Stockholm.homes

Månad: juli 2026

  • Polishat och Palestinaaktivism väcker frågor om gränsen mellan protest och yrkesansvar

    Slagord mot polisen i ett Pridetåg i Malmö och en propalestinsk manifestation utanför Karolinska universitetssjukhuset har väckt debatt. Händelserna aktualiserar frågor om politisk aktivism, förtroendet för offentliga institutioner och var gränsen går mellan den anställdes yttrandefrihet och yrkesrollens krav.

    Under ett Pridetåg i Malmö hördes deltagare i den del av tåget där Vänsterpartiet gick skandera ”Hela Malmö hatar polisen”. Samtidigt har en propalestinsk manifestation vid entrén till Karolinska universitetssjukhuset i Solna uppmärksammats, där personer i vårdkläder deltog.

    Händelserna är sinsemellan olika, men har kommit att ingå i en bredare diskussion om politisk radikalisering, offentliga institutioners neutralitet och Palestinafrågans växande betydelse inom delar av vänstern.

    Palestina som samlande politisk fråga

    Den israeliska författaren och tidigare politikern Einat Wilf har använt begreppet ”palestinianism” för att beskriva hur solidariteten med palestinier enligt henne har utvecklats från en utrikespolitisk fråga till en övergripande politisk identitet.

    I denna analys blir palestinierna en symbol för världens förtryckta, medan Israel får representera kolonialism, kapitalism och västerländsk makt. Palestinafrågan kopplas därmed samman med andra rörelser inom vänstern, exempelvis klimataktivism, antirasism och kritik mot västvärldens institutioner.

    Begreppet är omstritt och används främst av kritiker till den propalestinska rörelsen. Men det belyser hur konflikten mellan Israel och Palestina har fått en central roll i politiska miljöer långt utanför den traditionella utrikespolitiken.

    Det märks bland annat vid universitet, kulturinstitutioner, fackliga demonstrationer och Prideparader, där krav kopplade till Palestina blivit allt vanligare.

    Slagord mot polisen i Malmö

    Ramsan ”Hela Malmö hatar polisen” har förekommit vid flera demonstrationer i Malmö. När den återigen hördes från Vänsterpartiets del av ett Pridetåg möttes partiet av kritik.

    Vänsterpartiet i Malmö uppgav att slagordet inte skulle tolkas bokstavligt, utan som en protest mot rasism och repressiva metoder inom polisen.

    Kritiker menade däremot att formuleringen uttrycker ett generellt hat mot en hel yrkesgrupp och riskerar att undergräva förtroendet för polisen som demokratisk institution.

    Liknande slagord har tidigare hörts under första maj-demonstrationer och protester i samband med Eurovision Song Contest i Malmö 2024. Det tyder på att uttrycket inte är ett enskilt misstag, utan en del av en etablerad aktivistisk tradition.

    Kritik mot polisen är legitim

    Polisen har ett omfattande våldsmonopol och ska därför kunna granskas hårt. Misstankar om diskriminering, övervåld och felaktiga ingripanden måste kunna diskuteras öppet.

    Men det finns en principiell skillnad mellan att kritisera polisens metoder och att uttrycka hat mot alla poliser.

    Under protesterna efter George Floyds död 2020 spreds amerikanska slagord om polisvåld och strukturell rasism även till Sverige. Krav på att minska polisens resurser eller helt förändra dess uppdrag började framföras av svenska aktivister och akademiker.

    För vissa radikala grupper betraktas polisen inte främst som en samhällsfunktion, utan som ett hinder för demonstrationer, ockupationer och blockader. Polisen blir då en symbol för en samhällsordning som aktivisterna vill förändra.

    I en demokrati är det tillåtet att ifrågasätta denna ordning. Men när kritiken övergår i avhumanisering och generellt hat riskerar den politiska diskussionen att ersättas av ett språk som legitimerar konfrontation.

