Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.
Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.
Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner. Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.
Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet
Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna. När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.
Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva. Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.
Migrationskostnader som ingen vill tala om
I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna. När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.
Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.
Ett arv från en annan tid
Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.
Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.
När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.
Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik
Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik. Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in. Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.
Faktaruta: Återvandringsbidraget
Vad är det?
Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland
utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.
Belopp
Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.
Vem kan få det?
Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.
Syfte enligt regeringen
Att underlätta frivillig återvandring.
Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.
Politiska ståndpunkter
Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.
Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.
Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll
Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.
Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.
Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.
Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.
Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.
Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.
”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.
Frågan om valfrihet – på väg bort?
Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.
– Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.
Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.
– Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.
Tvist om prognoser och verklighet
Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.
Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.
En framtid med färre alternativ
Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.
– Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.
Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.
Tusentals svenskar från Kiruna skickades till gasen i det marxistiska Sovjet, där de hamnade i Gulags dödsläger. Där gjorde det marxistiska Sovjet lampskärmar och tvålar av dem. Sådan är marxismen.
Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.
Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.
Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.
Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.
Planekonomins återkomst – i svensk tappning
Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.
Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.
Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form
Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.
Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.
En farlig ideologisk drivkraft
Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.
Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.
Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.
För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.
Tvång är inte rättvisa – det är makt
Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.
Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.
Låt människor välja – inte tvingas
Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.
Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.
Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.
Fakta: Marxismen och dess arv
Ideologi
Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Historiska konsekvenser
Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.
Sovjetunionens inflytande
Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.
(Faktarutan är sakligt och kritiskt formulerad. Lägg gärna till källhänvisningar i din artikel.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Stegra lovade fossilfritt stål i världsklass – men står nu inför en eskalerande kris. Kapitalbehovet rusar, tidsplanen spricker och kommuner samt pensionsfonder exponeras för växande risker när politiskt drivna gröna industriprojekt möter marknadens verklighet.
Det svenska bolaget Stegra – tidigare känt som H2 Green Steel – befinner sig i djup kris. Bakom bolaget står bland andra finansmannen Harald Mix, som nyligen avgick som styrelseordförande. Företaget kämpar nu för att undvika ett haveri som riskerar att bli ännu större än den redan historiska kraschen i systerföretaget Northvolt.
Enligt uppgifter till Financial Times behöver Stegra akut över 15 miljarder kronor i ny finansiering, efter att kostnaderna skenat till 85 miljarder kronor – trots att fabriken ännu inte är färdigbyggd. Produktionen, som först planerades till 2024, har nu skjutits fram till 2027.
En ny planekonomi i gröna kläder
Under 1900-talet styrdes de kommunistiska ekonomierna med femårsplaner, där staten bestämde exakt hur mycket som skulle produceras. Dagens gröna politik riskerar att upprepa samma misstag, men i klimatets namn.
Sverige har satt upp klimatmål så ambitiösa att de skapat en ny bransch byggd på orealistiska förhoppningar. Stegra är ett exempel på hur dessa visioner krockar med verkligheten.
Bolaget har, liksom Northvolt, finansierats genom att sälja framtida produktion som säkerhet för lån – en industriell variant av att “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Denna modell gör företaget extremt känsligt för förseningar och kostnadsökningar.
Det gröna stålets verkliga utmaningar
Stegra har lovat att producera 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, mer än hela Sveriges nuvarande stålproduktion. Men de tekniska och ekonomiska hindren är enorma.
Elförbrukning: Bara vätgasprocessen kräver lika mycket el som halva Stockholms årsförbrukning – el som inte finns tillgänglig.
Råvaror: Endast cirka 4 % av världens järnmalm håller tillräcklig kvalitet för grönt stål, vilket tvingar Stegra att importera malm från Brasilien.
Lönsamhet: Enligt Affärsvärlden skulle Stegra behöva tjäna cirka 6 000 kr per ton stål, jämfört med SSAB:s vinstmarginal på 2 000 kr.
Resultatet är att flera europeiska stålbolag, som ArcelorMittal och ThyssenKrupp, redan har pausat eller lagt ned sina satsningar på grönt stål. Marknaden tror helt enkelt inte på konceptet i nuvarande form.
Politiska band och gröna bidrag
Bakom den gröna industriboomen finns också starka politiska kopplingar. Socialdemokraternas tidigare statsminister Magdalena Andersson föreslog 2021 att staten skulle gå in med minst 100 miljarder kronor i gröna kreditgarantier – bland annat för projekt som Northvolt och Stegra.
Andra ministrar och partiföreträdare har också varit tätt knutna till bolagen:
Anna Hallberg (S) hyllade Stegra som beviset på att ”det omöjliga går”.
Hennes partner Anders Sundström, tidigare näringsminister, har varit rådgivare och delägare i både Northvolt och Stegra.
Thomas Östros, nu vice ordförande i Europeiska investeringsbanken, har godkänt miljardlån till båda bolagen.
Ibrahim Baylan gick efter sin ministertid direkt till arbete som lobbyist för Harald Mix företag.
Även delar av borgerligheten har lockats av den gröna industripolitiken. I den nyutgivna boken Grönhöger argumenteras för en statlig industripolitik som påminner om planekonomi – en modell som flera moderata företrädare har visat sympati för.
Hemlighetsmakeri och växande skuld
Samtidigt inför regeringen en ny lag som tillåter att så kallade strategiska nettoprojekt – ofta gröna industrisatsningar – kan sekretessbeläggas i upp till 20 år. Det innebär att granskningar av miljardinvesteringar i klimatprojekt snart inte längre är möjliga.
Priset för dessa satsningar blir dock tydligt i kommuner som Boden, där Stegra bygger sin anläggning. Kommunens skulder har ökat från 80 miljoner till 1,6 miljarder kronor på bara några år – en ökning på 1 700 %. Räntorna riskerar nu att tränga undan välfärdstjänster som skola och vård.
Dessutom har svenska pensionsfonder som Andra AP-fonden och AMF investerat miljardbelopp i bolaget – pengar som ytterst kommer från svenska sparare.
När drömmen möter verkligheten
Stegra symboliserar en bredare trend: politiker försöker skapa framtidens industrier genom bidrag och lånegarantier, snarare än genom marknadens innovation och konkurrens. Resultatet är växande risker, dolda kostnader och en växande misstro mot hela den gröna industripolitiken.
En verkligt hållbar klimatpolitik kräver inte storskaliga experiment med skattemedel, utan enkla ekonomiska principer:
Prissätt utsläpp.
Sänk skatter för innovation.
Låt företag och teknikutveckling växa organiskt, inte genom politiska femårsplaner.
När staten försöker styra marknaden genom ideologiskt färgade mål riskerar den att upprepa 1900-talets misstag – där planekonomins illusioner slutade i skuld, fattigdom och misär.
Till sist
Stegra är inte bara ett industriprojekt i kris – det är en symbol för vad som händer när politisk idealism ersätter ekonomisk realism. Sverige riskerar nu att stå med ruinerna av en grön bubbla där både skattemedel och pensionskapital gått upp i rök, samtidigt som kommuner står skuldsatta och produktionen ännu inte har börjat.
Frågan återstår: hur många fler gröna luftslott ska byggas – och rasa – innan vi lär oss läxan?
Fakta • Stegra (tidigare H2 Green Steel)
Läget i korthet
Plats: Boden, Sverige
Status: Byggprojekt i kris; produktion preliminärt uppskjuten till 2027
Färdigställandegrad: ca 60 % av anläggningen uppförd
Pengar & finansiering
Totalt säkrad finansiering (historik): ≈ 6,5 mdr € (lån, eget kapital, bidrag)
Aktuellt ytterligare behov: upp till ≈ 1,0–1,5 mdr € (≈ 10–17 mdr SEK)
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
Moderaterna vill sätta stopp för fuskåkningen och öka tryggheten i kollektivtrafiken. Efter att spärrarna togs bort vid Näckrosens tunnelbanestation har både plankning och stölder ökat kraftigt – nu vill partiet återinföra spärrar, införa modern AI-övervakning och satsa på tryggare stationer. Samtidigt föreslår Moderaterna en skattesänkning som ger vanliga arbetare mer kvar i plånboken – ett steg mot ett tryggare och rättvisare Stockholm.
Moderaterna vill öka tryggheten och rättvisan i kollektivtrafiken genom att stänga till fler pendeltågsstationer som i dag saknar spärrar. Målet är att minska fuskåkningen, skapa en tryggare miljö för resenärerna – och se till att de som betalar för sina biljetter får en bättre upplevelse.
Det omdiskuterade försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation har fått hård kritik efter att SL:s utvärdering visade att fuskåkningen där har fördubblats. Men problemen har inte stannat vid det – enligt lokala handlare har även brottsligheten ökat kraftigt. Den närliggande ICA-butiken vid Näckrosen har rapporterat en stöldökning på hela 300 % sedan spärrarna togs bort.
– De öppna spärrarna i Näckrosen har varit ett dyrt, dumt och dåligt experiment. Nu måste vi sätta de hederliga resenärerna först och se till att alla bidrar till kollektivtrafiken på ett rättvist sätt, säger oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M).
