Partiet som inte kan bestämma sig – och nu kan försvinna
Ett parti i fritt fall
Det som en gång var ett av Sveriges mest inflytelserika idépartier balanserar nu på gränsen till politisk irrelevans. Opinionssiffrorna ligger farligt nära riksdagsspärren, och väljarnas förtroende är kraftigt urholkat.
Samtidigt exploderar konflikterna internt.
När partiledningen öppnar för ett närmare samarbete med Sverigedemokraterna blir reaktionen våldsam. Det som för vissa ses som realism uppfattas av andra som ett oförlåtligt svek.
Inbördeskriget som aldrig tar slut
Liberalerna har länge varit ett parti i konflikt med sig självt.
På ena sidan finns de som vill vara ett tydligt borgerligt parti – redo att samarbeta för att få makt och genomföra politik. På andra sidan står de som ser sig som ett moraliskt projekt – där vissa samarbeten helt enkelt är otänkbara.
Detta är inte en ny spricka. Det är ett mönster.
Gång på gång har partiet försökt kombinera höger och vänster, kompromissa mellan ideal och pragmatism – och gång på gång har det slutat i kaos.
Resultatet? Ett parti som ingen riktigt litar på.
Historien som upprepar sig
Liberalerna har flera gånger hamnat i situationer där de lovat en sak och gjort en annan.
Man går till val som borgerligt parti – men släpper fram en socialdemokratisk regering
Man tar tydligt avstånd från vissa samarbeten – men öppnar senare för dem
Man försöker ena partiet – men splittringen blir bara värre
Detta har skapat en bild av ett parti utan ryggrad.
Ideologin som försvann
Problemet är djupare än bara taktik.
Vad står Liberalerna egentligen för idag?
Partiet beskriver sig som liberalt – men driver samtidigt politik som handlar om förbud, regleringar och styrning av människors liv. Kritiker menar att detta snarare liknar paternalism än frihetsideologi.
När ett parti varken är tydligt höger eller vänster, och samtidigt inte ens uppfattas som konsekvent liberalt, uppstår ett tomrum.
Och i politik är tomrum livsfarliga.
Ett existentiellt val
Nu står Liberalerna inför ett avgörande ögonblick.
Antingen:
Väljer man en tydlig riktning
Accepterar att vissa lämnar
Försöker bygga något nytt
Eller så fortsätter man som tidigare – med kompromisser, interna strider och otydlighet.
Problemet är att tiden kan vara slut.
Frågan som avgör allt
För det borgerliga blocket handlar det nu om strategi: Är det värt att rädda ett parti som knappt klarar sig över spärren?
Eller är det bättre att låta det försvinna – och bygga något mer stabilt utan det?
Slutsats
Liberalerna har länge försökt vara både och – både höger och vänster, både idealistiska och pragmatiska.
Men i längden fungerar inte det.
Till slut måste ett parti välja sida, välja riktning – eller försvinna.
Och just nu lutar mycket åt det senare.
L är snart historia i Sveriges riksdag. Partiet nådde en topp runt år 2000 och ligger nu på omkring 1,6 % i opinionsundersökningar. En röst på L är en bortkastad röst.
Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?
Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?
Historiska paralleller och begreppet “dolkstötslegend”
Som bakgrund till resonemanget tar Jönsson upp den så kallade dolkstötslegenden i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna konspirationsteori hade landet inte förlorat kriget militärt utan blivit förrått av krafter inom det egna samhället.
I Weimarrepubliken bidrog denna föreställning till ett klimat där delar av statsapparaten började misstro de politiska ledarna. Misstron mellan politiker och tjänstemän blev ett av flera faktorer som försvagade demokratin.
Jönsson menar att liknande tankemönster i dag kan skönjas i Sverige, där vissa debattörer och politiker beskriver partiet Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin. Inför valet 2022 varnade flera opinionsbildare och politiska företrädare för att ett regeringssamarbete med partiet skulle kunna innebära risker för demokratiska institutioner.
