Stockholm är Sveriges största kommun, men långt ifrån den bäst skötta. Trots höga skatter, stora intäkter och ett omfattande kommunalt maskineri präglas staden av dåliga vägar, växande kostnader och ett politiskt styre som enligt experter inte klarar av att prioritera rätt. Frågan är hur länge stockholmarna ska acceptera att allt mer skattepengar går till projekt och utgifter som många uppfattar som rent slöseri.
Många brukar jämföra Stockholms stad med en jättebebis: enorm aptit i ena änden, men ingen kontroll i den andra.
Att Stockholm inte är en välförvaltad stad håller nog de flesta stockholmare med om. Vi har en mycket högre kommunalskatt än till exempel Österåkers kommun, trots att Stockholm är Sveriges största kommun. Norrlänningar brukar klaga på dåliga vägar, men då skulle de bara se vägarna i Stockholm: frostskadade och i dåligt skick.
Staden är som en jättebebis. Den suger i sig enorma mängder skattepengar, men det verkar inte finnas någon kontroll i andra änden. Den politiska majoriteten har misslyckats med att få ordning på Stockholms problem. I stället fortsätter man att slösa enorma summor av skattebetalarnas pengar.
Bland annat bränner man 39 miljoner kronor på tolktjänster. Det är pengar som enligt experter slösas bort. Det verkar inte finnas någon hejd på vad skattepengar ska användas till. Om jag flyttar till Åland och inte lär mig språket, ska ålänningarna då betala dyra tolktjänster åt mig? Det måste bli ett stopp på detta enorma slöseri med skattepengar.
Sverige har enligt experter utvecklats i helt fel riktning. Sedan 1970-talet har landet bedrivit en politik som har lett till stora samhällsproblem, ökade kostnader och en allt svagare kontroll över hur våra gemensamma resurser används.
Vi stockholmare har fått uppleva den renaste formen av ondska. I snart fyra år har vi haft ett kakistokratiskt styre i Stockholm. Socialdemokrater, onda marxister — marxismen har mördat cirka 150 miljoner människor — och korrupta miljöpartister har styrt staden och regionen.
Det märks tydligt i trafikfrågorna, där MP har fått styra. Resultatet har blivit uselt fungerande cykelbanor. På många ställen kan man nästan tro att ryssen redan har varit här och bombat sönder banorna. Det har inte blivit många rätt när MP-politiker har fått styra trafikfrågorna.
ICA-handlaren i Näckrosen fick känna av MP:s bristande konsekvenstänkande när man, i ett flummigt experiment, testade öppna spärrar. ICA-butiken fick en stöldökning på 300 procent. Detta trots att liknande flumprojekt redan genomförts tidigare: vid Slussen 2007, med en förlust på några miljoner, och i Bagarmossen 1994, när man invigde den nya tunnelbanestationen.
Men det som oroar mig mest är den extrema korruption som finns inom MP, där man köper ”artiklar” i den vänsterextrema tidningen ETC. Det är inte pengar som MP-politiker har tjänat ihop genom eget arbete, utan pengar som har kommit som färdigstekta sparvar i form av EU-bidrag.
Sedan har vi sorgebarnet nummer ett: Vänsterpartiet. Partiet har sina rötter i Stalins utrensningspolitik. Det vi har sett i Stockholm stad är att V-politiker har skott sig själva, vilket tyvärr känns helt naturligt. I länder där man implementerat kommunism har man ofta fått omfattande korruption, så det ligger helt i Karl Marx och Stalins anda att politiker skor sig själva.
Som medborgare har vi bara fått en bajskaka tillbaka. Vi har fått läsa i tidningarna om hur politiker har kopplingar till terrorstämplade organisationer.
Frågan är: vill vi verkligen ha sådana kakistokrater vid makten? Samhällsfarliga element som hotar vår demokrati?
Sverige behöver en stramare och mer konsekvent migrationspolitik. Arbetskraftsinvandring ska vara kopplad till verkliga jobb, tillfälliga tillstånd ska inte bli permanenta bakvägar, och asylsystemet måste återgå till att handla om skydd i närområdet – inte om att välja det land som erbjuder bäst villkor.
