Säg vad du tycker med en insändare

I Sverige planerar man att bygga nya fängelser till extremt höga kostnader. När man bygger nytt görs det ofta med väldigt hög standard och med hög personaltäthet som resultat.

Kriminalvården i Sverige behöver reformeras.

1. Staten bör inte driva fängelser; detta kan privata företag göra bättre.
2. Skala bort mycket av tiden utanför cellen. Då behövs mindre personal.
3. Om man ska bygga nya fängelser, bygg mindre celler. Det bör räcka med max 5 m² för två fångar att dela på.
4. Ta bort möjligheten för fångar att ta emot besök från anhöriga och att ringa hem.
5. Sätt ett kostnadstak för vad en brottsling får kosta samhället.

Vi måste behandla dem som de odjur de är och sluta dalta med dem.

Socialdemokraterna verkar nu vara beredda att bilda regering med stöd av kommunister. Ända sedan 1917 har partiet motsatt sig att samarbeta med kommunistiska krafter, men år 2026 kan vi stå inför en situation där de tidigare kallade ”Satans mördare” och ”diktaturens kreatur” har inflytande över regeringen.

Det är svårt att förstå hur man kan sälja ut sitt land så fullständigt bara för att behålla makten. Att samarbeta med ett extremistparti som Vänsterpartiet väcker frågor om historisk medvetenhet. Har man glömt Stalins regim, som orsakade miljontals människors död?

Eller Vänsterpartiets föregångares roll vid Baltutlämningen? Hur de behandlade Kirunasvenskarna? Eller hur vissa vänsterpolitiker under kalla kriget samarbetade med främmande makter på Sveriges bekostnad? Stig Bergling(v), en av Sveriges mest ökända spioner, orsakade skador för miljardbelopp under sin tid som förrädare och företrädare för Vänsterpartiet.

Att nu öppna dörren för marxismens arvtagare, en ideologi som har orsakat så mycket lidande och förtryck, är ett beslut som riskerar att föra Sverige i en farlig riktning.

Att det ska finnas bönerum på skolor och arbetsplatser är ingen självklarhet. Jag har svårt att förstå varför ett särskilt rum för bön behövs, då det går att be var som helst, till exempel genom att knäppa händerna och fokusera.

Självklart har alla rätt att utöva sin religion – vi har religionsfrihet i Sverige. Men dessa privata övertygelser bör inte påverka majoriteten eller leda till förändringar som går ut över andra. Om en skola tvingas införa ett bönerum kan det innebära att man tar bort ytor som behövs för till exempel ett skolbibliotek eller ett klassrum.

Religion är något personligt och bör utövas på fritiden, inte påverka det offentliga rummet eller andra människors vardag.

Det är viktigt att vi har tydliga krav på arbetskraftsinvandrare för att undvika lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. På senare tid har det skrivits många artiklar som uttrycker oro över kravet att arbetskraftsinvandrare måste tjäna minst 80 % av en medianlön, vilket motsvarar ungefär 28 000 kronor före skatt.

En viktig aspekt som ofta glöms bort i debatten är att dessa krav enbart gäller invandrare från länder utanför EU. Inom EU, som består av över 300 miljoner invånare, finns redan en fri rörlighet för arbetskraft, och det är inte nödvändigt att rekrytera från länder utanför unionen, som till exempel Pakistan eller Afghanistan.

De enklare arbeten som finns bör i första hand gå till personer som redan bor och lever i Sverige. Att prioritera dessa jobb för arbetslösa i landet stärker arbetsmarknaden och bidrar till en mer hållbar samhällsutveckling.

Vänsterpartiet i Stockholm har visat prov på politisk oduglighet och saknar förtroende bland många invånare. Partiet anklagas för att innehålla individer med kopplingar till kriminella nätverk och systemhotande grupper.

Under Vänsterpartiets inflytande i Stockholm stad har vi stockholmare främst fått uppleva två kraftiga skatteschocker, utan några påtagliga förbättringar. Samtidigt har polisen genomfört flera insatser mot Vänsterpartiets representanter på Järvafältet, och vissa politiker inom partiet misstänks ha kopplingar till utländska intressen, inklusive Ryssland.

Det är hög tid att dra in det ekonomiska stödet till Vänsterpartiet. Offentliga medel bör inte användas för att finansiera grupper eller individer som hotar samhällets stabilitet. Vi har alla ett ansvar att värna demokratin och bekämpa totalitära ideologier som kommunism och marxism.

En omfördelning av partistödet borde övervägas. Istället för att gå till överbetalda politiska eliter kan dessa medel användas för att stödja dem som har drabbats av kommunismens brutalitet, exempelvis amerikanska krigsveteraner som kämpade i Vietnam. Dessa veteraner, som offrade sina liv för att motverka marxistiska regimer, förtjänar bättre stöd och erkännande.

Min granne, Muhammed, har invandrat till Sverige från ett land i MENA-regionen som flykting. Han talar inte svenska flytande och är för närvarande arbetslös. Trots detta verkar han ha en god ekonomisk situation, eftersom han kör en finare modell av BMW. Detta väcker frågor om hans försörjning och möjlig koppling till den svarta ekonomin eller skuggsamhället, vilket kan kopplas till organiserad brottslighet.

Det jag undrar är: varför kan inte svenska myndigheter redovisa de faktiska kostnaderna för individer som inte bidrar till samhällsekonomin? Det är ofta fokus på att framhålla de positiva effekterna av produktiva invandrare, men vad händer när någon inte bidrar? Vilka är de långsiktiga ekonomiska och sociala kostnaderna för skattebetalarna när en individ har svårt att integreras eller när värderingar och attityder riskerar att skapa ytterligare problem?

