En fransk regeringsrapport varnar för Muslimska brödraskapets växande inflytande i Frankrike, särskilt på lokal nivå. Rörelsen anklagas för att infiltrera skolor och civilsamhälle och sägs kontrollera minst 200 moskéer i landet. Rapporten, som refereras av Le Monde, nämner även Sverige flera gånger.

Enligt rapporten har Muslimska brödraskapet en aktiv gren i Sverige, vilket kopplas till svensk mångkulturpolitik och goda relationer med lokala partier – särskilt Socialdemokraterna. Exakt hur dessa kopplingar ser ut framgår inte.

Som svar på uppgifterna vill arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) samla en expertgrupp för att kartlägga islamismens utbredning i Sverige. Terrorforskaren Magnus Ranstorp är en av dem som kontaktats.

– Det handlar om krafter som motverkar demokrati och jämställdhet, säger Persson.

Regeringen planerar även att begränsa utländsk finansiering av trossamfund för att stoppa stöd till radikala miljöer.

Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin avvisar anklagelserna och understryker partiets nolltolerans mot extremism. Han hänvisar till att riksdagsledamoten Jamal El-Haj inte längre är medlem efter avslöjanden om kontakter med en kontroversiell imam.

Det är dags att inse att de som varnade för den muslimska invandringen inte är några konspirationsteoretiker, trots att media gjort sitt bästa för att utmåla dem som det. När vågen av koranbränningar drog över Sverige, var det hela 57 islamiska stater som försökte diktera vad vi får säga – de krävde inskränkningar i vår yttrandefrihet. Det säger allt.

Frågan måste ställas: varför tar Sverige överhuvudtaget emot migranter från muslimska länder? Dessa människor har redan över 50 muslimska länder att fly till. Det finns inget rimligt skäl att de ska söka sig till ett litet, sekulärt, nordligt kristet land som Sverige.

Tänk dig att du ville importera några amerikanska jordekorrar – de tecknade som Disney kallade Piff och Poff. De skulle klassas som en invasiv art eftersom de:

• Inte hör hemma här
• Konkurrerar med inhemska arter om resurser
• Är spridningsbenägna och rotar sig snabbt
• Hotar ekosystem, djurliv, hälsa och ekonomi

Överför det resonemanget på migranter, och det blir smärtsamt tydligt: islam är kulturellt främmande för det svenska samhället. Den är inkompatibel med våra värderingar, våra lagar och vår livsstil. De flesta som kommer hit har inga verkliga asylskäl. De kunde ha stannat i närliggande muslimska länder, men valde i stället att ta sig hela vägen till Sverige – varför? Inte för trygghet, utan för våra bidrag, vår välfärd, vår naivitet.

Islam hör inte hemma i norra Europa. Punkt. Lika lite som Piff och Poff hör hemma i våra skogar. Skillnaden är att jordekorrarna inte kräver lagändringar, särlagstiftning och begränsningar i yttrandefriheten.

Våldsamma upplopp har brutit ut i Los Angeles efter att ICE gripit ett 40-tal illegala migranter. Protesterna har eskalerat till bränder, stenkastning och attacker mot polisen. President Donald Trump har som svar beordrat 2 000 soldater från nationalgardet till staden, och även marinkåren står redo. Enligt Vita huset råder nolltolerans mot våld mot tjänstemän. USA hade cirka elva miljoner illegala invandrare 2022, enligt Pew Research Center.

Inte sedan demokraten Lyndon B. Johnson satt vid makten – han som drev USA djupare in i Vietnamkriget – har en amerikansk president behövt kalla in nationalgardet. 1965 gjorde han det för att skydda svarta medborgare som demonstrerade för sina grundläggande rättigheter.

Idag kallar president Trump in nationalgardet för att försvara det amerikanska samhället mot vågen av illegala invandrare. Till skillnad från i Sverige, där koranupplopp tillåts förlama städer utan konsekvenser, har USA verktygen redo: tårgas, gummikulor, vattenkanoner – nationalgardet har både vilja och resurser att slå tillbaka.

När Sverige år 2022 drabbades av organiserade koranupplopp stod svensk polis handfallen. Inte ens en enkel Mk19 laddad med gummikulor kunde mobiliseras. Resultatet? Brända bilar, attackerade stationer, skador för miljoner. Och vad hände med de skyldiga? De fick stanna. Våra egna lagar, förvridna av liberal naivitet, skyddar våldsverkarna – inte medborgarna.

Varför? På grund av en överdriven rädsla för att ”Ådalen 1931” ska upprepas. En snart hundra år gammal händelse har paralyserat hela vår förmåga att försvara samhället. Att kalla in militär för att skydda civila och egendom är numera tabu – inte för att det är fel, utan för att det anses känsligt.

Det är inte längre fråga om oförmåga. Det är fråga om ovilja. Den svenska staten har abdikerat.

Hur svårt kan det vara att slå ned ett upplopp i Rinkeby? Montera en Mk 19 på ett bepansrat fordon, ladda vartannat skott med tårgas och vartannat med gummigranater – och mata ut några minuters eldgivning rakt in i kaoset. Upploppet är över innan någon ens hinner kasta sin första sten.

De som deltar i våldsamheterna och inte är svenska medborgare ska omedelbart frihetsberövas, få en spottluva över huvudet och skickas ut ur landet – till hemlandet eller till första bästa stat som är villig att ta emot avfallet till en billig peng.

Staten har ett val: stå upp för ordningen, eller fortsätta böja sig för gatans makt. Just nu är det våldsverkarna som styr – inte lagen.

Israels militär har bordat fartyget Madleen på väg mot Gaza med nödhjälp. Ombord fanns bl.a. Greta Thunberg, som enligt Freedom Flotilla ”kidnappats”. Israel hävdar att Thunberg är trygg. Organisationen kallar bordningen olaglig och ett brott mot internationell rätt. UD följer situationen.

Greta Thunbergs lilla freak show till Gaza slutade som väntat – med att den israeliska militären satte stopp för spektaklet. Denna narcissistiska propagandaturné, maskerad som ”humanitär hjälp”, var knappast något annat än ett PR-jippo. Ombord fanns som vanligt ett gäng vänsterextrema figurer, inklusive franska politiker med ideologiska rötter hos marxistiska bödlar.

Thunberg och hennes följe är nu kränkta – deras lilla ego-trip, fylld av poserande, selfies och sociala medie-tårar, blev inte den triumf de drömt om. De hade till och med förinspelat en ”hjälp oss, vi är fångade”-video. Hela upplägget var uppenbart – provocera fram ett ingripande och spela offer inför världen.

Att påstå att lasten skulle rädda Gazas civilbefolkning är ett skämt i sig – mängden var symbolisk i bästa fall, patetisk i verkligheten. En segelbåt med blöjor och mjöl räddar inte ett krigsdrabbat område. De visste att de skulle bli bordade. Det här var aldrig hjälp – det var teater.

Socialdemokraten Irada Alieva-Söderberg anklagas för att ha agerat lobbyist för Azerbajdzjans regim efter att ha modererat ett möte i Stockholm, anordnat av landets diasporamyndighet. Enligt ETC tackade hon 2020 Azerbajdzjans president i ett brev och lovade att sätta landets intressen främst. Hon förnekar anklagelserna och hävdar att mötet gällde diasporasammanhållning. Socialdemokraterna har fortsatt förtroende för henne efter egna efterforskningar. Kritiker, som SD:s Nima Gholam Ali Pour, menar att medier och partiet agerat tyst och att drev hade uppstått om det gällt ett annat parti.

Socialdemokraterna har i årtionden öppnat dörrarna för hundratusentals trojaner mirgranmter ifrån tredjevärlden. Nu har det gått så långt att partiets egna folkvalda agerar mikrofonställ åt utländska diktaturer – islamiska banditstater.

Sossarnas relation till diktaturer har alltid varit cynisk. Är det ”rätt” sorts diktatur – rödflaggad och anti-västlig – då är det kramkalas, vapenromantik och solidaritetssånger. Är det däremot ”fel” diktatur, då haglar moraliska domar: satans mördare, diktaturens kreatur. Hyckleriet är monumentalt.

När Franco-regimen avrättade marxistiska terrorister på 70-talet – med blod på sina egna händer – då vrålade Palme i vredesmod och kallade Spanien för satans mördare. Samtidigt var de avrättade medlemmar i FRAP, en organisation som kastade bomber, sköt poliser och drömde om en kommunistisk diktatur. Men det passade narrativet.

Idag har Socialdemokraterna en egen förtroendevald som fjäskar öppet för en modern diktatur, prisad av regimens president och villig att ”sätta deras intressen före allt annat”. Vad gör partiet? Ingenting. Inga konsekvenser. Inga gränser. Bara ryggdunk och försvar.

Sverige förtjänar bättre än att styras av ett parti som blundar för diktaturens övergrepp – så länge förtrycket kommer med röd fana och rätt kontakter.

Före den islamiska revolutionen 1979 var Iran ett land på snabb väg mot modernisering, ekonomisk utveckling och större personlig frihet – särskilt i städerna. Under shah Mohammad Reza Pahlavis styre skedde stora sociala reformer, kvinnors rättigheter stärktes, och Iran utvecklades till en regional makt med västlig livsstil. Revolutionen förändrade allt – och kastade landet in i ett mörkare kapitel av religiöst förtryck och frihetsinskränkningar.

Ett land i förändring – före 1979

Under 1960- och 70-talen genomförde shahen sin så kallade ”vita revolution”, ett program som innebar:

• Jordreformer som gynnade bönder
• Storsatsningar på utbildning, infrastruktur och sjukvård
• Rösträtt och utbildning för kvinnor
• En växande medelklass med tillgång till moderna bekvämligheter

I Teheran och andra stora städer kunde kvinnor klä sig fritt, unga lyssnade på västerländsk musik, och människor kunde uttrycka sina livsstilar utan att vara bundna av religiösa påbud. Det fanns givetvis politiska problem – oppositionen trycktes ner, och säkerhetstjänsten SAVAK var ökänd för sin brutalitet – men det fanns ändå en rörelse mot frihet och sekularism.

Den religiösa reaktionen

Trots framstegen växte ett starkt missnöje bland konservativa religiösa grupper. De ansåg att shahens politik hotade traditionella värderingar. Ayatolla Khomeini, som senare skulle leda revolutionen, kritiserade kraftigt kvinnors ökade frihet, västerländsk kultur, och sekulariseringen av samhället. När ekonomiska problem tillkom och förtrycket ökade, blev den religiösa oppositionen allt starkare.

Revolutionen – och frihetens förlust

När den islamiska republiken upprättades 1979 utropade Khomeini att Iran nu skulle styras av ”Guds lag”. I praktiken innebar detta:

• Tvång på hijab och strikt könssegregering
• Censur av musik, film, litteratur och internet
• Hårda straff för oliktänkande – inklusive avrättningar av oppositionella
• Brist på yttrandefrihet, konstnärlig frihet och akademisk självständighet
• Begränsningar för kvinnor i arbetsliv, politik och resor

Det tidigare öppna och dynamiska samhället stängdes. Miljoner iranier flydde landet, inte bara på grund av rädsla för religiös förföljelse, utan också för att de inte längre fick leva sina liv som de ville. Kvinnor, ungdomar och minoriteter drabbades hårdast.

Religionen som förtryckande makt

Den islamiska republiken har sedan 1979 gjort religionen till ett verktyg för kontroll. Prästerskapet har makt över lagstiftning, domstolar, moralpolis, medier och utbildning. Sharialagar styr människors klädsel, umgänge, konst, och till och med tankar. Rätten att ifrågasätta eller leva annorlunda har i praktiken upphört.

Dagens iran

I dagens Iran styrs vardagen av sharialagar där den enskildes frihet underordnas religiösa regler. En tonårsflicka kan gripas av moralpolisen för att en hårlock sticker fram under hijaben – inte för att hon skadat någon, utan för att hon brutit mot regimens klädkod. Kvinnor som protesterar mot slöjtvång riskerar långa fängelsestraff, misshandel eller att försvinna i systemet. Män och kvinnor som lämnar islam, konverterar till kristendom eller uttrycker ateism riskerar att dömas till döden för apostasi. Religiösa minoriteter som bahaier nekas arbete, utbildning och till och med rätt att registrera sina barns födelse. I skolor separeras pojkar och flickor och barnen indoktrineras i lydnad snarare än kritiskt tänkande. Lärare som ifrågasätter det religiösa styret blir av med jobbet eller fängslas. Censuren genomsyrar hela samhället: Facebook, YouTube och tusentals andra sidor är blockerade, och journalister som rapporterar om kvinnors protester eller övergrepp riskerar att anklagas för att ”sprida korruption på jorden” – ett brott som kan ge dödsstraff. Det är inte enskilda extremister som styr detta, utan staten själv – med lagens och religionens kraft. Resultatet är ett samhälle där rädslan är normal, och friheten ett brott.

Slutsats

Innan revolutionen var Iran långt ifrån perfekt, men det fanns en riktning mot öppenhet, utveckling och valfrihet. Den islamiska revolutionen vände denna utveckling – och ersatte ett ofullkomligt men växande samhälle med ett religiöst diktat där individens frihet kvävdes. För många iranier innebar det inte befrielse, utan början på ett liv i rädsla, tystnad och begränsning.

Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.

Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.

Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.

Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.

Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.

Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.

Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.

Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:

• Alkohol: förbjudet
• Dans: förbjudet
• Lättkläddhet: förbjudet
• Musik: censurerad
• Glädje i det offentliga rummet: förbjudet

Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.

Tänk dig en riktig härlig folkfest, där Kriminalvården släpper ut sitt avfall i bojor – låt den 6 juni bli en storslagen deporteringsfest, där kriminella och annat drägg som saknar rätt att vistas i Sverige lastas ombord på ett fartyg. På en stor resultattavla får folkmassorna se hur mycket skattepengar vi sparar på varje deporterad kriminell individ. För varje snattare och pedofil som deporteras från Sverige blir det en stor vinst för de svenska skattebetalarna.

Vart ska man deportera dem? Till det land som vill ta hand om avfallet från Kriminalvården till lägsta möjliga kostnad. Det är inte vår sak att bry oss om vad som händer med mördare och pedofiler.

Om man inte är född svensk och dessutom saknar naturlig koppling till Sverige, ska man inte heller få stanna här när man begått ringa stöld eller värre brott.

Nej, Vänsterpartiet är fullständigt olämpligt att sitta i en regering. Partiet klarar inte ens av att hålla rent i sina egna led – man låter medlemmar som sprider hat mot Israel sitta kvar utan konsekvenser.

Det här är ett parti med rötter i marxismen – en totalitär ideologi där staten ska kontrollera allt och där individens rättigheter krossas. Det är en ideologi som i praktiken lett till diktatur, förtryck och massmord. Vill vi verkligen se ministrar från ett parti där tidigare partiledare fick sprit från DDR samtidigt som människorättskämpar hängdes i lyktstolpar i östblocket?

Det är samma parti vars företrädare grät när Berlinmuren föll – inte av glädje, utan av sorg över att ett förtryckarvälde rasade. Det är ett parti som försvarat diktaturen på Kuba och som i riksdagen har föreslagit att Sverige ska häva sanktionerna mot den kubanska regimen. Ett styre där yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter systematiskt trampas ner.

Att ge Vänsterpartiet inflytande över Sveriges regering är att spela med friheten.

Svea hovrätt river upp delar av domen mot en misstänkt IS-cell i Tyresö. Elias Johansson döms till 4 år och 10 månader för deltagande i terroristorganisation och vapenbrott. Hans bror Rasmus samt Omar Atia och Elyas Hakamali frias från terrorbrott, men döms för andra brott. Hovrätten kräver konkreta band till IS för fällande dom. Säpos avlyssning godkänns. Målet visar svårigheterna att lagföra radikaliserade individer utan bevis för direkta våldshandlingar, men bekräftar att islamistiska nätverk fortsatt utgör ett hot i Sverige.

Det svenska samhället visar återigen sin oförmåga att straffa samhällsfarliga personer. På 1940-talet var det frivilliga krafter som stängde ner den prosovjetiska tidningen Norrskensflamman, eftersom samhället in klarade av lösa problemmet med marxismen.

Att islamism och marxism är som cancersvulster på den svenska samhällskroppen är inget nytt. Vi viker oss gång på gång för terrorister. När Vänsterpartiets kamrater i Kommando Holger Meins mördade på den tyska ambassaden vågade Sverige inte ens straffa gärningsmännen.

Mannen som körde ihjäl oskyldiga barn och vuxna på Drottninggatan fick i stället ett svenskt ”lyxfängelsestraff” – inte ens ett symboliskt straff i form av 200 timmars offentlig spöslitning, som Gustaf III:s mördare en gång fick.

Man klarade av att bestraffa terrorister och mördare bättre på Gustaf III:s tid. Hur svårt ska det vara att ge dagens IS-terrorister 200 timmars konstant spöslitning?

KD:s Alice Teodorescu Måwe har sett övervakningsfilmen från bråket i EU-parlamentet och anser att den bekräftar hennes version – att hon attackerades. Vänsterpartiets medarbetare dök inte upp till visningen på grund av simulerad sjukskrivning och kort varsel. V kritiserar processen som rättsosäker och har fått ny tid att se filmen nästa vecka.

Vänsterpartiets marxistiska ideologi ligger bakom över 100 miljoner människors död. Vänsterpartiet är ett öppet Sverigehatande parti. På 1930-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet där de gasades ihjäl, med hjälp av Vänsterpartiet.

Många V-politiker har varit ryska spioner (bland annat storspionen Stig Bergling var högt uppsatt inom Vänsterpartiet). Partiet har medlemmar som gjort intrång på skyddsobjekt och saboterat stridsflygplan, för att deras kamrater i Ryssland lättare ska kunna angripa Sverige.

Partiledaren Lars Werner bad inför sin 40-årsdag 1975 att DDR:s ambassad i Stockholm skulle bidra med öl och brännvin. Hur många försvarshemligheter DDR fick tillbaka lär vi aldrig få veta.

I marxistiska stater förföljer partiet även dem som tycker olika – det har vi nu sett i EU-parlamentet. En av marxismens bödlar till medarbetare tyckte att Alice Teodorescu Måwe skulle ”åka på spö”, bara för att hon hade en egen åsikt om konflikten kring Israel.

Regeringens höjda lönekrav och avskaffandet av spårbytet har lett till utvisningar av vårdpersonal och stora brister i äldreomsorgen, särskilt i Harads. Många medarbetare tvingas lämna Sverige trots anställning. ”Vem ska ta hand om de äldre när de som vill jobba inte får stanna?” frågar rekryteraren Marie Mattsson.

Tidöregeringen gör äntligen det som borde ha gjorts för länge sedan: städa upp i asylindustrins kaos. En av de bästa besluten hittills är att börja skicka tillbaka det som i praktiken varit avfall från systemet – personer utan asylskäl som ändå klamrat sig fast i Sverige.

Tusentals människor från tredje världen har kunnat stanna kvar trots avslag, genom så kallade spårbyten. Det har räckt med ett jobb på 13 000 kronor i månaden för att kringgå lagen. Resultatet? Äldreomsorgen har fyllts med människor som knappt kan ett ord svenska – och det är våra gamla och sjuka som fått betala priset.

Det är ett hån mot dem som byggt landet. Äldre tvingas förlita sig på personal som varken förstår dem eller kan utföra sitt jobb ordentligt. I värsta fall har det lett till övergrepp mot de mest sårbara i samhället. Och allt detta för att Sverige har låtit sitt asylsystem bli ett rundningsmärke.

Men den tiden är över. Sedan 1 april är spårbyten stoppade. Personer utan skyddsskäl ska inte stanna – de ska återvända. Äntligen ser vi politiskt mod som kan bryta trenden av ökad brottslighet och urholkad trygghet.

Och låt oss tala klarspråk: om äldreomsorgen verkligen behöver folk, varför rekryteras inte inom EU? Vi har en gemensam arbetsmarknad med 450 miljoner invånare. Det är en ren lögn att det inte går att hitta arbetskraft där.

När vänstermedia ylar om hur synd det är om de som nu måste lämna Sverige, ignorerar de verkligheten: det är en politisk kampanj för öppna gränser, inget annat. Sverige behöver inte fler människor från länder med där man inte fira Jul och påsk.. Sverige behöver kontroll, ansvar och respekt för lagarna.

Får vi presentera Clara – fastighetsborgarråd för Vänsterpartiet. Ett parti vars historiska gärningar bär spår av ofattbar grymhet. Det var Vänsterpartiets som skickade tusentals svenskar från Kiruna till Stalins Sovjet – där de mördades i läger och avrättades av marxistiska bödlar.

Att Vänsterpartiet står för ideologisk ondska är inget man längre kan blunda för. Nu vill Clara – som aldrig har haft ett hederligt jobb i hela sitt liv – fortsätta sparka nedåt mot den arbetarklass hon påstår sig företräda. Hon identifierar sig inte som en arbetare – utan som en arvtagare till de marxistiska bödlarna.

Clara ansvarar för Stockholms kommunala bostadsbolag, som numera tar ut ockerhyror. I sann Stalinistisk anda vill hon tvångsförflytta svenskar från trygga bostadsområden – för att fylla dem med migranter från tredje världen, och därmed skapa nya problemtyngda ghetton.

Vänsterpartiets ideologi har genom historien lett till över 100 miljoner människors död. Det får vi aldrig glömma.

Socialdemokraterna vill blanda befolkningen i bostadsområden för att bryta segregationen. På partikongressen 2025 antogs en ny integrationspolitik som ska minska invandringen och använda bostadsbyggandet som verktyg för integration. Nyanlända ska placeras i starkare områden, och eget boende för asylsökande ska stoppas. Målet är långsiktig socioekonomisk blandning.

Socialdemokraterna vägrar inse verkligheten. I stället för att skicka hem bidragstagare och kriminella migranter vill man nu bara flytta runt dem till andra bostadsområden. Resultatet? Vanliga svenskar får en ännu otryggare vardag – i sitt eget land.

Om du köper en TV som inte fungerar, lämnar du tillbaka den. Men när Sverige tar emot en asylsökande från tredje världen som varken sköter sig eller bidrar, då ska hen stanna – och försörjas med våra skattepengar. Det är fullständigt absurt.

Här ser vi Socialdemokraternas totala haveri: människor som inte kan eller vill arbeta, som belastar samhället och i vissa fall begår brott – de ska ändå få en chans att stanna. Det är ett svek mot svenska medborgare.

Ett land med självrespekt skickar hem de som inte har något att bidra med. Blir man en börda – åk hem. Kriminella migranter borde omedelbart utvisas, och livstids utvisning borde vara standard, även för ringa brott som stöld. Tryggheten för Sveriges befolkning måste alltid komma först.

Socialdemokraterna vill införa ett solidariskt asylmottagande inom EU – vilket i praktiken skulle innebära att Sverige mer än dubblerar sitt mottagande, enligt migrationsminister Johan Forssell (M). Han menar att Magdalena Andersson vilseleder väljarna genom att tala om en stram migrationspolitik samtidigt som partiet föreslår kraftigt ökat ansvar. Om EU:s mottagande fördelas efter folkmängd skulle Sverige behöva ta emot 23 400 asylsökande per år – inte 9 645 som idag. Forssell varnar för ett återfall till 2015 års flyktingkris. Socialdemokraterna har inte kommenterat uppgifterna.

Sverige tar i dag emot extrema mängder asylsökande – 9 645 per år – vilket är mer än vad ett litet, fattigt land som Sverige klarar av, särskilt med våra redan skyhöga skatter. Vi svenskar är solidariska, men att ta emot över 9 000 asylsökande årligen är en orimlig börda.

Om Socialdemokraterna vinner valet 2026 vill de att Sverige ska ta sin ”andel” av EU:s totala kvot – vilket kan innebära över 23 000 asylsökande per år. Det innebär ökande brottslighet. Asylinvandring från tredje världen är extremt olönsam och skapar enorma belastningar för hela Svenska samhället.

Dessutom måste S bilda regering med MP och V. Vänsterpartiets ideologi – marxism – har historiskt orsakat över 100 miljoner människors död. V har även ägnat sig åt folkmordspolitik mot det svenska folket. Många V-politiker misstänks agera som ryska spioner.

Är det verkligen ett sådant Sverige vi vill ha efter valet 2026? Ett land där brottsligheten fortsätter att eskalera och där vi fortsätter importera sociala problem från tredje världen?

Det är också ett allvarligt säkerhetsproblem. Många av de ”asylsökande” kommer från muslimska länder, vilket gör att vi skapar ett potentiellt brohuvud för inre fiender att etablera sig i Sverige. Under kalla kriget hade vi Sovjetunionen och andra marxistiska diktaturer som yttre fiender.

Nu har vi flera inre fiender: marxister och islamister. Många moskéer i Sverige finansieras med pengar från muslimska banditstater.

Man är livrädd för rysk finansiering av religiösa samfund, men ingen vågar nämna den stora elefanten i rummet: islam. I Sverige har vi under de senaste 30 åren släppt in extrema mängder muslimer.

Det finns 27 länder där islam är statsreligion, och ytterligare 20 där befolkningsmajoriteten är muslimer. Varför ska de komma till Sverige? Vi har aldrig haft islam som en del av vår kultur. Det räcker att titta på korset i vår flagga – det var inte Muhammed som romarna korsfäste på den, utan Jesus.

Dags att inse att Sverige är fullt. Vi kan inte ta emot fler asylsökande. Vi gjorde vår humanitära insats med Folke Bernadottes vita bussar efter kriget – det borde ha stannat där. Sedan dess har det bara eskalerat till orimligheter.

Och det är så att vår demokrati är skör. Än så länge har ”lede fi” nästlat in sina trojaner hos MP, S, C och V som politiker. Men det finns redan i dag ambitioner hos muhammadanerna att starta egna politiska partier – som till exempel Nyans – för att sedan ta över demokratin inifrån, precis som Hitler gjorde i 1930-talets Tyskland.

Religösa friskolor och moskér fungerar i dag som hjärntvättningsanstalter, precis som ölkällarna gjorde för det marxistiska partiet NSDAP under 1920-talets Tyskland.

Otryggheten för företagare i Stockholm ökar. Moderaterna föreslår nu en särskild brottsofferjour för företagare, som snabbt ska ge stöd vid brott och kunna erbjuda åtgärder som ordningsvakter och bättre belysning. Enligt Svenskt Näringsliv är hot, stölder och skadegörelse vardag. 59 procent av företagarna anser att ökad trygghet är stadens viktigaste åtgärd. Socialdemokraterna kallar förslaget för symbolpolitik.

När de rödgröna galningarna öppnade spärrarna vid Näckrosens tunnelbana i ett verklighetsfrånvänt flumexperiment, exploderade stölderna hos den lokala ICA-handlaren – en ökning på 300 %. Det är vad som händer när ideologi kör över sunt förnuft.

Att sossarna kallar förslaget om en brottsofferjour för företagare för ”symbolpolitik” säger allt. De vägrar erkänna sina egna haverier. Från Olof Palmes destruktiva drömmar till Magdalena Anderssons självgoda inkompetens har socialdemokratin byggt ett samhälle som rämnar inifrån – och de står kvar i ruinerna och applåderar sig själva.

2015 styrdes Sverige av en statsminister så naiv att han trodde gränser var omoraliska. ”Europa bygger inga murar”, sade han – och lät därmed hela MENA-regionens bidragsturism vältra in i vårt land. Detta var ingen flyktingvåg. Det var en massimport av människor som ville uppgradera sina liv på vår bekostnad. 22 arabiska länder står till förfogande med samma språk och ofta närmare kultur – varför valde de Sverige? För att vi var dåraktiga nog att bjuda in dem, förstås.

De riktiga flyktingarna kom från Ukraina. De ville inte ha bidrag – de ville ha trygghet, arbete och normalitet. Men de hamnade i kö bakom dem som skrek högst, inte dem som hade störst behov.

På lokal nivå råder katastrof. De rödgröna kakistokraterna har höjt skatten två gånger sedan 2022 – för att täcka hålen i ett system de själva saboterat. Deras politik har bokstavligen importerat brott, arbetslöshet, kvinnoförtryck och klanstruktur från tredje världen. Stockholm har blivit en stad där lagen viker undan och otryggheten breder ut sig.

Och mitt i allt står fru sossepamp – finansborgarråd med silversked i mun – och låtsas bry sig. Hon bor i ett tryggt, välbärgat område, långt från verkligheten. Hon har aldrig lyft en låda, aldrig stått i kassan, aldrig sett baksidan av sin egen politik. Hon är en SSU-broiler, uppfödd på floskler och maktambitioner, utexaminerad från hjärntvättsfabriken SSU, och skickad att förvalta ett haveri hon aldrig förstått.

Det är inte bara inkompetens. Det är ett förräderi mot skattebetalarna, mot företagarna, mot tryggheten – och mot Sverige.

Socialdemokraterna vill låna 250–300 miljarder för att rusta försvaret, i stället för att höja skatter brett. Skatteökningar ska främst träffa rika. En statlig investeringsbank föreslås för klimatsatsningar. Magdalena Andersson vill vinna tillbaka arbetarväljare från SD genom att betona svensk identitet: “Svenska flaggan ska hissas på varje torg – och det ska betyda något.”

Socialdemokraternas misslyckade projekt radar upp sig

Northvolt har redan visat sig vara ett monument över politisk dumhet.
Miljarder togs ur folkets pensionspengar och pumpades in i ett bolag som nu har gått i konkurs. Det påminner om Kreugerkraschen 1932 – men dagens makthavare saknar Ivar Kreugers självrespekt. Han löste problemen själv, så att säga. Det kommer inte dagens ansvarslösa visionärer att göra.

Från Stålverk 80 till miljonprogrammens betonggetton – Socialdemokraterna har en lång historia av gigantiska, kostsamma fiaskon. Nu vill Anderssonskan dra igång sitt eget Ebbe Röds-bankprojekt, en ”grön” statlig investeringsbank finansierad med skattepengar och pensionskapital.

Northvolt-fiaskot – vår tids Kreugerkrasch

Vem ska betala när allt spricker?

När nästa bubbla brister, vem står med notan? Politikerna? Knappast. De kommer i så fall plundra AP-fonderna ännu en gång. Eller så blir det Svensson som får betala – genom högre skatter, sämre välfärd och sönderbrända framtidslöften.

Det här är inte ansvarstagande. Det är ett svek – och politiskt vansinne.

Socialdemokraterna – alla misslyckade projekt

Det finns ett bedrägeri som media och polisen sällan pratar om, hur människor bli pålurade avtal.

Alla talar i dag om hur äldre blir bestulna på sina besparingar – hur de luras att använda BankID och sedan ser sina livsbesparingar försvinna.

Men det finns ett annat slags bedrägeri som är minst lika allvarligt: att ingå avtal i butik. Du blir inlockad i en butik, möter en försäljare som ljuger och uppträder lite aggressivt. När du går därifrån har du skrivit under ett dyrt avtal, kanske för ett mobilabonnemang i 24 månader, i utbyte mot några billiga skräpprylar som presenterats som ”bonus”.

Väl hemma inser du att det ”erbjudande” du accepterade i butiken inte var ett erbjudande alls – det var ett lurendrejeri. Du går tillbaka till butiken, men får höra att det är för sent att ångra sig. Bläcket har torkat, som de säger. Avtalet gäller.

Hade du i stället beställt samma mobil eller abonnemang via internet eller telefon, hade du haft 14 dagars ångerrätt enligt distansavtalslagen.

Så skyddar du dig mot bedrägerier i butik och på internet

• Ingå aldrig avtal direkt i butik. Om du får ett erbjudande – be att få det skriftligt och beställ det i stället via operatörens officiella webbplats eller kundtjänst. Då har du ångerrätt enligt lag.
• Var skeptisk till erbjudanden som påstås ”bara gälla idag”. Seriösa företag har inga problem med att ge dig betänketid.
• Låt alltid du ta första kontakten. Var försiktig med försäljare som ringer upp dig och påstår att de representerar en viss operatör – ofta är det fristående aktörer som arbetar på provision.
• Kolla upp butiken på internet – särskilt mindre butiker i gallerior eller köpcentrum. En varningssignal är om organisationsnummer och kontaktuppgifter saknas på hemsidan.
• Kontrollera om det finns en ”Om oss”-sida. Finns det ingen fysisk adress eller kontaktperson angiven bör du vara försiktig.
• Sök upp företaget på allabolag.se och kontrollera vem som sitter i styrelsen. Transparens är viktigt – ett företag som inte öppet visar vem som står bakom verksamheten bör undvikas.
• Tänk på att betyg på internet som är överdrivet positiva ofta är köpta. Har någon du ska anlita 4,9 i betyg och det finns, säg, 200 recensioner – då är betyget troligen manipulerat på olika sätt.

Olika rättigheter för distans och butik

Under några dramatiska år på 1970- och 80-talet stod Sverige på randen till ett systemskifte som hade kunnat förändra landets ekonomi i grunden. Det skedde inte genom revolution eller folkresning, utan genom ett teknokratiskt, fackligt förankrat projekt kallat löntagarfonder – ett begrepp som i efterhand borde ge kalla kårar hos varje försvarare av fri företagsamhet och äganderätt.

Bakom förslaget stod fackföreningsrörelsen LO, med ekonomerna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond i spetsen. Förslaget var enkelt i sin farlighet: stora, vinstgivande företag skulle tvingas ge ifrån sig en del av sina vinster i form av aktier, som sedan hamnade i särskilda fonder kontrollerade av löntagarorganisationer. På sikt skulle dessa fonder växa, bolag för bolag, tills facket i praktiken kontrollerade stora delar av svenskt näringsliv.

Ideologiskt drivet, ekonomiskt irrationellt

Försvararna försökte klä idén i tekniska termer: solidarisk lönepolitik hade skapat övervinster, dessa skulle nu “återföras” till arbetarna. Men skrapar man lite på ytan står syftet klart: att med politiska medel förskjuta ägande och makt från privata entreprenörer till kollektiva fonder styrda av fackliga funktionärer. Det var, som Meidner själv medgav, ett maktprojekt: att försvaga det privata ägandet i grunden.

Detta är viktigt att förstå: löntagarfonderna var inte en småskalig vinstdelningsmodell. Det var inte incitament för anställda att spara, investera eller äga. Det var ett tvångssystem där vinst blev något staten (eller facket) hade rätt till – oavsett vem som tagit riskerna, skapat affären eller gjort jobbet som företagare.

Förstatligande via bakdörren

Det ursprungliga LO-förslaget innebar att upp till 20 % av vinsten varje år skulle gå till fonderna. Redan efter 20 år kunde dessa ha blivit majoritetsägare i börsens största bolag. Det var alltså ett planerat, långsamt men inexorabelt förstatligande via bakdörren – utan att använda ordet.

Att detta kunde hända i Sverige, ett land med stark privat sektor, säger något om den ideologiska obalansen vid tiden. Istället för att stärka entreprenörskap, innovation och marknadsekonomi valde den politiska makten att sätta näringslivet under facklig kontroll.

När de första konkreta lagförslagen kom 1983, hade LO redan pressat Socialdemokraterna till lydnad. Statsminister Olof Palme försökte sälja in fonderna som “modernisering” – medan finansminister Kjell-Olof Feldt i hemlighet hatade projektet. Hans berömda dikt “Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit…” säger allt.

Företagare flydde landet

Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Under fondårens glödheta debatt lämnade flera svenska företagsledare landet – Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak), familjen Persson (H&M). De flydde inte bara skatter, utan ett klimat där företagare inte längre kände sig välkomna. Deras budskap var tydligt: ni vill att vi ska bygga, investera, anställa – men samtidigt stjäla vår äganderätt och kalla det rättvisa?

Även utländska investerare började tveka inför det svenska experimentet. Att låta politiskt tillsatta fackliga företrädare bli ägare i börsbolag skrämde bort riskkapital och skapade en misstro mot Sverige som marknad.

En folkresning mot fondväldet

Motståndet växte snabbt. Den 4 oktober 1983 samlades 75 000 demonstranter i Stockholm – den största politiska demonstrationen i Sveriges moderna historia. Initiativet kom från småföretagare i Småland och spred sig lavinartat. “Nej till löntagarfonder – för Sveriges bästa” stod det på plakaten.

Denna protest markerade ett uppvaknande. Det visade att svenska folket inte var redo att sälja ut friheten för några fonder i fackets händer. Den borgerliga politiken samlade sig, opinionsvindarna vände, och Socialdemokraterna tvingades snart backa från sina mest radikala ambitioner.

En dyr parentes

Trots protesterna drevs fonderna igenom 1984. Under sju års tid fungerade de som halvstatliga aktieägare. De köpte aktier, förvaltade pengar – och gjorde i praktiken väldigt lite nytta. De lyckades aldrig leverera verkligt inflytande till de anställda, samtidigt som de kostade miljarder i skatteintäkter och skrämde bort investeringar.

När de slutligen avskaffades 1991 av Bildt-regeringen, fanns ingen sorg, ingen protest. Endast lättnad. Kvar fanns en fondförmögenhet på cirka 20 miljarder kronor, som delades upp till forskning, pensionsfonder och kultur. Ironiskt nog blev det borgerliga politiker som till slut gjorde något konstruktivt med pengarna.

