Örebropartiets partiledare Markus Allard ställdes mot 20 meningsmotståndare i Studio 3 debattformat. Under drygt en timme avlöste frågorna varandra om bland annat invandring, kriminalitet, klimatpolitik, skatter, välfärd, offentlig konst, rösträtt och populism. Debatten blev stundtals mycket hätsk – och gav samtidigt en tydlig bild av den politik Allard vill ta med sig in i riksdagen.
Videon ”Markus Allard vs 20 väljare” publicerades av Studio 3 den 30 augusti 2026. Upplägget är enkelt: Markus Allard möter en väljare i taget, som får konfrontera honom med en fråga eller politisk ståndpunkt. Det leder till snabba kast mellan ämnena och flera skarpa meningsutbyten.
Invandringen blev den första stora stridsfrågan
Redan i början hamnar debatten i migrations- och integrationspolitiken.
Allard argumenterar för kraftigt minskad invandring, frysta medborgarskapsprocesser och vad han beskriver som omfattande återvandring av ”asociala invandrare”.
Mot honom står en socialdemokratisk debattör som menar att segregationen och integrationsproblemen i hög grad måste förstås utifrån ekonomiska och sociala faktorer som arbetslöshet, bostadsbrist, fattigdom, trångboddhet och problem i skolan.
Här blir en av debattens tydligaste ideologiska skiljelinjer synlig.
Medan motdebattören beskriver ekonomisk ojämlikhet som den grundläggande konflikten argumenterar Allard för att ekonomiska förklaringar inte räcker. Han hävdar att kulturella skillnader och grov kriminalitet bland vissa invandrare måste diskuteras som egna problem.
Debatten övergår snabbt till frågan om utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Allard pressar motdebattören om huruvida en person som begått ett grovt sexualbrott ska få stanna i Sverige, medan motdebattören framhåller principen om en rättsstat som inte behandlar människor olika enbart beroende på var de är födda.
Tonläget blir på flera ställen mycket hårt.
Vill stoppa den gröna omställningen
Klimatpolitiken utvecklas till nästa stora konflikt.
Allard säger att han accepterar att människan påverkar klimatet, men ifrågasätter nyttan av kostsamma svenska klimatåtgärder när Sveriges andel av de globala utsläppen är liten.
Han vill bland annat sänka kostnaderna för bilister och motsätter sig reduktionsplikten. I debatten går han betydligt längre och säger uttryckligen att han vill slopa den gröna omställningen.
En motdebattör argumenterar i stället för att klimatpolitiken är en klassfråga och att en omställning måste kombineras med ekonomiskt stöd och fungerande alternativ för människor med små marginaler.
Allard vänder på resonemanget och hävdar att det är just dagens klimatpolitik som slår hårdast mot människor med lägre inkomster, exempelvis genom högre kostnader för bränsle och energi.
Vill skära ned på bistånd och public service
En återkommande fråga genom samtalet är hur Allard vill finansiera både lägre skatter och större satsningar på välfärden.
Hans svar är att statens prioriteringar måste förändras.
I debatten föreslår han bland annat kraftigt minskat eller slopat bistånd, nedskärningar av public service och minskade utgifter inom klimat- och miljöpolitiken. Pengarna vill han i stället koncentrera till vad han kallar samhällets kärnverksamheter – sjukvård, skola och omsorg.
Allard beskriver samtidigt ett Sverige med lägre skatter och högre produktivitet.
Senare i samtalet konkretiserar han skattepolitiken ytterligare. Han säger sig vilja sänka inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna samt slopa skatterna på el och bränsle och ta bort matmomsen.
Det är en kombination som gör Örebropartiet svårplacerat på en traditionell höger-vänsterskala. Partiet kombinerar omfattande skattesänkningar på vissa områden med krav på betydligt större offentliga satsningar inom exempelvis vård och omsorg.
Offentlig konst ställdes mot vård och omsorg
Ett annat meningsutbyte handlar om offentlig konst.
Allard räknar upp exempel på konstinköp som han anser är slöseri med skattepengar och ställer utgifterna mot situationen inom sjukvård och äldreomsorg.
Motdebattören försvarar offentlig kultur men medger samtidigt att enskilda inköp kan ifrågasättas.
När vårdpersonal lyfts som personer som borde uppmärksammas blir Allards svar i stället att pengarna bör gå direkt till personalen.
Han förespråkar kraftigt höjda löner för bland annat undersköterskor och sjuksköterskor och kritiserar regioner för att lägga pengar på konst samtidigt som vårdpersonal arbetar under hög belastning.