I sin skuggbudget för nästa år föreslår Moderaterna fem miljoner kronor för att återinföra spärrlinjen i Näckrosen och kartlägga vilka andra stationer som behöver spärrar. Fokus ligger särskilt på pendeltågs- och lokalbanestationer där det i dag går att passera utan att blippa biljett.
– Ju fler som betalar, desto tryggare och bättre blir kollektivtrafiken för alla, säger Tamsons.
Partiet vill också ta ett steg in i framtiden med AI-baserad övervakning och ansiktsigenkänning, vilket kan göra det enklare att identifiera och bestraffa personer som plankar. Modern teknik skulle både minska behovet av manuella biljettkontroller och bidra till ökad trygghet för resenärer och lokala företagare.
Ett bra sätt att få ner plankningen i tunnelbanan är till exempel att använda AI för att dra in andra bidrag. En person som plankar i tunnelbanan skulle automatiskt kunna spärras från att få socialbidrag eller CSN, vilket skulle göra Sverige till ett tryggare land.
Om man plankar tre gånger ska den som saknar medborgarskap i Sverige deporteras på livstid, vilket skulle skapa en win win sitation för Svenska skattebetalare.
Totalt föreslår Moderaterna 50 miljoner kronor till säkrare och mer välkomnande stationsmiljöer – med fler trygghetskameror, bättre belysning, väderskydd och upprustning av otrygga tunnelbanestationer.
Men satsningarna stannar inte där. I samma budget vill Moderaterna sänka regionskatten med 30 öre – en reform som ger vanliga arbetare mer pengar kvar i plånboken. I tider av höga levnadskostnader kan en sådan lättnad göra verklig skillnad för hushållens ekonomi.
Det är, menar många, uppfriskande med ett parti som står upp för arbetarklassen – som både vill skapa trygghet i vardagen och låta hårt arbetande människor behålla mer av sin egen lön.
Med satsningar på trygghet, teknik och rättvisa – tillsammans med en tydlig vilja att sänka skatten för dem som jobbar – vill Moderaterna bygga ett modernare, rättvisare och tryggare Stockholm för alla.
Fakta: Om kärnkraften avvecklas i Sverige
Kärnkraften står i dag för en stor del av Sveriges fossilfria och stabila elproduktion. Nedan sammanfattas möjliga följder av en snabb avveckling.
Högre elpriser och risk för elbrist: Bortfall av planerbar el ökar risken för elbrist under kalla eller vindstilla perioder, vilket driver upp priserna.
Försämrad konkurrenskraft för industrin: Basindustrier som stål, gruva, kemi och batteriproduktion påverkas kraftigt av dyrare el och kan flytta utomlands.
Ökat importberoende: Sverige kan behöva importera mer el från länder som använder kol och gas, vilket ökar utsläppen.
Svagare elsystem: Mindre kärnkraft innebär sämre nätstabilitet och större risk för frekvensstörningar och strömavbrott.
Klimatmål i fara: Mer fossil reservkraft kan krävas, vilket försvårar vägen mot nettonollutsläpp.
Konsekvenser för svensk industri:
Högre produktionskostnader och sämre konkurrenskraft.
Risk för industriflytt (”koldioxidläckage”).
Minskade investeringar i ny, grön teknik.
Om LKAB inte kan producera stål:
LKAB:s satsning på fossilfritt stål (HYBRIT-projektet) kräver enorma mängder el. Utan stabil och billig kärnkraftsel riskerar projektet att stoppas.
Sverige förlorar sin roll som ledande producent av grönt stål – ett område med enorm exportpotential.
Tusentals arbetstillfällen i Norrbotten hotas, vilket skulle slå hårt mot hela regionens ekonomi.
Skatteintäkter från gruv- och stålindustrin minskar, vilket påverkar finansieringen av välfärd och infrastruktur i hela landet.
Om produktionen flyttar utomlands ökar de globala utsläppen, eftersom stålet då tillverkas med kolkraft.
Sammanfattning: En snabb avveckling av kärnkraften utan fullgoda ersättningar riskerar energibrist, högre priser och förlorade jobb – med allvarliga följder för svensk industri, hushållsekonomi och klimatmål.
Trots att Stockholm redan planerar hundratals nya småhus och radhus, vill det rödgröna styret nu öka takten ytterligare med ett nytt, kritiserat koncept: ”Stockholmsradhus”. Ambitionen är att skapa radhus som komplement i etablerade områden. Men kritikerna – med den socialdemokratiska bostadspolitikens historia i ryggen – avfärdar planerna som ännu ett orealistiskt löfte, med risk att upprepa de sociala problem och ekonomiska misslyckanden som präglade Miljonprogrammet. Frågan är om ”Stockholmsradhus” blir verklighet eller bara ett nytt ”luftslott” i en stad där billiga bostäder länge varit en omöjlighet pga misslycka socialdemokratiska visioner.
”Stockholmsradhus”, även kallat projekt miiljonprogram 6.6.6 – ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” – ännu ett luftslott i stadens bostadspolitik? Trots att omkring 700 nya småhus och radhus redan planeras runt om i Stockholm vill det rödgröna kakistokratiska styret slösa ännu mer skattepengar.
I budgeten för 2026 avsätts pengar för att markanvisa minst två nya områden för radhusbebyggelse nästa år. Samtidigt får stadens förvaltningar i uppdrag att ta fram ett nytt koncept – Stockholmsradhus. Ambitionen är att skapa radhus som kan byggas som komplement i redan etablerade bostadsområden, ännu ett socialdemokratiskt misslyckande i klass med miljonprogrammet. Konceptet ska utvecklas i samarbete mellan exploateringskontoret, stadsbyggnadskontoret och de kommunala bostadsbolagen. Fokus sägs ligga på rimliga hyror, hållbar stadsutveckling och arkitektur som smälter in i stadens befintliga miljö. Men frågan är hur realistiska planerna är.
Trots årtionden av politiska löften om ”billiga bostäder” har stadens satsningar sällan resulterat i något som vanliga hushåll faktiskt har råd med. Kritiker pekar på att de kommunala bostadsbolagen snarare används som ekonomiska mjölkkor – med krav på höga utdelningar till stadens budget – vilket gör prisvärda bostäder till en omöjlighet. Socialdemokraternas bostadspolitiska historia väcker dessutom tvivel.
Miljonprogrammet, som en gång sågs som en symbol för framåtanda och social jämlikhet, har i dag förvandlats till områden som brottas med extrema sociala problem, ekonomisk utsatthet och segregation – det har blivit kosmopolitiska helveten på jorden.
Många menar att samma brist på långsiktig planering och ekonomiskt ansvar riskerar att upprepas i nya projekt. – Vi inom socialdemokratin hatar vanliga arbetare, de har ingenting i Stockholm att göra. Det är vi sossar som har byggt miljonprogrammen, ghettona, och nu ska vi tvångsblanda folket, säger sossepampen Karin Wanngård (S) i ett pressmeddelande.
Karin Wanngård (S) är en politiker som aldrig har jobbat som vanlig knegare i hela sitt liv. Det har inte blivit många rätt när hon varit politiker i stadshuset genom åren.
För det majoriteten av stockholmare framstår de nya planerna som ännu en välpolerad vision utan verklighetsförankring – en fortsättning på den politik som gång på gång lovat mycket men levererat lite.
Faktaruta: Det här Sossarnas Miljonprogrammet 6.6.6 även kallat projekt ”a cosmopolitan hellscape”
Socialdemokraterna vill, tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna ( Marxismen har mördat ca 100 miljoner människor Källa Wikipedia ), förtäta Stockholm till bristningsgränsen. Stockholm är idag en överbefolkad stad – det finns inte plats för fler bostäder. Många förorter har blivit så kallade no-go-zoner, även kallade utsatta områden, på grund av en alltför generös invandring från tredje världen sedan 1960-talet.
AfD stärker sitt grepp om tysk politik och når nu en ny rekordnivå i opinionsmätningarna. Med 27 procent passerar partiet för första gången unionen (CDU/CSU) med två procentenheter och befäster därmed sin ledning. Samtidigt fortsätter missnöjet med den tyska migrationspolitiken att vara en avgörande faktor bakom AfD:s framgångar, medan den sittande svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz tappar mark och inte längre har stöd för en parlamentarisk majoritet.
Berlin – AfD klättrar till en ny rekordnivå – och passerar unionen. I den aktuella söndagstrenden ligger det invandrakritiska partiet på 27 procent, två procentenheter före CDU/CSU. Så högt har partiet aldrig tidigare legat i en INSA-undersökning.
Vad är unionen (CDU/CSU)?
”Unionen” syftar på de två tyska systerpartierna Christlich Demokratische Union (CDU) och Christlich-Soziale Union (CSU). CDU är verksamt i hela Tyskland utom i Bayern, där CSU är dess motsvarighet. De båda partierna bildar tillsammans en gemensam partigrupp i den tyska förbundsdagen och fungerar i praktiken som ett gemensamt konservativt och kristdemokratiskt block. Unionen har historiskt varit det dominerande borgerliga regeringsalternativet i Tyskland och har ofta haft förbundskanslern – bland annat under Angela Merkels tid (2005–2021) och nu under Friedrich Merz.
