Stockholm.homes

Att det ska finnas bönerum på skolor och arbetsplatser är ingen självklarhet. Jag har svårt att förstå varför ett särskilt rum för bön behövs, då det går att be var som helst, till exempel genom att knäppa händerna och fokusera.

Självklart har alla rätt att utöva sin religion – vi har religionsfrihet i Sverige. Men dessa privata övertygelser bör inte påverka majoriteten eller leda till förändringar som går ut över andra. Om en skola tvingas införa ett bönerum kan det innebära att man tar bort ytor som behövs för till exempel ett skolbibliotek eller ett klassrum.

Religion är något personligt och bör utövas på fritiden, inte påverka det offentliga rummet eller andra människors vardag.

Det är viktigt att vi har tydliga krav på arbetskraftsinvandrare för att undvika lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. På senare tid har det skrivits många artiklar som uttrycker oro över kravet att arbetskraftsinvandrare måste tjäna minst 80 % av en medianlön, vilket motsvarar ungefär 28 000 kronor före skatt.

En viktig aspekt som ofta glöms bort i debatten är att dessa krav enbart gäller invandrare från länder utanför EU. Inom EU, som består av över 300 miljoner invånare, finns redan en fri rörlighet för arbetskraft, och det är inte nödvändigt att rekrytera från länder utanför unionen, som till exempel Pakistan eller Afghanistan.

De enklare arbeten som finns bör i första hand gå till personer som redan bor och lever i Sverige. Att prioritera dessa jobb för arbetslösa i landet stärker arbetsmarknaden och bidrar till en mer hållbar samhällsutveckling.

Vänsterpartiet i Stockholm har visat prov på politisk oduglighet och saknar förtroende bland många invånare. Partiet anklagas för att innehålla individer med kopplingar till kriminella nätverk och systemhotande grupper.

Under Vänsterpartiets inflytande i Stockholm stad har vi stockholmare främst fått uppleva två kraftiga skatteschocker, utan några påtagliga förbättringar. Samtidigt har polisen genomfört flera insatser mot Vänsterpartiets representanter på Järvafältet, och vissa politiker inom partiet misstänks ha kopplingar till utländska intressen, inklusive Ryssland.

Det är hög tid att dra in det ekonomiska stödet till Vänsterpartiet. Offentliga medel bör inte användas för att finansiera grupper eller individer som hotar samhällets stabilitet. Vi har alla ett ansvar att värna demokratin och bekämpa totalitära ideologier som kommunism och marxism.

En omfördelning av partistödet borde övervägas. Istället för att gå till överbetalda politiska eliter kan dessa medel användas för att stödja dem som har drabbats av kommunismens brutalitet, exempelvis amerikanska krigsveteraner som kämpade i Vietnam. Dessa veteraner, som offrade sina liv för att motverka marxistiska regimer, förtjänar bättre stöd och erkännande.

Min granne, Muhammed, har invandrat till Sverige från ett land i MENA-regionen som flykting. Han talar inte svenska flytande och är för närvarande arbetslös. Trots detta verkar han ha en god ekonomisk situation, eftersom han kör en finare modell av BMW. Detta väcker frågor om hans försörjning och möjlig koppling till den svarta ekonomin eller skuggsamhället, vilket kan kopplas till organiserad brottslighet.

Det jag undrar är: varför kan inte svenska myndigheter redovisa de faktiska kostnaderna för individer som inte bidrar till samhällsekonomin? Det är ofta fokus på att framhålla de positiva effekterna av produktiva invandrare, men vad händer när någon inte bidrar? Vilka är de långsiktiga ekonomiska och sociala kostnaderna för skattebetalarna när en individ har svårt att integreras eller när värderingar och attityder riskerar att skapa ytterligare problem?

Under många år har svenska politiker undvikit att granska denna fråga i detalj. Det är viktigt att förstå både fördelarna och nackdelarna med invandring. På 70- och 80-talet var Lars-Inge Svartenbrandt en av Sveriges mest ökända brottslingar, men trots sin historia var han född i Sverige. Idag står vi inför utmaningen att hantera ett växande antal personer med utländska rötter som är involverade i brottslighet av samma kaliber. Frågan är: hur kan vi hitta rätt balans mellan humanitära åtaganden och samhällsekonomisk hållbarhet?