    Vårdpersonal demonstrerade vid Karolinska

    En annan omdiskuterad händelse var en propalestinsk manifestation utanför Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

    Personer som bar vårdkläder och stetoskop deltog i demonstrationen och krävde bland annat att den palestinske läkaren Hussam Abu Safiya skulle friges ur israeliskt förvar.

    Vårdpersonal har, liksom andra medborgare, rätt att delta i politiska demonstrationer. Frågan blir mer komplicerad när deltagarna använder sin yrkesidentitet och demonstrerar i direkt anslutning till sin arbetsplats.

    Sjukhusentrén används av patienter och anhöriga som befinner sig i en utsatt situation. Högljudda politiska manifestationer på en sådan plats kan därför uppfattas som störande eller hotfulla.

    För judiska och israeliska patienter kan starkt antiisraeliska budskap skapa en särskild oro. Samma princip gäller andra patienter som upplever att vårdpersonal uttrycker fientlighet mot en grupp som de själva tillhör.

    Yrkeskläder ger budskapet särskild tyngd

    När läkare och sjuksköterskor framträder i arbetskläder får deras politiska budskap en annan tyngd än när de deltar som privatpersoner.

    Vårdkläderna signalerar professionell auktoritet och kan ge intrycket att sjukhuset eller arbetsgivaren står bakom budskapet. Det kan även skapa osäkerhet om huruvida personalens politiska övertygelse påverkar bemötandet av patienter.

    Vårdens grundläggande uppgift är att behandla alla människor lika, oavsett nationalitet, religion eller politisk uppfattning. Patienterna ska inte behöva fundera över om deras bakgrund påverkar den vård de får.

    Det innebär inte att vårdanställda ska sakna politiska rättigheter. Men det finns skäl att upprätthålla en tydlig gräns mellan privat opinionsbildning och yrkesutövning.

    Sjukhuset som fredad plats

    Ett sjukhus är inte en vanlig offentlig plats. Dit kommer människor med sjukdomar, oro och sorg. Många befinner sig i en av livets mest sårbara situationer.

    Därför bör politiska manifestationer vid sjukhusets entréer bedömas med större försiktighet än motsvarande protester på ett torg.

    Demonstrationsfriheten är grundläggande, men den innebär inte en ovillkorlig rätt att demonstrera på varje plats och på ett sätt som stör vården eller skapar otrygghet för patienter.

    En rimlig princip är att politiska protester ska kunna genomföras utan att patienter ofrivilligt görs till publik och utan att vårdens neutralitet ifrågasätts.

    Oro för antisemitism

    Sedan Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza har rapporter om antisemitism ökat i flera länder.

    Kritik mot Israels regering och krigföring är legitim och nödvändig. Men gränsen passeras när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels agerande eller när antisemitiska föreställningar sprids under täckmantel av Israelkritik.

    Inom vården är sådana uttryck särskilt allvarliga. Patienter måste kunna känna sig säkra på att personalen behandlar dem professionellt, även när de har olika bakgrund eller politiska uppfattningar.

    Samma krav gäller naturligtvis rasism och fientlighet mot palestinier, araber och muslimer. Vården får aldrig bli en arena där internationella konflikter påverkar bemötandet av enskilda patienter.

    En konflikt som tar plats i flera rörelser

    Palestinafrågan har under senare år blivit synlig inom många rörelser som ursprungligen bildades kring andra frågor.

    Under Prideparader deltar grupper som Queers for Palestine. Klimataktivister har kopplat samman klimatfrågan med protester mot Israel, och propalestinska manifestationer har genomförts på universitet och kulturinstitutioner.

    För deltagarna handlar detta ofta om solidaritet mellan grupper som de betraktar som utsatta. Kritiker menar däremot att rörelsernas ursprungliga syften riskerar att trängas undan av Israel–Palestina-konflikten.

    När en enskild fråga blir ett krav för deltagande i många olika rörelser kan människor känna att de måste acceptera ett helt paket av politiska ståndpunkter för att få engagera sig i exempelvis klimat-, fack- eller hbtqi-frågor.