Eftermälet – ett ideologiskt haveri

I efterhand har till och med Socialdemokraterna medgett att fonderna var ett misstag. Partiledaren Ingvar Carlsson lovade på 1990-talet att inga nya fonder skulle införas. Det löftet har partiet hållit. Det säger något om hur djup sprickan var – mellan arbetarrörelsens ideologer och folkets verklighet.

Löntagarfonderna är idag ett avskräckande exempel på vad som händer när ideologi går före sunt förnuft. Det var ett försök att riva upp den marknadsekonomi som skapat Sveriges välstånd – med svepande begrepp som “ekonomisk demokrati” som rökridå. Det var ett system där företagare skulle tvingas finansiera sin egen avveckling.

Det är också en lärdom: att fri företagsamhet aldrig kan tas för given. Att hotet mot äganderätten inte alltid kommer i form av nationalisering – utan i långsamma, teknokratiska förslag med till synes goda avsikter.

Slutord: en varning från historien

Sverige klarade sig undan löntagarfonderna i sista stund. Men idén ligger fortfarande och pyr i vissa kretsar. Ung Vänster vill återinföra fonderna. Vänsterdebattörer kallar bankvinster för “övervinster” och föreslår kollektivt ägande som lösning.

Vi har sett den filmen förut. Låt oss aldrig spela in den igen.

Greta Thunberg väntas segla mot Gaza på söndag med ett hjälpfartyg organiserat av Freedom Flotilla Coalition. Enligt aktivister skadades ett tidigare fartyg i maj av en israelisk drönare. EU-parlamentarikern Rima Hassan (LFI) deltar för att protestera mot blockaden och öka medvetenhet.

LFI och marxismen: Radikal vänsterpolitik i modern förpackning

La France Insoumise (LFI), grundat av Jean-Luc Mélenchon 2016, utger sig för att vara en bred vänsterrörelse med ekologisk och social profil. Men bakom den progressiva retoriken finns tydliga kopplingar till marxistisk ideologi och en politik som kritiker menar underminerar liberala värden, ekonomisk stabilitet och internationell trovärdighet.

Marxistiska rötter och Mélenchons ideologiska svängning

Jean-Luc Mélenchon, en tidigare socialistpartist med starka vänstersympatier, har under åren rört sig allt längre från demokratisk socialism mot radikal antikapitalism. Han har öppet hyllat marxistiska tänkare och försvarat regimer som Venezuela och Kuba – något som väckt frågor om LFI:s förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter.

Partiets ideologi – en blandning av ekosocialism, antiimperialism och vänsterpopulism – påminner mer om klassisk marxism än om modern europeisk vänster.

Programmet: Populism med marxistisk underton

LFI:s politiska program präglas av:

• Kamp mot marknadsekonomin. Krav på omfattande nationaliseringar, ”ekologisk planekonomi” och kraftigt höjda skatter för företag signalerar en fientlig hållning till privat ägande och företagande.
• Systemkritik i marxistisk anda. Partiets språkbruk domineras av begrepp som ”klasskamp”, ”exploatering”, ”folkets suveränitet” och attacker på ”den nyliberala eliten”.
• Konfliktskapande retorik. Mélenchon har anklagats för att polarisera och elda på misstro mot medier, domstolar och polisen – ofta med anklagelser om att ”systemet” är korrupt, i linje med klassisk vänsterpopulism.

Kritiker menar att detta utgör en maskerad form av marxism, där revolution ersatts av retorik, men målet – ett grundläggande systemskifte bort från liberal demokrati och marknadsekonomi – består.

Problematiska allianser och normalisering av extremism

LFI:s nära samarbete med Parti communiste français (PCF) och deltagare från trotskistiska och post-maoistiska rörelser väcker oro, även inom vänstern. Vissa av partiets ledande figurer har uttryckt stöd för auktoritära regimer och legitimerat våld mot statliga institutioner under protester.

Partiets utrikespolitiska linje har kritiserats för att vara ensidigt anti-västlig. Bland annat har LFI avstått från att entydigt fördöma Rysslands invasion av Ukraina och istället fokuserat på att kritisera NATO och EU. I fråga om konflikten i Mellanöstern har LFI konsekvent anklagat Israel för folkmord, vilket fått kritik för att vara förenklat och ensidigt.

Intern kritik och bristande demokrati

Inom LFI har flera röster höjts om brist på intern demokrati. Partiet styrs i praktiken av en liten krets kring Mélenchon, och många beslut fattas centralt utan medlemsomröstningar. Kritiker beskriver LFI som en personkult där Mélenchons åsikter ofta blir partilinje.

Dessutom har flera avhoppade medlemmar vittnat om en tystnadskultur och svårigheter att påverka politiken inifrån.

Slutsats: En återgång till 1900-talets idéer?

La France Insoumise må presentera sig som framtidens progressiva rörelse, men dess ideologiska kärna ligger nära det förflutnas marxistiska projekt – med misstro mot demokratiska institutioner, ekonomisk frihet och västlig samverkan. Kritiker varnar för att partiet utgör ett radikalt alternativ som, under täckmantel av miljö och rättvisa, främjar en destabiliserande politisk agenda med rötter i en ideologi som gång på gång har visat sig leda till förtryck och ekonomisk kollaps.

Snart kan marxismens bödlar sitta i en rödgrön regering. Men det fanns en tid i början av 1950-talet, då McCarthyismen blomstrade och samhället aktivt rensade bort hoten från subversiva element – såsom dagens Vänsterparti utgör. McCarthy visade vägen: vi måste hålla marxister borta från makten.

Joseph McCarthy (1908–1957) var en amerikansk republikansk senator från Wisconsin som blev ett av de mest omdiskuterade namnen i USA:s politiska historia. Under det kalla krigets inledning, i en tid då rädslan för kommunistiskt inflytande var berättigad, blev McCarthy en symbol för motståndet mot den totalitära ideologi som hotade västvärldens frihet. Hans namn blev synonymt med en epok där kommunismens verkliga faror blev synliga.

Bakgrund och uppväxt
Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Grand Chute, Wisconsin. Efter juridikstudier vid Marquette University arbetade han som advokat och valdes 1939 till tingsdomare. Under andra världskriget tjänstgjorde han som underrättelseofficer i USA:s marinkår och deltog i bombuppdrag i Stilla havet. Efter kriget återvände han till juridiken men siktade på en politisk karriär.

Vägen till senaten
McCarthy valdes till senator 1946 efter att ha besegrat den sittande republikanen Robert M. La Follette Jr. i primärvalet. Under sina första år i senaten gjorde han inget större väsen av sig, men 1950 blev han nationellt känd efter ett tal där han påstod att han hade en lista över 205 kommunister i USA:s utrikesdepartement. Talet, som belyste den verkliga risken för infiltration av kommunister i statsapparaten, markerade startskottet för hans kamp mot kommunismen.

McCarthyismen tar form
Under åren 1950–1954 ledde McCarthy en energisk kampanj mot misstänkta kommunister inom statsförvaltningen. Som ordförande för senatens permanenta undersökningsutskott genomförde han offentliga utfrågningar där man försökte identifiera kommunistiska inflytanden. Även om hans metoder ibland kunde vara hårdföra, speglade de allvaret i situationen: kommunismen var en totalitär ideologi som förtryckte yttrandefrihet, förnekade individens rättigheter och hade lett till massmord och diktatur i flera länder. McCarthys kamp var en reaktion på denna verklighet.

Motreaktioner och fallet
Trots att hotet från kommunismen var reellt, började vissa politiker och medier rikta kritik mot McCarthys metoder. Mest berömd blev TV-journalisten Edward R. Murrow som 1954 i programmet ”See It Now” kritiserade McCarthy. Samma år avslöjades McCarthys metoder under de direktsända Army–McCarthy-förhören. En vändpunkt inträffade när arméns advokat Joseph Welch frågade McCarthy: ”Har ni ingen anständighet kvar alls?”. Senare samma år fördömdes McCarthy av senaten för sitt agerande.

Senare år och död
Efter censuren isolerades McCarthy politiskt och förlorade inflytande. Hans hälsa försämrades snabbt, mycket på grund av alkoholmissbruk. Han dog 1957 av leverinflammation, 48 år gammal.

Eftermäle
McCarthys eftermäle är omtvistat. Vissa historiker ser honom som en demagog, men många erkänner att han satte fingret på ett verkligt hot. Kommunismen har gång på gång visat sig vara en destruktiv kraft som förnekar grundläggande mänskliga friheter och demokratiska principer. McCarthy må ha använt kontroversiella metoder, men hans varning om kommunistisk infiltration var inte tomma ord. Idag fungerar begreppet McCarthyism som en påminnelse om behovet av vaksamhet mot antidemokratiska ideologier och vikten av att försvara friheten mot totalitära hot.

En fastighet i Traneberg, Bromma, har tvångsinlösts av Stockholms stad. Domen i mark- och miljödomstolen är unik och kan bli prejudicerande. Fastigheten ska tas över av ett kommunalt bostadsbolag.

Stockholm stad tvångsinlöser en fastighet i Traneberg, Bromma. Fastighetsborgarrådet Clara Lindblom (V) tillhör Vänsterpartiet – ett parti där spionen Stig Bergling, som orsakat stor skada för Sverige, tidigare varit aktiv. Under Stalin tvångskollektiviserades jordbruket och miljontals bönder förlorade sin egendom.

Kommunistledaren och kakistokraten Clara Lindblom vill, precis som sin kamrat Stalin, tvångskollektivisera någon annans egendom.

En het fråga inför kongressen var formuleringen om en ”stram migrationspolitik”, som enligt förslaget skulle ses som en förutsättning för integration. Efter hård intern kritik tonades detta ned i sista stund. Den nya kompromissen talar om en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik som under överskådlig tid behöver vara stram” – en formulering som i praktiken innebär samma sak, men med mjukare ord.

Socialdemokraterna verkar ha ett enda mål: att straffa det svenska folket. Deras katastrofala asylpolitik har redan gjort Sverige till världens socialbyrå, där medborgarna förväntas betala notan – oavsett konsekvenser. Och som om det inte vore nog, vill de nu chockhöja skatterna igen. Arvsskatt, fastighetsskatt, höjd kommunalskatt – det är rena plundringen av vanliga svenskar som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

För snart 50 år sedan slog Astrid Lindgren larm. I en debattartikel i Expressen avslöjade hon hur hon, i det dåtida sosse-Sverige, tvingades betala över 100 procent i skatt. 100 procent – som om staten ägde allt du tjänade. Det var vansinne då, och det är ännu värre nu när Socialdemokraterna återigen vill vrida åt skruvarna.

Vi stockholmare har fått smaka på deras ”politik”. Under snart tre år har skatterna höjts två gånger – mitt under skenande inflation och elkris. Kommunalskatten i Sveriges huvudstad är nu högre än i flera småkommuner, som Österåker. Det är ett direkt bevis på inkompetens. Hur kan Sveriges största kommun misslyckas så kapitalt med ekonomin?

Vill vi verkligen ge makten tillbaka till ett parti som inte har klarat av att styra landet sedan början av 1970-talet? Under åtta år av sossevälde fick vi ökad otrygghet, skenande kriminalitet och ett totalt haveri inom integrationen. Sverige har gått från att vara ett tryggt välfärdsland till ett land där gängkriminella styr förorterna och pensionärer vänder på varje krona.

Sedan Tage Erlander lämnade över pennorna till statsverket har Socialdemokraterna inte levererat något annat än svikna löften och ökade bördor för vanligt folk. Det är dags att säga ifrån – på riktigt.

När barn skjuts ihjäl på lekplatser, tonåringar styckas i skogar och civila lever med bomber i trappuppgången – då har rättsstaten inte bara sviktat. Den har kapitulerat.

Trots att antalet dödsskjutningar minskade något under 2024 – till 92 fall av dödligt våld enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) , är Sverige fortfarande ett land där gangsterväldet dikterar villkoren i flera bostadsområden. 44 personer sköts ihjäl under året enligt Polismyndigheten .(Brå)

Samtidigt erkänner myndigheterna att gängens inflytande är fortsatt starkt, rekryteringen sker snabbare än samhället hinner ingripa, och hela stadsdelar fungerar i praktiken som zoner utanför lagen.

El Salvador: Från helvete till ordning på två år

I El Salvador var läget länge värre – 6 656 mord år 2015, vilket motsvarade en mordfrekvens på 106,3 per 100 000 invånare. Men under president Nayib Bukele har landet genomfört en hårdför strategi mot gängvåldet. År 2024 rapporterades endast 114 mord, vilket motsvarar en mordfrekvens på 1,9 per 100 000 invånare – den lägsta i Latinamerika .(polisen.se)

Bukeles metod: om du är med gängen – du åker in. Sedan mars 2022 har över 85 000 personer med misstänkta gängkopplingar gripits under ett undantagstillstånd som förlängts 37 gånger fram till april 2025 .

Resultat: 88 % av befolkningen känner sig säkra utomhus kvällstid enligt Gallups globala indexrapport 2024 .(UI)

Svenska kriminologer skyddar förövare, inte offer

Samtidigt i Sverige viftar självutnämnda “experter” med sina doktorshattar och beklagar sig över “rättssäkerheten” för personer som bombar bostadshus och förnedrar barn med kniv mot halsen. De kallar varje försök till krafttag för “diktatur” och blundar för att rättsstaten redan ligger i spillror. Den skyddar inte längre vanliga människor. Den skyddar förövarna.

Förtroendet för kriminologerna är förbrukat. Deras förebyggande åtgärder har varit en verkningslös rökridå medan gängen rekryterat fritt via musik, sociala medier och öppen glorifiering av våld. Samma etablissemang som skapade problemet förbjuder nu varje lösning som riskerar att avslöja deras eget ansvar.

Det handlar inte om diktatur – det handlar om överlevnad

Att påstå att hårda tag innebär avsteg från demokratin är en lögn. Det verkliga hotet mot demokratin kommer från den kapitulerande staten. När polisen utbildas i att undvika ögonkontakt med våldsverkare, när specialstyrkorna backar från islamistiska upplopp för att “inte eskalera”, då är det inte längre ett fungerande samhälle. Det är ett land i fritt fall.

Slutsats: Antingen återtar vi makten – eller faller vi helt

Sverige står inför ett vägval: ska vi fortsätta lyssna på de som svikit oss – eller ska vi lyssna på folket som kräver trygghet?

El Salvador visar att det går att vända utvecklingen. Men det kräver mod. Det kräver att vi offrar illusionen om att allt kan lösas med dialog. Det kräver att vi erkänner att våldsmonopolet måste utövas – inte diskuteras sönder.

Vi behöver inte fler forskare som tycker synd om gärningsmän. Vi behöver en stat som gör det den är till för: skydda sina medborgare – inte deras förövare.

Du ser tydligt:

• Den dramatiska minskningen i El Salvador efter 2015.
• Sveriges mordnivåer är stabila men ligger kvar på en oroväckande nivå för ett fredligt västland.

I år är det cirka 30 år sedan internet började rullas ut till de svenska folkhemmen. I början handlade det om tjutande modem, minutdebitering och samtal via det statliga Televerkets telefonlinjer. Ett vanligt lokalsamtal kostade då omkring 0,23 kronor per minut dagtid – utöver en fast uppkopplingsavgift – vilket snabbt kunde göra internetanvändning till en kostsam historia.

Men innan internet slog igenom på allvar, gjorde Televerket tillsammans med IBM och Esselte en ambitiös satsning på ett helt eget digitalt nätverk: Teleguide. Det var ett system där man redan i början av 90-talet kunde utföra det vi idag gör på nätet – som att sköta bankärenden, boka resor och beställa varor – men till en hög kostnad. Projektet blev dock ett av Sveriges mest uppmärksammade IT-fiaskon ( Stockholm stads skolplattform kan nog anses vara ett större fiasko. )

En digital pionjär – men före sin tid

Teleguide lanserades 1991 av Televerket, i nära samarbete med IBM och Esselte. Det var ett försök att skapa en svensk motsvarighet till det franska videotexsystemet Minitel. Målet var att göra digitala tjänster tillgängliga för allmänheten via en särskild Teleguide-terminal i hemmet. Terminalen, som kopplades upp via telefonlinjen, var försedd med modem, knappsats, liten skärm och smartkortsläsare för inloggning.

För dem som redan ägde en PC – vilket var en dyr investering på den tiden – fanns även ett Teleguide-modem att koppla till datorn. Däremot fanns ingen stöd för populära hemdatorer som Amiga eller Atari ST, vilket kan ha bidragit till projektets begränsade spridning. Dessa hemdatorer var både billigare och tekniskt kapabla, och användes av många svenska familjer, till skillnad från de betydligt dyrare PC-datorerna.

Vad kunde man göra med Teleguide?

Teleguide erbjöd en rad tjänster som i dag känns självklara men som då var banbrytande. Användarna kunde:

• Sköta bankärenden
• Boka tågbiljetter eller taxi
• Beställa blommor via blommogram
• Söka i nummerupplysning och databaser
• Läsa nyheter
• Skicka enkla meddelanden (en slags föregångare till e-post)

Allt detta kunde man göra hemifrån, med en uppkoppling via det vanliga telenätet – långt innan internets breda genombrott i Sverige.

Hög kostnad, låg spridning

Redan från start visade sig dock Teleguide vara svårt att sprida. Efter ett drygt halvårs drift hade systemet bara runt 22 000 användare – långt ifrån de 800 000 hushåll man hade hoppats på innan år 2000.

Avgifterna var också avskräckande: det kostade cirka 1,50 kronor per minut att vara uppkopplad, plus en månadskostnad på mellan 25 och 75 kronor. Det gjorde tjänsten otillgänglig för många vanliga hushåll.

Trots stora investeringar märkte Televerket att projektet snabbt blev en förlustaffär – ju fler terminaler som installerades, desto större blev det ekonomiska tappet. Redan hösten 1992 stoppades vidare utrullning, och 1993 lades Teleguide ned helt.

Vad var videotext?

Videotext, som Teleguide baserades på, var ett tidigt system för att visa textbaserad information via TV eller terminal – ofta via telefonlinjen. Det liknade text-tv i sin utformning med sidor, nummernavigering och enkel blockgrafik. Men till skillnad från text-tv, som endast sände information enkelriktat via TV-nätet, var videotext interaktivt. Användaren kunde bläddra mellan tjänster, göra bokningar, skicka meddelanden och ibland logga in med en personlig kod. Både videotext och text-tv använde lågupplöst teckenbaserad grafik och hade begränsat färgstöd.

Internet ta över

Teleguides fall sammanföll med internets intåg i de svenska hemmen. 1993 började de första webbläsarna nå marknaden, och internet växte snabbt. Den öppna webbens potential blev uppenbar – och Teleguide, som var ett slutet och dyrt system, framstod snart som omodern.

Slutnotan blev dyr. Det uppskattas att Televerket, IBM och Esselte tillsammans förlorade cirka 2 miljarder kronor på projektet. Men samtidigt visade Teleguide att det fanns en framtid för digitala tjänster i hemmet – och blev därmed ett av de första stegen mot det internet vi känner idag.

Itera var en svensk cykel tillverkad nästan helt i plast, lanserad i början av 1980-talet. Projektet drevs med visionen att revolutionera cykelindustrin, men Itera kom istället att bli en symbol för misslyckad industridesign. Nedan följer en genomgång av Itera-cykelns bakgrund, utformning, lansering, mottagande och dess status idag inom retro- och samlarkretsar.

Ursprung och utveckling

• Idé och prototyp: Idén föddes i samband med Volvos utveckling av en liten bil 1977–78, där ingenjörer började fundera på andra produkter som kunde göras i plast. Med stöd från Styrelsen för teknisk utveckling (STU) togs en prototyp fram i slutet av 1970-talet.
• Företagsbildning: I februari 1980 demonstrerades en körbar plastcykel för en statlig bank och ett lån på 6 miljoner kr beviljades för projektet. I mars 1980 bildades Itera Development Center AB, med uppdrag att utveckla, producera och marknadsföra plastcykeln Itera. Namnet Itera är en förkortning av “Industriell och teknisk rationalisering”.
• Tillverkning i Vilhelmina: Cykeln skulle serieproduceras vid ett statsägt plastföretag i Vilhelmina, Lappland. Tillverkningstekniken byggde på formsprutning av kompositplast (se nedan). Serieproduktionen kom igång 1982.
• Enorm förhandspublicitet: Under utvecklingsfasen var intresset mycket stort. Cykelförsäljningen i Sverige hade under 1970-talet nått rekordnivåer, och aldrig tidigare hade ett industriellt projekt bevakats så intensivt i svensk press. Inför lanseringen rapporterades att över 100 000 svenskar hade anmält sitt intresse för att köpa den nya plastcykeln.

Tillverkare och produktion

• Producenter: Itera-cykeln utvecklades av Itera AB i Göteborg, men själva tillverkningen skedde av Heva AB och Wilhelmina Plast AB i Vilhelmina. Dessa företag formsprutade plastdelarna och stod för monteringen, tack vare lång erfarenhet av stora kompositdetaljer.
• Produktionsmål och utfall: Ursprungsmålet var ambitiöst – 120 000 cyklar första året – men detta reviderades snabbt när försäljningen uteblev. År 1982 producerades ca 14 000 cyklar, långt under målet. Företaget Itera AB gick i konkurs redan samma år, varefter statsägda Procordia tog över produktionen. Man fortsatte tillverka Itera i ytterligare två år, men 1985 lades projektet ned helt och hållet.
• Tillverkningsvolym: Totalt tillverkades cirka 15 000–20 000 cyklar i Vilhelmina under Itera-projektets livstid. Vissa källor anger att inklusive restlager kan upp till 30 000 cyklar ha producerats. Det osålda restlagret (runt 30 000 cyklar) såldes till slut till Karibien, där plastcyklarna uppskattades eftersom de inte rostade i det fuktiga klimatet.

Design och konstruktion

En blågrå Itera plastcykel i standardutförande (ca 1982). Ram, gaffel, hjul och vevparti var formsprutade i plastkomposit, vilket gav den ett distinkt utseende.

• Material: Itera konstruerades i en kompositplast bestående av termoplast förstärkt med glasfiber. Ram, framgaffel, hjul och vevparti var helgjutna plastdelar. Hjulens fälgar var av plast och utrustade med vanliga gummidäck. Resultatet blev en ram som tålde rost och väta – ”evighetsmaskinen” enligt reklamen – och som kunde masstillverkas i formar istället för att svetsas i metall.
• Komponenter: Växelsystem (3–5 växlar beroende på modell), bromsar och pedaler kom från externa (ofta utländska) tillverkare, men övriga delar levererades av svenska företag. Tidiga exemplar hade även plaststyre och pakethållare integrerade i ramen, men senare byttes styret till stål för bättre stadga.
• Varianter: Itera lanserades i tre modeller – City, Sport och Touring. Standardutförandet (City-modellen) var en treväxlad unisexcykel i färger som blågrå eller kaffebrunt beige. En sportmodell fanns i en unik lingonröd/rosa nyans och utrustades med bockstyre samt finare Campagnolo-växlar. Trots olika utföranden vägde cyklarna relativt mycket: ca 16–18 kg i standardmodell, betydligt tyngre än vanliga stålcyklar vid den tiden.
• Plastkonstruktionens syfte: Tanken bakom plastcykeln var att få en produkt som inte rostade, krävde minimalt underhåll och kunde tillverkas billigt i stora volymer. Ursprungligen kalkylerade man med ett pris runt 300 kr per cykel tack vare rationell plastproduktion. Dessutom hoppades man att en robust plastcykel skulle klara tuffa miljöer – Itera påpekade t.ex. att den rejäla (och tunga) ramen var tänkt att tåla dåliga vägar i Afrika. Rostskyddet var en stor säljpitch: plasten gör att cykeln ”aldrig rostar”.
• Montering och leverans: En unik aspekt var att Itera kunde levereras halvmonterad i kartong för hemmamontering, med medföljande verktyg och instruktioner. Tanken var att spara frakt- och monteringskostnader, ungefär som en “flatpack”-lösning för cyklar. Detta visade sig dock problematiskt – en del kunder fick ofullständiga satsar där vissa delar saknades, vilket orsakade frustration.
• Begränsningar i konstruktionen: Plastmaterialet innebar att dimensionerna på ramen måste göras kraftiga för att uppnå styvhet, men trots det upplevdes ramen och i synnerhet det tidiga plaststyret som svajiga vid cykling. Till skillnad från metall som kan böja sig vid överbelastning tenderade plast att spricka eller gå av – många reklamationer gällde brutna plastdelar på Itera. En oväntad praktisk nackdel var också att cykelns plast- och glasfiberkropp inte alltid utlöst magnetiska induktionsslingor vid trafikljus, vilket påpekades i media.

Lansering och marknadsföring

• Reklamkampanj: Itera lanserades 1 september 1981 med pompa och ståt. Sloganen för lanseringen löd “Nu trampar vi ur järnåldern!”, vilket betonade brytningen med den gamla metallcykel-eran. En annan reklamfras beskrev cykeln som “Evighetsmaskinen – gjord av samma material som rymdraketer”, för att lyfta fram dess moderna plastmaterial. Marknadsföringskampanjen var omfattande; press och branschfolk från hela Europa närvarade vid premiären, och annonserna fanns i många medier.
• Höga förväntningar: Förhandsintresset i media och bland allmänheten var enormt – projektet hade fått fler tidningsartiklar än någon tidigare svensk industriprodukt. Företaget samlade in intresseanmälningar och över 100 000 potentiella kunder rapporterades vilja köpa Itera innan den ens fanns i butik.
• Prissättning: Trots ambitionen om en billig folkcykel valde man att positionera Itera som en trendprodukt. Priset sattes till 1 650 kr vid lansering – betydligt dyrare än en vanlig standardcykel som runt 1980 kostade ca 1 200 kr. Den högre prissättningen motiverades med att profilera plastcykeln som ett livsstilsobjekt snarare än ett budgetalternativ.
• Målgrupp och marknad: Marknadsföringen vände sig främst till moderna, designmedvetna konsumenter, men i efterhand har det ifrågasatts om detta var rätt målgrupp. Cykelmarknaden i början av 1980-talet var dessutom på väg att mattas av generellt, efter rekordåren på 70-talet. Dessa faktorer skulle komma att försvåra Iteras kommersiella genomslag.

Mottagande och kritik

• Initial reaktion: Trots hype före lansering svalnade intresset snabbt när cykeln väl testades av press och kunder. Redan vid premiären märktes skepsis – omdömena innehöll “mer ris än ros” enligt samtida rapporter. Försäljningen tog aldrig fart och beskrevs som en katastrof första året.
• Brister i cykelns prestanda: Många köpare och recensenter klagade på att Itera var ostadig och tung. Standardmodellen vägde omkring 16–18 kg, vilket är några kilo mer än jämförbara herrcyklar i stål. Den kraftiga plastramen och särskilt det ursprungliga plaststyret gav en märkbar svajighet under färd. En journalist beskrev cykeln träffande som “ett plastvidunder som wobblade likt ett asplöv i snålblåst”. Den bleka färgsättningen (gråblå, beige eller rosa) uppfattades heller inte som särskilt elegant eller “trendigt åttiotal” av allmänheten.
• Kvalitetsproblem: Itera drabbades av praktiska kvalitetsbrister. Plastdelar sprack där metall normalt skulle böja sig – ramen och hjulen riskerade spricka vid hård belastning, och många cyklar fick reklameras på grund av materialbrott. Butiker rapporterade även att flera levererade cyklar saknade vissa delar i lådorna, vilket gjorde kunder upprörda. Eftersom Itera hade unika dimensioner passade inga standardcykeldelar som ersättning, och det var krångligt att få tag på reservdelar vid fel. Dessa problem skadade cykelns rykte allvarligt.
• Pris- och marknadsrealitet: Det höga priset 1 650 kr visade sig vara ett hinder – konsumenterna var ovilliga att betala mer för en cykel som upplevdes sämre än billigare metallcyklar. Dessutom hade cykelboomen i Sverige redan passerat sin topp; i början av 80-talet avtog efterfrågan generellt. Iteras futuristiska image lockade inte tillräckligt många köpare utanför en liten nyfiken skara, och den breda massan förblev skeptisk.
• Försäljningsfiasko: Sammantaget ledde ovanstående faktorer till att Itera aldrig blev en kommersiell framgång. Istället för de planerade 120 000 cyklar såldes bara ca 20 000 totalt. Redan 1982 fick företaget likviditetsproblem och togs över av Procordia. Även med justeringar (t.ex. starkare stålstyre och pakethållare på senare modeller) lyckades man inte vända trenden. Sänkta priser och utförsäljningar prövades också men utan större effekt. År 1985 avslutades produktionen helt och Itera-projektet lades ned som en av Sveriges största industriella floppar.

Eftermäle och samlarstatus

• Ikonisk flopp: Med tiden har Itera plastcykel fått kultstatus som ett skräckexempel på misslyckad produktinnovation. Den omnämns ofta i retrospektiva listor över tekniska floppar, exempelvis i Museum of Failure där den beskrivs som “en av Sveriges största floppar”. Trots sitt dåliga rykte har Itera därigenom blivit något av en välkänd kuriositet.
• Samlarintresse: Intresset bland samlare och retroentusiaster finns, om än i liten skala. Eftersom många Itera-cyklar blev kvar osålda eller försvann utomlands finns den i begränsat antal på begagnatmarknaden. Det händer att exemplar dyker upp på auktion eller i annonser, ofta för några hundralappar snarare än några stora summor – vilket speglar dess fortsatta rykte som ”dålig cykel”. Samtidigt lockar dess unika design en del samlare: “med lite tur blir den ett eftertraktat samlarföremål”, skrev en svensk branschtidning hoppfullt 2008.
• Retro-kultur och föreningar: Itera har också fått en märklig sorts uppskattning utomlands. I England finns en entusiastförening för Itera-ägare. Där arrangerar man bland annat skojfriska tävlingar i moment som att byta däck – något som är ovanligt pillrigt på just Itera, enligt klubben. Cykeln har t.o.m. dykt upp i filatelistiska sammanhang; i Tanzania gavs ett frimärke ut med Itera-cykeln som motiv, en oväntad hyllning åt den svenska plastcykeln i ett helt annat land.
• Museiföremål: Flera museum i Sverige har idag Itera-cyklar i sina samlingar som exempel på 1980-talets designhistoria. Tekniska museet i Stockholm och Skellefteå museum är två institutioner som bevarat Iteran. Cykelhistoriska Föreningen och designutställningar har också uppmärksammat Itera som en lärdom i produktutvecklingens fallgropar. Plastcykelns arv lever vidare som ett fascinerande stycke svensk industrihistoria – en påminnelse om höga ambitioner, kreativ ingenjörskonst men också om hur viktig praktisk funktion och timing är för en produkts framgång eller misslyckande.

Källor: Historiska artiklar och museiarkiv har använts för att sammanställa ovanstående information, bland annat Sportfack, Västerbottens-Kuriren, Wikipedia samt Skellefteå museums föremålsdatabas, med flera (se citatreferenser).

Sverige har i decennier fört en politik som förespråkat mångkulturalism – idén att alla kulturer ska kunna leva sida vid sida, med rätt att bevara sina egna normer, språk och värderingar. Denna idealistiska hållning har ofta förts fram som ett uttryck för tolerans och öppenhet. Men i praktiken har den lett till växande segregation, ökade motsättningar och en oroande urholkning av den svenska samhällsmodellen.

En politik utan krav

Till skillnad från länder som betonar assimilation, har Sverige drivit en modell där invandrare inte förväntas anpassa sig till det svenska samhället i någon nämnvärd utsträckning. Staten har istället aktivt finansierat etniska föreningar, bevarandet av modersmål och ibland till och med sedvänjor som direkt krockar med svenska värderingar.

Resultatet? Ett samhälle där många lever i parallella världar – utan språkkunskaper, utan arbete och utan kontakt med det övriga samhället.

Segregation – inte integration

Det finns numera stora delar av svenska städer där det svenska språket knappt hörs, där svenska lagar och normer inte efterlevs, och där myndigheter har svårt att få fäste. Mångkulturalismen har i praktiken skapat etniska enklaver där klanstruktur, hedersnormer och religiösa regler trumfar svensk lag. Samhället har kapitulerat i områden som vissa polischefer själva beskriver som ”särskilt utsatta”.

Välfärdsstatens kollaps under trycket

Det svenska välfärdssystemet bygger på hög tillit, ansvarstagande och sammanhållning. Dessa värden har långsamt eroderats i takt med att stora befolkningsgrupper med helt andra värderingar kommit in – ofta utan att bidra till samhället ekonomiskt. Istället för att vara ett trygghetssystem för alla har välfärden blivit en magnet för missbruk, överutnyttjande och bidragsberoende.

Värderingskrockar som splittrar

I Sverige råder jämställdhet, yttrandefrihet och religionsfrihet – på pappret. Men i praktiken tillåts kulturer frodas som förkastar dessa grundläggande principer. Det handlar inte bara om ”olika matvanor” eller ”kulturell mångfald”, utan om synen på kvinnor, sexualitet, våld, religion och individens frihet. När staten blundar för detta i mångkulturalismens namn blir det i längden farligt för hela samhällsordningen.

Ökad kriminalitet och social oro

Att koppla kriminalitet till kultur är känsligt – men statistiken talar sitt tydliga språk. Överrepresentationen av vissa invandrargrupper i brottsstatistik, särskilt när det gäller grova våldsbrott och gängkriminalitet, är obestridlig. Att inte våga tala klarspråk av rädsla för att ”stöta sig” har bara förvärrat situationen. Mångkulturalismen har bidragit till att skapa ett splittrat samhälle där otryggheten ökar, särskilt bland de mest utsatta.

Slutsats: Ett systemfel som måste erkännas

Mångkulturalism må ha varit en vacker idé på pappret, men i praktiken har det blivit ett av Sveriges största politiska misslyckanden. Det är hög tid att erkänna att ett samhälle inte kan fungera om det inte finns gemensamma normer, värderingar och en grundläggande vilja att vara en del av den gemenskap man flyttat till.

Att ställa krav på anpassning, språkinlärning, respekt för lag och demokratiska principer är inte intolerans – det är en förutsättning för att Sverige som samhälle ska kunna hålla ihop.

Många Svenska kvinnliga politiker är idag kakistokrater. Särskilt på lokal nivå har vi stockholmare fått erfara att stadens finasborgarråd inte är den vassaste kniven i lådan. Men det fanns en tid då England styrdes av en kvinna som kunde leverera resultat – och som hela folket älskade.

När Margaret Thatcher klev in på 10 Downing Street i maj 1979 gjorde hon inte bara historia som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister – hon inledde en politisk och ekonomisk revolution. Under elva år vid makten förvandlade hon ett land präglat av osäkerhet, lågkonjunktur och strejker till en modern, marknadsdriven ekonomi som återfick sin plats på den globala arenan. Hennes ledarskap präglades av principfasthet, personlig integritet och mod att fatta svåra beslut – även när de var impopulära.

Margaret Thatcher var inte bara en politiker. Hon var en idéburen förnyare som utmanade gamla dogmer och skapade ett nytt tankemönster inom både brittisk och internationell politik.

Rötterna i Grantham – värderingar som bar långt

Född 1925 i Grantham, en liten stad i Lincolnshire, växte Margaret upp i en familj som förespråkade sparsamhet, hårt arbete och personligt ansvar. Hennes far Alfred Roberts var köpmansman och lokalpolitiker, och han blev en viktig förebild. Det var i butiken och kyrkbänken som hon lärde sig vikten av flit, plikt och moral – begrepp som kom att prägla hela hennes livsgärning.

Hon visade tidigt både begåvning och ambition, vilket ledde henne till Oxfords universitet där hon läste kemi. Där föddes också hennes passion för politik. Hon blev engagerad i konservativa studentförbundet och talade sig varm för individens frihet och marknadens kraft. Även om hon började yrkeslivet som forskare och senare jurist, var det alltid politiken som lockade mest.

Vägen till makten – och viljan att förändra

Efter flera försök att väljas in i parlamentet blev Margaret Thatcher ledamot för valkretsen Finchley 1959. Hon steg snabbt i graderna inom Konservativa partiet, och efter att ha varit utbildningsminister i början av 70-talet vann hon partiledarskapet 1975. Det var en djärv seger – aldrig tidigare hade en kvinna lett något av Storbritanniens stora partier.

När hon blev premiärminister 1979 var landet i kris. Ekonomin haltade, inflationen skenade och fackföreningarnas makt förlamade samhällsapparaten. Där andra såg hopplöshet såg Margaret Thatcher möjligheten till förnyelse. Hon ville göra upp med det hon kallade “det socialistiska förfallet” – och återge folket makten över sina egna liv.

En ny ekonomisk ordning

Thatchers ekonomiska vision var tydlig: låg inflation, stark valuta, konkurrenskraftiga företag och personlig äganderätt. Hon drog igång omfattande reformer: avreglerade marknader, privatiserade statliga företag och bröt fackens maktmonopol. Hon höjde räntor för att dämpa inflationen och omformade skattesystemet för att premiera arbete och företagande.

Resultatet blev ett moderniserat Storbritannien. London blev åter ett av världens ledande finansiella centrum. Individer som tidigare saknat ekonomiskt inflytande kunde nu köpa sina hem, investera och bli aktieägare i tidigare statliga företag. En ny kultur av entreprenörskap och självständighet växte fram – något som skulle prägla brittiskt samhällsliv långt efter hennes avgång.