Bakgrund till AfD:s framgångar
AfD:s växande stöd förklaras i stor utsträckning av en ökande frustration bland väljare över den tyska migrationspolitiken, som under många år har ansetts vara för generös. Sedan flyktingkrisen 2015 har Tyskland tagit emot ett stort antal asylsökande, vilket skapat debatt om integration, brottslighet, bostadsbrist och kostnader för välfärden. AfD har profilerat sig som det parti som tydligast kritiserar denna politik och kräver en kraftig begränsning av invandringen samt striktare gränskontroller. Den hårdare retoriken i migrationsfrågan har gett partiet starkt stöd, särskilt i östra Tyskland.
AfD fortsätter leda i opinionsmätningarna
Sedan en månad leder AfD i opinionsmätningarna före unionen. Nu ökar partiet återigen med en procentenhet. Unionen gör detsamma – men når bara upp till 25 procent. Sedan AfD i september gick om CDU/CSU har partiet behållit sin topplacering.
Särskilt anmärkningsvärt: Sedan förbundsdagsvalet 2025 har AfD ökat med mer än sex procentenheter. Unionen däremot har under samma period tappat mer än tre. SPD står stilla på 14 procent. Tillsammans får den svart-röda regeringen under förbundskansler Friedrich Merz (69, CDU) 39 procent – för lite för en parlamentarisk majoritet.
CDU diskuterar strategi mot AfD
På söndag samlas CDU:s presidium för att diskutera strategin gentemot det förbund som i maj klassades av författningsskyddet som ”fast etablerat högerextremt”. Klassificeringen har dock tills vidare upphävts av författningsskyddet, och frågan ska prövas i domstol.
Tidigare hade enskilda representanter för unionen krävt ett nytt förhållningssätt till AfD. Men kansler Merz vill hålla fast vid den så kallade brandmuren och klargör i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung:
”AfD är vår huvudmotståndare i de kommande valrörelserna.”
Partiernas aktuella läge i söndagstrenden
I söndagstrenden tappar De gröna en procentenhet och sjunker till 11 procent. Vänstern håller sig kvar på elva procent. Alla andra partier ligger kvar på sina värden från föregående vecka: FDP på fyra procent, liksom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW).
Möjliga majoriteter i förbundsdagen
Tolv procent av rösterna går för närvarande till partier som skulle misslyckas med att ta sig över femprocentspärren. Det betyder att parlamentariska majoriteter redan skulle kunna uppstå med 45 procent av rösterna. Röd-röd-grönt når tillsammans 36 procent – nio procentenheter för lite för en majoritet. En matematisk majoritet skulle just nu finnas för unionen och AfD tillsammans med 52 procent av rösterna. CDU/CSU har dock upprepade gånger uteslutit ett samarbete med AfD.
Faktaruta: Alternative für Deutschland (AfD)
Grundat: 2013 • Partityp: parlamentarisk höger–till–radikalhöger, invandringskritiskt och EU-skeptiskt parti.
Kärnfrågor och profil
Migration & asyl: kraftigt skärpt invandrings- och asylpolitik, gränskontroller och utökade återvändandeprocesser.
EU & euro: tydlig EU-skepsis; krav på återföring av nationell suveränitet och kritik mot eurozonen.
Inrikes & säkerhet: ”lag och ordning”, hårdare tag mot kriminalitet.
Energi & klimat: kritisk till etablerad klimatpolitik; vill ompröva energiomställningen.
Kultur & identitet: betoning på nationell identitet och samhällelig sammanhållning på tyska kulturella villkor.
Kontroverser och myndighetsbedömningar
Tyska författningsskyddet (BfV) har i rättsprocesser fått stöd för att behandla AfD som ett misstänkt högerextremistiskt fall
(”Verdachtsfall”), vilket möjliggör observation. Enskilda delar och ungdomsförbundet har prövats särskilt. Slutlig, heltäckande
domstolsprövning för hela partiet pågår/har varierat över tid. AfD är dock ett lagligt verksamt parti i det tyska partisystemet.
Finns det likheter med NSDAP?
Korta svaret: AfD är inte NSDAP. AfD verkar inom den demokratiska rättsordningen, ställer upp i fria val och förespråkar inte
avskaffande av demokratin. Samtidigt pekar forskare och analytiker på ideologiska beröringspunkter på retorisk nivå hos vissa
företrädare – t.ex. nativistisk nationalism, stark invandringskritik och ibland historiekontroverser – som ger upphov till jämförelser.
Detta gäller särskilt vissa strömningar/personer inom partiet, inte nödvändigtvis hela partiets officiella program.
Att ha i åtanke
AfD:s stöd har ökat i regioner där migration, ekonomi och säkerhet upplevs som pressade.
Forskning visar statistiska samband mellan historiskt NSDAP-stöd och modern AfD-röstning i vissa områden; detta är korrelation, inte bevis på identitet.
Debatten i Tyskland är intensiv och juridiska bedömningar kan ändras; följ aktuella domstolsbeslut och BfV-uttalanden för läget just nu.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.
Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.
Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.
Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.
Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:
– Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.
Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.
I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:
– Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.
Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:
– Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.
För många privata aktörer är framtiden nu osäker.
– Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.
Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.
Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Femtekolonnarpartiet, Miljöpartiet, siktar åter mot regeringsmakten, beväpnade med visioner om kortare arbetsdagar, nedlagd kärnkraft och öppnare gränser. Språkröret Daniel Helldén ser framför sig ett Sverige där välfärden krymper i takt med arbetstiden, där elkablar ersätter reaktorer och där tryggheten får ge vika för ”kosmopolitisk tolerans”. Samtidigt väcker förslaget om en 35-timmars arbetsvecka oro bland ekonomer, som varnar för att en sådan reform skulle vara skadlig för svensk ekonomi genom minskad produktivitet, ökade kostnader och försvagad konkurrenskraft.
Miljöpartiet siktar på regeringsmakt igen
Miljöpartiet (MP) räknar kallt med att kunna regera tillsammans med Socialdemokraterna under nästa mandatperiod – trots att det förra samarbetet slutade i splittring och politisk utmattning. Samtidigt står Sverige inför växande problem med segregation, arbetslöshet och gängkriminalitet.
Forskare vid Konjunkturinstitutet (KI) varnar för att en förkortad arbetstid riskerar att sänka BNP och minska skatteintäkterna. Energiexperter menar dessutom att kärnkraft behövs för att klara elektrifieringen och minska koldioxidutsläppen. Trots det håller MP fast vid sin ideologiska kurs – även när forskningen pekar åt motsatt håll.
Förslag om 35-timmarsvecka
Partistyrelsen driver nu frågan om att införa en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka, och vissa inom partiet vill gå ännu längre. Språkröret Daniel Helldén beskriver reformen som ”en rättvis och frihetsreform” och hävdar att effektiviseringar och förbättrad hälsa ska väga upp för minskad arbetstid.
Forskare på KI avfärdar dock idén som orealistisk och pekar på att kortare arbetstid ofrånkomligen leder till lägre produktion och minskade resurser till välfärden. Helldén medger att det ”skulle kosta”, men menar att kostnaden finasiera genom sämre välfärd och ännu högre skatter.
Skärpt linje mot kärnkraft
I energifrågan har MP cementerat sin hållning: ”Vi vill inte se ny kärnkraft i Sveriges energiproduktion”, säger Helldén. Någon vetenskaplig grund för beslutet redovisas dock inte, och flera forskare har offentligt ifrågasatt partiets ståndpunkt.
Energiforskare vid Chalmers och Uppsala universitet menar att utan ny kärnkraft blir Sverige beroende av importerad el och ökade utsläpp. MP väljer ändå att hålla fast vid sin linje – ett eko av Linje 3-debatten från 1980-talet, där ideologi ofta vägde tyngre än fakta.
Migrationspolitik och samhällssyn
När det gäller migration markerar Helldén avstånd från både Socialdemokraternas och Tidöpartiernas mer restriktiva politik. Han vill underlätta så kallat ”spårbyte”, där personer som fått avslag på sin asylansökan i stället ska kunna ansöka om arbetstillstånd.
Samhällsforskare varnar för att denna modell riskerar att öka trycket på välfärdssystemet och skapa nya incitament för oreglerad invandring.
Han jämför Stockholm med städer som Kapstaden, där mångfalden enligt honom skapar liv och dynamik, trots de uppenbara problemen mer kriminalitet
Vanliga svenskar skall tåla brottslighet. Däremot måste vi få bort jaktvapen som kan användas i självförsvar emot brottsligheten. Kriminella kan då känna sig kränkta menar Helldén, om det möter en hagelskur i bröstet vid ett inbrott, det inte ok menar Helldén. Vi måste värna sexualbrottslingar och andra brottslingars människorvärde menar Helldén.
”Lite brottslighet får man räkna med om man vill leva i ett riktigt kosmopolitiskt samhälle”, säger Helldén med ett leende. ”Mångkulturen har sitt pris – men mitt konto i Schweiz kräver en rejäl politikerlön. Lite kriminalitet skadar inte oss i Miljöpartiet; vi har ju råd att bo i trygga områden. Vi är femtekolonnare, vi hatar Sverige, men vi vill ha makt. Att vanliga Svenssons får ta konsekvenserna av vår politik, det angår inte mig som MP-politiker”, avslutar miljömupp führen Helldén
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har blivit ett land där ansvarslöshet belönas och de laglydiga straffas. Vi måste återta kontrollen över våra gränser, vår kultur och våra pengar. Medborgarskap ska förtjänas, inte delas ut. Den som inte anpassar sig, arbetar eller respekterar lagen ska inte stanna – och staten ska inte kunna roffa åt sig mer än 20 procent av medborgarnas inkomst i skatt.
