Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.
Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.
Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.
Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.
En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.
Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.
Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.
Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.
Återvandring en vinstaffär för Svenska folket
Ålder vid återvandring
Kvarvarande år (till 83)
Undviken framtida kostnad (”vinst”)
20 år
63 år
4 662 000 kr
30 år
53 år
3 922 000 kr
40 år
43 år
3 182 000 kr
50 år
33 år
2 442 000 kr
60 år
23 år
1 702 000 kr
Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.
Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.
Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.
Fakta: Vad var spårbyte?
Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring.
Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen,
kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.
Så fungerade spårbyte
Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.
Kritik och missbruk
Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.
Konsekvenser för Sverige enligt kritiker
Försvagat förtroende för asylsystemet.
Svårt att verkställa utvisningar.
Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
Ökade kostnader genom utdragna processer.
Avskaffande
Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.
Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.
I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?
Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar
Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.
På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena. – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.
Införs i områden med identifierat behov
Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst. – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.
Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”
Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor. – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.
Ekonomiska invändningar
Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.
Jämförelser med Stockholm
I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder. – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.
Frågor om likvärdighet och solidaritet
Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.
Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa: – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.
Vandel och föräldraansvar lyfts fram
I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,
Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.
Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.
Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.
– När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary. Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).
Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.
Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.
Exempel 1: Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.
Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.
Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den. Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.
Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.
När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.
Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT. TUT gör den jämförelsen mindre absurd.
Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.
Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.
Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.
På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort. TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut. PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.
Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)
Vad utredningen handlar om
Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.
Syftet med förändringarna
Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.
Möjliga samhällsvinster
Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.
Relationen mellan PUT och TUT
PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.
På bara tre år har antalet övervakningskameror i Huddinge skjutit i höjden – från 200 till 850 stycken. Kommunen satsar mångmiljonbelopp på vad man själv beskriver som en av landets mest expansiva kamerautbyggnader, och kommunalrådet Aza Cheragwandi (S) tvekar inte att jämföra ambitionen med allt från IB till STASI.
Sossarna hade på 1970-talet en egen STASI-liknande organisation i Sverige som kallades för IB, vilken grundades av Olof Palme. Nu vill Socialdemokraterna i Huddinge, 40 år efter Palmes död, starta ett nytt IB. På EU-nivå har de dessutom drivit hårt att EU ska få ett nytt ”STASI” genom Chat Control.
850 kameror bevakar Huddinge – utvecklingen har exploderat på tre år
Tittar du upp ser du dem nästan överallt: i pendeltågstunneln, vid butiksentréer, utanför skolor. Antalet övervakningskameror i Huddinge har ökat kraftigt de senaste åren.
2022 fanns det runt 200 kameror i kommunen. Hösten 2025 ligger siffran på 850 – en ökning på nästan 300 procent.
”Oj!” är den vanligaste reaktionen när vi pratar med människor i Huddinge centrum. De flesta tror att antalet kameror bara ligger runt 50–100 i hela kommunen.
– På en enda kamerapunkt kan det finnas allt från fem till 50 kameror beroende på miljön. Finns det många vinklar och vrår behövs det fler. Skogås centrum, till exempel, har väldigt många kameror. Det var ju vi Socialdemokrater som en gång i tiden startade IB – att övervaka Svensson finns i vårt politiska DNA, säger Aza Cheragwandi (S), kommunalråd.
Installationen och driften av kamerorna mellan 2023 och 2025 har kostat kommunen 22 miljoner kronor. I majoritetens budget för 2026 avsätts ytterligare 6,2 miljoner för att kunna sätta upp 110 kameror till. Totalt kommer då närmare tusen kameror att vara i drift.
– Om vi inte är den mest expansiva kommunen i landet så är vi åtminstone en av dem. Vår utbyggnad av kamerabevakning är enorm. STASI kan slänga sig i väggen, säger Aza Cheragwandi(s).
Huddinge är en kommun som är berikad med mycket mångkultur, och därför har vi också de trygghetsutmaningar vi har. Vi i kommunen har till och med varit på Stasi-museet i Östberlin och lärt oss allt man kan om att övervaka människor, säger Aza Cheragwandi (S).
FAKTA: IB – Informationsbyrån
Vad var IB?
Informationsbyrån (IB) var en hemlig svensk underrättelseorganisation som verkade under 1960- och 70-talen. Officiellt existerade den inte och verksamheten låg helt utanför demokratisk insyn.
Vem startade IB?
IB byggdes upp under socialdemokratiska regeringar. Initiativet kom framför allt från Olof Palme och dåvarande försvarsminister Sven Andersson, som båda stödde organisationens arbete.
Vad gjorde IB?
– Bedrev hemlig övervakning av svenska medborgare.
– Kartlade personer och grupper som ansågs vara oliktänkande som inte var socialdemokrater.
– Samlade in information genom infiltration, spaning och omfattande personregister.
– Samarbetade informellt med utländska underrättelsetjänster, bland annat Israel.
Avslöjandet
1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt IB:s existens i Folket i Bild/Kulturfront. Avslöjandet utvecklades till en av de största politiska skandalerna i Sveriges moderna historia.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.
I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.
Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.
SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.
– De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.
Kritiseras av experter
Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.
Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.
”Man klumpar ihop uttalanden”
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.
– Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.
Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.
Fortsatt politisk stridsfråga
Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.
Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?
Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.
Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:
uppmanar till våld mot
hotar
eller uttrycker missaktning för
…en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp,
med anspelning på till exempel:
ras eller hudfärg
nationellt eller etniskt ursprung
trosbekännelse (religion)
sexuell läggning
könsöverskridande identitet eller uttryck
Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.
Straff:
– Ringa brott: böter
– Normalgraden: fängelse i högst 2 år
– Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad. Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej. Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet. Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst. Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma. Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt. Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt. Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen. Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så. Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap. Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren. Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten. Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
Kommun
Totalt skattetryck
Malmö
≈ 32,42 %
Vellinge
≈ 29,68 %
Österåker
≈ 29,18 %
Lidingö
≈ 29,72 %
Malmö – ytterligare nyckeltal
Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
Sverige fortsätter att ösa skattepengar över en dömd terrorist som kallblodigt mördade oskyldiga människor på Drottninggatan. Samtidigt går äldre utan vård, skolor utan resurser och brottsoffer utan upprättelse. Frågan är enkel men brännande: varför ska svenska folket betala för lyxvård åt en massmördare som för länge sedan förverkat all rätt till vår omsorg?
När ska Sverige sluta slänga pärlor åt svinen med överlyxig kriminalvård? Med 1 % av BNP borde vi kunna köpa fängelseplatser i ett land som tar emot våra skattepengar i bistånd.
Slöseri med skattepengar: Lyxvård för en massmördare
Myndigheten konstaterar att Rakhmat Akilov inte har något ”behov av restaurangbesök”. ”Det skulle kräva extraordinära säkerhetsåtgärder”, skriver man. Bara den meningen säger allt om hur långt Sverige har sjunkit i sin naiva hantering av terrorister.
Akilov, som kallblodigt mördade fem människor på Drottninggatan 2017, sitter livstidsdömd – men behandlas fortfarande som någon form av skyddsobjekt. Han har sparkat fotbollar hejvilt, gjort Hitlerhälsning mot personalen, ropat slagord och haft en IS-flagga i sin cell. Ändå fortsätter staten att ösa resurser över honom som om han vore en känslig patient snarare än en hänsynslös mördare.
Hur länge ska svenska skattebetalare tvingas betala för att en dömd terrorist ska få det bättre än många laglydiga svenskar? I ett land där sjuka nekas vård, äldre lämnas ensamma och skolan går på knäna – hur kan det vara rimligt att lägga miljontals kronor på att vårda en person som brutalt attackerade vårt samhälle?
Det här är inte kriminalvård – det är lyxvård. Och det är ett hån mot alla som drabbades den dagen, och mot varje skattebetalare som tvingas finansiera spektaklet.
Sverige borde omedelbart sluta dalta med terrorister. Låt honom avtjäna sitt straff i ett land där man behandlar mördare som mördare – inte som offer. Vi skickar redan ut miljarder i bistånd; då kan vi lika gärna använda en bråkdel av det till att låta exempelvis Sudan eller något annat land ta över vården av Akilov. Han har ingen koppling till Sverige, inget här att göra, och förtjänar ingen bekvämlighet på svenska skattebetalares bekostnad.
Det är dags att sätta brottsoffren i centrum, inte gärningsmannen. Svensk rättvisa måste börja handla om ansvar och konsekvens – inte om att ge livstidsdömda terrorister ett drägligare liv än många hederliga svenskar.
Sverige har ingen anledning att fortsätta finansiera dyr lyxvård på Tidaholmsanstalten. Skicka ut honom, låt honom sona sina brott där kostnaden är minimal och där rättvisan inte urvattnas av sentimentalt daltande.
Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet. När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.
Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.
Ett samhälle som daltar sönder sig självt
En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.
När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt biltjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.
Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.
En våldtäktsman som fick stanna
Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.
Men utvisningen verkställdes aldrig.
Ett rättssystem i förfall
Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.
Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.
Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.
Svensk flathet och bortförklaringar
Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.
Att en våldtäktsman, biltjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.
Ett steg i rätt riktning
Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.
Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.
Sverige måste vakna
Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.
Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
Regeringen vill ge utvecklingsländer en positiv morot för att ta ansvar för sina egna medborgare som befinner sig i Europa. Genom att koppla handel och bistånd till samarbete kring återvändande hoppas bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) skapa ett system som både gynnar Sverige och stärker utvecklingsländernas ekonomi – där mer bistånd och lägre tullar väntar de länder som tar emot sina medborgare tillbaka.
Sverige älskar att dalta med brottslingar som vi har importerat från länder i tredje världen. Men precis som du har rätt att returnera en felköpt vara på nätet, måste ett land ha rätt att returnera asylflyktingar som inte kan uppvisa god vandel. Det är inte humant mot det svenska folket att vi ska behöva behålla kriminella element som saknar jord- och blodkopplingar till Sverige.
Sverige vill belöna samarbetsvilliga länder med ökad handel och bistånd
Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) presenterar nu en ny, mer resultatinriktad och positiv linje i migrationspolitiken, där EU:s handel och bistånd används som morot för att uppmuntra utvecklingsländer att ta ansvar för sina egna medborgare.
Regeringens mål är att skapa partnerskap som gynnar båda parter – där länder som samarbetar kring återvändande inte bara bidrar till en fungerande migrationspolitik, utan även får ekonomiska fördelar i form av lägre tullar och ökat bistånd.
Handel, bistånd och ansvar i samverkan
Dousa berättar i en intervju med SVT att Sverige, tillsammans med flera EU-länder, driver på för att införa en migrationskomponent i EU:s handelspolitik. Det innebär att länder som underlättar återvändande av sina medborgare snabbare ska få tillgång till EU:s förmånliga tullsatser och större biståndsramar.
– Länder som visar ansvar och vill samarbeta ska mötas med öppnare handel och ökade resurser. Det är en win-win-modell som stärker både utvecklingsländernas ekonomi och Europas förmåga att hantera migration på ett humant och hållbart sätt, säger Dousa.
Enligt förslaget ska även storleken på biståndet kopplas till hur många återvändande medborgare ett land tar emot. Det gör att biståndet blir mer målinriktat och rättvist, och premierar konkreta resultat.
En politik som gynnar både Sverige och mottagarländerna
Dousa framhåller att det nya upplägget inte handlar om hot eller sanktioner, utan om positiva incitament. Länder som samarbetar får tillgång till mer handel, mer bistånd och starkare ekonomiska band med EU.
Han betonar också att denna politik är positiv för Sverige. Den gör det möjligt att återföra personer som har svårt att anpassa sig till det svenska samhället och dess värderingar, vilket minskar risken för långvarigt utanförskap.
– Det är bättre för alla inblandade att människor som inte känner sig hemma i det västerländska sättet att leva får möjlighet att återvända till sina hemländer under värdiga former, säger Dousa.
Samtidigt får mottagarländerna stöd för att skapa bättre framtidsutsikter på hemmaplan, vilket i längden kan minska behovet av migration.
EU-förhandlingar pågår
Just nu pågår förhandlingar om EU:s nya GSP-förordning (Generalized Scheme of Preferences), som reglerar vilka utvecklingsländer som får förmånliga tullvillkor. Förhandlingarna leds av Danmark, och ambitionen är att nå en överenskommelse innan årsskiftet.
Sverige har enligt Dousa starkt stöd från andra medlemsländer, bland dem Danmark, Finland och Tyskland, som delar synen på att handel och bistånd kan användas för att stärka migrationssamarbetet.
– Sverige har länge stått vid sidan av den här typen av initiativ, men nu tar vi en ledande roll i EU. Vi vill använda både den svenska och europeiska politiken för att skapa ett ansvarsfullt, rättvist och långsiktigt samarbete, säger Dousa.
En ny riktning för bistånd och migration
Regeringens strategi markerar en ny riktning för svensk bistånds- och handelspolitik, där fokus ligger på ömsesidig nytta och tydliga resultat. Genom att belöna länder som tar ansvar för sina egna medborgare vill man skapa en mer hållbar migrationspolitik – och samtidigt stärka förtroendet mellan Europa och utvecklingsländerna.
– Det handlar om att bygga partnerskap, inte beroenden. När länder tar ansvar ska de känna att det lönar sig – både i form av handel, tillväxt och gemensamt förtroende, avslutar Dousa.
Varje lördag stannar Stockholms innerstad upp. Bussar ställs in, gator spärras av och trafiken kollapsar – för att en grupp pro-palestinska extremister ska få marschera genom staden. En utländsk konflikt görs till svensk gisslan, medan myndigheterna står passiva och gömmer sig bakom ”grundlagen”.