Absolut! Här är texten helt utan bilder eller visuella referenser – endast tydliga fakta och tabeller, med fokus på innehållet:

Hur Thatchers skattereformer återupplivade Storbritanniens ekonomi

När Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister 1979 befann sig Storbritannien i en djup ekonomisk kris. Inflationen låg över 20 %, tillväxten var låg, arbetslösheten steg och industrin förlorade mark. Fackföreningarnas makt bidrog till lamslagna samhällsfunktioner, och landets anseende som ekonomisk stormakt höll på att vittra bort.

Thatchers lösning var tydlig: hon ville bryta med decennier av statlig inblandning och istället bygga en ekonomi på entreprenörskap, låg inflation och personligt ansvar. Kärnan i hennes reformpaket var omfattande skattesänkningar kombinerade med budgetdisciplin och monetär åtstramning.

Skattesänkningar i praktiken

Thatcher genomförde en rad tydliga förändringar i skattesystemet för att premiera arbete, sparande och investeringar. Här är några av de mest centrala förändringarna:

Syftet var att minska beskattningen av inkomst och kapital – och i stället beskatta konsumtion. Detta skulle enligt Thatcher stimulera produktivitet och investeringar snarare än passivitet och beroende av staten.

Resultat för BNP, arbetslöshet och inflation

Thatchers politik var inte smärtfri – framför allt i början av 1980-talet. Men när reformerna väl började verka förändrades bilden drastiskt. Tabellen nedan visar tydligt hur ekonomin utvecklades:

Mellan 1982 och 1988 upplevde Storbritannien sin längsta obrutna period av tillväxt sedan 1945. Inflationen pressades ned till stabila nivåer, och näringslivet återfick framtidstro. London blev Europas främsta finanscentrum efter avregleringen av börsen 1986, den så kallade Big Bang.

Slutsats

Margaret Thatcher sänkte inkomst- och bolagsskatter, skapade budgetbalans, bekämpade inflationen och gjorde upp med det statsdominerade ekonomiska systemet. På så vis lade hon grunden för ett ekonomiskt uppsving som skulle prägla Storbritannien i flera decennier.

Hennes politik innebar tuffa omställningar – men också långsiktig återhämtning och tillväxt. Under 1980-talet blev Storbritannien inte bara friskare ekonomiskt, utan också en förebild för många andra länder som ville gå från stagnation till dynamik.

En sund migrationspolitik

Margaret Thatchers migrationspolitik präglades av återhållsamhet, tydlig retorik och ett starkt fokus på integration. Även om hennes regering inte genomförde några omfattande lagändringar, var hennes budskap tydligt: invandringen skulle vara kontrollerad och de som kom till Storbritannien förväntades anpassa sig till brittiska värderingar. I en omdiskuterad intervju 1978 uttryckte hon oro över att landet höll på att “översvämmas av människor med en annan kultur” – ett uttalande som skapade rubriker, men också ökade stödet bland väljare som oroade sig för social sammanhållning. Under hennes tid skärptes reglerna för familjeåterförening och uppehållstillstånd, särskilt för migranter från tidigare kolonier utanför Europa.

Motståndare till mångkultur

Thatcher var också en stark motståndare till mångkulturalism i dess samtida form, och förespråkade istället assimilation: invandrare skulle bli en del av den brittiska samhällsgemenskapen, inte leva parallellt med den. Hennes politik minskade inte invandringen drastiskt i siffror, men satte tonen för en mer restriktiv invandringsdebatt som kom att prägla brittisk politik i decennier framåt.

Vann falklandskriget

När Argentina 1982 invaderade de brittiska Falklandsöarna stod Margaret Thatcher inför en stor prövning. Många tvivlade på om Storbritannien hade både vilja och kapacitet att försvara sina territorier på andra sidan jorden. Men hon tvekade inte. Under hennes ledarskap skickades en marinstyrka, och efter två månaders strider återtogs öarna. Falklandskriget blev inte bara en militär seger – det återupprättade nationens stolthet och visade att Storbritannien åter var en kraft att räkna med.

Det var också ett exempel på Thatchers moraliska kompass: när hon ansåg att något var rätt, höll hon fast vid det – oavsett motstånd.

En principfast europaskeptiker

Under sin tredje mandatperiod växte spänningarna inom regeringen kring Europafrågan. Thatcher trodde på frihandel och samarbete, men hon var djupt skeptisk till ökad överstatlighet. Hon motsatte sig en gemensam valuta och varnade för att nationellt självbestämmande höll på att urholkas av Bryssel. Hennes berömda Brygge-tal 1988 satte tonen för en ny, mer självsäker brittisk inställning till Europa – en linje som kom att få efterklang långt in i 2000-talet.

Avsked och arv

När det konservativa partiet splittrades om europapolitiken ledde det till att hon 1990 tvingades lämna partiledarposten. Men hennes inflytande bestod. Även efterträdare som John Major och Tony Blair kom att agera i ett landskap som hon hade ritat om. Thatcherismen – med dess betoning på individuell frihet, marknadsekonomi och låg statlig inblandning – hade blivit det nya politiska mittfältet.

När hon gick bort 2013, 87 år gammal, sörjdes hon av världsledare och vanliga medborgare som en kvinna som aldrig tvekade att fatta beslut och som förkroppsligade begreppet “ledarskap”.

En inspiration – även i dag

Margaret Thatcher var inte bara politiker, hon var också symbol: för beslutsamhet, för mod, för förändring. Hon visade att kön inte behöver vara ett hinder för att nå den högsta makten, och att idéer – även om de är obekväma – kan förändra världen.

Oavsett om man håller med om hennes politik eller inte, är det svårt att inte respektera hennes drivkraft. Hon kom från enkla förhållanden, kämpade sig fram i ett mansdominerat system och blev en av världens mest inflytelserika ledare. Hon lyfte Storbritannien ur kris, skapade en ny väg för konservativ politik och lämnade ett arv som än i dag debatteras, studeras och inspirerar.

Hon sade själv:

”Watch your thoughts, for they will become actions. Watch your actions, for they will become… character. And character is destiny.”

Margaret Thatchers öde var att forma en nation. Och det gjorde hon – med järnvilja, okuvlig övertygelse och en tro på individens kraft.

Sverige har länge bedrivit en generös migrationspolitik. Men frågan som sällan ställs är: vad kostar det – och vad får vi tillbaka? Sanningen är att flyktingar och deras anhöriga från utvecklingsländer innebär en tung ekonomisk börda för både stat och kommun. Trots decennier av integrationspolitik kvarstår låga sysselsättningsnivåer och ett långvarigt bidragsberoende. Kostnaden är inte bara monetär – den undergräver samhällskontraktet.

Massiva kostnader för stat och kommun

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kostar en genomsnittlig flykting de offentliga finanserna cirka 74 000 kronor per år – under hela sin livstid i Sverige. Under de första åren är kostnaden ännu högre: över 100 000 kronor per person och år. Dessa siffror inkluderar bidrag, etableringsstöd, utbildning, bostäder och andra offentliga tjänster. Det handlar om miljarder som årligen pumpas in i ett system som inte levererar motsvarande samhällsekonomisk nytta.

Samtidigt kämpar många kommuner med ökade utgifter och minskade skatteintäkter. De kommuner som tagit emot flest flyktingar har ofta den svagaste skattekraften. Istället tvingas staten varje år omfördela miljarder för att täcka kostnaderna – pengar som annars kunde ha använts till att förbättra vården, skolan eller infrastrukturen. Denna omfördelning sker ofta i det tysta, utan att allmänheten får veta varför deras lokala resurser minskar.

Bidragsberoende som varar i decennier

Det mest alarmerande är hur lång tid det tar innan nyanlända etablerar sig på arbetsmarknaden – om de ens gör det. Forskning visar att det kan ta upp till 20 år innan hälften av flyktingarna har ett jobb. Under tiden lever stora grupper på bidrag och olika former av statligt försörjningsstöd. Särskilt utsatta är kvinnor med flykting- eller anhörigbakgrund. Många står helt utanför arbetslivet i åratal, och många deltar inte ens i integrationsinsatser. Det skapas ett parallellt samhälle av passivitet och beroende.

Detta långvariga bidragsberoende skapar inte bara ekonomiska kostnader. Det bidrar även till segregation, brist på språkkunskaper och låg samhällsdeltagande. Barn som växer upp i hushåll utan arbetsföräldrar riskerar att fastna i samma mönster, vilket förvärrar utanförskapet ytterligare.

Anhöriginvandring utan krav

Trots detta fortsätter Sverige att ta emot anhöriginvandrare i stor skala – ofta utan krav på självförsörjning eller försörjningsförmåga hos den som bor här. Många som kommer genom familjeåterförening står utanför arbetskraften i åratal, vilket ytterligare belastar kommunala och statliga budgetar. Det saknas uppföljning, och politikerna blundar för konsekvenserna.

I många fall förlängs snarare utanförskapet. Istället för att bryta en negativ spiral cementerar vi den. Anhöriginvandringen bör ses för vad den är: ett system utan krav, utan kontroll och utan riktning.

Minskad produktivitet och press på välfärden

Försvaret att invandrare ”fyller bristyrken” håller inte för en närmare granskning. Många får jobb inom låglönesektorer, vilket visserligen är arbete – men med så låga löner att det knappt genererar några skatteintäkter. Samtidigt tillkommer kostnader för barnomsorg, skola, bostadsbidrag och vård.

Den genomsnittliga produktiviteten sjunker, samtidigt som befolkningen ökar. Resultatet blir ett växande gap mellan vad människor får från välfärden och vad de bidrar med. Det är ett system som i sin nuvarande form är ekonomiskt ohållbart.

Välfärden pressas tillbaka

Den ekonomiska belastningen från en alltför generös invandringspolitik syns nu tydligt i svensk välfärd. När miljarder kronor går till försörjningsstöd, etableringsinsatser och särskilda insatser för nyanlända, saknas resurser på andra håll. Kommuner tvingas skära ner på skola, äldreomsorg och sjukvård för att klara budgeten. Klassstorlekar ökar, vårdköerna växer och äldre får mindre hemtjänsttid. I vissa kommuner har simundervisning, kulturskola och fritidsgårdar lagts ned helt.

Skolresultat påverkas också av att många elever har bristande språkkunskaper, vilket gör att undervisningen får anpassas – ofta på bekostnad av studiero och ambitionsnivå. Lärarbristen förvärras av att resurserna måste spridas ut. Samtidigt har polisen signalerat att resurser måste omfördelas till särskilt utsatta områden där brottslighet och parallellsamhällen breder ut sig. Välfärden klarar inte att bära detta tryck utan att andra delar får stå tillbaka.

Skatterna måste höjas – men till vilket pris?

När kostnaderna för bidrag, etableringsstöd och särskilda integrationssatsningar stiger år för år, tvingas staten kompensera genom att höja skatterna. Redan idag har Sverige bland de högsta skatterna i världen, men trots det räcker inte pengarna till för att täcka kostnadstrycket från invandringen. Flera kommuner har under de senaste åren höjt kommunalskatten just med hänvisning till ökad försörjningsbörda och sociala kostnader kopplade till mottagandet av nyanlända.

Det innebär att svenska löntagare, pensionärer och företagare får bära en allt större ekonomisk börda för en politik de själva inte valt. Detta riskerar att urholka skattemoralen och förtroendet för systemet. Samtidigt minskar incitamenten för arbete när skatten på låga inkomster blir allt högre. Den här utvecklingen är inte hållbar.

Dags för en ny migrationspolitik

Flykting- och anhöriginvandring från utvecklingsländer är inte ekonomiskt hållbar. Det är en permanent nettokostnad som urholkar välfärden och ökar spänningarna i samhället. Vi måste våga säga det högt: dagens politik fungerar inte.

Om Sverige vill skydda sin välfärdsmodell krävs ett helomtag. Det handlar inte om att stänga gränser – men om att ställa krav, prioritera självförsörjning och begränsa mottagandet till det vi faktiskt klarar av. Det är inte främlingsfientligt. Det är ansvarstagande. Att fortsätta på inslagen väg är att blunda för realiteter – och att spela hasard med Sveriges framtid.

Magdalena Andersson (S) pressar partiet att enas bakom en ”stram” migrationslinje inför partikongressen, men möter intern kritik. Flera ombud föredrar formuleringen ”långsiktigt hållbar”. Kritiker menar att Anderssons hårda retorik påminner om Tidöpartiernas. Förslag på nytt VU väcker också ilska, då högerfalangen dominerar. Trots konflikten väntas Andersson undvika prestigeförlust – fokus ligger på valseger 2026.

En sak ska man ha klart för sig, S är lömska jävlar. En gång i tiden stod de för det goda Sverige. Till och med statsministern konstaterade i sina tal att tack vare att vårt land var homogent, så hade vi inte USA:s rasproblem. Men det var 60 år sedan. Luciabeslutet som fattades 13 dec 1989, då stod fortfarande S upp för Sverige och försökte skydda mot invasion från tredje världen. Sedan fick onda liberaler makten 1991. Man vägrade lyssna på dåtidens visselblåsare Ny Demokrati om hur det skulle bli, utan valde att upphäva Luciabeslutet.

Idag vet vi alla hur det blev efter 30 år av en alldeles för generös asylpolitik och migration. Al Capone-samhället blommar ut i sin fulla prakt, med gängskjutningar, sprängningar och en kriminalvård som gnäller att man inte kan dalta med kriminella tillräckligt mycket.

Idag har vi gjort en copycat på USA:s migrationspolitik, och vi har fått ett äkta Al Capone-samhälle, där andra generationens migranter gör upp om vem som får sälja olika olagliga substanser. Dock har USA kommit till sjukdomsinsikt och börjat returnera kriminella invandrare. Kan man inte returnera dem till hemlandet, då finns andra stater som ställer upp och tar hand om avfallet från migrationsindustrin.

Men S vill ha tillbaka makten, kosta vad det kosta vill. För att lura Svensson att man har lärt sig läxan, så kommer förslaget om ”hårdare” migrationspolitik. Problemet är ju att inte ens Tidöpartierna lyckas föra en tillräckligt hård migrationspolitik – vi tar fortfarande emot kvotflyktingar och man kan fortfarande komma hit från ett land utanför Europas gränser och få asyl.

Självklart ska vi hjälpa ukrainare, de är riktiga flyktingar och kommer från Europa och har angripits av marxismens onda lakejer.

Men att bilda regering 2026, med att S vill ha stram migrationspolitik på pappret, MP och V som öppet drivit på befolkningsutbyte genom att ta fram en massa kryphål för den som vill hålla sig kvar i Sverige, genom ”spårbyte” och annat fuffens… Om S har så svårt för SD, hur kan man då bilda regering med V? V är det parti som verkligen har ett mörkt förflutet med folkmord på oss svenskar (Kiruna-svenskar). Och kan man ens lita på V-politiker i en rödgrön kakistokratregering? Många V-politiker har varit spioner åt Ryssland och nu även åt andra banditstater som Iran.

Inför S-kongressen vill Magdalena Andersson höja det statliga partistödet, då intäkterna från lotterier minskat och nya regler hotar verksamheten. Hon anklagar regeringen för att försvåra oppositionens finansiering.

Efter att ha lurat gamla och sjuka att köpa överprissatta lotter vill Socialdemokraterna nu vältra över notan på skattebetalarna. Att leva inom rimliga ramar existerar inte i sossevärlden – när den oetiska lotteriförsäljningen stoppas ska vi andra tvingas betala för deras politiska kalas.

Varför ska vanliga människor stå för fiolerna medan SSU-karriärister håvar in feta arvoden? Vill partiet ha pengar – låt deras egna medlemmar betala. Det är så alla andra föreningar får göra. Om SSU:s ordförande vill åka taxi mellan Sälen och Stockholm – helt okej! Men notan får han stå för själv.

Vill ingen betala frivilligt, då kanske det säger något. Låt marknaden avgöra om partiet ens är värt att existera – men skicka inte räkningen till oss andra.

Sverige ställer sig inte bakom ett danskt-italienskt initiativ som vill möjliggöra fler utvisningar av kriminella invandrare genom att ompröva Europadomstolens tolkningar. Bakgrunden är bland annat ett fall där en psykiskt sjuk man dömd för dödligt våld utvisades från Danmark, men där Europadomstolen senare fällde Danmark för att ha kränkt hans rätt till privatliv.

Sverige har förvandlats till en ynklig bananrepublik som låter kriminella migranter härja fritt under Europadomstolens skydd. Varje migrant som begår ett grovt brott ska omedelbart deporteras – sinnessjukdom är ingen ursäkt.

Den som sysslar med ringa stöld, bettleri, våldtar, misshandlar eller mördar som gäst i vårt land har förbrukat allt – rättigheter, medlidande, uppehållstillstånd. Inget land med självrespekt behåller sitt avskum. Utvisning ska ske blint, brutalt och omedelbart. Sverige är inget asylhem för kriminella parasiter.

Stockholms stads bostadspolitik styrs av en vänsterpartist – och det känns i varje led. Att få en hyreslägenhet innanför tullarna tar i snitt 20 år. Det är längre än vad det tog för en vanlig medborgare i DDR att få köpa en Trabant – där var väntetiden 15 år. Vänsterpartiets idévärld verkar ha fastnat i samma totalitära tänkande: köa i evighet för något grundläggande som ett hem.

Det här är ingen olycklig slump – det är ideologi. Vänsterpartiets politiska DNA bygger på kontroll, fördelning via byråkrati och ett förakt för marknadslösningar. Att folk ska vänta i decennier på en hyresrätt ser man som en rimlig ordning. Det är en kallhamrad, planekonomisk bostadspolitik – och resultatet är katastrof för vanligt folk.

Vill man ha tak över huvudet utan att gå i pension först, då finns bara ett alternativ: köp en bostadsrätt – om du har råd. För det är ironin – först skapar man bostadsbrist, sen pekar man på hur orättvist det är att folk köper sig ur den.

För den som kan jobba på distans och bara besöka Stockholm ibland, finns det stora pengar att spara. I bruksorten Fagersta, 2 h och 30 min med 1 byte med tåg ifrån Stockholm, kan man få en etta för 119 550:-.

Fagersta är en liten kommun med bara 6 423 hushåll. Medelinkomsten är 263 162 kr/år jämfört med Stockholm, 545 800 kr/år.

Fagersta har en kommunalskatt på 32,99 kr per hundralapp i kommunal och regionalskatt. Stockholm har en kommunalskatt på 30,60 kr (vilket är märkligt, eftersom Stockholm är Sveriges största kommun, men efter 2022 års val styrs kommunen av en rödgrön röra som har svårt att visa respekt för folks ihop jobbade pengar).

Men att jämföra att köpa en etta på Järvafältet i något nedgånget miljonprogram, och om nätterna höra skottsalvorna från AK-47:or eka mellan betongen när de kriminella gängen gör upp om vem som ska få sälja knarket, så kan en pittoresk håla som Fagersta nog vara ett alternativ.

Annars är Strängnäs en trevlig kommun. Dock är det Mariefred som är den trevliga delen av kommunen. Där ligger m²-priset för en etta på ca 41 744 kr/m², vilket är jämförbart med t.ex. Vällingby/Hässelby. Men det är mindre skottlossning i Mariefred.

Vill man bo i en håla som Gud glömde, så finns Filipstad i Värmland. Där får man en etta för 1 812 kr/m². Arbetslösheten är 8 % och det är mindre mångkultur där än det är på Järvafältet, men pendlingstiden till Stockholm är dock på 5 timmar, så man behöver nästan en övernattningslägenhet i Stockholm.

M²-priserna i de olika stadsdelarna i Stockholms stad.

10 orter där priserna på lägenheter är lägre och där man bara behöver besöka Stockholm ibland.

Tabell hur stor en lägnhet kostar.

Vi har inte tagit hänsyn till om områdena är utsatta, vilket ofta är områden med väldigt hög andel utomeuropeisk invandring.

Noteringar:

• Genomsnittligt pris per m²: Baseras på nyligen sålda ettor i respektive ort.
• Arbetslöshet: Procentandel av arbetsföra befolkningen som är arbetslösa enligt senaste tillgängliga data.
• Kommunalskatt: Total kommunal skattesats inklusive regionskatt, exklusive kyrkoavgift.
• Pendlingstid till Stockholm (tåg): Ungefärlig restid med tåg från orten till Stockholm, inklusive eventuella byten.

Observera att pendlingstider kan variera beroende på tidpunkt, tågtyp och eventuella trafikstörningar. För den mest aktuella informationen rekommenderas att konsultera tågoperatörernas tidtabeller.

Länsstyrelsen i Stockholm har sagt nej till miljözon 3 i Stockholm, som skulle förbjuda bensin- och dieselbilar i vissa innerstadsområden. Zonen pausas för att utreda konsekvenserna, då staden inte följt Transportstyrelsens rekommendationer om konsekvensanalys. Zonen skulle tillåta elbilar, gasfordon och bränslecellsfordon, men inte laddhybrider. Staden kan överklaga beslutet eller lämna ett mer genomarbetat förslag.

3 är en magisk siffra för MP, det var linje 3 som ville stoppa svensk kärnkraft i en folkomröstning på 80-talet. Om det hade lyckats, hade svensk industri varit ett minne blott. I modern tid har MP bedrivit ett inhemskt angrepp på Stockholmarna, med biltullar, skyhöga parkeringsavgifter, staden översvämmad av uthyrningscyklar som blockerar gatorna, och den senaste idiotin är ”Miljözon 3”, som i praktiken är en förbudszon för de som tillhör socialgrupp 3 och fortfarande tvingas köra ett fossilbränslefordon.

I miljömupparnas galna värld hade du inte ens fått köra runt med din Volvo P1800S i en miljözon 3. För den som inte har råd att köpa en Tesla ska enligt MP inte ha rätt att köra en äldre, bättre begagnad bil. MP är ett misslyckat parti genom alla sina skandaler, där deras politiker har begått övergrepp på barn, vägrat skaka hand med kvinnor, åkt taxi för svindlande belopp eller haft ministrar med kopplingar till terrorstämplade Grå vargar, bland annat.

Några knep att utrota en maskros på

Här är effektiva knep för att utrota maskrosor i gräsmattan eller trädgården – utan att skada resten av växterna:

1. Gräv upp hela roten

Använd ett maskrosjärn eller en smal spade för att få upp hela pålroten. Maskrosor växer lätt upp igen om ens en liten bit av roten lämnas kvar.

2. Koka bort dem med hett vatten

Häll kokande vatten direkt över maskrosens rot. Värmen dödar vävnaden snabbt, men var försiktig så du inte skadar gräs eller andra växter runt omkring.

3. Täck med tidningar eller kartong

Kväv maskrosor genom att lägga tidningar eller kartong över dem. Detta blockerar solljus och hindrar vidare tillväxt.

4. Använd ättika (vinäger)

Spraya hushållsättika direkt på bladen en solig dag. Ättikan torkar ut växten, men undvik att träffa gräset eftersom även det kan ta skada.

5. Strö kokt salt i rotbasen

En liten mängd kokt salt direkt på rotbasen torkar ut maskrosen, men använd försiktigt – för mycket salt kan förstöra jorden för framtida växter.

6. Kväv dem med majsglutenmjöl

Majsglutenmjöl hindrar maskrosfrön från att gro. Använd det tidigt på våren – men inte samtidigt som du sår nytt gräs.

7. Förbättra gräsmattan

Maskrosor trivs där gräset är svagt. Gödsla och klipp gräset på rätt höjd (gärna 6–8 cm) så att det skuggar och konkurrerar ut maskrosen naturligt.

8. Skär av blomknopparna innan de går i frö

Maskrosor förökar sig med frön som sprids med vinden. Genom att klippa av knopparna tidigt hindrar du att nya plantor bildas.

9. Använd selektivt ogräsmedel

Det finns miljövänligare ogräsmedel som bara angriper bredbladiga växter (som maskrosor) och lämnar gräset intakt. Läs noga på förpackningen!

10. Bränn bort dem med gasbrännare

En ogräsbrännare kan användas för att hetta upp och döda maskrosens celler. Du behöver inte elda upp hela växten – det räcker med att ”skålla” bladen.

11. Glyphosat (Roundup)

• Icke-selektivt medel – dödar allt det kommer i kontakt med.
• Används främst på gångar, uppfarter eller i trädgårdsland innan plantering.ellt p.g.a. misstankar om hälso- och miljörisker.

Spelinspektionen har slagit fast att Socialdemokraterna, SSU och S-kvinnor grovt brutit mot spellagen. Partiet döms att betala tre miljoner kronor i sanktionsavgift efter att deras lotteriverksamhet brutit mot regler om säkerhet, konsumentskydd och måttfull marknadsföring. De tilldelas även en formell varning.

Granskningen visar att telefonförsäljningen av lotter sköttes med aggressiva metoder, ofta riktade mot äldre och förvirrade personer. Försäljarna uppmanades att pressa kunderna hårt. Konsumentverket hade redan fått flera anmälningar innan Dagens Nyheters avslöjande hösten 2024 blottlade hela upplägget.

Partisekreterare Tobias Baudin säger att partiet inte tänker överklaga beslutet och menar att problemen tillhör det förflutna. Men det var Socialdemokraterna som tillsatte den styrelse som möjliggjorde detta cyniska system. Att nu lägga locket på och hänvisa till att man ”gjort rent hus” räcker inte som ansvarstagande.

Det här är inte ett misstag i marginalen. Det är ett systematiskt utnyttjande av utsatta människor – för att fylla partiets egen kassa.

När kriminella gäng ringer upp äldre och lurar dem på pengar kallas det för vad det är – bedrägeri och organiserad brottslighet. Men när Socialdemokraterna gör exakt samma sak genom sin lotteriverksamhet, med aggressiva telefonförsäljare och uttalade metoder för att pressa sårbara äldre – då kallas det ”partistödjande verksamhet”. Det är inget annat än hyckleri på högsta nivå.

Säljare har vittnat om hur de uppmanades att manipulera människor, ignorera tvekan och hålla kvar dem i luren tills de sa ja. Det är inte en slump – det är en affärsmodell. Och det är först när visselblåsare gick till pressen som partiet reagerade. Inte av moral – utan av skam.

Vad blir konsekvensen? En sanktionsavgift på tre miljoner kronor. Det är växelpengar för Kombispel, som omsätter över 350 miljoner och ger tiotals miljoner i överskott till Socialdemokraterna, SSU och S-kvinnor. Istället för att dra in licensen – som man hade gjort med vilket privat spelbolag som helst – väljer Spelinspektionen att ge en varning.

Det är en skandal. En skyddad verkstad för ett maktparti som gång på gång sätter sina egna regler.

Samtidigt tar partiet emot generöst med offentligt partistöd – upp till 600 miljoner delas ut varje år. Ändå väljer Socialdemokraterna att fylla partikassan med pengar som bokstavligen pressats ur gamla och ensamma genom telefonlurarna.

Och ironiskt nog? Det var Socialdemokraterna själva som drev igenom hårdare regler mot utländska spelbolag. Men sina egna smutsiga metoder skyddar man till varje pris.

Regeringen har tillsatt en utredning för att möjliggöra återkallande av svenska medborgarskap, bland annat för personer involverade i gängkriminalitet. Polisen har uppgett att cirka 1 100 personer med dubbelt medborgarskap kan förlora sitt svenska medborgarskap och tvingas lämna landet. Förslaget omfattar även personer som erhållit medborgarskap genom mutor, hot eller vilseledande uppgifter, samt de som dömts för allvarlig brottslighet. Sverigedemokraterna har länge drivit denna fråga, och nu har förslaget fått stöd från regeringspartierna. Migrationsminister Johan Forssell (M) sa att lagstiftningen kommer att förändras grundligt. Lagförslaget ska även omfatta personer som hotar statens vitala intressen, men det är oklart om det skulle omfatta exempelvis islamkritiker. En grundlagsändring krävs, vilket innebär att förslaget inte kan träda i kraft förrän efter nästa riksdagsval. Socialdemokraterna motsätter sig förslaget och anser att det skulle vara rättsosäkert.

I en svunnen tid, när Erlander var statsminister, stod Socialdemokraterna upp för vårt svenska folk och kämpade för att skydda oss mot inhemska hot. Då fanns en säkerhetstjänst som T-kontoret och senare IB, som såg till att marxister och extremister inte fick ta makten, och som stod för ett homogent och tryggt Sverige.

Dagens Socialdemokrater är inget annat än en skam för arbetarrörelsen. De som idag kallar sig politiker för S är inget mer än ett meningslöst avskrap av SSU:s misslyckade ungdomsaktivister.
Det är en självklarhet att ett land måste kunna återkalla medborgarskap som delats ut till dem som inte förtjänar det. Men inte i den förvridna värld som Socialdemokraterna har skapat, där det istället är en självklarhet att en terrorist som mördade oskyldiga på Drottninggatan ska få stanna och återgå till sitt liv efter avtjänat straff.
För att Sverige ska kunna behålla sin demokrati och förhindra att ondskefulla grupperingar inför sharia-lagar, krävs lagstiftning som gör det möjligt att kasta ut de parasiter som missbrukar vårt system, och annullera medborgarskap som erhållits på falska grunder eller genom brottslig vandel.
Att en sådan bagatell som en grundlagsändring inte kan genomföras beror på att Socialdemokraterna inte står upp för Sverige. Att Vänsterpartiet inte gör det, förstår man, eftersom partiet har en svenskfientlig agenda. Många V-politiker är troligen ryska spioner, och partiets ideologi, marxism, är den mest ondskefulla ideologi världen har skådat.

En fjärdedel av Kriminalvårdens anställda på klass 1-anstalter vittnar om hot och våld på arbetsplatsen, och 20 procent har personligen utsatts det senaste året. Kriminalvården planerar att nästan tredubbla antalet platser på tio år, men ökad beläggning och personalomsättning riskerar att förvärra arbetsmiljön och rehabiliteringsmöjligheterna för intagna. Enligt en rapport från fackförbundet ST har Kriminalvården gått från rehabilitering till förvaring, och dubbelbeläggning har kopplats till ökad våldsproblematik. Gängkonflikter och brist på erfaren personal försvårar arbetet ytterligare. Förbättringar som ökad personalnärvaro, färre intagna per avdelning och minskad personalomsättning framhålls som viktiga för att skapa en säkrare arbetsmiljö och bättre rehabilitering.

Reformera Kriminalvården: Sluta slösa skattepengar på ineffektiva fängelser

Kriminalvården skriker om att fler fängelseplatser behövs, att samhället ska betala ännu mer pengar för att upprätthålla ordningen. Men varför inte tänka annorlunda? Varför inte sluta slösa våra skattepengar på ett system som är ineffektivt, dyrt och som inte levererar resultat? Samhällets avskrap, de mest farliga brottslingarna, sitter på klass 1-anstalter och kostar oss enorma summor. Det är på tiden att någon annan än staten får ta ansvar och sätta press på kostnaderna. Kriminalvården idag är ett svart hål för pengar – varje mördare eller pedofil kostar samhället minst 3800 kronor om dagen. Det är inte hållbart.

I USA har man utvecklat ett system som är effektivt och som borde vara en förebild för oss: supermax-fängelser. Fångarna hålls isolerade 24 timmar om dygnet, utan behov av personal för att övervaka varje steg. Istället kan AI-system övervaka och hantera fångarnas beteende. Detta är inte science fiction, det är realitet. För varför ska vi fortsätta att låta våra skattepengar rinna iväg på ett ineffektivt system när vi kan använda teknologi för att hantera de mest farliga individerna?

Vi behöver en revolution i Kriminalvården. Varför inte sätta ett tak för vad varje fånge får kosta samhället? Ett fast pris, säg 200 kronor per dygn, och sedan överlåta driften till privata aktörer som har incitament att hålla kostnaderna nere. I ett system där det inte finns något ekonomiskt utrymme för ineffektivitet kommer privata aktörer att tvingas effektivisera.

Tänk dig ett fängelse som är 10 våningar högt och 100×100 meter stort, där varje cell är 6 m². Totalt får man 13 333 celler. Om fångarna hålls isolerade 24 timmar om dygnet och AI-system tar hand om övervakningen, kan vi minska personalstyrkan drastiskt och därmed spara enorma belopp. Fångar som inte kan interagera med andra och som inte har möjlighet att rymma är en minimal risk. De kan förses med halsfängsel som är förankrade i väggen för att ytterligare säkerställa att de inte orsakar problem.

Kontakten med omvärlden ska vara minimal, och med hjälp av automatiserade flöden och robotar för matleveranser kan vi eliminera mycket av den personal som krävs i dagens system.

Att förvara fångar är inte mer komplicerat än att bygga ett automatlager. Fängelser kan bli en affärsmodell, där staten sätter ett fastpris för varje fånge och överlåter ansvaret till privata företag. Detta skulle skapa konkurrens och ge incitament för effektivisering, något som Kriminalvården i dagens form saknar. De ineffektiva och dyra lösningarna vi ser nu måste bort.

Och varför inte ta det ett steg längre? Vi kan skapa en marknad där intäkter genereras från de mest avskyvärda brottslingarna. Till exempel kan man låta pedofiler slåss mot varandra i en bur och ha vadslagning på internet om vem som vinner. Detta är ett radikalt förslag, men det är just den typen av nytänkande vi behöver för att verkligen effektivisera och minska kostnaderna. Det är endast fantasin som sätter gränser för vad man kan använda samhälles avfall till.

Vi måste ta ansvar för vad våra skattepengar går till. Kriminalvården som vi känner den idag är en anomali. Det är på tiden att vi slutar betala för ineffektiva fängelser och istället bygger ett system som faktiskt fungerar.

Miljöpartiet har fullständigt kört kollektivtrafiken i Stockholm i botten. Det krävs inte mycket för att inse att MP:s politiker utgör ett haveri av oduglighet och arrogans. Skandalerna talar för sig själva: skyhöga taxinotor, en ”skattexpert” som inte kan deklarera, toppar som grips för rattfylla. Det här är inte folk som borde fatta beslut – de borde vara föremål för utredning.

Det är nästan poetisk rättvisa att Stockholm läns idiotanstalt lades ner på 80-talet – resterna verkar ha återuppstått i form av Miljöpartiets partistyrelse. Att SL är en trasig cirkus i dag är inte märkligt. Det verkliga haveriet heter Anton (MP), 29 år, ett barn i politiken med ansvar som vida överstiger hans kompetens. Det har varit en parade av katastrofer sedan han klev in i rampljuset.

Ta bara Katarinabergets bussstation – ett projekt som svällt till miljardrullning utan kontroll. Öppna spärrlinjer? En skämtidé som blev guldgruva för gängkriminella som nu smiter från ICA med stöldgods rakt ner i tunnelbanan, utan hinder.

Tvärbanans utbyggnad? Ett planeringsmässigt självmord. MP lyckas gång på gång bevisa att de inte bara är inkompetenta – de är direkt skadliga för allmänheten. Att kalla dem för kakistokrater (de värsta styr) är nästan en förolämpning mot begreppet – MP har passerat det.

Medan kollektivtrafiken förfaller ägnar sig MP åt att dividera om biljettsorter och flummiga visionsdokument. Det är som att se ett hus brinna medan de diskuterar färgen på gardinerna.

Miljöpartiet är ett politiskt sänke, en pinsamhet för huvudstaden och ett skämt på nationell nivå. Det enda vettiga som kan hända Sverige är att MP gör en repris på 1991 – åker ur riksdagen med huvudet före, och tar sitt giftgröna haveri till ideologiprojekt med sig.

Ett lite axplock av MP skandaler genom åren

I Stockholms stad bedriver Miljöpartiet ett hänsynslöst krig mot vanliga människor. Parkeringsytor har skoningslöst tagits bort eller gjorts hutlöst dyra. Biltullar pressar ytterligare plånboken för den som tvingas använda bilen. Samtidigt erbjuder man en kollektivtrafik i fritt förfall – ett system som snarare påminner om infrastrukturell kollaps i ett u-land än om en fungerande huvudstad. Det är en politik som straffar arbetande människor och gynnar ideologisk elitism.

Efter valet 2026 riskerar vi att få marxismens bödlar – Vänsterpartiet – som ministrar. Därför är det avgörande att vi belyser dessa satans mördare och deras historia. Vill vi verkligen ha marxismens bödlar i en svensk regering? Att dessa kakistokrater redan besudlar demokratin genom att sitta i riksdagen är en skam vi tvingas leva med – men i regeringen? Det vore en historisk och moralisk katastrof.

En svensk tragedi i Stalins Sovjet

Det finns ett kapitel i svensk historia som alltför länge sopats under mattan – berättelsen om Kiruna-svenskarna. Det handlar om arbetare och kommunister från norra Sverige som under 1920- och 30-talet lockades av Sovjetunionens löften. De lämnade hem, familj och trygghet för att delta i det socialistiska experimentet. De trodde på broderskap, rättvisa och jämlikhet.

I stället blev de förrådda, fängslade, torterade och mördade av den regim de beundrade. Deras öde förtigs av både den svenska vänstern och historieskrivningen under decennier. Men deras historia är en kall påminnelse om vad som händer när ideologi väger tyngre än mänskligt liv.