Jag vill vara öppen och ärlig: jag skäms som svensk. Jag skäms över hur det svenska samhället hanterar kriminella utlänningar. En person som är utländsk medborgare och begår brott i Sverige borde utvisas, men istället låter vi grovt kriminella få stanna i landet.

Ett tydligt exempel är koranupploppen 2022, där kriminella grupper orsakade enorma skador på statlig egendom till ett värde av miljontals kronor och där poliser blev brutalt misshandlade. Många av de grovt kriminella som dömdes i tingsrätten till utvisning fick senare sina domar hävda i hovrätten. Detta är en skam för Sverige. Hur kan vi som nation acceptera att hantera grova brottslingar med sådan eftergivenhet?

Utan extremt synnerliga skäl borde dessa individer återföras till sina hemländer. Sveriges agerande i dessa frågor gör oss till en skamfläck i Europa och en kontroversiell medlem i FN. Forskningsrapporter visar att utvisning är en av de mest effektiva åtgärderna för att minska brottsligheten. Det är irrelevant om de dömda inte får samma villkor i sina hemländer som vi erbjuder här, som egna celler eller trerättersmiddagar på anstalter som Kumla.

Oavsett om brottet handlar om grova upplopp eller mindre förseelser som stöld, borde principen vara tydlig: brottslighet ska leda till utvisning.

Sverige befinner sig i ett utsatt läge där hoten mot vår säkerhet kommer både från yttre aktörer, som Ryssland, och från interna utmaningar. En av dessa inre utmaningar är Vänsterpartiet, vars historiska kopplingar till kommunismen ofta förbises.

I Stockholm styrs staden i samarbete med Vänsterpartiet. Det är oroande att vissa politiker tycks vara så fokuserade på att behålla makten att de är villiga att samarbeta med ett parti vars historia och ideologi skapar legitima frågetecken. Det finns också påståenden om att Vänsterpartiet är påverkat av klanstrukturer, subversiva element och oansvariga aktörer som inte främjar demokratins bästa.

Är det verkligen acceptabelt att dessa krafter får inflytande över viktiga beslut som påverkar medborgarna? Det är respektlöst mot skattebetalarna att möjliggöra detta utan en kritisk granskning och en öppen debatt om konsekvenserna.

Nu råder fred i Syrien. De som kom hit 2015 kan börja återvända. Är det inte dags att våra politiker omprövar alla PUT (permanent uppehållstillstånd) som delades ut från 2015 och framåt?

Ett första steg borde vara att ompröva PUT för alla som dömts för brott. Det är en skam för Sverige som FN-medlemsstat att låta dömda brottslingar stanna kvar i landet.

Tidöregeringen har nu en chans att ge svenska folket en efterlängtad julklapp: ett omfattande återvandringsprogram. Detta program skulle omfatta alla MENA-invandrare (från Mellanöstern och Nordafrika) som kommit till Sverige efter den 11 september 2001. De som inte kan försörja sig själva eller som är dömda för brott bör få:

1. En kostnadsfri hemresa.
2. Deras svenska medborgarskap annullerat.

Detta vore ett steg mot att återupprätta rättvisa och förtroendet för det svenska migrationssystemet.

Nu har diktaturen i Syrien fallit, och det är inget vi svenskar kan påverka. Så fungerar Mellanöstern – diktaturer kommer och går. Det viktigaste för Sverige nu är att hantera eventuella flyktingströmmar och undvika en situation som kan bli ännu värre än Egyptens gräshoppor.

Vi behöver politiker som vågar sätta Sveriges intressen först och undviker misstagen från 2015. Då hade vi en statsminister som hävdade att ”Europa inte bygger murar”, vilket visade sig vara naivt och kortsiktigt.

Sverige måste istället prioritera sin egen säkerhet och göra det betydligt svårare att få asyl här. Endast personer med tydligt dokumenterade och starkt ömmande skäl bör beviljas asyl.

Självklart ska Sverige fortsätta respektera asylrätten, men den bör riktas mot människor från närliggande länder inom Europa. Vi kan inte vara hela världens socialkontor och behöver ställa hårdare krav på vem som kan få skydd här.

Erfarenheterna från 2015 har lärt oss att det är vanliga svenskar som får bära konsekvenserna när beslutsfattare väljer att ”öppna våra hjärtan”. Det är medborgarna som får uppleva ökad otrygghet när kriminaliteten växer, och det är de som möts av en offentlig förvaltning där kommunikationen ofta försvåras av bristande språkkunskaper hos anställda.

