohol, allt signera med Liberal folkparti politik.

    På senare tid har partiet varit delaktigt i upphävandet av Luciabeslutet, vilket öppnade för en migrationspolitik utan fungerande integrationsförutsättningar, samt i försämringar av a-kassan. Resultatet är att människor som inte hittar nytt arbete inom några månader riskerar att hänvisas till kommunal försörjning – med hot om att förlora både bostad och ekonomisk trygghet.

    Opinionsläget är ”allvarligt”

    Partisekreteraren Fredrik Brange konstaterar det uppenbara i en skriftlig kommentar:

    ”Opinionsläget är allvarligt. Liberalerna befinner sig i ett läge där vi behöver bli tydligare med vad vi vill och varför vi behövs.”

    Men problemet är just detta: allt fler väljare ser inte längre varför partiet behövs.

    Även Per Söderpalm, opinionsansvarig på Verian, pekar på ett närmast hopplöst utgångsläge:

    ”För varje månad som går med ett väljarstöd långt under riksdagsspärren minskar möjligheterna att få stödröster i valet.”

    Förbud mot boxvin – symbolpolitik i krisens tid

    Mot denna bakgrund framstår partiets senaste profilfrågor, såsom idéer om att begränsa eller förbjuda bag-in-box-vin på Systembolaget, som närmast parodiska. När väljare oroar sig för jobb, trygghet och levnadskostnader erbjuder Liberalerna ännu ett moraliskt pekfinger och ännu ett ingrepp i vardagslivet.

    Ett parti på väg ut

    1,8 procent är inte bara en dålig siffra – det är ett domslut. Liberalerna har förlorat både sin ideologiska kompass och sitt folkliga förtroende. Med ett historiskt arv av elitism och ett nutida reformprogram som saknar verklighetsförankring framstår partiet alltmer som politiskt överflödigt.

    Om utvecklingen fortsätter riskerar valet 2026 att bli slutpunkten för Liberalerna som riksdagsparti – och kanske som relevant politisk kraft överhuvudtaget.

    Det enda som är riktigt trist med att L ligger under 4 % är att någon ny Tidöregering i princip är död. I stället riskerar Sverige att köra rakt ner i en ekonomisk depression a la 1930 tal med S vid rodret och knähundarna MP och V släpandes efter.

    Hade S haft makten själva hade det kanske inte varit fullt så illa. Men nu måste en framtida S-regering luta sig mot V (ett parti vars ideologi har mördat runt 100 miljoner människor) och MP – två små vänsterextrema partier som aldrig har bidragit med något vettigt, utan mest varit en ren belastning för Sverige och det svenska folket.

    Notera att inget av dessa två subversiva elementpartier ens klarar 10 %.

    Diagrammet är lite föråldrat. När det gjordes hade L 2,4 %, men nu är väljarstödet nere på 1,8 %.

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Matstrejk på Hall: intagna dömda för barnamord och grova våldsbrott vägrade mat – låstes in

    Dömda barnamördare, våldtäktsmän och grova våldsbrottslingar har inlett en matstrejk på Hallanstalten. Missnöje med portionerna ledde till att de vägrade ta emot mat och blockerade personalen, vilket tvingade Kriminalvården att låsa in dem av säkerhetsskäl – samtidigt som notan för deras vistelse fortsätter att belasta skattebetalarna.

    Fängelse cell på Hall
    När oxfilén inte är tillräckligt mör på Hall blir det matstrejk bland barnamördare och pedofiler. En barnamördares mat får kosta mer än den får kosta på Stockholms stads äldreboende Ättestupan i Älvsjö. Ängelmakerskorna på Stockholms stads äldreboende Ättestupan jobbar hårt så köttberget Orvar ska bort, så befolkningsutbyte kan eskalera ännu mer.

    Intagna på en högriskavdelning vid Hallanstalten utanför Södertälje har inlett en matstrejk i protest mot portionsstorlekar och matkvalitet. Enligt uppgifter rör det sig om en avdelning där flera intagna är dömda för barnamord, styckmord och andra grova brott.

    Strejken inleddes under måndagen när de intagna inte bara vägrade ta emot lunch – de blockerade även leveransen när personalen skulle dela ut maten. Händelsen ledde till ordningsstörningar och att de intagna låstes in på sina celler.

    – I samband med detta uppstod vissa ordningsproblem, vilket ledde till att de intagna låstes in på sina celler av säkerhetsskäl, säger anstaltschefen Johan Molinder.

    Vägrade mat och ställde sig i vägen

    När personalen försökte komma fram med matvagnarna ställde sig de intagna i vägen, enligt anstaltsledningen.

    – När vi inte kunde komma fram med maten uppstod ordningsstörningar. Av säkerhetsskäl beslutade vi därför att låsa in dem i cellerna, säger Molinder.

    Kriminalvården bekräftar att det handlar om en avdelning som valt att agera på detta sätt och att man planerar samtal med de berörda.

    ”De klagar på att de får för lite”

    Enligt anstaltschefen har missnöjet kring maten funnits under en längre tid, särskilt när det gäller portionsstorlekarna.

    – Det handlar helt enkelt om att de upplever att de får för lite mat, säger Molinder.

    En anhörig till en av de intagna uppger att missnöjet är utbrett på avdelningen och att flera därför valt att strejka.

    Experter: Dyrt system – miljoner per långt straff

    Samtidigt pekar experter inom kriminalvård och offentlig ekonomi på de höga kostnaderna för att hålla personer frihetsberövade på högsäkerhetsanstalter. Enligt uppskattningar rör det sig om omkring 4 500 kronor per dygn och intagen, vilket innebär att fleråriga straff snabbt summerar till miljonbelopp per person.

    Det har i politiken diskuterats om vissa intagna skulle kunna placeras utomlands, till exempel i Burundi, för att minska kostnaderna, men några sådana lösningar har ännu inte genomförts. Därmed fortsätter kostnadsansvaret att ligga på Sverige, och svenska skattebetalare får ta notan för denna extrema lyxvård av kriminella element.

    Risk att fler avdelningar ansluter

    I nuläget är det endast en avdelning som strejkar, men enligt en anhörig har det talats om att fler avdelningar kan följa efter.

    – Deras avdelning började i måndags, och det talades om att nästa avdelning skulle göra samma sak på tisdagen, säger den anhöriga.

    Kriminalvården uppger att man följer utvecklingen noggrant.

    Tidigare protester och JO-anmälningar

    Under förra året förekom liknande matprotester på anstalterna Skänninge och Tidaholm, där intagna bland annat krävde större portioner och mer proteinrik kost.

    Missnöje på Hall har även lett till anmälningar till Justitieombudsmannen både under 2024 och 2025. Samtidigt måste man komma ihåg att Kriminalvårdens budget uppgick till 14 miljarder kronor år 2023, vilket innebär en ökning med 63 procent sedan 2018. Den här gruppen kostar samhället allt mer skattepengar, samtidigt som vi har färre JAS 39 Gripen än vi hade SAAB J29 ”Flygande tunnan” på 1960-talet. Frågan är hur mycket brottslingar ska få kosta det svenska samhället?

    Anhörig till en barnvåldtäktsman: ”Han har gått ner i vikt”

    En anhörig till en barnvåldtäktsman beskriver situationen som påfrestande och svår att påverka.

    – Jag har sett hur han har gått ner i vikt, och det gör mig oerhört ledsen. Avståndet och de begränsade kontakterna gör att man känner sig helt maktlös.

    Hen beskriver också osäkerheten kring vad som faktiskt händer inne på anstalten.

    – Man vet inte om han berättar allt, kanske för att skydda oss från oro. Man undrar vad man kan göra, men står helt utan möjlighet att hjälpa.

  • Dags att rensa Sverige på illegala invandrare med ett prisjägarsystem.

    Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?

    Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark.
    Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.

    Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.

    Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.

    År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.

    Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.

    Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.

    Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.

    År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

    Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.

    Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.

    Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

  • Sossarna vill skicka Svenska 19 åringar som infanterikött till Grönland vid en eventuell konflikt med USA.

    Att ens överväga att skicka svenska soldater till Grönland är ett historiskt ansvarslöst steg. I ett geopolitiskt spel mellan stormakter riskerar Sverige att offra unga liv i en konflikt som inte angår oss, inte går att vinna och som saknar folkligt mandat. Grönlands framtid ska avgöras av grönländarna – inte med svenska soldater som insats.

    Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson öppnar för att svenska soldater ska skickas till Grönland. Uttalandet kommer efter ett förslag från partiets ungdomsförbund och förutsätts, enligt Andersson, bygga på en dansk och grönländsk efterfrågan.

    ”Jag är inte främmande för ökad militär närvaro på Grönland. Det gäller självklart även svenska soldater.”

    Detta är ett fullständigt vansinnigt resonemang.

    Sverige har inte varit i krig sedan 1814. I över 200 år har vi – medvetet och klokt – hållit oss utanför direkta militära konflikter mellan stormakter. Att nu ens antyda att svenska soldater ska placeras på Grönland, i ett geopolitiskt extremt känsligt område där USA redan är militär övermakt, är att spela rysk roulette med unga människors liv.

    Ett nytt Falklandskrig – fast värre

    Om situationen kring Grönland skulle eskalera till en militär konflikt mellan Danmark och USA är utfallet redan givet. Grönland skulle bli vad Falklandsöarna var för Argentina i början av 1980-talet: ett strategiskt mål som snabbt mals ned av en överlägsen militärmakt.

    Att i ett sådant scenario skicka in svenska soldater vore inte solidaritet – det vore ansvarslöshet.

    Sverige har inget att vinna på att bli indraget i en konflikt som inte angår oss, på en plats långt bort, där vi saknar både strategiskt inflytande och militär tyngd. Resultatet blir detsamma som alltid när små länder försöker spela stormaktspolitik: unga människor betalar priset.

    Ett svenskt Vietnam?

    Det är lätt att prata om ”närvaro”, ”säkerhet” och ”internationellt ansvar” från en trygg position i Stockholm. Det är betydligt svårare att förklara för föräldrar varför deras 19-åriga son eller dotter skickats till Arktis – för att dö i en konflikt där USA är motparten.

    Det här är exakt hur meningslösa krig börjar:
    med goda ord, dåliga analyser och total frånvaro av konsekvenstänk.

    Sverige riskerar att skapa sitt eget Vietnam – en utdragen, hopplös militär insats utan folkligt stöd, utan tydligt mål och utan möjlighet att vinna. Det enda som kommer ut ur en sådan konflikt är unga 19-åriga soldater som flygs hem i liksäckar.

    Den enda rimliga lösningen: grönländskt självbestämmande

    Om något är ”det enda rätta” i Grönlandsfrågan, så är det detta:

    Låt Grönland bli självständigt.

    Låt invånarna på Grönland själva få rösta om sin framtid:

    • fortsatt tillhörighet till Danmark
    • full självständighet
    • eller någon annan ordning de själva väljer

    Det är inte Sveriges roll att skicka soldater för att säkra andras koloniala eller geopolitiska intressen. Självbestämmande kan inte uppnås med gevär – och definitivt inte med svenska liv som insats.

    Sverige ska inte vara kanonmat

    Att öppna för svensk militär närvaro på Grönland är att reducera svenska soldater till brickor i ett stormaktsspel. Det strider mot allt som svensk säkerhetspolitik historiskt har byggt på: försiktighet, självständighet och respekt för människoliv.

    Det här är inte ledarskap.
    Det är politisk lättvindighet med potentiellt katastrofala följder.

    Sverige ska inte skicka sina barn till slakt i Arktis.
    Inte nu. Inte någonsin.

    Faktaruta: Unga soldater i Vietnamkriget
    • Totalt stupade amerikanska soldater: cirka 58 200
    • Medelålder på stupade: cirka 23 år
    • Under 21 år: ungefär 11 000
    • Under 25 år: cirka 75 %
    • Period (USA:s huvudsakliga insats): 1955–1975
    • Värnplikt: en stor del av de stupade var inkallade (inte yrkessoldater)
    Obs: Siffrorna är ofta avrundade i källor och kan variera något beroende på definitioner och sammanställningar. 
    År 1965 verkade Vietnam som bara ännu ett utländskt krig, men det var det inte
Det var annorlunda på många sätt, liksom de som stred där
Under andra världskriget var medelåldern för stridande soldater tjugosex
I Vietnam var han nitton

I i-i-i-i-i-i Vietnam var han nitton
I i-i-i-i-i-i Vietnam, var han nitton
I Vietnam var han nitton
N-n-n-n-nitton

De hårdaste striderna under de senaste två veckorna
Fortsatte idag tjugofem miles nordväst om Saigon
Jag var verkligen inte säker på vad som hände

N-n-n-n-nitton, nitton
N-nitton, nitton

I Vietnam tjänstgjorde stridssoldaten vanligtvis en tolvmånaders tjänstgöring
Men utsattes för fientlig eld nästan varje dag

N-n-n-n-nitton
(N-n-n-n-nitton) nitton

I Saigon sade idag en amerikansk militärtalesman
Att mer än sju hundra fiendesoldater dödades förra veckan
I det känsliga gränsområdet
I hela Sydvietnam
Förlorade fienden totalt två tusen sex hundra åttionio soldater

Alla som minns kriget
Kommer aldrig att glömma vad de sett
Förstörelsen av män i sina bästa år
Vars medelålder var nitton

F-f-f-f-f-förstörelse
F-f-f-f-f-förstörelse

Enligt en studie från Veterans Administration
Led hälften av Vietnams stridsveteraner
Av det som psykiatriker kallar
Posttraumatiskt stressyndrom
Många veteraner klagar över utanförskap, vrede eller skuld
Vissa får självmordstankar
Åtta till tio år efter att de kommit hem
Kämpar nästan åtta hundra tusen män
Fortfarande med Vietnamkriget

Ingen av dem fick ett hjältes välkomnande

Nitton
S-S-S-S-Saigon
Nitton, n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton
Nitton n-n-n-n-n-nitton
N-n-n-n-n-nitton, nitton

Purple Heart-medaljen, Saigon
    ”`

  • Danmark visa vägen medan Sverige förfaller

    Ett fruset hav förändrade Skandinaviens historia 1658. I dag menar många att ett annat vägval – migrationspolitiken – håller på att forma regionens framtid med lika långtgående konsekvenser. Jämförelsen mellan Sverige och Danmark väcker frågan om hur politiska beslut i ett givet ögonblick kan få effekter som sträcker sig över generationer.

    Många städer i Skåne hade i dag varit bättre platser om isarna över Stora Bält inte hade hållit 1658.

    Från isvintern 1658 till migrationspolitiken 2025 – två vägval i Skandinavien

    I dag uppmärksammas i Skåne ett historiskt ögonblick med blandade känslor. Vintern 1658 frös isarna över Stora Bält, vilket gjorde det möjligt för den svenska armén att marschera rakt in i Danmark. Utfallet blev freden i Roskilde – och att Skåne blev svenskt. Ett enda extremt naturfenomen ledde till ett politiskt vägval som förändrade hela regionens framtid.

    För många skåningar är detta inte längre bara historia. I dagens debatt hörs allt oftare bitter ironi: hade klimatet varit mildare 1658 kanske Skåne aldrig hade blivit svenskt. Det är en provokativ tanke, men den säger något viktigt – beslut och omständigheter vid ett visst ögonblick kan få konsekvenser i hundratals år.

    Skåne 2025 – priset för politiska experiment

    Många menar i dag att stora delar av Skåne fått betala ett högt pris för vad de uppfattar som en ansvarslös migrationspolitik. Städer som Malmö, Landskrona och Helsingborg lyfts ofta fram som exempel på samhällen där utvecklingen gått kraftigt åt fel håll. Man gjorde tappra försök i Sjöbo på 1980-talet, då det fortfarande fanns politiker som lyssnade på folkviljan, och man hade en folkomröstning om huruvida man skulle ta emot ”flyktingar” eller ej. Priset som dåtidens politiker i Sjöbo fick betala, i form av trakasserier från den politiska eliten i Stockholm, blev högt. I dag skulle nog hela Svenska folket vilja resa tillbaka till 1988 och göra om samma folkomröstning för hela riket.

    Särskilt Malmö har blivit en symbol. I Rosengård, bland de DDR-inspirerade betongkomplexen från socialdemokratins misslyckade miljonprogram ifrån 1960-talet, talar boende om skjutningar, sprängningar och öppen kriminalitet. Automatelden ekar ibland mellan husen när kriminella nätverk och klaner – ofta med rötter i MENA-regionen – gör upp om territorier och makt. För många är detta inte längre en fråga om ”upplevd otrygghet”, utan om vardaglig rädsla.

    Sverige – en generös linje med högt pris

    Sedan mitten av 1970-talet har Sverige fört en av Europas mest generösa asyl- och migrationspolitiker. Experter menar att det länge varit för enkelt att få asyl eller stanna kvar, även utan reella möjligheter till egen försörjning. Resultatet har blivit ett omfattande bidragsberoende där notan i slutändan skickas till skattebetalarna.

    Konsekvenserna, enligt denna expertis, är tydliga: djup segregation, parallellsamhällen, gängkriminalitet, skjutningar och socialt sönderfall. Uttalanden från tidigare regeringar – som att ”Europa inte bygger murar” – har i efterhand blivit symboler för en politik som uppfattas som naiv och verklighetsfrånvänd.

    Trots senare års åtstramningar beviljar Sverige fortfarande över 80 000 uppehållstillstånd om året, vilket placerar landet i en särställning i Norden, resultatet är samhälls förfall och kriminalitet.

    Danmark – tidig insikt och hård kurs

    Danmark valde en helt annan väg. Där drog man i bromsen betydligt tidigare. Redan för över tio år sedan började danska politiker tala öppet om riskerna med ett stort asylmottagande, och därefter har kursen konsekvent stramats åt.