Kan inte Al Capone följa svenska lagar till punkt och pricka, ja då deporterar man Al Capone. Precis som du har rätt att returnera en trasig produkt köpt på nätet, måste det svenska folket ha rätt att slippa kriminella migranter som söker sin arbetsfria försörjning i Sverige.
Att bli medborgare är ingen självklar rättighet. Ett land har full rätt att avgöra vilka som får komma in och vilka som inte gör det. Den som flyttar till ett nytt land måste bidra, inte belasta. Den som vägrar anpassa sig till landets kultur och inte försörjer sig själv förtjänar inte att bli en del av samhället. Vandelprövning och språktester måste bli ett krav. Vi måste få en mer intolerant inställning till dem som begår brott – livstids utvisning redan vid ringa stöld är det enda som kan rädda Sverige.
Dessutom borde regeringen utfärda ett dekret om att ”kriminalvården” ska gallra sitt kundregister: den som saknar flera generationer av blodsband och medborgarskap i Sverige ska deporteras direkt efter avtjänat fängelsestraff. Vi måste bygga ett tryggare samhälle där kriminella migranter utvisas utan dröjsmål.
Precis som du inte släpper in vem som helst i ditt hem, ska inte ett land behöva göra det heller.
Samtidigt borde de mänskliga rättigheterna utökas till att skydda människor mot stater som missbrukar sin makt genom orimligt höga skatter. Det är fullständigt orimligt att en medborgare ska kunna tvingas betala mer än 20 % av sin inkomst till staten. Det borde finnas en tydlig gräns – ett tak – för hur mycket staten får ta. Astrid Lindgrens fall, där hon betalade över 101 % i skatt, är ett avskräckande exempel på hur fel det kan gå när politikerna får härja fritt.
Politiker ska inte kunna ruinera människor i ”solidaritetens” namn. De ska inte få gömma sig bakom fina ord medan de plundrar medborgarna på frukten av deras arbete och försöker tvinga fram ett kosmopolitiskt experiment ingen har bett om. Makten över individens liv måste tillbaka till individen – inte till ett självbelåtet politiskt etablissemang.
Miljöpartiet tycks ha tappat all kontakt med verkligheten. Nu vill de införa miljözoner som i praktiken rensar ut arbetare, småföretagare och barnfamiljer ur Stockholms innerstad. Det här är inte miljöpolitik – det är klasspolitik i grön förpackning.
Miljöpartiets visionsbild: Man vill göra om Sverige till ett U-land i norra Europa genom att använda oxar i stället för Euro 6-bilar. På så sätt kan vi uppleva den äkta känslan av att befinna oss i tredje världen.
Miljöpartiet fortsätter sin långvariga tradition av att straffa vanligt folk för sin egen ideologiska övertygelse. Det här är partiet som på 80-talet försökte stänga ner Sveriges energiförsörjning genom linje 3 i kärnkraftsomröstningen – och nu vill de göra Stockholm till en stad där bara den välbeställda elbilsägaren får röra sig fritt. Alla andra hänvisas till att cykla, gå eller ta en buss som redan går på knäna.
Med sitt beslut om miljözon klass 3 i Stockholms city har Miljöpartiet ännu en gång visat att de inte styr för människorna, utan mot dem. Det handlar inte om miljö längre – det handlar om kontroll. Om att bestämma hur människor ska leva, röra sig och arbeta.
Kammarrätten har nu nekat prövningstillstånd för de som överklagat beslutet. En jublande Lars Strömgren (MP) deklarerar självsäkert: ”Det finns ingen tvekan om att vi har lagen på vår sida.” Ja, kanske har deras egna ”lag” på sin sida – men de har knappast folket där. Vi har sett med MP politiker vi makten så öka korruptionen i samhället.
Miljözonerna slår direkt mot vanliga stockholmare – mot hantverkaren, barnfamiljen, pensionären. Mot alla som inte har råd med en Tesla. Det är en politik byggd på klassförakt, förklädd till klimatansvar.
Trots att länsstyrelsen tidigare stoppat införandet på grund av allvarliga brister i utredningen, vägrar Miljöpartiet backa. Staden, under MP:s inflytande, driver på med en sinneslö miljömupp envishet för att få igenom sin bilfientliga vision. Och nu ligger frågan hos Transportstyrelsen. Skulle de säga ja, står innerstaden snart stängd för alla utom de rikaste.
Strömgren talar om att ”tiotusentals stockholmare utsätts för föroreningar”. Men vilka är det som får bära bördan av MP:s lösningar? Inte partiets egna väljare, som redan lever bekvämt i centrala lägenheter. Det är de som pendlar, jobbar, lever utanför tullarna – de som gör stadens vardag möjlig.
Beslutet om miljözonen fattades redan 2024 och var tänkt att träda i kraft vid årsskiftet, men stoppades efter överklaganden. När staden försökte driva igenom projektet igen slog länsstyrelsen fast att underlaget var bristfälligt. Ändå fortsätter Miljöpartiet som om inget hänt.
Hur länge ska stockholmare tvingas leva med Miljöpartiets verklighetsfrånvända experiment? Hur kan ett parti som knappt klarar fyraprocentsspärren fortfarande sitta med vid bordet och fatta beslut som påverkar miljoner människor?
Stockholm förtjänar en politik byggd på sunt förnuft, inte på moralistiska symbolåtgärder som straffar vanliga medborgare. Miljöpartiets tid i beslutsrummen borde vara över.
FAKTARUTA: Ko, Euro 6-bil och elbil – klimatpåverkan i korthet
Källa
Typ av utsläpp
Storleksordning
Kommentar
Ko (nötkreatur)
Metan (CH₄), redovisat som CO₂e
≈ 2 500–3 000 kg CO₂e/år
Metan har hög klimatpåverkan (GWP ≈ 28–34). En ko kan motsvara cirka 3 ton CO₂e per år.
Bil (Euro 6, bensin/diesel)
CO₂ vid drift; NOx och partiklar starkt reducerade
≈ 110–150 g CO₂/km ≈ 1,7–2,3 ton CO₂/år vid 1 500 mil
Euro 6 innebär mycket låga lokala utsläpp. CO₂ beror främst på bränsleförbrukningen.
Elbil (produktion + drift)
CO₂ från batteri- och fordonsproduktion samt elmix
≈ 8–17 ton CO₂ vid tillverkning ≈ 0–2 ton CO₂/år vid drift
Batteriet står ofta för hälften av tillverkningsutsläppen. Råvaror som litium, kobolt, nickel och mangan bryts ofta som konfliktmetaller under svåra arbets- och miljöförhållanden i utvecklingsländer.
Om råvaror och arbetsvillkor: Batterimetaller utvinns delvis i områden med bristande miljöskydd, barnarbete och konfliktekonomi. Flera rapporter visar att gruvdriften i exempelvis Kongo och Sydamerika orsakar omfattande miljöskador.
Observera: Utsläppssiffror är typiska uppskattningar. Faktiska värden varierar beroende på körsträcka, elproduktion, fordonseffektivitet och metodval vid beräkning.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Lede fi har många ansikten – förutom Ryssland gäller det även en inre lede fi, såsom kommunister och de som förespråkar en islamisering av Sverige. Sverige har i dag ett överskott på moskéer. Det finns redan en stor moské på Södermalm, och det finns ingen anledning att lägga skattepengar på religiösa byggnader som saknar kulturvärde.
Moderaterna i Nacka sätter stopp för planerna på att använda skattepengar till bygget av en ny moské i Fisksätra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) slår fast att kommunen inte får finansiera religiösa byggnader – och markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik.
Insamlingsstiftelsen Guds hus har sedan 2015 planerat att bygga en moské intill Fisksätra kyrka, på kyrkans mark. Projektet beräknas kosta 60 miljoner kronor, och man hade hoppats på bidrag från både Nacka kommun och staten.
Men kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) ger ett tydligt besked: – Nej. Det finns inga löften eller intentioner, vare sig från mig eller någon annan i kommunledningen.
Han menar att kommunen skulle bryta mot kommunallagen om den finansierade religiösa byggnader. – Kommunens uppdrag är att använda skattepengar till skolor, vägar och idrottsplatser – inte till samfundslokaler, säger Gerdau.
Moderaterna markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik, och understryker att skattebetalarnas pengar ska gå till lagstadgade, gemensamma behov – inte till trosinriktade projekt.
Dessutom har Sverige ett överskott på moskéer, det behövs inga fler. ”Vi bygger inte ubåtsbaser åt Putin på Muskö – lika lite ska vi ha fler moskéer”, säger en Fisksätrabo.