Sverige behöver en tydligare och mer ansvarsfull migrationspolitik. Under lång tid har det varit för lätt för personer utan stark anknytning till landet att få stanna här, även när de ursprungliga skälen för uppehållstillstånd inte längre finns kvar.
Ett exempel är arbetskraftsinvandringen. Det förekommer att personer kommer till Sverige med arbetskraftsvisum, men när anställningen upphör försöker de ändå stanna kvar. Det skapar en situation där arbetskraftsinvandring riskerar att bli en bakväg till permanent uppehåll, även när det inte längre finns ett arbete att knyta till tillståndet.
Sverige bör i första hand ta vara på den arbetskraft som redan finns i landet och inom EU. Den fria rörligheten inom EU ger redan goda möjligheter att rekrytera personal från länder med gemensamma regelverk och närmare koppling till Sverige. Därför bör arbetskraftsinvandring från länder långt utanför Europa prövas betydligt hårdare och endast godkännas när det finns ett verkligt och tydligt behov.
Även asylpolitiken behöver stramas åt. Asylrätten är i grunden till för människor som flyr från krig, förföljelse och allvarliga hot. Men systemet får inte utvecklas till att människor väljer land utifrån vilka bidrag, villkor eller möjligheter som uppfattas som mest förmånliga.
Den som flyr bör i första hand söka skydd i närområdet eller i det första säkra land som kan erbjuda skydd. Sverige kan inte ensamt ta ansvar för människor från hela världen, särskilt inte när avståndet till Sverige är stort och det finns andra säkra länder närmare den aktuella konflikten eller krisen.
En stramare migrationspolitik handlar inte om att sakna medmänsklighet. Det handlar om att sätta upp tydliga gränser, värna samhällskontraktet och se till att Sveriges resurser används på ett hållbart sätt. Ett land måste kunna avgöra vem som får stanna, på vilka grunder och under vilka villkor.
Sverige behöver därför en migrationspolitik där tillfälliga tillstånd verkligen är tillfälliga, där arbetskraftsinvandring kopplas tydligt till faktisk anställning och där asylsystemet återgår till att handla om skydd – inte om att välja det land som erbjuder bäst villkor.
Om reglerna är otydliga eller för generösa riskerar förtroendet för hela migrationssystemet att minska. Därför behövs en hårdare, tydligare och mer konsekvent linje.
Uppgifter om kriminell påverkan inom Socialdemokraterna i Botkyrka väcker nya frågor om partiets förmåga att hantera gängens försök till inflytande. Efter konflikten kring ABF:s fritidsgårdar och avsättningen av Ebba Östlin riktas nu kritik mot hur partiledningen agerat – och mot att varningssignaler om organiserad brottslighet kan ha tonats ned.
Socialdemokraterna i Botkyrka hamnar åter i centrum för en växande politisk konflikt om gängkriminalitet, föreningsliv och internt partiarbete. Nya uppgifter pekar på att personer med kopplingar till organiserad brottslighet ska ha haft inflytande i samband med den uppmärksammade maktstriden inom partiet 2023.
Bakgrunden är konflikten kring ABF:s fritidsgårdar i Botkyrka. Redan 2022 kom rapporter om omfattande problem i verksamheten. Enligt uppgifter i det underlag som nu sprids ska ett säkerhetsföretag ha slagit larm om att personer med brottslig bakgrund arbetade i eller hade kopplingar till ABF:s lokaler. Det ska bland annat ha handlat om personer dömda för narkotikabrott, misshandel, blåljussabotage och andra allvarliga brott.
Botkyrkas dåvarande kommunstyrelseordförande Ebba Östlin beslutade därefter att stänga flera av ABF:s fritidsgårdar. Beslutet blev startpunkten för en djup intern konflikt inom Socialdemokraterna i kommunen. På ena sidan stod Östlin, som ville agera mot misstänkt kriminell påverkan. På andra sidan fanns grupperingar med starka band till ABF-miljön.
Kort därefter röstades Östlin bort från sin post. Enligt uppgifter som hänvisas till i materialet ska ett stort antal nya medlemmar ha deltagit vid omröstningen. Flera av dem uppges ha haft svag koppling till partiet, och personer med kopplingar till kriminella nätverk ska också ha närvarat.