    Enligt prognoser för 2025 kan Danmark hamna på det lägsta antalet beviljade asyltillstånd i modern tid – möjligen under 1 000 på ett helt år. Migrationsminister Rasmus Stoklund har varit tydlig: målet är att så få utlänningar som möjligt ska ta sig till Danmark och få asyl. Begränsning är inte ett medel – det är själva målet.

    ”Noll flyktingar” – från tabu till uttalad ambition

    Sedan 2019 har statsminister Mette Frederiksen drivit en linje där ambitionen i praktiken är noll asylinvandring. Kraven för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap har skärpts kraftigt, och signalpolitiken är glasklar: Danmark ska inte vara ett attraktivt mål för asylsökande.

    Vänsterextrema antidemokratiska element talar om brott mot internationella konventioner och om ett kallt samhälle. Förespråkare svarar att alternativet är värre – ett land som förlorar kontrollen över sin migration, sin trygghet och i förlängningen sin välfärdsmodell.

    Två länder – två utfall

    Skillnaden mellan Sverige och Danmark är i dag svår att bortförklara. Där Sverige fortfarande brottas med konsekvenserna av decennier av generös migrationspolitik pekas Danmark ofta ut som ett exempel på ett land som såg problemen i tid och faktiskt gjorde något åt dem.

    Precis som isvintern 1658 blev ett avgörande ögonblick för Skandinavien kan migrationspolitiken visa sig vara ett av vår tids mest ödesdigra vägval – ett vägval vars konsekvenser kommer att prägla våra samhällen långt efter att dagens politiker lämnat scenen.

  • Berlin, en stad som förfaller pga en allt liberal migrationspolitik

    Berlin har sett detta förut. Inte brottsligheten i sig – utan anpassningen. Från 1930-talets tystnad till dagens bortvända blickar löper en röd tråd: viljan att fungera utan att ingripa. I dag sker det inte av rädsla för staten, utan av rädsla för friktion. Det här är ett reportage om en stad som lärt sig att se allt, veta allt – och ändå titta bort.

    Besök upphovsmannens youtube och suipporta honom : https://www.youtube.com/watch?v=aBsdTBHGDZs

    Berlin är ingen oskyldig stad. Den är tränad. Tränad i anpassning, i tystnad, i att förstå skillnaden mellan vad man ser och vad man får säga.

    År 1933 lärde sig stadens invånare snabbt hur överlevnad såg ut. Man såg hur människor försvann, hur affärer bytte ägare, hur språk förändrades. Man anpassade sig inte för att man trodde på systemet, utan för att alternativet var farligare. Att titta bort blev en färdighet. Att inte ställa frågor en dygd.

    Efter 1945 upphörde inte denna logik – den bytte bara form. I Östberlin institutionaliserades den. Staten såg allt, medborgaren låtsades som ingenting. Alla visste, men ingen visste officiellt. I Västberlin utvecklades en annan variant: konflikträdsla. Man valde stabilitet framför konfrontation, vardag framför uppgörelse. Även där blev passivitet ett sätt att fungera.

    När muren föll 1989 firades friheten, men de mentala strukturerna stod kvar. Berlin återförenades geografiskt, men aldrig psykologiskt. Misstron, försiktigheten och reflexen att inte sticka ut levde vidare. Staden byggde en ny berättelse om sig själv – kreativ, tolerant, öppen – men utan att på allvar omförhandla relationen mellan individ, ordning och ansvar.

    Det är denna historiska vana vid anpassning som formar Berlin i dag. Skillnaden är att hotet inte längre är staten. Det är friktionen. Att störa. Att peka ut. Att bryta den sociala överenskommelsen.

    Jag går genom Berlin med kameran påslagen, men det är inte jag som observerar staden – det är staden som observerar mig. Blickar mäter, positioner justeras, människor rör sig enligt mönster som upprepats tusentals gånger. Allt sker öppet, men ingenting ska benämnas. Alla vet vad som pågår. Alla vet vad som förväntas: se, men reagera inte.

    Vid Brandenburger Tor, symbolen för frihet och återförening, möts jag av en annan verklighet. Turister står tätt, medan ficktjuvar och bedragare rör sig metodiskt mellan dem. De utnyttjar artighet, osäkerhet och okunskap. Det sker i fullt dagsljus. Offren märker ofta inget förrän det är för sent. Förbipasserande ser exakt vad som händer – och gör ingenting. Inte av rädsla, utan av vana. Det är här det blir tydligt att problemet inte längre är brottsligheten i sig, utan att den har accepterats som en del av stadsbilden.

    När jag börjar filma reagerar de direkt. Inte för att de är oskyldiga, utan för att kameran bryter den tysta överenskommelsen. Den moderna versionen av anpassning: du ser, men du dokumenterar inte. I dagens Berlin är det inte brotten som stör ordningen – det är synliggörandet av dem.

    Museumsinsel, detta monument över europeisk kultur och civilisation, fungerar som kuliss. Ovan jord: historia, bildning, estetik. Under ytan: organiserade stölder, systematiskt utnyttjande av besökare, grupper som rör sig koordinerat. Turister pressas, distraheras, leds bort från sina sällskap. När jag varnar någon blir jag själv betraktad som problemet. Precis som tidigare i stadens historia är det inte övergreppet som uppfattas som destabiliserande – utan den som påtalar det.

    Tunnelbanan är nästa kapitel. Här är stämningen tätare, mer uppgiven. Människor undviker ögonkontakt. Hörlurar fungerar som mentala skyddsvästar. Öppen droganvändning, aggressivt tiggeri och trakasserier har blivit bakgrundsbrus. Det är inte rädsla som dominerar – det är anpassning. Samma mekanism som alltid: sänk förväntningarna, så slipper du bli besviken.

    I Görlitzer Park blir verkligheten omöjlig att bortförklara. Här pågår öppen narkotikahandel mitt bland barnfamiljer och förbipasserande. Försäljning, förvaring och bevakning sker synligt och organiserat. Buskage används som gömställen för droger och kontanter. Utkiksposter varnar vid polis eller kameror. Alla som vistas i parken vet vad som pågår. Myndigheterna vet. Politikerna vet. Precis som förr råder det ingen kunskapsbrist – bara en ovilja att agera.

    När jag filmar möts jag av aggression. Inte för att jag hotar någon person, utan för att jag hotar anonymiteten. Kameran riskerar att bryta den moderna tystnaden. I ett samhälle där brott tolereras så länge de inte synliggörs, blir den som dokumenterar ett större hot än den som begår brotten.

    Det är här parallellen till stadens historia blir som tydligast. Staten är närvarande men undandragen ansvar. Symboler finns överallt – polisfordon, skyltar, regelverk – men den faktiska kontrollen har ersatts av förvaltning av oordning. Problemen löses inte, de administreras. Precis som tidigare anses kostnaden för verklig handling vara för hög.

    Berlin framstår därför inte som en stad i kris, utan som en stad efter kapitulationen. Ett samhälle som har accepterat sina misslyckanden och byggt ett språk för att leva med dem. Då kallades det nödvändighet. I dag kallas det komplexitet.

    När jag lämnar staden känner jag ingen ilska. Bara en kylig klarhet. Berlin är inte ett undantag – det är ett försprång. Ett framtidsscenario som andra europeiska städer långsamt rör sig mot. En plats där frihet fortfarande firas i tal, men där vardagen styrs av samma gamla reflex: titta bort, anpassa dig, stör inte balansen.

    Det här är inte ett rop på hårdare tag.
    Det är en varning om vad som händer när ett samhälle slutar tro att ordning är möjlig.

    Och det mest dystopiska av allt?
    Att så många har lärt sig att kalla detta för normalt.

    Texten ovan bygger på Kurt Caz video och den transkription som har gjorts. Därefter har en berättelse formats med hjälp av AI – inga överbetalda Södermalmsjournalister här inte.

  • Vänstern och världsordningen

    När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.

    Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem

    Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.

    I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.

    Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.

    Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.

    Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.

    Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.

    2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.

    När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.

    Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.

    Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.

    Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.

    Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.

    Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.

    Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.

    1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.

    Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.

    Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.

    År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.

    Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”

    Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.

    Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.

    Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.

    Faktaruta: Levnadsförhållanden i Venezuela under Chávez och Maduro

    Ekonomisk utveckling

    • Venezuela gick från att vara ett relativt välmående land till djup ekonomisk kris. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt under framför allt senare år. År 2013–2023 föll levnadsstandarden med uppskattningsvis omkring 74 % enligt analyser av ekonomiska data. (economicsobservatory.com)
    • Landets ekonomi har krympt kraftigt, inte minst genom fallande oljeproduktion, ineffektivitet och dålig förvaltning. (cfr.org)

    Poverty och inkomst

    • Venezuela har en mycket hög fattigdomsnivå: en betydande majoritet av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och en stor del i extrem fattigdom. (Wikipedia)
    • Studier har visat att mer än 80 % av befolkningen är fattiga, och över 50 % lever i extrem fattigdom – med många som inte kan köpa grundläggande livsmedel. (Wikipedia)

    Brist på mat och mediciner

    • Långvariga livsmedelsbristproblem har förekommit sedan Chávez’ tid, och förvärrats under Maduro. Grundläggande varor som mjölk, kött, ris och mediciner har ofta saknats i butiker. (Wikipedia)
    • FN-undersökningar pekar på att stora delar av befolkningen har bristande tillgång till adekvat mat och läkemedel, vilket lett till undernäring och förlorad kroppsvikt hos många. (Wikipedia)

    Inflation och valuta

    • Venezuela har upplevt extrem inflation, inklusive perioder av hyperinflation under 2010-talet som kraftigt minskade köpkraften. (Wikipedia)
    • Även om inflationen sjönk något senare under Maduro, kvarstår höga prisökningar och svag valuta som stora problem. (Reuters)

    Migration och humanitär kris

    • Miljoner venezuelaner har lämnat landet i sökandet efter bättre levnadsvillkor, vilket har skapat en av de största migrationsströmmarna i regionens historia. (donare.info)

    Sociala och politiska konsekvenser

    • Den ekonomiska kollapsen har följts av ökande brottslighet, repression, bristande rättssäkerhet och inskränkta mänskliga rättigheter under Maduros styre. (Wikipedia)

    Chávez’ tid vs. Madurors tid

    • Under Chávez (1999–2013) genomfördes omfattande sociala program och initialt minskade viss fattigdom, men beroendet av olja ökade och ekonomin blev sårbar för prisfall. (Wikipedia)
    • Krisen förvärrades under Maduro, med ökande resursskuld, hög inflation, brist på basvaror och djupare social kollaps. (Wikipedia)

    Sammanfattningsvis har levnadsförhållandena i Venezuela under Chávez och framför allt under Maduro försämrats kraftigt, med utbredd fattigdom, brist på mat och mediciner, kraftig inflation, massutvandring och en omfattande socioekonomisk och humanitär kris.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Zahra och Afshads vägra att åka hem, de klamra sej kvar i Sverige.

    Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.

    Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.

    Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.

    På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.

    År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.

    Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.

    – Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.

    Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.

    ”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.

    För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.

    Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.

    Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.

    Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.

    Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?

    Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.

    Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.

    Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.

    Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.

    En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.

    Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.

  • Vänsterextremist kör på ICE-polis och skjuter ihjäl kommunisten i nödvärn.

    En 37-årig kvinna, Renee Nicole Good, sköts till döds under en insats av den amerikanska immigrationsmyndigheten ICE i Minneapolis. Myndigheterna hävdar att hon försökte köra på poliser med sin bil, medan stadens politiker ifrågasätter händelsen och kräver en fullständig utredning. Skjutningen har väckt stark kritik och ökat spänningarna mellan federala myndigheter och stadens ledning.

    Stadsledare i Minneapolis har identifierat kvinnan som sköts till döds under en insats av den amerikanska immigrationsmyndigheten ICE på onsdagen. Hon hette Renee Nicole Good och var 37 år gammal. Händelsen har lett till starka motsättningar mellan federala myndigheter och stadens politiker, som ger helt olika bilder av vad som hände.

    Enligt det amerikanska inrikessäkerhetsdepartementet (DHS) försökte ICE-agenter gripa personer i södra Minneapolis när Good ska ha försökt köra på poliser med sin bil. En agent ska då ha skjutit henne i vad myndigheten beskriver som självförsvar.

    Minneapolis politiker reagerade kraftigt och sa i ett uttalande att ”en medlem av vårt samhälle har dödats”. De menar att den som dödar någon i staden måste gripas och utredas, och anklagar federala immigrationsmyndigheter för att ha fört våld och otrygghet till Minneapolis. De lovade också att arbeta för att skydda stadens invånare, särskilt invandrare.

    Vem var Renee Nicole Good?

    Renee Goods mamma, Donna Ganger, berättade för tidningen Minnesota Star Tribune att dottern bodde i Minneapolisområdet tillsammans med sin partner. Familjen fick besked om hennes död sent på onsdagsförmiddagen.

    – Det är så onödigt att hon dog. Hon var säkert livrädd, sa mamman.

    Hon betonade att Renee inte deltog i protester mot ICE och beskrev henne som en mycket snäll och omtänksam person som brydde sig djupt om andra.

    Good hade tidigare varit gift med Timmy Ray Macklin Jr., som dog 2023. De hade ett barn tillsammans. Efter Goods död har barnets farfar sagt att han ska resa för att ta hand om barnet.

    Renee Good dog av skottskador. Den ICE-agent som sköt henne har inte identifierats offentligt och händelsen utreds fortfarande.

    Stadsfullmäktige i Minneapolis bekräftade hennes identitet och krävde i ett gemensamt uttalande att ICE ska lämna staden.

    På sociala medier beskrev Renee sig själv som poet, författare, mamma och amatörgitarrist. Hon kom ursprungligen från Colorado. Hon studerade kreativt skrivande vid Old Dominion University och vann där ett poesipris 2020. Hennes texter hade publicerats i flera litterära sammanhang, och hon drev även en podcast tillsammans med sin dåvarande make.

    Myndigheternas version

    USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem säger att Good försökte köra över en polis med sin bil. Hon menar att dödsskjutningen hade kunnat undvikas, men att ICE genomförde en laglig insats.

    Enligt Noem fastnade ett ICE-fordon i snön, och när agenter försökte få loss det ska de ha blivit blockerade och trakasserade av personer på platsen. Good ska enligt henne ha ställt sin bil i vägen flera gånger och vägrat kliva ur när hon uppmanades till det.

    Noem hävdar att Good till slut använde bilen som ett vapen och körde på en polis, som fördes till sjukhus men senare skrevs ut.

    Bilen Good körde hade registreringsskyltar från Missouri och var registrerad på hennes namn i Kansas City. Det är oklart varför bilen var registrerad i en annan delstat.

    Noem kallade händelsen för ”inhemsk terrorism” och sa att attacker med fordon mot federala poliser har blivit vanligare. Hon uppmanade politiker att tydligt ta avstånd från våld mot polis och menade att hård retorik mot federala myndigheter bidrar till sådana situationer.

    Samtidigt uppger Fox News, med hänvisning till ICE-källor, att inga av agenterna bar kroppskameror vid tillfället. ICE håller på att införa kroppskameror nationellt, men just denna insats hade inga sådana kameror.

    Händelsen sker i ett läge där relationen mellan Minneapolis stad och federala immigrationsmyndigheter är mycket ansträngd, efter att tusentals extra federala poliser nyligen skickats till området. Det har lett till protester och stark kritik från stadens ledning.

    Faktaruta: ICE

    ICE står för Immigration and Customs Enforcement och är en amerikansk federal myndighet.

    • Tillhör: USA:s Department of Homeland Security (DHS)
    • Bildades: 2003
    • Huvuduppgift: Genomdriva immigrationslagar, göra gripanden och utvisningar
    • Arbetar också med: Människosmuggling, narkotikahandel och gränsöverskridande brott
    • Omdebatterad: Radikala och subversiva grupper på den yttersta vänsterkanten angriper ICE för att myndigheten rensar samhället från kriminella individer.

  • Slipper livstidsutvisning för stöld av ostar – det svenska rättssystemet fallerar igen.

    Han hotar att hugga och döda en butiksanställd efter en simpel stöld – ändå belönas han med straffrabatt och en symbolisk utvisning på bara 10 år. Domen i Solna tingsrätt är ett hån mot brottsoffer, företagare och alla laglydiga i Sverige.

    När den vänsterradikala domaren fröken Proppmätt sitter och tycker synd om brottslingar får man endast fjuttiga 10 års utvisning i stället för livstid. Fler och fler svenskar frågar vad det är för fel på Sveriges alltför liberala straffsystem.

    Oststölden som blev rån – och domen som väcker vrede

    En till synes banal stöld i en livsmedelsbutik i Sundbyberg har utvecklats till ett uppmärksammat rättsfall som nu väcker starka reaktioner. En 29-årig man har dömts till ett och ett halvt års fängelse samt utvisning i tio år efter att en stöld eskalerat till våld och dödshot. Domen från Solna tingsrätt kritiseras för att vara alltför mild och för att, enligt kritikerna, sätta förövarens situation före brottsoffrets.

    Händelsen

    Det var i september förra året som mannen gick in på ICA Skogsbacken. Med tom kundkorg men fylld ryggsäck passerade han kassan och lämnade butiken. Personalen reagerade, granskade övervakningsfilmen och såg hur mannen plockat på sig åtta ostar.

    Två anställda följde efter och konfronterade honom på Storskogstorget. Där urartade situationen snabbt. Mannen blev våldsam, slog en av de anställda i ansiktet och uttalade hot om att hugga eller döda. Händelsen, som började som en ringa stöld, fick därmed betydligt allvarligare konsekvenser.