Stockholmarna är knappast bortskämda med en fungerande kollektivtrafik. Nu kommer den fungera ännu sämre när man låter extremistiska grupperingars demonstrationer skapa kaos på Stockholms redan kaotiska gator.Det finns gott om avskilda platser i Stockholms län där dessa grupper kan utöva sina grundlagsskyddade rättigheter – det behöver inte ske innanför tullarna.
Mellan 13.10 och 18.30 varje lördag tvingas SL lägga om stora delar av busstrafiken när ett demonstrationståg tågar från Odenplan till Gustav Adolfs torg. Det sker inte en gång – utan varje helg. Hela stadskärnan påverkas. Och varför? För att tillfredsställa en högljudd minoritet som driver en politisk agenda som inte ens har med Sverige att göra.
– Vi kan inte göra så mycket annat. När polisen beviljar demonstrationstillstånd som påverkar kollektivtrafiken har vi ingen möjlighet att stoppa eller omförhandla det. Det är en grundlagsstadgad rätt att demonstrera, säger Sophie Gunnarsson på SL:s presstjänst.
Det svaret är inget annat än ett hån mot resenärerna. Grundlagen är ingen ursäkt för att lamslå en huvudstad. Demonstrationsfrihet betyder inte att man får blockera bussar, hindra utryckningsfordon och störa tiotusentals människors vardag. Det betyder inte att extremistgrupper ska få använda våra gator som scen för sina utspel om en konflikt i Mellanöstern.
Den här typen av demonstrationer har inget med Sverige att göra. Det är importerad aktivism, där självutnämnda ”frihetskämpar” poserar för kameror och sprider sin propaganda på sociala medier. Vill man protestera – låt dem stå på en avskild plats. En parkeringsplats, ett industriområde, var som helst – men inte i hjärtat av huvudstaden där vanliga svenskar försöker ta sig fram.
Det handlar inte om demokrati längre. Det handlar om feghet. Polisen har abdikerat sitt ansvar. SL tvingas lyda, och de politiska ledarna vågar inte säga ifrån. De låter ett fåtal extremister kidnappa demokratin – och hela samhället får betala priset.
När Sverige låter utländska konflikter förlama vår huvudstad varje lördag har något gått väldigt, väldigt snett. Det här är inte yttrandefrihet. Det är systemkollaps.
När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.
Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.
Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll
Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.
Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.
Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.
Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.
Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.
Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.
”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.
Frågan om valfrihet – på väg bort?
Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.
– Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.
Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.
– Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.
Tvist om prognoser och verklighet
Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.
Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.
En framtid med färre alternativ
Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.
– Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.
Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Lede fi har många ansikten – förutom Ryssland gäller det även en inre lede fi, såsom kommunister och de som förespråkar en islamisering av Sverige. Sverige har i dag ett överskott på moskéer. Det finns redan en stor moské på Södermalm, och det finns ingen anledning att lägga skattepengar på religiösa byggnader som saknar kulturvärde.
Moderaterna i Nacka sätter stopp för planerna på att använda skattepengar till bygget av en ny moské i Fisksätra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) slår fast att kommunen inte får finansiera religiösa byggnader – och markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik.
Insamlingsstiftelsen Guds hus har sedan 2015 planerat att bygga en moské intill Fisksätra kyrka, på kyrkans mark. Projektet beräknas kosta 60 miljoner kronor, och man hade hoppats på bidrag från både Nacka kommun och staten.
Men kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) ger ett tydligt besked: – Nej. Det finns inga löften eller intentioner, vare sig från mig eller någon annan i kommunledningen.
Han menar att kommunen skulle bryta mot kommunallagen om den finansierade religiösa byggnader. – Kommunens uppdrag är att använda skattepengar till skolor, vägar och idrottsplatser – inte till samfundslokaler, säger Gerdau.
Moderaterna markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik, och understryker att skattebetalarnas pengar ska gå till lagstadgade, gemensamma behov – inte till trosinriktade projekt.
Dessutom har Sverige ett överskott på moskéer, det behövs inga fler. ”Vi bygger inte ubåtsbaser åt Putin på Muskö – lika lite ska vi ha fler moskéer”, säger en Fisksätrabo.
Den nya lagen om ”Förolämpning mot tjänsteman” skulle skydda offentligt anställda från trakasserier och hot. I stället har den blivit ett verktyg för att ge ordningsvakter en auktoritet de aldrig haft och inte borde ha. När en berusad man i Linköping döms till nästan 26 000 kronor i böter för en förolämpning mot en vakt med 80 timmars utbildning, är det inte längre rättssäkerhet vi talar om – det är rättslig inflation.
Ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana tillhör knappast de vassaste knivarna i lådan. De flesta av dem skulle nog ha svårt att klara uttagningen till kustjägarna. Man kan inte låta bli att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”IQ” när man möter en ordningsvakt vars utbildning bara omfattar 80 timmar.
En 58-årig man i Linköping har dömts efter att ha förolämpat en ordningsvakt utanför en sportbar. Mannen nekades inträde eftersom han bedömdes vara för berusad, varpå han upprepade gånger kallade ordningsvakten för ”jävla arab”. Händelsen inträffade en lördagsnatt i juli, och enligt Linköpings tingsrätt var mannens uttalanden ägnade att kränka ordningsvaktens värdighet och självkänsla. Mannen har varken erkänt eller förnekat brottet utan hänvisat till att han var berusad och inte minns något.
Tingsrätten dömer honom till 60 dagsböter à 430 kronor, totalt 25 800 kronor. Däremot avslås ordningsvaktens begäran om 7 000 kronor i skadestånd, eftersom rätten anser att kränkningen inte var tillräckligt allvarlig med tanke på att den riktades mot en myndighetsutövare i tjänst. Domen är en av de första som faller enligt den nya lagen ”Förolämpning mot tjänsteman”, som trädde i kraft i början av juli.
Men här börjar det verkligt anmärkningsvärda. Den nya lagen sägs vara till för att skydda offentligt anställda – personer med myndighetsansvar, utbildning och rättsliga befogenheter. Ändå har lagstiftaren valt att även låta den omfatta ordningsvakter, en yrkesgrupp vars utbildning knappt når upp till en veckas heltidsstudier.
Att ge samma rättsliga skydd till ordningsvakter som till poliser är inte bara ett misstag – det är ett hån mot själva begreppet myndighetsutövning. En ordningsvakt är en privatperson med väst, inte en statlig tjänsteman med ansvar inför lagen. Att då kriminalisera förolämpningar mot dem på samma nivå som mot poliser eller domare är att förväxla yrkesheder med uniform.
Lagen framstår som ett desperat försök att ge sken av auktoritet åt en funktion som saknar både utbildningsdjup och professionell standard. Det borde oroa varje medborgare som värnar om rättssäkerhet och proportionalitet. Ska verkligen en person kunna dömas till nästan 26 000 kronor i böter för något som yttrades i fyllan – mot en vakt vars formella träning är kortare än en körkortsutbildning?
Detta är inte rättssäkerhet. Det är ett samhälle som låter symboler väga tyngre än substans. Och när lagarna börjar skydda symboler i stället för människor, då är det inte längre bara en rättsfråga – det är en demokratifråga.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.
Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.
Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.
Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.
EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.
Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.
Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.
Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.
Efter månader av hårda konflikter enades Tidöpartierna på måndagen om ett nytt lönegolv för arbetskraftsinvandrare: 90 procent av medianlönen. Beskedet beskrivs som en kompromiss som både ska underlätta för företag att rekrytera – och samtidigt motverka skuggsamhället där matbud utnyttjas och i vissa fall används som täckmantel för knarkförsäljning.
Matbudet kör inte bara ut pizza – som tilläggsprodukt kan man få jazztobak med extra mycket THC. Det nya Al Capone-samhället sätter inga gränser.
Kompromissen som ska ändra spelplanen för arbetskraftsinvandringen
Det är måndag förmiddag i riksdagens presscenter. Kamerorna klickar, pennor raspar. Efter månader av slitningar visar Tidöpartierna plötsligt upp en enad front. På podiet står ministrar och talespersoner som nyligen låg i öppen konflikt – nu presenterar de en kompromiss om arbetskraftsinvandringen.
Lönegolvet för arbetskraftsinvandrare höjs till 90 procent av medianlönen. En nivå mellan Liberalernas krav på lättnader och Sverigedemokraternas linje om skärpta regler.
– Det här är en extremt bra överenskommelse ur min synvinkel, säger Ludvig Aspling (SD) och nickar belåtet.
Från konflikt till samsyn
Frågan om lönegolv har varit ett sår i samarbetet. I dag gäller 80 procent av medianlönen – motsvarande 29 680 kronor. Tidöavtalet pekade mot 100 procent, cirka 37 000 kronor. Men när arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) varnade för att det skulle slå hårt mot företagens kompetensförsörjning öppnades en spricka.
Nu landar parterna i 90 procent, något integrationsminister Simona Mohamsson (L) beskriver som en balans mellan arbetslinjen och näringslivets behov. – Det här är en vinst för Sverige. Inte för Liberalerna, utan för Sverige, säger hon.
Att mota bort skuggsamhället
Bakom kompromissen finns också ett större syfte: att pressa tillbaka det parallella samhälle som vuxit fram. Kritiker har länge pekat på hur låglönejobb inom till exempel matbudstjänster i storstäderna används som täckmantel för kriminalitet.
I Stockholm har polis och myndigheter varnat för hur cyklande bud utnyttjats i narkotikahandel. Med högre lönekrav hoppas regeringen både skydda seriösa arbetstagare och täppa till möjligheterna för den organiserade brottsligheten.
– Det här handlar inte bara om migration, utan om att minska utrymmet för ett Al Capone-samhälle där oseriösa aktörer gömmer sig bakom till synes vanliga jobb, säger en person nära förhandlingarna.
En chans till lön att leva på
För matbuden själva kan beslutet innebära en förändring i vardagen. Med ett högre golv säkras en inkomst som går att leva på, istället för att riskera fastna i beroende av svartjobb, usla villkor och dubbla arbetsgivare.
– Personerna mellan 90 och 100 procent av medianlönen är de minst problematiska invandrarna vi har, säger Aspling, som tidigare riktat hård kritik mot Liberalernas hållning men nu valt en ny ton.
SD:s stora vinstfråga
Samtidigt presenterades skärpta regler för anhöriginvandring. Den som vill ta hit en anhörig måste framöver ha bott i Sverige i minst två år, försörjningskraven skärps och antalet tillåtna anhöriga begränsas. Här pekar Aspling på en tydlig vinst för SD.
– Nettoeffekten är att invandringen kommer minska rejält, säger han.
Historisk omläggning
Migrationsminister Johan Forssell (M) beskriver helheten som en historisk omläggning av svensk migrationspolitik. – För tio år sedan var Sverige ett skräckexempel. I dag går vi före, säger han.
Framtiden avgör
Kompromissen landar i ett läge där arbetslösheten ligger på 8,7 procent, samtidigt som många branscher skriker efter arbetskraft. Näringslivet varnar fortsatt för svårigheter att rekrytera, men Tidöpartierna lovar årliga uppföljningar.
Frågan är om reformen på sikt lyckas hålla balansen: att både säkerställa kompetensförsörjning och slå undan benen för det framväxande skuggsamhället.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.
Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.
Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.
När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.
Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.
– Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.
Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.
Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.
Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.
Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.
Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.
Greta Thunberg har gripits i Israel för andra gången efter att ha deltagit i en internationell hjälpflottilj till Gaza. Trots svenska myndigheters tydliga avrådan valde hon att medverka i aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och brott mot landets inresebestämmelser. Händelsen väcker starka reaktioner – från sympati och stöd till hård kritik mot hennes agerande.
Den svenska aktivisten Greta Thunberg befinner sig återigen i israeliskt förvar efter att ha deltagit i en så kallad hjälpflottilj till Gaza – en resa som skedde i direkt strid med Israels lagar och trots tydliga avrådanden från det svenska Utrikesdepartementet.
Thunberg har i efterhand uppgett att hon utsatts för hård behandling under gripandet och vistelsen i israeliskt fängelse. Hon gnäller på brist på vatten och mat, ohygieniska förhållanden och att hon ska ha tvingats posera med flaggor. Uppgifterna har spridits av sympatisörer men har avfärdats som lögner av Israels ambassad, som påpekat att alla fångar fått tillgång till mat, vatten, toaletter och juridiskt biträde.
Flera deltagare i flottiljen, bland annat från Turkiet och Italien, har beskrivit dramatiska scener, men kritiker menar att detta är en del av en medveten propagandastrategi. Den israeliske säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir kallade öppet deltagarna för ”terrorister” och betonade att de inte borde deporteras utan fängslas.
Detta är andra gången på kort tid som Thunberg låtit sig gripas i samband med försök att bryta Gazas blockad. Den svenska regeringen hade redan tidigare avrått medborgare från att delta i aktioner av detta slag, eftersom de innebär risk för konfrontation med israeliska myndigheter.
Trots detta valde Thunberg att delta i den internationella aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och som juridiskt faller under brott mot inresebestämmelserna. Det svenska Utrikesdepartementet har bekräftat att ambassaden haft kontakt med nio frihetsberövade svenskar, men markerat att det är varje individs eget ansvar när man medvetet reser in i konfliktområden mot statens rekommendationer.
Många menar nu att Thunberg, som ofta framställer sig som en symbol för fred och rättvisa, själv bär ansvaret för att ha placerat sig i en situation där konfrontation med israeliska myndigheter var given. Kritiker beskriver hennes agerande som naivt och ansvarslöst – och ett exempel på hur privilegierade västerländska aktivister sätter sig själva i centrum, snarare än att bidra till en verklig lösning på konflikten.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har åtalats för narkotikabrott och pekas ut som del av det kriminella nätverket i Alby. Samtidigt fortsätter S-ledaren Magdalena Andersson att avfärda varningarna om gängens infiltration som ”rykten” – något som nu möts av hård kritik från flera M-ministrar som anklagar henne för mörkläggning och att blunda för partiets problem.