Medan vårdpersonal får nöja sig med en blygsam rabatt på SL-kortet åker politiker i Region Stockholm gratis – på skattebetalarnas bekostnad. Vänsterpartiet, som gärna talar om jämlikhet och rättvisa, försvarar nu systemet som ger välbetalda regionråd fria årskort. Kritiker menar att det avslöjar ett hyckleri där partiets handlingar står i skarp kontrast till dess retorik.
Ner på knä, du ska vara tacksam – du har faktiskt fått hela 280 kronor i rabatt på ditt SL-kort. Samtidigt har fröken partipamp från det marxistiska massmordspartiet en månadslön på 120 000 kronor och dessutom två gratis årskort på SL.
Samtidigt som vårdanställda bara får 280 kronor i rabatt på sitt SL-kort, får regionråd med månadslöner runt 120 000 kronor helt gratis SL-kort – betalt av skattebetalarna.
Enligt Region Stockholms arvodesreglemente har både regionråd och andra förtroendevalda rätt till fri årsbiljett hos SL. Dessutom får alla anställda inom trafikförvaltningen två SL-kort per år – en förmån som beskattas.
– Det är orimligt. Om vi tittar på de politiska arvodena i Region Stockholm så tjänar vi betydligt mer än undersköterskorna, som nu bara erbjuds 25 procents rabatt, säger regionrådet Carl-Johan Schiller (KD).
Vänsterpartiets regionråd Anna Sehlin, som varit med och beslutat om SL-rabatten, försvarar systemet. Hon menar att politikerna behöver fria SL-kort för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Men många reagerar på att just Vänsterpartiet, som ofta profilerar sig som företrädare för ”vanligt folk”, samtidigt försvarar förmåner till välavlönade politiker. Partiet bygger på en ideologi med rötter i marxismen – en ideologi som historiskt lett till diktaturer och privilegier för partieliten, medan vanligt folk fått betala priset.
– Jag kan förstå att det kan uppfattas som orättvist, men vi har haft en tuff ekonomisk situation och är glada att ändå kunna ge något tillbaka, säger Sehlin.
För många låter det som en svag ursäkt. Att politiker med höga löner ska resa gratis, medan vårdpersonal får nöja sig med en symbolisk rabatt, rimmar illa med Vänsterpartiets retorik om jämlikhet och rättvisa.
Kristdemokraterna föreslår därför att politikernas fria SL-kort slopas och att rabatten i stället används för att alla – även vårdpersonal – ska kunna få 30 procents rabatt på sina kort.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sveriges ambitioner att framstå som en humanitär stormakt ställs på prov när en planerad massutvisning av somaliska medborgare stoppats i sista stund. Förra veckan skulle ett tjugotal personer, dömda för brott och med utvisningsbeslut, ha återförts till Mogadishu. Men i ljuset av den politiska debatten kring Tidöpartiernas utvisningsavtal drog somaliska myndigheter tillbaka sitt godkännande. Händelsen blottlägger de växande utmaningarna i ett migrationssystem som, efter decennier av generös politik, brottas med hur man ska hantera den grupp som inte lyckas eller vill integreras – och den akuta frågan om vart dessa individer ska ta vägen när hemländerna vägrar att ta emot dem.
Precis som du har rätt att returnera en felköpt produkt på nätet, måste Sverige kunna hantera de individer som utvisningssystemet genererar. Om den brottsdömde inte samarbetar eller hemlandet vägrar att ta emot personen, måste en lösning uppnås med ett tredjeland som mot betalning tar emot dessa individer och därmed löser Sveriges problem.
Flera somaliska medborgare flyttades redan under torsdagsförmiddagen förra veckan till Migrationsverkets förvar i Märsta. Planen var att de skulle utvisas tidigt på tisdagsmorgonen och anlända till Mogadishu vid tvåtiden på eftermiddagen.
Men utvisningen stoppades i sista stund, rapporterar Dagens Nyheter. Enligt uppgifterna drog de somaliska myndigheterna tillbaka sitt godkännande efter uppmärksamheten kring Tidöregeringens planerade utvisningsavtal med Somalia.
I Somalia finns ett tydligt motstånd mot att ta emot personer som dömts för brott utomlands. Att låta ett tjugotal somaliska medborgare återvända till landet bedömdes som alltför känsligt, och därför ställdes flygningen in. Gränspolisen i Stockholm uppges nu arbeta för att utvisningen ska kunna genomföras vid ett senare tillfälle.
Genom historien har Sverige gång på gång fått bära tunga bördor i sina försök att spela en framträdande roll på den internationella arenan. Karl XII:s stormaktsdrömmar slutade i katastrof, när tusentals karoliner miste livet under reträtten över de norska fjällen. Det verkar som att det svenska folket alltid får ta konsekvenserna av de misslyckanden som landets odugliga makthavare har orsakat. Under Karl XII:s återtåg dog många svenska bondsöner. I modern tid har vi fått uppleva ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där vår befolkning inte längre är homogen, utan där mångkulturen har tärt sönder allt som en gång utgjorde samhällskontraktet.
På ett liknande sätt har den moderna svenska politiken under flera decennier präglats av en vilja att framstå som en humanitär stormakt – en hållning som samtidigt har skapat stora utmaningar inom migrationsområdet.
Sedan 1980-talet har Sverige tagit emot asylsökande från stora delar av världen, ofta långt bortom Europas gränser. Landet har i praktiken fungerat som en global socialbyrå, med en generös flyktingpolitik som många menar har gått längre än vad samhället klarar av att hantera.
Samtidigt väcks frågan om hur man ska hantera de personer som inte lyckas integreras i det svenska samhället eller som aktivt avvisar dess värderingar. Den gruppen riskerar att hamna utanför både arbetsliv och gemenskap, vilket skapar ett växande socialt problem som det svenska migrationssystemet ännu inte har funnit en hållbar lösning på.
Samtidigt har vi ett bistånd på 1 % av BNP. Vi måste kunna göra oss av med det avfall som asylindustrin producerar. Människor som är ointegrerbara på grund av religion, brottslighet eller något annat måste kunna returneras. Precis som man har rätt att returnera en felköpt produkt på Amazon måste vi kunna returnera migranter. Vill inte hemlandet ta emot dem – gör ett avtal med ett tredje land. Afrika är fullt av länder som behöver bistånd. En somalier behöver inte deporteras hem till Somalia, utan lika väl till Sudan eller något annat land på den afrikanska kontinenten. Det finns över 50 stater att göra avtal med, dit vi kan skicka människor som inte har något att ge Sverige och saknar sina rötter här.
Den nya lagen om ”Förolämpning mot tjänsteman” skulle skydda offentligt anställda från trakasserier och hot. I stället har den blivit ett verktyg för att ge ordningsvakter en auktoritet de aldrig haft och inte borde ha. När en berusad man i Linköping döms till nästan 26 000 kronor i böter för en förolämpning mot en vakt med 80 timmars utbildning, är det inte längre rättssäkerhet vi talar om – det är rättslig inflation.
Ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana tillhör knappast de vassaste knivarna i lådan. De flesta av dem skulle nog ha svårt att klara uttagningen till kustjägarna. Man kan inte låta bli att tänka på Magnus Ugglas gamla låt ”IQ” när man möter en ordningsvakt vars utbildning bara omfattar 80 timmar.
En 58-årig man i Linköping har dömts efter att ha förolämpat en ordningsvakt utanför en sportbar. Mannen nekades inträde eftersom han bedömdes vara för berusad, varpå han upprepade gånger kallade ordningsvakten för ”jävla arab”. Händelsen inträffade en lördagsnatt i juli, och enligt Linköpings tingsrätt var mannens uttalanden ägnade att kränka ordningsvaktens värdighet och självkänsla. Mannen har varken erkänt eller förnekat brottet utan hänvisat till att han var berusad och inte minns något.
Tingsrätten dömer honom till 60 dagsböter à 430 kronor, totalt 25 800 kronor. Däremot avslås ordningsvaktens begäran om 7 000 kronor i skadestånd, eftersom rätten anser att kränkningen inte var tillräckligt allvarlig med tanke på att den riktades mot en myndighetsutövare i tjänst. Domen är en av de första som faller enligt den nya lagen ”Förolämpning mot tjänsteman”, som trädde i kraft i början av juli.
Men här börjar det verkligt anmärkningsvärda. Den nya lagen sägs vara till för att skydda offentligt anställda – personer med myndighetsansvar, utbildning och rättsliga befogenheter. Ändå har lagstiftaren valt att även låta den omfatta ordningsvakter, en yrkesgrupp vars utbildning knappt når upp till en veckas heltidsstudier.
Att ge samma rättsliga skydd till ordningsvakter som till poliser är inte bara ett misstag – det är ett hån mot själva begreppet myndighetsutövning. En ordningsvakt är en privatperson med väst, inte en statlig tjänsteman med ansvar inför lagen. Att då kriminalisera förolämpningar mot dem på samma nivå som mot poliser eller domare är att förväxla yrkesheder med uniform.
Lagen framstår som ett desperat försök att ge sken av auktoritet åt en funktion som saknar både utbildningsdjup och professionell standard. Det borde oroa varje medborgare som värnar om rättssäkerhet och proportionalitet. Ska verkligen en person kunna dömas till nästan 26 000 kronor i böter för något som yttrades i fyllan – mot en vakt vars formella träning är kortare än en körkortsutbildning?