    Från stöld till rån

    Själva stölden bedömdes som ringa, men på grund av våldet och dödshoten rubricerades gärningen som rån. Tingsrätten beskrev omständigheterna som allvarliga. Trots detta landade straffet på 1,5 års fängelse, reducerat med 33 procents straffrabatt, samt en tidsbegränsad utvisning på bara tio år.

    Det är just här som kritiken tar fart. Många menar att straffet framstår som oproportionerligt lågt i förhållande till gärningens allvar, särskilt med tanke på att våld och hot mot liv förekom.

    Kritiken mot domen

    Kritiker pekar på flera aspekter som väcker ilska. Dels straffrabatten, som uppfattas som svår att motivera när våld använts mot butikspersonal. Dels att utvisningen är tidsbegränsad, och att domstolen vägt in gärningsmannens eventuella anknytning till Sverige. Enligt experter inom etik och männskliga rättigheter borde brist på svenskt medborgarskap leda till utvisning utan hänsyn till personliga kopplingar, när allvarliga brott begås.

    Samtidigt menar många att brottsoffret hamnar i skymundan. Näringsidkaren som drabbas av stölden måste själv arbeta in förlusten och dessutom betala moms på varor som aldrig sålts. Den ekonomiska och psykiska belastningen hamnar hos företagaren och de anställda – inte hos gärningsmannen.

    Det är handlaren Sjöqvist som tvingas ta hela smällen, medan svenska domstolar fortsätter att visa större medkänsla med brottslingar än med deras offer. Matpriserna har nått rekordhöga nivåer och beror delvis på att livsmedelshandeln har drabbats av ökade kostnader i form av ringa stölder.

    Ett system som tappat proportionerna?

    Domen beskrivs av kritiker som ett typexempel på hur Sveriges rättssystem prioriterar förövaren framför offret. Våld och dödshot relativiseras, medan gärningsmannens personliga förhållanden ges stort utrymme. Livstids utvisning blir det inte ens vid upprepade brott, utan i stället tidsbegränsningar och rabatter.

    Resultatet, menar experter, är ett samhälle där kriminella möts av mildhet och där laglydiga medborgare och företagare får bära konsekvenserna. Oststölden i Sundbyberg blev ett rån – men domen har för många blivit ännu ett kapitel i berättelsen om ett rättssystem som, enligt dem, tappat sina proportioner.


    Brottslingen kom från Afghanistan och hade inga asylskäl för att få stanna i Sverige. Frågan man kan ställa sig är därför varför han ens släpptes ut i det svenska samhället. Ingen från Afghanistan eller dessa närområden har asylskäl i Sverige. Återigen misslyckas det svenska samhället.

  • Ny lag gör det lättare för myndigheter att lägg pussel om sina medborgare.

    När myndigheter delar kunskap i stället för att arbeta var för sig ökar möjligheten att förebygga brott, skydda barn och stoppa missbruk av välfärden. Med nya regler för informationsdelning tas nu ett avgörande steg mot ett tryggare Sverige – där samarbete, tidiga insatser och gemensamt ansvar står i centrum.

    Är det början på slutet för det Al Capone-Sverige vi har? Eller kommer vi att fortsätta släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen även efter valet 2026, om SD eventuellt inte längre har något inflytande?

    Tänk dig ett samhälle där viktiga pusselbitar inte längre ligger utspridda i olika lådor. Där skolan ser tidiga varningssignaler, socialtjänsten förstår helheten och polisen kan agera snabbare – tillsammans. Det är precis den förändringen som nu tar form i Sverige genom nya regler för informationsdelning mellan myndigheter.

    I över 50 år har experter pekat på samma problem: sekretessregler har ibland gjort att myndigheter inte kunnat samarbeta fullt ut, trots att de haft samma mål – att skydda människor och förebygga brott. Nu sker ett historiskt skifte.

    Ett systemskifte för samarbete

    Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär att alla myndigheter, inklusive kommuner, regioner och vissa privata aktörer, kan dela information med varandra när det behövs för att förebygga, förhindra eller utreda brott, bidragsfusk och andra regelöverträdelser.

    Det handlar inte om fri informationsspridning, utan om smartare samarbete. Varje gång information delas görs en noggrann intresseavvägning, och känsliga uppgifter skyddas fortfarande. Men onödiga hinder rivs.

    Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver reformen som avgörande för att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och för att slå mot den kriminella ekonomin. När myndigheter får en gemensam lägesbild kan de agera tidigare – innan problemen växer sig stora.

    Barn får hjälp i tid

    En av de mest hoppfulla effekterna gäller barn och unga. När polis, skola och socialtjänst kan sitta vid samma bord och tala öppet om samma barn, skapas helt nya möjligheter att upptäcka risker tidigt.

    Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lyfter just detta: tidiga insatser kan göra hela skillnaden mellan en trygg framtid och en väg in i kriminalitet. Forskning visar att tidig samverkan är en av de mest effektiva metoderna för brottsförebyggande arbete.

    Stoppar fusk – stärker välfärden

    Reformen stärker också välfärdssystemen. Genom bättre informationsutbyte kan myndigheter snabbare upptäcka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott. Det betyder att mer resurser kan gå till dem som verkligen behöver stöd.

    Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje betonar att kampen mot bidragsbrott är central för att strypa den kriminella ekonomin. När fusket minskar ökar tilliten – och ett samhälle med hög tillit är ett tryggare samhälle.

    Ett tryggare Sverige, steg för steg

    Det nya regelverket är ingen mirakellösning, men det är ett kraftfullt verktyg. När myndigheter delar information effektivt kan brott förebyggas, barn skyddas och välfärden värnas.

    Kort sagt: genom att samarbeta bättre och använda kunskap klokare tar Sverige ett tydligt steg mot ökad trygghet, starkare gemenskap och en ljusare framtid.

    Fakta: Nya sekretessbrytande bestämmelsen

    • Vad? En ny regel som kan bryta sekretess så att uppgifter kan delas mellan aktörer när det behövs för att motverka brott och andra regelöverträdelser.
    • Vilka omfattas? Alla myndigheter – inklusive kommuner och regioner – samt vissa privata aktörer som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL).
    • Vad får delas? Uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda exempelvis brott, felaktiga utbetalningar och fusk.
    • Vad är nytt? Informationsdelningen är inte enkelriktad – uppgifter kan även lämnas från brottsbekämpningen till andra myndigheter och direkt mellan myndigheter utan brottsbekämpande uppdrag.
    • Vilka skydd finns? Innan uppgifter lämnas ut ska en intresseavvägning göras, och vissa typer av sekretess undantås från bestämmelsens tillämpningsområde.

    Syfte: snabbare samarbete, tidigare insatser och bättre träffsäkerhet i arbetet mot gängrekrytering, välfärdsbrott och annan kriminalitet.

  • Kommunistpolitiker kräver att illegala Ayla skall få stanna i Sverige.

    Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.

    Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.

    Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.

    Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen

    Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.

    Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.

    Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.

    Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.

    Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Snöröjningen i Stockholm – ett dyrt misslyckande under Miljöpartiets ansvar

    Höga kostnader, låg kvalitet och återkommande kaos. Snöröjningen i Stockholm har blivit en symbol för ett bredare misslyckande i stadens trafikpolitik. Under Miljöpartiets ansvar har plogningen präglats av bristande kontroll, felprioriteringar och undermåliga resultat – samtidigt som jämförbara städer i norra Sverige visar att effektiv snöröjning både är möjlig och självklar. Kritiken växer nu mot en politik där ideologi upplevs gå före säkerhet, framkomlighet och sunt förnuft.

    Snöröjningen i Stockholm har under senare år utvecklats till ett närmast skolboksexempel på politiskt misslyckande. Sedan Miljöpartiet tog kontroll över stadens trafikpolitik har kostnaderna skenat, kvaliteten rasat och kontrollen över entreprenörerna i praktiken upphört. Resultatet är en huvudstad där invånare tvingas navigera på is, modd och oplogade bostadsgator – trots att enorma skattemedel satsas på verksamheten.

    Det råder i dag stor oklarhet kring vad stockholmarna faktiskt får för sina pengar. Plogning uteblir, sandning sker för sent eller inte alls, och när avtal inte följs tycks konsekvenserna vara obefintliga. Detta är inte en fråga om extremt väder, utan om politiska prioriteringar där ideologi gått före grundläggande samhällsservice.

    Pinsamma jämförelser med norra Sverige

    Kontrasten mot norrländska städer är talande. I Kiruna och Hudiksvall, där vintrarna är både längre och betydligt hårdare, fungerar snöröjningen ofta föredömligt. Där betraktas snö som ett faktum som ska hanteras effektivt – inte som ett problem att bortförklara. Vägar plogas i tid, gångbanor sandas systematiskt och invånarna kan röra sig säkert.

    Att Stockholm, med helt andra ekonomiska resurser, misslyckas där mindre kommuner lyckas, säger mycket om hur illa styrningen fungerat.

    Ironiskt nog har situationen ibland beskrivits som så absurd att man skämtsamt sagt att Försvarsmakten borde dela ut överskottslager av Vita blixten för att människor över huvud taget ska kunna ta sig fram på de dåligt ploggade vägbanorna.

    Ideologi före vardagsnytta

    Snöröjningskaoset ses av många som ännu ett exempel på hur Miljöpartiet prioriterar symbolpolitik och aktivistiska mål framför fungerande vardagslösningar. Fokus har lagts på att gynna vissa trafikslag och politiska markeringar, medan grundläggande krav på säkerhet, framkomlighet och ansvar har hamnat i skymundan.

    För vanliga stockholmare har detta inneburit ökade olyckor, sämre framkomlighet för räddningstjänst och kollektivtrafik samt ett växande misstroende mot stadens förmåga att hantera basala uppgifter.

    SD:s alternativ: trygghet och sunt förnuft

    Mot denna bakgrund presenterar Sverigedemokraterna ett alternativ i sin skuggbudget för 2026. En central del är äldrevänlig snöröjning, där snö- och halkbekämpning prioriteras där riskerna är som störst – runt äldreboenden, vårdcentraler, busshållplatser och gångstråk med mycket fotgängare.

    – När en äldre person faller kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att inte prioritera dessa platser är direkt ansvarslöst, säger Gabriel Kroon (SD), gruppledare i Stockholms stadshus.

    Felaktig plogordning

    Sverigedemokraterna vill också ändra stadens prioriteringsordning. Enligt partiet har Miljöpartiet lagt oproportionerligt stort fokus på cykelvägar, trots att cykeln är det minst använda färdmedlet vintertid. Samtidigt lämnas bilvägar och bostadsgator i ett skick som riskerar både liv, hälsa och framkomlighet.

    – Cykelvägar ska prioriteras sist. Det är ett tydligt exempel på hur ideologi fått gå före sunt förnuft, säger Kroon.

    Inspektörer i stället för ursäkter

    För att komma till rätta med bristerna vill SD införa särskilda snöröjningsinspektörer som aktivt kontrollerar att entreprenörerna sköter sitt uppdrag. I dag brister uppföljningen kraftigt, särskilt i villaområden där plogning ofta sker sent eller uteblir helt – utan att någon ställs till svars.

    En huvudstad värd namnet

    Snöröjning handlar inte om lyx, utan om säkerhet, värdighet och grundläggande samhällsansvar. Under Miljöpartiets ledning har Stockholm gång på gång misslyckats med detta uppdrag. För många invånare har vintrarna blivit en återkommande påminnelse om vad som händer när ideologi tillåts gå före verklighet – och när politiskt ansvar begravs i snömodden.

  • Statens filmcensur – När inkompetenta politiker skulle bestämma vad du fick se på video

    I början av 1980-talet ansåg svenska politiker att publiken behövde skyddas från populärkulturen. Under parollen ansvar och ordning försökte inkompetenta FP-politiker och censurivrare avgöra vilka filmer som var lämpliga att se – inte bara på bio, utan även i hemmets videoapparater. Resultatet blev moralpanik, godtyckliga förbud och ett av de tydligaste misstagen i svensk filmcensurhistoria: jakten på The Warriors.

    En förbjuden resa genom natten

    The Warriors och svensk filmcensur i det tidiga 1980-talet

    När The Warriors hade svensk biopremiär hösten 1979 möttes den inte bara av publikens nyfikenhet, utan också av statens misstänksamhet. I ett Sverige präglat av tidigt 1980-tal, moralisk oro och växande rädsla för ungdomskultur, blev filmen snabbt föremål för ingripande från Statens Biografbyrå.

    Filmen, regisserad av Walter Hill och baserad på Sol Yuricks roman från 1965 – i sin tur inspirerad av Xenofons Anabasis – är en stiliserad nattlig odyssé genom New York. Ett gäng från Coney Island tvingas ta sig 48 kilometer hem genom fientligt territorium efter att ha blivit falskt anklagade för mordet på en karismatisk gängledare.

    Detta mytiska, närmast operaliknande upplägg spelade dock liten roll för censuren.

    Rädsla för ungdomar, inte för våld

    I Sverige totalförbjöds filmen initialt. Motiveringen var att den kunde inspirera ungdomar till våld och gängslagsmål. Resonemanget var typiskt för tiden: film betraktades inte som konst eller berättelse, utan som ett direkt handlingsutlösande hot.

    Det paradoxala är att The Warriors nästan helt saknar det våld som censuren påstod sig vilja stoppa. Det finns inga grafiska skildringar, inget sexualiserat våld och knappt något blod. Slagsmålen är koreograferade, överdrivna och mer besläktade med dans än realism. Ändå bedömdes filmen som farligare än betydligt brutalare samtidsskildringar.

    I stället för att analysera form, symbolik och sammanhang valde censuren att reagera reflexmässigt på yttre attribut: gäng, stad, natt, unga män.

    Folkpartiet och den liberala paradoxen

    Förbudet ska förstås i sitt politiska sammanhang. Det tidiga 1980-talet präglades av en stark filmcensur med brett politiskt stöd. Särskilt anmärkningsvärt är Folkpartiets roll. Samma parti som i retoriken försvarade yttrandefrihet, bildning och individens ansvar, stödde i praktiken en av Europas mest långtgående filmcensurer.

    Vid denna tid tillsattes folkpartister på centrala kulturposter, samtidigt som man försvarade en ordning där vuxna biobesökare ansågs oförmögna att tolka fiktion utan att imitera den. Det var en liberalism där friheten tog slut så fort den blev högljudd, urban eller ungdomlig.

    Från totalförbud till frikännande

    Förbudet mot The Warriors överklagades till regeringen, som till slut upphävde beslutet och släppte filmen fri i oklippt version. Därmed erkände man indirekt att filmcensuren gått för långt.

    Men skadan var redan skedd. Filmen hade hunnit stämplas som farlig, trots att dess berättelse i grunden handlar om lojalitet, ansvar och överlevnad. Gänget Warriors framställs inte som förebilder, utan som unga människor fångade i ett våldsamt system de inte kontrollerar.

    Kultfilmens revansch

    Historien har varit betydligt mer generös än censuren. The Warriors har i dag status som internationell kultfilm. Den studeras i filmvetenskapliga sammanhang, refereras i populärkultur, har gett upphov till tv-spel och andra sidoberättelser och betraktas som ett tydligt tidsdokument över 1970-talets urbana mytologi.

    Inga belägg har någonsin presenterats för att filmen lett till ökat våld i Sverige. Däremot har den blivit ett skolexempel på hur moralpanik kan få staten att ingripa mot konst den inte förstår.

    Slutsats: när censuren avslöjar sin egen rädsla

    Fallet The Warriors visar hur den svenska filmcensuren i det tidiga 1980-talet, med politiskt stöd från ett självutnämnt liberalt parti, agerade utifrån rädsla snarare än analys. Man förbjöd inte våldets brutalitet, utan dess estetik. Inte brottets konsekvens, utan ungdomens närvaro.

    Det är i dag tydligt vem som fick rätt.
    Censuren försvann.
    Filmen blev kvar.

    Faktaruta: The Warriors
    Svensk titel
    The Warriors – krigarna
    Originaltitel
    The Warriors
    År
    1979
    Genre
    Action / thriller
    Regi
    Walter Hill
    Producent
    Lawrence Gordon
    Manus
    David Shaber, Walter Hill
    Förlaga
    The Warriors (Sol Yurick, 1965), inspirerad av Xenofons Anabasis
    Musik
    Barry De Vorzon
    Foto
    Andrew Laszlo
    Klippning
    David Holden; Freeman Davies, Jr.; Billy Weber; Susan E. Morse
    Distributör
    Paramount Pictures
    Premiär (USA)
    9 februari 1979
    Premiär (Sverige)
    29 oktober 1979
    Speltid
    92 minuter
    Land
    USA
    Språk
    Engelska
    Budget
    4 miljoner USD
    Intäkter
    22,5 miljoner USD
    När man i dag ser det ”fruktansvärda våld” som dåtidens Folkparti – dagens Liberalerna – varnande för, är det omöjligt att inte dra slutsatsen att de själva lade grunden till katastrofen. Tänk om 1970- och 80-talens politiker hade kunnat färdas 46 år framåt i tiden och med egna ögon bevittna den samhällsupplösning deras beslut orsakat. Under 1990-talet rev Folkpartiet upp Luciabeslutet och öppnade dörren för ett kosmopolitiskt haveri, vilket år 2026 har förvandlat Sverige till ett socialt och kulturellt helvete på jorden.

  • Gevär m/96 – “Swedish Mauser” och berättelsen om ett gevär som formade ett sekel

    När Sverige i slutet av 1800-talet stod inför valet av ett nytt standardgevär handlade det inte bara om eldkraft, utan om precision, pålitlighet och framtidssäkring. Resultatet blev Gevär m/96 – ett repetergevär som kom att prägla det svenska försvaret i nästan ett sekel och som än i dag räknas som ett av de mest välbyggda militärgevären från sin tid. Från militära övningsfält till jaktmarker och skjutbanor lever “Swedish Mauser” vidare som ett stycke svensk ingenjörshistoria.