När myndigheter och regering drar åt olika håll
En central del av diskussionen handlar om relationen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. I Sverige är myndigheter självständiga i sina beslut, men de arbetar samtidigt utifrån lagar, instruktioner och regleringsbrev från regeringen.
Enligt Jönsson har vissa myndigheter i praktiken gått emot regeringens politiska linje.
Skolverket och skolpolitiken
Ett av de exempel som lyfts fram är Skolverket. Myndigheten presenterade förslag om ett nytt skolämne med fokus på frågor om makt, normer och kön.
Enligt kritiker riskerar sådana initiativ att förstärka identitetspolitiska perspektiv i undervisningen. Samtidigt har regeringen betonat behovet av mer fokus på disciplin, kunskapsresultat och klassisk ämnesundervisning.
Skillnaden i prioriteringar har därför blivit ett exempel i debatten om huruvida myndigheter ibland driver egna politiska agendor.
Energimyndigheten och industristöd
Ett annat exempel gäller Energimyndigheten. I debatten har det uppmärksammats att myndigheten beviljat ekonomiskt stöd till ett industriprojekt trots att regeringen signalerat att ytterligare stöd inte var aktuellt.
Förespråkare för beslutet menar att myndigheten agerade inom ramen för sitt uppdrag. Kritiker menar däremot att beslutet illustrerar hur myndigheter kan fortsätta driva politiska prioriteringar även när den politiska inriktningen ändras.
Sida och biståndspolitiken
Även biståndsmyndigheten Sida har hamnat i fokus. Den tidigare generaldirektören Carin Jämtin kritiserades för att ha ingått fleråriga avtal med biståndsorganisationer kort innan nya politiska riktlinjer väntades från regeringen.
Sådana långsiktiga avtal kan enligt kritiker göra det svårare för en ny regering att snabbt förändra biståndspolitiken. Samtidigt framhåller andra att biståndsarbete ofta kräver långsiktig planering och stabil finansiering.
Migrationsverket och migrationspolitiken
Även inom migrationspolitiken har spänningar uppstått. När regeringen valde att inte förlänga förordnandet för Migrationsverkets generaldirektör väckte beslutet starka reaktioner i den politiska debatten.
Vissa kritiker menade att beslutet riskerade att politisera statsförvaltningen. Andra såg det som ett naturligt uttryck för att en ny regering vill förändra myndigheternas ledning i takt med en ny politisk inriktning.
Vad innebär demokrati i praktiken?
Debatten speglar i grunden två olika synsätt på demokrati och statlig förvaltning.
Det ena synsättet betonar majoritetsprincipen: när väljarna röstat fram en regering ska den också kunna genomföra sin politik.
Det andra synsättet betonar institutionell balans: myndigheter och institutioner måste ibland fungera som en stabiliserande kraft som upprätthåller lagar, rättigheter och etablerade normer även när politiken förändras.
Förespråkare för den första linjen varnar för att en politiserad tjänstemannakår kan urholka demokratin genom att stoppa politiska beslut. Förespråkare för den andra linjen menar att starka och professionella myndigheter är ett skydd mot maktmissbruk.
En konflikt som lär fortsätta
Frågan om myndigheternas roll i svensk politik lär därför fortsätta vara ett återkommande tema. Den rör grundläggande frågor om makt, ansvar och hur ett demokratiskt system ska fungera i praktiken.
Oavsett vilken sida man står på visar debatten att relationen mellan folkvalda politiker och statens institutioner är en av de mest avgörande faktorerna för hur demokratin fungerar i vardagen.
Faktaruta: Dolkstötslegenden
Dolkstötslegenden var en konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna myt hade den tyska armén inte besegrats på slagfältet, utan blivit förrådd av krafter på hemmaplan.
Skyldiga pekades ofta ut som vänsterpolitiker, demokrater, judar och andra grupper som ansågs ha “svikit” nationen. Berättelsen användes för att undergräva förtroendet för den nya demokratiska Weimarrepubliken.