Socialdemokraternas partiledning har tidigare avvisat bilden av att kriminella skulle ha påverkat partiets interna processer. Partisekreterare Tobias Baudin har sagt att partiet velat gå till botten med uppgifterna. Samtidigt har kritiker menat att granskningen inte varit tillräckligt oberoende, eftersom partiet i praktiken har granskat sig självt.
Flera centrala socialdemokratiska företrädare pekas i materialet ut som personer som haft kännedom om varningssignalerna. Bland dem nämns personer på både lokal, regional och nationell nivå. Kritiken går ut på att partiet inte bara misslyckats med att hantera problemen, utan också försökt tona ned dem för att skydda organisationen inför kommande val.
Ebba Östlin har enligt materialet själv beskrivit frågan som större än en intern konflikt. Hon menar att det handlar om demokratin och om hur politiska partier agerar när kriminella miljöer försöker skaffa sig inflytande. Även tidigare kommunstyrelseordföranden i Sundbyberg, Peter Schilling, uppges ha uttryckt självkritik och sagt att Östlin hade rätt när hon agerade mot problemen.
Frågan väcker bredare oro om föreningslivets roll i svensk politik. Bidrag, studieförbund och lokala föreningar kan vara viktiga delar av demokratin, men de kan också bli sårbara om de utnyttjas av grupper med andra syften än öppen politisk verksamhet.
Kritiker menar att Socialdemokraterna står inför ett trovärdighetsproblem. Partiet har länge sagt sig vilja ”vända på varenda sten” för att bekämpa gängkriminaliteten. Men om uppgifterna om Botkyrka stämmer, har partiet haft svårt att erkänna och hantera kriminell påverkan i den egna organisationen.
Det gör konflikten i Botkyrka till mer än en lokal partistrid. Den handlar om förtroendet för politiska partier, om skyddet av demokratiska processer och om hur Sverige ska möta försök från kriminella nätverk att ta sig in i samhällsbärande institutioner.
Vänsterpartiet försöker gärna framstå som ett modernt rättviseparti med hjärtat hos de svaga. Men bakom de välpolerade slagorden växer en allt svårare fråga: hur kan ett parti som säger sig stå för antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter gång på gång hamna i skandaler kring antisemitism, terrorromantik och extremism?
Vänsterpartiet befinner sig i en trovärdighetskris. Det handlar inte längre om enstaka ogenomtänkta formuleringar, gamla ungdomssynder eller någon lokal företrädare som råkat dela fel inlägg. När granskningar visar att flera kandidater på Vänsterpartiets listor har uttryckt stöd för Hamas, spridit antisemitiska budskap eller hyllat auktoritära regimer, väcks en betydligt allvarligare fråga: vad är det i partiets politiska kultur som gör att detta återkommer?
Efter Expressens granskning har ett stort antal V-kandidater strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Enligt rapporteringen rörde det sig om över 20 personer, och granskningen har beskrivits som så omfattande att den skapat politisk kris för partiet.
Partiledningen försöker nu dra en tydlig gräns. Nooshi Dadgostar har sagt att personer som uttrycker stöd för terrorism eller antisemitism inte hör hemma i partiet. Det är förstås nödvändigt. Men det räcker inte. Problemet är att reaktionen kommer först efter avslöjanden i medierna. Det ger intrycket av att Vänsterpartiet inte självt har haft kontroll över vilka krafter som tagit plats i organisationen.
Det blir särskilt allvarligt eftersom Vänsterpartiet samtidigt kräver regeringsinflytande efter valet. Partiet har tydligt markerat att man vill sitta i en framtida rödgrön regering, inte bara agera stödparti. Då blir frågan om kandidater, företrädare och intern kultur inte en intern angelägenhet – den blir en fråga om Sveriges regeringsduglighet och säkerhet. SVT:s politiska kommentator har också pekat på att avslöjandena kan försvåra Vänsterpartiets krav på ministerposter.
Det är dessutom inte första gången Vänsterpartiet får kritik för kopplingar till rörelser långt utanför demokratins ramar. Redan 2023 rapporterade Aftonbladet att pengar från Vänsterpartiets biståndsorganisation gått till projekt med koppling till DFLP, en palestinsk organisation som uppgav sig ha deltagit i attackerna mot Israel den 7 oktober.