    Gevär M/96

    Det finns militära prylar som blir mer än bara utrustning. De blir tidsmarkörer. Gevär m/96 – ofta kallat Swedish Mauser – är ett vapen, ja, men också en komprimerad berättelse om svensk industri, materialkunnande, standardisering och en försvarsmakt som steg in i den moderna eran.

    Sverige vid vägskälet: från Rolling Block till repetergevär

    Mot slutet av 1800-talet stod Sverige (och den svensk-norska unionen) inför en klassisk militär utmaning: ett beprövat system som börjat bli gammalt. Remington Rolling Block hade gjort sitt jobb, men teknikutvecklingen gick snabbt. I Europa gick trenden mot repetergevär med magasin, snabbare eldhastighet och effektivare ammunition.

    Därför startade en omfattande utvärdering. Sverige testade flera alternativ – bland annat Krag–Jørgensen och Mannlicher – och följde noggrant den tyska vapenkonstruktören Paul Mausers arbete. Svenska officerare reste till Oberndorf för att titta närmare på de senaste konstruktionerna. Det var inte ett spontant köp, utan ett metodiskt urval.

    Varför Mauser vann: teknik som tål verkligheten

    Mauser-systemen hade ett rykte om sig: robusthet, driftsäkerhet och enkelhet att hantera under press. För m/96 framhölls särskilt en smidig och tålig mekanism med god korrosionsresistens, säker hantering med låg risk för oavsiktlig avfyrning jämfört med vissa konkurrenter, samt ett femskottsmagasin som var lätt att ladda, antingen med laddram eller patron för patron.

    En Mauser – men svensk: anpassningarna som blev m/96

    Sverige valde en konstruktion baserad på Mausers 1893-system, men gjorde egna anpassningar för att möta svenska krav. Resultatet blev m/1896 – en blandning av tysk grundidé och svensk precisionstradition.

    Det mest avgörande var dock inte bara själva geväret. Det var ammunitionen.

    6,5×55 mm: patronen som blev en långlivad standard

    Den svensk-norska kommissionen ville ta fram en patron med god ballistik – alltså en projektilbana som är förutsägbar, effektiv och precisionvänlig. Resultatet blev 6,5×55 mm, en kaliber som än i dag har ett starkt rykte inom jakt och sportskytte.

    De tidiga laddningarna använde rundnoskula. År 1941 gick Sverige över till en spetsig kula, m/41, för att förbättra egenskaperna ytterligare, bland annat genom flackare bana och bättre prestanda på längre håll. Att en patron från 1890-talets slut fortfarande är populär säger något om hur välbalanserad konstruktionen var: tillräckligt kraftfull, hanterbar rekyl och hög precision.

    Tillverkningen: från Oberndorf till Eskilstuna – och vidare

    De första gevären byggdes vid Mauser-fabriken i Oberndorf i Tyskland. Men Sverige ville snabbt säkra inhemsk kapacitet. Därför flyttades produktionen till Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna, och senare bidrog även Husqvarna Vapenfabrik.

    I omkring 750 000 vapen i “Swedish Mauser”-familjen, där m/94-karbiner, m/96 långgevär och m/38 kortgevär utgör de stora grupperna, och m/41 är prickskyttevarianten.

    Stämplar och kontroll: ett “pass” i metall

    Många svenska vapen är märkta på ett sätt som närmast påminner om ett industriellt protokoll. Stämplar kan visa tillverkare, årtal och inspektionskedjor. Ett exempel är märkningen “HK”, som anges indikera inspektion av Helge Kolthoff, inspektionsofficer vid gevärsfaktoriet mellan 1912 och 1923.

    Det här är en del av en större svensk tradition: mätbarhet, kontroll och spårbarhet. Vapnet var inte bara färdigt, det var godkänt.

    Mässingsbrickan: från förbandstillhörighet till ballistikminne

    En av de mest igenkännbara detaljerna på många m/94 och m/96 är mässingsbrickan på kolven. Den kunde börja som ren administration: vilket förband tillhör geväret? Senare kunde brickan vändas och användas som en praktisk hjälp för skytten: hur siktet skulle justeras för olika avstånd och ammunitionstyper.

    Från beredskap till prickskytte: m/96 i ett långt sekel

    m/96 blev Sveriges standardgevär från 1890-talets slut och långt in på 1900-talet. Under beredskapstiden 1939–1945 fanns det i centrum av svensk försvarsförmåga. Finland köpte ett större antal m/96.

    När automatvapen tog över försvann inte m/96 över en natt. Det blev kvar i utbildning, förråd och specialroller. Särskilt intressant är prickskytteutvecklingen: m/41 byggdes av utvalda, träffsäkra gevär som konverterades med kikarsikte och anpassningar, och m/41B var en senare förbättring som fått gott rykte.

    Ett civilt efterliv: jakt, tävling och förenings-Sverige

    När m/96 väl fasades ut ur tjänst hamnade stora mängder på den civila marknaden. Jägare uppskattade 6,5×55 mm och gevärets stabilitet. Sportskyttar uppskattade precisionen och den robusta mekaniken. Inom Frivilliga Skytterörelsen har m/96 haft en lång tävlingstradition och fortsatte leva i svensk skyttekultur långt efter sin militära storhetstid.

    Varför m/96 fortfarande fascinerar

    m/96 har en ovanlig kombination av teknisk kvalitet, industriell berättelse, kulturellt efterliv och en detaljrik spårbarhet i stämplar, modeller och varianter. Det är inte bara ett gevär från en annan tid, utan ett stycke svensk modernisering – i stål, trä och 6,5 millimeter.

    Faktaruta: Gevär m/1896 (“Swedish Mauser”)
    Kort sagt: Svenskt standardgevär som byggde på Mausers 1893-system, anpassat efter svenska krav och känt för robusthet och precision.
    • Typ: repetergevär (bolt-action)
    • Kaliber: 6,5×55 mm
    • Magasin: 5 patroner, laddas med laddram (stripper clip) eller enstaka patroner
    • Införd: 1896 (i svensk tjänst från slutet av 1890-talet)
    • Tillverkare: Mauser (Oberndorf), Carl Gustafs stads gevärsfaktori (Eskilstuna), Husqvarna Vapenfabrik
    • Varianter i familjen: m/94 (karbin), m/96 (långgevär), m/38 (kortgevär), m/41/m/41B (prickskytte)
    • Detalj att kika efter: stämplar för år/inspektion samt mässingsbricka på kolven (förband/inställningar)

  • Datasaabaffären – När regeringen Palme sålde USA teknik illegalt till banditstater bakom järnridån.

    Datasaabaffären var en av de mest laddade svenska teknikskandalerna under kalla kriget. Vad som började som en framgångsrik export av ett civilt flygtrafikledningssystem utvecklades till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där frågor om exportkontroll, neutralitet och teknikens militära betydelse hamnade i centrum. Affären visade hur svensk högteknologi kunde få oväntade konsekvenser i en värld präglad av stormaktsrivalitet.

    Datasaabaffären är en av de mest uppmärksammade tekniska och utrikespolitiska affärerna i modern svensk historia. Den utspelade sig under det kalla kriget och handlade om hur ett svenskt flygtrafikledningssystem, avsett för civil användning, kom att bli föremål för en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA efter att delar av tekniken hamnat i Sovjetunionen utan korrekt exporttillstånd.

    Affären illustrerar hur avancerad teknik, även när den utvecklas för civila ändamål, kan få säkerhetspolitisk betydelse i en tid präglad av misstro mellan stormakter.

    Bakgrunden – ett svenskt tekniskt genombrott

    Under 1970-talet var Sverige internationellt framstående inom datateknik och realtidssystem. Företaget Stansaab, senare Datasaab, utvecklade avancerade system för flygtrafikledning. År 1975 vann bolaget en mycket stor order från Sovjetunionen på ett komplett lufttrafikledningssystem med namnet TERCAS, avsett för bland annat Moskva och Kiev.

    Systemet var svenskkonstruerat och byggde kring datorn Censor 932 V. Det kunde ta emot radarsignaler, omvandla dem till digital information och presentera flygläget i realtid för flygledare. För sin tid var detta högteknologi, och affären sågs som ett prestigeprojekt för svensk industri.

    Tekniken som blev politiskt känslig

    Trots att systemet var utvecklat i Sverige innehöll vissa delar amerikanska elektroniska komponenter. Under kalla kriget krävde USA särskilda export- och reexportlicenser för sådan teknik, särskilt om den kunde hamna i Sovjetunionen.

    Problemet gällde främst så kallade primärradarextraktorer. Till skillnad från sekundärradar, som bygger på transpondrar i flygplanen, kan primärradar upptäcka alla flygplan oavsett utrustning. Det gjorde tekniken användbar även för militär övervakning, även om systemet officiellt var civilt.

    USA beviljade endast exportlicens för ett nedbantat system, där vissa nödvändiga kretskort saknades.

    Hur exportreglerna kringgicks

    För att ändå kunna leverera ett fungerande system tog Stansaab till informella lösningar. Svenska tekniker tog med sig de förbjudna kretskorten till Sovjetunionen i samband med tester och installation. Kort därefter blev de kvar där, utan att någon formell exportlicens hade beviljats.

    I vissa fall märktes amerikanska komponenter om för att se ut som om de vore tillverkade i Sverige. Företagsledningen sökte aldrig den sista nödvändiga licensen, något som senare erkändes öppet.

    Avslöjandet och den diplomatiska krisen

    År 1980 avslöjades affären av journalister. Kort därefter rapporterade svensk television om den otillåtna teknikutförseln. USA reagerade kraftigt och krävde förklaringar från den svenska regeringen, som tidigare hade lovat att övervaka reexporten.

    År 1981 tvingades regeringen medge att exportkontrollen hade misslyckats och framförde en formell ursäkt till USA. Händelsen ledde till en utdragen diplomatisk konflikt som kom att kallas Datasaabaffären.

    Internationella konsekvenser

    USA hävdade att den exporterade tekniken hade militär betydelse och påverkade amerikansk försvarsplanering. Som påtryckningsmedel stoppades försäljningen av vissa vapensystem till Sverige, bland annat den modernaste versionen av Sidewinder-roboten och viktiga komponenter till JAS-projektet.

    Datasaabs nya ägare Ericsson dömdes senare i USA till betydande böter för brott mot amerikansk exportlagstiftning. Först flera år senare normaliserades relationerna fullt ut.

    Olika tolkningar av affärens betydelse

    Det har rått delade meningar om hur allvarlig affären egentligen var. Kritiker menar att Sverige bidrog till att stärka Sovjetunionens luftövervakning, möjligen även i militära sammanhang som invasionen av Afghanistan 1979.

    Datasaabs ledning har däremot konsekvent hävdat att tekniken var civil, allmänt känd och inte militärt avgörande. Enligt detta synsätt handlade affären mer om politik, prestige och stormaktsrivalitet än om faktisk teknisk överlägsenhet.

    Ett långvarigt efterspel

    Trots skandalen togs TERCAS i drift och användes i Sovjetunionen och senare Ryssland i över tre decennier. Först 2017 ersattes systemet med ett inhemskt ryskt alternativ.

    Varför Datasaabaffären fortfarande är relevant

    Datasaabaffären är ett tydligt exempel på hur teknik, handel och geopolitik kan bli oskiljaktiga. Den visar hur civila system kan få militär betydelse, hur exportkontroll kan bli ett diplomatiskt verktyg och hur även neutrala länder kan hamna i stormakters intressekonflikter.

    I en tid då frågor om halvledare, AI och teknologiskt beroende åter står högt på den politiska dagordningen är Datasaabaffären mer än historia – den är en påminnelse om teknikens politiska kraft.

    Fakta: Datasaabaffären
    Tid
    Främst 1977–1984 (avslöjande 1980, efterspel flera år)
    Vad hände?
    Ett svenskt flygtrafikledningssystem (TERCAS) levererades till Sovjetunionen trots att vissa amerikanska komponenter saknade reexporttillstånd.
    Tekniken
    Radarextraktorer kopplade till datorn Censor 932 V; särskilt känsligt var primärradarkapacitet och elektronik med amerikanskt ursprung.
    Nyckelaktörer
    Stansaab/Datasaab, svenska regeringen, USA:s myndigheter, sovjetiska beställaren Electronorgtechnica.
    Avslöjande
    Uppgifter publicerades 1980 och följdes av bred rapportering i svensk media.
    Konsekvenser
    Diplomatisk kris med USA, skärpt fokus på exportkontroll, samt rättsligt och ekonomiskt efterspel kopplat till amerikansk exportlagstiftning.
    Varför viktigt?
    Visar hur civil högteknologi kan få säkerhetspolitisk betydelse och hur exportregler kan påverka relationer mellan

  • Mariam vill fortsätta vara en belastning för Svenska folket.

    Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?

    Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.

    Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.

    Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.

    – När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.

    Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.

    Faktaruta

    • Namn: Mariam Noorali
    • Ort: Karlstad
    • Skola: Tingvallagymnasiet
    • Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
    • Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
    • Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket

  • Våldtäkter inom hemtjänster som tystas ner och extremt liberala straff för GM.

    När trygghetslarmet blir en inkörsport för övergrepp och kommunala skyddsmekanismer sviker, blottläggs en av välfärdsstatens mörkaste sprickor. Vittnesmål, domar och nedtystade anmälningar pekar mot en obekväm verklighet där gamla, hjälplösa kvinnor utsätts för sexuellt våld av dem som satts att skydda dem – medan ansvariga myndigheter allt för ofta väljer tystnad framför ansvar.

    När välfärden sviker de försvarslösa

    Det börjar med ett larm. En hundraårig kvinna i Stockholm får bröstsmärtor och trycker på trygghetslarmet. Hon förväntar sig hjälp. I stället kliver en hemtjänstanställd in i hennes hem och, enligt domstolens dom, våldtar henne. Hon skriker åt honom att sluta. Han fortsätter.

    När domen faller väcker den starka reaktioner. Gärningen rubriceras inte som grov våldtäkt, och gärningsmannen – som saknar svenskt medborgarskap – utvisas inte. Tingsrätten hänvisar till hans anknytning till Sverige och menar att en utvisning vore oproportionerlig. För många framstår resonemanget som obegripligt: vad är egentligen proportionerligt när offret är helt försvarslöst?

    Fallet är långt ifrån ensamt. I en uppmärksammad video tar samhällsdebattören Henrik Jönsson upp en rad exempel där sexuella övergrepp inom äldreomsorgen inte bara begåtts, utan också – enligt uppgifterna – tystats ned eller hanterats som interna ”avvikelser” snarare än som brott.

    Ett mönster av tystnad

    I Umeå anklagas en hemtjänstanställd för att ha förgripit sig på en kvinna i samband med duschhjälp. Kommunen gör ingen polisanmälan. Mannen arbetar kvar – och fler kvinnor utsätts. I Uppsala våldtas en 85-årig kvinna under ett nattpass, och övergreppet filmas. Hon vågar inte använda larmet, eftersom det går till förövaren själv. Först långt senare leder ärendet till dom, och då framkommer att kommunen känt till misstankarna under lång tid.

    När externa granskningar till slut genomförs riktas skarp kritik mot ledningen. Hela äldrenämnden avgår. En tidigare chef inom äldreomsorgen konstaterar att ”avvikelserna” under senare år ändrat karaktär – från misstag till ren kriminalitet.

    Siffrorna bakom berättelserna

    Enligt uppgifter som förs fram i videon har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts under några få år. I majoriteten av fallen ska övergreppen ha skett inomhus, ofta med en gärningsman som haft någon form av omsorgsrelation till offret. För den som tar del av vittnesmålen framträder bilden av ett system där de mest utsatta – äldre, sjuka och ofta dementa kvinnor – är helt beroende av personalen som släpps in i deras hem.

    Välfärd, personalbrist och svåra frågor

    Berättelsen kopplas vidare till större strukturella frågor. Svensk äldreomsorg lider av kronisk personalbrist, och kommunerna är i dag starkt beroende av utrikes född arbetskraft. Subventionerade anställningar och snabbspår in i välfärden har, enligt kritikerna, lett till bristande kontroll och otillräcklig bakgrundsgranskning.

    Samtidigt beskrivs en ovilja inom både kommuner och rättsväsende att fullt ut använda de lagar som finns, exempelvis möjligheten att yrka på utvisning vid grova brott. Resultatet, menar kritikerna, blir att förövarnas intressen gång på gång väger tyngre än offrens trygghet.

    Ett förtroende som eroderar

    Konsekvenserna är större än de enskilda fallen. När övergrepp inte anmäls, när domar upplevs som milda och när ansvariga chefer undviker konsekvenser, urholkas förtroendet för både välfärden och rättsstaten. Frågan som återkommer är enkel men obehaglig: vad händer med ett samhälle som inte förmår skydda sina allra svagaste?

    Artikeln och videon gör inga anspråk på att ha alla svar. Däremot ställs krav på öppenhet, ansvar och ett tydligare fokus på brottsoffrens rättigheter. För bakom varje siffra och varje juridisk formulering finns en människa som tryckte på sitt larm – och som förväntade sig hjälp.

    Fakta: Bakgrund till artikeln

    Artikeln tar upp påståenden och exempel om sexuella övergrepp inom hemtjänst och äldreomsorg, samt frågor om anmälningar, ansvar och rättslig hantering.