Legenden fick stor politisk betydelse eftersom den gödde misstro, revanschism och hat mot det demokratiska systemet. Den kom senare att utnyttjas av nationalistiska och högerextrema rörelser, inte minst av nazisterna.
Kort sagt: dolkstötslegenden var ett sätt att skylla Tysklands nederlag på inre fiender i stället för att acceptera militära och politiska fakta.
Under andra världskrigets dramatiska inledning försökte Sverige snabbt stärka sin beväpning med moderna automatvapen. Resultatet blev ett ovanligt inköp av amerikanska Thompson-kulsprutepistoler, senare kallade kpist m/40 i Sverige. Affären präglades av brådska, exportrestriktioner och ammunition som fastnade i USA – och vapnen kom därför aldrig att användas i det krig de ursprungligen köpts för. Trots detta blev Thompson-kpisten ett intressant kapitel i svensk militärhistoria och en del av vägen fram till den svenska standardkpisten m/45.
När vinterkriget rasade mellan Finland och Sovjetunionen vintern 1939–1940 uppstod ett akut behov av moderna automatvapen i Norden. Den svenska frivilligkåren som organiserades för att stödja Finland behövde snabbt utrustas med kulsprutepistoler – ett vapen som visat sig mycket effektivt i närstrid. Resultatet blev en ovanlig svensk anskaffning: den amerikanska Thompson-kpisten, senare kallad kpist m/40 i Sverige.
Snabb affär utan byråkrati
I januari 1940 gjordes en beställning på 500 Thompson-kulsprutepistoler i USA. Affären genomfördes av AB Aeromateriel och den svenska handelsdelegationen i USA. För att spara tid hoppade man över den normala militära byråkratin – Försvarsdepartementet var alltså inte direkt inblandat. Målet var att få vapnen till Finland så snabbt som möjligt.
Vapnen beställdes från Thompson Automatic Firearms Corporation i New York. Själva vapnen kunde levereras relativt snabbt, men ammunitionen visade sig bli ett större problem. Den svenska beställningen omfattade 5 miljoner patroner i kaliber .45 ACP, men amerikanska myndigheter krävde slutanvändarintyg för att tillåta leverans till civila mottagare.
Företaget Remington, som skulle leverera ammunitionen, vägrade därför att skeppa patronerna innan alla formaliteter var klara.
Vapnen kom – men utan ammunition
Själva vapnen hann levereras till Sverige före den 15 mars 1940. Ammunitionen däremot försenades kraftigt. Kontraktet för patronerna blev klart först den 15 februari 1940, och den första sändningen nådde Sverige först kring midsommar samma år.
Vid det laget hade vinterkriget redan avslutats. Sverige försökte då överlåta vapnen till Finland, men finländarna tackade nej. Deras resonemang var enkelt: ett mindre antal kpistar utan tillräcklig ammunition var mindre värdefullt än att få sin skuld till Sverige reducerad med motsvarande belopp i utländsk valuta.
Exportstopp och en oväntad affär
Situationen komplicerades ytterligare när USA införde exportförbud på krigsmateriel till Sverige sommaren 1940. En stor del av den ammunition som Sverige köpt blev därför kvar i USA trots att den redan betalats.
I stället lyckades den svenske finansmannen Marcus Wallenberg Jr. sälja ammunitionen vidare till den amerikanska armén. Affären blev faktiskt lönsam för Sverige – staten gjorde ungefär 10 procent i vinst plus ränta på den ursprungliga investeringen.
Thompson i svensk uniform
De 500 vapnen som levererades till Sverige fick beteckningen kpist m/40. De var i praktiken en variant av Colt-tillverkade Thompson M1921, men hade ofta märkts om till M1928A. Ett kännetecken var att de saknade den kompensator som annars var vanlig på M1928-modellen.