Under många år har svenska politiker undvikit att granska denna fråga i detalj. Det är viktigt att förstå både fördelarna och nackdelarna med invandring. På 70- och 80-talet var Lars-Inge Svartenbrandt en av Sveriges mest ökända brottslingar, men trots sin historia var han född i Sverige. Idag står vi inför utmaningen att hantera ett växande antal personer med utländska rötter som är involverade i brottslighet av samma kaliber. Frågan är: hur kan vi hitta rätt balans mellan humanitära åtaganden och samhällsekonomisk hållbarhet?

Jag vill vara öppen och ärlig: jag skäms som svensk. Jag skäms över hur det svenska samhället hanterar kriminella utlänningar. En person som är utländsk medborgare och begår brott i Sverige borde utvisas, men istället låter vi grovt kriminella få stanna i landet.

Ett tydligt exempel är koranupploppen 2022, där kriminella grupper orsakade enorma skador på statlig egendom till ett värde av miljontals kronor och där poliser blev brutalt misshandlade. Många av de grovt kriminella som dömdes i tingsrätten till utvisning fick senare sina domar hävda i hovrätten. Detta är en skam för Sverige. Hur kan vi som nation acceptera att hantera grova brottslingar med sådan eftergivenhet?

Utan extremt synnerliga skäl borde dessa individer återföras till sina hemländer. Sveriges agerande i dessa frågor gör oss till en skamfläck i Europa och en kontroversiell medlem i FN. Forskningsrapporter visar att utvisning är en av de mest effektiva åtgärderna för att minska brottsligheten. Det är irrelevant om de dömda inte får samma villkor i sina hemländer som vi erbjuder här, som egna celler eller trerättersmiddagar på anstalter som Kumla.

Oavsett om brottet handlar om grova upplopp eller mindre förseelser som stöld, borde principen vara tydlig: brottslighet ska leda till utvisning.

Sverige befinner sig i ett utsatt läge där hoten mot vår säkerhet kommer både från yttre aktörer, som Ryssland, och från interna utmaningar. En av dessa inre utmaningar är Vänsterpartiet, vars historiska kopplingar till kommunismen ofta förbises.

I Stockholm styrs staden i samarbete med Vänsterpartiet. Det är oroande att vissa politiker tycks vara så fokuserade på att behålla makten att de är villiga att samarbeta med ett parti vars historia och ideologi skapar legitima frågetecken. Det finns också påståenden om att Vänsterpartiet är påverkat av klanstrukturer, subversiva element och oansvariga aktörer som inte främjar demokratins bästa.

Är det verkligen acceptabelt att dessa krafter får inflytande över viktiga beslut som påverkar medborgarna? Det är respektlöst mot skattebetalarna att möjliggöra detta utan en kritisk granskning och en öppen debatt om konsekvenserna.

Nu råder fred i Syrien. De som kom hit 2015 kan börja återvända. Är det inte dags att våra politiker omprövar alla PUT (permanent uppehållstillstånd) som delades ut från 2015 och framåt?

Ett första steg borde vara att ompröva PUT för alla som dömts för brott. Det är en skam för Sverige som FN-medlemsstat att låta dömda brottslingar stanna kvar i landet.

Tidöregeringen har nu en chans att ge svenska folket en efterlängtad julklapp: ett omfattande återvandringsprogram. Detta program skulle omfatta alla MENA-invandrare (från Mellanöstern och Nordafrika) som kommit till Sverige efter den 11 september 2001. De som inte kan försörja sig själva eller som är dömda för brott bör få:

1. En kostnadsfri hemresa.
2. Deras svenska medborgarskap annullerat.

Detta vore ett steg mot att återupprätta rättvisa och förtroendet för det svenska migrationssystemet.

Nu har diktaturen i Syrien fallit, och det är inget vi svenskar kan påverka. Så fungerar Mellanöstern – diktaturer kommer och går. Det viktigaste för Sverige nu är att hantera eventuella flyktingströmmar och undvika en situation som kan bli ännu värre än Egyptens gräshoppor.

Vi behöver politiker som vågar sätta Sveriges intressen först och undviker misstagen från 2015. Då hade vi en statsminister som hävdade att ”Europa inte bygger murar”, vilket visade sig vara naivt och kortsiktigt.

Sverige måste istället prioritera sin egen säkerhet och göra det betydligt svårare att få asyl här. Endast personer med tydligt dokumenterade och starkt ömmande skäl bör beviljas asyl.

Självklart ska Sverige fortsätta respektera asylrätten, men den bör riktas mot människor från närliggande länder inom Europa. Vi kan inte vara hela världens socialkontor och behöver ställa hårdare krav på vem som kan få skydd här.

Erfarenheterna från 2015 har lärt oss att det är vanliga svenskar som får bära konsekvenserna när beslutsfattare väljer att ”öppna våra hjärtan”. Det är medborgarna som får uppleva ökad otrygghet när kriminaliteten växer, och det är de som möts av en offentlig förvaltning där kommunikationen ofta försvåras av bristande språkkunskaper hos anställda.

Sverige måste bli mer restriktivt och tydligare ställa krav på vilka som har rätt till asyl. Att skydda sitt eget samhälle är inte att vara kallhjärtad – det är att ta ansvar för framtiden.