Stockholm.homes

Etikett: ideologi

  • Hitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Snart kan vi ha marxistiska utrotningsläger för den som tillhör den svenska folkstammen. Marxismens ondska kan snart förverkligas under en socialdemokratisk regering.

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev NazitHitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000 och möjligen uppemot 500 000 romer dödades. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev Nazityskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.yskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Kakistokratin styr Stockholm. 9 av 10 V politiker är dömda brottslingar.

    Vi stockholmare har fått uppleva den renaste formen av ondska. I snart fyra år har vi haft ett kakistokratiskt styre i Stockholm. Socialdemokrater, onda marxister — marxismen har mördat cirka 150 miljoner människor — och korrupta miljöpartister har styrt staden och regionen.

    Det märks tydligt i trafikfrågorna, där MP har fått styra. Resultatet har blivit uselt fungerande cykelbanor. På många ställen kan man nästan tro att ryssen redan har varit här och bombat sönder banorna. Det har inte blivit många rätt när MP-politiker har fått styra trafikfrågorna.

    ICA-handlaren i Näckrosen fick känna av MP:s bristande konsekvenstänkande när man, i ett flummigt experiment, testade öppna spärrar. ICA-butiken fick en stöldökning på 300 procent. Detta trots att liknande flumprojekt redan genomförts tidigare: vid Slussen 2007, med en förlust på några miljoner, och i Bagarmossen 1994, när man invigde den nya tunnelbanestationen.

    Men det som oroar mig mest är den extrema korruption som finns inom MP, där man köper ”artiklar” i den vänsterextrema tidningen ETC. Det är inte pengar som MP-politiker har tjänat ihop genom eget arbete, utan pengar som har kommit som färdigstekta sparvar i form av EU-bidrag.

    Sedan har vi sorgebarnet nummer ett: Vänsterpartiet. Partiet har sina rötter i Stalins utrensningspolitik. Det vi har sett i Stockholm stad är att V-politiker har skott sig själva, vilket tyvärr känns helt naturligt. I länder där man implementerat kommunism har man ofta fått omfattande korruption, så det ligger helt i Karl Marx och Stalins anda att politiker skor sig själva.

    Som medborgare har vi bara fått en bajskaka tillbaka. Vi har fått läsa i tidningarna om hur politiker har kopplingar till terrorstämplade organisationer.

    Frågan är: vill vi verkligen ha sådana kakistokrater vid makten? Samhällsfarliga element som hotar vår demokrati?

  • LIBERALERNAS DÖD?

    Partiet som inte kan bestämma sig – och nu kan försvinna

    Ett parti i fritt fall

    Det som en gång var ett av Sveriges mest inflytelserika idépartier balanserar nu på gränsen till politisk irrelevans. Opinionssiffrorna ligger farligt nära riksdagsspärren, och väljarnas förtroende är kraftigt urholkat.

    Samtidigt exploderar konflikterna internt.

    När partiledningen öppnar för ett närmare samarbete med Sverigedemokraterna blir reaktionen våldsam. Det som för vissa ses som realism uppfattas av andra som ett oförlåtligt svek.

    Inbördeskriget som aldrig tar slut

    Liberalerna har länge varit ett parti i konflikt med sig självt.

    På ena sidan finns de som vill vara ett tydligt borgerligt parti – redo att samarbeta för att få makt och genomföra politik.
    På andra sidan står de som ser sig som ett moraliskt projekt – där vissa samarbeten helt enkelt är otänkbara.

    Detta är inte en ny spricka. Det är ett mönster.

    Gång på gång har partiet försökt kombinera höger och vänster, kompromissa mellan ideal och pragmatism – och gång på gång har det slutat i kaos.

    Resultatet? Ett parti som ingen riktigt litar på.

    Historien som upprepar sig

    Liberalerna har flera gånger hamnat i situationer där de lovat en sak och gjort en annan.