    Partiernas ansvar

    Politiska partier kan inte alltid hållas ansvariga för varje slagord som ropas av en enskild deltagare. Men de har ansvar för hur deras företrädare agerar och hur partiet reagerar när extrema eller hatiska budskap framförs i dess namn.

    Att förklara att ett slagord inte ska tolkas bokstavligt är inte alltid tillräckligt. Partier måste också kunna klargöra vilka uttryck som är oförenliga med deras värderingar.

    Det gäller särskilt partier som vill få inflytande över rättsväsendet, sjukvården och andra samhällsbärande institutioner.

    En demokratisk rörelse måste kunna kritisera övertramp även när de begås av personer som säger sig företräda en god eller rättvis sak.

    Institutionernas förtroende måste värnas

    Sverige är ett land med långtgående demonstrations- och yttrandefrihet. Det måste finnas utrymme för hård kritik mot både polisen och Israels regering.

    Men samhällsbärande institutioner är beroende av allmänhetens förtroende.

    Polisen ska upprätthålla lagen utan politisk partiskhet. Vårdpersonal ska behandla alla patienter lika. Universitet ska försvara ett öppet kunskapsutbyte, och offentliga verksamheter ska vara tillgängliga för människor med olika politiska och religiösa uppfattningar.

    Polisen ska kunna kritiseras utan att en hel yrkesgrupp förklaras hatad. Vårdpersonal ska kunna uttrycka politiska åsikter utan att patienterna görs till publik.

    Palestiniernas lidande och Israels krigföring måste kunna diskuteras öppet. Men solidaritet med civila får aldrig användas som ursäkt för antisemitism, hot eller stöd till terrorism.

    På motsvarande sätt får kritik mot radikal Palestinaaktivism inte övergå i ett generellt misstänkliggörande av palestinier, muslimer eller människor som demonstrerar för fred och mänskliga rättigheter.

    Den demokratiska utmaningen är att försvara flera principer samtidigt: demonstrationsfriheten, rätten att kritisera makten, skyddet mot rasism och antisemitism samt förtroendet för polisens och vårdens opartiskhet.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Slöjan, tvånget och den svenska debatten

    Slöjan beskrivs både som en symbol för religiös frihet och som ett redskap för kontroll och hedersförtryck. Samtidigt väcker förslag om slöjförbud svåra frågor om statens rätt att bestämma över människors klädsel. Den avgörande frågan är därför inte vilket plagg en kvinna bär, utan om hon själv har haft möjlighet att välja.

    Frågan om slöjförbud har blivit en av Sveriges mest kontroversiella politiska och kulturella konflikter. Förespråkare beskriver ett förbud som ett sätt att skydda flickor och kvinnor från religiöst och hedersrelaterat förtryck. Motståndare ser det i stället som ett angrepp på religionsfriheten och kvinnors rätt att själva bestämma över sin klädsel.

    Men debatten handlar inte enbart om ett tygstycke på huvudet. Den handlar också om kroppslig autonomi, religiöst tvång, statens makt och vilka normer som ska gälla i ett demokratiskt samhälle.

    Kontroll av kvinnors kläder

    Försök att kontrollera kvinnors klädsel förekommer i många kulturer och religioner. Kvinnan har ofta förväntats klä sig på ett sätt som anses vara ödmjukt och sedligt, för att inte väcka uppmärksamhet eller anses fresta män.

    När flickor och kvinnor förväntas bära vissa kläder för att upprätthålla familjens heder är det därför inte en obetydlig kulturell fråga. Bakom orden tradition, identitet och respekt kan det finnas tydliga krav på lydnad.

    Det finns kvinnor i Sverige som bär hijab av egen övertygelse och som själva betraktar slöjan som en del av sin religiösa eller kulturella identitet. Samtidigt finns det också flickor och kvinnor som fostras till att bära slöja eller som utsätts för hot, social kontroll och våld om de vägrar.

    Det är denna skillnad mellan frivillighet och tvång som ofta försvinner i den politiska debatten.