Detta är inte rättssäkerhet. Det är ett samhälle som låter symboler väga tyngre än substans. Och när lagarna börjar skydda symboler i stället för människor, då är det inte längre bara en rättsfråga – det är en demokratifråga.
Vi stockholmare har fått lära oss en sak: Miljöpartiet vid makten är ett haveri. Sedan de tog över SL har det varit katastrof efter katastrof, korruption och inkompetens i rödgrön tappning.
MP styr inte — de förstör. Det är människor som aldrig borde fått ansvar. Hade det varit på 60-talet hade de gått i OBS-klass och samhället hade skyddat sig från deras dårskap.
Förr i tiden fanns idiotanstalter och sinnesslöanstalter – platser där de verkliga dårarna fick hållas och genomgå kariesexperiment för att se hur mycket socker deras tänder tålde. I dag har de bytt miljö och titel – nu sitter samma typ av människor som MP-politiker och testar hur mycket skada de kan göra på samhället i stället för på sina tänder.
Det finns något nästan tragikomiskt över Miljöpartiets relation till kollektivtrafiken. Varje gång partiet får chansen att påverka, resulterar det i dyra experiment, sämre ordning och minskad trygghet. Nu är det dags igen.
Den här gången handlar det om så kallad capping – ett pristakssystem för SL-biljetter som redan har dömts ut som ekonomiskt oförsvarbart. Trots att SL:s egen utredning visade på ett intäktsbortfall på över 342 miljoner kronor per år, vill Miljöpartiet gå vidare med ett pilotprojekt.
Varför? För att det “finns i London”.
Det är en logik som kunde höra hemma i ett studentkorridorsmöte snarare än i regionpolitiken. För det första har London ett helt annat biljettsystem, med både in- och utpasseringskontroller som förhindrar fusk och säkerställer betalning. Men det vill Miljöpartiet inte kopiera. I stället plockar man lösryckta delar ur ett system man uppenbarligen inte förstår, och försöker pressa in dem i Stockholms redan sargade kollektivtrafik.
Det här är samma parti som gav oss fiaskot vid Näckrosen tunnelbanestation, där man testade att ta bort spärrarna. Resultatet blev förutsägbart: stölderna hos den lokala ICA-handlaren ökade med över 300 procent. Butiken drabbades av rena raider – och gärningsmännen försvann smidigt ner i tunnelbanan genom de öppna spärrarna.
Vad gjorde Miljöpartiet då? Ingenting. Precis som vanligt stod man handfallen och talade om “tillit” och “nya lösningar”, medan brottsligheten ökade och tryggheten försvann.
Nu är man alltså tillbaka med ännu ett “innovativt” system som ska “öka användarvänligheten”. I verkligheten handlar det om att förlora hundratals miljoner i intäkter – pengar som hade kunnat användas till fler avgångar, bättre underhåll och tryggare stationer.
Det är också talande att Miljöpartiet, som gärna talar om “hållbarhet”, inte verkar förstå att hållbarhet även gäller ekonomi. Man kan inte gång på gång kasta pengar på ogenomtänkta projekt och sedan skylla på “visioner”.
SL behöver stabilitet, ordning och långsiktighet – inte fler gröna experiment på skattebetalarnas bekostnad.
Om man nu absolut ska hämta inspiration från London, börja då med att införa utpasseringskontroller. Det skulle stoppa fuskåkning, öka intäkterna och skapa trygghet – något Miljöpartiet hittills konsekvent misslyckats med.
Det är hög tid att sluta leka trafikvisionärer. Stockholm behöver fungerande kollektivtrafik, inte ännu ett miljöpartistiskt flumprojekt som slutar med öppna spärrar, ökade stölder och tomma löften.
Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.
Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.
Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne
Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.
Miljarder försvinner i fallfärdiga hus
Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.
Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.
Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer
Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.
Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.
Bygg enklare – inte dyrare
Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.
Trailer parks – en beprövad modell som fungerar
Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.
Ideologi framför verklighet
Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.
Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.
När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen
Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.
Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.
Från hjälpsökande till gränsöverskridare
Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.
Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.
Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?
Tryggheten urholkas
Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.
Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.
Systemet gynnar cynism
Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.
Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.
När humanitet möter verklighet
Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.
När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.
Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.
Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar
Längd: ca 560 km
Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.
När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.
Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.
Från klimat till konflikt
Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.
Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.
FN:s linje och aktivisternas påståenden
Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.
Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.
En kampanj med global räckvidd
Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.
Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.
Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.
Svensk mediedebatt och reaktioner
Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.
En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.
Ett växande propagandakrig
Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.
Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.
En fråga om ansvar och konsekvens
Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.
Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.
När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter? Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?
Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.
Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.
Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)
Metoder som tillskrivs Hamas (urval):
Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.
Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):
2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.
Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.
Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Simona Mohamsson säger att Liberalernas partistyrelse vill ta bort alla röda linjer i sakpolitiken och arbeta fram ett nytt Tidöavtal.
Inför partistyrelsens möte om det ”allmänpolitiska yttrandet 2025” föreslog ledningen samtidigt att Liberalerna ska hålla fast vid sin linje: ingen regering där Sverigedemokraterna får ministerposter.
SD-ledaren Jimmie Åkesson kallade beskedet ”obegripligt” och upprepade kravet på att SD ska ingå i en framtida regering. Mohamsson svarade att L:s röster är avgörande för en borgerlig regering och att samarbetet fungerat just för att de borgerliga partierna sitter i regeringen medan SD står utanför.
I en DN-artikel utvecklade L-ledaren kritiken och menade att SD inte beter sig, inte är borgerliga och därför inte är trovärdiga för väljare. Som exempel tog hon upp deras agerande under Natoprocessen, då ledande SD-företrädare stöttade koranbränningar.
Regeringsfrågan splittrar Liberalerna, som i september låg på 2,4 procent i opinionen. Den slutliga hållningen till SD avgörs på landsmötet i höst.
Är inte dags att vi skickar L till historiens bakgård, partiet har 2% i opinionsmätningar. Enda de levererar till oss väljare är rent jävelskap. Nu vill man inte bilda regering där SD får ministerposter, vilket innebär att man släpper fram en rödgrön kakistokrat röra som inte gjorde ett skit för Sverige under 8 år.
Det var en liberal som hittade på att man bestraffade svenska folket med ett motbokssystem från 1917 till 1955. Det var inkompetent liberala statsminister Karl Staaff som vägrade köpa F-båtar inför ett brinnade världskrig, så kungen fick kalla till bondeupprop.
Liberalismen har inte gett Sverige ett skit, på 90-talet upphävde man luciabeslutet och fyllde Sverige med dysfunktionella lyxflyktingar från hela världen.
Det enda Liberalerna har levererat under den här mandatperioden är att de gjort det ännu jävligare för den som är arbetslös, i stället för att lösa problemet där det faktiskt finns. Problemet är att det är alldeles för lätt att få asyl i Sverige och att vi inte utvisar dem som döms till fängelse. Det är helt sjukt att fängelsedömda invandrare kan få stanna i Sverige.
Det bästa som kan hända Sverige är att nästa år i september vakna upp efter valet, se L lämna Sveriges riksdag. Deras politik tillför inget värde för Sverige.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.
Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.
Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.
Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.
EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.
Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.
Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.
Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.
Några Muf-medlemmar sjöng ”ausländer raus” under en oktoberfest i Göteborg – något som lett till hård kritik från Grön Ungdom och SSU. Men samtidigt ifrågasätts båda organisationernas trovärdighet, med hänvisning till interna skandaler, korruptionsanklagelser och en historia av kontroversiella uttalanden.
En annan version
En oktoberfest arrangerad av Moderata Studenter i Göteborg tillsammans med Fria moderata studentförbundet har väckt uppmärksamhet sedan några deltagare under låten ”L’Amour Toujours” ropade ”ausländer raus”. Händelsen har fått kritik från både Grön Ungdom och SSU – men också lett till påminnelser om deras egna historiska skandaler.
”Som att sjunga Helan går”
Enligt uppgifter sjöng några få personer den uppmärksammade frasen. Låten har tidigare kopplats till invandrakritiska sammanhang i Tyskland, men flera menar att situationen i Göteborg var en studentfest som inte bör överdramatiseras. ”Att sjunga med på en ramsa är ungefär lika anmärkningsvärt som att sjunga Helan går på en vanlig sittning”, säger en Muf-källa.
Kritik från Grön Ungdom
Grön Ungdoms språkrör Anton Bylin, som befann sig i Miljöpartiets lokaler i samma hus, reagerade starkt. Han menade att låten hördes tydligt och ifrågasatte varför festen inte avbröts direkt. Kritiker pekar dock på att Miljöpartiet och Grön Ungdom själva haft återkommande problem med interna konflikter och korruption, vilket gör att deras indignation kan ifrågasättas.
SSU i blåsväder
Även SSU:s ordförande Moska Hassas gick till angrepp mot Muf och krävde att statsminister Ulf Kristersson markerar mot sitt ungdomsförbund. Men SSU:s trovärdighet ifrågasätts återkommande. Tidigare ordföranden har hamnat i rubriker för våldsamma incidenter mot ordningsvakter och för att ha sjungit antisemitiska sånger under 1 maj-tåg. Organisationen har dessutom vid flera tillfällen uttryckt starkt USA-hat, bland annat genom att motsätta sig svenskt NATO-medlemskap när en republikansk president suttit i Vita huset. Moska Hassas borde tänka mer på sitt BMI än vad andra sjunger för sånger.
