Kommunistledaren Nooshi Dadgostar har fått nog: det är orimligt att barnen på Östermalm och i Djursholm inte har råd att åka till St. Moritz på sportlovet. Lösningen? Höj räntorna och beskatta ”matjättarna” – så att eliten får helikopterpengar till lyxiga skidresor.
Enligt planen ska varje barn i överklassen få 5000 kronor i ”lovbidrag” för att kunna stå i liften i Zermatt utan att behöva sälja en av sina Canada Goose-jackor.
Vem ska betala? Jo, ”giriga” matbutiker som enligt vänsterlogik säljer spaghetti för över 12 kronor. Även små Ica-butiker i glesbygden, som redan kämpar med höga kostnader, verkar ingå i planen – för solidaritet har inga gränser, särskilt inte när Djursholms kids riskerar att missa afterskin i Kitzbühel.
Att begreppet ”överpris” är lika luddigt som en politisk ambition från 1970-talet bekymrar inte partiledningen – huvudsaken är att klasskampen leder till finare semesterbilder på Instagram.
Att Sverige skulle kunna spara miljarder på att införa livstids utvisning för till exempel ringa stöld – nej, sådant vill kommunistledarna förstås inte höra talas om. I deras värld är det en mänsklig rättighet att både stjäla en cykel och få gratis tandvård. Vänsterpartiet håller hårt på att även seriebrottslingar ska få känna sig trygga i Sverige – tryggare än deras offer, faktiskt.
Och det är kanske inte så konstigt. Alla marxismens stora husgudar – Stalin, Lenin och Marx – hade sina händer djupt ner i brottslighetens kakburk. Att vara kriminell verkar närmast vara ett medlemskrav. Lenin livnärde sig på pengar från ”sympatisörer” som råkade råna banker – ett slags tidig version av penningtvätt med ideologisk fernissa. Stalin gick steget längre: han var professionell revolutionär, vilket i praktiken innebar att han sysslade med beväpnade bankrån på heltid. Mest känt är det lilla tillslaget i Tiflis 1907, där 40 människor dog – men det var ju för en god sak, förstås.
Så byggdes alltså den marxistiska revolutionen: med dynamit, stulna pengar och ett ganska flexibelt förhållande till moral.
Och så har vi Karl Marx – socialisternas helgon och teskrivare. För lat för att jobba, för upptagen med att tänka stora tankar. Av hans barn överlevde färre än hälften barndomen – svält och vanvård stod på menyn, medan pappa Marx filosoferade om arbetarklassens vedermödor från soffan han inte betalat för.