    • Man går till val som borgerligt parti – men släpper fram en socialdemokratisk regering
    • Man tar tydligt avstånd från vissa samarbeten – men öppnar senare för dem
    • Man försöker ena partiet – men splittringen blir bara värre

    Detta har skapat en bild av ett parti utan ryggrad.

    Ideologin som försvann

    Problemet är djupare än bara taktik.

    Vad står Liberalerna egentligen för idag?

    Partiet beskriver sig som liberalt – men driver samtidigt politik som handlar om förbud, regleringar och styrning av människors liv. Kritiker menar att detta snarare liknar paternalism än frihetsideologi.

    När ett parti varken är tydligt höger eller vänster, och samtidigt inte ens uppfattas som konsekvent liberalt, uppstår ett tomrum.

    Och i politik är tomrum livsfarliga.

    Ett existentiellt val

    Nu står Liberalerna inför ett avgörande ögonblick.

    Antingen:

    • Väljer man en tydlig riktning
    • Accepterar att vissa lämnar
    • Försöker bygga något nytt

    Eller så fortsätter man som tidigare – med kompromisser, interna strider och otydlighet.

    Problemet är att tiden kan vara slut.

    Frågan som avgör allt

    För det borgerliga blocket handlar det nu om strategi:
    Är det värt att rädda ett parti som knappt klarar sig över spärren?

    Eller är det bättre att låta det försvinna – och bygga något mer stabilt utan det?

    Slutsats

    Liberalerna har länge försökt vara både och – både höger och vänster, både idealistiska och pragmatiska.

    Men i längden fungerar inte det.

    Till slut måste ett parti välja sida, välja riktning – eller försvinna.

    Och just nu lutar mycket åt det senare.

    L är snart historia i Sveriges riksdag. Partiet nådde en topp runt år 2000 och ligger nu på omkring 1,6 % i opinionsundersökningar. En röst på L är en bortkastad röst.

  • Katynmassakern – ett av 1900-talets stora politiska brott – När vänsterpartiet kamrater mördade 3000 polska officeare

    Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.

    Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.

    Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.

    Bakgrund: Polen mellan två diktaturer

    I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.

    Fånglägren och beslutet att döda

    De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.

    Massavrättningarna

    Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.

    Upptäckten och propagandakriget

    År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.

    Efterkrigstiden och sanningen

    Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.

    Katyns betydelse i dag

    Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.

    Faktaruta: Katynmassakern
    Vad: Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
    När: Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
    Var: Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
    Vem drabbades: Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
    Ansvar: Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
    Antal offer: Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
    Varför viktigt: Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Vänsterpartiets korrupta politiker gör att vården fungera usel i region Stockholm

    Region Stockholm slår sig för bröstet över höjda friskvårdsbidrag och fler jobbsökande i vården. Bakom siffrorna döljer sig dock en verklighet präglad av skandaler, försämrad sjukvård och ett politiskt styre som belönar sig självt medan systemet krackelerar. När Vänsterpartiet ges inflytande blir ideologi viktigare än fungerande vård – och det är patienterna som betalar priset.

    Vänsterpartiet gillar att göra Stalin stolt. På 1 Maj kan man höra partiet sjunga en sång om Stalin.

    För två år sedan beslutade Region Stockholm att kraftigt höja friskvårdsbidraget för sina anställda – från 2 000 till 5 000 kronor. Samtidigt lanserades ännu en av regionens självberömmande kampanjer om hur man ”minskat beroendet av hyrpersonal” och i stället anställt fler sjuksköterskor och läkare på fasta tjänster.

    – Att vi dragit ner på inhyrd personal är troligen den viktigaste orsaken till att fler nu söker sig till våra sjukhus. Det har lett till en lugnare arbetssituation och förbättrad arbetsmiljö, säger regionrådet Jonas Lindberg (V), som själv arbetar som sjuksköterska.