Sverige måste bli mer restriktivt och tydligare ställa krav på vilka som har rätt till asyl. Att skydda sitt eget samhälle är inte att vara kallhjärtad – det är att ta ansvar för framtiden.

När ska Sverige sluta dalta med kriminella? Enligt en artikel i DN har Kriminalvården sänkt kraven för att arbeta med fångar. Det är nu möjligt att få en tjänst trots bristande kunskaper i svenska språket. Detta är helt orimligt! Statsanställda måste kunna kommunicera effektivt på svenska, både i tal och skrift. Om någon inte kan försörja sig själv och inte uppfyller grundläggande krav, bör återvandring vara ett alternativ.

Man bör också fråga sig om vi verkligen behöver så mycket personal inom Kriminalvården. Om fångar är inlåsta 24 timmar om dygnet i sina celler, borde det gå att minska antalet anställda och därmed spara stora mängder skattepengar. Det är positivt att straffen har blivit hårdare, men vi kan inte lägga obegränsade resurser på att göra livet i fängelse bekvämt.

Fängelsernas huvudsyfte är att skydda samhället från brottslingar, inte att erbjuda en bekväm tillvaro för dem som inte följer lagarna. Den som vägrar leva efter samhällets normer ska hållas inlåst för att minimera risken för nya brott.

Slutligen är det självklart att statsanställda måste uppfylla grundläggande krav, som att behärska svenska språket. Att sänka dessa krav är fel väg att gå, särskilt när det finns andra åtgärder, som återvandring, för att minska arbetslösheten bland personer som inte når upp till kraven.

Är det verkligen rimligt att Vänsterpartiet sitter i en regering 2026, särskilt med tanke på det rådande säkerhetsläget? Vänsterpartiet och deras tidigare namn, som inkluderat ordet kommunist, har aldrig stått upp för det svenska folket, utan tvärtom. Många V-politiker har mer eller mindre öppet arbetat för att Ryssland ska ockupera Sverige.

Man får inte glömma Vänsterpartiets historia. Partiet har sina rötter i den ryska revolutionen och hyllar öppet en massmördare som Lenin vid demonstrationer den 1 maj varje år.

Vänsterpartiet hjälpte ryssarna att skjuta ner en svensk DC-3 på 1950-talet och ett Catalina-plan som skickades för att leta efter det. Svenska män stupade på grund av kommunismens ondska.

Vi ser idag att Vänsterpartiet öppet visar sitt hat mot det svenska samhället, och många av deras politiker har kopplingar till klanbrottslighet och annan organiserad brottslighet.

Det svenska folket kommer inte att kunna lita på en regering där Vänsterpartiet har ministerposter.

Läste just en artikel i Hem & Hyra om hur företaget Tiptapp möjliggör för illegala invandrare att försörja sig i Sverige. Vad gör myndigheterna för att förhindra detta? Uppenbarligen fungerar plattformen Tiptapp som en förmedlare av svartjobb. Det bör vara varje svensk plikt att rensa samhället på illegala invandrare och se till att de inte kan uppehålla sig utan tillstånd i Sverige.

I kölvattnet av att dessa illegala invandrare kan stanna i Sverige får vi en omfattande brottslighet. Man kör utan körkort, begår inbrott, stjäl diesel och gör sig skyldig till skattebrott.

Polisen skulle kunna använda Tiptapp som en honungsfälla och på så sätt skicka hem illegala invandrare.

Vi måste alla vara solidariska och hjälpas åt att rensa Sverige från illegala invandrare.

En gång i tiden stod Centerpartiet upp för Sverige. Vi glömmer inte när Fälldin fick ryssarna att ta hem sin grundstötta ubåt med svansen mellan benen 1981.

Eller när C drev igenom att man skulle folkomrösta i Sjöbo om man skulle ta emot tärade flyktingar eller inte. Eller när C lyckades bryta Socialdemokraternas maktmonopol på 1970 talet

Men idag är C ett parti som knappt klarar 4 %, ett parti som inte lyckas med mycket förutom att förstöra samhället. Ett parti som har kakistokraten Muharrem Demirok som partiledare; han sitter inte på egna meriter utan är inkvoterad.

Vi ser hur samhället förfaller där C har fått makt. Region Stockholm är ett klart exempel. Det en gång anrika Bondeförbundet har slagit sig ihop med avdankade kommunister och korrupta miljöpartister.