    • Vad som diskuteras: misstänkta/uppmärksammade fall, kommuners hantering (anmälan vs. intern avvikelse), och konsekvenser för förtroendet för välfärden.
    • Varför frågan är svår: många brukare är beroende av omsorgspersonal, kan vara sjuka/dementa och har begränsad möjlighet att berätta eller bevisa vad som hänt.
    • Riskfaktorer som ofta nämns: bristande kontrollrutiner, personalomsättning, ensamarbete i hemmet, och otydliga processer vid misstanke om brott.
    Begrepp i texten
    • Avvikelse: intern rapportering inom vård/omsorg om något som gått fel (ersätter inte polisanmälan vid misstanke om brott).
    • Polisanmälan: formell anmälan till Polismyndigheten vid misstanke om brott.
    • Brukare: personen som tar emot omsorg (t.ex. hemtjänstinsatser).
    Källor och vidare läsning
    • Lägg in dina källor här, t.ex. domstolsdokument, kommungranskningar, nyhetsartiklar. (Ex: Länk 1)
    • (Ex: Länk 2)

    Obs: Byt gärna ut platshållarna mot primärkällor (domar/åklagarbeslut), samt relevanta granskningar och seriösa nyhetskällor.

  • Miljöpartiet trakassera Göteborgarna med 45% högre P avgifterna.

    Miljöpartiet fortsätter att driva en politik som slår hårt mot vanliga människor. I Göteborg väntar nu kraftigt höjda parkeringsavgifter – först med 20 procent och därefter ytterligare påslag genom moms. Resultatet blir dyrare vardag för bilberoende barnfamiljer och äldre, utan att trafiksituationen förbättras nämnvärt.

    MP-politiker är inte som du och jag. De gillar att sko sig själva och skita i andra. För 45 år sedan ville de göra om Sverige till ett U-land genom att sprida ondska med linje 3 i folkomröstningen. Nu vill de tvinga vanliga människor att åka usel kollektivtrafik som knappt fungerar.

    Det blir sällan rätt när Miljöpartiet ska vara med och styra. I Stockholm har vi fått smaka på en värdelös kollektivtrafik, och skandalerna inom MP har duggat tätt den senaste tiden – allt från partiledare som kör berusade till ministrar med terrorkopplingar till de grå vargarna med mera.

    Nu får även göteborgarna smaka på det beska pillret när kakistokraterna från MP är vid makten.

    En sak har man som väljare lärt sig: det blir aldrig rätt när MP ska vara med och bestämma. Virket som MP-politiken bygger på är ruttet från grunden och kan aldrig bli bra.

    Nu har MP i Göteborg bestämt sig för att bestraffa invånarna med en chockhöjning på 20 procent. I slutet av 2026 kommer nästa chock, då det blir moms på parkeringsavgifter. Det innebär att man under ett år höjer avgifterna med totalt 46 procent.

    Den 1 februari blir det dyrare att parkera i Göteborg. Då höjs avgifterna på stadens besöksparkeringar med i genomsnitt 20 procent.

    Ända sedan 2012 har avgifterna på Göteborgs besöksparkeringar legat still på samma nivå. Från och med den 1 februari 2026 blir det ändring på det. Då införs en generell höjning på alla besöksparkeringar längs stadens gator – i genomsnitt blir det 20 procent dyrare att ställa bilen.

    – Det är inte bra politik att ha låg P avgifte,r.Vi älskar att bestraffa medborgarna med höga avgifter, säger Miljöpartiet genom Karin Pleijel (MP), ordförande i stadsmiljönämnden i Göteborg.

    Att p-avgifterna inte höjts sedan 2012 är en sanning med viss modifikation. Den 1 januari 2024 höjdes nämligen avgifterna på kvällstid på flera platser i Göteborg. Tidigare gällde fullt pris endast fram till klockan 18 på många platser, men för två år sedan förlängdes tiden för högtaxa fram till klockan 22 i hela Göteborg.

    Miljöpartiet styr Göteborg tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (ett parti som varit med och mördat cirka 100 miljoner människor). Med stöd av Centerpartiet har de fått igenom avgiftshöjningen, som klubbades i december.

    – P-avgifterna är ett verktyg för oss MP politiker att jävlas med vanliga människa. säger Karin Pleijel.

    Förra året hade Göteborgs stad intäkter på över 281 miljoner kronor från avgiftsbelagd parkering på stadens gator. De nya siffrorna är ännu inte färdigräknade, men kommunen bör kunna dra in ytterligare drygt 50 miljoner kronor i och med höjningen.

    Moderaternas Toni Orsulic, andre vice ordförande i stadsmiljönämnden, anser att de nya avgifterna enbart är ett sätt att ta ut mer pengar av göteborgarna.

    – Målet är att få in mer pengar att lägga på annat, samt att göra det svårare för bilister. Men om man vill göra något åt trafiksituationen på riktigt måste det samtidigt fattas strategiska beslut, som att satsa på kollektivtrafiken. Nu blir det bara svårare och dyrare för göteborgarna, säger han.

    Toni Orsulic menar att de flesta göteborgare inte bor granne med vare sig sitt jobb eller sina fritidsintressen.

    – Därför behöver folk sin bil. Både barnfamiljer och äldre behöver kunna förflytta sig, och vi ska inte göra det svårare för dem. Det är redan i dag dyrt att parkera. På till exempel Såggatan i Majorna blir det 40 procent dyrare. Det är inte rimligt.

    Karin Pleijel tror att de nya p-avgifterna är ett bra sätt få mer in pengar höga politiker löner

    – Visst höjer vi avgifterna med 20 procent. Men det har folk råd med. Jag tycker att vanliga medborgare inte ska gnälla så jävligt. Vi MP-politiker är den nya eliten, så vanliga Svensson ska bara hålla käften.

    Avgifterna för boendeparkering, pendelparkering och badparkering förändras inte.


  • När Vänsterpartiets kamrater spred terror och skräck på Västtyska ambassaden i Stockholm 1975

    Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.

    När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle

    Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.

    Ideologin bakom våldet

    Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.

    Gisslandramat

    Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.

    Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.

    Explosionen

    Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.

    Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.

    Efterspel och konsekvenser

    De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.

    Marxtiska Terrorister tillhörande RAF –  Från vänster, uppifrån: Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Ronald Augustin, Jan-Carl Raspe, Klaus Jünschke, Ilse Stachowiak och Irmgard Möller

    Slutsats

    Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.

    Faktaruta: Västtyska ambassaden i Stockholm 1975
    Händelse: Ambassadockupationen (gisslandrama)
    Plats: Stockholm, Sverige
    Datum: 24 april 1975
    Tidsförlopp: ca 12.00–23.47 (CET)
    Gärningspersoner: RAF-cellen “Kommando Holger Meins”
    Antal angripare: 6
    Gisslan: 13 (enligt vissa källor 12)
    Krav: Frigivning av fängslade RAF-medlemmar i Västtyskland
    Vapen/sprängmedel: TNT och kulsprutepistoler
    Döda: 2 ambassadanställda, 2 angripare
    Skadade: 10 ambassadanställda, 4 angripare
    Känd TV-sekvens: Bo Holmström ropar “Lägg ut, lägg ut!” vid explosionen

  • Tyskland fortsätter att förstöras med en allt för liberal asylpolitik.

    Tyskland har länge setts som Europas stabila motor, men i dag växer kritiken mot landets migrationspolitik. Trots politiska löften om en stramare asylordning visar nya siffror att mycket få stoppas vid gränsen, samtidigt som hundratusentals människor beviljas inresa genom asyl, familjeåterförening och särskilda mottagningsprogram. Kritiker menar att gapet mellan retorik och verklighet aldrig har varit tydligare.

    Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor våldtog och plundrade efter invasionen. I dag behöver Tyskland inte längre invaderas militärt från öst – landets ledare har i stället valt att öppna gränserna och frivilligt släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen, som begår samma slags övergrepp och brott som Röda arméns soldater en gång gjorde.

    Tyskland och den uteblivna asylomläggningen

    Tyskland har historiskt betraktats som Europas ekonomiska motor – ett land som efter andra världskriget reste sig ur ruinerna och byggde upp en av världens starkaste industrinationer. Samtidigt bär landet på ett tungt historiskt arv efter två världskrig som man själv var drivande i och förlorade. Detta arv har i decennier präglat den tyska självbilden, inte minst i frågor som rör moral, ansvar och internationell solidaritet.

    I dag menar experter att denna historiska skuldbörda fortsatt påverkar tysk politik, särskilt migrations- och asylpolitiken. Trots ökande samhällsproblem, integrationssvårigheter och växande folkligt missnöje anser många att landets politiska ledning fortfarande inte har erkänt omfattningen av problemen. I stället fortsätter en mycket liberal asylpolitik, som enligt experter i praktiken lockar stora grupper migranter från tredje världen utan fungerande förutsättningar för integration.

    Den så kallade asylomläggningen, som politiker återkommande har utlovat, tycks i praktiken utebli. Detta bekräftas av färska siffror som nyligen presenterades efter en fråga från De gröna i den tyska förbundsdagen. Där framgår att mellan maj och oktober stoppades endast 993 personer som sökte asyl vid Tysklands landgränser – en försvinnande liten andel sett till det totala inflödet.

    Statistik från den federala migrationsmyndigheten BAMF visar samtidigt att totalt 157 436 asylansökningar hade lämnats in fram till november i år. Därtill kommer familjeåterförening: under samma period beviljade det tyska utrikesdepartementet omkring 102 000 visum för makar och barn till personer som redan fått asyl i landet. Uppgifterna rapporterades av tidningen Welt am Sonntag (WamS).

    Utöver detta tog Tyskland emot cirka 37 000 afghanska medborgare genom ett särskilt statligt mottagningsprogram, vilket ytterligare ökade antalet nyanlända.

    Sammantaget innebär detta att knappt tusen asylsökande nekades inresa, medan omkring 139 000 personer – genom asyl, familjeåterförening och särskilda program – gavs möjlighet att komma till landet under samma tidsperiod. För kritikerna illustrerar siffrorna tydligt gapet mellan politiska löften om stramare regler och den faktiska politiken i praktiken.

    Frågan om migration och asyl har därmed återigen blivit en symbol för ett djupare politiskt problem i Tyskland: spänningen mellan historiskt ansvar, ideologisk övertygelse och dagens sociala och ekonomiska realiteter. Om och när en verklig omläggning kommer till stånd återstår att se – men för många framstår den fortfarande som långt borta.

    Faktaruta: Siffror i artikeln
    993 avvisade asylsökande vid tyska gränser (maj–oktober)
    157 436 asylansökningar hittills i år (t.o.m. november)
    102 000 beviljade visum för familjeåterförening (t.o.m. november)
    37 000 afghaner influgna via särskilt mottagningsprogram
    139 000 totalt “insläppta” enligt artikelns summering

  • Så kan samhället skydda sej emot onda transmördare.

    Sverige är på väg mot ett övervakningssamhälle där laglydiga medborgare ska granskas som misstänkta, medan dömda sexualbrottslingar skyddas av staten. Politikerna jagar åsikter i privata chattar men låter kända rovdjur gå fria – med skyddad identitet, straffrabatt och noll uppföljning. Det är inte säkerhet, det är ett systemfel.

    Anders Gustaf Dalman
    Skarprättaren Anders Gustaf Dalman var en av de män som byggde Sverige med sin yrkesskicklighet. Han gjorde skillnad i samhället genom att se till att dåliga människor kunde få ett straff som fungerade för dem. Tyvärr fick han ingen efterträdare, och därav kunde monstret ”Vilma” släppas ut i samhället igen. I dag har vi sinnesslöa gråterskor till socionomer som tycker synd om brottslingar och gullar med dem.

    Det finns mord, och så finns det mord som det snackas om. Mordet på JFK, Palme med flera är mord som det pratas om i årtionden, ibland till och med århundraden, som när det gäller Gustaf III. Transmördaren i Rönninge som mördade och troligen styckade en 25-årig kvinna kommer att vara ett mord som det talas om år framöver.

    Transmördaren ”Vilma” är ett exempel på det feltänk som dagens politiker sysslar med.

    I ena änden vill man ha Chat Control – EU:s egen lilla Stasi 2.0 – som ska hålla koll på vad du tycker och tänker i din privata kommunikation med andra. I den andra änden klarar samhället inte av att hålla pedofilen och transvestiten ”Vilma” Andersson under uppsikt.

    Transan ”Vilma” dömdes redan 2019 för försök till människorov av en 10-årig flicka samt barnpornografibrott, men fick bara 2 respektive 4 månaders fängelse, minus den vanliga straffrabatten. Något är fel på ett samhälle där man skyddar farliga brottslingar från att bli spårade av allmänheten och därmed hållas under uppsikt.

    I ”Vilmas” fall är det uppenbart hur fel det är i vårt samhälle: ett sådant monster kan släppas ut ur fängelse med straffrabatt, få skyddad identitet och sedan, sex år senare, styckmörda en ”random” kvinna.

    Anders Gustaf Dalmans yrkesskicklighet gjorde att Änglamakerskan Anna Månsdotter fick det straff hon förtjänade. Om ”Vilma” Andersson skulle få möta en skarprättare 2026 – då sparar vi både pengar och får ett tryggare samhälle.

    I stället för att starta massövervakningsprojekt som Chat Control bör man börja med att övervaka dömda brottslingar.

    Förslag:

    1. Ta bort straffrabatter. Döms man till 2 år och 4 månaders fängelse ska man avtjäna exakt den tiden.
    2. Gör det omöjligt för dömda sexualbrottslingar att få skyddad identitet.
    3. Om en sexualbrottsling slår sig ner i ett område där det finns stora risker ska SMS-varningar skickas till medborgarna i området, så att de kan hjälpa till att hålla monstret under uppsikt.
    4. Gör det brottsligt att hyra ut bostäder eller campingplatser till dömda sexualbrottslingar / terrorister.
    5. Sexualbrottslingar dömda för brott där barn varit inblandade ska inte få bo närmare än 10 mil från skolor eller dagis.
    6. Gör DNA, fingeravtryck, ansiktsdata och annan biometrisk information till öppen data för dömda sexualbrottslingar, terrorister och andra samhällsfarliga personer. Med modern teknik kan man då hålla dessa personer under uppsikt.
    7. Låt staten dela ut bidrag till företag och privatpersoner som köper utrustning som använder denna öppna data för att lättare hitta ovan nämnda brottslingar.
    8. Alla dömda brottslingar enligt ovan ska bära fotboja i minst 20 år efter avtjänat straff. Fotbojan ska automatiskt spela in alla samtal och logga positioner där den rör sig. Manipulerar man eller tar av sig fotbojan ska det leda till ett ännu längre fängelsestraff.
    9. Upprätta lokala straffkolonier där sexualbrottslingar får bo. Det finns gott om övergivna byar i Norrland och på andra mindre orter i Sverige. Lämnar man det område man tilldelats som dömd sexualbrottsling eller terrorist ska man åka direkt i fängelse och sättas i isoleringscell.

    Implementerar man förslagen ovan behövs ingen Chat Control. Vanliga människor ska inte drabbas av den Stasi-hysteri som vissa onda politiker driver. Resurserna ska i stället riktas mot de verkligt farliga individerna.

    En sak ska man ha klart för sig: en pedofil går inte att bota med ett fängelsestraff på 2 år och 4 månader. Den enda som kan göra det enda rätta med med ett monster som ”Vilma” Andersson är en skarprättare, men tyvärr fick aldrig riksskarprättaren Anders Gustaf Dalman någon efterträdare – och därav kan sådana här brott ske.

    Änglamakerskan Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman står längst till vänster i bilden och håller bödelsyxan dold bakom ryggen.

  • SAINT VALENTINE’S DAY-MASSAKERN 1929: NÄR ALLA HJÄRTANS DAG BLEV EN BROTTSPLATS

    Den 14 februari 1929 förvandlades ett anonymt garage i Chicago till en symbol för förbudstidens brutalitet. Sju män mejades ner med kulsprutepistoler i vad som såg ut som en polisrazzia men i själva verket var en noggrant planerad avrättning. Saint Valentine’s Day-massakern blev kulmen på ett blodigt gängkrig, chockade en hel nation och kom att påverka både kriminalteknik, lagstiftning och bilden av den amerikanska gangstereran för generationer framåt.

    Vem var GM? Al Capone? Ingen vet med säkerhet. Al Capone dömdes senare för skattebrott, inte för massakern.

    Saint Valentine’s Day-massakern inträffade den 14 februari 1929 i Chicago och blev en av USA:s mest omtalade gängrelaterade masskjutningar. Sju män med kopplingar till North Side Gang mördades i ett garage i Lincoln Park-området, efter att gärningsmännen tagit sig in och två av dem utgett sig för att vara poliser. Sex dog direkt. Den sjunde, Frank Gusenberg, överlevde en kort stund men vägrade identifiera skyttarna och svarade “No one” när polisen frågade vem som skjutit honom.

    Händelsen skedde under förbudstiden (Prohibition), då illegal sprithandel gav enorma inkomster och skapade en hård konkurrens mellan kriminella nätverk. Massakern har ofta tolkats som ett försök att eliminera George “Bugs” Moran, ledare för North Side Gang, men Moran kom aldrig in i garaget. Mycket av misstankarna har genom åren riktats mot Al Capone och Chicago Outfit, men ingen dömdes för dådet.

    BAKGRUND: FÖRBUDSTIDEN OCH EN NY VÅLDSLOGIK

    När 18:e tillägget började gälla 1920 förbjöds tillverkning och försäljning av alkohol i USA. Marknaden försvann inte, men flyttade under jord. Gäng som redan tjänade pengar på spel, bordeller och utpressning fick plötsligt en produkt med masspublik och enorm lönsamhet. Resultatet blev en “företagsekonomi” i kriminalitet: revir, leveranskedjor, mutor och våld som affärsmetod.