Tekniska data för den svenska kpist m/40:
Kaliber: 11,4 × 23 mm (.45 ACP)
Längd: ca 838 mm
Vikt: cirka 4,4 kg
Eldhastighet: omkring 600 skott per minut
Magasin: 20-skotts stavmagasin eller 50-skotts trummagasin
Praktisk räckvidd: omkring 200 meter
Vapnen placerades huvudsakligen vid förband i södra Sverige.
Ett dyrt och ovanligt vapen
Trots sin kraftfulla konstruktion var Thompson-kpisten inte särskilt attraktiv för Sverige i längden. Det fanns flera skäl:
Högt pris – Thompson var dyr att tillverka.
Ovanlig ammunition – kalibern .45 ACP användes nästan inte alls i Sverige.
Tung konstruktion – vapnet vägde betydligt mer än många andra kpistar.
När svenska inköpare studerade vapnet närmare i USA insåg de att den finska Suomi-kpisten var både billigare och mer praktisk, särskilt eftersom den använde den redan etablerade 9×19 mm-patronen.
Ett lapptäcke av olika kpistar
Vid början av andra världskriget hade den svenska armén fortfarande färre än 900 kulsprutepistoler totalt. För att snabbt stärka beväpningen importerades därför ytterligare modeller.
Bland annat köptes 1 800 kpistar av typen Bergmann MP35, som i Sverige fick beteckningen kpist m/39. Den använde kalibern 9×19 mm och ett 32-skotts magasin, med en eldhastighet på cirka 700 skott per minut.
Under kriget kom den svenska arsenalen att bestå av sex olika kpistmodeller i tre olika kalibrar. Detta skapade stora problem när det gällde ammunition, reservdelar och underhåll.
Vägen till den svenska kpist m/45
Mot slutet av kriget beslutade Försvarsmakten att standardisera sitt kpistsystem. Målet var ett vapen som:
var billigare att tillverka
använde standardammunition
var enkelt att underhålla
Två prototyper utvecklades:
kpist fm/44 från Husqvarna
kpist fm/45 från vapentillverkare i Eskilstuna
Efter omfattande tester 1944 valdes fm/45, som senare antogs som kpist m/45 och började delas ut till förband 1946. Den skulle bli ett av Sveriges mest kända handeldvapen och användes i flera decennier.
Ett historiskt kuriosum
Den amerikanska Thompson-kpisten fick alltså en ganska kort och begränsad karriär i Sverige. Endast 500 exemplar införskaffades och de kom aldrig till användning i det krig de egentligen köpts för.
Trots detta har kpist m/40 blivit ett fascinerande inslag i svensk militärhistoria – ett exempel på hur krigstidens brådska, internationell politik och tekniska kompromisser ibland formar ett lands beväpning på oväntade sätt.
Faktaruta: Thompson kpist m/40
Typ: Kulsprutepistol
Ursprung: USA
Svensk beteckning: Kpist m/40
Kaliber: 11,4 × 23 mm (.45 ACP)
Längd: cirka 838 mm
Vikt: cirka 4,4 kg
Eldhastighet: cirka 600 skott/minut
Magasin: 20-skotts stavmagasin eller 50-skotts trummagasin
Praktisk räckvidd: cirka 200 meter
Beställning till Sverige: 500 exemplar
Användning i Sverige: Främst vid förband i södra Sverige
Särskilt: De svenska vapnen var troligen M1921, omstämplade till M1928A
USA:s och Israels attack mot Iran har utlöst kraftiga reaktioner världen över. Medan vissa ser angreppet som en möjlighet att bryta mullornas decennielånga makt över landet, varnar andra för att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Samtidigt har debatten blivit starkt polariserad – inte minst i Sverige, där synen på Iran, Israel och USA återigen blottlägger djupa politiska skiljelinjer.
När USA och Israel attackerade mål i Iran väckte det omedelbart starka reaktioner runt om i världen. För vissa uppfattades angreppet som början på slutet för den islamiska republikens teokratiska styre. För andra framstod det som ett farligt och folkrättsstridigt militärt ingripande. Reaktionerna har därför blivit kraftigt polariserade – både internationellt och i Sverige.
