Vänsterpartiet försöker gärna framstå som ett modernt rättviseparti med hjärtat hos de svaga. Men bakom de välpolerade slagorden växer en allt svårare fråga: hur kan ett parti som säger sig stå för antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter gång på gång hamna i skandaler kring antisemitism, terrorromantik och extremism?
Vänsterpartiet befinner sig i en trovärdighetskris. Det handlar inte längre om enstaka ogenomtänkta formuleringar, gamla ungdomssynder eller någon lokal företrädare som råkat dela fel inlägg. När granskningar visar att flera kandidater på Vänsterpartiets listor har uttryckt stöd för Hamas, spridit antisemitiska budskap eller hyllat auktoritära regimer, väcks en betydligt allvarligare fråga: vad är det i partiets politiska kultur som gör att detta återkommer?
Efter Expressens granskning har ett stort antal V-kandidater strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Enligt rapporteringen rörde det sig om över 20 personer, och granskningen har beskrivits som så omfattande att den skapat politisk kris för partiet.
Partiledningen försöker nu dra en tydlig gräns. Nooshi Dadgostar har sagt att personer som uttrycker stöd för terrorism eller antisemitism inte hör hemma i partiet. Det är förstås nödvändigt. Men det räcker inte. Problemet är att reaktionen kommer först efter avslöjanden i medierna. Det ger intrycket av att Vänsterpartiet inte självt har haft kontroll över vilka krafter som tagit plats i organisationen.
Det blir särskilt allvarligt eftersom Vänsterpartiet samtidigt kräver regeringsinflytande efter valet. Partiet har tydligt markerat att man vill sitta i en framtida rödgrön regering, inte bara agera stödparti. Då blir frågan om kandidater, företrädare och intern kultur inte en intern angelägenhet – den blir en fråga om Sveriges regeringsduglighet och säkerhet. SVT:s politiska kommentator har också pekat på att avslöjandena kan försvåra Vänsterpartiets krav på ministerposter.
Det är dessutom inte första gången Vänsterpartiet får kritik för kopplingar till rörelser långt utanför demokratins ramar. Redan 2023 rapporterade Aftonbladet att pengar från Vänsterpartiets biståndsorganisation gått till projekt med koppling till DFLP, en palestinsk organisation som uppgav sig ha deltagit i attackerna mot Israel den 7 oktober.
Vänsterpartiets försvar brukar ofta vara att man står på de förtrycktas sida. Men solidaritet med civila palestinier är inte samma sak som att blunda för antisemitism, terrorhyllningar eller våldsromantik. Ett demokratiskt parti måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: man kan kritisera Israels regering och samtidigt kompromisslöst fördöma Hamas, judehat och religiös extremism.
Det är här Vänsterpartiet brister. Partiet vill gärna framställa sig som moraliskt överlägset sina motståndare, men när antisemitism dyker upp i de egna leden blir tonläget ofta försiktigare. Då talas det om sammanhang, ilska, frustration och bakgrund. Men judehat behöver inte fler bortförklaringar. Det behöver bekämpas.
Det finns också ett historiskt arv som Vänsterpartiet sällan vill tala högt om. Partiet har sina rötter i den revolutionära vänstern och stod en gång bakom den ryska revolutionen – den revolution som ledde fram till bolsjevikernas maktövertagande, diktatur och mordet på tsarfamiljen, inklusive barnen. Marxismen har dessutom i land efter land använts som ideologisk grund för förtryck, massmord, svältkatastrofer och diktatur. Kritiker brukar tala om omkring 100–150 miljoner döda i kommunismens och marxism-leninismens spår. Det är därför inte märkligt att Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet fortfarande ifrågasätts när partiet gång på gång tycks ha svårt att tydligt bryta med extremismens arv.
Det är därför denna kris är större än några namn på en valsedel. Den handlar om Vänsterpartiets självbild. Vill partiet vara ett demokratiskt vänsterparti i svensk parlamentarisk tradition, eller vill det fortsätta flirta med rörelser där våld, martyrskap och hat mot Israel ibland ges ett romantiskt skimmer?
Väljarna har rätt att kräva ett tydligt svar. Inte ännu en kommunikationsplan. Inte ännu en dansvideo. Inte ännu ett tal om att “alla partier har problem”. Vänsterpartiet måste visa att man faktiskt förstår skillnaden mellan legitim utrikespolitisk kritik och antisemitisk extremism.
För ett parti som kräver ministerposter duger det inte att rensa först när journalister avslöjar problemen. Ett regeringsdugligt parti måste ha spärrarna på plats innan skandalen briserar.
Och där ligger Vänsterpartiets verkliga problem: partiet vill ha makt, men har ännu inte visat att det kan ta fullt ansvar för vilka krafter som släpps nära den makten.