Om de ska bilda regering 2026 kommer det bli en rödgrön röra utan motstycke – korrupta kommunister, femfemmor från Miljöpartiet, korkade bönder från C och arbetsskygga sossar som aldrig har arbetat en dag i sitt liv kommer att styra Sverige åt skogen.

Har du också märkt att SL-trafiken har försämrats sedan 2022? Det verkar bero på att en 29-årig militant miljöaktivist, Anton, nu styr SL.

Som resultat av att vi har fått en oerfaren politiker med eget fokus som högsta ansvarig för SL, tvingas vi stockholmare nu hantera:

1. Ett havererat tvärbaneprojekt
2. Experiment med öppna spärrlinjer
3. Minskad busstrafik
4. Ett allmänt kaos i kollektivtrafiken

Det här med öppna spärrlinjer, som nu ska testas vid Näckrosens tunnelbanestation, är inget nytt. Liknande försök gjordes redan för 20 år sedan vid Slussen, vilket resulterade i att SL gick back 6 miljoner kronor. Ett liknande test genomfördes även vid invigningen av Bagarmossens tunnelbanestation 1994 (innan dess var stationen en säckstation, vilket syns i Beck-filmen Mannen på taket).

Varför väljer man just Näckrosen för detta experiment? Varför inte testa öppna spärrlinjer i Rinkeby istället? Där skulle kanske till och med Hemvärnet behövas som biljettkontrollanter.

Stockholmsregionen förtjänar bättre ledare än de som styr idag.

Nu är det bara 24 dagar kvar till jul, och staden är i full gång med att julpynta. Under de senaste åren har man ofta valt att dekorera med vinterteman, men är det inte dags att återvända till våra rötter och påminna oss om den egentliga anledningen till julfirandet? Julen handlar om Jesu Kristi födelse, och detta borde reflekteras i hur vi firar.

Varför inte uppföra en stor och vacker julkrubba vid Sergels torg? Det skulle bli en tydlig påminnelse om julens budskap och dess betydelse i vår historia. Vår flagga är en stark symbol för vårt kristna arv – korset i flaggan representerar det kors där Jesus offrades för mänsklighetens skull. Sverige är ett land med kristna rötter, och detta arv förtjänar att lyftas fram, särskilt under julen.

Istället för att urvattna julens betydelse och kalla den för något annat, borde vi hylla det kristna arv som vårt land är byggt på. Genom att återvända till julens ursprung och budskap kan vi skapa ett firande som inte bara är vackert utan också meningsfullt och rotat i våra traditioner.

Sverige har, ända sedan Folke Bernadottes vita bussar under andra världskriget, haft en mycket generös asylpolitik. Människor har kunnat komma hit från världens mest utsatta områden och, även om de inte haft möjlighet att försörja sig själva, fått stöd genom vår välfärd. Men är det rimligt att ett litet land som Sverige, med våra begränsade resurser och höga skatter, ska ta emot människor som inte kan eller vill bidra till samhället? Ursprungligen var välfärden tänkt som ett skyddsnät för dem som inte kunde arbeta, så att de ändå skulle kunna leva ett värdigt liv.

Sedan början av 1970-talet har svenska politiker bedrivit en politik som många skulle beskriva som kontraproduktiv. Vi har tillåtit människor att komma till Sverige utan att ställa tillräckliga krav på egenförsörjning eller integration.

Asylrätten, som grundades i FN:s flyktingkonvention från 1951, var tänkt att skydda människor som flyr från förföljelse och livsfara. Men i dagens värld har denna rättighet i vissa fall kommit att utnyttjas som en möjlighet att förbättra sin ekonomiska standard. För att säkra vår framtid borde Sverige överväga att begränsa asylrätten till att främst omfatta människor från europeiska länder, där förutsättningarna för integration och egenförsörjning är bättre. Om vi inte gör detta riskerar Sverige att drabbas av en fortsatt ökning av kriminalitet och sociala problem.

Vi ser redan hur Sverige har förändrats sedan flyktingkrisen 2015. Den extrema kriminaliteten har vuxit fram i takt med ett samhälle som inte längre klarar av att hantera utmaningarna. Rättsväsendet framstår som tandlöst när grova brottslingar, som ägnar sig åt blåljussabotage, våldtäkter och annan allvarlig kriminalitet, inte ens utvisas. Istället präglas systemet av ett tänkande som ofta ser brottslingar som offer, snarare än som ansvariga för sina handlingar.