En regim präglad av förtryck
Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran styrts som en religiös teokrati där landets högsta ledare, ayatollan, har avgörande makt över staten. Regimen bygger på ett system där religiös lag – sharia – påverkar stora delar av samhället.
Kritiker menar att detta har lett till omfattande inskränkningar av mänskliga rättigheter. Kvinnor är enligt lag tvungna att bära slöja, oppositionella riskerar fängelse eller hårda straff och homosexualitet kan bestraffas med dödsstraff. Människorättsorganisationer har under många år dokumenterat tortyr, massarresteringar och hårda ingripanden mot protester.
Under senare år har flera stora demonstrationer brutit ut i landet, ofta utlösta av ekonomisk kris, politiskt missnöje eller protester mot slöjtvång. Demonstrationerna har regelbundet slagits ned med våld av säkerhetsstyrkor.
USA:s och Israels motiv
USA och Israel har länge betraktat Iran som ett strategiskt hot. Ett centralt argument har varit Irans misstänkta kärnvapenprogram och landets stöd till militanta grupper i regionen, däribland Hamas, Hizbollah och Houthirörelsen.
Från amerikanskt håll har attacken därför motiverats med både självförsvar och regional säkerhet. Företrädare för USA har också framhållit att en försvagning av den iranska regimen kan ge det iranska folket möjlighet att själva förändra sitt politiska system.
Jubel bland vissa iranier
I den iranska diasporan – alltså iranier som lever utanför landet – har nyheten i vissa fall mötts av jubel. Många oppositionella har länge hoppats på ett slut på mullornas styre och ser varje försvagning av regimen som ett möjligt steg mot demokratiska förändringar.
Flera exiliranier beskriver händelsen som ett historiskt ögonblick och jämför den med andra politiska brytpunkter, exempelvis Berlinmurens fall. Samtidigt är situationen på marken i Iran fortfarande osäker, och det är oklart hur utvecklingen kan komma att påverka landets politiska framtid.
Kritiken: krig bygger sällan demokrati
Samtidigt har kritiken varit omfattande. Kritiker – från både vänster och höger – menar att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Erfarenheterna från Irak, Libyen och Afghanistan används ofta som exempel på hur regimförändringar genom krig kan leda till långvarig instabilitet.
En annan invändning gäller folkrätten. En del jurister och politiker hävdar att en attack mot ett annat land utan tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd kan bryta mot internationell rätt.
I Sverige har debatten bland annat förts av politiker, analytiker och tidigare diplomater som menar att militärt angrepp riskerar att förvärra situationen i regionen.
Den svenska debatten
I Sverige har diskussionen blivit starkt politiserad. Vissa debattörer menar att kritiker av attacken indirekt försvarar den iranska regimen genom att fokusera mer på USA:s och Israels agerande än på regimens brott mot mänskliga rättigheter.
Andra menar tvärtom att man kan fördöma både den iranska regimen och samtidigt motsätta sig ett militärt angrepp. De hävdar att det inte är rimligt att framställa frågan som ett val mellan stöd till diktaturen eller stöd till krig.
Vad händer nu?
Vad som faktiskt kommer att ske i Iran är svårt att förutse. Flera scenarier diskuteras av analytiker:
fortsatt militär eskalation i regionen
intern maktkamp inom den iranska regimen
ökade folkliga protester
eller en långvarig period av politisk instabilitet
Många experter menar att även om en auktoritär regim försvagas är vägen till ett stabilt demokratiskt system ofta lång och komplicerad.
En fråga utan enkla svar
Situationen i Iran illustrerar en återkommande konflikt i internationell politik: hur omvärlden ska förhålla sig till auktoritära regimer. Ska man prioritera diplomati och sanktioner – eller kan militärt ingripande ibland vara legitimt?
Frågan saknar enkla svar. Vad som däremot är tydligt är att utvecklingen i Iran kommer att fortsätta vara en central fråga för både Mellanöstern och världspolitiken under lång tid framöver.