Debatten fortsätter
Muf har själva inlett ett medlemsärende och säger att händelsen kommer att utredas. Samtidigt menar flera röster att kritiken från SSU och Grön Ungdom bör tas med en nypa salt, med tanke på deras egna historiska problem. Frågan är därför inte bara vad som sjöngs på en fest, utan också vilka som egentligen har legitimitet att fördöma andra.
Efter månader av hårda konflikter enades Tidöpartierna på måndagen om ett nytt lönegolv för arbetskraftsinvandrare: 90 procent av medianlönen. Beskedet beskrivs som en kompromiss som både ska underlätta för företag att rekrytera – och samtidigt motverka skuggsamhället där matbud utnyttjas och i vissa fall används som täckmantel för knarkförsäljning.
Matbudet kör inte bara ut pizza – som tilläggsprodukt kan man få jazztobak med extra mycket THC. Det nya Al Capone-samhället sätter inga gränser.
Kompromissen som ska ändra spelplanen för arbetskraftsinvandringen
Det är måndag förmiddag i riksdagens presscenter. Kamerorna klickar, pennor raspar. Efter månader av slitningar visar Tidöpartierna plötsligt upp en enad front. På podiet står ministrar och talespersoner som nyligen låg i öppen konflikt – nu presenterar de en kompromiss om arbetskraftsinvandringen.
Lönegolvet för arbetskraftsinvandrare höjs till 90 procent av medianlönen. En nivå mellan Liberalernas krav på lättnader och Sverigedemokraternas linje om skärpta regler.
– Det här är en extremt bra överenskommelse ur min synvinkel, säger Ludvig Aspling (SD) och nickar belåtet.
Från konflikt till samsyn
Frågan om lönegolv har varit ett sår i samarbetet. I dag gäller 80 procent av medianlönen – motsvarande 29 680 kronor. Tidöavtalet pekade mot 100 procent, cirka 37 000 kronor. Men när arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) varnade för att det skulle slå hårt mot företagens kompetensförsörjning öppnades en spricka.
Nu landar parterna i 90 procent, något integrationsminister Simona Mohamsson (L) beskriver som en balans mellan arbetslinjen och näringslivets behov. – Det här är en vinst för Sverige. Inte för Liberalerna, utan för Sverige, säger hon.
Att mota bort skuggsamhället
Bakom kompromissen finns också ett större syfte: att pressa tillbaka det parallella samhälle som vuxit fram. Kritiker har länge pekat på hur låglönejobb inom till exempel matbudstjänster i storstäderna används som täckmantel för kriminalitet.
I Stockholm har polis och myndigheter varnat för hur cyklande bud utnyttjats i narkotikahandel. Med högre lönekrav hoppas regeringen både skydda seriösa arbetstagare och täppa till möjligheterna för den organiserade brottsligheten.
– Det här handlar inte bara om migration, utan om att minska utrymmet för ett Al Capone-samhälle där oseriösa aktörer gömmer sig bakom till synes vanliga jobb, säger en person nära förhandlingarna.
En chans till lön att leva på
För matbuden själva kan beslutet innebära en förändring i vardagen. Med ett högre golv säkras en inkomst som går att leva på, istället för att riskera fastna i beroende av svartjobb, usla villkor och dubbla arbetsgivare.
– Personerna mellan 90 och 100 procent av medianlönen är de minst problematiska invandrarna vi har, säger Aspling, som tidigare riktat hård kritik mot Liberalernas hållning men nu valt en ny ton.
SD:s stora vinstfråga
Samtidigt presenterades skärpta regler för anhöriginvandring. Den som vill ta hit en anhörig måste framöver ha bott i Sverige i minst två år, försörjningskraven skärps och antalet tillåtna anhöriga begränsas. Här pekar Aspling på en tydlig vinst för SD.
– Nettoeffekten är att invandringen kommer minska rejält, säger han.
Historisk omläggning
Migrationsminister Johan Forssell (M) beskriver helheten som en historisk omläggning av svensk migrationspolitik. – För tio år sedan var Sverige ett skräckexempel. I dag går vi före, säger han.
Framtiden avgör
Kompromissen landar i ett läge där arbetslösheten ligger på 8,7 procent, samtidigt som många branscher skriker efter arbetskraft. Näringslivet varnar fortsatt för svårigheter att rekrytera, men Tidöpartierna lovar årliga uppföljningar.
Frågan är om reformen på sikt lyckas hålla balansen: att både säkerställa kompetensförsörjning och slå undan benen för det framväxande skuggsamhället.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Trots Socialdemokraternas löften om förbättrad sjukvård visar årets patientenkät att resultaten knappt rör sig. Små procentuella ökningar lyfts fram som framgångar, men två av tio patienter anser fortfarande att vården brister i information och kommunikation. Kritiker menar att S återigen misslyckats leverera – och frågan väcks om problemen bottnar i oförmåga eller ren korruption.
För två år sedan var 89,6 procent av patienterna som besökte en specialistläkare nöjda med tillgängligheten. I årets patientenkät har siffran ökat till 91,7 procent – men det är marginella skillnader som inte löser de grundläggande problemen.
I öppenvården har ”respekt och bemötande” bara krupit upp från 90,0 till 91,2 procent, och i den specialiserade slutenvården har tillgängligheten gått från 86,1 till 88,1 procent. När det gäller patienternas delaktighet syns en ökning från 82,1 till 84,1. Men trots alla satsningar och högtidstal är det tydligt att resultaten fortfarande är långt ifrån tillfredsställande.
Ändå beskriver hälso- och sjukvårdsregionrådet Talla Alkurdi (S) utvecklingen som ”ett hedersbetyg” till vården. Hon framhåller att mittenkoalitionen har skjutit till resurser, anställt 2 300 fler och kortat väntetiderna med tre veckor. Men verkligheten för patienterna är en annan: köerna är fortfarande långa, vårdplatser saknas och många känner sig övergivna.
Faktum är att patienterna i Stockholm fortfarande får sämre vård än vad man kunde vänta sig i skyttegravarna vid Verdun – där fältsjukvården paradoxalt nog fungerade bättre än vad Socialdemokraterna nu lyckas prestera. Att kalla de små siffrornas rörelse för framgång framstår snarare som ett försök att dölja misslyckanden.
Två av tio patienter uppger fortfarande att vården brister i information och kommunikation – det område som får lägst betyg i enkäten. Trots åratal av satsningar kvarstår samma mönster. Man har som vanligt misslyckats med att nå verkliga resultat. Frågan är om detta beror på oförmåga, eller om det i värsta fall handlar om korruption.
Faktaruta: Sjukvården vid slaget vid Verdun (1916)
Under Verdun utvecklades en vårdkedja från front till bas-sjukhus där sårade först omhändertogs nära linjen och sedan successivt evakuerades bakåt.
Organisation: Den franska arméns Service de Santé ansvarade för sjukvården. Röda Korset och frivilliga, bland annat American (Ambulance) Field Service, integrerades i systemet.
Första linjen:Postes de secours (förbandsplatser) låg nära skyttegravarna. Här gavs snabb sårvård, förband och smärtlindring innan vidare transport.
Triage: Prioritering inför evakuering och åtgärd enligt skadans allvar (“triage”). Syftet var att använda begränsade resurser där de gjorde mest nytta.
Evakuationskedja: Bårbärare förde sårade till förbandsplats → vidare till samlings-/förbandsstationer → fältsjukhus → bas-/bakre sjukhus.
Transport: Motorambulanser (ofta Ford Model T) kompletterade hästdragna fordon och kortade transporttiderna, vilket ökade överlevnaden. Frivilliga ambulansförare körde ofta under beskjutning och nattetid.
Vanliga skador: Artilleri- och splittertrauma, skottskador samt gasangrepp (t.ex. klor/fosgen). Gasvård innebar ofta vila, observation och symtomlindring i brist på andra behandlingar.
Utmaningar: Leriga vägar, konstant beskjutning, brist på platser och personal samt täta trupprotationer försvårade organiseringen. Statistik över sårade och vårdutfall var splittrad.
Skydd & emblem: Röda korsets kännetecken skulle ge skydd, men förbandsplatser och transportleder träffades ändå tidvis.
Begrepp:Poste de secours = förbandsplats nära fronten. Triage = medicinsk prioritering av patienter.
Mer läsning: om frivilliga ambulanskårer vid Verdun, triage och vårdkedjan under första världskriget.
Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.
Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.
Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.
När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.
Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.
– Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.
Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.
Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.
Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.
Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.
Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.
Greta Thunberg har gripits i Israel för andra gången efter att ha deltagit i en internationell hjälpflottilj till Gaza. Trots svenska myndigheters tydliga avrådan valde hon att medverka i aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och brott mot landets inresebestämmelser. Händelsen väcker starka reaktioner – från sympati och stöd till hård kritik mot hennes agerande.