För att återupprätta tryggheten och välfärden behöver Sverige en tydligare och mer ansvarsfull politik – en politik som sätter krav på integration och egenförsörjning i fokus samt prioriterar de mest utsatta, snarare än att försöka vara hela världens skyddsnät.

I Sverige är det märkligt att en åklagare måste begära utvisning för brott som begås av utlänningar. Detta gör att icke-rehabiliterbara brottslingar, som saknar sina rötter i Sverige, kan få stanna kvar i landet.

Lagen måste ändras så att utvisning ”byggs in” i straffen för alla brott som begås av personer utan svenskt medborgarskap. Utvisningsdelen av straffet ska inte kunna upphävas av domstolen. Istället ska den dömde brottslingen själv få återvända till sitt hemland och på egen bekostnad ansöka om att få stanna i Sverige, men endast om det finns extremt synnerliga skäl för det. Det svenska samhället måste börja visa en hårdare attityd mot utlänningar som begår brott.

Efter koranupploppen 2023 var det många som fick utvisningsdomar i tingsrätten, men som senare upphävdes i hovrätten. Om man har begått så allvarliga brott att man döms till flera års fängelse, bör utvisning också vara en självklar del av påföljden. Vi måste börja arbeta för att göra Sverige tryggt igen. Ett bra steg i den riktningen är att skicka hem brottslingar som saknar rötter i Sverige – med en enkelbiljett till hemlandet.

Under förra mandatperioden försökte Stockholms stad få ordning på sparkcykelkaoset, och det blev riktigt bra ett tag. Men nu har fullständig anarki brutit ut. Företag som hyr ut sparkcyklar ägnar sig åt rovdrift på den mark som ägs av Stockholms stad. Det är inte ovanligt att stora mängder sparkcyklar parkeras framför postens brevlådor eller står i vägen för människor.

Man ska heller inte bli förvånad om en sparkcykel står på en cykelbana, vilket tvingar de som framför andra tvåhjuliga fordon att väja och riskera kollision med detta slumpmässiga hinder.

Det är inte heller ovanligt att personer som hyr sparkcyklar spenderar timmar på krogen och sedan använder dessa fordon med hög promillehalt i blodet.

När ska de styrande i Stockholms stad ta ansvar för denna anarki som råder? Många städer i Europa har förbjudit hyrsparkcyklar, och det är dags för Stockholm att göra detsamma. Begränsa uthyrningen av dessa fordon, eftersom de framförs respektlöst och vårdslöst.

Stockholms stad har sedan 2022 Sveriges sämsta politiska ledning. Det enda vi stockholmare har fått på två år är skattechock efter skattechock genom höjningen av kommunalskatten. Man bränner 40 miljoner på en 240 meter lång ”cykelbana”, samtidigt som vissa vägar i villaområden ser ut som om Putin redan varit här med sina T-34:or och bombat sönder dem.

Varför måste man höja skatten hela tiden? Varför tar man inte ansvar för de ökade kostnaderna? Ronald Reagan sa en gång i ett av sina tal att staten är som en bebis: en enorm aptit vid munnen, men ingen kontroll vid den andra änden. Det är precis så Stockholms stad fungerar. De suger ut enorma mängder skattepengar, men det vi medborgare får tillbaka är bara en tunna skit fylld med värdelösa kommunala tjänster. En hemtjänst där personalen knappt kan förstå svenska och ännu mindre laga enkla maträtter som bruna bönor med fläsk.

Är det inte dags att politikerna i Stadshuset börjar ta ansvar och minskar kostnaderna för den kommunala verksamheten, så att vi skattebetalare slipper bära hela bördan?

Kan vi lita på V-politiker i händelse av kris eller krig? Föreställ dig följande scenario:

Ukraina har fallit, och Ryssland ockuperar stora delar av landet. Putin slickar sina sår men vill hämnas på de länder som stödde Ukraina under kriget. Därefter ger han sig på Baltstaterna och riktar sig sedan mot Sverige.