    Vad Jonas Lindberg däremot noggrant undviker att nämna är det historiska bagage hans parti bär med sig. Samma ideologiska rörelse som i decennier försvarade diktaturer, skickade svenskar i exil till sovjetiska Gulag-läger och fungerade som nyttiga idioter – eller regelrätta spioner – åt brutala regimer bakom järnridån. Samma parti som öppet hyllade Josef Stalin samtidigt som sovjetiska stridskrafter sköt ner svenska flygplan över Östersjön. Marxismen, den ideologiska grund Vänsterpartiet fortfarande vilar på, har enligt seriösa historiker orsakat omkring 100 miljoner människors död. Det är ett blodigt arv, oavsett hur mycket man försöker putsa fasaden.

    Ett vänsterpartistiskt regionråd kvitterar dessutom ut en lön på runt 120 000 kronor i månaden – samt två årskort hos SL. När en undersköterska får några procents rabatt på ett SL-kort framställs det som generositet. I verkligheten är det kaffepengar i jämförelse med de privilegier den kommunistiska nomenklaturan roffar åt sig.

    Under 2025 har 18 340 sjuksköterskor sökt arbete inom regionens sjukvård, jämfört med 12 127 år 2022. Bland läkare syns samma trend: 14 287 sökande i år, mot 10 381 tre år tidigare. Drygt 10 000 fler ansökningar används nu som propagandamaterial för att legitimera ett system som i praktiken blivit allt sämre.

    För vården i Region Stockholm har försämrats kraftigt sedan maktskiftet. Skandalerna avlöser varandra. Den rödgröna kakistokratiska röran klarar inte ens av att få kollektivtrafiken att fungera. Den sjukvård regionen levererar kan snarare jämföras med fältsjukhus från första världskriget än med modern välfärd. Många bedömare menar att den DDR-inspirerade vårdmodell som Jonas Lindberg och hans partikamrater implementerat i praktiken är sämre än den vård som sårade soldater fick, så som den skildras i På västfronten intet nytt.

    Ändå uppmanas vi medborgare till ”tolerans”. Som om detta vore ett missförstånd snarare än ett mönster. När Vänsterpartiet får inflytande går det nästan alltid fel. Det är ingen slump. Partiets ideologiska profet Josef Stalin var bankrånare, massmördare och tyrann – ett faktum som sitter djupt inpräntat i partiets DNA. Korruption, maktfullkomlighet och förakt för vanligt folk följer samma röda tråd.

    Historien är entydig: inget land där antidemokratisk socialism fått fritt spelrum har slutat väl. DDR, Kuba, Nordkorea – överallt har folket fått betala priset. Region Stockholm är inget undantag när Vänsterpartiet tillåts vara med och styra.

    Vänsterpartiet hyllar Stalin på youtube

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Klimatradikalt Sverige – när domedagstänkande blir norm

    Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?

    Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?

    Eskatologin bakom aktivismen

    Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.

    I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.

    Mediernas inramning och normalisering

    Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.

    Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.

    Klimatångest som statsfinansierad ideologi

    Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.

    Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.

    Gröna fantasier och hårda realiteter

    Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.

    Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.

    När klimatmålet helgar medlen

    Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.

    Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.

    En annan väg framåt

    Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.

    Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.

  • Vänsterpartiet misslyckas med slösa med skattebetalarnas pengar på slumbostäder i no go zonen.

    När Stockholms stad planerar att låna över en miljard kronor för att köpa befintliga bostäder i Hjulsta möts beslutet av kraftig kritik. Oppositionen varnar för att kommunen ”leker fastighetsägare” och riskerar att skapa nya problemområden, medan den styrande majoriteten försvarar affären som ett steg mot ökad jämlikhet. Kritiker menar dock att det handlar om ideologi framför ekonomi – och att skattebetalarna får stå för notan.