Vänsterpartiets försvar brukar ofta vara att man står på de förtrycktas sida. Men solidaritet med civila palestinier är inte samma sak som att blunda för antisemitism, terrorhyllningar eller våldsromantik. Ett demokratiskt parti måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: man kan kritisera Israels regering och samtidigt kompromisslöst fördöma Hamas, judehat och religiös extremism.
Det är här Vänsterpartiet brister. Partiet vill gärna framställa sig som moraliskt överlägset sina motståndare, men när antisemitism dyker upp i de egna leden blir tonläget ofta försiktigare. Då talas det om sammanhang, ilska, frustration och bakgrund. Men judehat behöver inte fler bortförklaringar. Det behöver bekämpas.
Det finns också ett historiskt arv som Vänsterpartiet sällan vill tala högt om. Partiet har sina rötter i den revolutionära vänstern och stod en gång bakom den ryska revolutionen – den revolution som ledde fram till bolsjevikernas maktövertagande, diktatur och mordet på tsarfamiljen, inklusive barnen. Marxismen har dessutom i land efter land använts som ideologisk grund för förtryck, massmord, svältkatastrofer och diktatur. Kritiker brukar tala om omkring 100–150 miljoner döda i kommunismens och marxism-leninismens spår. Det är därför inte märkligt att Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet fortfarande ifrågasätts när partiet gång på gång tycks ha svårt att tydligt bryta med extremismens arv.
Det är därför denna kris är större än några namn på en valsedel. Den handlar om Vänsterpartiets självbild. Vill partiet vara ett demokratiskt vänsterparti i svensk parlamentarisk tradition, eller vill det fortsätta flirta med rörelser där våld, martyrskap och hat mot Israel ibland ges ett romantiskt skimmer?
Väljarna har rätt att kräva ett tydligt svar. Inte ännu en kommunikationsplan. Inte ännu en dansvideo. Inte ännu ett tal om att “alla partier har problem”. Vänsterpartiet måste visa att man faktiskt förstår skillnaden mellan legitim utrikespolitisk kritik och antisemitisk extremism.
För ett parti som kräver ministerposter duger det inte att rensa först när journalister avslöjar problemen. Ett regeringsdugligt parti måste ha spärrarna på plats innan skandalen briserar.
Och där ligger Vänsterpartiets verkliga problem: partiet vill ha makt, men har ännu inte visat att det kan ta fullt ansvar för vilka krafter som släpps nära den makten.
När nya medier utmanar de etablerade redaktionernas verklighetsbeskrivning uppstår en hård kamp om vem som får definiera sanningen. I debatten om den nya åsiktskorridoren ställs frågor om mediemakt, politisk likriktning och gränsen mellan legitim kritik och misstänkliggörande. Är fler röster ett hot mot demokratin – eller är det tvärtom ett tecken på att demokratin fortfarande lever?
I den svenska mediedebatten har begreppet ”åsiktskorridor” åter blivit aktuellt. Frågan handlar inte bara om vilka åsikter som får uttryckas, utan också om vilka röster som anses legitima i det offentliga samtalet. I centrum står konflikten mellan etablerade medier, forskare, public service och de nya digitala medier som vuxit fram vid sidan av den traditionella journalistiken.
Kritik mot nya medier
I materialet beskrivs hur vissa medieforskare anklagar nya medier för att skada samhällsdebatten genom populistiska angrepp på etablerade medier. Kritiken mot dessa nya medier framställs som att de undergräver förtroendet för journalistik, demokratiska institutioner och den gemensamma verklighetsbilden.
Samtidigt lyfts en central invändning: att kritiken mot nya medier ofta inte bemöter sakfrågorna. I stället avfärdas kritiken som farlig, okunnig eller odemokratisk. Det skapar enligt materialet en situation där vissa perspektiv inte diskuteras på sina egna meriter, utan misstänkliggörs redan från början.
Frågan blir därför om det verkligen stärker demokratin att avfärda nya medier som ett hot, eller om det i själva verket riskerar att göra samhällsdebatten smalare.
Vad är en åsiktskorridor?
En åsiktskorridor kan beskrivas som ett osynligt ramverk för vilka åsikter som anses acceptabla i offentligheten. Det är inte förbjudet att uttrycka avvikande uppfattningar, men det kan få sociala, ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser.