Kommunistpartiet som rekryteringsbyrå

Bakom emigrationen till Sovjet stod Sveriges kommunistiska parti (SKP) – dåtidens revolutionära vänster, föregångaren till dagens Vänsterpartiet. Under stark lojalitet till Moskva och Komintern agerade SKP i praktiken som rekryteringsbyrå åt Sovjetregimen. I sin propaganda förhärligade man livet i Sovjet och fördömde varje kritisk röst som ”reaktionär” eller ”kontrarevolutionär”.

Partipressen spred berättelser om arbetarparadiset i Karelen där skandinaviska socialister tillsammans skulle bygga en ny värld. I verkligheten skickade man hundratals idealister rakt in i käftarna på en av 1900-talets mest brutala diktaturer.

Från Kiruna till fångläger

Kiruna-svenskarna var ofta gruvarbetare, mekaniker, lärare och fackligt aktiva. De hade levt i ett Sverige präglat av ekonomisk misär, arbetsgivarförtryck och politisk kamp. Sovjet erbjöd, på ytan, en väg ut – arbete, bostad, mening.

De slog sig ner i sovjetiska Karelen, där de till en början fick arbeta i fabriker och skolor. Vissa deltog i byggandet av nya samhällen. Men snart förändrades allt.

När Josef Stalin inledde utrensningarna 1936, pekades utländska kommunister ut som ett särskilt hot. I ett klimat av rädsla, lögner och angiveri blev varje svensk accent ett potentiellt dödsstraff.

Brutalitet utan nåd

NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten, slog till skoningslöst. Kiruna-svenskar greps i natten, ställdes inför skenrättegångar utan försvarare och dömdes på lösa anklagelser. Många avrättades med ett nackskott. Andra fördes till Gulagläger där de svalt, frös ihjäl eller arbetades till döds.

Anklagelserna var absurda: ”svenska spioner”, ”trotskister”, ”kontrarevolutionärer”. Det spelade ingen roll om man varit partimedlem i decennier. För Stalin var ideologisk lojalitet aldrig något skydd – tvärtom: de mest troende var ofta de första att dö.

Partiets svek – och tystnad

Sveriges kommunistiska parti gjorde ingenting för att stoppa det som hände. Tvärtom tystade man ned uppgifterna om vad som pågick. De som ifrågasatte partilinjen kallades förrädare. Vänner till avrättade kamrater vågade inte yttra ett ord.

När de första rapporterna om massgripanden nådde Sverige på 1930-talet valde SKP att tiga – eller försvara Stalins handlingar. De offrade sina egna kamrater för att inte stöta sig med Moskva.

Det är en politisk skandal och ett svek som ännu inte fullt ut fått sitt erkännande.

Absolut. Här är tabellen omvandlad till ett sammanhängande stycke som kan infogas i artikeln, med ett journalistiskt och sakligt tonläge men fortfarande med skärpa och fokus på offrens öden:

Offren för terrorn – namn, ansikten och tystade liv

Bakom begreppet Kiruna-svenskarna döljer sig verkliga människor – med namn, familjer och drömmar. Några av dem har senare identifierats genom forskning i sovjetiska arkiv. En av de mest kända är Ernst Einar Eriksson Kalla, som avrättades i Sovjet 1938 efter att ha anklagats för ”ekonomiskt sabotage”. Hans hustru, Hilma Gustava Eriksson Kalla, deporterades till ett arbetsläger i Pongoma, där hon drunknade 1941 under ett transportförsök. Deras döttrar, Alice Ingeborg Eriksson Kalla och Etel Astrid Gudrun Eriksson Kalla, dömdes också till läger. Alice överlevde flera års fångenskap och återvände till Sverige först 1992, där hon vittnade om systemets grymhet. Etel släpptes tidigare, efter påtryckningar från svenska myndigheter, och kom hem 1956.

Fackföreningsmannen Erik Karlsson, en av de mest framträdande svenska kommunisterna i Karelen, greps och avrättades på grund av fabricerade anklagelser om kontrarevolutionär verksamhet. Andra, såsom Nils Turesson och Bror Rönnqvist, försvann spårlöst under Stalins utrensningar. Deras öden bekräftades långt senare genom dokument i ryska arkiv – de dömdes, avrättades och begravdes i hemliga massgravar.

Enligt journalisten Kaa Enebergs efterforskningar har minst 33 svenskar bekräftats avrättade i Sovjetunionen under denna tid, och ytterligare minst 45 är försvunna. De flesta av dessa människor togs mitt i natten av NKVD, dömdes utan rättegång och arkebuserades – ofta samma dag. Flera begravdes anonymt i Karelska skogar mellan 1937 och 1939. Det finns inga gravstenar, inga dödsannonser – bara tystnad.

Att sätta namn på dessa offer är att återta deras värdighet. De var inte bara statistik i utrensningarnas skugga. De var svenskar, arbetare, idealister – som sveks av både den sovjetiska regimen och det svenska kommunistparti som hjälpte dem dit men sedan valde att tiga när de försvann.

Tystnad i generationer

De få som överlevde återvände till ett Sverige som inte ville lyssna. Många teg om vad de varit med om. Andra försökte glömma. Deras berättelser drunknade i efterkrigstidens kalla krig, där höger och vänster båda skrev historia med ideologisk penna.

Först under Glasnost på 1980-talet kom delar av sanningen fram, när sovjetiska arkiv öppnades. Forskare och journalister kunde då bekräfta det många anat: att svenska arbetare mördats av det system de trodde på.

Inget paradissamhälle – bara tystade gravar

Kiruna-svenskarna fick ingen offentlig ursäkt. Inga minnesmonument restes. Inga partiledare tog ansvar. Deras kroppar ligger kvar i massgravar i Karelen, deras namn raderades ur arkiven, deras öde förnekades i årtionden.

De var människor som trodde på något större, men de användes, sveks och offrades. Inte av fienden – utan av sina egna.

En lärdom som aldrig får glömmas

Berättelsen om Kiruna-svenskarna är mer än en historisk parentes. Den är en varning. En varning om vad som händer när ideologi sätts före individ. När lojalitet till en politisk linje blir viktigare än människoliv. När tystnad blir samtycke till övergrepp.

Och det är ett svidande vittnesmål om det svek Sveriges kommunistiska parti gjorde sig skyldigt till – ett svek man fortfarande inte fullt ut tagit ansvar för.

Läs vidare

• Gulag – de sovjetiska lägrens historia – Anne Applebaum, ISBN 9789172636583
• Folkmord: Historien om ett brott mot mänskligheten, , ISBN 9789177895480
  

Ronald Reagan var något så ovanligt som en president som både kunde tala direkt till människors känslor och samtidigt styra världens mäktigaste nation med fast hand. När han tillträdde som USA:s 40:e president 1981, var landet försvagat av lågkonjunktur, hög inflation, arbetslöshet och ett sargat självförtroende efter Vietnamkriget, Watergate och gisslandramat i Iran. Åtta år senare lämnade han Vita huset som en av de mest älskade amerikanska ledarna i modern tid – inte bara hemma, utan också utanför landets gränser.

Vad var det med Ronald Reagan som gjorde honom så älskad världen över?

En president med vision – och värme

Reagan beskrevs ofta som ”The Great Communicator”. Det var inte en överdrift. Hans sätt att tala – direkt, varmt, ibland med glimten i ögat – gjorde att han nådde in till både politiska motståndare och vanligt folk. Han kunde förklara komplex politik så att alla förstod, och han förmedlade alltid en känsla av hopp och tillförsikt.

Men Reagan var inte bara en god talare – han hade också en tydlig politisk idé: individens frihet före statens inblandning, starkt försvar, och en tro på marknadsekonomins kraft.

Reaganomics – ett vändpunktens experiment

När Reagan tillträdde var USA i djup ekonomisk kris. Hans svar? Ett ambitiöst och kontroversiellt ekonomiskt program som snabbt fick namnet Reaganomics. Det byggde på fyra hörnstenar:

1. Stora skattesänkningar, framför allt för företag och höginkomsttagare, med tanken att pengar i privat sektor skulle skapa tillväxt.
2. Minskade offentliga utgifter – i synnerhet inom välfärdssystemen.
3. Avreglering av många branscher, särskilt finans och energi.
4. En stram penningpolitik i samarbete med Federal Reserve, för att få bukt med inflationen.

Kritiker kallade det ”trickle-down economics”, men faktum är att den amerikanska ekonomin upplevde en kraftig uppgång under 1980-talet. Mellan 1983 och 1989 växte BNP i snitt med cirka 4 % per år. Inflationen, som varit över 13 % innan Reagan tillträdde, föll till under 4 %. Över 16 miljoner nya jobb skapades.

Börsen rusade, konsumentförtroendet steg, och USA återtog sin roll som världens ekonomiska motor. Visst, statsskulden ökade – delvis till följd av ökade försvarsutgifter – men Reagan lyckades återinföra en känsla av tillförsikt och framtidstro.

Världspolitik med fast hand och öppen famn

På den globala scenen spelade Reagan en avgörande roll. Han tog en hård linje mot Sovjetunionen, men inte i syfte att starta krig – utan för att få slut på ett. Genom en kombination av militär upprustning (bland annat det omtalade ”Star Wars”-projektet) och personliga relationer med Gorbatjov, lyckades Reagan driva fram förhandlingar som ledde till nedrustning. INF-avtalet 1987 var det första som faktiskt avskaffade en hel kategori kärnvapen.

När Berlinmuren föll bara några år efter hans avgång, var det många – särskilt i Östeuropa – som hyllade Reagan som den ledare som banade vägen.

Varför älskade världen honom?

Ronald Reagan hade det som få andra ledare besitter: en kombination av karisma, principer, och förmåga att få människor att känna sig sedda. Han stod upp för frihet när det verkligen krävdes. Han tog sitt land från pessimism till framgång. Han mötte Sovjet med styrka, men utan att vända ryggen till försoning.

Många vanliga människor – i Amerika, men också i Europa, Latinamerika och delar av Asien – såg i honom en symbol för vad ledarskap kan vara när det grundar sig i både tro och tydlighet. Oavsett om man höll med om hans politik eller inte, var det svårt att inte känna respekt – eller till och med tillgivenhet – för mannen som ville göra världen lite friare, och mycket hoppfullare.

Fick dom onda kommunisterna att riva Berlinmuren

Men kanske mest symboliskt för Reagans ledarskap var hur han konfronterade kommunismen i dess mest synliga form – Berlinmuren. Under ett historiskt tal vid Brandenburger Tor den 12 juni 1987, stod Reagan framför den delade staden och riktade sig direkt till Sovjetunionens ledare med de numera odödliga orden: ”Mr. Gorbachev, tear down this wall!” Det var inte bara en retorisk gest. Det var en modig, offentlig uppmaning – mitt under kalla kriget – som visade att Reagan inte tänkte acceptera förtryckets normalisering. Genom att kombinera en kompromisslös tro på frihet med stark militär och diplomatisk press lyckades han tvinga fram en förändring som många hade slutat tro var möjlig. Två år senare föll muren, och med den hela det kommunistiska Östeuropa. För miljontals människor blev Reagan den som vågade säga det som behövde sägas – och den som fick de onda kommunisterna att vackla.

Artikel i SvD hur sossarna ser på migration,här är innehållet nerkortat

Bakgrund

• Två framträdande socialdemokrater, Teresa Carvalho och Lawen Redar, besöker Oslo som en del av Socialdemokraternas politikutveckling.
• De har lett varsin arbetsgrupp efter valförlusten 2022 och driver nu på för en tydligare, hårdare linje i rätts-, migrations- och integrationspolitiken.

---

Huvudbudskap

• Socialdemokraterna skärper sin linje: De vill visa att partiet förändrats, med fokus på krav på invandrare, stram migration och tuffare tag mot kriminalitet.
• De säger att partiet tidigare borde ha tagit tag i dessa frågor.
• Kritik mot tidigare politik: Lawen Redar säger att integrationspolitiken varit slapp och att värderingskonflikter (ex. jämställdhet) inte tagits på tillräckligt stort allvar.

---

Nya förslag

• Avskaffande av EBO-lagen (som låter asylsökande välja bostadsort).
• Krav på fördelning av nyanlända mellan kommuner med motprestation.
• Inflyttningsstopp till utsatta områden för personer med försörjningsstöd.

---

Norsk inspiration

• I Norge placeras flyktingar i alla kommuner för att undvika segregation. Ekonomiskt stöd kan dras in om de flyttar – något Sverige nu överväger.
• Den norska socialdemokratins återhämtning kopplas till ”Jens-effekten” – Jens Stoltenbergs återkomst.

---

Intern och extern kritik

• Intern kritik har funnits mot att Redars arbetsgrupp tonat ner betydelsen av rasism och strukturell diskriminering.
• Mauricio Rojas (L) har däremot hyllat att Redar beskrev rasism som en följd av utanförskap snarare än en orsak.

---

Slutsatser och framtid

• Partiet vill undvika att förlora fler val på kriminalitet och otrygghet.
• Carvalho och Redar är centrala gestalter i försöken att förnya och ena partiet inför kongressen.
• De understryker att verkligheten kräver förändring och hoppas på bred uppslutning – både på kongressen och hos väljarna.
• Samarbete med MP/V är inte aktuellt om det innebär eftergifter i dessa frågor.
• Carvalho öppnar för samarbete med Moderaterna i rättsfrågor efter nästa val.

Notera detta: Socialdemokraterna har inga planer på att stoppa asylinvandringen från länder utanför Europa – inte ens om de vinner valet 2026. Trots decennier av misslyckanden vägrar partiet fortfarande ta ansvar för de katastrofala konsekvenserna som följde efter att Luciabeslutet slopades på 1990-talet.

Om de återtar makten kommer det betyda att storstäderna får bära ännu större bördor – mer segregation, mer kriminalitet, mer splittring. För samtidigt som de påstår sig vilja ”lösa problemen”, vägrar de ta itu med den mest grundläggande åtgärden: att strypa inflödet av asylsökande från dysfunktionella länder med helt andra värderingar än våra.

För att ens ha en chans att bilda regering 2026, är Socialdemokraterna beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet – två extrempartier som vill ha fri asylinvandring och som föraktar svenska traditioner. Särskilt Vänsterpartiet, vars marxistiska ideologi har kostat världen över 100 miljoner människoliv. Dessa partier vill öppna Pandoras ask på vid gavel – och bjuda in fler människor från länder där jul och påsk är främmande begrepp, med alla de problem det redan lett till i form av sprängdåd, skjutningar och parallellsamhällen.

Det hela är ett enda cyniskt fulspel för att lura väljarna. Vi har sett deras verkliga agenda sedan 1970-talet – en målmedveten nedmontering av svensk sammanhållning genom påtvingad mångkultur. Resultatet? Sönderslagen välfärd, utbrända poliser, raserad trygghet.

När Stefan Löfven lät Sverige stå utan försvar under migrantkaoset 2015 öppnades dörrarna för en social och ekonomisk kollaps. Sedan dess har vi fått se välfärdsbedrägerier i miljardklassen, barn rekryteras till mord, bostadsområden förvandlas till krigszoner – och en stat som kapitulerat inför klanstrukturer och våldsromantik.

Det är inte en politisk kursändring Socialdemokraterna erbjuder – det är en omsorgsfullt förpackad fortsättning på samma förödande experiment. Sverige förtjänar bättre än att än en gång låta sig luras av tomma löften och taktiska utspel.

Vänsterextrema SVT eldar upp svenskarnas skattepengar och skändar vårt land genom att fira Eid al-Adha – en religiös högtid helt utan förankring i svensk tradition. I åratal har SVT bedrivit propaganda för befolkningsutbyte och drivit linjen för en extremt liberal asylpolitik.

Att på självaste nationaldagen låta denna statsfinansierade kanal fira en främmande religiös högtid är inget annat än en direkt förolämpning mot det svenska folket. Om denna religiösa sedvänja varit ett djur, hade den klassats som en invasiv art.

Låt oss hedra de svenskar som föll vid Narva och Poltava – riktiga hjältar som offrade sina liv för vårt land. Istället tvingas vi se hur SVT hyllar religiösa högtider för migrantgrupper som inte har någon förankring i Sverige. Om man åtminstone hyllade migrantgrupper som faktiskt har bidragit till Sverige, som tyskar, finländare, valloner och liknande, istället för att hylla en migrantgrupp som inte alls hör hemma i Sverige.

🌍 Världens största bilmärken 2024 – Så ser bilvärldens maktfördelning ut

Under 2024 fortsätter bilvärlden att förändras i snabb takt. Elektrifiering, geopolitik och nya aktörer – särskilt från Kina – formar marknaden. Samtidigt är det fortfarande många klassiska tillverkare som dominerar försäljningstoppen. I den här artikeln får du en överblick över de 20 största bilmärkena globalt, hur försäljningen fördelas mellan länder – och vad biljätten Stellantis egentligen är.

🚗 Topp 20 bilmärken globalt (2024)

Här är de bilmärken som sålde flest bilar globalt under 2024:

*Stellantis är ett globalt företag med huvudkontor i Nederländerna, men märkena har rötter i USA, Italien, Frankrike och Tyskland.

🌐 Summering per ursprungsland

🏢 Vad är Stellantis?

Stellantis är ett globalt fordonsföretag som bildades 2021 genom sammanslagningen av Fiat Chrysler Automobiles (FCA) och Groupe PSA (Peugeot-Citroën). Målet var att skapa en stark aktör med global närvaro och bred produktportfölj.

Trots att företaget är juridiskt registrerat i Nederländerna, består Stellantis av hela 14 bilmärken med rötter i flera länder:

Amerikanska märken:

• Chrysler, Jeep, Dodge, Ram

Europeiska märken:

• Fiat, Alfa Romeo, Lancia, Maserati (Italien)
• Peugeot, Citroën, DS Automobiles (Frankrike)
• Opel, Vauxhall (Tyskland/Storbritannien)

Stellantis sålde över 5,4 miljoner bilar under 2024 och är därmed världens fjärde största biltillverkare.

🇸🇪 Hur står sig Volvo i världen 2024?

Volvo Cars, Sveriges mest kända biltillverkare, är inte med bland de 20 största bilmärkena globalt sett till antal sålda bilar – men spelar ändå en viktig roll i premiumsegmentet och elbilarnas framväxt. Under 2024 sålde Volvo cirka 740 000 bilar världen över.

Volvo har särskilt stark närvaro i Europa, Kina och Nordamerika och profilerar sig som ett säkerhetsfokuserat och elektrifieringsdrivet varumärke. Deras mål är att bli ett rent elbilsföretag till 2030, och mer än 1 av 5 sålda bilar 2024 var helelektriska. Företaget ägs sedan 2010 av kinesiska Geely, men har fortsatt huvudkontor i Göteborg och utvecklar sina bilar i Sverige.

Volvo är alltså inte störst i volym – men desto viktigare i omställningen till en hållbar bilframtid.

Hongqi (红旗) Kina första inhemska bilmärke

Kinas första inhemska bilmärke var Hongqi (红旗), vilket betyder ”Röda flaggan” på kinesiska. Märket grundades år 1958 av statliga FAW Group (First Automotive Works), som fortfarande är en av Kinas största biltillverkare.

Fakta om Hongqi:

• Grundat: 1958
• Tillverkare: FAW Group (中国第一汽车集团)
• Första modell: Hongqi CA72
• Syfte: Byggdes ursprungligen för partitoppar och statsledare i Folkrepubliken Kina
• Design: De första modellerna var starkt inspirerade av amerikanska lyxbilar, som t.ex. Packard
• Status: Hongqi var länge enbart för officiellt bruk, men har på senare år lanserats som ett lyxmärke för konsumentmarknaden

📈 Idag

Hongqi har genomgått en renässans de senaste åren och konkurrerar nu med internationella lyxbilstillverkare. De tillverkar både förbrännings- och eldrivna modeller, och har blivit något av en prestigesymbol i Kina – lite som Kinas motsvarighet till Mercedes-Benz eller Lexus.

🔋 Elbilsrevolution och kinesisk expansion

En tydlig trend 2024 är elbilarnas starka framfart. Kinesiska tillverkare som BYD, Geely och Chery växer kraftigt, särskilt i utvecklingsländer och på elbilsmarknader.

Samtidigt fortsätter etablerade varumärken som Toyota och Volkswagen att dominera volymmässigt, även om de utmanas allt mer i teknik och innovation.

📈 Slutsats

Bilvärlden 2024 är mer internationell än någonsin. Japanska Toyota behåller sin ledning, men kinesiska märken jagar snabbt. Samtidigt har samarbeten och sammanslagningar – som Stellantis – gjort det möjligt att kombinera tradition och innovation på ett globalt plan. Elbilar, mjukvara och ny teknik styr framtiden – men de gamla giganterna är långt ifrån uträknade.

Om Putin kommer på besök måste vi dra ut i skogen och försvara vårt land mot marxismen. Här är några olika kulsprutor (KSP) som finns – vissa används av den svenska krigsmakten, andra av Ryssland.

Vilken kulspruta är bäst?

Kulsprutor har varit en central del av modern krigföring i över ett sekel. Från de skyttegravar som dominerade Första världskriget till dagens högteknologiska konflikter spelar de en avgörande roll för att ge understöd till infanteri och säkerställa elddominans. Här granskar vi sex av de mest framstående kulsprutorna i världen – deras egenskaper, ursprung och varför de anses vara bland de bästa.

När använder man KSP?

Kulsprutor används i militära sammanhang när behovet av kontinuerlig och kraftfull eldgivning är avgörande för stridens utgång. De spelar en central roll i att ge understöd till infanteriet, både vid försvar av positioner och vid offensiva framryckningar. Genom att leverera ett högt antal skott per minut kan en KSP effektivt trycka ner fienden och skapa elddominans – ett tillstånd där fienden tvingas ta skydd och förlorar förmågan att besvara eld eller röra sig fritt. Lätta kulsprutor bärs ofta av enskilda soldater som rörligt understöd, medan tyngre modeller monteras på fordon eller används i fasta eldställningar. Kulsprutor är därför oumbärliga verktyg i både defensiva och offensiva operationer, där eldkraft och uthållighet är avgörande.

FN MAG – den globala standarden

• Kaliber: 7,62×51mm NATO
• Typ: Medeltung
• Vikt: 11,0 kg
• Eldhastighet: 650–1000 skott/min
• Ursprung: Belgien

FN MAG (Mitrailleuse d’Appui Général) är kanske världens mest använda medeltunga kulspruta. Den har tjänstgjort i över 80 länder och är känd för sin pålitlighet, enkla konstruktion och förmåga att fungera i alla miljöer – från öken till arktisk kyla. Sverige använder den som Ksp 58, Storbritannien som L7A2 och USA som M240. Den kombinerar hög eldkraft med god precision, även vid långvarig eldgivning.

PKM – den robusta maskinen

• Kaliber: 7,62×54mmR
• Typ: Medeltung
• Vikt: 7,5 kg
• Eldhastighet: 650–750 skott/min
• Ursprung: Ryssland (Sovjetunionen)

PKM är ett mästerverk som fortfarande används flitigt över hela världen. Den är lättare än sina västerländska motsvarigheter men lika pålitlig. Den matas med patronband och är så pass enkel att underhålla att den ofta ses i händerna på både reguljära arméer och gerillagrupper. Dess robusthet, driftsäkerhet och goda rörlighet gör att den behåller sitt rykte även i modern tid.

M240 – amerikansk kraft med belgisk design

• Kaliber: 7,62×51mm NATO
• Typ: Medeltung
• Vikt: 12,3 kg (M240B)
• Eldhastighet: 750–950 skott/min
• Ursprung: USA/Belgien

M240 är den amerikanska versionen av FN MAG och har varit en trotjänare inom amerikanska armén sedan 1977. Den finns i flera varianter för fordon, helikoptrar och infanteri. M240 är känt för sin hållbarhet – den kan avfyra tusentals skott utan problem. Trots sin vikt används den flitigt av marinkåren och armén tack vare sin eldkraft och beprövade prestanda i strid.

MG42 – det fruktade ”sågen från Hitlers armé”

MG42 är en av de mest ikoniska kulsprutorna i militärhistorien. Den introducerades av Nazityskland under andra världskriget som en förbättring av den tidigare MG34. Med en eldhastighet på upp till 1500 skott per minut, långt högre än de flesta samtida vapen, fick den snabbt öknamn som ”Hitlers såg” – ett namn som syftar på det karakteristiska, rytande ljudet när den avfyrades. MG42 var enkel att producera, extremt tillförlitlig och lätt att byta pipa på – vilket gjorde den idealisk för långvarig eldgivning. Dess konstruktion har varit så framgångsrik att den fortfarande utgör grunden för moderna vapen som MG3 och påverkat kulsprutor världen över. MG42 är inte bara ett vapen – det är en milstolpe i vapenteknikens historia.

MG3 – arvtagaren till andra världskrigets terrorvapen

• Kaliber: 7,62×51mm NATO
• Typ: Tung
• Vikt: 11,5 kg
• Eldhastighet: 1000–1300 skott/min
• Ursprung: Tyskland

MG3 är en moderniserad version av den ökända MG42 – en kulspruta som vann både respekt och fruktan under andra världskriget. MG3 behåller den extrema eldhastigheten men använder modern NATO-ammunition. Den används av Tyskland och flera NATO-länder. Trots att den kräver skicklig hantering är dess eldkraft oöverträffad i sin klass.

KSP M/94

Kulspruta m/94 (KSP m/94) är den svenska beteckningen på den tyska kulsprutan MG3, som är en moderniserad variant av MG42 från andra världskriget. Enligt uppgifter på Wikipedia används KSP m/94 främst som parallellkulspruta i den svenska stridsvagnen Strv 122 (en variant av Leopard 2A5). Vapnet är kammarad för 7,62 × 51 mm NATO och kännetecknas av hög eldhastighet och stor eldkraft.

Vid införandet av vapnet i svensk tjänst noterades att den svenska 7,62-ammunitionen hade en kraftigare laddning än den tyska standardammunitionen, vilket ledde till en högre eldhastighet än önskat. För att lösa detta ändrades konstruktionen genom att rekylförstärkarens öppning ökades från 10 mm till 13 mm, vilket stabiliserade funktionen

M60 – den amerikanska ”Pig” med både styrkor och svagheter

M60 är en amerikansk medeltung kulspruta som introducerades under 1950-talet som standardvapnet för infanteriets understöd i USA:s försvarsmakt. Den använder 7,62×51mm NATO-ammunition och var mycket använd under Vietnamkriget, där den fick smeknamnet ”The Pig” på grund av sin vikt och otymplighet. M60 var innovativ för sin tid med funktioner som snabbpipbyte och bandmatning, men vapnet drabbades också av barnsjukdomar – främst vad gäller hållbarhet och tillförlitlighet under hård belastning. Trots detta var den i aktiv tjänst i flera decennier och lade grunden för senare modeller som M60E3 och M60E6, där många av bristerna åtgärdats. M60 har blivit en symbol för den amerikanska infanterisoldaten under det kalla kriget och har förekommit flitigt både i verkliga konflikter och populärkultur.

M249 (FN Minimi) – den lätta understödsfavoriten

• Kaliber: 5,56×45mm NATO
• Typ: Lätt
• Vikt: 7,5 kg
• Eldhastighet: 750–1000 skott/min
• Ursprung: Belgien/USA

M249 är den amerikanska versionen av FN:s Minimi. Den ger hög eldhastighet i ett lätt format och används ofta av infanterisoldater som en del av eldstödsgruppen. Även om 5,56mm-ammunition inte har samma räckvidd och kraft som 7,62mm, är vapnet utmärkt för närstrid och rörlig taktik.

Negev – Israels moderna alternativ

• Kaliber: 5,56×45mm NATO
• Typ: Lätt
• Vikt: 7,4 kg
• Eldhastighet: 850–1150 skott/min
• Ursprung: Israel

Negev är utvecklad av Israel Weapon Industries och används i IDF (Israeli Defense Forces). Den har modern ergonomi, låg vikt och hög eldhastighet. Vapnet är byggt för att fungera i hårda miljöer och erbjuder snabb omladdning, både från band och magasin. Den används både som lätt kulspruta och i vissa fall som automatkarbin.

I en värld där konflikter kan uppstå var som helst och när som helst, fortsätter dessa vapen att vara ryggraden i många nationers infanteriförband. Både klassiska konstruktioner som PKM och FN MAG och modernare lösningar som Negev visar att det inte finns ett enda ”bästa” val – bara rätt verktyg för rätt situation.

Stridsvagn 103, även kallad Stidsvagn S, är en svensk stridsvagn utvecklad under 1960-talet och känd för sin unika konstruktion utan torn. Den togs i bruk av den svenska armén 1967 och var i aktiv tjänst fram till början av 1990-talet. Med sin låga profil, automatiserade eldsystem och innovativa design betraktas den som ett av de mest nyskapande pansarfordonen i världen.

Konstruktion och förmågor

Stridsvagn S var särskilt framtagen för att passa det svenska försvarets strategi för territoriellt försvar i kuperad och skogbevuxen terräng. Den hade flera egenskaper som skilde den från traditionella stridsvagnar:

• Fast kanon: Istället för ett roterande torn hade Strv S en fastmonterad kanon direkt i chassit. För att sikta i sidled vred man hela vagnen. Detta gav en lägre silhuett och gjorde vagnen svår att upptäcka och träffa.
• Hydropneumatisk fjädring: Denna avancerade fjädring gjorde det möjligt att justera vagnens höjd, luta den framåt, bakåt eller i sidled för att rikta kanonen i höjdled. Det gjorde att vagnen kunde skjuta med stor precision även utan rörligt torn.
• Automatladdare: Strv S var en av de första stridsvagnarna i världen med automatisk laddning av kanonen. Det gjorde det möjligt att minska besättningen till tre personer: förare/skytt, laddare och vagnchef.
• Hybridmotor: Den drevs av en kombination av en Rolls-Royce K60 dieselmotor och en Boeing gasturbin. Dieseln användes för normalkörning medan turbinen gav extra kraft vid behov.

Beväpning och skydd

• Kanon: 105 mm L74-kanon, en svensk version av den brittiska L7-kanonen.
• Ammunition: Pansarbrytande projektiler, sabot, och högexplosiva granater.
• Skydd: Vagnen hade lutande pansar och låg profil vilket gav ett effektivt skydd trots att pansartjockleken i sig var relativt måttlig.

Dess defensiva styrka låg i att den kunde grävas ner till halva sin höjd och då fungera som en väl skyddad och stabil eldenhet.

Versioner

Strv S tillverkades i flera versioner:

• Strv 103A – Första produktionsmodellen från 1967.
• Strv 103B – Uppgraderad med starkare motor, bättre elektronik och skydd.
• Strv 103C – Senare version med förbättrad automatladdare, eldningssystem, NBC-skydd och ny eldledning.
• Strv 103D – En prototyp med modernare sensorer och sikten. Den gick aldrig i produktion.

Tekniska data (Strv 103C)

• Besättning: 3 personer
• Vikt: Cirka 39 ton
• Längd (med kanon): 8,9 meter
• Bredd: 3,63 meter
• Höjd: 2,14 meter
• Markfrigång: Justerbar mellan 0,35 till 0,60 meter
• Beväpning: 105 mm kanon, 2 st 7,62 mm kulsprutor
• Motorer: Rolls-Royce K60 diesel (290 hk) + Boeing gasturbin (490 hk)
• Total effekt: 780 hk
• Maxfart: 60 km/h
• Räckvidd: Upp till 390 km på väg
• Fjädring: Hydropneumatisk
• Eldledning: Optiskt sikte, IR-kamera, gyro-stabilisering (senare versioner)

Jämförelse med andra stridsvagnar

Strv S var överlägsen när det gällde defensiva uppgifter, men begränsades i offensiva operationer där flexibilitet och snabb tornrotation var viktiga.

Användning och avveckling

Stridsvagn S användes aldrig i strid men deltog i många övningar, både nationellt och internationellt. Den var särskilt effektiv som bakhållsvagn i defensiva situationer. På 1990-talet ersattes den gradvis av Strv 121 och Strv 122, svenska versioner av Leopard 2.

Eftermäle

Trots att konceptet med tornlös stridsvagn inte fick global spridning, har Strv 103 fått kultstatus bland militärhistoriker och teknikintresserade. Den visade att alternativ design kan vara mycket effektiv om den utgår från realistiska försvarsbehov och terränganpassning. Flera exemplar finns idag bevarade på svenska museer, däribland Arsenalen i Strängnäs.

Kuba är inte bara en karibisk ö – det är ett levande bevis på vad som händer när en totalitär marxistisk regim tar makten och aldrig släpper taget. Under mer än sex decennier har befolkningen hållits i ett ideologiskt fängelse där kommunistpartiet styr med järnhand, varje tanke övervakas, varje avvikelse bestraffas, och varje försök till frihet kvävs i sin linda.

Från diktatur till diktatur

Fidel Castros revolution marknadsfördes som en befrielsekamp, men det som följde var inte frihet – det var en ny diktatur, mer systematisk, mer genomgripande och mer långvarig än den som föregick den. Marxismen användes som täckmantel för att koncentrera all makt till ett enda parti, en enda ledare, en enda sanning. Kubanerna bytte en brutal ledare mot en ideologi som förvandlade hela samhället till ett övervakat fängelse.

En ideologi byggd på förtryck

Marxismen på Kuba har aldrig handlat om jämlikhet – den har handlat om kontroll. Staten äger allt, bestämmer allt, övervakar allt. Medborgarna reduceras till kuggar i en centralstyrd maskin där självständigt tänkande betraktas som hotfullt. Den som ifrågasätter, den som protesterar, den som vägrar underordna sig – förlorar jobbet, blir övervakad, fängslad eller förvisad.

Kubas ekonomi är ett haveri. Människor köar i timmar för bröd, apoteken är tomma, lönerna är skrattretande låga, och valutan är värdelös. Samtidigt skryter regimen om sina ”framsteg”, som om en läkarutbildning i ett sönderfallande samhälle vore kompensation för utebliven frihet och ständig misär.

Säkerhetspolisen: Terrorstatens kärna

Kubas inre säkerhetstjänst, Dirección de la Seguridad del Estado, fungerar som regimens egna Gestapo. De finns överallt – i kvarteren, på arbetsplatserna, på internet. Deras uppgift är att identifiera, hota och tysta varje individ som vågar uttrycka något annat än lojalitet.

Att kritisera staten är inte ett brott – det är en dödsdom för ens framtid. Många försvinner spårlöst, fängslas utan rättegång, eller tvingas underteckna bekännelser efter psykisk press eller misshandel. Hot om att barn ska tas ifrån föräldrar, att grannar ska vittna falskt, att släktingar ska drabbas – detta är vardagsverktyg i kommunistregimens förtryck.

Oliktänkande: Regimens fiender

Det finns ingen tolerans för avvikelse. Journalister, författare, konstnärer, pastorer, homosexuella, unga demonstranter – alla behandlas som statens fiender. Ett enda kritiskt inlägg på sociala medier kan räcka för att gripas. Under protesterna 2021 gick regimen till full attack mot sitt eget folk. Hundratals greps. Många dömdes till absurda fängelsestraff. Deras brott? Att sjunga. Att drömma. Att vägra tiga.

Arbetsläger och hatideologi

På 1960-talet upprättade regimen arbetsläger, UMAP, där homosexuella, religiösa och andra ”icke-revolutionära” tvingades till ”ideologisk rehabilitering” – i praktiken: tvångsarbete, förnedring, våld. Det var inte bara en skamfläck. Det var systematiskt förtryck, med marxismen som rättfärdigande.

Kuba i exil: Ett land som flyr från sig självt

Fler än två miljoner kubaner har flytt från sitt hemland. En hel nation i exil. Människor riskerar sina liv över havet för att undkomma det marxistiska greppet. De som blir kvar tvingas leva i ständig rädsla, eller tyst resignation. I denna ”arbetarstaten” äger ingen något – inte ens sina egna tankar.

Slutsats: Marxismen förstörde Kuba

Marxismen förvandlade Kuba till en ö i kedjor. Friheten förintades, ekonomin krossades, individen utplånades. Kubas kommunistiska system är inte bara ett misslyckande – det är ett övergrepp. Ett svek mot det kubanska folket, mot mänskliga rättigheter, mot hela idén om värdighet och frihet.

Det är dags att säga det som det är: Kuba är inte ett offer för omvärldens embargo, utan för sin egen ideologi. Och marxismen är inte lösningen – den är orsaken.

Vänsterpartiet bygger på en ideologi – marxism – som historiskt har förknippats med regimer ansvariga för omkring 100 miljoner mördade människor. Partiet har också varit delaktigt i övergrepp mot svenskar, exempelvis i fallet med Kirunasvenskarna.

Nu har en medarbetare från Vänsterpartiet fysiskt attackerat Alice Teodorescu Måwe (KD) i Bryssel. Europaparlamentet har bedömt att KD-politikerns version av händelsen är korrekt, medan Vänsterpartiets representant har ifrågasatt detta och spridit en annan version.
Alice Teodorescu Måwe (KD) blev alltså angripen av en person som tillhör ett parti vars ideologi har kopplingar till marxism – en av världens ondaste ideologier. Hennes uttalade motstånd mot den terrorstämplade organisationen Hamas uppges vara orsaken till påhoppet på hennes arbetsplats.

Vänsterpartiets relation till demokratin i Sverige har ofta ifrågasatts, och partiet har historiskt haft företrädare som spionerat för Sovjetunionen. Detta är dokumenterat och välkänt.