Under andra världskriget fick inte Vänsterpartiet (dåvarande Kommunistiska partiet) sitta i regeringen, eftersom partiet ansågs vara en säkerhetsrisk. Svenska män riskerade sina liv för att stänga den prosovjetiska tidningen Norrskensflamman. Dessa män – poliser, militärer och andra samhällsbärande yrkesgrupper – arbetade aktivt för att stoppa en tidning som spred hat mot Sverige och ville att Stalin skulle invadera och ockupera landet.

80 år senare ser vi hur Vänsterpartiet fortsatt sprider samhällsmisstro och negativa attityder mot det svenska samhället. Många av deras företrädare har kopplingar till organiserad brottslighet, och V-politiker på Järvafältet har öppet trakasserat politiska motståndare som motsätter sig att skattepengar delas ut till föreningar för vuxna män.

Många V-politiker är dessutom vapenvägrare och har en bristfällig attityd till att försvara Sverige mot sina ryska kamrater. Dessutom har Ryssland historiskt finansierat deras huvudkonto i Stockholm, som i dag är värt cirka 100 miljoner kronor. Under kalla kriget var flera VPK-politiker antingen KGB- eller Stasi-agenter och arbetade aktivt för att försvaga det svenska försvaret, bland annat genom intrång på skyddsobjekt och skadegörelse på Viggen-plan, eftersom de ansåg att dessa skulle omvandlas till plogbilar.

Vänsterpartiet är ett samhällsfarligt parti som inte hör hemma i demokratiska församlingar.

Under statsminister Ulf Kristerssons ledning har regeringen genomfört flera betydande åtgärder:

• NATO-medlemskap: Den 7 mars 2024 blev Sverige formellt medlem i försvarsalliansen NATO, vilket markerar en historisk förändring i landets säkerhetspolitik.
• Sänkt skatt på investeringssparkonton (ISK): Regeringen har beslutat att sänka skatten på ISK, vilket innebär att sparare får behålla en större del av sina avkastningar

Gällande straffrabatter har det funnits en debatt om att avskaffa dessa för allvarliga brott som mord, där nuvarande system kan leda till att dömda avtjänar kortare straff än utdömt.

Många i Sverige är kritiska till dessa rabatter, men det finns också sinnessvaga politiker som försvarar dem.

Regeringen har uttryckt en vilja att skärpa straffen och minska möjligheterna till straffrabatt för grova brott, men konkreta lagändringar har ännu inte trätt i kraft.

Angående asylpolitik och hantering av illegala invandrare har regeringen aviserat skärpningar, men det återstår att se vilka konkreta åtgärder som kommer att implementeras.

Sammanfattningsvis har regeringen under Kristerssons ledning genomfört flera reformer, men det finns fortfarande områden där förändringar efterfrågas av allmänheten.

SVT:s nya drama Från insidan är provocerande i flera avseenden. För det första handlar det om finansieringen. Vi tvångsbeskattas via skattsedeln för att finansiera SVT, oavsett om vi vill eller inte. Det känns särskilt problematiskt när alternativen, som Disney+ eller Netflix, kostar betydligt mindre per år än vad SVT gör. Varför behöver staten ens äga ett mediebolag år 2024?

Som någon som vuxit upp med SVT:s utbud, minns jag många märkliga barnprogram från förr, som Vilse i pannkakan, Drutten och Krokodilen och Ville, Valle och Viktor. Program där skäggiga män leker med dockor eller där en eftermiddags sändning kunde bestå av en svartvit Åsa-Nisse-film när det regnade. För vissa av oss skapade detta en skepsis mot public service som institution.

Men det som provocerar mig mest är inte nostalgin eller ens finansieringsmodellen, utan den bild som Från insidan förmedlar av kriminalvården i Sverige. Serien skildrar en miljö där det verkar råda en överdriven mjukhet och förståelse för de intagna, nästan som om kriminalvårdarna vore dagisfröknar. Detta är extra svårt att smälta när kostnaden för en plats på en anstalt är minst 3 500 kronor per dygn. Det innebär att samhället spenderar enorma resurser på att erbjuda vad som liknar en bekväm tillvaro för människor som har begått grova brott, såsom mord.

Ett problem som dramat belyser, och som förhoppningsvis inte speglar verkligheten, är hur disciplin och ansvar verkar hanteras. Om en gängkriminell har rätt att ta sovmorgon eller bryta mot regler utan konsekvenser, vad säger det om kriminalvårdens effektivitet? I en sådan miljö borde en felande individ påverka hela gruppen, vilket skulle skapa ett socialt tryck att förändra beteendet. Den nuvarande inställningen verkar dock snarare uppmuntra ansvarslöshet och brist på konsekvenser.