1965 pratade Socialdemokraterna om ett homogent Sverige – vi hade inga av USA:s rasproblem. 65 år senare har samma parti byggt ett ”Al Capone-Sverige”, där importerad brottslighet slagit rot och nu kliver rakt in i demokratins kärna för att ta över samhällets funktioner. Det som började som naiv idealism har förvandlats till ett systemhot inifrån.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har nu åtalats för narkotikabrott. Han kopplas av polisen till det kriminella nätverket i Alby och misstänks ha velat använda kommunens fritidsgårdar som bas för narkotikadistribution.
Trots detta har S-ledaren Magdalena Andersson gång på gång avfärdat uppgifterna om gänginfiltration i sitt eget parti som ”rykten”.
– Det är uppenbart att Magdalena Andersson inte talar sanning, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Kuppen mot Ebba Östlin
Bakgrunden är den infekterade striden i Botkyrka 2023, när dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin (S) drev igenom beslutet att stänga flera fritidsgårdar efter att en utredning visat att de blivit tillhåll för gängkriminella.
Kort därefter tvingades hon bort i en kupp orkestrerad av Bilal Ayeb och hans krets. Genom att mobilisera nya medlemmar till en lokal S-förening röstades Östlin bort.
Ayeb, som redan då var dömd för flera brott och utpekad som gängkriminell i polisens underrättelsematerial, spelade en nyckelroll. Nu har han åtalats för narkotikabrott sedan han ertappats med 62 gram kokain – ytterligare ett bevis på hans djupt rotade koppling till organiserad brottslighet.
M-ministrar: Andersson mörklägger
Regeringsföreträdare riktar hård kritik mot Andersson. Strömmer menar att S-ledaren aktivt vilseleder väljarna:
– När Ulf Kristersson påtalade gängens infiltration av Socialdemokraterna i Botkyrka kallade Andersson det ”rykten”. Nu vet vi sanningen. En central aktör i S-striden åtalas för narkotikabrott och pekas ut som en nyckelperson i gängmiljön.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) konstaterar att Socialdemokraterna försökt dölja problemen genom en intern utredning som frikände partiet – trots att den nu åtalade Ayeb redan då var medlem.
Även migrationsminister Johan Forssell, finansminister Elisabeth Svantesson och flera andra M-toppar anklagar Andersson för att mörklägga S djupa problem och blunda för gängens inflytande.
Kravet: Extern granskning
Efter avslöjandena kräver Strömmer att Socialdemokraterna släpper sin interna mörkläggning och låter en extern granskning bringa klarhet.
– Partiet måste stå till svars. Det går inte att fortsätta sopa gängens infiltration under mattan. Svenskarna förtjänar full transparens, säger han.
Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?
Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.
Apokalypsen som politiskt verktyg
Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.
Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.
Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.
Klimatpolitikens gröna fantasier
Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.
Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.
När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.
Ekonomins hårda gränser
EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.
Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.
Det realpolitiska uppvaknandet
Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.
Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.
Slutsats: mellan ambition och realism
Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.
Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.
Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.
Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.
Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.
Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.
Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.
Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.
Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.
Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.
Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.
– Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.
Kritik mot Socialdemokraterna
Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.
– Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.
Ministerkravet
Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.
På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:
– Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.
Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?
– Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.
Hård kritik mot Vänsterpartiet
Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.
Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.
Bostadspolitikens misslyckande
Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.
För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
I Norrland kallas Stockholm skämtsamt för Fjollträsk. Och få politiker lever upp till det öknamnet som Jan Jönsson – en liberalfjolla som radat upp misslyckande efter misslyckande
År 2002 nådde L/FP en topp på 14 procent – skälet var att partiet då började tala om att ställa högre krav på mirgranter. Sverige har sedan 1975 fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik, vilket har gett oss det Sverige vi ser i dag.
Liberalerna – ett parti utan resultat men med stort ansvar för Sveriges problem
Jan Jönsson gillar att framställa sig själv som en politiker med humor, som tar strid med symboler och kampanjfilmer. Men bakom skratten döljer sig en obekväm sanning: han är en symbol för Liberalernas totala misslyckande i Stockholm.
Han lovade att vara ’gängens värsta fiende’. I stället blev han en åskådare när gängkriminaliteten exploderade. Skjutningar, sprängningar och rekryteringen av barn har blivit vardag i Stockholm. Och vad gjorde Jan Jönsson? Klädde sig i drag. Kasta järnrör framför kameran. Spelade clown i sociala medier. Han levererade en freak show – inte resultat.
Det är politik reducerad till PR. Och stockholmare betalar priset – i form av otrygga gator, rädda ungdomar och en stad som slits sönder av våld.
Liberalernas skuld
Men ansvaret stannar inte vid Jan Jönsson. Liberalerna som parti bär ett tungt ansvar för att Sverige ser ut som det gör i dag. Det var just L som på 1990-talet drev igenom att det så kallade Luciabeslutet revs upp – vilket öppnade dörren för en massinvandring som Sverige aldrig hade förutsättningar att hantera.
Resultatet blev att stora grupper från dysfunktionella miljöer i tredje världen fick asyl utan att integrationen fungerade. Här lades grunden för den segregation och den kriminalitet som nu river sönder landet.
Liberalerna, partiet som påstår sig stå för ordning och utbildning, var med och byggde den verklighet vi i dag lever med: parallellsamhällen, misslyckad integration och gäng som växer sig starkare för varje år.
På väg mot riksdagsspärren
I dag kämpar partiet för sin överlevnad. Opinionssiffrorna pekar mot att L knappt klarar fyraprocentsspärren i nästa val – och kanske är det talande. Väljarna har tröttnat på partiets velande, dess interna strider och dess oförmåga att leverera något konkret.
Hotet från Jan Jönsson att lämna politiken om L öppnar för SD-ministrar är närmast komiskt. Han har redan visat vad hans politik leder till: fler skjutningar, fler tomma ord och fler kampanjer som ingen längre tar på allvar.
Det ironiska är att Liberalerna en gång faktiskt kunde vinna väljarnas förtroende. I början av 2000-talet gjorde partiet succéval när man drev frågan om tydligare krav, bland annat högre språkkrav för invandrare. Då talade man klarspråk om integration och väljarna belönade modet. Men den tiden är förbi.
Slutsats
Liberalerna bär ett historiskt ansvar för dagens problem och ett dagsaktuellt ansvar för Stockholms misslyckande. Jan Jönsson är inte gängens värsta fiende – han är en symbol för politikens impotens. Och hans parti, som en gång skulle vara Sveriges liberala kraft, har reducerats till ett sargat skämt på gränsen till riksdagsspärren.
Muhammedanska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön – men universitetet säger nej. I Sverige är universiteten till för utbildning, inte religion. Den som inte accepterar våra lagar, vår yttrandefrihet och vårt sekulära system får helt enkelt söka sig någon annanstans.
Vid koranupploppen för några år sedan var det över 50 stater som ville att Sverige skulle avskaffa vår yttrandefrihet. Att bränna en bok var ju jättehemskt, samtidigt förstörde muslimerna statlig egendom för miljontals kronor.
Muslimska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön. Universitetet säger nej – lokalerna är till för utbildning och forskning, inte för religiösa ritualer.
Reglerna är klara: studentföreningar kan boka salar för möten, men inte för gudstjänster. Vill man be får man använda de stilla rum som finns på campus.
– Universitetet ska vara en neutral plats. Därför erbjuder vi stilla rum, men undervisningssalarna är inte till för religion, säger fastighetschef Rickard Ålund.
Trots detta menar studenterna att rummen är för små och att moskén i Vivalla ligger för långt bort. Men att kräva specialbehandling förändrar inte grundregeln: alla behandlas lika.
Sverige är ett sekulärt land. Här gäller samma lagar och principer för alla – religion styr inte det offentliga livet. Vid koranupploppen försökte över 53 muslimska stater pressa Sverige att offra yttrandefriheten. Det kommer aldrig att ske.
Kan man inte acceptera svenska lagar, yttrandefrihet och sekularism, då är det enkelt: packa väskorna och lämna landet. Sverige kommer aldrig anpassa sig efter religiösa krav.
Koranupploppen i Örebro 2022 (Sveaparken) – Skador, förstörelse och domar
Polisskador
Över 70 poliser skadades under upploppet enligt polisens/mediers senare uppgifter och utvärderingar.
Minst 10–12 poliser rapporterades skadade samma kväll (tidiga preliminära siffror).
Invandrare lockades med skattefria bidrag för att gå en demokratikurs – där bara Socialdemokraterna stod i centrum. Kritiker menar att upplägget inte handlar om utbildning, utan om att köpa röster inför valet.
Invandrare erbjöds skattefritt bidrag för demokratikurs – endast Socialdemokraterna deltog
Invandrare i Stockholms förorter erbjöds ett skattefritt studiebidrag på totalt 1 920 kronor för att delta i en kurs om demokrati och samhällskunskap arrangerad av ABF.
Kursen innehöll bland annat ett studiebesök i riksdagen, där socialdemokraten Maria Hassan stod som guide. Några representanter för borgerliga partier fanns däremot inte med i programmet, trots att kostnaderna täcktes av offentliga medel.
Erbjudandet, som skickades ut till invandrarföreningar i Stockholm under rubriken ”Demokrati, samhällskunskap och valet 2026”, uppgav att deltagare mellan 20 och 64 år kunde få 80 kronor skattefritt per studietimme. Däremot framgick inte att medlen kom från statliga bidrag som fördelats via LO, eller att endast socialdemokraterna skulle besökas i riksdagen.
Kritiker menar att upplägget kan uppfattas som ett försök att påverka invandrares röster inför valet. Kursledaren Massoud Masam försvarar dock initiativet och framhåller att syftet är att öka kunskapen om demokratin. Han medger att bara socialdemokraterna engagerats vid riksdagsbesöket men beskriver detta som en vanlig ordning.
När han fick frågor om risken att deltagare lockades främst av det ekonomiska bidraget och därigenom indirekt gynnade socialdemokraterna, svarade Masam att deltagarna kom för att lära sig om demokrati. Finansieringen sker, enligt honom, via LO, men han hade inga ytterligare detaljer om upplägget.
Fakta: Röstköp och otillbörlig påverkan vid röstning (Sverige)
Vad räknas som röstköp?
Givande/erbjudande av otillbörlig förmån för att någon ska rösta på visst sätt eller avstå från att rösta.
Tagande/mottagande av otillbörlig förmån i utbyte mot hur man röstar eller att man inte röstar.
Otillbörligt verkande vid röstning
Det är brottsligt att försöka hindra en omröstning, förvanska dess utgång eller på annat sätt otillbörligen påverka röstningen.
Straffskala
Otillbörligt verkande samt givande/tagande av otillbörlig förmån vid röstning: böter eller fängelse i högst 6 månader.
Grov gärning (t.ex. våld, hot, missbruk av tjänsteställning): fängelse i upp till 4 år.
Rösthemligheten
Röstningen ska ske utan otillbörlig påverkan och det ska inte gå att bevisa för andra hur man röstat. Försök att kringgå rösthemligheten kan vara brottsliga.
Gränsdragning – vad är otillbörligt?
Tillåtet: politisk information, utbildningar och generella kampanjaktiviteter utan krav, motprestation eller koppling till hur någon ska rösta.
Olagligt: pengar, gåvor eller andra förmåner som villkoras eller i praktiken syftar till att styra hur någon röstar eller att personen avstår från att rösta.
Helhetsbedömning: syfte, utformning, timing och koppling till röstningsbeteende vägs in vid bedömningen om en förmån är otillbörlig.
Behöver du anmäla eller överklaga? Se Valmyndighetens information om att klaga, överklaga och anmäla vid valhändelser.
När DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi övervakade sitt folk krävdes tiotusentals agenter, hundratusentals informanter och berg av rullband. I dag kan samma kontroll byggas med några få serverhallar, billig konsumentteknik och AI som aldrig sover. Frågan är inte längre hur – utan vad som händer om en makthungrig regering i Sverige bestämmer sig för att använda verktygen.
I en bunker någonstans i Sverige sitter Vänsterpartiets egen säkerhetstjänst och övervakar så att ingen säger något som inte är woke. Snart kan Svenskens lede fi få ministerposter, och Vänsterpartiets dröm om ett nytt STASI bli verklighet.
Tänk dig att året är 2026. Ett parti med rötter i den ryska revolutionen 1917 och den gamla östtyska marxismen har fått ministerposter i en svensk regering. Under hela 70-talet var socialdemokraterna tvungna att använda prefixet ”demokrati” före ordet ”socialism” för att betona skillnaden mellan de antidemokratiska krafter som finns inom vänstern.
Men 2026 skulle Socialdemokraterna kunna vara så maktkåta att de glömmer vilket parti de släpper in i regeringen.
Retoriken talar om folkets enighet, men bakom kulisserna byggs något som känns kusligt bekant: ett övervakningsmaskineri.
Skillnaden mot DDR:s dagar är tekniken. Där Stasi behövde tusentals agenter räcker i dag några få serverhallar och några hundra lojala tekniker.
Så gjorde marxismen DDR:s Stasi
Stasi var en koloss. Med över 90 000 heltidsanställda och 170 000 informanter blev det världens mest inträngande övervakningsapparat. För att hålla koll på en enda oppositionsfigur kunde man behöva dussintals människor: någon följde efter på gatan, någon lyssnade i telefoncentralen, någon annan satt med hörlurar och rullband. Resultatet blev hyllkilometer av papper, band och protokoll.