Det mest allvarliga i denna situation är dock att Vänsterpartiet inte tar avstånd från sin medarbetares agerande, utan istället försvarar denne person och ifrågasätter Europaparlamentets utredning.
”Det är inte roligt att bli fotad, men det är vår världsbild som gäller.. Alla andra ljuger, även Europaparlamentets säkerhetsavdelning som är opolitisk och objektiva,” säger Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar i en kommentar.

Alice Teodorescu Måwe (KD) har på grund av händelsen mått dåligt och återvänt till Sverige. Vänsterpartiets medarbetare är fortfarande i tjänst och har uttryckt positiva omdömen om marxismens missgärningar på sociala medier.

Det är dags att ifrågasätta Vänsterpartiets plats i ett demokratiskt samhälle. Vi måste börja granska marxistiska ideologier med samma kritiska ögon som andra antidemokratiska rörelser. Om USA kunde sanera sin offentliga sfär från marxistiskt inflytande under 1950-talet, bör även Europa kunna göra detsamma idag.

2017 var ett våldsamt år i Malmö med 65 skjutningar och 62 sprängningar. Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh minns frustrationen när stadens rop på hjälp ignorerades. Nu ser hon liknande problem spridas till andra städer, men varnar för en överdriven tro på hårdare tag mot unga. I Lindängen visar kommunen upp förebyggande arbete som gett resultat, bland annat med övervakning och vistelseförbud. Socialdemokraterna i Skåne vill ha fokus på tidiga insatser i stället för kapprustning i repressiva åtgärder. Rättspolitiska talespersonen Teresa Carvalho försvarar partiets balans mellan förebyggande och ingripande insatser.

Om Socialdemokraterna vinner valet 2026 och bildar regering med Vänsterpartiet – ett parti vars ideologi ligger bakom över 100 miljoner döda – och Miljöpartiet, då är det inte längre Sverige som styrs, utan naivitetens och ansvarslöshetens högborg. Det blir ett paradis för kriminella – och ett helvete för skattebetalarna.

Skånedistriktet av Socialdemokraterna är ett praktexempel på politiskt förfall – befolkat av klåpare och karriärister utan ryggrad eller verklighetsförankring. Sedan Tage Erlander lämnade scenen har de inte gjort ett enda rätt. De sätter ideologi framför trygghet och vägrar konsekvent införa moderna verktyg som AI-baserad ansiktsigenkänning. De vill inte kunna återkalla medborgarskap från dubbla medborgare som begår grova brott – nej, i deras värld ska de stanna kvar och försörjas av svenska skattebetalare.

De har ideologiska grindvakter – politiska skarprättare – som stoppar varje förslag som faktiskt skulle göra skillnad. Istället för att stå upp för lagen, skyddar de systematiskt dem som bryter mot den. Organiserad brottslighet har inga bättre vänner än dessa eftergivenhetens tjänstemän.

Att föreslå livstidsutvisning för allt från ringa stöld och uppåt borde vara självklart i ett samhälle som vill skydda sina medborgare. Men nej – det är ett tabu så starkt att man knappt får viska om det i maktens salonger. Så fullständigt förlamade är de av rädslan att stöta sig med den valboskap de själva har importerat – med världens högsta skatter som betalar.

De vet att tryggheten krackelerar. De ser brotten, offren, rädslan. Ändå hukar de – inte inför lag och rätt, utan inför dem de hoppas ska lägga en röstsedel på dem i nästa val. Sverige förtjänar bättre än feghet maskerad som tolerans.

Resultatet är tydligt: i deras Sverige är det brottslingarna som skyddas – och de laglydiga som offras.

Samtidigt vill de höja skatterna till vansinniga nivåer. För dessa makthavare har alltid älskat att dalta med brottslingar. Ju mjukare, desto bättre.

Justitieminister Lennart Geijer (S) – ja, han som pekades ut för att ha köpt sex av barn på 70-talet – symboliserar allt som gått fel. Det var han som lade grunden till Sveriges katastrofala kriminalpolitik. Idag kostar en fängelseplats minst 3 800 kronor per dygn – utan effektivisering, utan resultat. Vi skämmer bort de kriminella och struntar i brottsoffren.

Resultatet? Brottsligheten eskalerar. Rättsstaten förlorar all trovärdighet. Ingen längre räds konsekvenserna – för det finns inga.

Sossarna misslyckades kapitalt under Stefan Löfvens styre. Vad händer 2026 om de får makten igen – denna gång tillsammans med kommunister och miljöfundamentalister? Det blir inte en regering – det blir ett haveri. Ett rakt hot mot ett tryggt och fungerande Sverige.

Ett Al Carpone Sverige.

Hur länge ska vi spela dumma? Al Capone kunde inte deporteras – han var född i USA. Men låt oss inte låtsas att vi är lika bakbundna. I Sverige 2025 har vi inte en Capone, vi har tusentals. Kriminella migranter utan rötter, utan lojalitet, utan respekt för det samhälle som tagit emot dem med öppna armar.

Capone kostade USA miljoner. Våra ”egna” importbrottslingar bränner svenska skattemedel i en takt som får FBI:s utredningar att framstå som lågprisalternativ. Vi finansierar deras advokater, deras skyddade boenden, deras fritidsgårdar – samtidigt som de skrattar oss rakt i ansiktet.

Vi har moralpanik över att ställa krav. Men om vi kan returnera en trasig TV, varför ska vi inte kunna returnera någon som våldtar, rånar och föraktar vårt samhälle? Integration får inte vara en ursäkt för självutplåning.

Sverige måste dra en gräns. Inte i sanden, utan i sten: anpassar du dig inte – då åker du hem. Vill du bo här, då lever du efter våra regler. Inte dina. Punkt slut.

De har våldtagit barn, det är mördare, sådana som lurar gamla människor på sina besparingar, rånar gamla och skyddslösa människor med rullator. Nu är detta avskrap till människor missnöjda – de måste tömma tarmen inför andra intagna.

De kostar dig och mig 3 800 kronor per dygn att hålla inlåsta.

JO varnar för behandlingen på Hällbyanstalten där dubbelbeläggning tvingar intagna att dela celler utan toalettavskärmning. Vid inspektion var beläggningen 160 %. Kriminalvården medger trängsel men hänvisar till kompensatoriska åtgärder som längre utevistelser.

Varför lägger JO sina resurser på att gråta över hur mördare och pedofiler tvingas gå på toaletten utan avskildhet, när äldre på långvården lever i tyst förnedring varje dag? Den som gjort lumpen vet att delade toaletter inte är något ovanligt – så varför ska samhällets avskrap ha det bättre än de som varit beredda att försvara vårt fosterland?

Kriminalvårdens budget borde halveras. 3 800 kronor per dygn för att förvara en brottsling är en skymf mot skattebetalarna. För mycket personal? För mycket utevistelse? Något görs grovt fel.

Brottslingar behöver inte fler privilegier – de behöver mer ensamhet. Lås in dem 24 timmar om dygnet och ta bort besök, ”samtal” och andra belöningar. Börja kalla saker vid sitt rätta namn: detta är inte rehabilitering, det är belöning för brott.

Vänsterpartiet har polisanmält KD:s Alice Teodorescu Måwe för misshandel. KD menar att hon i stället blev attackerad och att övervakningsfilm stödjer deras version. EU-parlamentets presstalesperson bekräftar att den initiala bedömningen stödjer KD:s bild.

”På väg till ett möte attackerade en tjänsteman som Alice inte känner sedan tidigare henne. Tjänstemannen tog foton och filmade Alice utan hennes samtycke. När Alice bad personen förklara sitt agerande uppgav personen att vederbörande avsåg att publicera bilderna på sociala medier för att ”tala om för världen vilken hemsk person” Alice är”, skriver Teodorescu Måwes pressekreterare i ett sms till DN och fortsätter:

”Alice frågade då om det var okej att hon fotade tjänstemannen, som därpå blev aggressiv och med våld försökte ta telefonen ur handen på Alice. Alice försökte hålla kvar sin telefon och i tumultet började tjänstemannen skrika efter vakter och kom med grundlösa anklagelser om misshandel mot Alice. Säkerhetspersonal anlände snabbt och situationen lugnades ner”.

Vänsterpartiet, som bygger sin ideologi på marxismen, har sin rot i en tradition som lett till över 100 miljoner döda under regimer som Sovjetunionen och Röda khmererna. En central strategi inom marxismen har alltid varit att tysta meningsmotståndare – ofta genom falska anklagelser.

Nu ser vi samma mönster igen. En av Vänsterpartiets anställda har polisanmält KD:s Alice Teodorescu Måwe för misshandel – en person känd för sitt mod att stå upp mot vänsterideologi. KD slår tillbaka och hävdar att det i själva verket är Alice som blivit angripen, och vittnesmål från parlamentets säkerhetsavdelning stödjer den bilden.

Det här liknar en klassisk marxistisk utrensningsmetod: demonisera, smutskasta och försöka tysta oppositionen. Stalin gjorde det. Pol Pot gjorde det. Och nu tycks Vänsterpartiet gå i deras fotspår – med lögnen som vapen och makten som mål.

Du har just blivit utsatt för ett brott och ringer polisen. Efter en stund kommer två konstaplar för att ta upp en anmälan. Men du märker snabbt att det inte går så bra. Poliserna missförstår vad du säger, och du måste upprepa dig och förenkla språket – nästan som om du pratade med ett barn.

Ord som en vanlig svensk anställd förstår verkar vara svåra för dem. Samtidigt ber de dig gärna att ”swisha ett bidrag”, för att ditt ärende ska bli utrett – eftersom det fungerar så i deras hemländer.

Det här kan bli verklighet om några år, när kraven för att bli polis sänks ännu mer. Vi ser redan liknande utveckling inom andra delar av staten och kommuner: att kunna tala och förstå svenska är inte längre en självklarhet, och många anställs inte för att ge service till medborgare, utan snarare för att fylla ut påhittade arbetsroller.

I en svunnen tid krävdes det att man klarade av att bli officer på Karlberg innan man kunde bli polis. Idag kan till och med vapenvägrande femfemmor bli poliser – testerna är satta på en extremt låg nivå.

Att sänka språk- och begåvningstester för att bli polis, för att de innehåller ”svåra ord från 60-talet”, är helt fel väg att gå.

Ett bättre förslag vore att skicka hem de migranter som inte får arbete, precis som man returnerar en vara – till exempel en tv – som inte fungerar vid leverans. Mellan åren 2000 och 2025 har en mycket stor andel av dem som fått asyl i Sverige fått det på felaktiga grunder. Därför bör vi kunna returnera migranter precis som man returnerar en trasig tv som är oduglig vid leverans.

Under Nicolae Ceaușescus styre (1965–1989) blev Rumänien en av de mest repressiva diktaturerna i östblocket. Landet styrdes med järnhand av det Rumänska Kommunistpartiet, men två institutioner definierade Ceaușescus regim mer än något annat: det fruktade säkerhetspolitiska organet Securitate och den extrema personkulten som omgav honom och hans fru Elena.

Securitate – Övervakningsapparaten som genomsyrade allt

Securitate, officiellt Departamentul Securității Statului, var Rumäniens hemliga polis och anses ha varit en av de mest effektiva och brutala underrättelsetjänsterna i Östeuropa. Den grundades 1948 med hjälp av sovjetiska rådgivare, men utvecklades under Ceaușescus ledning till ett stat i staten.

Total kontroll

• Målet var att utplåna varje form av opposition mot regimen – både verklig och inbillad.
• Miljontals människor registrerades, avlyssnades och förföljdes. Enligt vissa uppskattningar hade Securitate upp till en informant per 30 invånare.
• Brev öppnades, telefonsamtal avlyssnades, och varje viskning om missnöje kunde leda till förhör, fängelse, tortyr eller ”omskolning”.

Skräck och tystnad

• Atmosfären i Rumänien präglades av rädsla och misstänksamhet. Ingen visste vem som var informatör – grannar, kollegor, till och med familjemedlemmar kunde rapportera till Securitate.
• Avvikande åsikter kunde klassas som fientlig propaganda. Vissa dissidenter spärrades in på mentalsjukhus.
• Tortyr och isolering användes rutinmässigt i förhör. Flyktingar som flydde till väst riskerade att jagas även utomlands.

Personkulten – Nicolae och Elena som övermänniskor

Redan på 1970-talet började Ceaușescu bygga upp en enorm personkult, inspirerad av ledare som Stalin och Kim Il-sung. Med tiden nådde den absurda nivåer.

Nicolae – ”geniet från Karpaterna”

• Ceaușescu titulerades med namn som ”den store tänkaren”, ”folkets sol” och ”fredens arkitekt”.
• Alla nyheter, böcker och läromedel hyllade honom oavbrutet. Hans födelsedag firades som en nationalhögtid.
• Skolor och arbetsplatser tvingades dagligen lära ut lojalitet och ära åt ledaren.

Elena – ”nationens mor”

• Ceaușescus fru Elena upphöjdes också till halvmytisk status. Hon utnämndes till vetenskapskvinna, trots bristande utbildning, och innehade toppositioner inom både parti och stat.
• Officiellt presenterades hon som en briljant kemist, trots att hennes vetenskapliga meriter till stor del var fabricerade.

Resultatet: Ett absurt skådespel

• Tv-sändningar visade hur folk grät av lycka när de såg Ceaușescu.
• Arbetare regisserades att ropa ledareslogans i kör vid varje besök.
• Offentliga byggnader tapetserades med Ceaușescus porträtt – ibland tusentals vid stora evenemang.

Konsekvenser och fall

Personkulten och Securitate gick hand i hand – den ena gödde den andres existens. All form av kritik slogs ner eftersom den sågs som ett angrepp på själva staten – som i praktiken var synonymt med Ceaușescu själv.

Men under 1980-talet började sprickorna bli uppenbara:

• Ekonomin kollapsade.
• Folk frös och svalt samtidigt som Ceaușescu byggde det enorma Folkets hus i Bukarest – ett av världens största byggnader.
• Missnöjet växte under ytan.

I december 1989 exploderade det i öppen revolt. Under några dramatiska dagar störtades diktaturen. Ceaușescu och Elena flydde, greps och avrättades efter en summarisk rättegång – direktsänd i nationell tv.

Efterspel

Efter revolutionen upplöstes Securitate, men många av dess före detta agenter integrerades i nya säkerhetsorgan. Arvet från Ceaușescus styre – rädslan, censuren och personlighetskulten – har lämnat djupa spår i det rumänska samhället.

I dag är Securitate ett nationellt trauma, och Ceaușescu ett avskräckande exempel på hur total makt kan förvrida ett samhälle.

Många marxistiska diktaturer har tagit makten genom långvariga inbördeskrig. Men en av marxismens värsta bödlar, Hugo Chávez i Venezuela, kom till makten år 1998 genom ett demokratiskt val – för att därefter montera ned demokratin inifrån.

Vänsterpartiets ideologi har genom historien lett till omkring 100 miljoner människors död, genom avrättningar, svält och krig. De ideologiska förebilderna för partiet – Karl Marx, Pol Pot och Josef Stalin – är alla ansvariga för folkmordsliknande konsekvenser av sin politik.

Att Vänsterpartiet hyser ett förakt för det svenska samhället är inte nytt. Genom åren har flera framträdande V-politiker försökt hjälpa sina kamrater i öst med känslig information. Den spion som gjort mest skada på Sverige är Stig Bergling(v) är ett gott exempel detta.

Nu växer en ny generation demokratifientliga politiker fram inom Vänsterpartiet. En av dem är Nadja, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, som inte har sina rötter i Sverige. Hennes förakt för det svenska samhället är väl dokumenterat i sociala medier, där hon sprider budskap om att ”kriminella” klaner ska styra valresultatet 2026.

Den som har sett Gangs of New York kan föreställa sig hur det skulle kunna gå till – att våldsamma gäng tvingar människor i utsatta områden att rösta på en viss kandidat. Detta ser vi redan tendenser till i områden som Järvafältet, där Vänsterpartiet är dominerande. Den som inte röstar på V riskerar att bli trakasserad av kriminella element i det lokala samhället.

I marxistiska stater är det vanligt att den som slutar applådera först vid ett partimöte riskerar att gripas och ”försvinna”. Det är en symbol för det totala förtryck som kan följa när staten tar full kontroll.

En sak måste vi ha klart för oss: Vänsterpartiet är ett subversivt element. Deras politik är skadlig för Sverige. Vem vill leva i ett land där man får stå fem timmar i kö för att köpa en limpa bröd?

Vänsterpartiet vill dessutom försvaga den vita ekonomin genom att avskaffa RUT- och ROT-avdragen – något som riskerar att öka svartarbete och underminera arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet vill göra det dyrare att spara på ISK. Dessa onda marxister vill sparka på de svagaste i samhället som försöker tjäna en slant. Den som till exempel investerade 100 000 kr i Saab-aktier i januari 2025 har i dag sett sina aktier öka med 86 %.

I stället för att hjälpa människor ur fattigdom vill dessa bolsjeviker göra folk beroende av bidrag – endast den som kliar partipampen mest på ryggen kan räkna med ett saftigt bidrag eller ett välbetalt låtsa jobb inom kommunen.

Vänsterparitet är renaste formen av ondska.

Shahrdad kom till Sverige som 14-åring med sin mamma. Efter elva år, jobb, studier och fotboll i Märsta utvisas han – för att hans jobb inte annonserats korrekt enligt Migrationsverkets regler. Hans mamma har fått stanna, men nya lagar gör att han som vuxen måste ansöka själv. Trots arbete och integration har han fått avslag. Den 23 maj måste han lämna landet. ”Det känns som att jag blir hemlös”, säger han.

Just nu ser vi en våg av snyftartiklar, nu senast från SvD. Regeringen har beslutat att avskaffa möjligheten till spårbyte. Det innebär att många migranter som saknar verklig koppling till Sverige får en enkel biljett till sitt ursprungsland – vilket i förlängningen kan ge oss svenskar lägre skatter och ett tryggare samhälle.

Har man inte rätt att stanna – varför klamra sig fast vid Sverige? Shahrdad är inte född här, han har inga generationer med blodsband till landet. Han kom hit som lyckosökare från Iran. Visst, han har skött sig – men det finns ett regelverk att följa. Jag som svensk kan inte tänja på lagarna hur som helst – varför skulle det gälla migranter?

Personligen tycker jag att man i första hand borde börja returnera Kriminalvårdens klienter, snarare än personer med god vandel. Sverige har fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik i över 30 år. Många av oss var redan vakna då och hjälpte Ny Demokrati in i riksdagen – men tyvärr byggde partiet på en instabil grund.

Om vårt land ska överleva måste vi vakna nu. Det finns redan onda krafter som vill bygga moskéer i varje liten stad – snart har vi sharialagar. Det är dags att värna om Sverige och göra landet tryggt igen. Det här innebär sharialagar för dej som Svensk

Förutom den inre fiende som växer som en cancerböld i samhällskroppen, där moskéer byggs i varje gathörn, har vi också ett yttre hot – Ryssland. Vårt land står inför allvarliga utmaningar.

I stället för att fylla Sverige med oanvändbara migranter från tredje världen borde vi satsa på svenska kvinnor – ge dem ekonomiskt stöd för att föda barn. Låt varje svensk bebis som föds med svenskt medborgarskap ge föräldrarna extra pensionspoäng – förutsatt att föräldrarna har perfekt vandel.

Nisse jobbar som politiker för Miljöpartiet. En dag för några månader sedan kom Nisse på att han inte var en människa, utan i själva verket identifierar sej som en lyktstolpe eller ett yxskaft. Men eftersom Miljöpartiet inte har någon vedbod i sina lokaler – och därmed ingen yxa – kunde Nisse (MP) inte identifiera sig som ett yxskaft. Då kom han på att han måste vara en lyktstolpe i stället.

Det bästa av allt: precis som man tilltalar ett yxskaft kan man tilltala en lyktstolpe – och Nisse (MP) kan ge exakt samma svar… men med identitet.

Så vi frågade Lyktstolpen Nisse (MP):
– Hur ska vi få ner brottsligheten i Sverige?

Lyktstolpen Nisse (MP) svarade:
– Först ska vi öppna gränserna och ha fri invandring från tredje världen. Vi ska ha minst ett Boeing 747-800 som dagligen flyger från Afrika och MENA med folk som vill komma till Sverige. Det är dessutom kränkande att kontrollera bakgrunden på dem som kommer hit. Alla skall släppas in utan någon kontroll eller behöva pröva om det har rätt att komma hit.

– Hur blir det med bostäder då?
– Vi tvångsförflyttar alla svenskar från Stockholm och ger lägenheterna till de nyanlända. Dessutom inför vi ett nyanländingsbidrag på 30 000 kronor i månaden i 20 år, säger Lyktstolpen Nisse (MP).

– Men hur ska detta finansieras då?
– Vi höjer skatterna! Idag har vi väldigt låga skatter på kapitalinkomster, så vi höjer dem till 90 %. Allt bränsle får en extraskatt på 30 %, säger Lyktstolpen Nisse (MP).

– Men vill verkligen folk investera pengar om det är 90 % skatt på kapitalinkomster?
– Äsch, sen då! Vi inom Miljöpartiet har kommit över en hemlig plan utarbetad av vår stora miljöförebild Pol Pot, säger Lyktstolpen Nisse (MP).

Lyktstolpen Nisse (MP) fortsätter:
– Vi ska gå över till bondeekonomi. Vi ska tvångsförflytta alla stockholmare ut på landsbygden. De som har glasögon ska vi avrätta.

Där tog vår intervju slut, eftersom Lyktstolpen Nisse (MP) vägrar använda mobiltelefon. Vi fick i stället använda optisk signalering med morsekod via ficklampa. Eftersom Lyktstolpen Nisse (MP) vägrar använda batterier, blev han så trött i armen av att veva sin dynamoficklampa att kommunikationen avslutades.

Ismat Musawi, stenhuggare i Östra Göinge, hotas av utvisning till Afghanistan.

En snyftartikel i statlig finaserade SVT, som vi alla skall vara med att betala för den vänsterextrema propaganda maskin får vi läsa om :

Ismat Musawi kom som femtonåring till Sverige. Han hade inga asylskäl, men valde ändå att våldgästa Sverige och kräva att få asyl.
Musawis hemland är Afghanistan – ett fattigt land utan demokrati – men fortfarande har afghaner generellt inte asylskäl i Sverige.
Musawi har troligen under dessa år överklagat gång på gång, istället för att inse att han saknar rätt att vara i Sverige.
Nu har man kommit till vägs ände – då ska skattefinansierade SVT rycka ut och producera ett snyftreportage om Musawi.

År 2015 fick Sverige uppleva något som ett land inte ska behöva uppleva – ett trojansk angrepp från tredje världen. Extrema mängder ”flyktingar” ifrån tredjevärlden våldgästade Sverige och krävde asyl. Resultatet har vi svenskar fått smaka på i form av koranupplopp, barn som anlitas som mördare, portsprängningar – det mångkulturella samhället blomstrade i sin fulla prakt av kriminalitet, terrorist attacker på Drottninggatan ( Stockholm) och annan skit.

Vid den tidpunkten hade Sverige den sinnessvage statsministern Löfven, som öppet hetsade massorna med orden: ”Mitt Europa bygger inte murar.” Att Löfvens Europa inte byggde några murar fick vi snart erfara – brottsligheten eskalerade till extrema nivåer, eftersom Sverige delade ut permanent uppehållstillstånd (PUT) som om det vore godis på ett barnkalas. I dag är det extremt lätt att få UT i Sverige, även när man saknar giltiga skäl att stanna här.

Resultatet av Löfvens politik blev att det vällde in en mängd bidragssökande brottslingar från tredje världen som ville ha asyl i Sverige. Som tack för att de valde Sverige fick vi Svenskar ett dystopiskt land. Det gamla, fina Astrid Lindgren-Sverige var som bortblåst – det dystopiska, kosmopolitiska samhällsbygget pågick för fullt.

Och resultatet 10 år senare :

Statsanställda som knappt kan prata svenska – om man bara har tillräckligt mörk hudfärg får man ett jobb inom statsförvaltningen, medan en svensk med samma meriter hade ansetts oduglig för uppgiften.
Att kunna prata och göra sig förstådd på svenska är en grundläggande merit. Jobbar man åt staten,kommun elle region, ska man kunna kommunicera på klar och tydlig svenska.

Politiker med namn som ingen normal svensk kan uttala, och som dessutom inte står upp för Sveriges intressen utan är marionettdockor åt främmande makter. Att vänsterpartiet har Putin-lakejer i Riksdagen och varje region och kommunfullmäktige är ingen nyhet. Men numera har man även personer som arbetar åt banditstater som Iran på höga politiska nivåer i Sverige.

Hemtjänstpersonal som inte ens kan steka fläsk åt dem som en gång byggde Sverige med sitt blod och svett. Hemtjänstpersonal som inte kan tillräckligt bra svenska för att skilja mellan orden tröja och blöja, vilket kan leda till mindre angenäma missförstånd.

Mardrömmen kanske fortsätter – hur ska vi försvara Europa om det börjar komma extrema flyktingströmmar från Gazaremsan till Sverige? Arabiska har redan gått om finska som det största invandrarspråket i Sverige. Skillnaden är att finländare är ett brödrafolk, medan vi historiskt sett inte haft någon egentlig relation med araber. Ändå har många tagit sig friheten att söka asyl här och samtidigt uttryckt kritik eller visat bristande respekt för vårt land och våra kristna värderingar.

Ica-handlare larmar om en kraftig ökning av stölder, ofta med hot och våld mot personalen. Kött är särskilt utsatt och många tjuvar agerar aggressivt. Cecilia Stanell, Ica-handlare i Västerås, kräver nu fler polisresurser och skärpta lagar. På åtta år har hundratals anmälningar gjorts – men endast en lett till fällande dom. Hon vill sänka gränsen för ringa stöld till 50–100 kronor, inte höja den. Stanell lyfter även behovet av bättre samarbete med kommunerna, vilket i Västerås lett till färre helgstölder genom utökad öppen verksamhet. Hon kritiserar även lagen om tillträdesförbud som i praktiken är tandlös när domar saknas: ”Det blir ett moment 22.”

Att höja gränsen för ringa stöld till 1 500 kronor är inte bara oansvarigt – det är rent vansinne. Vi behöver inte gissa vad som händer. Titta på Kalifornien. Efter att de införde Proposition 47 exploderade stölderna. Butiker plundrades, polisen slutade rycka ut – och hundratals affärer tvingades stänga. Det blev ett totalhaveri.

Vill vi att Sverige går samma väg?

I dag har USA ett starkare rättssystem än Sverige. Det borde få våra makthavare att vakna. Om vi vill skydda laglydiga medborgare och de som driver butik – inte minst i utsatta områden – krävs lagändring, inte eftergifter.

Den som döms för upprepade ringa stölder ska inte bara få en klapp på axeln – den ska utvisas på livstid om den saknar medborgarskap. Det här är inte kontroversiellt – det är sunt förnuft.

De som byggde Sverige förstod det grundläggande: ”Land skall med lag byggas.” I dag verkar ledningen hellre bygga med eftergifter och naivitet. Resultatet? Tryggheten faller, butiker stänger, personal hotas.

Vi måste dra en gräns. Samhället ska inte skydda tjuven – det ska skydda den som bygger, jobbar och bidrar. En Ica-handlare som håller samhället igång förtjänar lagens skydd. Den som istället väljer att stjäla, hota och förstöra – särskilt om den inte är svensk medborgare – bör skickas tillbaka till sitt hemland eller till ett tredje land som är villigt att ta emot avfallet.

Resultatet av liberala straff: butiksdöd och arbetslöshet.

Sedan Kalifornien införde Proposition 47 har livet förändrats dramatiskt för många som arbetar i butik. Stölder sker dagligen. Tjuvar fyller väskor med varor och promenerar ut – ofta mitt framför ögonen på personalen – utan rädsla för polis eller åtal.

– De vet att inget händer. Att det de gör inte längre ses som ett allvarligt brott, säger en butikschef i San Francisco.

Proposition 47, som antogs 2014, höjde gränsen för vad som räknas som ringa stöld till 950 dollar. Det innebär att de flesta stölder under det beloppet inte leder till fängelse, utan endast till böter – om ärendet ens utreds.

Fler stölder – färre ingripanden

För butikspersonal innebär det en vardag där känslan av otrygghet växer. Många berättar att polisen inte längre rycker ut vid vanliga snatterier, och åklagare väljer ofta att inte väcka åtal. Samtidigt blir personal hotad, utskälld eller till och med attackerad när de konfronterar tjuvar.

– Vi känner oss övergivna. Varje dag undrar man: Vad händer idag? Kommer jag bli hotad igen?

Butikerna som tvingades stänga

Konsekvenserna har varit särskilt allvarliga för småföretagare. I städer som San Francisco och Los Angeles har många butiker tvingats stänga efter upprepade stölder. Enligt flera rapporter har stölderna blivit så omfattande att verksamheten inte längre gått att driva med vinst.

Stora kedjor har också påverkats. CVS planerade att stänga 900 butiker före april 2024, och Walgreens har stängt flera filialer i San Francisco, där butikspersonal vittnat om dagliga stölder. I vissa områden har butiker infört väskkontroller eller till och med låst in varor bakom plexiglas.

Småbrott med stora följder

För de som drabbas är brotten långt ifrån ”ringa”. Det handlar om tryggheten på arbetsplatsen, om förlorade jobb – och om att rättssystemet sviker.

– Det handlar inte bara om pengar. Det handlar om känslan av att ingen skyddar oss, säger en butiksanställd i Los Angeles.

En lag med goda avsikter – men fel konsekvenser

Syftet med Proposition 47 var att minska överbeläggningen i fängelserna och satsa resurser på förebyggande åtgärder. Men för dem som dagligen utsätts för stölder har resultatet blivit otrygghet och uppgivenhet.

Nu växer kraven på en lagändring. Många efterlyser att gränsen för ringa stöld sänks, att återfallsförbrytare lagförs hårdare – och att samhället börjar lyssna på dem som tvingas bära konsekvenserna.

– Vi kräver inte hårda straff för allt. Vi vill bara att någon tar vår verklighet på allvar, säger butikschefen.

Att Vänsterpartiet är ett parti som orsakar problem i Sverige är inget nytt. Många V-politiker har varit ryska spioner. Idag vill V skydda på befolkningsutbytet genom att importera fler ”trojaner” från tredje världen.

Områden i Stockholm där V är som starkast styrs av kriminella klaner. Det sker mord och uppgörelser i den världen varje dag. Problemet är om V:s väljargrupp sprider sig och fler röstar på detta samhälles gift – då kan vi få ett Pol Pot-Kambodja, där vi svenskar rensas bort.

Valdistrikt med högt stöd för Vänsterpartiet

Noteringar:

• Arbetslöshet: Siffran 13,3 % avser arbetslösheten i stadsdelsområdet Rinkeby-Kista i oktober 2022, där flera av dessa valdistrikt är belägna.
• Utrikes födda: Andelen utrikes födda i dessa områden är mycket hög, ofta mellan 85–90 %.
• Kriminalitet: Dessa områden är klassificerade som ”särskilt utsatta områden” av Polisen, vilket innebär att de präglas av hög kriminalitet, parallella samhällsstrukturer och låg tillit till rättsväsendet. (Wikipedia)

Bakgrund och uppväxt

Pol Pot, född som Saloth Sâr den 19 maj 1925 i en lantlig by i provinsen Prey Veng i östra Kambodja, växte upp i en relativt välbärgad bondefamilj. Som ung skickades han till Phnom Penh för att studera vid katolska skolor, och därefter till Paris i slutet av 1940-talet för att studera elektronik. Det var under denna tid i Frankrike som han kom i kontakt med marxistisk litteratur och anslöt sig till kommunistiska kretsar. När han återvände till Kambodja i början av 1950-talet började han engagera sig i den växande kommunistiska rörelsen, som i hemlighet arbetade mot det franska kolonialstyret och senare mot den amerikanskt stödda regeringen i Phnom Penh.

Vägen till makten

Saloth Sâr antog täcknamnet Pol Pot och blev en central figur inom det som senare blev känt som Röda khmererna – en kommunistisk gerillarörelse som växte fram ur det kambodjanska kommunistpartiet. Efter åratal av inbördeskrig och destabilisering, särskilt till följd av Vietnamkriget och amerikanska bombningar av Kambodja, lyckades Röda khmererna ta makten i april 1975. Pol Pot blev därmed den faktiska ledaren för landet, som nu omdöptes till Demokratiska Kampuchea.

Pol Pots politik: Ett extremt socialt ingenjörsprojekt

Pol Pots vision var att skapa ett kommunistiskt samhälle baserat på självförsörjning, total jämlikhet och jordbruksekonomi. Han trodde att städer, utbildning och kapitalism var roten till ojämlikhet och förfall, och ville bygga ett nytt samhälle från grunden.

”År noll”

När Röda khmererna tog makten förklarade Pol Pot att landet skulle börja om från ”år noll”. All tidigare historia, kultur och religion skulle raderas.

Tvångsförflyttningar

Städernas befolkning – inklusive gamla, barn, sjuka och gravida – beordrades att lämna sina hem och marschera ut på landsbygden för att arbeta i jordbrukskollektiv. Phnom Penh, huvudstaden, förvandlades till en spökstad inom några dagar.

Avskaffande av privatliv och utbildning

Alla former av privat ägande, pengar och religion förbjöds. Familjer splittrades, och barn indoktrinerades att svika sina föräldrar. Intellektuella, inklusive lärare, läkare, och till och med personer som bar glasögon, sågs som potentiella fiender och avrättades.

Folkmord och avrättningar

Regimen utförde systematiska avrättningar av verkliga och inbillade fiender till staten. Minoritetsgrupper som vietnameser och kineser utsattes för etnisk rensning. Människor fördes till platser som Tuol Sleng (S-21), ett före detta gymnasium omgjort till tortyrcenter, där de förhördes, torterades och avrättades.

Massgravar – de så kallade Killing Fields – spreds över hela landet.

Resultatet: Humanitär katastrof

Under Pol Pots styre mellan 1975 och 1979 dog mellan 1,5 och 2 miljoner människor, vilket motsvarar upp till en fjärdedel av Kambodjas befolkning. Dödsorsakerna inkluderar avrättningar, svält, överarbete och obehandlade sjukdomar. Regimens totala avsaknad av modern sjukvård, utbildning och livsmedelsförsörjning ledde till en kollaps av samhället.

Fallet från makten och död

I januari 1979 invaderade Vietnam Kambodja efter upprepade gränsprovokationer från Röda khmererna. Invasionen störtade Pol Pots regim och Röda khmererna tvingades retirera till djungeln nära thailändska gränsen, där de bedrev gerillakrig i flera årtionden.

Pol Pot förlorade makten men fortsatte vara en skuggfigur inom Röda khmererna. Han greps till slut av sina egna under en intern maktkamp och dog i april 1998, enligt officiella uppgifter i hjärtinfarkt, men omständigheterna är omtvistade.

Eftermäle

Pol Pot är i dag internationellt erkänd som en av historiens mest brutala diktatorer. Hans försök att skapa ett klasslöst jordbrukssamhälle resulterade i folkmord, social kollaps och ett nationellt trauma som Kambodja fortfarande återhämtar sig från.

Han har blivit en symbol för hur ideologisk fanatism och totalitärt styre kan leda till oöverträffat mänskligt lidande.

Miljöpartiet är det parti i Sverige som gång på gång misslyckas med sin politik. SL styrs nu av en miljömupp vid namn Anton, 29 år. Det har inte blivit många rätt sedan Anton började fatta beslut över SL. Tvärtom – vi stockholmare har fått se kollektivtrafiken rasa ner i fritt fall sedan miljöpartiet har fått bestämma över den.

Att MP:s politiker består av ruttet virke är inget nytt. Partiet grundades av frigivna idioter när man lade ned Stockholms läns idiotanstalt i början av 80-talet. Det är klenbegåvade människor som blir MP-politiker – personer som man förr i tiden hade hållit inlåsta enligt det dåtida lagrummet som kallades för ”femfemma”.

Experimentet med öppna spärrar vid stationen Näckrosen slutade med att den lokala ICA-butiken såg stölderna öka med 300 %, efter Miljöpartiets flumexperiment med spärrfri linje.

Miljöpartiet har lyckats göra Stockholms tunnelbana otryggare än New Yorks tunnelbana var på 1970-talet.

New York på 1970-talet:
Under 1970-talet var tunnelbanan i New York en farlig och nedgången plats. Våldsbrott, rån och överfall var vanliga, särskilt kvällstid. Många vagnar var nedklottrade med graffiti, vilket förstärkte känslan av otrygghet. Polisens närvaro var begränsad, och tekniska problem med tågen och stationerna var vardag. Många resenärer undvek tunnelbanan om de kunde – särskilt kvinnor och äldre. Systemet blev en symbol för stadens allmänna förfall under krisåren. Först i slutet av 1980-talet började en vändning ske, med ökad säkerhet, bättre underhåll och en offensiv mot brott och oordning.