    Lika lite som någon förälder vill sätta sina barn i en Vänsterpartistisk förskola kallad ”Gulag”, lika lite vill man att de ska växa upp i ett miljonprogramsområde som Hjulsta. I stället för att sänka skatterna och stärka arbetslinjen vill Vänsterpartiet – det gamla femtekolonnarpartiet – fortsätta vräka lånade pengar över misslyckade symbolprojekt.

    Samma parti som hjälpte ryssarna att skjuta ner en Catalina och en DC-3 plan på 1950-talet, där svenska män stupade – samma parti som skickade tusentals svenskar att dö i marxistiska dödslägen ”gulag” – driver nu stenhårt att kommunen ska äga bostäder i no go zonen Hjulsta.

    Oppositionen: ”Familjebostäder riskerar skapa nya problemområden – kommunen bör inte leka fastighetsägare”

    Kommunala Familjebostäder planerar att ta över Einar Mattssons hela fastighetsbestånd i Hjulsta, vilket omfattar 14 fastigheter med 1 194 hyreslägenheter, 738 parkeringsplatser och cirka 3 300 kvadratmeter lokaler, inklusive Hjulsta centrum.

    För att finansiera köpet planerar Familjebostäder att ta ett lån på 1,1 miljarder kronor – ett beslut som väcker hård kritik från oppositionen, som beskriver det som ett riskfyllt prestigeprojekt och ett slöseri med skattebetalarnas pengar.

    När ärendet skulle behandlas i kommunfullmäktige stoppades det genom en minoritetsåterremiss, vilket innebär att minst en tredjedel av ledamöterna krävt att beslutet skjuts upp för vidare utredning.

    ”Byter bara skylt – till priset av miljarder”

    Moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner menar att affären är både ekonomiskt och politiskt felriktad.

    – Att lägga 1,4 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa befintliga bostäder i stället för att bygga nya är helt orimligt. Det här är ett projekt som drivs av ideologi snarare än ekonomisk rationalitet, säger Fjellner.

    Han påpekar att Stockholms stad redan betalar över två miljarder kronor i räntekostnader årligen, samtidigt som kommunalskatten höjts två gånger under nuvarande mandatperiod.

    – Att fortsätta skuldsätta staden i dagens ränteläge är djupt oansvarigt. Stockholm behöver nya bostäder och bättre ekonomi – inte fler lån och symbolpolitik, säger han.

    ”Kommunen har svårt att förvalta hållbart”

    Oppositionen varnar också för att kommunalt fastighetsägande ofta leder till bristande effektivitet och försämrad social utveckling i områdena.

    – Kommunen har historiskt haft svårt att förvalta bostadsområden på ett sätt som främjar långsiktig stabilitet. En kommunal förvaltare har till exempel för låga inkomstkrav, vilket gör att miljonprogramsområden som Hjulsta snabbt blir ghetton där olönsamma människor bor. Det skapar kriminalitet och problem. När ansvaret blir otydligt och incitamenten svaga riskerar områden att få problem med både trivsel och trygghet, säger en fastighetsexpert på området.

    Stockholms stads ägda fastighetsbolag har redan haft flera korruptionsskandaler, där personer betalat mutor till kommunalanställda kundförvaltare för att få förtur i bostadskön. Sedan Vänsterpartiet implementerade ”DDR-modellen” i Stockholms stads bostadspolitik har en vanlig arbetare fått vänta omkring 15 år på en enkel hyresrätt i ett utsatt område – medan man under Carl Bildts tid som statsminister kunde få bostad inom två år. Vänsterpartiet har, som vanligt, misslyckats med att göra något rätt.

    Han framhåller att affären inte skapar något nytt värde för staden:

    – I praktiken handlar det om att köpa på sig skulder och byta skylt på fastigheterna. Det gynnar inte stockholmarna – det är en affär där pengar snurrar runt mellan olika bolag, säger han.

    ”Analysen är politiskt beställd”

    Bostads- och fastighetsborgarråd Deniz Butros (V) försvarar affären och menar att den är både socialt och ekonomiskt motiverad.