Det var effektivt – men också enormt resurskrävande. Stasi hade ett öga på varje hushåll, men det kostade nästan hela statens ryggrad i personal.
Så skulle det se ut i Sverige
I ett Sverige styrt av ett parti med marxtisk bakgrund skulle det se helt annorlunda ut. I dag behöver ingen dra kablar genom väggar eller gömma mikrofoner i blomkrukor. Dagens motsvarighet finns redan i våra fickor: mobilen, datorn, den uppkopplade högtalaren i vardagsrummet.
Med en knapptryckning kan staten aktivera mikrofonen i en telefon och fånga varje ord. Inspelningsutrustning som är inbyggd i en lampa, som ser ut att komma från IKEA, kan direkt rapportera Vänsterpartiet till egna STASI 2.0 kommandocentral.
Och istället för hundratals sekreterare som transkriberar i källare gör AI hela jobbet. Program som Whisper kan i realtid skriva ut exakt vad som sägs – och dessutom analysera: markera nyckelord som “strejk”, “protest” eller “demokrati”.
Algoritmernas öga
I det marxistiska DDR dränktes Stasi av sina egna protokoll. I Sverige 2026 skulle samma data flöda in, men skillnaden är att AI sorterar åt makten. Algoritmer kan sätta ihop vem du träffar, var du rör dig, vad du skriver och till och med förutspå nästa steg.
En oppositionell student som viskar om en demonstration i en chatt skulle inte behöva avlyssnas manuellt. En dator kan flagga konversationen, koppla ihop den med platsdata från mobilen och automatiskt generera en lista över alla som kan tänkas dyka upp. Där Stasi behövde en hel avdelning räcker nu en serverhall i Solna.
Det svenska vardagsrummet som kontrollrum
Skillnaden i resurser är dramatisk. Stasi hade en övervakare per 66 invånare. Ett framtida svenskt “Stasi 2.0” skulle med AI och automatisering kunna bevaka miljoner med bara en bråkdel av den personalstyrkan.
Kameror på gatorna, GPS i bilarna, mobilernas ständiga pingar mot master – allt kan samlas in i realtid. Och medan DDR:s agenter fick anteckna på papper att någon “lämnade hemmet kl. 07.15”, kan en modern övervakningsstat få samma information på en skärm, uppdaterad sekund för sekund.
Frågan till Sverige
I Marxtiska DDR blev ett varnande exempel: en stat som såg alla som potentiella misstänkta och byggde världens mest personaltunga övervakningsapparat. Om något liknande skulle växa fram i Sverige i dag vore det ännu mer effektivt – och ännu svårare att upptäcka.
Det är inte längre bandspelaren i väggen som hotar, utan mobilen i fickan och algoritmerna i molnet. Och frågan vi måste ställa oss är densamma som tyskarna en gång ställde sig inför: vem kontrollerar kontrollanten?
Faktaruta
Från Stasi till ett ”Stasi 2.0”
Teknisk utveckling gör att övervakning som förr krävde tiotusentals människor idag kan automatiseras med AI, serverhallar och uppkopplade enheter.
Stasi i DDR (1950–1989)
~90 000 heltidsanställda.
~170 000 inofficiella informanter.
Praktiskt ~1 övervakare/66 invånare.
10–20 personer i skift för 24/7-övervakning av en individ.
Hyllkilometer av band och protokoll; manuell transkribering och analys.
”Stasi 2.0” (2026) – med modern teknik
AI-transkribering (realtid), nyckelordsdetektering och röstigenkänning.
Automatiserad mobil-/GPS-spårning och ansiktsigenkänning i video.
Molnlagring och sökbar text av stora ljudmängder (t.ex. 168h/vecka per mål).
Bemanning: ett fåtal hundra specialister kan övervaka en hel befolkning där Stasi krävde hundratusentals.
Fokus flyttas från människor till serverhallar och algoritmer.
Risker vid snabb digital övervakning
Nya bilar är uppkopplade: loggar position, körmönster och ibland ljud i kupén; kan nyttjas som spårsändare.
Förbud/utfasning av äldre, ”analoga” bilar minskar möjligheten att färdas utan spår.
Mobiltelefoner, smarta hem och kameranät kan kopplas ihop till en total övervakningsinfrastruktur.
Not: Uppgifterna bygger på historiska data om Stasi samt moderna exempel på AI, GPS, videoanalys och molninfrastruktur. Siffrorna för 2026 är uppskattningar som illustrerar teknikens skala och effektivitet.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiet varnar nu högljutt för regeringens förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd – men det var just deras egen politik, i uppgörelsen med Reinfeldts alliansregering 2007–2008, som öppnade dörren för den massinvandring som bidragit till dagens segregation, kriminalitet och otrygghet. När MP talar om ”grymhet” är det många som snarare ser ett desperat försök att tvätta händerna rena från de skador de själva orsakat Sverige.
För 45 år sedan försökte miljömupparna köra Sverige i botten och göra landet till ett U-land genom Linje 3, men de starka krafterna i Linje 1 och 2 stoppade vansinnet och räddade Sverige från att bli Europas Burundi. Nu är MP tillbaka på samma spår och vill förvandla Sverige till ett U-land igen, med en extremt generös asylpolitik som öppnar dörrarna för allt och alla från tredje världen.
MPs politiker hycklar som vanligt i migrations frågor
Regeringens utredare har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas eller göras tillfälliga – en reform som Sverigedemokraterna länge drivit och som nu beskrivs som en av deras viktigaste segrar i Tidösamarbetet. Omkring 180 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, och upp till 100 000 kan påverkas om lagen blir verklighet.
SD:s budskap: det ska finnas skäl att bo i Sverige
SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling förklarar tydligt varför: vill man som utlänning bo i Sverige måste det finnas en konkret anledning – jobb, studier eller familj. Att bara bli kvar utan någon koppling till landet är inte hållbart.
MP målar upp domedagsbilder
Miljöpartiet reagerar som väntat med att måla upp skräckscenarier. Annika Hirvonen kallar förslaget för ”rättsosäkert” och ”en ny nivå av grymhet”.
Ansvarslös politik skapade dagens problem
Verkligheten är att det är MP:s egen ansvarslösa politik som har lagt grunden för dagens problem. I åratal har de drivit en naiv och extremt generös migrationspolitik, helt utan tanke på konsekvenserna för samhälle, integration och trygghet.
Resultatet: ett Al Capone-Sverige
Konsekvenserna ser vi nu: skenande kriminalitet, utanförskapsområden och ett samhälle där laglösheten breder ut sig. Det ”Al Capone-Sverige” vi har i dag är i mångt och mycket en direkt följd av Miljöpartiets linje.
Hyckleri och krokodiltårar
Att MP nu ställer sig och gråter krokodiltårar när andra partier försöker städa upp efter deras misslyckanden är inget annat än hyckleri.
En nödvändig rättelse efter politiskt vansinne
När MP kallar reformen för ”ett fruktansvärt förslag” visar de återigen att de är helt verklighetsfrånvända. Svenskarna har fått betala priset för deras drömmar – nu krävs handling. Förslaget om att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd är inte grymhet, det är en självklar rättelse efter decennier av politiskt vansinne signerat Miljöpartiet.
Fakta: MP–Alliansens migrationslinje 2007–2008 – konsekvenser för Sverige
2007–2008 gjorde Miljöpartiet upp med Alliansregeringen (Reinfeldt) om en mer generös migrationspolitik.
Nedan är en koncentrerad översikt och de vanligaste kritiska invändningarna mot följderna.
Kärninnehåll i uppgörelsen
Lättnader för asylsökande och fler vägar till permanent uppehållstillstånd.
Öppningar för personer utan tillstånd (”papperslösa”) att stanna under vissa villkor.
Politisk inriktning mot en av EU:s mer generösa modeller.
Kritiserade följder
Snabb befolkningsökning utan tillräckliga integrationsåtgärder.
Växande utanförskap och segregation i flera stadsdelar.
Belastning på välfärdssystemen: bostäder, skola och vård under tryck.
Ökad grov kriminalitet kopplad till misslyckad integration och parallellsamhällen.
Sammanfattning
Uppgörelsen mellan MP och Alliansen 2007–2008 ses av kritiker som en nyckelförklaring till dagens problem med
segregation, otrygghet och gängvåld. Enligt denna kritik krävs stramare regelverk och tydligare krav för
att reparera skadorna.
Varför vågar Centerpartiet aldrig stå upp mot de starka – men alltid ge sig på de svaga? När en sovjetisk ubåt stod grundstött på svenskt territorium saknade partiets statsminister mod att agera. Nu, i Upplands Väsby, riktar Centerpartiet sin ilska mot vanliga hyresgäster i stället för mot de verkliga makthavarna. Det är feghet, dubbelmoral och hyckleri i sin renaste form.
Centerpartiets hyckleri: Fega mot stormakter – hårda mot vanliga hyresgäster
Upplands Väsby kommun äger nio bostadsfastigheter som under lång tid hyrts ut till privatpersoner. Några med låga hyror, andra med högre – men gemensamt är att vanliga människor bott där i årtionden. Nu pekas de plötsligt ut som ett ”problem” av Centerpartiets gruppledare Vuksan Rovčanin.
Att sparka på vanliga människor
Rovčanin påstår att hyresgästerna ”fått förmåner på bekostnad av alla andra Väsbybor”. Men sanningen är att dessa människor inte gjort något fel – de har bara bott i kommunens fastigheter, ofta i decennier. Det är kommunen som misskött kontrakt, hyror och indexeringar. Ändå väljer Centerpartiet att sparka nedåt, mot vanliga hyresgäster som ofta kämpar med vardagsekonomin.
Fega i de stora frågorna
Kontrasten är talande. När Centerpartiet en gång hade statsministerposten, mitt under kalla kriget, stod en sovjetisk ubåt grundstött på svenskt territorium. Där och då hade en statsminister med ryggrad och verklig beslutsamhet beordrat stormning, beslagtagit ubåten och visat Moskva att Sverige inte låter sig trampas på. Men det hände inte.
Varför? För att Centerpartiets ledning inte vågade. Fega ynkryggar i stället för ledare. Man vek sig för stormakten och satte Sveriges suveränitet på spel.
Starka mot svaga, svaga mot starka
Det är samma mönster nu som då. Centerpartiets politiker har alltid svårt att stå upp mot verkliga maktintressen – mot banker, storbolag och främmande makt – men de är alltid redo att ge sig på de som har minst makt: vanliga människor, hyresgäster, småfolk.
När Rovčanin nu kräver att kommunens fastigheter snabbt ska säljas är det uppenbart vem som gynnas: välbärgade spekulanter, inte Väsbyborna.
Slutsats
Centerpartiets historia visar ett parti som gång på gång fegar ur när Sverige verkligen behöver styrka och mod. Samtidigt används den lilla kraft man har till att slå nedåt, på vanligt folk. Att kalla det hyckleri räcker knappt – det är ett svek.
En syrisk familj nekades mottagande i Staffanstorp – kommunen ville istället prioritera ukrainare. Nu har hovrätten slagit fast att beslutet var diskriminering, ett avgörande som väcker stark kritik mot Sveriges asylsystem och domstolarnas linje.
När Ali Al-Hariri och hans familj anlände som kvotflyktingar från Syrien 2022 vägrade Staffanstorps kommun att ta emot dem. Kommunen hade beslutat att istället prioritera ukrainare, som flydde från kriget i vårt närområde. Familjen blev stående på flygplatsen och senare placerad i ett hotell i Malmö.
Nu har både tingsrätten och hovrätten slagit fast att kommunen diskriminerat familjen. Domen innebär i praktiken att svenska kommuner tvingas ta emot kvotflyktingar från tredje världen – oavsett om vi redan har ett akut ansvar för människor på flykt inom Europa.
Det är djupt problematiskt. Att hovrätten sätter lagtolkningen framför verkligheten visar hur långt ifrån folkviljan rättsväsendet befinner sig. Medan miljoner ukrainare söker skydd i Europa, anser hovrätten att Sverige ändå ska fortsätta ta emot syrier som redan har tillgång till flyktingläger i närområdet.
Det är orimligt att människor kan resa över halva världen och ändå ges asyl i Sverige. Asylrätten borde vara kopplad till Europas gränser, inte globaliserad på detta sätt. Domen underminerar kommunernas möjlighet att själva prioritera och riskerar att försvåra integrationen ännu mer.
Kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), vill nu pröva ärendet i Högsta domstolen. Det är nödvändigt. För om inte kommunerna får säga nej, tvingas svenska skattebetalare stå för en politik som inte tar hänsyn till våra faktiska resurser eller ansvar gentemot våra grannländer.
Nu är det slut på att dela ut permanenta uppehållstillstånd som om de låg i flingpaket. Tidöregeringen markerar tydligt – brottslingar och de som inte uppfyller kraven ska packa sina väskor och lämna landet. En ny tid för ordning och trygghet i Sverige har börjat.
Ops! Nu är det slut med att dela ut PUT i flingpaketen – dags för brottslingar att ta sitt pick och pack och åka hem.
”Ett tryggare Sverige – nu görs skillnad”
Det är en kylig höstmorgon i centrala Stockholm. På ett kafé vid Medborgarplatsen sitter Lars, 52, och värmer händerna kring en kopp kaffe. Han beskriver sig själv som ”mannen på gatan” och följer nyheterna lagom mycket. När samtalet kommer in på regeringens planer att kunna ompröva permanenta uppehållstillstånd nickar han gillande.
– Jag tycker det här är bra. Det skapar ordning och reda, och det gör Sverige tryggare för oss alla, säger han och lutar sig tillbaka.