Den svenska aktivisten Greta Thunberg befinner sig återigen i israeliskt förvar efter att ha deltagit i en så kallad hjälpflottilj till Gaza – en resa som skedde i direkt strid med Israels lagar och trots tydliga avrådanden från det svenska Utrikesdepartementet.
Thunberg har i efterhand uppgett att hon utsatts för hård behandling under gripandet och vistelsen i israeliskt fängelse. Hon gnäller på brist på vatten och mat, ohygieniska förhållanden och att hon ska ha tvingats posera med flaggor. Uppgifterna har spridits av sympatisörer men har avfärdats som lögner av Israels ambassad, som påpekat att alla fångar fått tillgång till mat, vatten, toaletter och juridiskt biträde.
Flera deltagare i flottiljen, bland annat från Turkiet och Italien, har beskrivit dramatiska scener, men kritiker menar att detta är en del av en medveten propagandastrategi. Den israeliske säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir kallade öppet deltagarna för ”terrorister” och betonade att de inte borde deporteras utan fängslas.
Detta är andra gången på kort tid som Thunberg låtit sig gripas i samband med försök att bryta Gazas blockad. Den svenska regeringen hade redan tidigare avrått medborgare från att delta i aktioner av detta slag, eftersom de innebär risk för konfrontation med israeliska myndigheter.
Trots detta valde Thunberg att delta i den internationella aktionen, som av Israel betraktas som en provokation och som juridiskt faller under brott mot inresebestämmelserna. Det svenska Utrikesdepartementet har bekräftat att ambassaden haft kontakt med nio frihetsberövade svenskar, men markerat att det är varje individs eget ansvar när man medvetet reser in i konfliktområden mot statens rekommendationer.
Många menar nu att Thunberg, som ofta framställer sig som en symbol för fred och rättvisa, själv bär ansvaret för att ha placerat sig i en situation där konfrontation med israeliska myndigheter var given. Kritiker beskriver hennes agerande som naivt och ansvarslöst – och ett exempel på hur privilegierade västerländska aktivister sätter sig själva i centrum, snarare än att bidra till en verklig lösning på konflikten.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har åtalats för narkotikabrott och pekas ut som del av det kriminella nätverket i Alby. Samtidigt fortsätter S-ledaren Magdalena Andersson att avfärda varningarna om gängens infiltration som ”rykten” – något som nu möts av hård kritik från flera M-ministrar som anklagar henne för mörkläggning och att blunda för partiets problem.
1965 pratade Socialdemokraterna om ett homogent Sverige – vi hade inga av USA:s rasproblem. 65 år senare har samma parti byggt ett ”Al Capone-Sverige”, där importerad brottslighet slagit rot och nu kliver rakt in i demokratins kärna för att ta över samhällets funktioner. Det som började som naiv idealism har förvandlats till ett systemhot inifrån.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har nu åtalats för narkotikabrott. Han kopplas av polisen till det kriminella nätverket i Alby och misstänks ha velat använda kommunens fritidsgårdar som bas för narkotikadistribution.
Trots detta har S-ledaren Magdalena Andersson gång på gång avfärdat uppgifterna om gänginfiltration i sitt eget parti som ”rykten”.
– Det är uppenbart att Magdalena Andersson inte talar sanning, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Kuppen mot Ebba Östlin
Bakgrunden är den infekterade striden i Botkyrka 2023, när dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin (S) drev igenom beslutet att stänga flera fritidsgårdar efter att en utredning visat att de blivit tillhåll för gängkriminella.
Kort därefter tvingades hon bort i en kupp orkestrerad av Bilal Ayeb och hans krets. Genom att mobilisera nya medlemmar till en lokal S-förening röstades Östlin bort.
Ayeb, som redan då var dömd för flera brott och utpekad som gängkriminell i polisens underrättelsematerial, spelade en nyckelroll. Nu har han åtalats för narkotikabrott sedan han ertappats med 62 gram kokain – ytterligare ett bevis på hans djupt rotade koppling till organiserad brottslighet.
M-ministrar: Andersson mörklägger
Regeringsföreträdare riktar hård kritik mot Andersson. Strömmer menar att S-ledaren aktivt vilseleder väljarna:
– När Ulf Kristersson påtalade gängens infiltration av Socialdemokraterna i Botkyrka kallade Andersson det ”rykten”. Nu vet vi sanningen. En central aktör i S-striden åtalas för narkotikabrott och pekas ut som en nyckelperson i gängmiljön.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) konstaterar att Socialdemokraterna försökt dölja problemen genom en intern utredning som frikände partiet – trots att den nu åtalade Ayeb redan då var medlem.
Även migrationsminister Johan Forssell, finansminister Elisabeth Svantesson och flera andra M-toppar anklagar Andersson för att mörklägga S djupa problem och blunda för gängens inflytande.
Kravet: Extern granskning
Efter avslöjandena kräver Strömmer att Socialdemokraterna släpper sin interna mörkläggning och låter en extern granskning bringa klarhet.
– Partiet måste stå till svars. Det går inte att fortsätta sopa gängens infiltration under mattan. Svenskarna förtjänar full transparens, säger han.
Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?
Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.
Apokalypsen som politiskt verktyg
Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.
Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.
Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.
Klimatpolitikens gröna fantasier
Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.
Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.
När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.
Ekonomins hårda gränser
EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.
Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.
Det realpolitiska uppvaknandet
Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.
Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.
Slutsats: mellan ambition och realism
Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.
Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson får nu igenom sitt länge efterlängtade bidragstak. Reformen ska både öka rättvisan mellan arbetande och bidragsberoende familjer och spara skattepengar, samtidigt som fler motiveras att ta steget in på arbetsmarknaden.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har länge drivit frågan om ett bidragstak – och nu blir det verklighet. Reformen ses av regeringen som en central del i att både stärka integrationen och använda skattepengar mer ansvarsfullt.
Genom att sätta ett tak minskar socialbidragen för stora barnfamiljer, vilket regeringen menar skapar rättvisa mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Den som får försörjningsstöd måste samtidigt delta i aktiviteter som förbereder för arbetsmarknaden, och en jobbpremie införs för dem som går från bidrag till jobb.
Kritik har framförts om risk för barnfattigdom, men Svantesson betonar att reformen i grunden handlar om moral, rättvisa och hållbara statsfinanser. – Det är inte rimligt att en familj på bidrag kan få lika mycket som en hårt arbetande granne. Skattepengarna måste användas så att fler kommer i arbete och bidrar, säger den moderata finansministern.
Faktaruta: 2 vuxna + 8 barn – försörjningsstöd jämfört med lön
Jämförelsen nedan gäller samma hushåll: 2 vuxna och 8 barn samt en faktisk hyra på 15 000 kr/mån.
Skillnaden är om inkomsten kommer från försörjningsstöd eller lön.
Försörjningsstöd
Lön (med 30% skatt)
Riksnorm: ≈ 33 000 kr Hyra: 15 000 kr Totalt i handen:48 000 kr Skattefritt – direkt till familjen
Mål: 48 000 kr netto Skatt antagen: 30 % Krävd bruttolön:≈ 68 600 kr Samma hushåll, samma hyra
Obs: Riksnormsbelopp varierar beroende på barnens ålder och uppdateras årligen. Skattejämförelsen bygger på en schablonskatt på 30 %. Verklig skatt påverkas av kommunalskatt, grundavdrag och jobbskatteavdrag.
Greta Thunberg har blivit symbolen för en urspårad svensk verklighet – från klimatstrejk till terrorromantik. Hennes senaste jippo med Global Sumud Flotilla slutade som väntat i fiasko när Israel stoppade seglatsen och grep hundratals självutnämnda aktivister. Samtidigt förfaller Sverigebilden: gängkrig, politiskt spektakel och en generation präglad av flumskola och mediacirkus.
Greta Thunbergs återkommande freak show är inget annat än en politisk missfoster-cirkus, ett skådespel inför öppen ridå. Hennes senaste stunt är seglatsen med Global Sumud Flotilla, som givetvis stoppades av Israel. Där arresterades runt 200 kriminella aktivister som försökte ta sig in olagligt på Gazaremsan.
Sverigebilden är sedan länge krossad. Från att ha varit det trygga folkhemmet har Sverige på 2020-talet förvandlats till ett land präglat av skjutningar, gängkrig och politiska skandaler. Samtidigt lyfts skolkare och diagnosbarn fram som hjältar – med Greta som själva affischflickan för denna urspårade utveckling. Hon gick från klimatstrejk till att flörta med terrorromantik och hylla Hamas och liknande mördarsekter.
Försöken att nå Gaza är inget annat än patetiska jippon. En renodlad mediacirkus, byggd för att jaga klick, rubriker och billiga applåder i sociala medier.
Israels agerande – att medvetet svälta civilbefolkningen – är brutalt och oacceptabelt. Men faktum kvarstår: Hamas måste utplånas. Inget mindre duger.
Greta framstår i dag som en pajas, en cirkusclown som drar ett löjets skimmer över hela Sverige. Hon är en produkt av flumskolan, där ord som OBS-klass, skamvrå och kamratuppfostran är utraderade – och kvar står en generation bortskämda aktivister som tror att världspolitiken är en lekplats.