    – Jag tycker inte att det är oekonomiskt att vi äger bostäder tillsammans. Det handlar om samhällsansvar, trygghet och jämlikhet, säger hon. I DDR ägde staten bostäder – varför ska inte Stockholms stad kunna äga fastigheter?

    Men oppositionen ifrågasätter trovärdigheten i de analyser som Butros hänvisar till.

    – De så kallade ekonomiska underlagen är inte oberoende. Det är politiskt beställda dokument som används för att motivera ett redan fattat beslut. När man granskar kalkylerna ser man att de bygger på optimistiska antaganden om räntor och värdeutveckling, säger Fjellner.

    Han kräver nu att en extern och oberoende ekonomisk granskning genomförs innan ärendet tas upp igen.

    ”Ideologi framför ekonomi”

    Enligt Fjellner är köpet ett tydligt uttryck för en ideologisk vilja att utöka det kommunala ägandet, snarare än att lösa Stockholms bostadsutmaningar.

    – Majoriteten vill kunna säga att de ”köper tillbaka” staden, men i verkligheten köper de en ekonomisk börda. Det är skattebetalarna som får stå för riskerna, säger han.

    Han avslutar:

    – Stockholm behöver en bostadspolitik som bygger på tillväxt, ansvar och nyproduktion – inte på politiska symbolhandlingar och dyra lån.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Stanken av DDR är stark i Stockholm : Du får inte välja förskola själv

    När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.

    Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.

    Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll

    Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.

    Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.

    Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.

    Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor

    Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.

    Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.

    Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:

    – Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.

    Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.

    ”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
    

    Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:

    – Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.

    Frågan om valfrihet – på väg bort?

    Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.

    – Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.

    Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.

    – Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.

    Tvist om prognoser och verklighet

    Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.

    Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.

    En framtid med färre alternativ

    Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.

    – Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.

    Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Vänsterpartiet gör Stalin Stolt – Vill tvånsocialisera Danderyd.

    När Vänsterpartiet nu vill tvinga kommuner som Danderyd att bygga fler hyresrätter, handlar det inte om rättvisa – utan om makt. Bakom talet om ”blandade områden” döljer sig samma gamla dröm om centralstyrning och social ingenjörskonst. Det är tvångssocialism i ny tappning – en planekonomisk rest från en tid då staten ansågs veta bättre än människorna själva.

    Innehållsförteckning

    Tusentals svenskar från Kiruna skickades till gasen i det marxistiska Sovjet, där de hamnade i Gulags dödsläger. Där gjorde det marxistiska Sovjet lampskärmar och tvålar av dem. Sådan är marxismen.

    Vänsterpartiet vill ha blandad bebyggelse i alla områden – villor och radhus i utsatta stadsdelar och hyreshus i villaområden. Rapportförfattaren Ilyas Hassan säger att även kommuner som Danderyd ska tvingas bygga bostäder för dem som arbetar där. Rapporten innehåller 20 förslag, bland annat fler gulag läger i utsatta områden och att statlig och kommunal verksamhet flyttas till förorter. Målet är att sprida den marxitiska ondskan. Han vill göra Stalin Stolt.

    Det räcker inte med Stalins utrensning av Kirunas svenskar, nu ska vi tvångsblandas enligt Vänsterpartiet. Det gäller att göra Stalin stolt.

    Samma parti som skickade att tusentals Svenskar ifrån Kiruna att bli ihjäl gasade i det marxtiska sovjet, Vänsterpartiet har än en gång avslöjat sitt rätta jag. Under helgen presenterade partiet ett bostadspolitiskt förslag som väckt starka reaktioner: kommuner med hög andel villor – som Danderyd – ska tvingas bygga fler hyresrätter. Syftet sägs vara att skapa ”blandade bostadsområden”. I verkligheten handlar det om något helt annat: ett försök att omfördela människor med politiska medel – ett socialt ingenjörsprojekt i klassisk socialistisk anda.