Stockholm 2025:
Tryggheten i Stockholms tunnelbana har blivit en illusion. Trots myndigheternas försök med trygghetscentraler och punktinsatser upplever många resenärer en växande otrygghet – särskilt i mörkret efter rusningstid. Stationer står ofta övergivna, spärrarna öppnas i experiment som tycks ge fritt spelrum för plankare och oönskade element. I Rågsved byts trygghet ut mot kosmetiska ingrepp – lite belysning, lite färg – medan hotfulla situationer och öppen droghantering fortsätter i bakgrunden. Synlig trygghetspersonal är en sällsynt syn. För varje åtgärd som utlovas följer nya rapporter om våld, trakasserier och rädsla. För många har tunnelbanan blivit en plats man undviker – en spegling av ett samhälle där kontrollen sakta glider ur händerna.

Samhället måste ställa högre krav på den som blir ordningsvakt.
Idag ser vi tyvärr att personer med olämplig bakgrund – ibland socialt nedbrutna individer – arbetar som ordningsvakter, exempelvis i tunnelbanan. Många saknar förmåga till logiskt tänkande och använder sin maktposition till att kränka medborgare, i stället för att lösa situationer på ett pragmatiskt och respektfullt sätt.

Jag har själv bevittnat hur en ordningsvakt inte kunde avgöra med ögonmått att ett föremål inte skulle rymmas i en hiss, utan tvingade en medborgare att pröva ändå – vilket ledde till slöseri med tid och en helt onödig konfrontation.

Politiska kopplingar till extrema organisationer bör diskvalificera.
Personer med starka band till ytterkantsorganisationer, som exempelvis Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, bör inte få bära vapen i tjänsten. Under andra världskriget bedömdes kriminella och kommunister som opålitliga för att hantera vapen och placerades därför i arbetskompanier. Samma vaksamhet bör råda även idag.

Utbildningen för ordningsvakter måste vara längre och tuffare.
Den nuvarande utbildningstiden på omkring 80 timmar är otillräcklig för ett yrke där man får använda våld i samhällets namn. Utbildningen bör utökas till minst sex månader. Den första månaden bör ske i samverkan med ett jägarförband inom Försvarsmakten för att testa både fysisk och mental lämplighet.

Om man inte klarar testerna för att bli kustjägare, bör man inte heller få arbeta som ordningsvakt i kollektivtrafiken.

Kroppskameror måste bli obligatoriska.
Alla ordningsvakter ska bära kroppskamera som är påslagen under hela tjänstgöringen. Materialet ska kontinuerligt laddas upp till en server där både ansiktsigenkänning och händelseanalys kan genomföras. Detta både för att identifiera farliga individer – men framför allt för att granska hur ordningsvakten själv agerar.

Att ge en person med 80 timmars utbildning maktbefogenheter och batong är inte ansvarsfullt. Många ordningsvakter brister i empati, vissa har kognitiva svårigheter och det förekommer att personer rekryteras enbart på grund av etnisk representation snarare än lämplighet – vilket är direkt olämpligt i en så ansvarstyngd roll.

En sammanstötning med ordningsvakt kan vara livsfarlig.
Om en berusad medborgare råkar i konflikt med en olämplig ordningsvakt kan det få katastrofala följder. Det finns dokumenterade fall där människor mist livet efter ingripanden av vakter som aldrig borde ha godkänts för tjänst.

I en svunnen tid, när vi bara kunde ringa med våra telefoner – och dessutom hade de sladd i väggen – kunde man bara sitta på en plats, och man var tvungen att hålla i luren. När man pratade i telefon var linjen upptagen – då var det helt enkelt upptaget.

Som tillbehör fanns sekretessknapp och större siffror på nummerskivan.

Välkommen till Dialogtelefonen! Den fanns i sossegrått – och i… sossegrått. Lite senare kom den även i andra färger.

Dialogtelefonen var en svensk bordstelefon som lanserades i mitten av 1960-talet av Televerket och LM Ericsson. Den blev snabbt standard i svenska hem och är idag ett eftertraktat designobjekt samt ett exempel på svensk ingenjörskonst och folkhemsestetik.

Bakgrund och utveckling

Under 1950- och början av 1960-talet dominerades telefoner av bastanta konstruktioner i svart bakelit. Televerket efterfrågade en modernare telefon som bättre passade ett nytt samhälle – färgglad, användarvänlig och ergonomisk. I samarbete med LM Ericsson togs Dialogtelefonen fram, med design av Carl-Arne Breger, en pionjär inom svensk industridesign.

Prototyper togs fram redan 1962–63 och modellen började användas i begränsad omfattning innan den officiellt lanserades 1965. Från 1969 blev Dialogtelefonen standardtelefon för Televerkets abonnenter.

Design och funktion

Dialogtelefonen tillverkades i färgad termoplast och fanns i flera färger: svart, vit, grå, beige, röd, gul, grön och orange. Den hade mjuka former och låg profil, vilket gjorde att den både var stabil och lätt att greppa. Den klassiska roterande nummerskivan av plast satt centrerad, med ett fönster för numretikett ovanför.

Telefonluren hade en låg vikt och låg naturligt i handen. Den var försedd med spiralkabel till basenheten, som i sin tur anslöts till vägguttaget via fast kabel. Ljudet kom från en mekanisk ringklocka med två kläppar i metall – inte en elektronisk summer.

Tekniska specifikationer

• Signalering: Pulssignalering via roterande nummerskiva (10 pulser per siffra)
• Ringsignal: Mekanisk klocka (AC 25 Hz signalering)
• Kapsling: Formsprutad termoplast (ABS eller polystyren)
• Kontakt: Fast ansluten 4-ledarkabel (senare modeller med moduljackadapter)
• Impedans: Cirka 600 ohm
• Strömförsörjning: Ingen – linjedriven via telefonnätet

Revisioner och varianter

Dialogtelefonen tillverkades i flera varianter under åren, även om utseendet förändrades minimalt. Huvudvarianterna är:

1. Dialog 65
   Den ursprungliga modellen som lanserades runt 1965. Den hade fast sladd, öppningsbar underdel för service, och saknade extra anslutningar.
2. Dialog S
   En variant för väggmontage, där telefonen kunde monteras vertikalt. Luren hängde då i en omvänd position, och nummerskivan vinklades.
3. Dialog specialmodeller
   Dessa togs fram för vissa miljöer, till exempel med spärrade siffror (för att hindra utgående samtal), eller för internt bruk i växlar.
4. Dialog med knappsats (prototyper)
   Under 1970-talet experimenterade man med modeller med knappsats (tonval), men dessa blev aldrig serieproducerade i Dialog-serien utan infördes först i efterföljaren Diavox.
5. Militär- och myndighetsanpassade modeller
   Vissa enheter hade andra färger (olivgrön, mörkgrå) och robustare komponenter, ofta märkta med förvalskoder eller etiketter.

Tillverkningen av Dialogtelefonen upphörde omkring 1978, då den ersattes av Diavox, en ny modell med knappsats och mer kompakt design, även den framtagen av LM Ericsson och Televerket.

Kulturarv och samlarvärde

I dag betraktas Dialogtelefonen som ett stycke svenskt designarv. Den förekommer i filmer och TV-serier som utspelar sig i folkhems-Sverige, och används fortfarande i vissa äldre hem där telenätet ännu har pulssignalsstöd.

På andrahandsmarknaden kan välbevarade exemplar säljas för mellan 100 och 500 kronor, särskilt om telefonen är i ovanlig färg eller i originalkartong. Modellen är populär bland retroälskare, museer och inredare.

Sammanfattning

Dialogtelefonen var mer än bara en telefon – den var ett stilideal och ett vardagsobjekt som förenade funktion och form. Genom sin enkla men genomtänkta design och sin robusta teknik blev den en självklar del av det svenska folkhemmet. Den är än i dag ett tydligt exempel på när svensk design och teknik möttes i symbios.

Tidigare har det rapporterats att fångarna på Tidaholmsanstalten är missnöjda med maten i fängelset. Nu har även interner på Skänningeanstalten gått ut i strejk.

Det handlar om individer som har mördat, våldtagit och krossat liv. De har stulit lastbilar och mejat ner barn på Drottninggatan. Och nu – mitt i all denna blodiga verklighet – sitter de i svenska lyxfängelser och klagar på maten.

En dömd pedofil får 6 års fängelse – men med svensk straffrabatt sitter han bara 48 månader. Det kostar 5,4 miljoner kronor att låta en våldtäktsman eller barnmisshandlare sitta av sitt straff i Kriminalvårdens all-inclusive-system. Pengar som du och jag – skattebetalarna – tvingas stå för.

På Skänningeanstalten – en av Sveriges tyngsta anstalter – gnäller internerna över detta:

Veckoranson för 24 interner:

• 1 liter mjölk per person
• 1 liter yoghurt per person
• 5 ägg per person
• 5 kg havregryn per avdelning
• 3 kg müsli per avdelning
• 5 kg smör per avdelning

30 gram smör per dag.

Det är alltså inte tillräckligt. Det är för lite smör. Det är vad mördare, våldtäktsmän och pedofiler tycker är förnedrande.

Fråga:

I hur många fängelser i världen får man 30 gram smör om dagen – och dessutom möjlighet att spela GTA V på storskärm?

Svensk kriminalvård har blivit ett hån mot brottsoffer och skattebetalare. Den är byggd för att skydda förövaren – inte samhället.

Det handlar inte längre om straff. Det handlar om skattefinansierad ompyssling av landets värsta avskum.

4 st punkter som kan få ordning och reda på detta avskrap.

Fyra åtgärder som skulle återställa ordningen:

1. Skär ned fångarnas matbudget med 80 %. Begränsa antalet måltider till en om dagen.
2. Ta bort alla besök från anhöriga. Fängelse är ett straff – inte en social klubb.
3. De som vägrar arbeta hålls inlåsta i sina celler. Tillgång till ström, TV och radio dras in.
4. Upprorsledare tas ut och placeras i specialisolering, antingen i sträng kyla eller hetta – tills disciplinen återställts.

Genom att genomföra dessa fyra punkter får vi ordning på mördare, våldtäktsmän och pedofiler. Det är fullt möjligt att överleva som fattig svensk i samhället på 58 kronor om dagen. Det finns ingen som helst anledning att dessa samhällsavskum ska ha det bättre än de som byggt landet – och betalar notan.

Sverige har länge haft en av EU:s högsta arbetslösheter. En viktig förklaring är invandringen. Sedan 2000 har Sverige tagit emot fler utomeuropeiska invandrare än något annat EU-land. Många kommer från länder med låg utbildningsnivå och begränsade språkkunskaper – vilket försvårar etablering på arbetsmarknaden.

Bland inrikesfödda är arbetslösheten låg, i nivå med andra västländer. Men bland utrikesfödda, särskilt de födda i Afrika eller Mellanöstern, är siffrorna mycket högre. År 2024 var arbetslösheten bland Afrikafödda 28 %, jämfört med 6 % för Europafödda.

Samtidigt har Sverige få jobb som inte kräver formell utbildning. Endast 4 % av alla anställda har yrken utan krav på utbildning – jämfört med 10 % i Danmark. Höga ingångslöner och små löneskillnader gör att arbetsgivare sällan anställer personer med låg kompetens. Det slår särskilt hårt mot nyanlända.

Det handlar inte bara om språk eller utbildning – även bostadssegregation, brist på nätverk och ibland diskriminering försvårar. Men Sverige sticker ut främst för att vi tagit emot många med svag förankring och låga förutsättningar.

Trots det visar forskning att integrationen inte fungerar sämre än i våra grannländer, om man justerar för vilka grupper som invandrat. Problemet är alltså volymen och sammansättningen – inte enbart politiken.

Sveriges arbetsmarknad lider i grunden av ett matchningsproblem: det finns lediga jobb, men inte rätt kompetens. Samtidigt växer en grupp av arbetslösa som har svårt att ta sig in – en utveckling som riskerar att bli långvarig om inte strukturella förändringar sker.

Sverige har blivit Europas avskräckande exempel – ett land som frivilligt saboterat sin egen arbetsmarknad. Medan östeuropeiska länder som Polen, Rumänien och Bulgarien brottas med strukturella problem, har Sverige aktivt importerat sin arbetslöshet genom åratal av politiskt vansinne.

Våra ledare har med öppna ögon fyllt landet med hundratusentals migranter från tredje världen – människor som i stor utsträckning saknar utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskaper. Resultatet? Ett permanent utanförskap, skenande arbetslöshet och en välfärd som knäar under trycket. Den utlovade ”vinsten” kom aldrig – den var en lögn från början.

Vi ser nu konsekvenserna i full skala: rekordhög arbetslöshet, kommuner på ruinens brant och chockhöjda skatter för att finansiera bidrag och påhittade åtgärdsjobb till människor som aldrig borde ha släppts in.

Sverige har inte haft invandringspolitik – vi har haft en självskadepolitik. Medan andra länder skyddar sina gränser, sin ekonomi och sin framtid, har vi låtit oss styras av ideologisk dårskap och moralisk grandiositet. Vi har tagit emot alla – oavsett om de haft något att bidra med eller ej. Och nu betalar vi priset. Ett högt, långsiktigt och kanske irreversibelt pris.

Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Det handlar inte om tillfälliga integrationsproblem. Det här är ett systemfel – skapat av politiker som förlorat all kontakt med verkligheten och förrått det svenska folket.

Volkswagen Typ 1, mer känd som ”Bubblan” eller ”Beetle”, är en av världens mest igenkännbara och längst producerade bilmodeller. Den föddes ur 1930-talets Tyskland, där idén om en prisvärd bil för folket drevs av Ferdinand Porsche på uppdrag av den tyska staten. Resultatet blev en tvådörrars bil med luftkyld svansmotor – robust, enkel och byggd för att klara Europas vägstandarder.

Produktionen inleddes 1938 men tog verklig fart efter andra världskriget, när fabriken i Wolfsburg kom under brittisk förvaltning. Under efterkrigstiden blev Typ 1 symbol för Tysklands återuppbyggnad, och på 1950-talet exporterades modellen över hela världen. Med över 21,5 miljoner tillverkade exemplar fram till 2003 är Bubblan en av historiens mest sålda bilar.

Bubblans kontroversiella ursprung

Det har i efterhand diskuterats huruvida Volkswagen Typ 1 var helt unik i sin konstruktion. Flera av Ferdinand Porsches tekniska lösningar hade likheter med tidigare bilmodeller, inte minst den tjeckoslovakiska Tatra V570 och senare Tatra T97. Dessa hade också strömlinjeformad kaross, svansmotor och luftkyld boxermotor. Tatra och deras chefsingenjör Hans Ledwinka ansåg att Porsche plagierat deras idéer, vilket ledde till att Tatra stämde Volkswagen i slutet av 1930-talet. Fallet löstes dock först efter andra världskriget, då Volkswagen betalade ett skadestånd till Tatra. Trots detta anses Typ 1 ha haft egen teknisk identitet och utveckling, men likheterna visar att idéerna om folkbilen låg i tiden i flera delar av Europa.

En folkbil byggd på Adolf Hitlers ideér

Volkswagen Typ 1:s tillkomst är tätt förknippad med Nazitysklands propaganda- och industripolitik. Adolf Hitler presenterade 1934 visionen om en ”folkbil” (Volkswagen) – en billig, bränslesnål och enkel bil som vanliga tyska arbetare skulle ha råd med. Han gav uppdraget till Ferdinand Porsche att utveckla modellen, och 1938 visades prototypen upp inför allmänheten. En fabrik anlades i det som senare blev staden Wolfsburg, med avsikt att massproducera bilen. Projektet finansierades delvis genom statliga sparprogram (KdF – Kraft durch Freude), men civil produktion hann aldrig komma igång innan andra världskriget bröt ut. Istället användes fabriken för krigsproduktion.

Produktionen inleddes 1938 men tog verklig fart efter andra världskriget, när fabriken i Wolfsburg kom under brittisk förvaltning. Under efterkrigstiden blev Typ 1 symbol för Tysklands återuppbyggnad, och på 1950-talet exporterades modellen över hela världen.

En form som blev odödlig

Volkswagen Typ 1:s distinkta rundade former, dolda bakmotor och karakteristiska ljud gjorde den genast igenkännelig. Under 1960- och 70-talen fanns modellen i flera varianter: standardmodell, lyxutförande, med soltak, som cabriolet och med vidareutvecklade versioner som ”Super Beetle” (Typ 1302 och 1303) med förbättrad framvagn och lastutrymme. Trots förändringar behöll designen sitt ursprungliga DNA.

Modellen utgjorde också grunden för flera andra Volkswagensatsningar, inklusive Typ 2 (Transporter) och militära varianter som Kübelwagen och Schwimmwagen. Chassit och den luftkylda motorn blev en plattform för många experimentella och lokalt anpassade fordon, inte minst i utvecklingsländer där enkel mekanik och hållbarhet premierades.

Motor och teknik

Motorerna utvecklades stegvis från knappt 1000 cm³ till 1584 cm³, med effekter från 25 till 50 hk, alla med luftkylning och boxerkonstruktion. Tekniken förblev enkel och lättservad, något som bidrog till Bubblans långa livslängd och popularitet även i länder där reservdelar och service var begränsade.

Fram till 1960-talet användes 6-volts elsystem innan 12-voltsstandard infördes. Under 70-talet kom förbättrade bromssystem, insprutning på vissa marknader och andra små tekniska förbättringar. Trots detta förblev konstruktionen i grunden samma, vilket skapade en igenkänningsfaktor och trygghet för ägare över hela världen.

Bubblan och kulturen

Volkswagen Typ 1 har inte bara varit en bil – den har varit ett kulturellt fenomen. I 1960-talets USA blev den en motkulturell symbol. I kontrast till dåtidens bensinslukande jänkarbilar stod Bubblan för enkelhet, miljömedvetenhet och ickevåld. Den adopterades av hippies, studenter och artister. Det amerikanska reklambolaget DDB skapade dessutom en av världens mest inflytelserika kampanjer någonsin – ”Think Small” – vilket bidrog till att vända dess udda design till en styrka.

I populärkulturen blev Bubblan stjärna i filmer som Herbie och därmed personifierad. Den blev ett barn av sin tid men även tidlös – kärleksfullt modifierad av entusiaster, racerpreppad, eller nedklottrad med fredstecken. På 1990-talet sågs den som retro och charmig, och inspirerade till nytolkningen New Beetle (1998) och senare Beetle A5 (2011).

I många samhällen blev den en klassmarkör för arbetare och unga vuxna, medan den i andra kontexter – som Brasilien eller Mexiko – sågs som pålitlig, vardaglig och tillgänglig för massorna. I Sverige blev den synonym med 1950- och 60-talens bilismutveckling och när historiska rallyn anordnas är Typ 1 ett givet inslag.

Ett tekniskt och industriellt arv

Tekniskt var Typ 1 ingen revolution, men dess produktionseffektivitet och slitstyrka satte standarder. Den luftkylda motorn var okänslig för kyla, saknade kylvätskeläckor och gjorde bilen billig i drift. Chassit var modulärt och lätt att reparera.

Dess export visade Tysklands industriella återkomst efter kriget. För många länder blev Bubblan första bilen för en ny medelklass. I Mexiko, Brasilien och Nigeria blev den en inhemsk ikon.

Volkswagens produktionssystem, där en grundmodell kunde modifieras för olika marknader och behov, inspirerade senare bilindustrins globala strategi. Bubbla-chassit låg till grund för otaliga kit cars, strandbilar (som Meyers Manx) och modifierade rallybilar.

Avslutning

När den sista Typ 1 rullade av bandet i Puebla, Mexiko, den 30 juli 2003, avslutades en epok. ”Ültima Edición” hyllade historien med klassiska detaljer. Men Bubblans anda lever vidare: i samlarbilar, på bilträffar, i populärkulturen och i människors hjärtan. Volkswagen Typ 1 är inte bara ett fordon – det är ett rullande stycke 1900-talshistoria.

Modellen har satt avtryck i allt från ingenjörskonst till konsthistoria, från vardag till världspolitik. Framtiden må tillhöra elbilar, men Bubbla-siluetten är ett arv som aldrig riktigt försvinner. Den visar att funktionalitet, charm och massproduktion kan förenas i ett fordon som rullar genom generationer.

Kortfakta: Volkswagen Typ 1 (Bubblan)

• Produktion: 1938–2003
• Antal tillverkade: Tjugoen miljoner femhundratjugoniotusen fyrahundrasextiofyra. exemplar.
• Tillverkad i: Tyskland, Mexiko, Brasilien m.fl.
• Världsrekord: Längst producerade bilmodell med oförändrad grunddesign
• Sista bilen: Rullade av bandet i Puebla, Mexiko den 30 juli 2003
• Kallas även: VW Beetle, Käfer, Fusca, Vocho – beroende på land

Tekniskdata

I september 2026 kan flera hundra år av demokratiskt arv i Sverige vara utraderade för gott. Om ett marxistiskt parti tillåts inta ministerposter och får ett avgörande inflytande över regeringen, finns risken att ideologin börjar tränga undan grundläggande fri- och rättigheter. I denna artikel undersöker vi vilka grupper som historiskt har förföljts av marxistiska regimer – och vilka som sannolikt skulle rensas ut om marxismens bödlar fick bestämma i Sverige.

Vad skulle hända med det fria ordet, den akademiska friheten och den intellektuella mångfalden om ett totalitärt Vänsterpartistisk tog makten i Sverige? Historien ger en tydlig fingervisning. När marxistiska partier tagit total kontroll – i Sovjetunionen, Kina, Kambodja eller Östtyskland – har det ofta lett till förföljelse av oliktänkande, utrensningar av akademiker och förbud mot ideologiska konkurrenter.

Om samma typ av regim uppstod i Sverige är det inte långsökt att tänka sig att vissa typer av tänkare och röster skulle tystas. Nedan följer en genomgång av historiska mönster – och en spekulation om vilka som skulle riskera att försvinna från det offentliga samtalet i en sådan utveckling.

Historiska förebilder: Vem rensades ut?

Sovjetunionen (Lenin–Stalin):
Liberaler, konservativa, religiösa, anarkister och till och med partiinterna kritiker betraktades som ”klassfiender”. Intellektuella som vägrade följa partilinjen fängslades, deporterades eller avrättades. Ett välkänt exempel är poeten Osip Mandelstam, som fängslades för en dikt riktad mot Stalin.

Kina (Mao Zedong):
Under kulturrevolutionen angreps universitetslärare, teknokrater och konfucianska tänkare. Tusentals akademiker förlorade sina jobb, förödmjukades offentligt och skickades till ”omskolning”.

Kambodja (Pol Pot):
Röda khmererna tog antiintellektualismen till sin yttersta extrem. Alla som bar glasögon kunde misstänkas vara ”bildade” och avrättas. Lärare, läkare, religiösa och konstnärer mördades i hundratusental.

DDR (Östtyskland):
Kritiska filosofer, journalister och kyrkliga röster förföljdes av säkerhetspolisen Stasi. Samhället präglades av massiv övervakning, ideologisk likriktning och tystnad.

Sverige i ett marxistiskt totalstyre: Vem skulle vara i riskzonen?

Om ett totalitärt marxistiskt parti – av leninistisk eller maoistisk typ – tog makten i Sverige, skulle vissa grupper av tänkare sannolikt tystas, marginaliseras eller fängslas. Här är några hypotetiska exempel:

1. Liberala ekonomer och marknadsvänner

Tänkare som förespråkar fri marknad, globalisering och ekonomisk individualism skulle sannolikt betraktas som ideologiska fiender.
Exempel: Johan Norberg, Nima Sanandaji.

2. Konservativa röster

Förespråkare för traditionella värden som familjen, nationen och religionen har historiskt sett stämplats som reaktionära.
Exempel: Roland Poirier Martinsson, Patrik Engellau.

3. Religiösa ledare

Eftersom marxismen ofta bygger på en ateistisk världsbild och ser religion som ett ”opium för folket”, är det troligt att pastorer, präster och teologer skulle begränsas eller förbjudas.

4. Socialdemokratiska reformister

Även om de delar många mål med marxister (som jämlikhet), har reformister i totalitära marxistiska stater ofta betraktats som farliga konkurrenter.
Sovjetstaten beskrev dem som ”socialfascister”.

5. Anarkister och frihetliga socialister

Ironiskt nog har även andra vänsterrörelser förföljts av marxistiska regimer, särskilt de som inte accepterar centralstyre.
Tänkare inspirerade av Emma Goldman eller Noam Chomsky skulle sannolikt klassas som splittrande.

6. Oberoende akademiker och forskare

Vetenskap som inte stämmer med partilinjen har ofta förkastats. I Sovjetunionen förbjöds t.ex. delar av genetiken. Kritiska samhällsforskare, ekonomer eller historiker skulle riskera tystas.

7. Satiriker och journalister

Fria skribenter, krönikörer och komiker som ifrågasätter makten är ofta bland de första som förföljs i totalitära regimer.

Slutsats

Att spekulera om ett marxistiskt maktövertagande i Sverige kan kännas långsökt. Men historien visar att när socialtiska ideologier ges total makt – tenderar yttrandefriheten att vara en av de första offren. En levande demokrati kräver inte bara fria val, utan också plats för olika tänkare, teorier och perspektiv.

Vänsterpartiet har återkommande misslyckats med att ta avstånd från antisemitism inom sina egna led. Det handlar inte längre om enskilda snedsteg – det är ett mönster.

Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas spred nyligen en bild med klassiska antisemitiska konspirationsteorier: att sionistiska judar kontrollerar världen via banker, media och politik. Partiets reaktion? Ingen uteslutning – bara en ”time out” med fortsatt plats i partistyrelsen. När partiledningen markerade, möttes det av uppror inifrån partiet, där flera riksdagsledamöter och över 1 000 medlemmar försvarade henne.

Liknande mönster återfinns hos andra V-företrädare. Malcolm Momodou Jallow har kallat Israels ambassadör för en ”sionistisk lögnare” och gillat inlägg om judisk världskontroll. Oppositionsrådet Anfal Mahdi liknade Hamas terrorattack med en befrielse från fängelse.

Flera har också deltagit i aktiviteter med Grupp 194, en organisation kopplad till DFLP – en känd terrorgrupp ansvarig för mord på civila israeler. Hyllningar till terrorister och kartor där Israel är utraderat har spridits från aktiva partimedlemmar utan att partiet agerat.

När hatet mot judar uttrycks i ett ”anti-israeliskt” sammanhang, blundar Vänsterpartiet. Så länge partiledningen vägrar agera konsekvent mot judehat, kvarstår frågan: Hur kan andra partier betrakta detta som en legitim samarbetspartner?

Precis som sina ideologiska kusiner i NSDAP sprider Vänsterpartiet öppet judehat – nu maskerat som ”israelkritik”. Efter Hamas brutala massaker den 7 oktober 2023 tvingades Israel försvara sin befolkning. Samtidigt sitter V-politiker och sprider bilder och uttalanden så grovt antisemitiska att de hade gjort självaste Hitler stolt. Det handlar inte om politisk kritik – det är förakt mot judar, i ny förpackning. Och partiledningen låter det ske, utan att ingripa.

Här är en sammanställning av genomsnittliga priser för bensin 98 oktan och diesel i Sverige från 2005 till 2025, inklusive den årliga procentuella förändringen för varje bränsletyp. Observera att vissa värden är uppskattade baserat på tillgängliga data.

Grön fyrkant markerar de år då Miljöpartiet satt i regeringen och därmed kunde påverka bränslepriset direkt genom politiska beslut. Tabellen tar inte hänsyn till de tillfällen då Miljöpartiet, utan att sitta i regering, har förhandlat fram exempelvis höjda drivmedelsskatter i utbyte mot att släppa fram en socialdemokratisk regering.

Noteringar:

• Priserna är avrundade till närmaste 0,50 kr/liter.
• Procentuell förändring beräknas jämfört med föregående år.

Sammanfattat:
När Miljöpartiet var i regeringen ökade dieselpriset med över 22 %, och bensin 98 med cirka 16,5 %. Detta är en kraftigare ökning än under flera tidigare perioder och drevs delvis av politiska beslut inom för att jävlas med Svensson.

Höga bränslekostnader driver upp inflationen genom dyrare transporter, högre produktionskostnader och ökade konsumentpriser. De påverkar också förväntningarna, vilket kan leda till ytterligare prishöjningar och lönekrav – en inflationsspiral.

En söndag 2020 fick Egon Malmgren, 72, sitt hår antänt av en ung man på en buss i Stockholm. Händelsen filmades, en förundersökning om försök till grov misshandel inleddes – men lades senare ner. Skälet: den misstänkte, nu 24 år, har redan dömts till tolv års fängelse för ett bombdåd kopplat till gängkriminalitet. Enligt åklagaren täcker det straffet även bussattacken. Egon, tidigare nyhetsuppläsare i Sveriges Radio, är djupt besviken. Han fick aldrig sin sak prövad och ingen ersättning. Händelsen har satt djupa spår. – Det känns som om det aldrig hände, säger han. Hans advokat kallar beslutet rättsosäkert och menar att brottsofferperspektivet helt åsidosatts.

Välkommen till det nya Sverige. En gängkriminell tänder eld på en äldre mans hår – mitt på en buss, inför vittnen. Händelsen fångas på film. Ändå lägger rättsväsendet ner fallet. Varför? För att gärningsmannen redan dömts för ett annat brott. En bomb i Hässelby. En av de största sprängningarna i svensk civil historia. Straffet? Tolv år. Låter hårt? Glöm det.

I praktiken handlar det om åtta år bakom lås och bom – om ens det. Och medan vi andra går till jobbet betalar vi hans uppehälle: 3 800 kronor per dygn. Lyxfängelse med fritid, utbildning och tre mål mat om dagen.

Samtidigt får brottsoffer som Egon – 72 år, före detta nyhetsuppläsare – inte ens sin sak prövad. Ingen upprättelse. Ingen rättvisa. Som om brottet aldrig ägt rum.

Hur blev det så här? Hur kan en våldsam gängmedlem få mängdrabatt på sin brottslighet medan hans offer glöms bort?

Det är dags att vi slutar skämmas för sunt förnuft. Den som begår brutala brott ska låsas in – länge, billigt och effektivt. Inte vårdas som ett missförstått barn. Vi måste sätta ett pris på kriminaliteten – och sluta betala med vår trygghet.

Inledning

Atari är ett varumärke som de flesta förknippar med klassiska arkadspel, banbrytande hemmakonsoler som Atari 2600 och 8-/16-bitars datorer som Atari ST. Men få känner till att Atari under en kort period i slutet av 1980-talet försökte slå sig in på marknaden för avancerade arbetsstationer – med en dator som var långt före sin tid: Atari Transputer Workstation, även kallad ATW-800.

ATW-800 är idag en extremt ovanlig maskin. Den byggdes i mycket begränsad upplaga och riktade sig till en helt annan målgrupp än Ataris vanliga användare. Den innehöll teknologi som vanligtvis återfanns i forskningslaboratorier snarare än i hemdatorer – däribland en transputer-arkitektur med möjlighet till massiv parallellbearbetning. Den här artikeln berättar hela historien om denna tekniska udda fågel.

Bakgrund: Från arkad till arbetsstation

Atari grundades 1972 och blev snabbt synonymt med TV-spel och arkadspel. Men efter några turbulenta år och flera ägarbyten hamnade företaget i händerna på Jack Tramiel, tidigare VD för Commodore. Tramiel satsade på att ta upp kampen mot Apple och Commodore genom att lansera Atari ST – en billig 16-bitarsdator som döptes till Jackintosh i folkmun.

Under Tramiels ledning blev Atari ST en succé i Europa, inte minst bland musiker, grafiker och hobbyutvecklare. Men Tramiels ambitioner slutade inte där. Med hjälp av det brittiska företaget Perihelion Software tog Atari fram något helt nytt: en arbetsstation för vetenskaplig och teknisk databehandling baserad på den då revolutionerande Transputer-teknologin från brittiska INMOS.

Vad är en transputer?

En transputer var en typ av processor designad för parallell bearbetning – alltså att flera processorer arbetar samtidigt på olika delar av en uppgift. Varje transputer hade ett eget lokalt minne och kunde kommunicera med andra transputers via snabba serielänkar. Den mest avancerade modellen vid tiden var INMOS T800, en 32-bitars CPU med inbyggd flyttalsenhet (FPU).

Tanken med transputers var att enkelt kunna bygga upp nätverk av processorer som kunde skalas i kapacitet beroende på behov – ett slags tidigt klusterkoncept i hårdvara.

Tekniska specifikationer: En arbetsstation i flera nivåer

Atari ATW-800 lanserades 1989 i ett tornformat chassi och bestod av tre huvudsakliga system:

1. Processorenhet

• Primär CPU: INMOS T800-20, 20 MHz, med inbyggd FPU
• RAM: 4 MB (expanderbart till 16 MB)
• Utbyggnad: Upp till 3 “farmkort” – varje kort med 4 extra T800-processorer → totalt 17 transputers

2. I/O-system

• Ett integrerat mini-Atari Mega ST-kort med Motorola 68000 och 512 KB RAM, som skötte:
  • Mus/tangentbord
  • Serieportar
  • Diskettkontroll
  • Bildskärmsutgång

3. Grafiksystem: Blossom

• Grafikprocessor: Blossom, Ataris egen grafiklösning
• VRAM: 1 MB dual-ported video-RAM
• Upplösningar:
  • 1280×960 i 16 färger
  • 1024×768 i 256 färger
  • 512×480 i 16,7 miljoner färger (Truecolor)
• Funktioner: Hårdvarublitter, färgskalning, snabbt bildhantering

4. Lagring

• Intern hårddisk på 44 MB (SCSI)
• 3,5” diskettenhet

Operativsystem: HeliOS

ATW-800 körde HeliOS, ett Unix-liknande operativsystem utvecklat av Perihelion Software. Det var skrivet specifikt för transputerarkitektur och stödde:

• Multitasking och processfördelning mellan processorer
• Kommunikation över transputerlänkar
• X Window System för grafiskt gränssnitt
• Standard Unix-verktyg och utvecklingsmiljö

Eftersom varje transputer hade eget minne men saknade en MMU (Memory Management Unit), hade HeliOS inget minnesskydd, men kunde ändå erbjuda effektiv processfördelning.

Användningsområden och målgrupp

ATW-800 riktade sig till institutioner som arbetade med:

• Vetenskaplig simulering
• Finita elementmetoder
• Bildbehandling och renderingsuppgifter
• Utveckling av parallella algoritmer

Den marknadsfördes inte till traditionella Atari-användare utan snarare till universitet, forskningsinstitut och tekniska laboratorier.

Varför blev den inte en succé?

Trots sin avancerade teknik blev ATW-800 inte en kommersiell framgång. Några skäl till detta var:

• Högt pris (över 5000 GBP)
• Brist på tredjepartsprogramvara
• Svåranvänd utvecklingsmiljö
• Begränsad tillgång (endast ~350 enheter tillverkade)
• Transputer-tekniken blev en återvändsgränd i och med ökningen av flertrådiga CPU:er och SMP (Symmetric Multiprocessing)

Arv och samlarvärde

Även om ATW-800 floppade kommersiellt, har den blivit en eftertraktad samlarobjekt bland retrodatorentusiaster. Dess betydelse ligger i:

• Ett av de första försöken med parallell desktop computing
• Tidigt exempel på distribuerat operativsystem (HeliOS)
• Ursprung till tekniker som kom att påverka Atari Jaguar-konsolen (grafikchip från Blossom-teamet)

Ett fungerande exemplar idag kan vara värt tiotusentals kronor – om du ens lyckas hitta ett.

Bilder

Slutsats

Atari Transputer Workstation var ett teknologiskt djärvt experiment som föregick sin tid. Med en arkitektur baserad på parallella transputers, ett Unix-liknande OS och ett grafiksystem i toppklass var den långt från vad man annars förknippar med Atari. Men med en kort livslängd och liten produktion blev den ett stycke datorhistoria snarare än en kommersiell milstolpe.

Idag är ATW-800 ett fascinerande exempel på vad som händer när ingenjörer får fria tyglar – och vad som ibland händer när marknaden inte är redo för framtiden.

P-avgiften på Vrenavägen i Högdalen höjs från 220 till 670 kr/mån – en höjning som får Marcos Bearcub att protestera. Han har startat en namninsamling och delat ut flygblad för att få med sig grannar. – Jag tänker inte skriva på det nya avtalet, säger han. Familjebostäder menar att avgiften legat still i 20 år, men Marcos hävdar att en inflationsjustering bara motiverar 329 kr. Även garagehyran höjs kraftigt, från 900 till 1 500 kr, vilket fått Daniel Johnsson att starta en egen protest.

Den rödgröna kakistokratröran fortsätter sitt krig mot vanligt folk. Nu pressar Stockholms stads ägda Familjebostäder , upp hyrorna med absurt 200 % på parkeringplaster. . Det här är inte en justering – det är ett rån, sanktionerat av politiker som länge drivit en linje där arbetarklassen får betala notan.

Den som inte har råd att köpa sig in på bostadsmarknaden och bara lyckas få en hyresrätt får nu smaka på den kommunala girigheten. Om skatterna inte räcker, kommer nästa attack via ockerhyror från de allmännyttiga bostadsbolagen – som ironiskt nog en gång skapades för att skydda just vanliga människor.

Det som en gång var ett verktyg för trygg och rättvis bostadspolitik har förvandlats till en kassako åt giriga politiker. Hyresgästerna ses inte längre som människor – de är intäkter på ett Excel-ark. Skamligt.