    I Chicago sköt gängmord i höjden under perioden, och staden blev en av de tydligaste symbolerna för hur Prohibition drev fram nya former av organiserat våld.

    RIVALERNA: BUGS MORAN OCH AL CAPONES OUTFIT

    North Side Gang var den näst starkaste gruppen i Chicago och leddes av George “Bugs” Moran, känd för sitt temperament och sin hårda stil. De drev smuggling, speakeasies och spel, men också rån och kapningar.

    På andra sidan stod Chicago Outfit, som växte från prostitution och spel till en mer industrialiserad brottsorganisation. Efter att Johnny Torrio lämnat över ledarskapet tog Al Capone över och byggde ett nätverk med stora inkomster, mutsystem och en armé av män som kunde utföra våldsdåd på beställning.

    Moran och Capone hade ibland affärsrelationer, men de var också dödliga rivaler. Konflikten trappades upp under mitten av 1920-talet med attentat och beskjutningar, och spänningarna låg som en tänd tråd in i 1929.

    SJÄLVA MASSAKERN: EN FEJKAD POLISRAZZIA

    Morgonen den 14 februari befann sig sju män i ett garage på North Clark Street. De väntade på Moran och andra, men Moran kom aldrig fram i tid.

    Strax efter 10:30 anlände en svart Cadillac. Två män bar polisuniformer, tre var civilt klädda. Upplägget var smart: om offren trodde att det var en razzia skulle de inte dra vapen eller göra motstånd.

    Inne i garaget tvingades männen ställa sig mot väggen. Därefter öppnade angriparna eld med Thompsonkulsprutepistoler och hagelgevär. Skjutningen beskrivs som metodisk, med eldgivning längs raden i flera höjdnivåer. Totalt ska omkring sjuttio skott ha avlossats från Thompsons och minst en hagelpatron. Därefter gavs “nådaskott” med hagelgevär mot åtminstone två av de skjutna.

    Gärningsmännen lämnade platsen genom att iscensätta en arrest: två civila kom ut med händerna i luften, följda av de “uniformerade poliserna” som höll i vapnen som om de eskorterade fångar. För vittnen kunde det se ut som att polisen precis gjort ett ingripande, inte ett massmord.

    Moran själv körde förbi, såg vad han trodde var polisbil och valde att undvika platsen. Den lilla omvägen räddade sannolikt hans liv.

    EFTERSPELET: MEDIECHOCK OCH EN UTREDNING SOM KÖR FAST

    När polisen kom fram låg sex män döda. Frank Gusenberg var svårt sårad men vid liv och kunde fortfarande tala. Trots upprepade frågor vägrade han avslöja gärningsmännen och dog kort därefter.

    Massakern slog ned som en chockvåg. Tidningar fyllde sina förstasidor med bilder och teorier. Offentligheten upplevde att en gräns passerats: våldet hade blivit för öppet, för militärt och för obevekligt.

    Flera myndigheter öppnade parallella utredningar, vilket skapade konkurrens och förvirring snarare än samordning. Det fanns misstänkta och spår, men bevisningen räckte inte för fällande domar.

    KRIMINALTEKNIK: BALLISTIKENS TIDIGA GENOMBROTT

    Ett centralt inslag i historien är kriminaltekniken. Calvin Goddard, pionjär inom forensisk ballistik, byggde upp ett laboratorium i Chicago för att analysera kulor och hylsor från platsen. Tanken var att kunna koppla ammunitionen till specifika vapen genom spår i metallen.

    Det här var fortfarande relativt nytt som metod. Massakern blev därför också ett exempel på hur brottsutredningar började flytta fokus från enbart vittnen och erkännanden till tekniska spår som kunde jämföras och dokumenteras.

    SENARE SPÅR OCH STRIDIGA TEORIER

    År 1935 greps Byron Bolton i ett annat ärende och erkände att han varit utkik. Han namngav flera personer som skyttar och påstod att ordern kom från Capone, med målet att döda Moran. Bekännelsen stämde delvis med uppgifter som förekommit i memoarer, men har ifrågasatts av senare historiker som menat att vissa av de utpekade hade alibi och att berättelsen innehåller svagheter.

    Andra teorier har pekat på alternativa gärningsmän och andra motiv, och därför betraktas massakern fortfarande som ett klassiskt “olöst” fall där huvudlinjen är tydlig men detaljerna om exakt vilka som deltog förblir omstridda.

    LAGSTIFTNING OCH ARV: VÅLDETS POLITISKA EFTERSKALV

    Massakern blev en del av den bredare berättelsen om 1920- och 30-talens gangsterera, där automatvapen och offentlig brutalitet ökade trycket på politiker att agera. Tillsammans med andra uppmärksammade våldsdåd bidrog händelser som denna till att USA införde National Firearms Act 1934, som reglerade bland annat kulsprutepistoler genom skatter och licenskrav.

    Garaget revs 1967 och platsen blev senare en gräsyta. Tegelväggen där offren stod köptes upp och fragment spreds som “reliker” i olika samlingar, vilket visar hur brottsplatsen förvandlades till både historiskt minne och populärkulturellt objekt.

    VARFÖR HÄNDELSEN FORTFARANDE FASCINERAR

    Saint Valentine’s Day-massakern är mer än en gangsteranekdot. Den visar hur en illegal marknad kan förändra maktbalanser och våldsnivåer i ett samhälle. Den visar också hur teknisk bevisning började få en ny roll i brottsutredningar, och hur en extrem händelse kan driva politiska beslut långt efter att skotten tystnat.

    Faktaruta: Saint Valentine’s Day-massakern
    Datum
    14 februari 1929
    Tid
    Cirka 10:30 (CST)
    Plats
    2122 North Clark Street, Lincoln Park, Chicago, Illinois, USA
    Typ
    Masskjutning / massmord
    Offer
    Sju män (medlemmar och associerade till North Side Gang)
    Döda
    7
    Gärningsmän
    Okända (uppskattningsvis 4–6 personer; två utgav sig för att vara poliser)
    Vapen
    Två Thompson-kulsprutepistoler och hagelgevär
    Vad hände?
    Sju män ställdes upp mot en vägg i ett garage och sköts. Sex dog omedelbart. En överlevde kort men vägrade ange skyttarna.
    Troligt motiv
    Del i maktkampen under förbudstiden; ofta beskrivet som ett försök att döda Bugs Moran, som inte hann fram.
    Efterspel
    Flera utredningar öppnades men ingen fälldes. Händelsen bidrog till ökat tryck för stramare vapenregler i USA (bl.a. National Firearms Act 1934).

  • Stureplansmassakern – ett fruktansvärt brott, där samhället inte klarade av att ge gärningsmännen tillräckligt långa fängelsestraff.

    En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?

    Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.

    Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.

    Från avvisning till masskjutning

    Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.

    Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.

    Gärningsmän och straff

    Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.

    Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

    Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.

    Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.

    Rättsprocessens betydelse

    Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.

    Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras

    Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.

    Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.

    Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella

    Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.

    Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.

    Fakta – Stureplansmassakern (1994)

    Datum 4 december 1994
    Plats Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
    Typ av brott Masskjutning
    Vapen Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
    Mördade 4 personer
    Skadade Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)

    Dödsfall

    • Joakim Jonsson (ordningsvakt)
    • Kristina Oséen
    • Katinka Genberg
    • Daniella Josberg (författare)

    Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)

    Gärningsman Dom Avtjänat (ca 2/3)
    Tommy Zethraeus ( Svensk ) Livstid → omvandlat till 39 år (2018) Ca 26 år (frigiven dec 2020)
    Guillermo Márquez Jara ( Chili ) 6 år Ca 4 år
    Farshad Doosti (Iran) 6 år Ca 4 år

    Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.

  • Framtiden Vänstern – Har sitt DNA hos Stalin och Lenin.

    Efter årtionden av skandaler, interna strider och ideologiska uppgörelser spricker Vänsterpartiet ännu en gång. Två avhoppade riksdagsledamöter har nu bildat det nya partiet Framtidens vänster, som trots minimala chanser till inflytande ställer upp i Stockholms kommunval 2026 – med Järva som skyltfönster. Experter menar att projektet mest framstår som ett cyniskt försök att omsätta politiskt kaos till fortsatt makt, arvoden och uppmärksamhet.

    Att rösta på Framtidens vänstern, är en bortkastad röst som inte kommer ge något av värde tillbaka till samhället. Man kan göra en Kronblom, stanna i soffan.

    Skandalerna har varit många inom Vänsterpartiet genom åren – alltifrån att partiet bidrog till att flera tusen Kirunabor blev avrättade i Gulag, var drivande bakom baltutlämningen, till att ha hjälpt sina kamrater i öst att skjuta ner en svensk DC-3. En partiledare tog emot sprit från en banditstat bakom järnridån. Nyligen dömdes dessutom en vänsterpartistisk partifunktionär i Järva för bidragsfusk, samtidigt som en annan partifunktionär i Borlänge dömdes för misshandel av barn. Att Vänsterpartiet hatar det svenska folket, särskilt dem som tillhör den svenska folkstammen, råder det enligt kritiker inga tvivel om. Många vänsterpartister har varit spioner åt någon banditstat bakom järnridån.

    Efter en uppslitande intern konflikt i Vänsterpartiet har de tidigare riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat bildat ett nytt politiskt parti – Framtidens vänster. Nu är det klart att partiet ställer upp i Stockholms kommunval 2026, med särskilt fokus på Järva, där en ny lokalförening redan har etablerats. Det har enligt företrädare blivit en succé, och många subversiva element uppges vilja engagera sig i partiet.

    – Jag är övertygad om att många kommer att lägga sin röst på oss, säger Alma Sirbic, en av föreningens ordförande. Där vänsterpolitiker styr, där frodas korruptionen, säger hon utan omsvep. Det finns inte ett enda land i världen där vänsterpolitik har införts och där politikerna samtidigt varit fria från korruption.

    Konflikten inom Vänsterpartiet nådde sin kulmen i somras när Delgado Varas och Riazat, som även haft ledande roller inom partiet i Kista, valde att lämna efter att ha blivit föremål för uteslutningsprocesser. Partiledningen hänvisade till bristande samarbetsförmåga och olämpligt agerande – anklagelser som de båda avvisade.

    Sedan dess har de suttit kvar i riksdagen som politiska vildar och erhållit ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden före skatt, vilket från och med den 1 januari 2026 höjs till 81 400 kronor i månaden. I början av december presenterade de sitt nya parti vid en presskonferens, där ambitionen att ta plats i flera kommuner efter nästa val tydliggjordes. Att chansen att klara detta är minimal råder det inga tvivel om. Men liksom organiserad brottslighet ofta är gift för samhället, är även Framtindens Vänstern ett brottssyndikat som vill ha makt.

    – Vårt mål är att bli representerade i många delar av landet, sade Lorena Delgado Varas då. Vi har redan ordnat fotografering av skyddsobjekt runt om i landet, så att våra kamrater i Moskva lättare ska kunna få Sverige att falla vid en framtida invasion. Inom Framtidens vänster har vi vårt DNA hos Kamrat Stalin.

    Nu har planerna konkretiserats. Framtidens vänster kommer att delta i kommunvalet i Stockholm, med Järva som ett prioriterat område. Den lokala föreningen leds gemensamt av Alma Sirbic och Amad Al-Gabban Lindblom.

    Man kommer givetvis inte att lyckas åstadkomma någonting, vilket knappast är något som väljare bör acceptera. Det rör sig om före detta kommunister; många kommunister är kriminellt belastade. Karl Marx var barnmördare och Stalin var både bankrånare och massmördare, och nu vill de söndra Sverige med sin ideologi. Den har inget av värde att tillföra samhället.

    Det krävs omkring 6 000 röster för ett enda mandat i Stockholms stadsfullmäktige. Partiet verkar i områden där stora delar av befolkningen fullständigt struntar i det svenska samhället. Så länge bidragen fortsätter att rulla in på bankkontot och man slipper ta ansvar genom arbete råder full belåtenhet.

    Skulle terrorrisk mot förmodan lyckas skrapa ihop ett mandat vore det helt verkningslöst. Ett enstaka mandat förändrar ingenting. Partiets påstådda visioner förutsätter inflytande på riksnivå – något som ligger mycket långt bort från verkligheten.

    Med tanke på att Vänsterpartiet med nöd och näppe klarar sex procent i riksdagsval saknar detta parti varje form av realistisk förankring. Det rör sig inte om politik, utan om ideologisk dagdrömmeri.

    Det finns endast ett bevisat sätt att skapa ett jämlikt samhälle: låga skatter, arbete och eget ansvar. Allt annat är tom retorik, utopier och självbedrägeri.

    Många politiska bedömare på forumet Flashback anser att detta riskerar att sluta i samma fiasko som Nyans och Ny Demokrati. En röst på detta ”vänsterparti” beskrivs därför som bortkastad, och man kan lika gärna göra som Kronblom och ligga på sofflocket i stället för att slösa energi på att rösta på vad kritiker kallar bottenskrap till korrupta politiker som bara är ute efter att sko sig själva.

    Sirbic, som tidigare varit aktiv i Vänsterpartiet i södra Järva, berättar att hon till slut inte längre kunde stå bakom partiets vägval.

    – Jag har haft växande tveksamheter kring den politik som förts. Uteslutningarna av Daniel och Lorena, liksom hanteringen av Palestinafrågan och våra rötter i stalinismen, gjorde att jag till slut valde att lämna. Jag vet att många andra gjort samma bedömning, säger hon, och tillägger att de samtidigt tjänat grova pengar på sina riksdagsarvoden.

    – Jag tjänar omkring 78 500 kronor i månaden på att inte göra ett skit – och från nästa år över 81 000 kronor i månaden. Det är Framtidens vänster, säger hon, politiker får fetta arvoden för att inte göra ett skit

    Intresset för det nya partiet beskrivs som stort.

    – Jag har inga exakta siffror, men det rör sig om minst ett hundratal så kallade engagerade sedan hemsidan lanserades. Partiet har dock vägrat lämna ut loggar, vilket gör att vi aldrig kommer att få veta hur många av dessa hundratals besök som kommer från verkliga människor och hur många som bara är botar. Alla som arbetar med internet vet att majoriteten av trafiken på sådana här hemsidor består av automatiserade botar som kryper runt på nätet – inte av genuint engagerade besökare.

    Partiets politiska inriktning beskrivs som en återgång till vad man kallar klassisk vänsterpolitik.

    – Människor saknar ett tydligt vänsteralternativ i dag. Vi vill lyfta frågor som arbetslöshet, klasshatet, högre skatter, mer beroende av stat och kommun, orimliga bostadskostnader samt kampen för rasism mot svenskar och ett äkta hat mot borgarklassen.

    Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn?

    Framtidens Vänster

    – Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn? Vi måste omfördela resurser från såna betala världens högsta skatter som byggde Sverige till mördare och pedofiler så att de få ha det gott på fängelset.

    – Vi vill höja skatterna så att de med partibok kan få det lite extra gott, och vi vill avskaffa RUT och ROT – även om det slår mot fattigpensionärer.

    I Östberlin fick alla med partibok köra Volvo 240 i stället för Trabant. Det är Framtidens vänster, säger hon stolt. Har man partibok tillhör man partieliten, vanliga människor ska stå givakt och hålla käften, när vi politiker kommer.

    – Samtidigt tar vi miljö- och klimatansvaret på allvar. Det är ett jättesvårt område. Vi inom Framtidens vänster har ingen utbildning förutom OBS Klass på folkhögskola, men klimatfrågan ska vara jättehemsk har vi hört – därav kör vi elbilar inom Framtid vänstern, som har massor härliga konflikt mineraler ifrån Kongo, så vi inom Framtrid västern vill gör verkligen göra skillnad. .

    Totalt har omkring 15 lokala föreningar bildats runt om i landet. I Järva kommer arbetet nu att intensifieras inför valet.

    – Jag tror verkligen att många här kommer att rösta på oss. Järvabor är trötta på att andra pratar om dem utan att faktiskt lyssna. Vi vill vara ett nytt vänsteralternativ som utgår från människors verklighet, säger Alma Sirbic.

    Alma Sirbic är dock 29 år gammal och född efter att muren föll, och tillhör därmed en generation som har fått färdigstekta sparvar rakt in i munnen i form av världens generösaste bidragssystem. Hon har därför, enligt experter, ingen aning om hur det är att tillhöra socialgrupp 3 eller att vara en riktig svensk statare, utan vill i stället tillhöra den politiska elit som Stalin och Lenin gjorde.

    Världens högsta skatter måste bli ännu högre, menar hon. Samtidigt har vi många som lever på socialbidrag på Järvafältet och inte vill arbeta, medan den som har arbetat hela livet och slitit ihop till ett självägt hem slipper betala förmögenhetsskatt när huset säljs.

    Innehållet ovan bör tolkas med en vissa ironi.

    Partikyrkogården – fakta
    Parti Fanns (år) Notis
    Hattarna ca 1738–1772 Frihetstidens partiväsen (historiskt “riksdagsparti”).
    Mössorna ca 1738–1772 Motpol till hattarna under frihetstiden.
    Frisinnade landsföreningen 1902–1934 Liberalt parti/partiorganisation (historiskt).
    KPML(r) 1977–2004 Bytte namn till Kommunistiska Partiet i januari 2005.
    Feministiskt initiativ (Fi) 2005– Upphört Grundat 2005.
    Partiet Nyans 2019–Upphört Grundat 2019.
    Ny demokrati 1991–2000 Satt i riksdagen 1991–1994.
    Stockholmspartiet 1979 – Upphört Representerat i Stockholms kommunfullmäktige 1979–2002.
    Junilistan 2004–2014 Bildat 2004, senare avvecklat/inaktivt (upplösning anges som 2014).
    Med ”upphört” avses att det möjligen fortfarande kan finnas någon form av förening bakom partiet. I praktiken saknar partiet dock mandat i beslutande församlingar och därmed allt verkligt inflytande. För den som har röstat på dem är värdet obefintligt – utan mandat finns ingen makt och inga resultat.