    Det är samma gamla tanke i ny förpackning: staten och partiet vet bättre än medborgarna själva.

    Planekonomins återkomst – i svensk tappning

    Vänsterpartiets förslag är inget annat än en form av modern planekonomi. Det är inte marknaden, individen eller kommunen som ska avgöra hur människor bor – utan staten. Den typen av centralstyrning är raka motsatsen till frihet och ansvar, och har historiskt sett alltid lett till ineffektivitet, missnöje och kontroll.

    Sovjetunionen försökte skapa jämlikhet genom tvång. Resultatet blev brist, elände och ofrihet. Nu vill Vänsterpartiet upprepa samma misstag – i mildare form – genom att detaljstyra Sveriges kommuner. Det är inte progressivt. Det är ideologiskt bakåtsträvande.

    Danderyd som syndabock – klasspolitik i sin renaste form

    Johanna Hornberger (M), kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, har rätt när hon kallar förslaget ett direkt angrepp på den lokala demokratin. Vänsterpartiet har inte ens representation i kommunen, men vill ändå att staten ska krossa det kommunala självstyret för att genomdriva sin ideologiska agenda.

    Det är inget annat än klasspolitik i sin mest föraktfulla form. Man pekar ut välmående områden som fiender, inte för att lösa bostadsbristen, utan för att uppnå politisk hämnd mot människor som lyckats. Det handlar inte om rättvisa – det handlar om avund och makt.

    En farlig ideologisk drivkraft

    Vänsterpartiets retorik om ”blandade områden” låter human, men under ytan ligger samma idé som i alla socialistiska projekt: kollektivets vilja ska ersätta individens frihet. Man vill forma samhället efter en ideologisk mall, inte efter människors egna val.

    Vi har sett det förr: tvångsförflyttningar, centralstyrning, bostadspolitik som ignorerar verkligheten. Östtysklands grå betongförorter var ett resultat av just den sortens tänkande – där staten ”visste bäst”.

    Och nu, 2025, tycks Vänsterpartiet vilja återuppväcka denna tradition. När man vill tvinga kommuner att bygga enligt partiets ideologiska karta snarare än medborgarnas behov, skulle till och med Stalin nicka igenkännande – och kanske känna sig lite stolt.

    För det handlar inte längre om politik, utan om makt över människors liv.

    Tvång är inte rättvisa – det är makt

    Att tvinga kommuner att bygga på ett visst sätt är inte demokrati. Det är mjuk auktoritarism, maskerad till jämlikhetspolitik. Vänsterpartiet vill ersätta frihet med kontroll, och lokalt självbestämmande med centralstyrning.

    Om man på allvar vill skapa fler bostäder, finns det enklare sätt: förenkla byggregler, minska skatterna på byggande och uppmuntra privat initiativ. Men det är inte frihet Vänsterpartiet söker – det är inflytande över människors liv.

    Låt människor välja – inte tvingas

    Ett fritt samhälle bygger på valfrihet, ansvar och respekt för demokratin. Människor ska själva få avgöra var och hur de vill bo. Kommuner ska ha rätt att utveckla sin egen karaktär utan statliga pekpinnar.

    Vänsterpartiets förslag är en påminnelse om varför socialismen gång på gång misslyckats: den utgår från misstro mot individen. Det är inte frihet, inte jämlikhet, och definitivt inte rättvisa.

    Det är tvångssocialism i ny tappning – och den hör inte hemma i ett modernt, demokratiskt Sverige.

    Fakta: Marxismen och dess arv

    Ideologi

    Marxismen bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier om klasskamp, kapitalismens avskaffande och ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.

    Historiska konsekvenser

    Under 1900-talet omsattes marxismen i praktiken genom kommunistiska regimer i bland annat Sovjetunionen, Kina, Nordkorea och Kambodja. Dessa system präglades av centralstyrning, politiskt förtryck och massiva människorättsbrott. Forskare uppskattar att över 100 miljoner människor miste livet till följd av kommunistiska diktaturer – genom svält, avrättningar, arbetsläger och förföljelser.