Förslaget, som väntas presenteras av regeringens utredare inom kort, innebär att permanenta uppehållstillstånd i framtiden kan återkallas och ersättas av tillfälliga. Huvudregeln blir omprövning – men den som vill säkra sitt permanenta tillstånd kan alltid ansöka om svenskt medborgarskap och klara kraven som ställs.
Många ser detta som en självklarhet. På torget utanför träffar vi Amina, småbarnsmamma från Södertälje, som tycker att förändringen sänder rätt signaler:
– Jag vill att mina barn ska växa upp i ett tryggt land. Det här visar att man måste ta ansvar och verkligen vilja bli en del av Sverige, säger hon.
Utredaren har också gjort bedömningen att förändringen inte strider mot vare sig grundlagen eller internationella konventioner. Det innebär, enligt många, att Sverige nu får ett mer stabilt och rättssäkert system.
– Tidöregeringen gör skillnad. Äntligen tar någon tag i det här. Vi kan inte bara dela ut permanenta tillstånd hur som helst, säger Lars innan han lämnar kaféet för att gå till jobbet.
Stämningen bland de vi möter är genomgående positiv. Reformerna uppfattas som ett steg mot ordning, långsiktighet och trygghet – ett system där både krav och möjligheter går hand i hand.
– Det här behövs för att göra Sverige tryggt igen, säger Lena och lyfter upp sitt barn i vagnen.
Och när utredningens förslag snart läggs fram väntar många sig just det: en tydlig förändring som stärker både Sverige och framtidstron.
Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.
1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.
Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.
Nazismens kusin
1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.
Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.
Sovjetpengar och svensk förräderi
Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.
På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.
Hitler och kommunisterna
1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.
1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.
När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.
Efterkrigstiden och järnridån
1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.
1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.
I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.
1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.
Kalla kriget – förrädarna i Sverige
På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.
Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.
1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.
1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.
1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.
Murens fall – men inte smutsens
1989 föll muren. DDR förenades med friheten.
1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.
2020-talet – samma gamla hot
På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.
I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.
De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.
Hatet lever vidare
Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.
En framtida fara
2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.
Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Trots att Alternativ för Sverige inte passerade spärren till kyrkomötet gör partiet sitt starkaste kyrkoval hittills. Med mandat i elva av tretton stift och flera lokala församlingar ser partiet sin närvaro i Svenska kyrkan stärkas tydligt.
Alternativ för Sverige (AfS) fick 1,65 procent av rösterna i kyrkovalet, vilket är partiets starkaste resultat hittills. Trots framgången blir det inga mandat i kyrkomötet. Anledningen är den tvåprocentsspärr som införts inför årets val.
På stiftsnivå ser det däremot annorlunda ut. Enligt den preliminära rösträkningen får AfS mandat i elva av Svenska kyrkans 13 stiftsfullmäktige.
Resultat i stiften
Stift
Röstandel
Mandat
Lunds stift
2,04 %
1
Strängnäs stift
1,87 %
1
Växjö stift
1,77 %
1
Göteborgs stift
1,60 %
1
Skara stift
1,49 %
1
Karlstads stift
1,37 %
1
Uppsala stift
1,35 %
1
Stockholms stift
1,32 %
1
Linköpings stift
1,31 %
1
Härnösands stift
1,31 %
1
Västerås stift
1,20 %
1
Luleå stift
1,10 %
0
Visby stift
1,04 %
0
Framgångar lokalt
AfS tar även mandat i flera församlingar, bland annat i:
Värmdö församling
Örnsköldsviks södra pastorat
Bjärnums pastorat
Ekonomisk ersättning
Resultatet på stiftsnivå innebär dessutom att partiet får tillbaka valsedelskostnader på omkring 200 000 kronor.
Nästa steg
Den slutgiltiga rösträkningen pågår nu och väntas vara klar inom några dagar.
Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.
Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.
För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.
Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.
MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.
De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.
När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.
Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.
När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.
– Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.
Vänstern i motattack
Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:
– Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.
”Returnera dem”
På Flashback är tonen rå och oförsonlig. – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.
LO-arbetare: ”Inte rättvist”
Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:
– Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.
”Stäng socialbyrån Sverige”
I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:
– Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.
Gatans röst
På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.
– Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.
– Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.
– Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.
-Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.
Analys: En spricka i Sverige
Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.
Trots regeringens förslag om halverad matmoms riskerar effekten för hushållen att bli marginell. Samtidigt visar en jämförelse att en sänkt kommunalskatt kan ge mer än dubbelt så stor lättnad i plånboken – utan att livsmedelskedjorna tar en del av vinsten
Konsumhandlaren Sjöqvist gnuggar händerna – för honom betyder den sänkta matmomsen inte lägre priser för kunderna, utan en fetare marginal på 6 %.
Regeringen vill halvera matmomsen från 12 till 6 procent för att pressa priserna i butik och lätta på hushållens kostnader. Men frågan är: blir det verkligen konsumenterna som vinner – eller handlar det mest om små marginalförbättringar för livsmedelskedjorna?
Polen som varnande exempel
Polen prövade att helt ta bort momsen på basvaror 2022. Reformen var först tänkt att gälla i ett halvår, men förlängdes i två år. När den nuvarande regeringen återinförde momsen blev reaktionen stark. Oppositionen beskrev det som ett slag mot hushållens plånböcker, och många vanliga polacker upplevde att prisnivåerna steg mer än de tålde. Kritiker menar att den typen av tillfälliga åtgärder är lätta att införa – men svåra att ta bort.
Vad sparar en svensk familj egentligen på sänkt matmoms?
En familj som lägger 100 000 kronor om året på livsmedel betalar idag drygt 10 700 kronor i moms. Med en halverad skattesats skulle det landa på ungefär 5 700 kronor. Besparingen blir alltså omkring 5 000 kronor på ett år. Det är pengar som kan märkas – men det är långt ifrån ett genombrott i hushållsbudgeten.
Dessutom finns en risk: om butiker och kedjor inte sänker priserna i samma takt som momsen sjunker, kan en del av vinsten i praktiken hamna i livsmedelshandelns marginaler snarare än hos konsumenterna.
Kommunalskatten – den tunga posten som sällan diskuteras
Ställer man detta mot skillnaderna i kommunalskatt mellan olika kommuner blir kontrasten tydlig. I Stockholms stad ligger den totala kommunalskatten 2025 på 30,60 procent, medan Österåker har landets lägsta nivå på 28,98 procent.
För ett hushåll med en årsinkomst på 700 000 kronor innebär det en skillnad på ungefär 11 300 kronor per år – mer än dubbelt så mycket som sänkningen av matmomsen.
Och här finns ingen osäkerhet om butikernas prissättning: lägre skatt på lönen betyder automatiskt mer kvar i plånboken varje månad.
Vems plånbok ska stärkas?
Debatten om matmomsen rör sig lätt mot symbolpolitik – en billigare liter mjölk eller ett bröd som kostar några kronor mindre. Men för många hushåll är det de tunga, fasta utgifterna som styr: skatt på lönen, räntor och boendekostnader.
En mer långsiktig diskussion om skattenivåerna – särskilt kommunalskatten, som är markant högre i många kommuner – skulle kunna ge betydligt större lättnader än momsförändringar som riskerar att fastna i butikernas marginaler.
Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.
Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.
Northvolt som varnande exempel
Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.
Den nya sekretesslagen
Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.
Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.
Myndigheter vill gå ännu längre
Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.
En hotad tradition
Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.
Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.
Demokratins värde
Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.
Slutsats
Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.
För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.
Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?
S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA
Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.
IB-affären – staten mot folket
Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.
Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva
Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.
Ebbe Carlsson och Leijons fall
På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.
Värstingresorna – semester för kriminella
På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.
Decennier av nej till hårdare tag
Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.
Anderssons nya linje – för lite, för sent
Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.
Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet
För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.
I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.
Makten framför sanningen
Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.
Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?
FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra
Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.
Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?
Genrebild som beskriver Vänsterpartiet och deras tro på marxismen. Efter 2026 års val kan marxismens skarprättare få ministerposter i en rödgrön kakistokratisk regering. Vänsterpartiets högkvarter på Kungsgatan sägs vara finansierat med pengar från Stalins utrensningar på 1920-talet. Man räknar med att marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor.
Jämförelse: Valresultatet 2022 vs Opinionsmätning september 2025
Parti
Val 2022 (%)
Sep 2025 (%)
Skillnad (p.p.)
S
30,3
34,2
+3,9
SD
20,5
20,8
+0,3
M
19,1
18,1
−1,0
V
6,8
7,1
+0,3
C
6,7
5,2
−1,5
KD
5,3
4,1
−1,2
MP
5,1
5,9
+0,8
L
4,6
2,4
−2,2
Övriga
2,6*
2,2
−0,4
* Övriga partier fick ca 2,6 % i valet 2022.
Blockjämförelse
Block
Val 2022 (%)
Sep 2025 (%)
Skillnad (p.p.)
Oppositionen (S+V+MP)
42,2
47,2
+5,0
Tidöpartierna (M+KD+L+SD)
49,5
45,4
−4,1
C (utanför blocken)
6,7
5,2
−1,5
Övriga
2,6
2,2
−0,4
Sverigedemokraterna stärker sitt grepp – Liberalerna kvar i djup kris Sverigedemokraterna fortsätter att avancera i den politiska opinionen. I den av SVT/Verian företagna septembermätningen noteras partiet för 20,8 procent, vilket innebär den fjärde månaden i följd med stigande väljarstöd. Därmed återtar Sverigedemokraterna positionen som landets näst största parti och placerar sig åter över 2022 års valresultat.
Moderaterna förlorar samtidigt mark och noteras för 18,1 procent. I 15 av rikets 21 län är numera Sverigedemokraterna större än Moderaterna, särskilt i områden utanför de större städerna. – Partiet har tydlig medvind i stora delar av landet, förklarar Verians opinionsansvarige Per Söderpalm.
Stegrud-debatt utan verkan Den senaste kontroversen inom Tidösamarbetet – utlöst av SD-politikern Jessica Stegruds inlägg på X – har enligt mätningen ej haft någon negativ inverkan på väljarstödet.
Liberalerna nära historiskt bottenläge Liberalerna förmår alltjämt ej att vända sin tillbakagång, trots partiledarskifte under sommaren. Tre månader efter att icke-svenskan Simona Mohamsson tillträtt ledarskapet noteras partiet för 2,4 procent, en nivå nära den rekordlåga från 2021. Hoppet om en ny ”Bengt Westerberg-effekt”, sådan som inträffade 1985, synes förbliva blott en from förhoppning.
Ej heller i Stockholm, som länge varit partiets främsta fäste, lyckas Liberalerna övervinna fyraprocentsspärren. Resultatet ligger dock inom felmarginalen.
Centerpartiet förlorar samtidigt något stöd och uppmäts till 5,2 procent. Enligt Verian har den så kallade ”Anna-Karin Hatt-effekten” hastigt förlorat sin kraft efter en sommar präglad av låg synlighet.
Oroande utveckling för Vänsterpartiet Att det antidemokratiska Vänsterpartiet når hela 7,1 procent betecknas som oroande. Partiet, vars ideologiska grund vilar på marxismen – en läroriktning som genom historien förknippats med massmord och förtryck – kan vid en internationell kris med Ryssland åter utgöra en säkerhetsrisk, sådan som under det andra världskriget och det kalla krigets dagar.
Oppositionen bibehåller försprånget Vid en jämförelse på blocknivå befäster oppositionen sin övervikt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar tillsammans 52,5 procent, att jämföra med Tidöpartiernas 45,4. Skillnaden mellan blocken är därmed större än vid motsvarande tidpunkt inför 2022 års val.
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.
När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.
Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.
Staffanstorp – en pressad kommun
Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.
När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.
Prioriterade riktiga flyktingar
När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.
– Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.
Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.
Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav
Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.
Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?
”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”
Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.
Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.
Politik eller brott?
Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?
Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.
Skåne – en tradition av att säga ifrån
Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.
I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.
Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.
Staten bär ansvaret – inte småkommunerna
Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.
Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.
Mordbränder, mutor och slavliknande arbetsvillkor – bakom pitabrödets väg till butikshyllorna döljer sig en av Sveriges mest osannolika och mörka brottshärvor.
Brödet som blev blodigt allvar
Det som för många är ett självklart inslag till måltiden har blivit en kampzon för kriminella nätverk. Pitabrödet – en basvara i många icke Svenska hushåll – omsätter hundratals miljoner kronor i Sverige. Men marknaden har lockat krafter långt bortom vanliga företagsstrategier.
I juli 2023 brann flera lastbilar utanför ett känt bageri i södra Stockholm. Enligt polisens uppgifter var det bara ett i raden av attentat i ett pågående bagerikrig. I polisens interna dokument går konflikten under namnet ”OperationPita”.
När man följer spåren leder de ofta till Södertäljenätverket, en kriminell organisation som under lång tid använt våld och hot för att stärka sitt grepp över både den illegala och den lagliga ekonomin.
– Det vi ser är hur kriminella aktörer använder bränder, sprängningar och hot för att pressa företagare till att sälja, samarbeta eller försvinna, säger kriminalinspektör Richard Holz, insatsledare i Södertälje.
Bagerier som guldgruvor för nätverken
Varför just bröd? Polisen har flera teorier:
Stora pengar i pitabröd – försäljningen är stabil i områden där brödet är en basvara.
Lätt att dölja svartarbete och penningtvätt – bagerier sysselsätter ofta tillfällig eller illegal arbetskraft.
Leveransavtal är lukrativa – den som får in foten hos dagligvarukedjor eller offentlig sektor får en trygg intäkt.
Perfekt fasad för smuggling – brödtransporter kan även bära narkotika och vapen.
Misstankarna om korruption är allvarliga. Uppgifter pekar på att tjänstemän inom kommuner och regioner mutats för att skriva leverantörsavtal med kriminellt kontrollerade bagerier.