Endast medborgare ska få rösta
Även rösträtten blir föremål för debatt.
En väljare försvarar dagens möjlighet för vissa utländska medborgare att rösta i kommun- och regionval och argumenterar för att människor som bor, arbetar och betalar skatt i ett område också påverkas av de politiska beslut som fattas där.
Allard intar motsatt position.
För honom ska den politiska gemenskapen i grunden regleras genom medborgarskapet. Hans princip är därför att endast svenska medborgare ska ha rösträtt i svenska val.
Han jämför bland annat staten med en organisation där medlemskapet också avgör vem som har rätt att delta i organisationens interna beslut.
Försvarar populismen
Mot slutet blir själva begreppet populism en central fråga.
Allard gör ingen större ansträngning för att ta avstånd från etiketten. Tvärtom framställer han en konflikt mellan folket och ett politiskt etablissemang som en verklig del av dagens demokratiska problem.
Han argumenterar för ett större direkt folkligt inflytande och menar bland annat att en mer direktdemokratisk politik sannolikt hade resulterat i hårdare straff och stramare migrationspolitik.
En motdebattör invänder att populism inte är detsamma som demokrati och kritiserar idén om att en enskild politiker kan göra anspråk på att tala för ”folket”.
Det är ytterligare en grundläggande konflikt i debatten: vem representerar egentligen folkviljan – och hur ska den mätas?
Vill införa straffarbete i fängelser
Mot slutet diskuteras också kriminalvården.
Allard förespråkar att svenska fångar ska arbeta under fängelsetiden. Han nämner exempel som snickerier och tvätterier och argumenterar för att fängelser i större utsträckning ska producera varor eller tjänster i stället för att enbart innebära en kostnad.
På frågan om arbetet ska vara betalt svarar han att det ska vara obetalt och beskriver det uttryckligen som straffarbete.
Motdebattören liknar systemet vid slaveri och ifrågasätter varför Sverige skulle återinföra en form av straff som tidigare övergivits.
Även här kritiserar Allard den rehabiliterande synen på kriminalvård och efterlyser ett betydligt hårdare straffsystem.
Örebropartiet siktar på riksdagen
Debatten ska också ses mot bakgrund av att Örebropartiet för första gången ställer upp i riksdagsvalet 2026. Partiet har tidigare huvudsakligen varit verksamt i Örebro kommun och Region Örebro län men beslutade under 2025 att även kandidera till riksdagen.
Strategin är framför allt att nå minst 12 procent av rösterna i riksdagsvalet i Örebro läns valkrets.
Ett parti behöver normalt minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i mandatfördelningen till riksdagen. Men vallagen innehåller ett undantag: ett parti som får minst 12 procent i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i just den valkretsen.
Örebropartiet uppskattar att 12 procent i Örebro län motsvarar omkring 24 000 röster. Det är också den siffra Allard återkommer till flera gånger under Studio 3-debatten.
Ett tydligt alternativ – men med högt tonläge
Debatten med de 20 väljarna visar framför allt hur Markus Allard försöker positionera Örebropartiet inför riksdagsvalet.
Politiken blandar frågor som traditionellt förknippats med både höger och vänster: kraftigt begränsad invandring och hårdare kriminalpolitik kombineras med höjda löner inom vård och omsorg, kritik mot ekonomiska eliter och stora välfärdssatsningar. Samtidigt vill partiet sänka flera skatter och finansiera reformerna genom omfattande omprioriteringar av offentliga utgifter.
Allards politiska metod framgår minst lika tydligt som själva sakpolitiken. Han söker konfrontationen, använder ett grovt och direkt språk och accepterar i stor utsträckning beskrivningen av sin politik som populistisk.
För väljarna blir frågan därför inte bara vad de tycker om Örebropartiets konkreta förslag.
Det handlar också om huruvida de ser Allards kompromisslösa stil som ett välbehövligt brott med den etablerade politiken – eller som ett tonläge som gör den politiska debatten mer polariserad.
När politiker tror att kommunen kan lösa höga matpriser genom att själv börja driva matbutiker är risken stor att resultatet blir ännu en dyr ideologisk experimentverkstad. Lägre priser kräver mindre brottslighet, bättre konkurrens och fungerande samhällsservice – inte att Stockholms stad börjar leka handlare med skattebetalarnas pengar.
USA:s populäraste president någonsin, Ronald Reagan, sa: ”Staten är som en jättebebis: enorm aptit i ena änden, men ingen kontroll i den andra änden.”