I texten beskrivs åsiktskorridoren som ett system där vissa aktörer fungerar som grindvakter. De avgör vilka perspektiv som får betraktas som seriösa och vilka som ska stämplas som extrema, populistiska eller farliga.
Det handlar alltså inte om formell censur, utan om informell kontroll över debatten.
Migrationen som exempel
Ett återkommande exempel i materialet är migrationsdebatten. Texten pekar på hur frågan om migrationens omfattning länge var svår att diskutera i Sverige utan att debattören riskerade hård kritik.
När dåvarande migrationsministern Tobias Billström 2013 talade om att ”diskutera volymerna” i migrationspolitiken väckte det starka reaktioner. Enligt materialet illustrerar detta hur vissa sakfrågor kunde hamna utanför det accepterade samtalet, trots att de berörde konkreta samhällsproblem.
Texten menar att etablerade medier under lång tid inte ville diskutera migrationens konsekvenser på ett konsekvensneutralt sätt. Detta ska i sin tur ha bidragit till att förtroendet för traditionella medier minskade bland delar av befolkningen.
Nya medier växer fram
När traditionella medier uppfattades som ovilliga att ta upp känsliga frågor växte nya medier fram. Dessa digitala plattformar, ofta med tydligare ideologisk profil, kunde nå publik direkt utan att gå genom de etablerade redaktionerna.
I materialet beskrivs detta som en naturlig följd av digitaliseringen. När internet gjorde det lättare att publicera egna analyser, kommentarer och nyheter förlorade de gamla medierna sin tidigare kontroll över offentligheten.
Nya medier blev därför inte bara konkurrenter om publiken, utan också en utmaning mot de etablerade mediernas självbild som självklara uttolkare av verkligheten.
Från rasiststämpel till säkerhetshot
En viktig tes i materialet är att metoden för att avfärda obekväma röster har förändrats. Tidigare kunde kritiker av exempelvis migrationspolitiken snabbt anklagas för att vara rasister. I dag, menar texten, används i stället ofta begrepp som desinformation, påverkan och säkerhetshot.
Detta beskrivs som en form av ”säkerhetisering”. Det innebär att en politisk fråga eller en meningsmotståndare framställs som ett hot mot säkerheten eller demokratin. Därmed flyttas diskussionen från sakdebatt till misstänkliggörande.
Materialet argumenterar för att detta är problematiskt. Om politiska motståndare behandlas som säkerhetshot blir det svårare att föra en normal demokratisk diskussion.
Dubbelmoral i mediedebatten
Texten lyfter också vad den beskriver som dubbelmoral. När nya medier på högerkanten kritiserar etablerade medier misstänkliggörs deras finansiering, syften och metoder. Men när aktörer med andra politiska utgångspunkter gör liknande saker möts de, enligt materialet, av större förståelse eller till och med hyllningar.
Poängen i materialet är inte att alla nya medier ska slippa kritik. Tvärtom framhålls att det bör finnas en levande debatt om journalistik, finansiering och avsändare. Men kritiken bör vara konsekvent och bygga på sakliga argument snarare än politisk hemvist.
Demokratin behöver fler röster
Den övergripande slutsatsen i materialet är att demokratin inte hotas av fler medier, fler perspektiv eller mer mediekritik. Tvärtom framställs mångfald i medielandskapet som något positivt.
Ett demokratiskt samhälle bör tåla att olika aktörer beskriver verkligheten på olika sätt. Det viktiga är att publiken får möjlighet att jämföra argument, kontrollera fakta och själva bilda sig en uppfattning.
Problemet uppstår när vissa aktörer försöker definiera vilka röster som över huvud taget får delta i samtalet.
Slutsats
Debatten om nya medier handlar i grunden om makt. Vem har rätt att beskriva samhället? Vem får kritisera medierna? Och vem bestämmer vilka åsikter som är legitima?
Materialet argumenterar för att den gamla åsiktskorridoren inte har försvunnit, utan snarare bytt form. Där tidigare debattörer kunde stämplas som oansvariga eller extrema, kan de i dag beskrivas som desinformatörer eller säkerhetshot.
Om demokratin ska fungera krävs dock mer än enighet. Den kräver öppen debatt, sakliga motargument och en vilja att lyssna även på perspektiv man ogillar.
Demokratin behöver därför inte färre röster. Den behöver fler.