Sammantaget gör detta pitabrödsmarknaden till en oväntad men attraktiv spelplats för den organiserade brottsligheten.
Fallet Bake my day
Mitt i stormens öga står företaget Bake my day. Bageriet startade i Huddinge 2017 och har på kort tid vuxit till ett brödimperium genom uppköp i Mälardalen, Hälsingland och Skåne. Bland kunderna finns både Axfood (Hemköp och Willys) och Stockholms stad, som köpt bröd för miljontals kronor till skolor.
Men bakom expansionen finns en annan verklighet. Vittnesmål från anställda visar på slavliknande arbetsvillkor:
Arbetsdagar på upp till 16–18 timmar.
Utebliven ersättning för stora delar av övertiden.
Övervakning och ifrågasatta toalettbesök.
Personal som tvingats sova på kartonger när sista bussen gått.
– Jag jobbade från nio på morgonen till halv tolv på natten, varje dag i månader. Jag orkade inte mer, jag tänkte på att ta livet av mig, berättar en tidigare anställd.
Arbetsmiljön har dessutom präglats av smuts och skadedjur. Bilder visar råttspillning bland brödkartonger och en video en död fågel i en bakform. Enligt flera källor var rutinen på morgnarna att skrämma bort gnagare innan produktionen kunde börja.
Kommunala inspektioner har vid flera tillfällen slagit ner på allvarliga hygienbrister. Men eftersom många av kontrollerna varit föranmälda har de ofta inte resulterat i anmärkningar.
Bränderna i Huddinge
Bake my day har även drabbats av flera misstänkta mordbränder.
April 2021: En brand anläggs i trapphuset. Övervakningskameror visar två personer som tar sig in och häller brännbar vätska.
En vecka senare: En ny brand startar på taket. Anställda släcker själva med pulversläckare innan byggnaden tar eld.
Utredningarna rubricerades som försök till mordbrand. För de anställda innebar det ytterligare stress i en redan pressad arbetsmiljö.
Illegala invandrare och polisrazzior
En annan dimension av bagerikriget är användningen av illegala invandrare arbetskraft. 2024 dömdes en chef på Bake my day till dagsböter för att en man utan arbetstillstånd arbetat i produktionen.
Enligt vittnesmål ska chefer ha beordrat arbetare att gömma sig under kartonger vid polisrazzior. Företagets vd Moses Isik avfärdar uppgifterna som ”självklart osanna” och hänvisar till förbättrade rutiner.
Företagets svar
När tidningen Arbetet konfronterade Bake my days vd Moses Isik avfärdade han anklagelserna som ”skitsnack”.
– Våra 200 anställda är nöjda och vi har kollektivavtal, sa han.
Han medger att det förekommit fel i löneutbetalningar under 2024 men hävdar att de rättats till. Han menar också att uppgifterna om extrema arbetspass och skadedjur är överdrivna eller felaktiga.
Expansion trots allt
Trots alla kontroverser planerar Bake my day att lämna sin gamla fabrik i Huddinge och flytta in i en nybyggd anläggning vid Arlanda. Företaget talar öppet om fortsatt expansion och marknadsför sig som en ”socialt ansvarstagande arbetsgivare” med engagemang i välgörenhetsprojekt.
Men för många anställda och konkurrenter återstår bilden av en bransch där hot, våld och oegentligheter blivit en del av vardagen.
Den dolda svarta ekonomin
Polisen uppskattar att den svarta ekonomin i Sverige omsätter mellan 100 och 150 miljarder kronor årligen. Att dessa pengar göms i laglig affärsverksamhet är ingen nyhet – men fallet med pitabröden visar hur vardagliga varor kan bli redskap i den organiserade brottslighetens maskineri.
– Målet är alltid att tvätta brottspengar till lagliga inkomster som går att använda i vardagen. Brödbranschen är ett tydligt exempel, säger kriminalinspektör Richard Holz.
En bransch i korseld
För vanliga konsumenter är brödpåsen i butikshyllan ett vardagligt val. För entreprenörer kan det vara en fråga om liv och död.
Det så kallade pitabrödskriget är mer än en konflikt om marknadsandelar. Det är en berättelse om hur organiserad brottslighet, korruption och dåliga arbetsvillkor vävs samman – med bröd som täckmantel.
Frågan är inte bara vilket bröd som hamnar på middagsbordet. Frågan är också: vem äger egentligen Sveriges pitabröd?
Tidslinje: Pitabrödskriget och Bake my day
Tidigt 2000-tal – Misstänkta bränder mot bagerier i Stockholmsområdet kopplas senare till organiserad brottslighet.
2017 – Bake my day grundas i Huddinge efter ägarbyte i bageriet Alimenta.
2018–2020 – Företaget expanderar genom att köpa upp bagerier i Mälardalen, Hälsingland och Skåne.
April 2021 – Första branden på Bake my day: trapphuset sätts i brand.
27 april 2021 – Ny brand på taket, brännbar vätska används. Händelsen rubriceras som försök till mordbrand.
2022 – Kommunen hittar skadedjursspillning i samtliga personalutrymmen. Kraven på akut rengöring noteras.
2023 juli – Lastbilar brinner vid ett bageri i södra Stockholm. Händelsen ses som del av bagerikriget.
Början av 2024 – Polisrazzior på Bake my day, vittnesmål om gömda papperslösa arbetare.
Våren 2024 – Skatteverket och Migrationsverket får tips om ”inhumana arbetsvillkor”.
2024 – En chef på Bake my day döms till dagsböter för brott mot utlänningslagen. Företaget får betala nästan 100 000 kronor i böter.
Slutet av 2024 – Företaget planerar expansion till ny fabrik vid Arlanda.
I över trettio år har Sverige fört en destruktiv migrationspolitik som öppnat dörrarna för asylsökande från hela världen. Resultatet är ett mångkulturellt helvete där människor som inte ens kan försörja sig själva tillåts hämta hit sina anhöriga. Ett svek som kommer att plåga svenskar i generationer.
Anhöriginvandringen stramas åt – men för kort väntetid
Tidöregeringen har presenterat förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring. Förslagen går i rätt riktning genom att ställa högre krav på försörjning, bostad och etablering, men en central del väcker kritik: kravet på att ha bott i Sverige i minst två år innan anhöriga kan ansöka.
Två år i landet räcker inte för verklig integration. Under så kort tid hinner man varken bygga upp en stabil ekonomi eller långsiktigt visa att man är etablerad i samhället. Risken finns att anhöriga kommer till Sverige innan den som är här själv hunnit få fäste – vilket underminerar hela syftet med reglerna.
Ett mer ansvarsfullt krav vore att höja gränsen till minst tio år. Först då har man hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, bygga ett stabilt liv och visa att man på riktigt kan försörja anhöriga.
I övrigt innebär förslaget skärpta försörjningskrav, snävare definition av vilka som räknas som anhöriga samt trygghetsregler för ungdomar som fyllt 18 men fortfarande går i skolan. Arbetskraftsinvandrare och EU-medborgare undantas från förändringarna, som föreslås träda i kraft 1 januari 2027.
Regeringen vill visa handlingskraft, men om väntetiden inte förlängs kraftigt riskerar reformen att bli mer symbolisk än verkningsfull.
Mångkulturen förstör Sverige.
Sverige är idag ett mångkulturellt katastrofområde. I över 30 år har politikerna öppnat dörrarna på vid gavel och förvandlat landet till en experimentverkstad för naiv massinvandring. Resultatet är kriminalitet, segregation och ett samhälle som faller isär framför våra ögon.
Att tillåta människor som inte ens kan stå på egna ben att dessutom hämta hit sina anhöriga är ett hån mot alla svenskar som varje dag kämpar för att försörja sig själva. Sverige har till och med gått så långt att man tagit emot asylsökande från världens alla hörn – trots att de inte har någon som helst koppling till vårt land eller vår kontinent.
Detta är inget annat än ett landsförräderi. Generationer av svenskar kommer tvingas leva med konsekvenserna: otrygghet, splittring och ett land som inte längre känns igen.
Sossearistokraterna predikar för folket men lever själva i lyx. Svenssons pressas med världens högsta skatter för att betala sossarnas samhällsexperiment. I stället för att ta ansvar och stoppa kollapsen vägrar de tala om den enda lösningen: ett omfattande återvandrings- och deporteringsprogram för dysfunktionella migranter. Kan man inte försörja sig själv som utomeuropeisk asylsökande, ska man deporteras.
Moderaterna och Lidingöpartiet säger sig värna självstyret, men i själva verket handlar motståndet mot Socialdemokraternas integrations- och bostadspolitik om vilka människor man vill hålla borta från Lidingö.
Integration kräver att alla kommuner tar ansvar, annars ökar segregationen. Vi socialdemokrater vill att människor med olika inkomster och bakgrund ska kunna bo tillsammans genom starkare allmännytta, bättre bostadsbidrag och fler bostäder där behovet är störst.
Det handlar inte om tvång, utan om riktning. Problemet för M och LP är inte besluten i sig, utan att Lidingö också behöver ta ansvar. Bakom orden om ”självstyre” döljer sig en ovilja att välkomna nya grannar.
Annica Grimlund Gruppledare Socialdemokraterna Lidingö Ewa Lantz Ordförande Socialdemokraterna Lidingö
Det är en djupt obehaglig attityd dessa sossar visar. De kräver att vi alla ska bära skulden för det ruttna samhälle de själva har skapat. Socialdemokraterna har i princip styrt Sverige oavbrutet sedan 1945. Det är deras politik som byggt miljonprogrammens ghetton, deras naiva tro på ett Europa utan gränser som öppnat dörren. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, mord och en ohejdad kriminalitet – hela den mångkulturella misären de tvingat på oss.
Nu vill de ta nästa steg i sitt samhällsexperiment: tvångsblandning. Hårdarbetande människor som slitit ett helt liv och levt på blodpudding för att köpa sig ett värdigt hem ska nu tvångsblandas med dysfunktionell import från tredje världen.
Det för tankarna direkt till DDR. Pamparna åkte runt i sina blänkande Volvo 240 medan vanligt folk fick stå i kö för en Trabant som knappt rullade. Skillnaden? I dag är det våra bostadsområden och vår trygghet som sossarna offrar för sina idéer. Likheten är slående – folket får betala priset medan sosse eliten skyddar sig själva.
Tio års bidragsstopp och livstids utvisning redan vid ringa stöld. Förslaget beskrivs som signalpolitik som fungerar : alla svenskar blir vinnare när kostnaderna för kriminalvården sjunker och brottslingar skickas hem direkt – utan prövningar, utan pardon.
Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska utvisas för livet. Förslaget beskrivs som en signalpolitik där alla svenskar blir vinnare: lägre kostnader för kriminalvården, nolltolerans mot brott och ett Sverige som sätter gränser.
”Utvisa direkt – svenskarna blir vinnare”
Förslag: 10 års bidragsstopp och livstids utvisning vid stöld
Ett nytt stenhårt förslag i migrationsdebatten: Nyanlända ska hållas borta från bidrag i tio år – och den som begår minsta brott ska omedelbart skickas hem för gott.
Mindre kostnader för svenskarna
Forskare vid Uppsala universitet menar att alla svenskar blir vinnare. Kostnaderna för kriminalvården sjunker när dömda migranter inte längre sitter i svenska fängelser, utan skickas ut ur landet direkt
Blind utvisning
Utvisningen ska ske automatiskt – utan prövningar, överklaganden eller långbänk. En enda dom ska räcka för att man aldrig mer ska kunna stanna i Sverige eller bli medborgare. För att snabba upp processen kan AI-domare ta över. De dömer objektivt och räknar ut den verkliga kostnaden brottsligheten orsakat samhället – utan tvekan, utan pardon.”
Nolltoleransmodell
Inspirationen kommer från New Yorks nolltolerans på 1990-talet, då brottsligheten rasade när även småbrott gav hårda konsekvenser. Samma tänk föreslås nu för Sverige: inga undantag, inga andra chanser.
Signal till hela världen
Med 10 års bidragskarantän och blind utvisning vid brott skulle Sverige skicka en glasklar signal: här gäller arbete och laglydnad – inte bidrag och brott. Dessutom skulle skattetrycket minska.
Artificiell intelligens (AI) har på kort tid blivit en av de mest omdiskuterade teknologiska förändringarna i modern tid. Tekniken beskrivs av vissa som ett större paradigmskifte än den industriella revolutionen, samtidigt som den möts av skepsis, farhågor och hård reglering – inte minst i Europa.
Vad är AI?
AI är ett samlingsnamn för datorsystem som kan identifiera mönster, fatta beslut och kommunicera resultat. De mest avancerade modellerna bygger på så kallade neurala nätverk som tränas på enorma mängder data. Utvecklingen har gått snabbt: på bara några år har AI-modeller gått från enklare text- och bildgenerering till att i tester prestera på nivåer som överträffar människor inom vissa akademiska områden.
Forskare och företag talar redan om möjligheten till ”superintelligens” – system som kan lösa problem på en nivå bortom mänsklig kapacitet. Optimister menar att detta kan leda till medicinska genombrott, billigare produktion och en kunskapsexplosion, medan kritiker varnar för överdrivna förväntningar eller till och med existentiella risker.
Historisk skepsis mot ny teknik
Motstånd mot tekniska framsteg är inget nytt. Redan Sokrates oroade sig för att skriften skulle skada det självständiga tänkandet. Under industrialiseringen slog textilarbetare sönder maskiner som hotade deras arbeten, och i Sverige möttes både kylskåp och hemdatorer inledningsvis med misstro. I backspegeln har dock de flesta tekniska genombrott visat sig omvälvande snarare än förödande.