Fakta om Familjebostäder

Familjebostäder, ägt av Stockholms stad, gjorde 78 miljoner kr i vinst 2023 – en kraftig minskning från 251 miljoner kr året innan. Orsaken var främst ökade räntekostnader och högre avskrivningar.

Källa: Årsredovisning 2023 (PDF)

Fredrik Grufman (MED) vill riva vissa hyreshus i Järfälla istället för att renovera, både av ekonomiska skäl och för att kunna vräka hyresgäster genom att införa tidsbegränsade rivningskontrakt. Han menar att detta även kan minska kriminalitet och olovliga boenden. Dan Engstrand (M) är öppen för rivning om det är ekonomiskt motiverat, men ifrågasätter kalkylen och vill fokusera på trygghetsarbete utan att kommentera Grufmans ordval.

Miljonprogrammen är i förfall. Hus som aldrig borde ha uppförts har nu nått vägs ände – de är dyra att renovera och fyllda av personer utan förstahandskontrakt. Trots skärpt lagstiftning mot olovlig uthyrning frodas en svart marknad där oseriösa aktörer tjänar stora pengar.

Fredrik Grufman säger det som många tänker: det krävs krafttag. Lösdrivare, kriminella och personer som vistas illegalt i landet måste bort från dessa områden. Miljonprogrammens ursprungliga idé om ett folkhem har ersatts av en brutal verklighet – en socialt havererad dystopi, dominerad av migranter som ofta står långt från integration.

En 25-årig taxichaufför från Afghanistan döms till dagsböter efter att ha knuffat och kört på en parkeringsvakt i Skellefteå som gett honom en p-bot. Han uppgav i förhör att vakten betett sig rasistiskt och inte ville lyssna på honom.

Det svenska rättsväsendet har återigen visat sin svaghet. En utländsk medborgare använder våld mot en tjänsteman – och ändå får han stanna kvar i landet. Varför har han inte redan utvisats på livstid?

Det är fullständigt orimligt att våldsamma individer som inte respekterar våra lagar ges fortsatt uppehållstillstånd. Vi måste sluta dalta med dem som inte har här att göra. Sverige är ingen fristad för dem som angriper våra myndighetspersoner.

Här skulle Tidöregeringen verkligen kunna göra skillnad. Att dra på denna våldsbrottsling en spottluva och returnera honom till hemlandet vore att göra hela det svenska folket en god gärning. Har man inte viljan att följa lagen, då har man förverkat rätten att vistas här. Den här taxichauffören borde redan ha varit på väg tillbaka till Afghanistan.

Om lagen inte tillåter utvisning i sådana fall, då måste lagen skrivas om – så att kriminella individer som dessa inte ges möjlighet att stanna i Sverige.

Tidigt liv och militär karriär

Hilding Andersson föddes 9 december 1909 i Solna kommun. Efter militär utbildning tjänstgjorde han som underofficer (flaggmaskinist) vid Stockholms örlogsvarv. Där fick han ansvar för tekniska uppgifter om marina fartyg och anläggningar. Exakt när han anställdes i flottan är inte dokumenterat i öppna källor, men han var verksam där under och efter andra världskriget.

Ideologisk bakgrund och värvning

Andersson var en övertygad kommunist, vilket gjorde honom mottaglig för Sovjetunionens underrättelseorganisation. Säkerhetstjänsten har konstaterat att han värvades i slutet av 1940-talet genom kontakter i Moskva, bland annat via en sovjetisk GRU-officer stationerad i Stockholm. Han blev då inblandad i spioneri åt Sovjet på grund av sin politiska övertygelse. Kontakter med sovjetiska agenter och underrättelsetjänst gjorde att han under några år kartlade svenska försvarsförhållanden åt kommunistiska Kreml.

Spioneriet – Uppgifter och metoder

Under åren 1949–1951 lämnade Andersson sekretessbelagda uppgifter om Sveriges marinförsvar till Sovjetunionen. Bland de hemligstämplade uppgifter han förmedlade ingick:

• Fartygsdispositioner i flottan (t.ex. var svenska örlogsfartyg befann sig).
• Militära anläggningar och beredskap vid örlogsbaserna i Stockholm och Karlskrona.
• Befästningsverk längs Norrlandskusten samt uppgifter om brittiska krigsfartyg som besökte Karlskrona.

För att dölja överlämnandet smugglade Andersson dokument med hemlig information. Vid gripandet påträffade polisen bevis i form av åtta fulltecknade A4-sidor invirade i en cykelpump. Dessa handlingar gällde bland annat Karlskronas marina försvar. Andersson erhöll för detta arbete relativt blygsam ersättning – totalt cirka 4 530 kronor från Sovjetunionen – vilket enligt honom själv inte täckte hans utlägg för bland annat fotoutrustning.

Efter avtjänat fängelsestraff levde Andersson ett tillbakadraget liv under ett annat namn. Han höll sig undan offentligheten och få detaljer om hans civila tillvaro är kända. Han avled den 24 oktober 2007, 97 år gammal, i Solna kommun. Intresset för hans fall återuppväcktes på 2010-talet – 2019 utkom spionjägaren Göran Janrells bok Spionens sista resa om ”marinspionen” Andersson. I Karlskrona finns numera en spionutställning där Anderssons kamera och uniform visar på hans marinsaker som illusterar fallet.

Upptäckt och gripande

Säkerhetspolisen (Säpo) hade redan hösten 1949 börjat övervaka en sovjetisk underrättelseofficer i Stockholm. Under sommaren 1951 upptäcktes att officeren hade kontakt med Andersson. Dessa upptäckter ledde till att Andersson greps i september 1951 och anhölls misstänkt för grovt spioneri. Vid gripandet säkrades bevismaterial – inklusive det dokument som gömts i en cykelpump – vilka pekade på hans hemliga överföringar till Sovjet.

Rättegång och dom

Den 14 november 1951 dömdes Hilding Andersson av Stockholms rådhusrätt till livstids straffarbete för grovt spioneri. Rätten konstaterade att han olovligen överlämnat underrättelseuppgifter till Sovjets underrättelsetjänst. I domen framgår att spioneriet omfattade uppgifter om flottans fartygsfördelning, militära anläggningar samt beredskapen vid örlogsbaserna i Stockholm och Karlskrona, liksom om försvarsanläggningar längs Norrlands kuster och om brittiska örlogsfartyg i Karlskrona. Detta räknades som grovt spioneri och ledde till hårt straff. Andersson ska ha förnekat brottsanklagelserna under rättegången, men domstolen fann bevisningen – bland annat de konfiskerade dokumenten – övertygande.

Liv efter fängelset

Efter fängelsestraffet frisläpptes Andersson tidigt på 1960-talet och bytte då tillfälligt namn. Han drog sig tillbaka från allmänhetens blickfång och syns inte märkbart i samband med andra spionfall. Den officiella informationen om hans liv därefter är begränsad. Han finns begravd på Solna kyrkogård, och anses ha levt i relativ anonymitet fram till sin död 2007. Hans spioneri blev senare föremål för historiska studier: exempelvis har Säpo-veteranen Göran Janrell dokumenterat Anderssons fall i en bok, och föremål från marinspionaget visas i en spionutställning i Karlskrona.

Tidslinje över viktiga händelser

• 1909 – Hilding Andersson föds den 9 december i Solna, Stockholms län.
• 1940-talets slut – Andersson arbetar vid Stockholms örlogsvarv och uppmärksammas för sina kommunistiska sympatier. Han blir värvad av Sovjetunionens underrättelsetjänst (GRU) sent 1940-tal.
• 1949–1951 – Under denna period spionerar Andersson åt Sovjet, bl.a. genom att överlämna uppgifter om flottans fartygsfördelning och örlogsbasers försvar. Säpo inleder 1949 spaning mot en sovjetisk GRU-officer i Stockholm och upptäcker sommaren 1951 att denne har kontakt med Andersson.
• 1951 – I september grips Andersson och anhålls för misstänkt spioneri. Den 14 november döms han av Stockholms rådhusrätt till livstids straffarbete för grovt spioneri.
• 1960-talet – Andersson friges villkorligt tidigt på 60-talet och lever därefter under ett annat namn i det civila.
• 2007 – Hilding Andersson avlider den 24 oktober vid 97 års ålder.

Källor: Sammanställning baserad på nyhets- och försvarskällor samt offentliga handlingar, bl.a. Säpo:s vittnesmål och domstolsprotokoll.

Kommunister och marxister har genom historien konsekvent utgjort ett hot mot Sveriges stabilitet och demokratiska ordning. Deras ideologi är inte bara systemomstörtande – den syftar också till att kväva den fria marknaden, undergräva äganderätten och centralisera makten i statens händer. Nedan följer en koncentrerad genomgång av hur marxistiska idéer har hotat Sverige genom tiderna.

En dag kan dessa subversiva krafter ta sig hela vägen in i regeringskansliet. Det gör det desto viktigare att förstå den destruktiva ideologiska bakgrund som dessa aktörer bär med sig.

Under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget uppfattades kommunismen i Sverige som ett potentiellt hot mot rikets säkerhet, både internt och externt. På hemmaplan bevakades Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, senare Vänsterpartiet) noggrant. SKP hade från sin grund 1919 följt Kominterns 1928-program som krävde proletariatets våldsamma maktövertagande, och redan 1935 konstaterade en parlamentarisk utredning att kommunisternas mål var ”våldsamma omstörtningen” och föreslog partiförbud. Under kriget välkomnade SKP till en början Molotov–Ribbentrop-pakten och Sovjetunionens angrepp på Finland, vilket väckte en ”kraftfull opinionsstorm mot partiet”.

SKP sökte inflytande i fackföreningsrörelsen. Säkerhetstjänstens rapporter beskriver hur SKP:s aktiva medlemmar systematiskt säkrade poster i fackföreningsstyrelser genom att i lugn och ro låta trogna kommunister möta upp och rösta på varandra vid årsmöten. Detta gav dem flera förtroendeposter i viktiga förbund. De valda kommunisterna framstod ofta som kunniga och samarbetsvilliga, vilket gjorde det svårt för motståndare att väcka stridsstämning i fackmötena. På så sätt kunde kommunister utnyttja missnöje i arbetarklassen (t.ex. med pris- och lönestopp under kriget) för att få gehör för radikalare linjer. Även ledande socialdemokrater noterade denna utveckling och reagerade först med att isolera SKP, men sedan med att själva driva mer radikal politik för att motverka kommunisternas inflytande.

Parallellt utförde SÄPO omfattande lojalitetskontroller. Från 1945 byggdes ett centralt register upp med hundratusentals personer med kopplingar till kommunistiska organisationer eller vänstersympatier. Av SÄPO:s organisation framgår att särskilda byråer inrättades för att övervaka SKP: första och tredje byrån vid Säpo ansvarade för kommunistisk bevakning, medan andra byrån hanterade nazister. Säpo förde därför centralt register och utförde personalkontroller inom bl.a. statsförvaltning och försvaret, men kom enligt senare granskning fram till att det inte fanns spår av faktiskt ”kommunistisk infiltration” i myndigheterna. Man fruktade ändå att kommunistsympatisörer i militären eller staten kunde hota rikets säkerhet, och gjorde noggranna bakgrundskontroller av personal på säkerhetskänsliga tjänster.

Utländskt spionage och propaganda

Sovjetunionen och dess allierade bedrev aktiv underrättelseverksamhet i Sverige. Den sovjetiska ambassaden och dess kurirnät utnyttjade diplomatiska täckmantlar för att rekrytera agenter; säkerhetstjänsten bedömde att kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer utgjorde en betydelsefull rekryteringsbas för ryska underrättelsetjänster. Under efterkrigstiden konstaterade Must (militära underrättelsetjänsten) att allt större del av den sovjetiska beskickningens personal utgjordes av underrättelsemän som sökte kontakter i Sverige.

Flera svenska medborgare avslöjades som sovjetiska agenter. År 1951 dömdes t.ex. flottmaskinisten Hilding Andersson (”marinspionen”) till livstids straffarbete för spioneri åt Sovjet. Året därpå dömdes journalisten Fritiof Enbom (”Bodenspionen”) för grovt spioneri och förberedelse till krigsförräderi efter att ha lämnat försvarsuppgifter till Sovjetunionen; även han fick livstids straffarbete. Både Andersson och Enbom var aktiva inom den kommunistiska rörelsen. Enboms avslöjande kom efter att han i berusat tillstånd berättat om sina kontakter med Sovjet – ett erkännande som sägs ha utlöst hans gripande när han läste om Anderssons fall. Andra svenska spioner under kalla kriget inkluderade personer utan formell kommunistisk koppling men rekryterade av Sovjet. Ett känt exempel är överste Stig Wennerström i flygvapnet, som 1963 avslöjades som agent för GRU (Sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Enligt försvarsmakten spionerade Wennerström åt Sovjet under minst 15 år (ca 1948–1963) och hade rekryterats av GRU. Wennerströms underrättelser om svenska försvarsplaner, robotteknik och NATO-samarbete blev ett stort säkerhetspolitiskt klavertramp när de nådde Moskva.

Utöver rena spionfall bedrevs omfattande psykologisk krigföring och propaganda riktad mot Sverige. Sovjet och dess sympatisörer drog nytta av fredsrörelsen och andra frontorganisationer för att påverka opinionen. SKP kopplade fredsfrågor till sin kommunistiska agenda: partiets fredsarbete och propagandan för Sovjet gick ”hand i hand”. SKP-kuriren C.H. Hermansson hävdade vid ett centralkommittémöte 1951 att ”kampen för fred och kampen för socialismen är oupplösligt sammanknutna” och att Sovjet stod ”i spetsen för en världsomfattande fredsfront”. I Sverige engagerade sig SKP starkt i Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådet, ofta under sovjetisk guidning. Fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna reagerade genom att varna för kommunistiska frontorganisationer. Exempelvis gick LO 1958 ut med ett meddelande att Svenska Fredskommittén var ett verktyg för kommunistisk verksamhet, och regeringen vägrade utfärda visum till en kommunistisk fredskongress i Stockholm samma år.

Konkreta fall och händelser

• 1947 – Industribränder: Hösten 1947 uppstod ett stort antal fabrik- och industriolyckor som inledningsvis misstänktes vara kommunistiskt sabotage.
• 1951–52 – Marinspionen och Bodenspionen: Flottmaskinisten Hilding Andersson och journalisten Fritiof Enbom avslöjades 1951–52 som spioner åt Sovjetunionen. Andersson dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för att ha överlämnat hemliga marina uppgifter till den sovjetiska underrättelsetjänsten. Enbom greps efter att ha skrytit om sin spionring och dömdes 1952 till livstids straffarbete för grovt spioneri och krigsförräderi, tillsammans med flera medhjälpare. Båda var aktiva kommunister och deras fall förstärkte bilden av kommunistiska penetrationsförsök i försvarsmakten.
• 1958 – Fredskongressen i Stockholm: I juli 1958 samlades ett par hundra ”fredsdelegater” i Stockholm under rubriken Internationella fackliga fredskongressen. Säkerhetspolisen noterade att kongressen arrangerats utan formell transparens och finansierats av organisationer med kommunistkopplingar. Både LO och SAP tog offentligt avstånd – LO varnade medlemmarna att Svenska Fredskommittén var ett kommunistiskt verktyg, och regeringen stoppade planerade utländska fredsagenter från att få visum. Kongressen blev därför ett tydligt exempel på hur kommunistiska nätverk försökte utnyttja fredsrörelsen för propaganda.
• 1963 – Wennerströmaffären: Den kanske största spionhärvan var avslöjandet av överste Stig Wennerström i juni 1963. Efter 15 års underrättelseverksamhet greps Wennerström under ett rutinärt besök till jobbet. Det framkom att han rekryterats av Sovjetunionens GRU och hade försett Moskva med omfattande militära hemligheter (bl.a. mobiliseringsplaner och signalspaning). Fallhöjden var stor: avslöjandet bidrog till ökad misstro mot kommunistsympatier och stärkte viljan att övervaka vänsterorganisationer.

Dessa och liknande händelser bidrog till att SKP/Vänsterpartiet Kommunisterna förblev hårt övervakade och att misstanken om kommunistiska säkerhetsrisker genomsyrade svensk politik och myndigheters arbete under hela krigsåren och kalla kriget.

Källor: Analysen bygger på offentliga utredningar och säkerhetstjänstmaterial, bl.a. SOU 2002:87 och 2002:90, samt dokument ur riksdagens protokoll. Dessa källor redovisar detaljer om SKP:s politik, Säpos övervakning och konkreta spionfall i Sverige under perioden.

I över två decennier var Volvo 240 en självklar syn på svenska vägar. Med sin kantiga siluett, robusta konstruktion och kompromisslösa säkerhet har modellen skrivit in sig i både svensk bilhistoria och folksjälen. Från lanseringen 1974 till det sista exemplaret 1993 har 240-serien kommit att bli en av Volvos mest älskade och långlivade modeller – både i Sverige och internationellt.

En vidareutveckling av 140-serien

När Volvo 240 introducerades hösten 1974 var den en evolution av den tidigare 140-serien, med förbättrad säkerhet, ny fjädring och uppdaterad design. Den byggdes huvudsakligen i Torslanda, men även i Kalmar och Belgien. Totalt tillverkades över 2,8 miljoner exemplar av 240-serien.

Bilen fanns i tre karosstyper:

• 242 – tvådörrars sedan
• 244 – fyradörrars sedan
• 245 – femdörrars kombi

Självklart! Här är ett stycke som beskriver de viktigaste förändringarna som skedde med Volvo 240 under dess produktionsår:

Årsmodeller och förändringar genom åren

Under sin nästan 20-åriga produktion genomgick Volvo 240 en mängd förändringar – både tekniskt och kosmetiskt – som speglar utvecklingen inom säkerhet, miljökrav och konsumentpreferenser. Redan till modellår 1975 infördes nya stötfångare för att klara amerikanska krockkrav, och under slutet av 70-talet förbättrades motorerna löpande, bland annat med införandet av K-Jetronic bränsleinsprutning i B21E-motorn. År 1981 genomgick bilen sin största designuppdatering hittills, med ny front, bredare grill, ändrade strålkastare och förbättrad inredning. Samma år lanserades 244 Turbo – den första serietillverkade Volvon med turbo.

År 1983 bytte Volvo officiellt benämningssystem och alla versioner kallades därefter bara ”240”, oavsett om det var sedan eller kombi. Samma år infördes även den femväxlade M47-lådan. 1985 introducerades de nya lågfriktionsmotorerna B200 och B230 som ersatte äldre B19/B21/B23, och katalysator blev tillval i många länder. Under andra halvan av 1980-talet skedde förbättringar av ljudisolering, elektriska tillval och rostskydd. 1988 infördes ABS-bromsar som tillval och från 1991 blev det standard. 1991–1993 såldes den slutliga specialversionen 240 Classic/SE, ofta med extrautrustning som elhissar, sportstolar och luftkonditionering.

Sammantaget utvecklades Volvo 240 stegvis från en robust bruksbil till en säkerhetsorienterad, modern klassiker – utan att tappa sin ursprungliga karaktär.

Modellöversikt

Kraft under huven – motoralternativ

Volvo 240 erbjöds med ett stort antal motorer – från bensinmotorer i klassiska röda blocket till VW-byggda dieselaggregat. Även turboversioner dök upp, vilket gav modellen sportigare prestanda.

Urval av motoralternativ

Volvo 262C – italiensk elegans möter svensk ingenjörskonst

Volvo 262C Bertone lanserades 1977 och baserades på Volvo 264. Den tillverkades i Volvos belgiska fabrik men slutmonterades hos Bertone i Turin. Med lägre taklinje, exklusiv inredning och vinylklätt tak var 262C en ovanlig syn – och idag ett eftertraktat samlarobjekt.

Volvo 260-serien – när lyx stod i fokus

Volvo 260 (264 och 265) var en mer påkostad version av 240, med V6-motor, träpaneler och högre utrustningsnivå. Många komponenter levde senare vidare i standardmodeller. 260-serien byggdes mellan 1974 och 1982.

Motorer i 260-serien

Volvo 240 i DDR – svensk lyxbil bakom järnridån

Mellan cirka 1980 och 1990 exporterade Volvo ett antal 244 DL till Östtyskland. Dessa gick till staten, polisen, posten eller högt uppsatta partifunktionärer. Modellerna var enkla men robusta, ofta med B21A-motor och manuell låda. För östtyskar var detta rena lyxbilar – med komfort och prestanda som vida översteg inhemska alternativ som Trabant eller Wartburg.

Idag är dessa exemplar eftertraktade rariteter, särskilt om de är välbevarade med ursprungsdokumentation.

En säkerhetsförebild

Volvo 240 var inte bara känd för sin hållbarhet – utan också för sin säkerhet. Modellen fick flera internationella utmärkelser och användes som referensbil vid amerikanska krocktester. Den var bland de första att erbjuda krockskyddszoner, säkerhetsbälten med rullspärr och dubbla bromskretsar. Kombin utsågs till säkraste bil i sin klass i USA under slutet av 80-talet.

Från bruksbil till samlarfavorit

Volvo 240 är idag en älskad klassiker. Många entusiastägare renoverar sina bilar till originalskick, medan andra bygger om till sport- eller elversioner. Turbo- och GLT-modeller är särskilt eftertraktade, liksom sällsynta versioner som 262C Bertone eller DDR-exporter. Reservdelstillgången är fortfarande god, och det finns ett starkt community kring modellen.

En tidlös svensk ikon

När sista Volvo 240 rullade av bandet 1993 kallade Volvo den för en “levande legend”. Med sitt enkla men kraftfulla uttryck, sin långa livslängd och sin roll i vardagen för miljontals förare har Volvo 240 för evigt förankrats som en av svensk bilindustris viktigaste skapelser.

Staden inför p-avgifter i bl.a. Stureby och Tallkrogen. Boende kan välja 300 kr/mån. Syftet är att frigöra platser och minska klimatpåverkan. Dennis Wedin (M) kritiserar beslutet som ”ännu ett dråpslag som gör det dyrare att ta sig fram i Stockholm”.

I början av 80-talet lade man ner idiotanstalterna som Långbro och Beckomberga. Patienterna från dessa anstalter valde att bilda Miljöpartiet.

Miljöpartiet har länge bedrivit en politik som slår direkt mot vanliga arbetare. I stället för att lösa trafikproblem eller förbättra kollektivtrafiken väljer de gång på gång att straffa bilpendlare med nya avgifter – även där ingen trängsel finns.
Kollektivtrafiken i Stockholm är en katastrof sedan 2022, då den rödgröna kakistokratiska röran fick makt i regionen. Vi stockholmare har numera en sjukvård som liknar den soldaterna fick vid slaget om Verdun, och kollektivtrafiken påminner mycket om den standard som ett land i tredje världen erhåller.
Det handlar inte längre om miljö, utan om ideologisk klåfingrighet. MP-politiker, som ofta själva lever bekvämt med skattefinansierade förmåner, driver igenom beslut som försvårar vardagen för människor som kämpar för att få livet att gå ihop. Det är inte ovanligt att MP-politiker åker taxi för stora summor – för att slippa möta vanligt folk i kollektivtrafiken.
Från trängselskatter till nya parkeringsavgifter – partiets politik har blivit en jakt på vanligt folk som använder bilen för att arbeta, hämta barn eller ta hand om äldre. Det är inte grön politik. Det är arrogant maktutövning.

Smartphones för samtal, SMS och enkel surf – men var vaksam på NFC-stödet om du använder BankID

Idag är det nästan omöjligt att leva helt utan smartphone. Allt från e-post till BankID och kontakt med vården kräver en uppkopplad enhet. Samtidigt har de flesta telefoner i butik ett startpris över 2200 kronor – trots att många bara behöver ringa, skicka meddelanden och kolla e-post.

Hos många banker krävs idag NFC-stöd i telefonen för att man själv ska kunna hämta ett BankID genom att skanna sitt pass eller ID-handling.
Det kan dock vara så att vissa banker fortfarande tillåter att man hämtar ut BankID utan att behöva skanna pass eller ID – till exempel genom att logga in med besöka bankkontor, säkerhetsdosa, kodkort eller ett tidigare BankID.

❗ Varför är NFC viktigt?

NFC (Near Field Communication) används bland annat av:

• Mobilt BankID med fysisk ID-avläsning (t.ex. pass/NFC)
• Digitala körkort (kommande)
• Kontaktlösa betalningar i butiker
• E-legitimation i butik, myndigheter eller e-tjänster

Om telefonen inte har NFC kan vissa funktioner i BankID fungera dåligt eller inte alls.

Topp 5 budgettelefoner 2025 för under 1500 kronor

Många tror att en fungerande smartphone måste kosta flera tusen kronor. Men faktum är att det finns pålitliga Android-telefoner i budgetklassen som klarar samtal, sms, e-post och enkel surf utan problem. I den här artikeln listar vi fem modeller under cirka 1300 kronor – perfekt för dig som vill ha en billig, fungerande telefon.

När man köper telefoner i budgetklassen finns det några saker man bör ha klart för sig.
Det handlar ofta om modeller med en äldre version av Android – trots att den senaste versionen (år 2025) är Android 15.

Varför spelar Android-versionen roll?

Om Android-versionen är för gammal, kan vissa appar sluta fungera eller inte ens gå att installera.

Exempelvis kräver vissa BankID-versioner, Google Maps och nyare säkerhetsappar att man har minst Android 11 eller 12.

Dessutom får budgettelefoner sällan några uppdateringar alls. Det betyder att du kan bli fast på en äldre version med sämre säkerhet och kompatibilitet – redan efter ett år.

Det går alltså inte att jämföra med exempelvis en iPhone, som ofta får iOS-uppdateringar i upp till fem–sex år. På Android-sidan är långvarigt stöd oftast reserverat för dyrare modeller från exempelvis Google, Samsung och Sony.

1. TCL 501

Pris: ca 800–999 kr
Skärm: 6,0″ IPS LCD, 540×1092 pixlar, 60 Hz
Processor: MediaTek Helio G36 (8x Cortex-A53, 2.2 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~114 372, Geekbench 5: 142 / 514
RAM / Lagring: 2 GB / 32 GB + microSD upp till 1 TB
Kamera (bak / front): 5 MP / 2 MP
Batteri: 3000 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 14 (Go Edition)
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Mycket billig
• Kompakt och enkel
• Android Go optimerad för svagare hårdvara

Nackdelar:

• Lågupplöst skärm
• Svag kamera och prestanda
• Klarar inte BankID med ID-skanning

2. Xiaomi Redmi 9AT

Pris: ca 999–1190 kr
Skärm: 6,53″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 60 Hz
Processor: MediaTek Helio G25 (8x Cortex-A53, 2.0 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~102 778, Geekbench 5: 137 / 497
RAM / Lagring: 2 GB / 32 GB + microSD upp till 512 GB
Kamera (bak / front): 13 MP / 5 MP
Batteri: 5000 mAh, 10W, microUSB
Operativsystem: Android 10 med MIUI 12
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Stor skärm och lång batteritid
• Stabil för enklare användning
• Bra byggkvalitet för priset

Nackdelar:

• Ingen NFC
• Låg RAM och äldre Android
• Saknar fingeravtrycksläsare

3. Motorola Moto E22

Pris: ca 1190–1290 kr
Skärm: 6,5″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 90 Hz
Processor: MediaTek Helio G37 (8x Cortex-A53, 2.3 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~118 448, Geekbench 5: 174 / 952
RAM / Lagring: 3 GB / 32 GB + microSD
Kamera (bak / front): 16 + 2 MP / 5 MP
Batteri: 4020 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 12
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Dolby Atmos-stereo
• 90 Hz skärm för mjuk upplevelse
• Bra ljud och design för prisklassen

Nackdelar:

• Ingen snabbladdning
• Begränsad kamera och multitasking
• Klarar inte BankID med NFC-pass

4. Realme Note 60

Pris: ca 1290–1390 kr
Skärm: 6,74″ HD+ IPS LCD, 720×1600, 90 Hz
Processor: Unisoc T612 (2x Cortex-A75 + 6x Cortex-A55, 1.8 GHz)
Benchmark: AnTuTu v10 ~231 893, Geekbench 5: 422 / 1509
RAM / Lagring: 4 GB / 128 GB + microSD upp till 2 TB
Kamera (bak / front): 32 MP / 5 MP
Batteri: 5000 mAh, 10W USB-C
Operativsystem: Android 14 med Realme UI 5.0
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Mycket lagring för pengarna
• 90 Hz skärm och IP64-klassning
• Fungerar bra för e-post, BankID med kod, surf

Nackdelar:

• Ingen NFC
• Svag selfiekamera
• Klarar inte BankID-pass-skanning

5. Samsung Galaxy A05s

Pris: ca 1290–1490 kr
Skärm: 6,7″ FHD+ PLS LCD, 1080×2400, 90 Hz
Processor: Snapdragon 680 (4x Kryo 265 Gold + 4x Kryo 265 Silver)
Benchmark: AnTuTu v10 ~290 292, Geekbench 5: 385 / 1550
RAM / Lagring: 4 GB / 64 GB + microSD
Kamera (bak / front): 50 + 2 + 2 MP / 13 MP
Batteri: 5000 mAh, 25W snabbladdning
Operativsystem: Android 13 med One UI Core
NFC / BankID med pass: Nej

Fördelar:

• Bäst prestanda i testet
• Skarp skärm och bra kamera
• Klarar vardagsanvändning och appar galant

Nackdelar:

• Saknar NFC
• Något högre pris (men fortfarande prisvärd)
• Kan inte skanna ID för BankID

Slutsats: Tänk på NFC om du behöver BankID fullt ut

Alla telefoner i denna lista är budgetmodeller som klarar grundläggande användning som samtal, sms, surf och BankID-inloggning med kod. Men ingen av dem har NFC, vilket innebär att du inte kan hämta nytt BankID genom att skanna pass eller ID.

Vissa banker tillåter fortfarande hämtning av BankID utan NFC (t.ex. via bankdosa eller befintligt BankID), men trenden är att NFC krävs allt oftare.

Jämförelsetabell

Tekniska specifikationer

Benchmarkjämförelse (AnTuTu v10)

Strejken på Tidaholmsanstalten växer – nära 120 intagna protesterar mot minskad frukost och kvällsmat. Mjölk, yoghurt och ägg har skurits ner. Budgeten på 58 kr räcker inte längre.

Fångarna på Tidaholmsanstalten klagar – men att de kostar samhället 3 800 kronor per dygn tycks inte bekymra dem. Det handlar om hårdbarkade brottslingar som visat noll hänsyn till sina offer, men som ändå förväntar sig omsorg och bekvämlighet bakom murarna.

De får 58 kronor om dagen – fullt tillräckligt i ett storhushåll – men det gnälls ändå. Samtidigt lider Sverige av Magdalena Andersson-effekten: skenande inflation, lågkonjunktur och ett samhälle där allt blivit dyrare.

Och vem är det vi pratar om? Barnamördare, pedofiler och tungt kriminella – individer med negativt samhällsvärde som nu vårdas på skattebetalarnas bekostnad. Hur mycket ska en brottsling få kosta?

Dagens dygnskostnad är en skam. Kriminalvården har tappat kontrollen, saknar kostnadsdisciplin och fortsätter att pytsa ut miljarder på människor som själva förstört sina chanser i samhället. Det är dags att ifrågasätta hela modellen.

Ett av Tidöregeringens största misslyckanden är att Kriminalvården inte strypts på budgeten. Förhärdade brottslingar sitter och frossar som om de vore på spa – medan vanliga svenskar kämpar med matpriser och elräkningar. På Tidaholmsanstalten beter sig fångarna som bortskämda barn, men det är Svensson som får ta notan.

Moderaterna i Stockholm vill pausa byggloven för två moskéer i Skärholmen och Rinkeby i väntan på en statlig utredning om utländsk finansiering av trossamfund. Christofer Fjellner (M) uttrycker oro för påverkan från Iran och islamister i Saudiarabien. Socialdemokraterna påpekar att projekten grundar sig i tidigare moderata beslut. Fjellner menar att ny information motiverar en paus och säger att även rysk finansiering av kyrkor bör undvikas.

Sent ska syndarna vakna – men nu är det bråttom

Moderaterna i Stockholm har länge varit pådrivande i planerna på en jättemoské i Skärholmen – trots att det redan finns en stor moské i Fittja, bara några kilometer bort. Kritiska röster har ignorerats. Säkerhetspolitiska farhågor har viftats bort.

Men nu vaknar man. Plötsligt inser man att regimer som Iran varit med och finansierat projektet. Plötsligt förstår man att det finns en baksida med att låta religiösa banditstater använda svenska moskébyggen som brohuvuden för inflytande.

Vi skulle aldrig acceptera en rysk flottbas på Fårö. Men att lede fi får bygga moskéer på svensk mark – det har gått alldeles för länge utan ifrågasättande.

Det är hög tid att sätta stopp.

Andra artiklar i samma ämne :

Demokratin är hotad om Sverige fortsätter ta emot fler muslimer. Under sharialagar skulle det kunna bli straffbart att fira svensk midsommar.

Om de rödgröna vinner valet blir det dyrare att tanka. MP vill höja reduktionsplikten och införa ett nytt utsläppssystem, vilket kan öka bensin- och dieselpriset med 6–7 kr/liter. Amanda Lind: ”Det måste bli dyrare – Vi vill jävlas med Svensson.”

På 80-talet stängde Sverige sina mentalsjukhus och idiotanstalter. I stället för vård valde man att släppa ut personer med grav verklighetsförlust och samhällsfarliga tendenser rakt ut i samhället. Några av dem hittade varandra, bytte tvångströjor mot tygkassar – och grundade Miljöpartiet. Resten är en tragisk del av svensk nutidshistoria.

Miljöpartiet har sedan dess varit ett destruktivt virus i svensk politik. Med bara några procent av rösterna har de gång på gång kidnappat beslutsfattandet och kört över sunt förnuft. Stockholm är idag en splittrad stad med böteszoner för bilister – en mardröm signerad MP. Deras så kallade miljötänk är i praktiken ett krig mot arbetare, pensionärer och barnfamiljer.

Men det stannar inte där. MP har varit pådrivande bakom en havererad migrationspolitik utan styrning, utan krav, utan ansvar. När bostadsbristen exploderade och parallellsamhällen växte fram valde MP att skylla på ”klimatet” och ”diskriminering” – samtidigt som svenskar får sina bostadsköer förstörda och sin trygghet söndersprängd.

Och nu – som kronan på verket – vill Miljöpartiet höja bensinpriset med ytterligare 4 till 6 kronor per liter. Inte för att rädda världen. Utan för att straffa dig. För att straffa Svensson. Kör du 100 mil i månaden? Då ska du minsann pröjsa 1840 kr extra – varje månad – bara för att leva ett vanligt liv.

Detta är inte klimatpolitik. Det är politisk sadism.

Miljöpartiet föraktar vanliga människor. De vill ha ett samhälle där bilen står still, elen är ransonerad, maten är insekter och gränserna är öppna. Allt annat ska straffbeskattas eller förbjudas.

Rösta bort galenskapen – innan du måste be om tillstånd för att tanka bilen och andas ut samtidigt.

Filmer om andra världskriget

Kommentar: Citaten ovan beskriver filmens handling och fokus och är hämtade från betrodda källor. Streamingtjänsterna är aktuella för Sverige (vissa titlar kan också hyras via Apple TV).

TV-serier och miniserier om andra världskriget (USA)

Kommentar: Serien Band of Brothers och The Pacific är producerade av Spielberg/Hanks för HBO och är tillgängliga på tjänsten Max (tidigare HBO Nordic). Masters of the Air är en ny Apple TV+-serie (2024). Krigets vindar och Krigets skugga är äldre amerikanska miniserier som i svensk tappning kan ses via SVT/Viaplay eller hyras, och skildrar familjers erfarenheter i krigets värld. Catch-22 och Hogan’s Heroes ger alternativa eller komiska perspektiv på kriget.

Källor: Filmtitlar och handlingar är hämtade från bl.a. Wikipedia och filmartiklar. Streamingtjänsterna är aktuella för Sverige (information från tjänsternas egna sidor och nyhetskällor).

För 80 år sedan avslöjade de allierade det obeskrivliga barbariet i de nationalsocialistiska utrotningslägren. Omkring sex miljoner judar mördades kallblodigt i gaskammare av nationalsocialisterna.

I dag sprider kommunisten Lorena Delgado Varas (V) grovt judehat som reaktion på Israels kamp mot terrorismen. Trots massiv kritik vägrar hon att lämna sin plats i riksdagen. Att en riksdagsledamot som öppet uttrycker antisemitism får sitta kvar och lyfta skattefinansierad lön är en skam för hela det demokratiska systemet.

Hon må vara politiskt fredlös, men med riksdagslön kan även en kommunist leva som en kung. Hennes store förebild Stalin var inte bara diktator – han var också bankrånare. Likheterna är slående.