    Förslag om generellt slöjförbud

    Sverigedemokraterna har föreslagit ett omfattande förbud mot slöja på allmän plats. Argumentet är att ingen i Sverige ska kunna tvingas av släktingar, religiösa företrädare eller så kallade moralpoliser att täcka sitt hår eller sin kropp.

    Utgångspunkten – att bekämpa tvång – är viktig. Ett generellt förbud innebär dock betydande problem.

    Det skulle vara svårt att avgöra vilka plagg som omfattas, vilka undantag som ska göras och hur lagen ska tillämpas. Ett sådant förbud skulle dessutom ge staten långtgående rätt att bestämma hur människor får klä sig.

    En liberal demokrati måste både skydda människor från religiöst och familjerelaterat tvång och värna individens rätt att välja sin egen klädsel. Staten bör därför vara försiktig med att bekämpa ett klädkrav genom att införa ett nytt klädkrav.

    Slöjan som frihetssymbol

    Samtidigt har delar av den svenska vänstern, medierna, näringslivet och den offentliga sektorn under många år framställt hijaben som en symbol för mångfald, frihet och kvinnlig självständighet.

    Under Hijabuppropet 2013 fotograferade svenska politiker och kända kvinnor sig själva i hijab i solidaritet med muslimska kvinnor som utsatts för trakasserier.

    Senare började stora företag använda hijabbärande modeller i reklamkampanjer. Kampanjerna hyllades ofta som inkluderande och progressiva. Även offentliga aktörer och europeiska institutioner har använt slöjan i kommunikation om mångfald och tolerans.

    Problemet uppstår när denna positiva marknadsföring gör slöjan till en okomplicerad modeaccessoar och samtidigt osynliggör de kvinnor som tvingas bära den.

    En kvinna kan uppleva slöjan som frivillig och stärkande. En annan kan bära samma plagg av rädsla för sin familj, sin make eller sitt religiösa sammanhang. Båda verkligheterna måste kunna diskuteras samtidigt.

    Erfarenheter av hot och kontroll

    Journalisten Sofie Löwenmark har granskat svenska domar där slöjtvång förekommer som en del av ett större hedersrelaterat förtryck.

    I domarna finns berättelser om kvinnor som tvingats bära hijab och hotats med att skickas tillbaka till sina ursprungsländer om de tog av den. Andra kvinnor har förbjudits att lämna hemmet utan slöja eller utsatts för misshandel när de inte följt makens regler.

    Det finns också fall där unga flickor tvingats börja bära hijab redan i tolvårsåldern och där föräldrar och bröder deltagit i övervakningen av deras klädsel, sociala kontakter och framtida äktenskap.

    Berättelserna visar att slöjtvång inte kan isoleras från andra former av kontroll. Det kan ingå i ett normsystem som även omfattar hot, psykiskt och fysiskt våld, social isolering och hedersförtryck.

    Alla slöjbärande kvinnor är inte förtryckta. Det innebär däremot inte att slöjtvång är ett påhitt eller ett obetydligt problem.

    Kvinnorna som gör motstånd

    Frågan blir särskilt tydlig när man betraktar situationen i länder där slöjan regleras genom lag.

    I Iran har kvinnor fängslats, misshandlats och straffats för att de tagit av sig slöjan. Trots riskerna har många kvinnor protesterat mot regimen genom att visa sitt hår eller offentligt bränna sina slöjor.

    När västerländska politiker och institutioner beskriver slöjan som en självklar symbol för frihet riskerar de därför att bortse från de kvinnor som betraktar den som en symbol för statligt och religiöst förtryck.

    Solidaritet med muslimska kvinnor måste även omfatta dem som vill lämna religiösa klädkrav bakom sig.

    Parallellen till hedersförtrycket

    Den svenska debatten om hedersförtryck visar hur svårt det kan vara att diskutera kulturella och religiösa normer utan att anklagas för rasism.