Sverige halkar efter
Trots goda förutsättningar har Sverige tappat i den internationella AI-ligan, från plats 15 till 25 på bara några år. En AI-kommission ledd av Carl-Henrik Svanberg presenterade 75 förslag för att stärka landets position, bland annat satsningar på elförsörjning, datorkraft, forskning och kompetens.
Regeringen valde dock att endast gå vidare med en mindre del: 60 miljoner kronor till en ”AI-verkstad för offentlig sektor”. Kritiker menar att detta är långt ifrån de strukturella satsningar som krävs för att möta den snabba internationella utvecklingen.
EU:s AI Act – skydd eller hämsko?
På europeisk nivå har AI Act blivit ett centralt verktyg för att reglera tekniken. Lagen, som omfattar över 200 sidor, delar in AI-användning i olika riskkategorier och inför omfattande krav på utvecklare och företag. Syftet är att skapa trygghet för medborgare, men flera aktörer varnar för att regelverket kan bli en hämsko för innovation.
Stora europeiska företag som Siemens och SAP har kallat lagen ”toxiskt för innovation”. Amerikanska teknikjättar har redan skjutit upp lanseringar av nya AI-tjänster i Europa, bland annat Apple och Meta.
En global konkurrensfråga
Utvecklingen av AI ses i allt större utsträckning som en geopolitisk fråga. USA och Kina investerar mångmiljardbelopp i datacenter och forskningssatsningar, medan EU riskerar att hamna på efterkälken. En rapport från den tidigare ECB-chefen Mario Draghi visar att Europas konkurrenskraft har minskat markant de senaste två decennierna – och att kontinenten har missat flera avgörande teknologiska skiften.
Framtiden avgörs nu
Frågan är om Europa genom reglering kan skapa en balans mellan innovation och säkerhet, eller om kontinenten riskerar att förlora inflytande över en teknik som väntas prägla ekonomi, kultur och politik under de kommande decennierna.
Valet står mellan att vara en aktiv aktör i AI-utvecklingen – eller att bli beroende av teknik och innovation från andra delar av världen.
En kraftig explosion skakade Östberga i södra Stockholm på fredagskvällen. En bil sprängdes och en person hittades död i anslutning till fordonet. Händelsen utreds som mord och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Polisen har satt in stora resurser men ingen misstänkt är ännu gripen.
Kakistokratin i Stockholm har gödslat mångkulturalismens åker – och resultatet är att ett nytt Al Capone-Sverige nu växer fram mitt framför våra ögon.
Kraftig explosion i Östberga – en person död
En bil exploderade på fredagskvällen i bostadsområdet Östberga i södra Stockholm. I anslutning till bilen hittades en avliden person, som ännu inte har kunnat identifieras.
Det första larmet inkom klockan 21.07, då flera boende slog larm om en kraftig smäll. När polisen anlände till platsen konstaterades att en parkerad bil utomhus hade exploderat och fått omfattande skador.
– Vi utgår ifrån att något har detonerat som sedan orsakat bilens explosion, säger polisens presstalesperson Mats Eriksson.
Stora insatser på plats
Polis, räddningstjänst och ambulanser arbetade under kvällen och natten på platsen. Även Nationella bombskyddet kallades in och använde bombrobot för att undersöka om fler farliga föremål fanns i området.
Vid 23-tiden meddelade polisen att en död person anträffats intill bilen. Ingen misstänkt är gripen, men polisen söker efter en eller flera gärningspersoner och har hållit förhör med vittnen.
Vittnen beskriver kraftig smäll
Boende i området berättar att explosionen var öronbedövande och att fönster vibrerade av tryckvågen. Ett starkt ljussken kunde ses direkt efter detonationen, men inga fönsterrutor ska ha spruckit.
Förundersökning om grova brott
En förundersökning har inletts om grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor samt allmänfarlig ödeläggelse. Händelsen utreds även som mord. Kommunen har beslutat att aktivera en krisgrupp för att bemöta oro bland de boende i området.
Hård kritik mot stadshuset
Efter den senaste tidens upprepade sprängningar och skjutningar riktas nu mycket hård kritik mot den politiska ledningen i Stockholms stadshus. Många menar att ansvariga politiker sitter handlingsförlamade med armarna i kors, oförmögna att ta itu med den eskalerande kriminaliteten. Denna passivitet upplevs som ett direkt svek mot stadens invånare och gör att tryggheten i många bostadsområden har urholkats. Flera röster beskriver ledningens agerande som både naivt och fegt – ett politiskt vakuum som lämnar medborgarna åt sitt öde medan gängen fritt fortsätter sin verksamhet.
Bakgrund: Gängvåld och politiska åtgärder
Explosionen i Östberga är en del av en större trend där sprängningar och skjutningar blivit ett återkommande inslag i den grova organiserade brottsligheten i Sverige. Regeringen har under året aviserat nya åtgärder för att bekämpa gängvåldet, bland annat med fokus på att försvåra rekryteringen av unga till kriminella nätverk.
Trots detta pekar kritiker på att antalet beviljade uppehållstillstånd och medborgarskap fortsätter ligga på höga nivåer, vilket väckt debatt om huruvida gängen även framöver kommer kunna upprätthålla sin rekrytering.
En häktescell på Kronobergshäktet – Kostar skattebetalarna ca 3600:- / dygn
Matstrejk i Berga-häktet. Intagna vägrar äta för att portionerna inte anses tillräckligt stora. En anhörig gråter ut i pressen: ”Han fick bara elva pommes och en vegoschnitzel.”
Ursäkta, men ska man skratta eller gråta?
Lyxliv på skattebetalarnas bekostnad
Dessa människor sitter frihetsberövade för grova brott – men behandlas som hotellgäster. De får frukost, lunch, middag, kvällsmål, frukt och sallad flera gånger i veckan. De har gratis sjukvård, gratis logi och tillgång till aktiviteter. Allt betalat av den hårt arbetande svenska skattebetalaren.
Och ändå gnälls det.
De som aldrig bidragit med en ärlig arbetsdag, de som orsakat lidande för sina offer, kräver nu större portioner. Som om samhället är skyldig dem en all-inclusive-buffé.
Lata och stillasittande – men kräver mer mat
En vanlig svensk arbetar åtta timmar om dagen, pendlar, betalar skatt och får nöja sig med matlådor eller billig falukorv till middag. På häktet däremot ligger man i cellen, bränner minimalt med kalorier och får ändå fyra mål mat om dagen.
Ändå strejkar man. Ändå kräver man mer.
Parasiter på systemet
Vi måste sluta dalta med dessa människor. Häktade och dömda ska inte leva som kungar på skattebetalarnas bekostnad. De är inte några offer. De är samhällets parasiter – som kostar miljarder varje år men inte bidrar med något annat än brott och otrygghet.
Så kanske är det dags att vända på perspektivet: om fångarna tycker att portionerna är för små – kanske de helt enkelt får börja arbeta för att förtjäna maten?
Kalla det arbetsplikt, kalla det rättvisa. För i dag är det orimligt att laglydiga svenskar ska försörja kriminella som gnäller över ”bara elva pommes frites”.
Polisen i Kalmar satsar stort på en ny lag som gör det möjligt att beslagta lyxvaror och fordon även utan misstanke om brott. Redan har både en Porsche, en Mercedes och hundratusentals kronor tagits från en 27-årig man – ett arbete som beskrivs som ett hårt slag mot gängens ekonomi.
I november trädde en ny lag i kraft som ger polisen ett helt nytt verktyg i arbetet mot gängkriminalitet. Lagen gör det möjligt att beslagta tillgångar – allt från märkeskläder och smycken till bilar och kontanter – även utan misstanke om ett konkret brott. Den som äger föremålen måste kunna visa att de köpts med lagliga inkomster, annars riskerar de att tas i beslag och förverkas.
I Kalmar har polisen valt att satsa stort på den nya metoden och redan sett tydliga resultat. Nyligen beslagtogs bland annat en Porsche, en Mercedes och 400 000 kronor från en 27-årig man.
– Arbetet mot kriminell ekonomi är en prioritet för oss i Kalmar. Förhoppningsvis är det här bara början, säger lokalpolisområdeschef Fredrik Westerholm till Barometern.
Den 27-årige mannen stoppades i samband med en kontroll där han uppgav att han levde på a-kassa, något polisen fann motsägelsefullt med tanke på hans dyra bilar. Situationen blev än mer uppseendeväckande när ytterligare en av hans bilar, en svart Mercedes, dök upp på platsen – körd av en tjeckisk kvinna som uppgav att hon var vän till mannen.
Polisen ansåg att fordonen inte stod i rimlig proportion till mannens inkomster och beslutade därför att ta dem i beslag samt inleda en utredning om självständigt förverkande.
– Utgångspunkten är att det ska vara klart mer sannolikt att tillgångarna härrör från brottslig verksamhet än från lagliga inkomster. Vi gör en samlad analys av inkomst- och skatteuppgifter i förhållande till konsumtionen, säger åklagare Magnus Ling, som leder utredningen.
Händelsen filmades av en vän till mannen, vilket lockade fler personer till platsen. Stämningen blev spänd och polisen tvingades kalla in förstärkning. För att undvika bråk fick bärgarna som tog hand om bilarna dessutom eskort av polis.
Polisen i Kalmar ser den nya lagen som ett kraftfullt verktyg i kampen mot gängens ekonomi och räknar med att fler liknande beslag kommer att ske framöver.
Fakta: Självständigt förverkande
Ny förverkandelagstiftning som ska göra Sverige tryggare att leva i genom att slå mot den kriminella ekonomin.
Gäller från: 8 november 2024.
Vad innebär det? Egendom som inte står i proportion till legitima förvärvskällor kan förverkas även utan att ett specifikt brott kan styrkas.
Beviskrav: Det ska vara klart mer sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet.
Exempel på tillgångar: Kontanter, fordon, klockor, smycken och andra lyxvaror (även digitala tillgångar som kryptovaluta).
Utredning & tvångsmedel: Inom ramen för utredning om självständigt förverkande kan bl.a. beslag och andra tvångsmedel användas enligt lag.
Rättssäkerhet: Domstol prövar frågan om förverkande. Den enskilde kan lägga fram underlag som visar lagligt ursprung för egendomen.
Syfte: Att snabbt ta tillbaka brottsvinster, försvaga gängens ekonomi och öka tryggheten i samhället.
Obs: Sammanfattning för information – inte juridisk rådgivning.
Sverige har i årtionden bedrivit en fullständigt oansvarig asylpolitik. Vi har öppnat dörrarna för allt och alla som begärt asyl, utan kontroll och utan konsekvenstänk. Resultatet är ett Al Capone-samhälle där extrem brottslighet, våld och otrygghet har blivit vardag.
Svenska folket tvångsbeskattas för att finansiera SVT – ett mediehus som kostar mer än flera av världens största strömningstjänster. Trots detta används skattemedel till att producera innehåll på språk utan historiska rötter i Sverige. När arabiska nu gått om finska som största invandrarspråk är det inte en naturlig utveckling, utan resultatet av åratal av politiskt misslyckande. Frågan är: hur länge ska skattebetalarna acceptera detta slöseri?
’Arabiska är Sveriges näst största språk men har liten plats i media, trots många erfarna journalister. En svensk-arabiskspråkig plattform skulle ge relevant innehåll, motverka desinformation och stärka integrationen. Genom samarbete mellan SVT, SR och UR kan Sverige skapa en trovärdig kanal som speglar mångfald, bygger förtroende och stärker demokratin i ett mångkulturellt samhälle.
Åsikte ovan kommer ifrån någon journalist på SVT som inte har sina rötter i Sverige.
Tvångsbeskattning av svenska folket
Svenska folket tvingas idag betala en obligatorisk skatt för SVT – en institution vars kostnad vida överstiger flera kommersiella strömningstjänster. Det är inget annat än ett hån mot skattebetalarna att dessa medel används för att producera innehåll på språk som varken är officiella minoritetsspråk eller har någon historisk koppling till vårt land.
Politisk vanvård bakom utvecklingen
Att arabiska gått om finska som största invandrarspråk är inte en naturlig utveckling, utan resultatet av decenniers politiskt haveri, där ansvariga regeringar låtit asylinvandringen från tredje världen eskalera utan kontroll.
Marknadens villkor – inte skattebetalarnas börda
Jan Stenbeck bevisade redan 1987 att det går att utmana monopolet på marknadens villkor, utan att lägga en krona på skattebetalarnas rygg. I dag är det enklare än någonsin att starta en egen tv- eller radiokanal via internet.
Stoppa slöseriet – försvara demokratin
Den som vill sända på arabiska får göra det med privata medel – inte genom att slösa bort våra surt förvärvade skattekronor på att bygga parallella mediestrukturer för grupper som saknar historiska rötter i Sverige. Allt annat är ett direkt svek mot både folkets vilja och demokratins kärna.
Ställ krav på integration – inte undantag
Personer från länder utanför EU bör möta tydliga krav. Inom ett år i Sverige ska man kunna tala god svenska utan kraftig brytning. Klarar man inte det bör uppehållstillstånd inte förlängas. Flyttar man till England förväntas man tala engelska, och flyttar man till Sverige ska man tala svenska – eller åtminstone engelska – för att kunna delta i samhället.
Sverige förlorar på ohämmad invandring
Sverige har inte vunnit något på att släppa in stora grupper från MENA-området.
Fakta: Vad kostar SVT jämfört med strömningstjänster?
SVT:s årliga budget (2024): ca 5,2 miljarder kronor
Kostnad per hushåll: ca 1 347 kr/år (via skatten)
Tjänst
Pris/mån
Pris/år
Netflix (Standard)
ca 129 kr
ca 1 548 kr
Disney+
ca 89 kr
ca 1 068 kr
Max (HBO)
ca 99 kr
ca 1 188 kr
Prime Video
ca 59 kr
ca 708 kr
Observera: Priser och paket ändras regelbundet. Jämförelsen avser listpriser i Sverige.