Här är 10 konkreta punkter som belyser vad som sannolikt skulle hända i Sverige ur ett västerländskt perspektiv om sharialagar infördes och islam blev dominerande:

1. Yttrandefriheten begränsas
   – Kritik av islam, Muhammed eller religiösa normer kan bli förbjuden som hädelse, vilket stoppar satir, konst och fri debatt.
2. Kvinnors rättigheter försämras
   – Kvinnor kan få sämre arvsrätt, begränsad rörelsefrihet, slöjtvång och mindre rätt i domstol jämfört med män.
3. Rättssäkerheten urholkas
   – Rättssystemet kan ersättas eller kompletteras av religiösa domstolar som dömer utifrån Koranen snarare än sekulär lag.
4. Religionsfriheten blir asymmetrisk
   – Att konvertera från islam eller vara ateist kan förbjudas eller bestraffas, i strid med västerländsk trosfrihet.
5. Sexuell läggning kriminaliseras
   – Homosexualitet kan förbjudas eller bestraffas med fängelse eller värre – i direkt konflikt med västvärldens syn på mänskliga rättigheter.
6. Sekulär utbildning ersätts delvis av religiös
   – Skolplanen kan innehålla obligatorisk undervisning i islam och könssegregering kan införas i undervisningen.
7. Kultur och nöjen stryps
   – Musik, dans, filmer och konst som upplevs som ”osedliga” kan förbjudas. Prideparader och liknande evenemang stoppas.
8. Ekonomin påverkas kraftigt
   – Ränta förbjuds, vilket slår ut bolån, pensionssparande och hela banksystemet. Alkohol och spelindustrier avskaffas.
9. Välfärdssystemet islamiseras
   – Statlig välfärd kan ersättas eller kombineras med obligatorisk zakat (allmoseskatt för muslimer), vilket skapar ojämlikhet.
10. Politiska friheter begränsas
    – Partier och organisationer som strider mot islamiska värderingar kan förbjudas, och demokratiska institutioner förlorar självständighet.

Vad händer med Sverige om sharialagar införs? – En västerländsk spegling

Att föreställa sig ett Sverige där en muslimsk majoritet inför islamisk lagstiftning, till exempel sharialagar, innebär att man tänker sig en total samhällsomvandling. Ur ett västerländskt perspektiv – präglat av sekularism, individuell frihet och demokratiska principer – väcker ett sådant scenario flera allvarliga frågor. Vad händer med kvinnors rättigheter, yttrandefriheten, religionsfriheten och hela rättssystemets grundvalar?

1. Demokratins och rättsstatens försvagning

I västerländska demokratier ses lagar som något som formas av folkets vilja genom fria val, oberoende av religiösa dogmer. Sharialagar däremot bygger på religiösa texter och tolkningar som i praktiken står över folkviljan. Det innebär att lagstiftning inte längre kan kritiseras, omprövas eller förkastas genom politisk debatt – något som är fundamentalt i västerländsk demokrati.

Än mer problematiskt är att sharialagar ofta gör skillnad på människor beroende på kön, religion eller sexualitet. Principen att “alla är lika inför lagen” – en bärande pelare i västerländsk rättstradition – sätts därmed ur spel. Västvärldens rättsstat bygger på universella rättigheter, medan sharialagar ofta tillämpar olika regler för muslimer och icke-muslimer, män och kvinnor.

2. Begränsad yttrande- och konstfrihet

I ett västligt samhälle är det tillåtet att skämta om religion, ifrågasätta traditioner och provocera genom konst. Det är till och med ett uttryck för ett friskt samhälle. Under sharialag är kritik av religion – särskilt islam och profeten Muhammed – inte bara socialt tabu utan kan vara ett straffbart brott. Detta står i skarp kontrast till västerländska normer där religionskritik är en del av det offentliga samtalet.

Konsekvenserna skulle vara omfattande: böcker, filmer, konstutställningar och tidningsartiklar som idag är tillåtna skulle kunna förbjudas eller censureras. Debattklimatet tystnar, självcensur ökar, och det fria ordet dör långsamt. Västvärldens idé om tankens och ordets frihet riskerar att försvinna i ett samhälle där tro skyddas från granskning.

3. Kvinnors rättigheter urholkas

Jämställdhet mellan könen är en självklarhet i väst, men inom strikt islamisk rätt har män ofta en juridisk fördel. Exempelvis kan kvinnor i många tolkningar av sharialag bara ärva hälften så mycket som män, och deras vittnesmål väger mindre i domstol. Månggifte för män kan tillåtas, medan kvinnor nekas samma rätt.

Ur västerländskt perspektiv är detta oacceptabelt. Den svenska könsneutraliteten i lagstiftning och familjerätt skulle ersättas med könsspecifika regler, ofta till kvinnans nackdel. Detta skulle upplevas som en direkt tillbakagång från de framsteg västvärlden kämpat för under flera generationer.

4. Religionsfriheten blir asymmetrisk

Religionsfrihet i väst handlar inte bara om rätten att tro – utan också rätten att låta bli, byta tro eller lämna religionen. I många länder med sharialagar är konvertering från islam förbjudet eller förenat med sociala och juridiska straff. Ateism kan ses som ett brott, och missionerande från andra religioner mot muslimer kan förbjudas.

Detta strider direkt mot västerländska idéer om trosfrihet. Det skulle innebära att Sverige inte längre är ett fritt land i egentlig mening, utan ett där vissa trosuppfattningar har privilegierad ställning och andra motarbetas eller förbjuds.

5. Ekonomisk omdaning och minskad individuell frihet

Västvärlden är ekonomiskt uppbyggd kring fria marknader, privat egendom och räntesystem. Sharialagen förbjuder ränta (riba), vilket innebär att hela det svenska finanssystemet – från bolån till pensionssparande – skulle behöva omarbetas. Samtidigt styr sharialagar vad man får arbeta med (t.ex. inga alkoholrelaterade eller “osedliga” verksamheter), vilket kraftigt inskränker individens valfrihet i yrkeslivet.

Många kvinnor kan tvingas ut från arbetslivet, särskilt om normer om könssegregering eller ”kvinnans plats i hemmet” stärks. Det är ett enormt avsteg från västerländsk syn på yrkesmässig självförverkligande och jämlik ekonomi.

6. Kultur och livsstil stryps

Det som ofta definierar västvärlden – musik, dans, konst, personlig klädstil, fria relationer, individualism – krockar med konservativa islamiska ideal. Slöjtvång, förbud mot “osedlig” musik eller dans, könssegregering på offentliga platser och förbud mot alkohol skulle dramatiskt förändra vardagen. Det offentliga rummet skulle inte längre präglas av pluralism utan av religiös likriktning.

Det svenska midsommarfirandet, pridefestivaler, pubkulturen, samskolor, jämställdhetsprojekt och konstnärlig frihet är exempel på sådant som skulle hotas eller försvinna helt. Från västerländskt håll kan detta ses som en förlust av kulturell mångfald, livsglädje och det öppna samhället.

Kristna i Egypten: Erkänd minoritet i ett system som diskriminerar

Egypten lockar tusentals svenskar varje år – men få inser hur kristna behandlas där. Den verkligheten kan bli vår egen, om Sverige fortsätter att öppna dörren för massinvandring från muslimska länder.

En västerländsk spegling med stöd i fakta och rapporter

Kristna i Egypten – främst tillhörande den koptisk-ortodoxa kyrkan – utgör cirka 10–15 % av befolkningen i ett land där islam är statsreligion. Trots formellt erkännande lever kristna egyptier i en verklighet präglad av diskriminering, rättsliga begränsningar och periodiskt våld. Ur ett västerländskt perspektiv – där jämlikhet inför lagen, religionsfrihet och yttrandefrihet är grundläggande värden – väcker detta allvarlig oro.

Religionsfrihet på pappret – begränsningar i praktiken

Enligt Egyptens konstitution (artikel 64) erkänns kristendom som en av de tillåtna religionerna. Samtidigt slås det i artikel 2 fast att ”islam är statens religion och principerna i islams sharia är huvudkällan till lagstiftningen”. Detta innebär att kristna får utöva sin tro, men under överinseende av ett system där islam har företräde.

Exempel:

• Konvertering till islam accepteras och underlättas.
• Konvertering från islam till kristendom är i praktiken omöjlig.
• Kristna konvertiter nekas ofta identitetshandlingar eller utsätts för trakasserier.

Human Rights Watch:
”Kristna konvertiter från islam kan inte lagligt få ändra sin religiösa tillhörighet i ID-handlingar, vilket utsätter dem för juridiska och sociala svårigheter.”
(Rapport 2021)

Begränsad tillgång till bygglov, utbildning och inflytande

Att bygga eller renovera kyrkor i Egypten kräver särskilda tillstånd – en byråkratisk process som ofta stoppas av lokala myndigheter eller motstånd i närområdet. En lag från 2016 skulle förenkla tillstånden, men enligt USCIRF (U.S. Commission on International Religious Freedom) står över 3000 kyrkor fortfarande i kö för legalisering.

Samtidigt:

• Moskéer byggs utan motsvarande restriktioner.
• Kristna barn får ofta islamisk undervisning i skolan.
• Kristna är grovt underrepresenterade i parlamentet – endast 1–2 % av ledamöterna är kristna, ofta handplockade.

Amnesty International:
”Kristna skolbarn utsätts för diskriminering i klassrum och läroplanen är partisk till fördel för islam.”

Våld, hot och kollektiv bestraffning

Förutom strukturell diskriminering utsätts kristna egyptier regelbundet för våld – särskilt i landsbygdsområden i södra Egypten. Mellan 2011 och 2017 dokumenterade Open Doors över 100 attacker mot kyrkor och kristna egendomar.

Exempel på attentat:

• 2016: Bombdåd mot Sankt Petrus och Paulus-kyrkan i Kairo – 29 döda.
• 2017: Två självmordsattacker mot kyrkor på Palmsöndagen – 45 döda.
• 2018: Beväpnat överfall mot pilgrimer i Minya-provinsen – 7 döda.

Open Doors (World Watch List 2024):
”Kristna i Egypten är utsatta för våld, hot, diskriminering och social exkludering – ofta utan att gärningsmännen ställs till svars.”
(Egypten rankas som nr 38 bland världens farligaste länder för kristna.)

Reformer med begränsad effekt

President Abdel Fattah al-Sisi har vid flera tillfällen uttryckt stöd för de kristna och närvarar årligen vid den koptiska julmässan – en symboliskt viktig gest. En ny lag 2016 syftar till att underlätta kyrkobyggande, och vissa kristna har tillsatts i regeringen.

Men enligt Freedom House och Human Rights Watch är dessa åtgärder främst kosmetiska.

Freedom House (2023):
”Kristna har begränsat utrymme att uttrycka sig offentligt om diskriminering, och konstitutionella reformer har inte förändrat deras verklighet.”

Slutsats: Erkända men inte jämlika

De kristna i Egypten är inte förbjudna att tro, men deras frihet är kraftigt begränsad i jämförelse med västerländska normer:

• Rättssystemet diskriminerar dem.
• Sociala normer och lokal administration motverkar deras jämlikhet.
• Våld och hot mot kristna sker med bristande rättsligt skydd.
• Kyrkor och religiösa uttryck kontrolleras hårt.
• Konstitutionens islamiska dominans genomsyrar hela samhällsapparaten.

Det handlar alltså om en paradox: en formellt erkänd minoritet – som ändå lever under osäkerhet och förtryck. Sett med västerländska ögon är det ett brott mot grundläggande principer om religionsfrihet, rättssäkerhet och människovärde.

📚 Källor:

• Amnesty International – Egypt country reports 2022–2023
• Human Rights Watch – Discrimination against Copts in Egypt
• USCIRF Annual Report 2023: Egypt
• Open Doors – World Watch List 2024
• Freedom House – Freedom in the World: Egypt
• Egyptens konstitution (artiklar 2, 64, 235)

Slutsats

För någon som är van vid ett västerländskt samhälle – där individens frihet, rättsäkerhet, jämställdhet, sekularism och öppen kultur är självklarheter – skulle ett samhälle styrt av islamisk lagstiftning innebära stora inskränkningar. Det är inte bara lagar som ändras, utan hela världsbilden: från ett samhälle där människan styr sitt öde, till ett där en religiös tolkningsram styr vad som är tillåtet och förbjudet.

Att diskutera dessa frågor öppet och nyanserat är inte islamofobi – det är ett försvar för de principer som utgör grunden i det västerländska frihetssamhället. Frågan är: vad är vi beredda att offra, och var går gränsen för förändring?

Sverige delar fortfarande ut medborgarskap som om det vore godis. Migrationsverket har gång på gång kritiserats för att bevilja svenskt medborgarskap till personer vars identitet inte ens är ordentligt fastställd. Det är ett allvarligt svek mot det svenska folket och skapar ett inre hot emot vanliga Svenskar.

Kraven för att bli svensk medborgare är skrattretande låga. Det räcker med att ha bott här några år – och du kan till och med ha ett brottsregister. Har du blivit dömd för ringa stöld? Inga problem – du är ändå välkommen som ny medborgare. Det är fullständigt oacceptabelt. Svenskt medborgarskap måste vara något du förtjänar, inte något du får trots att du har brutit mot våra lagar. Endast den som kan uppvisa 100 % fläckfritt förflutet ska ha rätt att bli svensk medborgare.

Det måste sättas stopp för att människor från tredje världen utan relevant kompetens, lojalitet eller respekt för våra värderingar får fotfäste i vårt land. Sverige behöver ett omedelbart och permanent migrationsfilter mot tredje världen – annars står vi inför en framtid av ökande kriminalitet, sociala konflikter och ett samhälle som riskerar att implodera.

Tidöregeringen har misslyckats med att införa den lagändring som skulle möjliggöra livstids utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan. Det är ytterst anmärkningsvärt och visar tydligt på ett politiskt misslyckande – man klarar inte av att rensa bort kriminella element som saknar såväl rötter som lojalitet till Sverige.

Svenska fängelser ska vara till för dem som tillhör den Svenska folkstammen. Har man ett medborgarskap i ett annat land och begår brott här, ska möjligheten att stanna i Sverige förverkas – permanent.

Vi måste åter göra Sverige tryggt ingen,
Ett straff = livstrid utvisning.

Grundig Satellit 2100 var en avancerad och kraftfull flerbandsradio från den tyska tillverkaren Grundig. Den lanserades 1976 som en vidareutveckling av Satellit 2000 och tillverkades fram till cirka 1979. Apparaten blev snabbt populär bland radioentusiaster och DX-lyssnare som ville ha tillgång till internationella radiosändningar med god ljudkvalitet och hög känslighet.

Typ och användningsområde
Satellit 2100 är en portabel världsmottagare som täcker långvåg, mellanvåg, kortvåg och FM. Den är utformad för att lyssna på både lokala och avlägsna rundradiostationer. Trots att den var portabel, var den stor och tung nog (ca 6,3 kg) för att främst användas som en stationär radio i hemmet eller på kontor.

Tekniska specifikationer

• Frekvensomfång:
  • Långvåg: ca 150–400 kHz
  • Mellanvåg: 510–1600 kHz
  • Kortvåg: 1,6–30 MHz (uppdelat i 10 band)
  • FM: 87,5–108 MHz
• Kretstyp: Superheterodyn med dubbel mellanfrekvens för högre kortvågsband
• Mellanfrekvenser: 2 MHz / 460 kHz (AM), 10,7 MHz (FM)
• Ljud: Mono med två högtalare (bas/diskant), uteffekt 2,5–4 W
• Strömförsörjning: 6 x 1,5 V batterier (D-cell), 110–240 V AC, eller 9–15 V DC
• Mått: ca 46 x 27 x 12 cm
• Vikt: ca 6,3 kg

Funktioner och handhavande
Satellit 2100 har ett användargränssnitt med tre horisontella skalor, signalstyrkemätare och separata rattar för volym, bas, diskant samt avstämning. Kortvågsbanden väljs via en vridbar bandtrumma. Bandbredden på AM kan växlas mellan smal och bred för att minska störningar. FM-bandet har automatisk frekvenskontroll (AFC). Apparaten har uttag för hörlurar, extern antenn, bilantenn, bandspelare och extern högtalare.

Historisk betydelse
Modellen representerade höjdpunkten av Grundigs analoga radioteknik innan digitala mottagare tog över. Den är i stort sett identisk med Satellit 2000 men med uppgraderade komponenter och ett förändrat yttre. Satellit 2100 blev den sista helt analoga modellen i serien, då nästa modell (Satellit 3000) införde digital display.

Samlarvärde idag
Satellit 2100 är idag ett eftertraktat samlarobjekt bland kortvågsentusiaster. Ett exemplar i gott skick säljs ofta för mellan 1500 och 3000 kr. Kompletta exemplar med originaltillbehör, såsom SSB-tillsats, manual och kartong, kan vara värda betydligt mer. Vanliga defekter är skadade antenner och slitage på kontakter och reglage.

Slutsats
Grundig Satellit 2100 är en ikonisk apparat som kombinerar teknisk precision med hög ljudkvalitet. Den utgör ett stycke radiohistoria från en tid då internationell radiolyssning krävde både kunskap och rätt utrustning. För samlare och nostalgiker är den fortfarande en högt skattad klassiker.

Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)

Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.

I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.

Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information

Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.

Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.

Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.

Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.

Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)

Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.

År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.

Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.

Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.

Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil

Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.

I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.

Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.

Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.

Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning

I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.

Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.

En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.

Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand

Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.

När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.

Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.

Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.

I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.

Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.

Vi har sett det förut. När Luciabeslutet skrotades på 90-talet öppnade man portarna för kriminella nätverk från forna Jugoslavien – och Sverige betalade priset. Runt år 2000 fortsatte ansvarslösa politiker att blunda för verkligheten, trots att problemen växte framför ögonen på dem.

Inte ens efter terrordådet den 11 september 2001 insåg man faran med att släppa in icke-västerländska invandrare i Europa, utan gjorde det istället ännu enklare att komma hit från tredje världen.

År 2015 nådde naiviteten sin kulmen, då en svag begåvad statsminister stod och mässade om att ”i mitt Europa bygger vi inga murar” – medan gränserna stod vidöppna för allehanda brottslingar från tredje världen.

Idag lever vi med konsekvenserna. Det skjuts, mördas och sprängs i ett Sverige som förlorat kontrollen. Och det började med politiska beslut – eller snarare, med frånvaron av dem.

Sammanfattad analys: Extremt liberal invandring från tredje världen och dess konsekvenser för Sverige

Denna analys sammanfattar effekterna av en extremt liberal invandring från utvecklingsländer (s.k. tredje världen) till Sverige. Tidsramen sträcker sig från nutid till tio år framåt, med särskilt fokus på vad som skulle kunna hända vid en samtidig djup lågkonjunktur.

Arbetsmarknad och sysselsättning
Redan idag är arbetslösheten högre bland utrikes födda (16,2 %) än inrikes födda (5,7 %). En kraftig ökning av invandringen riskerar att spä på detta, särskilt om många nyanlända saknar utbildning. Fler personer konkurrerar om låglönejobb inom exempelvis service och transport. Samtidigt ökar efterfrågan på välfärdstjänster, vilket kan skapa nya jobb.

Vid en lågkonjunktur förvärras detta kraftigt: arbetsgivare minskar nyanställningar och säger upp personal, vilket drabbar lågutbildade och nyanlända först. Konjunkturkänsliga sektorer som bygg och industri bromsar in, vilket minskar integrationsmöjligheterna.

Löneutveckling
Sveriges reglerade arbetsmarknad, med starka kollektivavtal, har hittills hindrat invandring från att pressa löner. Men vid kraftigt ökad konkurrens om enkla jobb – särskilt i lågkonjunktur – kan trycket öka på att införa lägre ingångslöner eller så växer svartjobb och informella anställningar.

Offentliga finanser
Invandring med låg sysselsättningsgrad är idag en nettokostnad för staten (cirka 1,5–2 % av BNP). Vid extrem invandring ökar trycket på skola, vård, SFI och bidrag. En lågkonjunktur förstärker detta ytterligare – fler får stöd, färre betalar skatt. Det ökar belastningen på både stat och kommuner.

Social och politisk stabilitet
Snabb befolkningsökning kan öka segregation, trångboddhet och otrygghet. I utsatta områden riskerar kriminalitet att öka. Samtidigt kan det uppstå starkare politisk polarisering om invandringen sker samtidigt som ekonomin försämras.

Integration
Språkinlärning, skolgång och bostäder är nycklar till integration. Barn som anländer sent i skolåldern har svårt att nå gymnasiebehörighet. Brist på billiga bostäder förstärker segregationen. Under en lågkonjunktur blir resurserna för integration ännu mer begränsade.

Slutsats
Extremt liberal invandring kombinerat med lågkonjunktur innebär betydande risker:

– Långtidsarbetslöshet bland invandrare
– Tryck på löner och ökning av svartjobb
– Stigande offentliga utgifter och belastning på välfärd
– Ökad segregation och brottslighet
– Starkare politisk polarisering

Utan kraftfulla investeringar i integration, utbildning och bostäder riskerar både välfärden och samhällstilliten att försvagas kraftigt.

Men framför allt måste vi utvisa dem som begår brott – livstids utvisning vid ringa stöld och värre brott är ett minimikrav för att göra Sverige tryggare ingen.

Ekonomiska konsekvenser av en marxistisk majoritet i riksdagen

Om ett marxistiskt parti får egen majoritet i riksdagen skulle Sveriges ekonomi förändras radikalt. Målet vore att omvandla det kapitalistiska systemet i socialistisk riktning – vilket i praktiken kan leda till att politiska funktionärer skaffar sig fördelar och berikar sig själva. Korruptionen riskerar att öka kraftigt.

Ägandestrukturer
Privat ägande av banker, industri och infrastruktur skulle sannolikt ersättas med statligt eller kollektivt ägande. Nationaliseringar av storföretag vore troliga, eventuellt genom löntagarfonder eller kooperativ. Kritiker varnar för att statligt ägande ofta leder till ineffektiv byråkrati och maktkoncentration snarare än verklig demokratisering.
Detta skulle även kunna innebära långa leveranstider – som i DDR där man kunde få vänta i 15 år på en undermåligt byggd bil – samt köbildning och brist på basvaror som bröd.

Skattesystem
Skatterna på kapital, arv och höga inkomster skulle höjas kraftigt. Marginalskatterna kunde nå konfiskatoriska nivåer, och förmögenhetsskatt skulle återinföras för att finansiera en större tärande offentlig sektor. Företag skulle riskera extra vinsteruttag eller vinsttak, särskilt inom sektorer som uppfattas som oligopol. Följden kan bli att stora mängder kapital lämnar Sverige. Företag som Volvo och Ericsson skulle sannolikt flytta sin verksamhet utomlands.

Från marknad till planering
Ekonomin skulle styras mer centralt, åtminstone inom nyckelsektorer. Statliga planer skulle ersätta marknadens roll i investeringar och prissättning. Detta riskerar att skapa ineffektivitet, brist på varor och hämma innovation – klassiska problem i tidigare planekonomier. En hybridmodell med vissa marknadselement vore mer sannolik och stabil, men långt ifrån effektiv.

Arbetsmarknad
Målet vore full sysselsättning och jämlika löner. Staten skulle kunna fungera som ”arbetsgivare i sista hand”, och löneskillnader skulle minska genom lönetak och centrala avtal. Detta skulle sannolikt leda till att många ”låtsasjobb” skapas för att ge intryck av en fungerande ekonomi.

Det är inte osannolikt att arbetsläger liknande Gulag skulle inrättas för att tysta oppositionella. Människor med ”fel åsikter” riskerar att deporteras till dessa läger.
Fackföreningarna skulle få ökat inflytande, men troligen underordnas den statliga makten. Arbetsmotivationen skulle kunna påverkas negativt när ekonomiska incitament försvagas.

Investeringar och tillväxt
Privata investeringar och entreprenörskap skulle minska kraftigt. Kapitalflykt är att vänta när förtroendet för äganderätt och lönsamhet försvinner. Kortsiktigt skulle offentliga satsningar kunna stimulera ekonomin, men på längre sikt riskerar Sverige att drabbas av budgetunderskott, inflation och svagare tillväxt. Innovationsklimatet skulle försämras utan marknadsdrivna incitament.

Historiska jämförelser
Exempel från Sovjet, Kuba och Venezuela visar att hård planekonomi ofta leder till ineffektivitet, stagnation eller systemkollaps. Chile under Allende såg först en ekonomisk uppgång men därefter hyperinflation och kollaps. Kina och Vietnam har lyckats bäst genom att kombinera socialistiskt styre med marknadsekonomi – en modell som en svensk marxistisk regering kanske skulle försöka efterlikna.

Slutsats
En marxistisk regering i Sverige skulle innebära en grundläggande systemförändring: från marknadsekonomi till en mer politiskt styrd modell. Det är sannolikt att oliktänkande skulle straffas hårt – kanske till och med avrättas samma dag som de ertappas med att lyssna på annat än statligt media. Tillgången till internet skulle sannolikt begränsas kraftigt eller kontrolleras helt.
Partifunktionärer skulle gynnas och få bättre levnadsvillkor, medan vanliga medborgare – ”Svenssons” – skulle tvingas stå i kö i timmar för att köpa en limpa bröd. Risken för ineffektivitet, kapitalflykt och stagnation är mycket stor. Historien visar tydligt: planekonomi har aldrig fungerat – det är ett misslyckat system.

EU vill locka arbetskraft från länder utanför unionen – men till vilket pris?

EU-kommissionen har lagt fram ett förslag om att skapa en så kallad talangpool – en gemensam plattform där människor från länder utanför EU ska kunna söka jobb i medlemsländerna. Arbetsgivare i EU ska kunna lägga upp annonser, och tanken är att det ska bli enklare att matcha arbetssökande med företag som har svårt att hitta personal. Plattformen ska bygga vidare på EURES, som redan idag låter EU-medborgare söka jobb i andra EU-länder.

Men det handlar inte bara om teknik. EU vill också göra det lättare att erkänna utbildningar och yrkeserfarenheter från länder utanför unionen, och skapa ett mer enhetligt system mellan medlemsstaterna. Syftet är att göra EU mer attraktivt för utländsk arbetskraft – men det väcker också frågor. Är det här en verklig lösning på kompetensbrist, eller ett sätt att fylla luckor med billigare arbetskraft?

Statistik visar att många från tredjeländer som redan bor i EU har jobb de är överkvalificerade för. Det är ett slöseri med människors kunskap – men också ett tecken på att systemet redan idag inte fungerar särskilt rättvist. Att skapa en talangpool utan att först lösa de problem som redan finns riskerar att upprepa samma misstag.

EU:s talangpool presenteras också som en väg till ”laglig migration”, men det kan tolkas som att ekonomiska behov styr mer än mänskliga rättigheter. Att ge människor på flykt möjlighet att arbeta är bra i teorin – men frågan är om det verkligen handlar om solidaritet, eller om det i första hand handlar om att täcka arbetskraftsbrist på EU:s villkor.

---

Att Centerpartiets politiker inte direkt tillhör de vassaste knivarna i lådan blev smärtsamt tydligt när vi hade en korkad fårbonde som statsminister – oförmögen att ens hantera en grundstött sovjetisk ubåt på svenskt territorium.

Nu vill samma bondlurksparti öppna Pandoras ask ännu en gång och göra det ännu enklare för kriminella element från tredje världen att ta sig hit.

Centerpartiet, som redan brottas med interna skandaler – där högt uppsatta politiker blottat sig och onanerat inför barn på offentlig plats – vill nu göra det löjligt lätt att ”rekrytera talanger” via EU:s så kallade talangpool.
Resultatet? Lönedumpning av vanliga Svensson och urholkning av den svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt blir reglerna för A-kassan ännu hårdare i höst – långtidsarbetslösa behandlas snart sämre än statare gjorde på 1800-talet.

Växjö islamiska skola och dess stiftelse krävs nu på över 3,8 miljoner kronor av Alvesta kommun för felaktiga fakturor rörande fritids- och förskolebarn mellan 2019 och 2024. Enligt kommunen har upp till 40 barn per år varit inskrivna på fritids utan rätt till det, t.ex. när vårdnadshavare varit föräldralediga. Dessutom har stiftelsen tagit ut för mycket förskolepeng för 54 barn. Stiftelsen har JO-anmält kommunen och menar att kravet saknar rättsligt stöd. Tidigare har de även tvingats betala tillbaka en halv miljon för barn som inte varit på plats.

Vi skulle aldrig låta Putin bygga en flottbas på Fårö – ändå tillåter vi att islamister driver skolor med svenska skattepengar.
Det är dags att sätta stopp. Religiösa grupper har ingen plats i det svenska skolsystemet.
Friskolesystemet har blivit en frizon för fusk, mygel och religiös indoktrinering – och staten ser på.
Extrema grupper får hjärntvätta barn i skolmiljö, betalt av oss alla. Det är inte bara ett svek mot barnen – det är ett direkt hot mot Sveriges inre säkerhet.
Vi såg det under korankravallerna 2022: när våldet briserade stod just islamistiska grupper redo att utmana lag och ordning.
Att fortsätta blunda för detta är inget annat än nationellt självskadebeteende.

80-åriga Anette, som lider av demens, lurades att teckna 13 postkodlotter för totalt 2 340 kr i månaden – trots en pension på bara 11 900 kr och höga levnadskostnader. Sönerna upptäckte detta efter pappans död och försökte säga upp lotterna, men Postkodlotteriet krävde att Anette själv deltog i samtalet. Under uppsägningen försökte en försäljare dessutom sälja ytterligare en lott. Anette, som nu ska flytta till äldreboende, förstod inte vad hon hade köpt. Sönerna är upprörda över hur lätt äldre och funktionsnedsatta kan utnyttjas. Postkodlotteriet kallar händelsen ”fullständigt oacceptabel” och lovar att agera mot berörda säljföretag.

I Sverige är spel- och lotteriverksamhet hårt reglerad – i teorin. I praktiken har ett fåtal aktörer, som Socialdemokraternas A-lotterier och Postkodlotteriet, i princip monopol på att sälja lotter. Med den statliga licensen i ryggen kan de sedan ägna sig åt aggressiv, provisionsdriven försäljning riktad mot samhällets mest utsatta: äldre, ensamma, personer med kognitiva nedsättningar.

Det är cyniskt. Det är omoraliskt. Och det är fullt lagligt.

Jag har själv spärrat mig mot spelreklam, ändå får jag reklam från Postkodlotteriet. Det visar hur urholkat konsumentskyddet är – och hur systemet missbrukas av de få som tillåts sälja lotter.

De här bolagen måste kontrolleras mycket hårdare. Försäljning av lotter bör bara få ske via internet, och varje köp ska kräva Bank-ID. Telefonförsäljning borde förbjudas helt. Tillsynsmyndigheten måste få muskler – rätten att dela ut kännbara böter vid överträdelser.

För i dag är lotteriverksamheten allt annat än rättvis. Privata aktörer får inte sälja lotter, men de som får – de kan bete sig hur som helst. Och staten ser på.

Det är hög tid att sätta stopp för detta godkända rovspel på människors sårbarhet.

Shahrdad Sherbabaki kom till Sverige från Iran som 14-åring med sin mamma. Han har gått i svensk skola, jobbat som barnskötare och integrerats i samhället, men ska nu utvisas eftersom han fyllde 18 innan mamman beviljades permanent uppehållstillstånd. Trots att han saknar band till Iran avslår Migrationsöverdomstolen hans överklagan. Shahrdad uttrycker sorg över beslutet och menar att Sverige borde göra mer för unga i liknande situationer.

SVT är en statlig propagandakanal som varje svensk tvingas finansiera via skatten – oavsett om man tittar eller inte. Medan andra medier konkurrerar om publik med abonnemang och reklam, har SVT en garanterad ström av skattepengar. Istället för att kryptera sitt innehåll och låta marknaden styra, tvångsbeskattas alla för att bekosta en agenda som i praktiken driver vänsterliberal opinionsbildning.

Idag serveras vi ännu en i raden av snyftartiklar – denna gång om Shahrdad Sherbabaki, som nu efter 11 år i Sverige ska utvisas. Det faktum att Migrationsverket äntligen fullföljer ett beslut framställs som en tragedi. SVT gråter ut åt hans vägnar men ställer inga kritiska frågor: Varför fick hans mamma asyl från första början? Vad gör människor från Iran eller MENA-regionen berättigade till asyl i Sverige?

Behöver man asyl om man kommer ifrån Iran? – varför söker man sig till Sverige, på andra sidan jorden? Det finns gott om närliggande länder. Sanningen är att Sverige i decennier bedrivit en extremt naiv migrationspolitik som gjort oss till världens största socialkontor. Det är alldeles för enkelt att ta sig hit, spela på känslor och kvittera ut ett PUT. Och det har vi fått betala för – i form av klansamhällen, grov kriminalitet och en organiserad brottslighet som idag biter sig fast i hela vårt samhälle.

Sverige är inte längre en humanitär stormakt – Vi har blivit hela världens slaskhink.

När resten av landet får köpa små mängder lokalproducerad alkohol direkt från bryggerier och destillerier – även på en söndag – står Stockholm still. Den lokala sossen har bestämt att frihet är farligt.

Über-sossepampen i Stadshuset tycks ha ett mål: göra om Stockholm till ett nytt DDR, till ett trist Östberlin ifrån 1985.

I DDR kunde man avrättas samma dag för att ha lyssnat på västtysk radio eller köpt sprit som inte var producerad av staten.
Samma tänk håller nu på att etableras i Stockholms stad, som styrs av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de onda kommunisterna från Vänsterpartiet.

Riksdagen har nyligen klubbat igenom en ny lag som tillåter gårdsförsäljning av vin, sprit, öl och cider. Det innebär att man i övriga landet kan besöka sitt lokala mikrobryggeri, upptäcka något som inte smakar diskvatten à la Pripps Blå, och köpa små mängder direkt från producenten – till exempel på en söndag.

Lagen tillåter försäljning mellan klockan 10 och 20.

Men inte i Stockholm.

Samma parti som en gång ville förbjuda internet, parabolantenner och fler TV-kanaler än de statliga, som införde löntagarfonder och gav Sverige sin egen version av Stasi dvs IB, vill nu förvandla huvudstaden till en light-version av Östberlin före murens fall.

Ajabaja, Svensson – att köpa alkohol när Systembolaget har stängt är tydligen livsfarligt.

De här über-sossepamparna, ofta formade i SSU:s skyddade verkstad, har aldrig haft ett vanligt jobb och har ingen som helst aaaaaaaning om verkligheten, t.ex vad priset är på mjölk.

De vet inte att lokala langare av smuggelsprit bara är ett SMS bort – med leverans snabbare än när du beställer mat på nätet. (Ofta är det samma mopedbud som kör ut maten som också levererar smuggelspriten och andra droger.)

För dessa icke-arbetarklassiga sossar handlar det inte om alkoholpolitik – det handlar om makt. Om att göra livet lite krångligare för vanliga, frisinnade svenssons som vill köpa lite lokalproducerat brännvin på en söndag, när man har tid för kulturella arrangemang.

Det är knappast A-lagaren utanför Systembolaget som kommer att besöka ett bränneri och betala överpris för en flaska hantverkssprit. Det är nyfikna medborgare som vill prova något nytt – och dessutom tvingas stå ut med en 45 minuter lång rundvisning innan köpet.

I

Kommunistledaren Nooshi Dadgostar har fått nog: det är orimligt att barnen på Östermalm och i Djursholm inte har råd att åka till St. Moritz på sportlovet. Lösningen? Höj räntorna och beskatta ”matjättarna” – så att eliten får helikopterpengar till lyxiga skidresor.

Enligt planen ska varje barn i överklassen få 5000 kronor i ”lovbidrag” för att kunna stå i liften i Zermatt utan att behöva sälja en av sina Canada Goose-jackor.

Vem ska betala? Jo, ”giriga” matbutiker som enligt vänsterlogik säljer spaghetti för över 12 kronor. Även små Ica-butiker i glesbygden, som redan kämpar med höga kostnader, verkar ingå i planen – för solidaritet har inga gränser, särskilt inte när Djursholms kids riskerar att missa afterskin i Kitzbühel.

Att begreppet ”överpris” är lika luddigt som en politisk ambition från 1970-talet bekymrar inte partiledningen – huvudsaken är att klasskampen leder till finare semesterbilder på Instagram.

Att Sverige skulle kunna spara miljarder på att införa livstids utvisning för till exempel ringa stöld – nej, sådant vill kommunistledarna förstås inte höra talas om. I deras värld är det en mänsklig rättighet att både stjäla en cykel och få gratis tandvård. Vänsterpartiet håller hårt på att även seriebrottslingar ska få känna sig trygga i Sverige – tryggare än deras offer, faktiskt.

Och det är kanske inte så konstigt. Alla marxismens stora husgudar – Stalin, Lenin och Marx – hade sina händer djupt ner i brottslighetens kakburk. Att vara kriminell verkar närmast vara ett medlemskrav. Lenin livnärde sig på pengar från ”sympatisörer” som råkade råna banker – ett slags tidig version av penningtvätt med ideologisk fernissa. Stalin gick steget längre: han var professionell revolutionär, vilket i praktiken innebar att han sysslade med beväpnade bankrån på heltid. Mest känt är det lilla tillslaget i Tiflis 1907, där 40 människor dog – men det var ju för en god sak, förstås.

Så byggdes alltså den marxistiska revolutionen: med dynamit, stulna pengar och ett ganska flexibelt förhållande till moral.

Och så har vi Karl Marx – socialisternas helgon och teskrivare. För lat för att jobba, för upptagen med att tänka stora tankar. Av hans barn överlevde färre än hälften barndomen – svält och vanvård stod på menyn, medan pappa Marx filosoferade om arbetarklassens vedermödor från soffan han inte betalat för.