    Under lång tid beskrevs hedersrelaterat våld huvudsakligen som mäns våld mot kvinnor, utan att normerna kring familjens heder, kollektiv bestraffning och kontroll av kvinnors sexualitet uppmärksammades tillräckligt.

    Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla grupper. Hedersförtryck har dock särskilda mekanismer, där flera familjemedlemmar eller släktingar kan delta i kontrollen och där individens beteende anses påverka hela familjens anseende.

    När dessa mekanismer förnekas eller förminskas blir det svårare att hjälpa de personer som utsätts.

    Samma risk finns i slöjdebatten. Om varje diskussion om tvång avfärdas som islamofobi lämnas utsatta flickor och kvinnor utan stöd. Om varje slöjbärande kvinna i stället betraktas som ett offer förnekas hennes egen vilja och självständighet.

    Frihet kräver mer än förbud

    Ett demokratiskt samhälle bör inte okritiskt romantisera religiösa klädnormer. Men det bör inte heller använda generella förbud som första lösning.

    Kampen mot slöjtvång måste framför allt inriktas på själva tvånget. Skolor, socialtjänst och rättsväsende måste kunna upptäcka när flickor begränsas, hotas eller kontrolleras. Kvinnor som vill lämna ett destruktivt sammanhang måste erbjudas skydd och praktiskt stöd.

    Barns rättigheter måste väga tyngre än föräldrars eller religiösa gruppers krav. Samtidigt måste vuxna kvinnor ha rätt att själva bära religiösa plagg så länge beslutet verkligen är deras eget.

    Den centrala frågan är därför inte om slöjan alltid är frihet eller alltid är förtryck. Frågan är om kvinnan själv har ett verkligt val – och vad samhället gör när det valet tas ifrån henne.

    Ett fritt samhälle måste kunna försvara två principer samtidigt: rätten att bära slöja och rätten att slippa bära den.

  • För 10 år sedan var han en flykting, nu ska han islamisera Sverige inifrån maktens korridorer.

    Från Tage Erlanders homogena Sverige till ett mångkulturellt helvete på jorden. Med Socialdemokraternas politik och nya utländska kandidater riskerar svenska skattepengar att gå till fler moskéer istället för återvandring. Det är dags att belysa det pågående befolkningsutbytet.

    För 10 år sedan kom Ibrahim Kourdis till Sverige från Syrien. Trots brist på faktiska asylskäl kunde han stanna i Sverige på grund av dåtidens allt för generösa asylregler. För 10 år sedan hade vi en sinnesslö socialdemokratisk statsminister, Stefan Löfven, som släppte in alla som sade ordet ”asyl” och gav dem livstids försörjning.

    Är man en trojan från Syrien har man en agenda att islamisera Sverige. Vad passar då bättre än att ställa upp som kandidat för det parti som har förstört mest med mångkulturen genom åren? Socialdemokraterna.

    Redan 1975 beslutade man att Sverige skulle förändras genom mångkultur. Tio år tidigare, 1965, hade Erlander berömt Sverige för att vara ett homogent land, och menade att vi därmed slapp de rasproblem som fanns i det amerikanska samhället på 1960-talet.

    Men idag står Socialdemokraterna för ett Sverige som ska bli ett mångkulturellt helvete på jorden, där hela tredje världen ska få komma hit. Varje villaområde ska få ett eget miljonprogram; för det ska inte bara vara ”häftigt” att betala skatt – och höga skatter dessutom – utan du ska även få se värdet på din bostad förstöras genom tvångsblandning.

    För det är den socialdemokratiska drömmen: att varje svensk ska bo granne med ett sosseghetto i betong à la Miljonprogramm som Rinkeby och Biskopsgården.

    Men Ibrahim Kourdis uppdrag är inte slut än. När han väl blir ett brohuvud in i folkvalda församlingar kommer han att se till att våra skattepengar går till att bygga ytterligare en moské i Sverige, trots att det redan finns ett överskott av moskéer i Stockholm. Det som istället behövs är ett program för att hjälpa alla som har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) att åka hem.

    Befolkningsutbytet fortsätter.