Tänk dig en stad där brottsligheten är rekordhög och där ingenting fungerar. Där kakistokraterna i stadshuset Stockholm har fått för sig att driva kommunala ”matbutiker”, trots att man inte har en aning om hur man driver en matbutik. Men ideologiskt insnöade tror de att ”kommunen” eller staten kan göra saker utan vinst.
Det kan bli verklighet om Vänsteralliansen lyckas få mandat i stadsfullmäktige. Då kan den organiserade brottsligheten få egna marionettdockor som politiker i Stockholms stadshus.
Dessa idéer har testats förr, och det har slutat med att räkningen skickats till skattebetalarna. Staten klarar inte ens av att driva en dygnet runt-öppen spritbutik. Stockholms stad har gjort sig ökänd för att inte kunna ge sina medborgare något av värde, förutom skyhög kommunalskatt, samtidigt som den kommunala servicen är sämst i landet.
Vänsteralliansen består av dömda brottslingar som inte ens får vara med i Vänsterpartiet. Dock är chansen att de kommer in i stadsfullmäktige väldigt låg. En röst på detta parti är därför en bortkastad röst.
För snart 40 år sedan revs Berlinmuren. Folket i Östberlin var trötta på timslånga köer för att få köpa bröd. Är det inte dags att lära av historien? Kommun och stat kan inte göra saker och ting bättre.
Experter är eniga: vill man ha lägre matpriser måste stölder mot matbutiker motarbetas. Sverige har i dag en alldeles för liberal migrationspolitik. Det är för lätt för dömda brottslingar att få stanna i Sverige. Hade livstidsutvisning införts redan när en utlänning snattar sin första Snickers skulle matpriserna kunna pressas nedåt.
I dag får vi inte ens en fungerande nattväktarstat för världens högsta skatter. Att kommunen ska leka ”matbutik” kommer bara att sluta med att skattepengar slösas bort på ingenting.
Under kalla kriget var Vänsterpartiet ett hot mot Sverige som demokrati. På 1970-talet startade Socialdemokraterna den hemliga, Stasi-inspirerade underrättelsetjänsten IB för att hålla koll på V. Palme underströk samtidigt att han var demokratisk socialist, för att markera emot det systemhotade element som V utgjorde under kalla kriget.
Vänsterpartiet betraktades som ett hot mot rikets säkerhet från det att Hitler sköt sig i bunkern fram till att Berlinmuren föll. Man ansåg sig därför tvungen att hålla dessa subversiva element under uppsikt.
Nu är Vänsterpartiet återigen ett hot mot vår demokrati och vår säkerhet, då många V-politiker öppet har uttryckt sympatier för den terrorstämplade organisationen Hamas.
Vänsterpartiet befinner sig mitt i en politisk kris som partiet självt tycks ha mycket svårt att förstå omfattningen av.
Under de senaste månaderna har avslöjande efter avslöjande visat kandidater med antisemitiska uttalanden, politiker som skrivit brev till personer dömda för grova terrorkopplade våldsbrott och återkommande kontakter med palestinska organisationer vars politiska kopplingar väcker allvarliga frågor.
En enstaka händelse kan vara ett misstag.
Två kan vara dåligt omdöme.
Men när samma typ av problem fortsätter att dyka upp måste man börja ställa en betydligt obehagligare fråga:
Är detta verkligen slumpen – eller ser vi ett mönster?
Kandidater med extrema åsikter
Problemen blev tydliga redan när ett stort antal vänsterpartistiska kandidater tvingades lämna partiets vallistor.
Bakgrunden var uppgifter om bland annat antisemitism, förintelseförnekelse och hyllningar av terrorattacker.
Vänsterpartiets försvar har varit att partiet har tusentals kandidater och fritidspolitiker och att de aktuella personerna inte representerar partiets värderingar.
Det argumentet låter kanske rimligt vid första anblick.
Men det missar själva kärnan i problemet.
Frågan är inte bara hur många kandidater Vänsterpartiet har.
Frågan är hur personer med den här typen av åsikter över huvud taget lyckats bli kandidater för ett svenskt riksdagsparti.
Och framför allt varför samma problem fortsätter att återkomma.
Breven som aldrig borde ha skickats
Sedan kom nästa avslöjande.
Vänsterpartistiska politiker hade deltagit i en brevkampanj riktad till palestinska fångar.
Problemet?
Bland mottagarna fanns personer dömda för mycket grova våldsbrott.
Partiets förklaring var att man litade på andra när bakgrundskontrollerna genomfördes.
Det är en häpnadsväckande förklaring.
Riksdagsledamöter skriver alltså under politiska brev till personer i utländska fängelser – utan att själva säkerställa vilka mottagarna är.