På 90-talet upphävde liberalen Bengt Westerberg Luciabeslutet och tjänade en stor slant på det. Därmed dränktes Sverige av dysfunktionella migranter från tredje världen. Resultatet blev det Al Capone-Sverige vi ser i dag. Nu vill L plocka hit lönedumpad arbetskraft utanför EU när vi har 10 % arbetslöshet.
Högt arbetslöshetstal – men Liberalerna vill stoppa skärpt krav
Sverige har i dag omkring 10 procents arbetslöshet – samtidigt tvekar nu arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) om att genomföra Tidöpartiernas gemensamma plan på att höja försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare till 100 procent av medianlönen.
Från 13 000 kr till medianlön
I nuläget krävs en lön på 29 680 kronor i månaden, motsvarande 80 procent av medianlönen, för arbetstillstånd. Fram till 2023 låg gränsen så lågt som 13 000 kronor. En höjning till medianlönens nivå, cirka 37 100 kronor, har setts som ett sätt att förhindra att lågkvalificerad arbetskraft dumpas in på arbetsmarknaden. Men nu vill Liberalerna dra i handbromsen – med hänvisning till att arbetsgivare varnat för konsekvenser.
EU:s fria rörlighet – men Liberalernas fokus ligger utanför
Kritiker påpekar att Liberalerna blundar för den grundläggande skillnaden: inom EU råder fri rörlighet för arbetskraft. Svenska arbetsgivare kan redan i dag rekrytera personal från andra EU-länder – utan byråkratiska hinder och kan sätta det löner man vill. Trots detta vill Liberalerna hålla dörren öppen för lågkvalificerad arbetskraft från länder utanför EU, där lönenivåerna ofta ligger långt under svenska.
Risk för lönedumpning och exploatering
Att hålla kvar låga lönekrav riskerar att cementera just de problem som modellen påstås lösa. Lönedumpning pressar hela lönebildningen nedåt, medan arbetare importeras till villkor som varken gynnar dem själva eller seriösa svenska arbetsgivare. Resultatet blir en B-arbetsmarknad där utländska arbetstagare exploateras för låga löner, medan arbetslösa i Sverige och EU lämnas utanför.
152 undantag – men huvudfrågan kvarstår
Britz har även avfärdat undantagslistan med 152 bristyrken, framtagen av Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, som ”felkonstruerad”. Men det större problemet kvarstår: varför vill Liberalerna bromsa ett beslut som både skyddar svenska löntagare och utnyttjar den arbetskraft som redan finns tillgänglig – både inom Sverige och genom EU:s fria rörlighet – istället för att fortsätta importera billig arbetskraft från tredje land?
Fakta: Matbudslöner (Foodora) & kritik mot studentvisum som arbetskraft
Exempel – vad tjänar ett Foodora-bud (2025):
Garanterad timlön: 125,45–150 kr/h från 1 maj 2025 (130,90–155,90 kr/h från 1 maj 2026).
Distansersättning: 4 kr per km mellan restaurang och kund (ersätter tidigare modell).
Tillägg: bl.a. förbättrade natt-tillägg och reglerad mertid/övertid enligt avtal.
Obs: Cykel- och mopedbuden omfattas av kollektivavtal; bilbud (via DH Logistics) saknar ännu avtal.
Kritik – studentvisum som väg till lågavlönat arbete:
Myndighetsrapporter har varnat för att uppehållstillstånd för studier kan missbrukas för att arbeta i stället för att studera.
Det pekas på risker för lönedumpning och arbetskraftsexploatering när personer tas in på studenttillstånd till låga löner och osäkra villkor.
Regeringskansliet har utrett åtgärder för att minska missbruket av studenttillstånd och stärka skyddet mot exploatering.
För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.
Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.
I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.
Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.
Ett brott som kunde ha förhindrats
Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?
Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.
Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.
Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande
Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.
Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.
Hur många fler offer krävs?
Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?
Sverige behöver sätta sin egen befolkning först
Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.
Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.
Två personer sköts vid moskén i Vivalla, Örebro, strax före kl. 13.45 under fredagsbönen. Skadeläget är oklart och polisen uppmanar allmänheten att undvika platsen. En förundersökning om försök till mord har inletts, men ingen är gripen.
Enligt ett vittne avlossades skotten när folk lämnade bönen, och det verkar inte ha varit riktat mot församlingen.
– Alla blev rädda och trodde att det var ett terrordåd, säger vittnet.
Lena, som arbetar i närheten, hörde flera skott och såg människor och bilar skynda bort.
– Det kändes overkligt. Man tror inte att man ska behöva uppleva något sådant.
Uppdatering: Polisen bedömer att skjutningen vid moskén i Örebro rörde en uppgörelse mellan kriminella grupperingar. Enligt polisen har händelsen ingen koppling till församlingen. Händelsen aktualiserar åter frågan om hur Sverige ska hantera våld och otrygghet kopplad till mångkultruella miljöer.
Många som hamnar som ordningsvakter hade aldrig klarat av att ens bli vicekorpraler i det militära. Frågan är om dessa misslyckade och olämpliga individer överhuvudtaget borde ges någon form av maktbefogenheter – än mindre ett juridiskt skydd som likställer dem med poliser.
Första åtalet i Östergötland under nya lagen
I juli trädde den nya lagen ”Förolämpning mot tjänsteman” i kraft – och nu används den för första gången i Östergötland.
Ett åtal har väckts mot en 58-årig man efter en händelse på en krog i Linköping den 19 juli 2025. När mannen nekades inträde av en ordningsvakt ska han ha kallat vakten ”jävla arab”. Ordningsvakten kräver nu 7 000 kronor i skadestånd för påstådd kränkning. Den åtalade nekar till brott.
Lagen som skulle skydda riktiga tjänstemän
Problemet? Lagen är tänkt att skydda riktiga tjänstemän – poliser, brandmän, ambulanspersonal – men omfattar även ordningsvakter.
Det innebär att personer med en kortkurs och väst, ofta de som inte klarat att bli polis eller officer, nu ges samma skydd som utbildad och beväpnad statlig personal.
Yrket med dåligt rykte får mer makt
Yrket har redan länge dragits med problem kring låg kompetens, maktmissbruk och felrekryteringar, och nu har dessa personer fått ytterligare ett juridiskt vapen att använda mot allmänheten.
När politikerna säger att lagen ska ”minska utsattheten” säger de inte att den också stärker en yrkeskår vars rykte länge varit skamfilat – och som många menar aldrig borde jämställas med polisen.
Vad omfattas?
Att rikta beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot en tjänsteman på ett sätt som är ägnat att kränka personens självkänsla eller värdighet.
Vem skyddas?
Offentliganställda tjänstemän och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner (t.ex. poliser, ordningsvakter, lärare, vårdpersonal m.fl.).
Straffskala:
Böter. Om brottet är grovt: böter eller fängelse i upp till 6 månader.
Åtalsregel: Allmänt åtal (åklagare kan väcka åtal utan att målsäganden själv anmäler).
Notera: Lagen gäller även ordningsvakter, som därmed uttryckligen omfattas av det förstärkta straffrättsliga skyddet.
Sverige har världens högsta skattetryck. Med kommunalskatt och andra skatter, som till exempel moms, plus den skatt som arbetsgivare betalar på våra löner, försvinner över 55 procent av vår inkomst till skatter. Att då elda upp 1 miljard kronor på banditstaten Palestina är riktigt magstarkt.
En miljard bort från svensk välfärd
Sedan 2024 har Sverige skickat över en miljard kronor i bistånd till Palestina – samtidigt som landets egen vård, skola och äldreomsorg skärs ner. Frågan är enkel: varför skickar ett högt skuldsatt land med växande välfärdskris pengar till andra sidan jordklotet, när hjälpen dessutom till stor del aldrig når fram?
Hjälp som fastnar eller stjäls
Enligt Jakob Wernerman på Sida är det bara små mängder bistånd som faktiskt tar sig in. Resten fastnar i byråkratiska hinder, beslagtas av kriminella gäng eller kontrolleras av väpnade grupper. I Gaza är stölder och vidareförsäljning av bistånd en känd verklighet – varor som ska gå till svältande civila hamnar på svarta marknaden eller används som politiska verktyg av makthavare.
Miljoner skickas trots riskerna
Trots detta fortsätter Sverige att pumpa in pengar. Av miljardbeloppet har 150 miljoner gått till FN:s humanitära landfond, som ofta inte ens kan få in hjälpen över gränsen. Sida har utöver detta redan i år skickat drygt 245 miljoner kronor i ”akut stöd” – mat, vatten, mediciner och nödboenden – men även dessa leveranser är högst osäkra att de når rätt mottagare.
Marginaleffekt och underfinansierade behov
Sida erkänner att behoven är ”nästan oändliga” och att Sverige är en liten spelare globalt. Men i stället för att dra slutsatsen att svenska skattepengar gör marginell skillnad i en korrupt och krigshärjad miljö, fortsätter man att skriva ut checkar.
Vad pengarna kunde gjort i Sverige
För de pengar som skickats till Gaza och Västbanken sedan 2024 hade Sverige kunnat anställa över 2 000 undersköterskor – en yrkesgrupp som vården skriker efter. I stället väljer man att ta pengarna från svenska skattebetalare och skicka dem till ett område där stora delar riskerar att försvinna på vägen.
Prislappen för skattebetalarna
En genomsnittlig heltidsarbetare betalar ungefär 100 000 kronor om året i skatt. Det betyder att biståndet till Palestina sedan 2024 motsvarar ett helt års skatt från över 10 000 svenskar. Tio tusen personer som jobbar, sliter och betalar – för att finansiera ett bistånd som i bästa fall delvis kommer fram och i värsta fall göder korruption och konflikter.
Sverige är inte längre ett rikt land
Sverige är inte ett rikt land längre. Vi har en skuldsatt stat, nedmonterad välfärd och växande problem på hemmaplan. I ett sådant läge är det orimligt att skicka miljarder till andra världsdelar. Om vi ska ge bistånd alls bör det begränsas till akuta insatser inom Europa, där stödet är enklare att kontrollera och riskerna för stölder är betydligt mindre. Att fortsätta som nu är inte bara naivt – det är ett svek mot de egna medborgarna.
En man i 40-årsåldern misstänks för terrorbrott i Tyskland efter en knivattack i staden Wuppertal på onsdagseftermiddagen.
Enligt uppgifter från tyska myndigheter ska mannen ha gått in i en köttbutik vid 15.30-tiden, tagit en kniv och sedan sprungit ut på gatan. Där ska han ha ropat ”Allahu Akbar” och attackerat en förbipasserande 32-årig man, som fick lindriga skador.
Polis ingrep snabbt på platsen och sköt gärningsmannen, som nu vårdas på sjukhus.
Mannen är tunisisk medborgare med permanent uppehållstillstånd i Sverige. Han har bott flera år i landet, är folkbokförd i Stockholmsområdet och har tidigare dömts för bland annat narkotika- och dopningsbrott.
Tyska åklagare utreder händelsen som ett misstänkt terrorbrott.
Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.
SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret. Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde. Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te
Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.
Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45
Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.
Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.
Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.
Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.
Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.
Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?
Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.
Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall
Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin:
Dans kring midsommarstången? Det är spöstraff för sådant i länder där muhammedaner styr.
Att det finns onda krafter i vårt land som vill islamisera sönder Sverige är inte något vi längre kan ifrågasätta. Islam är, precis som NSDAP var i 1920-talets Tyskland, en cancerböld som växer i Sverige.
Vi slösar idag bort pengar på religiösa friskolor där elever tränas i jihad; detta är något vi matar med svenskens skattepengar. Vi låter moskéer växa upp som flugsvampar ur jorden – särskilt i Stockholm, där det redan finns en moské på Södermalm och i Fittja, och nu ska man även bygga en i Skärholmen.
Det är lite som om vi skulle låta Putin ha en egen flygbas på Bromma flygplats – det skulle vara otänkbart. Men när vi har en inre fiende som hotar vårt land, då är det tydligen okej att låta den växa fram obehindrat.
Fakta: Shiamuslimska lagar och svensk midsommar
Svensk midsommartradition innehåller ofta:
Alkoholkonsumtion
Dans runt midsommarstången
Blandat sällskap av män och kvinnor
Musik och sång
Festmåltider och umgänge utomhus
Enligt shiamuslimska rättslärda gäller följande:
Traditionellt inslag
Shiamuslimsk bedömning
Alkoholkonsumtion
Haram (förbjudet) enligt alla marjaʿ
Blandad dans
Haram – bryter mot blygsamhetsnormer
Musik och sång
Tillåtet om den inte är erotisk eller syndig – vissa lärda förbjuder all världslig musik
Blandat sällskap
Tillåtet med måttlighet och anständig klädsel – otillåtet vid flirt eller fysisk kontakt
Kulturellt firande utan haram
Tillåtet – om syftet är socialt och inget förbjudet sker
⚖️ Vad händer om man bryter mot shiamuslimska lagar?
Typ av brott
Möjliga konsekvenser
Religiöst (andligt)
Räknas som synd (maʿsiya). Kräver ånger (tawba) och ibland gottgörelse.
Socialt (inom familj/samhälle)
Kan leda till sociala konsekvenser – som avstånd eller kritik.
Rättsligt (i shariabaserade länder)
Brott som alkohol eller otillåten sex kan leda till juridiska straff som böter, piskrapp eller fängelse. Gäller snart i Sverige om vi inte stoppa islamiseringen av Sverige.
År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad. År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet • Dans: förbjudet • Lättkläddhet: förbjudet • Musik: censurerad • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.