Den stora frågan handlar om vad vi egentligen försöker uppnå med vår kriminalvård. Om syftet är rehabilitering, finns det en poäng med att skapa struktur och möjligheter för de intagna att förändras. Men när lyxhotellsliknande förhållanden kombineras med höga kostnader, skickar det en tveksam signal både till brottsoffer och till samhället i stort. Det är inte rimligt att en mördare får en tillvaro som många laglydiga medborgare aldrig ens kan drömma om.

Så vad har gått fel? Är det en överdriven tro på att mjukhet löser alla problem? Eller är det en ovilja att erkänna att vissa individer faktiskt behöver tydligare och strängare gränser? Vad som än är svaret, måste frågan om kriminalvårdens kostnader och filosofi tas på större allvar.

Man talar om rehabilitering, men går det ens att rehabilitera dessa kriminella monster? Ta Svartenbrandt som exempel – på 1970- och 80-talet var han en av Sveriges värsta brottslingar. Vad kostade inte Svartenbrandt det svenska samhället? Lyckades man någonsin rehabilitera honom? NEJ!

Ett av hans mest ökända dåd ägde rum 1978, när han med en AK4 sköt rakt in i en polisbuss. Det är ett mirakel att ingen av poliserna ombord dog.

Samhället ska skyddas från grova brottslingar – att rehabilitera dem är både meningslöst och ett enormt slöseri med skattepengar. Istället borde vi tänka i helt nya banor. Staten är inte lämpad att bedriva fängelseverksamhet; den saknar både flexibilitet och nytänkande.

Om fängelser drevs av privata företag skulle de både skydda samhället från orehabiliterbara brottslingar och samtidigt drivas kostnadseffektivt för att generera vinst. Staten, som köpare av dessa tjänster, skulle kunna ställa krav och sätta en kostnadsgräns för vad exempelvis en pedofil får belasta det svenska samhället med.

Ett sådant upplägg skulle verkligen vara en win-win för oss alla: lägre kostnader, bättre skydd för samhället och ett tydligare fokus på brottsoffer istället för på brottslingarnas bekvämlighet.

Illegala invandrare, eller papperslösa som vissa subversiva element envisas med att kalla dem, utgör ett inre hot mot det svenska folket.

Det är tufft att vara illegal; du hänvisas till ett skuggsamhälle där andra kan utnyttja dig som billig arbetskraft, och du kanske tvingas begå brott.

Men det finns också en anledning till varför du är illegal – du har inga skäl att få stanna i Sverige. Det måste finnas en bortre parentes för överklaganden och liknande. Även om det inte är så bra i hemlandet, kan Sverige inte vara hela världens socialbyrå.

Som illegal invandrare blir du ofta en hörnsten i den organiserade brottslighet som breder ut sig i det svenska samhället. Hur länge ska man få trotsa de regler och normer som ett samhälle bygger på?

Förslaget om informationspliktslagen, även kallad ”angiverilagen”, innehåller brister och riskerar att bli tandlöst när man undantar grupper som socialtjänsten, skolan med flera från att bidra till att göra Sverige tryggare och skydda oss alla från illegala invandrare.

Vi bör alla visa vår solidaritet med det svenska samhället och bekämpa den brottslighet som breder ut sig. Det minsta man kan göra är att ringa 112 och informera om var illegala invandrare gömmer sig.

Varför ska vissa myndigheter rapportera medan andra slipper? Borde inte alla myndigheter samarbeta för att göra Sverige tryggt och rensa landet från illegala invandrare?

Man säger att det är viktigt att skydda barnen, men vad händer med barn som växer upp som en del av skuggsamhället, där deras familjer lever som papperslösa invandrare? Dessa barn riskerar att känna sig utanför samhället, då de ofta inte har samma möjligheter som andra och kan uppleva orättvisor och diskriminering. Den här känslan av utanförskap och brist på framtidsutsikter kan leda till frustration och i värsta fall till att de dras in i destruktiva miljöer eller aktiviteter.

För att lösa problemet och skapa en rättvisare samhällsstruktur är det viktigt att tillsammans arbeta för att minska skuggsamhällets existens.

Ett steg i den riktningen kan vara att myndigheter får bättre verktyg och resurser för att hjälpa dessa människor att återvända till sina hemländer.