  • Katynmassakern – ett av 1900-talets stora politiska brott – När vänsterpartiet kamrater mördade 3000 polska officeare

    Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.

    Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.

    Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.

    Bakgrund: Polen mellan två diktaturer

    I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.

    Fånglägren och beslutet att döda

    De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.

    Massavrättningarna

    Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.

    Upptäckten och propagandakriget

    År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.

    Efterkrigstiden och sanningen

    Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.

    Katyns betydelse i dag

    Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.

    Faktaruta: Katynmassakern
    Vad: Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
    När: Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
    Var: Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
    Vem drabbades: Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
    Ansvar: Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
    Antal offer: Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
    Varför viktigt: Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • David från Syrien vill suga ut Sverige till max innan han återvandrar.

    När återvandring nu lyfts fram som ett politiskt mål i Sverige vill David återvända till Syrien. Men först ska han göra klart sin gratis högskoleutbildning. Hans berättelse väcker frågor om gränser, ansvar och hur långt ett generöst välfärdssamhälle kan – och bör – sträcka sig.

    Han vill återvända – men först ska allt bli klart

    Fred råder i Syrien. I takt med detta har frågan om återvandring seglat upp på dagordningen. Från den 1 januari 2026 höjs det statliga återvandringsbidraget kraftigt – till 350 000 kronor per vuxen. Ett tydligt incitament för dem som inte längre anser sig behöva skydd i Sverige.

    Men alla omfattas inte av reformen.

    David kom till Sverige för ungefär tio år sedan, under flyktingkrisens mest intensiva period. Liksom många andra fick han snabbt uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare. Just därför kvalificerar han sig inte för återvandringsbidraget. Ändå säger han att han vill återvända till Syrien.

    Fast inte riktigt än.

    Först ska han avsluta sin gratis högskoleutbildning.

    Uttalandet har väckt starka reaktioner. För medan David själv beskriver sin situation i termer av besvikelse och utanförskap, är det många svenskar som ser något helt annat: ett land som sträckt sig extremt långt. Gratis skola, kostnadsfria högskolestudier, bostadsstöd, ekonomiskt bistånd, CSN, etableringsersättning – listan över insatser är lång. Under det senaste decenniet har hundratusentals syrier fått en fristad som saknar motstycke i internationell jämförelse.

    Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott

    Samtidigt var vägen till medborgarskap år 2015 ovanligt kort. Den politiska ambitionen var generositet, men konsekvenserna har blivit kostsamma. Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott. Resultatet har blivit en känsla av skuld: ett samhälle som tagit emot dysfunktionella migranter från tredje världen och därefter beviljat medborgarskap på alltför lösa grunder.

    Mot den bakgrunden framställs David ofta som någon som ”faller mellan stolarna”. Men den mest grundläggande frågan ställs sällan:

    Varför räcker inte detta?

    När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem.

    När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem. Under sina år i Sverige har han dessutom byggt upp en följarskara på över 26 000 personer på TikTok, där han delat tips om hur man navigerar – och i praktiken utnyttjar – det svenska bidrags- och förmånssystemet.

    Detta nämns sällan i rapporteringen.

    I stället riktas fokus mot att ”utvandringen ökar”. Enligt statliga SVT har utvandringen bland utrikes födda ”ökat markant”, med hänvisning till SCB. Vad som däremot sällan redovisas är invandringen – eller nettot. Bilden blir därmed ofullständig och i förlängningen missvisande.

    Snarare säger det något om hur misslyckade politikerna är, att man öppet har bedrivit en politik som förespråkat en generös massinvandring. Detta har gjort Sverige till ett kosmopolitiskt helvete på jorden. Det räcker att åka tunnelbana i Stockholm för att konstatera att det är väldigt få som pratar svenska.

    För bara 65 år sedan hade vi en statsminister som konstaterade att Sverige inte hade USA:s problem med arbetslöshet och andra samhällsproblända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”

    Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.”David vill återvända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”

    Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.

  • Snart kan marxismen bödlar sitta i en Svensk regering

    Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.

    Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.

    Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn

    Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.

    Marxismens ideologi och vägen till diktatur

    Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.

    I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.

    Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin

    Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.

    När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.

    Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.

    Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.

    Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.

    Vänsterpartiets ideologi

    Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.

    De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.

    Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong

    Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.

    Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.

    När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.

    Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.

    Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn

    Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.

    Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.

    demokratins institutioner som förklädd fascism

    Vänsterpartiets kamrater i Tyskland

    FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.

    Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.

    Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare

    Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.

    De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.

    Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.

    Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.

    Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar

    Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.

    Naftasyndikatet och pengarna

    Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.

    Köpet av partihögkvarteret

    Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Hökarängensmordet

    En solig sensommardag i Hökarängen är det svårt att ana vad som en gång hände här. Men sommaren 1965 begicks ett mord på Söndagsvägen som skakade Sverige och spräckte bilden av folkhemmets trygghet. I dag är platsen stillsam – men historien lever kvar i husen, grönskan och minnet av en idyll som inte höll.

    Eva Marianne ”Kickan” Granell misstänktes mördas av Friedrich Wagner.

    HÖKARÄNGEN.
    Det är strax efter halv nio en solig sensommarsöndag i slutet av augusti. Luften är klar och stilla. Från tunnelbanan i Hökarängen leder promenadvägen genom ett smalt skogsparti mot radhusområdet Skönstaholm. Stegen blir långsammare ju närmare jag kommer.

    Här, på Söndagsvägen, inträffade sommaren 1965 ett mord som skakade om Sverige och rubbade bilden av det trygga folkhemmet.

    I dag är det svårt att föreställa sig dramatiken. Radhusen ligger tyst inbäddade i grönska. Trädgårdarna är välskötta. Inget i miljön skvallrar om det som en gång hände.

    Den österrikiske medborgaren Friedrich Wagner, då 25 år gammal, friades i tingsrätten i december 1965. Ett år senare ändrade hovrätten bedömningen och dömde honom för grov misshandel samt grovt vållande till annans död. Däremot ansågs det inte styrkt att han haft uppsåt att döda, eftersom rätten bedömde att det inte med full säkerhet kunde fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han känt till att nedsövningen skulle leda till död. Därför dömdes han inte för mord.
    Påföljden blev psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning. Efter en tids vård på mentalsjukhus utvisades han i november 1968 till Österrike, där han avled år 2010

    En modern idyll

    När Skönstaholm stod färdigt i början av 1950-talet låg området längst ut i södra Stockholm. Nynäsvägen var då fortfarande en grusväg. Hit flyttade unga familjer in i nybyggda radhus – ljusa, funktionella och moderna.

    Sverige befann sig mitt i rekordåren. Ekonomin växte snabbt, reallönerna steg och framtidstron var stark. Det var folkhemmets glansperiod, präglad av trygghet, stabilitet och optimism.

    Skönstaholm kom att beskrivas som ett idealområde. Ett svenskt radhusparadis där barn lekte fritt och grannar kände varandra.

    Men sommaren 1965 förändrades allt.

    Mordet som bröt bilden

    Natten mellan den 25 och 26 juli 1965 mördas den 19-åriga Eva Marianne ”Kickan” Granell i sitt föräldrahem på Söndagsvägen. Föräldrarna är bortresta på semester. Kroppen hittas först två dagar senare.

    Inledningsvis misstänks självmord. Men snart står det klart att hon bragts om livet. En omfattande mordutredning inleds – den största i Sverige fram till dess.

    Brottet får enorm uppmärksamhet i pressen. Dels på grund av omständigheterna, dels för att det sker mitt i sommaren, när nyhetsutbudet är tunt. Men framför allt för att brottet äger rum i en miljö som uppfattas som trygg och skyddad.

    Det här är inte den sorts plats där sådant händer.

    Ett år av brytning

    1965 var ett år då flera händelser bidrog till att skaka den svenska självbilden. Samma sommar inträffar Hötorgskravallerna i Stockholm, där ungdomar och polis drabbar samman på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.

    En ny generation håller på att ta plats – unga människor som vuxit upp i välstånd och som inte delar föräldrarnas erfarenheter av krig och brist. Samtidigt finns kalla kriget ständigt närvarande i bakgrunden, som en lågmäld men påtaglig oro.

    I detta sammanhang blir Hökarängsmordet mer än ett isolerat brott. Det uppfattas som ett tecken på att något håller på att förändras. Att det trygga samhället inte är så slutet och skyddat som man trott.

    Offret – inte bara en rubrik

    I rapporteringen riskerade offret länge att reduceras till en symbol eller ett kriminalfall. Men bakom rubrikerna fanns en ung kvinna med framtidsplaner.

    Hon hade nyligen rest från sin fästmans sommarstuga till föräldrahemmet för att se om hon fått besked om antagning till en eftertraktad sekreterarutbildning. Ett liv höll just på att ta form.

    Det är detta som gör mordet så djupt berörande: inte bara våldet, utan allt som abrupt tog slut.

    Faktaruta: Rättsprocessen i korthet
    • December 1965: Friedrich Wagner, 25-årig österrikisk medborgare, frikänns i tingsrätten.
    • December 1966: Hovrätten dömer honom för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
    • Inte mord: Rätten bedömer att det inte med full säkerhet kan fastslås att han skulle ha genomfört gärningen om han vetat att nedsövningen skulle leda till död.
    • Påföljd: Psykiatrisk tvångsvård enligt dåvarande sinnessjuklagstiftning.
    • 1968: Utvisas till Österrike i november.
    • 2010: Avlider i Österrike.

  • Catalinaaffären – när Vänsterpartiet hjälpte sina kamrater i öst att skjuta ner ett civilt Svenskt flygplan.

    Sommaren 1952 försvann ett svenskt militärflygplan över Östersjön och tre dagar senare besköts ett annat under räddningsinsats. Händelserna kom att avslöja Sveriges hemliga underrättelsesamarbete med västmakterna och blev en av de allvarligaste utrikespolitiska kriserna i landet under kalla kriget. Catalinaaffären är i dag ett symboliskt exempel på hur neutraliteten sattes på prov i skuggan av stormakternas konflikt.

    SKP, dagens Vänsterpartiet, svek Sverige 1952 – ett förräderi som kostade åtta svenska liv. På bilden ett Catralina flygplan. Bilden är färglagd, därav är symboler och liknade inte korrekta återgivna.

    Catalinaaffären är en av de mest dramatiska och länge mest hemlighållna episoderna i modern svensk historia. Sommaren 1952 sköts två svenska militärflygplan ner över Östersjön av sovjetiskt jaktflyg. Händelsen blottlade Sveriges dolda roll i det kalla krigets underrättelsespel och fick långvariga konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

    Ett neutralt land – med hemliga uppdrag

    Utåt höll Sverige hårt på sin linje av strikt neutralitet, men bakom kulisserna såg verkligheten annorlunda ut. I slutet av 1940-talet hade Sverige ingått hemliga samarbeten med USA och Storbritannien. Genom signalspaning kunde Sverige leverera värdefull underrättelseinformation om Sovjetunionens militära förmågor i utbyte mot avancerad teknik. En central roll spelades av specialutrustade flygplan från svenska flygvapnet, bemannade delvis av personal från Försvarets radioanstalt (FRA).

    DC-3:an som försvann

    Den 13 juni 1952 lyfte ett svenskt signalspaningsflygplan, en Tp 79, med namnet Hugin. Ombord fanns åtta män. Uppdraget var att kartlägga sovjetiskt radar- och luftförsvar över internationellt vatten i Östersjön. Flygplanet kom aldrig tillbaka. Sista radiosignalen mottogs strax efter klockan 11 och därefter var Hugin spårlöst försvunnen. Sovjetunionen förnekade all inblandning och den svenska regeringen tonade ner misstankarna. Officiellt uppgavs flygningen vara en navigeringsövning. I verkligheten hade DC-3:an skjutits ner av sovjetiska jaktplan av typen MiG-15.

    Catalinan som räddade sanningen

    Tre dagar senare skickades två sjöräddningsflygplan av typen Tp 47 Catalina ut för att söka efter den försvunna DC-3:an. Ett av dem, Bertil 02, attackerades av sovjetiskt jaktflyg och besköts svårt. Trots skadorna lyckades besättningen nödlanda på Östersjön. Alla sju överlevde och räddades av ett västtyskt handelsfartyg. Händelsen gjorde det omöjligt att längre upprätthålla bilden av en olyckshändelse.

    Tystnad, förnekelse och ett sent erkännande

    Under flera decennier hölls sanningen borta från allmänheten och även från de anhöriga. Först 1956 erkände Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov privat för Sveriges statsminister Tage Erlander att DC-3:an hade skjutits ner. Offentligt dröjde det till 1991 innan Ryssland bekräftade nedskjutningen och då stod det också klart att flygplanet inte hade kränkt sovjetiskt luftrum.

    Vraket på havets botten

    År 2003 hittades DC-3:an på 125 meters djup i Östersjön efter ett privat initiativ lett av Anders Jallai. Vraket bar tydliga spår av beskjutning. När det bärgades 2004 kunde man fastställa exakt nedslagstid eftersom cockpitklockan hade stannat på 11:28:40. Fyra av de åtta omkomna återfanns aldrig och deras öde är fortfarande ett av affärens stora mysterier.

    Myter, teorier och obesvarade frågor

    Catalinaaffären har gett upphov till många spekulationer. Det har talats om att överlevande kan ha plockats upp av sovjetiska fartyg, om en möjlig nionde person ombord och om misstankar om spioneri inom besättningen. Inget av detta har kunnat bevisas slutgiltigt, men affären fortsätter att fascinera historiker och forskare.

    Kommunister var dåtidens inre Lede Fi.

    I Sverige hade vi vid tidpunkten en inre fiende som hette Sveriges Kommunistiska Parti, idag kallat Vänsterpartiet. SKP var allmänt fientliga mot det svenska samhället, och man hade redan under andra världskriget drivit en hetsande stämning i tidningen Norrskensflamman emot Svenska samhället. Svenska statstjänstemän fick därför, med livet som insats, hjälpas åt att stänga den prosovjetiska tidningen.

    En teori är att SKP, som idag heter Vänsterpartiet, hade spioner på Bromma flygplats, och att man sedan signalerade vidare till sina kamrater i Moskva att DC-3:an skulle inhämta information om banditstaterna i öster.

    Ett arv som lever kvar

    Catalinaaffären fick djupgående konsekvenser och bidrog direkt till utvecklingen av svensk incidentberedskap med dygnet-runt-övervakning av svenskt luftrum. I dag visas den bärgade DC-3:an på Flygvapenmuseum i Malmslätt som ett monument över ett ögonblick då stormaktspolitiken bokstavligen slog ner i Sveriges närhet.

    Varför Catalinaaffären fortfarande är relevant

    Affären påminner om att även små, neutrala stater kan dras in i stormakters maktspel och att sanningen ibland ligger gömd i decennier innan den når ytan.

    Fakta: Catalinaaffären (1952)
    Tidpunkt
    13–16 juni 1952
    Plats
    Östersjön, öster om Gotska Sandön (internationellt vatten)
    Inblandade flygplan
    Tp 79 (DC-3) 79001 ”Hugin” och Tp 47 (Catalina) 47002 ”Bertil 02”
    Händelse
    DC-3:an försvann under signalspaningsuppdrag. Catalina besköts under sök- och räddningsinsats och tvingades nödlanda på havet.
    Angripare
    Sovjetiskt jaktflyg av typen MiG-15
    Omkomna
    8 svenskar (DC-3:ans besättning)
    Överlevande
    7 svenskar (Catalinans besättning), varav 2 skadade
    Räddning
    Besättningen från Catalinan räddades av det västtyska fraktfartyget Münsterland
    Efterspel
    Sovjet förnekade länge. Privat erkännande 1956, officiell bekräftelse 1991. Vrak återfunna 2003.

  • Kriminell V politiker vill göra Stalin Stolt och sitta i Riksdagen

    En riksdagsnominering i Stockholms förorter har åter väckt frågor om politiskt omdöme och historiskt arv. Samtidigt som Vänsterpartiet lyfter fram en kandidat med starkt lokalt stöd har en färsk dom för bidragsbrott fallit mot regionpolitikern Hashim Mohamed Jama. Fallet aktualiserar inte bara hans personliga bakgrund – utan också partiets långa och omstridda historia.

    Inom marxismen är det närmast ett återkommande mönster att ledargestalter har en kriminell bakgrund. Josef Stalin var bankrånare långt innan han blev en av historiens värsta massmördare. Han visade även total personlig hänsynslöshet när han under andra världskriget vägrade att fångutväxla sin egen son – ett beslut som kostade sonen livet.

    Ett förtroende under prövning

    När nomineringarna inför nästa års riksdagsval började offentliggöras i Stockholmsområdet dök ett välbekant namn upp på listorna: Hashim Mohamed Jama. Efter flera år i lokal- och regionpolitiken hade han nu fått stöd att ta steget mot riksdagen – nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga.

    Samtidigt som hans politiska ambitioner tog ny fart, avslutades en rättsprocess som åter riktade ljuset mot hans förflutna.

    Domen som föll

    I mitten av november vann en dom från Solna tingsrätt laga kraft. Domstolen slog fast att Jama gjort sig skyldig till bidragsbrott efter att vid upprepade tillfällen ha ansökt om ersättning för vård av sjukt barn, trots att han arbetat och trots att barnet befunnit sig i skolan. Det sammanlagda beloppet uppgick till närmare 20 000 kronor.