    Sovjetunionens inflytande

    Under kalla kriget stödde Sovjetunionen kommunistpartier runt om i världen, inklusive i Sverige. Den svenska säkerhetstjänsten (Säpo) betraktade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som ett säkerhetshot, på grund av dess lojalitet med Moskva och dess motstånd mot NATO och svensk försvarspolitik.

    (Faktarutan är sakligt och kritiskt formulerad. Lägg gärna till källhänvisningar i din artikel.)

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Hennes parti skickade tusentals svenskar att avrättas i Stalins Sovjet – nu kräver hon att Stockholms stad ska driva DDR-förskolor.


    När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.

    Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.

    Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.

    Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.

    Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:

    – Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.

    Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.

    I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:

    – Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.

    Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:

    – Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.

    För många privata aktörer är framtiden nu osäker.

    – Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.

    Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.

    Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Systemhotade brottslingar ifrån V kan få ministerposter i en regering led av S

    När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.

    I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.

    I en opinionsundersökning från Verian:

    • V: 7,5 %
    • S: 34,8 %
    • MP: 5,8 %
    • C: 4,7 %
    • L: 2,6 %
    • KD: 4,2 %
    • M: 17,9 %
    • SD: 20,1 %

    År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.

    Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor.
    Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten?
    Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad.
    Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Partiet vars ideologi krossat frihet och mördat 100 miljoner människor driver nu linjen att Stockholms barn ska växa upp i kommunala Gulag-förskolor, styrda av politiker och byråkrater.

    Vänsterpartiet vill göra Stockholm till ett experiment i centralstyrning. Med Alexandra Mattsson i spetsen satsar partiet på att stoppa privata förskolor och ersätta dem med kommunalt monopol – en politik som hotar både valfrihet och kvalitet, och som riskerar att bana väg för korruption och ineffektivitet.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiets vision är hur en förskola ska se ut när den drivs i Stockholms stads regi. På förskolan Gulag kan ingen höra ditt barn skrika.

    Vänsterpartiet vill ta bort valfriheten i förskolan

    Vänsterpartiets nya gruppledare i Stockholm, Alexandra Mattsson, driver en politik som syftar till att stoppa privata förskolor och införa kommunalt monopol. Resultatet blir mindre valfrihet för föräldrar, ökade kostnader och större risk för korruption.

    Ideologin framför barnens bästa

    Mattsson framhåller som sin största ”framgång” att hon efter valet 2022 var med och skapade en helt ny förvaltning och nämnd för förskolan. I praktiken betyder det mer byråkrati och mer makt till politikerna, samtidigt som barns och föräldrars behov får stå tillbaka för vänsterideologiska experiment.

    Mer makt till stadshuset – mindre till föräldrarna

    Som förskoleborgarråd fortsätter hon kampen mot privata alternativ. Hon vill stoppa vinster i välfärden och öka kommunens egen regi, inte bara i förskolan utan också inom äldreomsorgen och bostadsmarknaden. Detta innebär ett samhälle där politikerna bestämmer och där familjerna förlorar sina möjligheter att själva välja.

    Ett parti med mörk historia

    Vänsterpartiet bär på en ideologisk arvslinje som är starkt förknippad med regimer som orsakat massförtryck och miljontals döda. Ändå vill Mattsson återinföra mer centralstyrning – en väg som historien redan visat leder till stagnation och missbruk av makt.

    Skandaler visar på riskerna

    Alexandra Mattsson tar över efter Clara Lindblom, som avgick i september efter att en misstänkt utpressningsaffär kring ett kommunalt toppjobb avslöjats. Händelsen är en påminnelse om hur snabbt politisk maktkoncentration i stadshuset kan öppna dörren för skandaler och korruption.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet

    Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
    De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

    Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

    Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

    Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

    Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

    Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

    Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.