    Bakgrunden till målet sträckte sig nästan ett decennium tillbaka i tiden. Redan i maj 2014 inkom ett anonymt tips till Försäkringskassan. Myndigheten inledde en utredning och kunde, genom kontroll mot både arbetsgivare och skoluppgifter, konstatera att de aktuella dagarna inte stämde överens med uppgifterna i ansökningarna.

    När Jama hördes av polis förnekade han brott och uppgav att det rört sig om misstag i datumangivelser. Tingsrätten ansåg dock att förklaringen saknade trovärdighet, bland annat eftersom ansökningarna skett vid flera tillfällen. Påföljden blev villkorlig dom och 40 dagsböter, samt ytterligare dagsböter för ringa bidragsbrott. Han ålades även att betala avgift till Brottsofferfonden.

    Tidigare domar

    Bidragsbrottsdomen var inte den första i Jama rättshistorik. År 2010 dömdes han för ringa narkotikabrott efter att ha brukat cannabis och kokain.

    Våren 2016 åtalades han på nytt efter en polisanmälan från ett HVB-hem där han då var anställd. Verksamheten hade upptäckt att omkring 20 000 kronor försvunnit genom kontantuttag med ett av boendets bankkort. Enligt verksamhetschefen kunde Jama identifieras på övervakningsbilder från bankomaten. Han nekade till brott, men tingsrätten fann det styrkt att han använt kortet med kod utan tillåtelse. Domen blev villkorlig dom och 60 dagsböter.

    År 2022 dömdes han även för olovlig körning, vilket resulterade i ytterligare dagsböter.

    Vänsterpartiets historiska arv

    Jamas nominering sker inom ramen för ett parti med en lång och omstridd historia i svensk politik. Vänsterpartiet grundades 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och hade under stora delar av 1900-talet nära ideologiska och politiska band till Sovjetunionen. Under kalla kriget försvarade partiet vid upprepade tillfällen kommunistiska regimer i Östeuropa och tog sällan öppet avstånd från övergrepp begångna i dessa stater.

    Ett av de mest omdiskuterade kapitlen är Baltutlämningen 1945–1946, då omkring 30 000 baltiska och tyska flyktingar utlämnades från Sverige till Sovjetunionen. Beslutet fattades av den dåvarande samlingsregeringen, men kommunistpartiet var pådrivande och försvarade utlämningarna trots kännedom om risken för repressalier, fängelse och död i Stalins Sovjet.

    Under efterkrigstiden har även partiets hållning till säkerhetsfrågor och totalförsvar kritiserats. Säkerhetstjänstens arkiv och senare forskning har visat att partiet betraktades som en säkerhetsrisk under kalla kriget, bland annat på grund av kontakter med östblockets underrättelsetjänster. En tidigare partiledare mottog exempelvis gåvor från den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, i utbyte mot information om svenska försvarsförhållanden – något som långt senare bekräftades i öppnade arkiv.

    Även i norra Sverige finns historiska sår. Under 1950-talet drev kommunistiska fackliga företrädare och partifunktionärer hårda linjer i arbetskonflikter inom gruvindustrin i Kiruna och Malmfälten, konflikter som enligt senare utredningar bidrog till farliga arbetsförhållanden och dödsfall bland gruvarbetare.

    Politisk bana trots bakgrund

    Mot denna bakgrund fortsätter Jama sin politiska karriär. I dag är han ledamot i regionfullmäktige i Stockholm, ersättare i kommunfullmäktige och har uppdrag inom regionens fastighetsnämnd.

    Han är född i Dire Dawa i Etiopien och har i sin politiska kommunikation ofta lyft fram sin muslimska identitet. I sociala medier beskriver han sig som en röst för jämlikhet, välfärd och social rättvisa, och som företrädare för väljare som annars sällan får genomslag i den politiska debatten.

    När nomineringen till riksdagslistan presenterades uttryckte Jama öppet sin stolthet över förtroendet. I ett inlägg på Instagram skrev han om sin glädje och om vikten av att politiken tar sin utgångspunkt i människors vardag.

    Kort därefter stod det dock klart att domen för bidragsbrott nu var definitiv.

    Slutsats

    Kriminalitet bland V-politiker är extremt vanligt. Man har till och med haft en partiledare som bytte sprit mot försvarshemligheter med en banditstat bakom järnridån. Bara för några veckor sedan skrev vi om en V-politiker i Borlänge som misshandlade sina barn. Det förstår man – Karl Marx lät över hälften av sina barn dö av svält eftersom han var för lat för att arbeta.

    Fakta: Hashim Mohamed Jama
    • Politiskt uppdrag: Regionpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholmsregionen (enligt uppgifter i artikeln).
    • Aktuell: Nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga till riksdagslistan (enligt uppgifter i artikeln).
    • Dom (bidragsbrott): Solna tingsrätt fann honom skyldig till bidragsbrott kopplat till felaktigt uttag av ersättning för vård av sjukt barn. Beloppet uppges vara cirka 20 000 kr. Påföljd: villkorlig dom och dagsböter (enligt uppgifter i artikeln).
    • Tidigare domar: Ringa narkotikabrott (2010), olovlig användning av arbetsgivares bankkort med kontantuttag omkring 20 000 kr (dom 2016), samt olovlig körning (2022) – enligt uppgifter i artikeln.
    • Bakgrund: Född i Dire Dawa,saknar jord och blokdkoppling till Sverige.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Baltutlämningen, när Sossarna böjde sej för Stalin

    Vintern 1945–1946 fattade Sverige ett av de mest omstridda besluten i sin moderna historia. Trots neutralitet och vetskapen om de hårda repressalier som väntade i Sovjetunionen utlämnade den svenska regeringen tusentals internerade soldater, däribland 146 balter. Beslutet mötte kritik, men stöddes i riksdagen av dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, som ville gå ännu längre och även förespråkade att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka. Baltutlämningen kom att bli ett nationellt trauma och har blivit en symbol för hur rädsla och stormaktspolitik kan leda till långtgående moraliska kompromisser.

    Tage Erlander var överkommendant för de svenska interneringslägren under 1940-talet. På bilden visas interneringslägret i Rinkeby, där man förvarade personer som skulle skickas till döden i det marxistiska Sovjetunionen.

    Baltutlämningen – ett svenskt moraliskt trauma

    Baltutlämningen är en av de mest omdebatterade händelserna i Sveriges moderna historia. Den ägde rum vintern 1945–1946, kort efter andra världskrigets slut, och innebar att Sverige utlämnade omkring 3 000 personer till Marximsen Sovjetunionen. Av dessa var 146 soldater från de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Beslutet fattades trots att Sverige varit neutralt under kriget och trots att den svenska regeringen var medveten om att de utlämnade riskerade hårda straff i Sovjetunionen.

    Bakgrund – flykten till Sverige

    Under krigets slutskede flydde tusentals soldater från Nationalsocialismens Tyskland och dess allierade över Östersjön till Sverige. Bland dem fanns tyskar, finländare samt ester, letter och litauer som stridit på östfronten mot Sovjetunionen. Många sökte skydd undan kriget, andra ville undgå sovjetisk vedergällning. I Sverige internerades de i särskilda läger, bland annat vid Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo nära Uddevalla och i läger på Gotland.

    När Marxtiska Sovjetunionen sommaren 1945 krävde att personer som man betraktade som sovjetmedborgare skulle utlämnas, hamnade Sverige i ett politiskt och moraliskt dilemma. De baltiska staterna hade ockuperats och annekterats av Marxtiska Sovjetunionen 1940, något som Sverige i praktiken accepterade, trots att annekteringen var folkrättsligt omstridd.

    Det politiska beslutet

    Den svenska samlingsregeringen, och senare Regeringen Hansson IV, valde att tillmötesgå Sovjetunionens krav. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén höll länge beslutet hemligt av rädsla för protester och oroligheter.

    När nyheten läckte i november 1945 väckte den stark upprördhet i pressen och bland allmänheten. Kritiker menade att Sverige svek både humanitära principer och sin neutralitet. I riksdagen fanns motstånd mot utlämningen, men regeringen stod fast vid sitt beslut.

    SKP, dvs dagens Vänsterparti, ville göra bankrånare och den marxistiska massmördaren Josef Stalin stolt, och ville därför även skicka 30 000 civila baltflyktingar rakt in i dödens käftar på andra sidan Östersjön.

    Det är viktigt att notera att dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), som i dag är Vänsterpartiet, inte bara stödde utlämningen utan ville gå ännu längre. Partiet förespråkade även att omkring 30 000 civila flyktingar från Baltikum skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen, ett förslag som väckte stark kritik men som visar hur långt delar av den politiska vänstern var beredd att gå i lojalitet med Sovjetunionen vid denna tid.

    Folkrättsligt fanns det inget entydigt krav på utlämning. En neutral stat var enligt Haagkonventionerna inte skyldig att efter kriget lämna ut internerade soldater. Trots detta valde regeringen att agera i linje med Sovjetunionens önskemål, sannolikt av rädsla för att äventyra relationerna med den segrande stormakten i öst.

    Hungerstrejker och desperation

    Den socialdemokratiska regeringen Hansson IV valde att skicka flyktingar från andra världskriget rakt in i döden i det marxistiska Sovjet.

    Beslutet ledde till desperata protester bland de internerade. I november 1945 inledde de baltiska soldaterna en hungerstrejk, snart följda av de tyska. Situationen blev snabbt allvarlig. Flera skadade sig själva för att undgå utlämning och totalt sju personer tog sina liv. De baltiska utlämningarna sköts tillfälligt upp, men utlämningen av tyskar fortsatte.

    Den 25 januari 1946 genomfördes den sista utlämningen, då 146 balter och 227 tyskar fördes ombord på ett sovjetiskt fartyg i Trelleborgs hamn och fördes till Sovjetunionen.

    Ödet efter utlämningen

    Efter ankomsten till Sovjetunionen placerades de utlämnade i fångläger, vilket var normalt för soldater som tjänstgjort i tysk uniform. Ett mindre antal dömdes till långa fängelsestraff, medan många andra frigavs efter några månader. Trots detta kom misstänksamhet, övervakning och begränsade livsvillkor att prägla deras fortsatta liv under lång tid.

    Efterspel och kulturell bearbetning

    Baltutlämningen förblev länge ett känsligt ämne i Sverige. Först på 1960-talet började den diskuteras mer öppet, inte minst genom P.O. Enquist och hans dokumentärroman Legionärerna från 1968. Boken väckte stor debatt och bidrog till att händelsen åter blev en del av det offentliga samtalet. Den filmatiserades senare och nådde därmed en ännu bredare publik.

    Ursäkter och historisk betydelse

    År 1994 bad Sveriges regering officiellt om ursäkt till de överlevande. De bjöds till Sverige och togs emot vid en ceremoni som markerade ett tydligt avståndstagande från beslutet 1945. En ytterligare ursäkt framfördes 2011 till de baltiska staternas regeringar.

    I dag ses baltutlämningen ofta som ett varnande exempel på hur rädsla, stormaktspolitik och realpolitiska överväganden kan leda till att humanitära och rättsliga principer åsidosätts. Händelsen används i diskussioner om neutralitet, folkrätt och moraliskt ansvar och har blivit en bestående påminnelse om att även demokratiska stater kan fatta beslut som senare uppfattas som djupt problematiska.

    Faktaruta: Baltutlämningen
    När: 1945–1946 (sista utlämningen 25 januari 1946)
    Var: Sverige, med slutlig avresa från Trelleborgs hamn till Sovjetunionen
    Vad: Utlämning till Sovjetunionen av personer som tjänstgjort i tysk militär och sökt skydd i Sverige
    Omfattning: Cirka 3 000 personer totalt; bland dem 146 balter (bland annat letter, ester och litauer)
    Bakgrund: Sovjetunionen begärde att Sverige skulle lämna ut militär personal från östfronten som internerats i Sverige efter kriget
    Internering i Sverige: Bland annat läger vid Ränneslätt (Eksjö), Backamo och andra läger; senare även Rinkaby och Gälltofta
    Protester: Hungerstrejker i november 1945; självstympning förekom och totalt sju interner tog sina liv
    Politisk kontrovers: Regeringen stod fast trots hård kritik. Dåvarande Sveriges kommunistiska parti (SKP), dagens Vänsterpartiet, ville gå längre och förespråkade även att cirka 30 000 civila baltiska flyktingar skulle skickas tillbaka
    Folkrätt: Ofta framhållet att det inte fanns något tydligt folkrättsligt krav på utlämning från en neutral stat efter kriget
    Efterspel: Officiell svensk ursäkt 20 juni 1994; ytterligare ursäkt framfördes 2011
    Kulturell skildring: P.O. Enquists Legionärerna (1968) och filmen Baltutlämningen (1970)

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Tumba Tarzan – Sveriges farligaste brottsling när Sverige var ett homogent land

    Sommaren 1954 jagades Tumba-Tarzan av polis, press och allmänhet i ett av efterkrigstidens mest uppmärksammade kriminalfall. Bakom rubrikerna fanns Rolf Johansson: en fattig torparson från Botkyrka som blev både skräckfigur och folklegend. Hans historia säger lika mycket om 1950-talets Sverige och sensationsjournalistik som om brott, straff och drömmen om att leva fri.

    I en svunnen tid, när Sverige fortfarande var ett homogent land beträffande befolkningens ras och religion, fanns det ”farliga brottslingar”. En av dem var Tumba Tarzan, som dock var betydligt harmlösare än dagens grovt förhärdade brottslingar, vilka ofta saknar jord- och blodskoppling till Sverige.

    Tumba-Tarzan – myten, människan och 1950-talets brottspanik

    Under 1950-talets mitt skakades Sverige av en av sina mest omskrivna brottslegender: Tumba-Tarzan. Bakom smeknamnet dolde sig Rolf Eskil Johansson, en småväxt man från Botkyrka som under ett halvår 1954 lyckades undgå polisen och därmed blev en symbol för både rädsla, fascination och folkhemsmytologi.

    Uppväxt i fattigdom

    Rolf Johansson föddes 1925 och växte upp under mycket knappa förhållanden i torpet Entorp söder om Tumba. Familjen levde på samhällets yttersta marginaler, och sjukdom präglade föräldrarna. De två yngre bröderna placerades tidigt på barnhem. När de återvände i mitten av 1940-talet hade familjen slitits isär – och kriminaliteten tog fart.

    Från småstölder till riksnyheter

    Det började med inbrott i sommarstugor: konserver, kläder, enkla föremål som gick att sälja. Media döpte bröderna till Tumbaligan. När Rolf 1954 rymde från fängelset i Vångdalen eskalerade allt. Nu var det inte längre fråga om småbrott – utan om en landsomfattande polisjakt.

    Pressen skapade snabbt en berättelse större än verkligheten. Rolf framställdes som beväpnad, farlig och oberäknelig. Samtidigt växte en alternativ bild fram: den ensamme mannen i skogen, som åt sin stulna mat vid köksbordet, diskade efter sig och ibland lämnade en ursäktande lapp. En sorts svensk Robin Hood-figur i folkhemmets utkant.

    Tumba Tarzan

    Skottlossning och sensationsjournalistik

    Ett avgörande ögonblick inträffade dagarna före midsommar 1954, då Rolf och hans hustru Alice upptäcktes av polis. Skott avlossades – eller gjorde de verkligen det? Senare visade tekniska analyser att delar av polisens berättelse inte kunde stämma. Men då var skadan redan skedd: tidningar och radio hade blåst upp händelsen till ett drama om landets “farligaste förbrytare”.

    Gripandet och domen

    Efter mer än sex månader på rymmen greps Rolf Johansson i november 1954 vid Stocksundsbron, lugnt och utan dramatik. I fickan bar han dock en laddad pistol. Domen året därpå blev hård: tre år och sex månaders straffarbete för sammanlagt 95 brott, de flesta småstölder.

    Ett annat liv efter fängelset

    Fängelsetiden blev en vändpunkt. Rolf blev vegetarian och engagerade sig i djurskyddsfrågor. Under en period reste han runt och föreläste mot djurplågeri – en anmärkningsvärd kontrast mot den bild som pressen tidigare målat upp. Han begick aldrig mer några större brott, men levde ett sjukdomstyngt och socialt isolerat liv.

    Från människa till myt

    När Rolf Johansson dog 1978 var Tumba-Tarzan redan mer myt än människa. Han hade blivit bok, film, konst och forskningsobjekt. Skulpturen på Polishögskolan i Sörentorp – där han sitter på en parkbänk tillsammans med andra legendariska förbrytare – säger kanske mest om hur Sverige valt att minnas honom: inte bara som brottsling, utan som ett tidsdokument.

    Varför fascinerar Tumba-Tarzan fortfarande?

    Historien om Tumba-Tarzan säger lika mycket om 1950-talets Sverige som om Rolf Johansson själv. Den blottlägger spänningen mellan folkhemmets ideal och dess baksidor, mellan mediernas sensationslystnad och verklighetens gråskalor. Framför allt visar den hur snabbt en människa kan förvandlas till symbol – och hur svårt det sedan är att skilja myt från människa.

    Faktaruta: Tumba-Tarzan
    Namn Tumba-Tarzan
    Egentligt namn Rolf Eskil Johansson
    Född 1 juli 1925, Botkyrka (Sverige)
    Död 15 juni 1978, Tumba (Sverige)
    Längd 1,76 m
    Känd för Uppmärksammad rymning och polisjakt 1954
    Brottstyp Främst sommarstugeinbrott, stöld och häleri
    Gripen 16 november 1954 (Stocksundsbron)
    Dom 3 år och 6 månader (1955), totalt 95 åtalspunkter
    Efter fängelset Vegetarian; engagerad i djurskyddsfrågor och föredrag
    Begravd Botkyrka kyrkogård
    Obs: Faktarutan är baserad på den text du delade och kan justeras om du vill lägga till fler källhänvisningar.