Och organisationen som hade lämnat över namnen?
Det så kallade Palestinska riksförbundet.
Samma organisation återkommer gång på gång i historien.
Mötena fortsätter
Enligt materialet har Vänsterpartiet under året deltagit i flera möten tillsammans med palestinska företrädare.
Vid ett möte diskuterades palestinska gruppers deltagande i svenska val.
Vid ett annat medverkade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar för att diskutera palestinska intressen i Sverige.
Ytterligare möten ska ha handlat om att stärka samarbetet inför valet.
Detta är inte i sig olagligt.
Politiska partier får naturligtvis träffa organisationer och minoritetsgrupper.
Men när samma organisation samtidigt kopplas till utländska politiska rörelser förändras frågan.
Då handlar det inte längre bara om solidaritet med Palestina.
Då handlar det om vem som försöker påverka svensk politik – och på vilka villkor.
När blir påverkan infiltration?
Statsminister Ulf Kristersson har redan använt ordet som Vänsterpartiet helst vill slippa höra:
infiltration.
Det är ett mycket allvarligt ord.
Och det ska också behandlas som ett allvarligt påstående.
Det finns myndighetsrapporter som fastslår att Vänsterpartiet som organisation har infiltrerats.
Men det betyder inte att frågorna kan avfärdas.
Tvärtom.
När kandidater med extrema uppfattningar återkommer, när externa organisationer hjälper till med politiska kampanjer och när personer med kopplingar till utländska politiska nätverk får återkommande tillträde till svenska partier måste varje ansvarstagande demokrat börja ställa frågor.
Inte därför att kontakterna är palestinska.
Inte därför att människor är muslimer.
Utan därför att demokratisk makt måste vara transparent.
Svenska väljare ska veta vilka intressen svenska politiker företräder.
Det farliga är inte muslimska väljare
Här måste en sak göras fullständigt klar.
Det är inget konstigt med att svenska muslimer röstar på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller vilket annat parti som helst.
Det är demokrati.
Problemet uppstår först när politiker börjar behandla människor som ett kollektiv som kan levereras genom organisationer, nätverk och mellanhänder.
Då ersätts den öppna politiska argumentationen gradvis av något helt annat.
Politiker förhandlar inte längre bara med väljare.
De börjar förhandla med människor som påstår sig företräda väljare.
Och just där finns en demokratisk risk som Sverige borde ha lärt sig att ta på större allvar.
Vänsterpartiet måste ge svar
Vänsterpartiet kan inte fortsätta svara på varje nytt avslöjande som om det vore ett isolerat olycksfall.
Partiet måste öppet redovisa vilka organisationer man samarbetar med.
Vilka möten har hållits?
Vilka överenskommelser har gjorts?
Har utomstående organisationer haft inflytande över nomineringar?
Vilka personer har fått tillträde till partiets interna sammankomster?
Och vilka kontroller görs innan organisationer får samarbeta med svenska riksdagspolitiker?
Det är inte extrema frågor.
Det är självklara frågor i en fungerande demokrati.
Socialdemokraterna kan inte titta bort
Frågan stannar dessutom inte vid Vänsterpartiet.
Om Socialdemokraterna efter valet behöver Vänsterpartiets stöd för att bilda regering blir detta också Magdalena Anderssons problem.
Då räcker det inte att säga att Vänsterpartiet ansvarar för sina egna kandidater.
Socialdemokraterna måste veta vilka krafter som kan få indirekt inflytande över ett framtida regeringsunderlag.
Vilka krav kommer man ställa på Vänsterpartiet?
Kommer alla samarbeten med utländska politiska nätverk att offentliggöras?
Kommer kandidater med antisemitiska eller extremistiska uppfattningar att accepteras så länge deras mandat behövs?
Och var går egentligen gränsen?
Frågan är större än Vänsterpartiet
Det här handlar i grunden inte om höger eller vänster.
Det handlar inte ens primärt om Israel och Palestina.
Det handlar om den svenska demokratins motståndskraft.
Utländska stater och politiska rörelser försöker påverka andra länder. Det är inget nytt.
Det avgörande är hur svenska institutioner reagerar när påverkan upptäcks.
Ett demokratiskt parti måste därför kunna göra två saker samtidigt:
försvara människors rätt att organisera sig politiskt – och skydda sin egen organisation från aktörer som vill använda den för helt andra syften.
Det är precis därför Vänsterpartiets återkommande problem är så allvarliga.
Kanske handlar allt om dåligt omdöme.
Kanske handlar det om bristande kontroll.
Men ju fler avslöjanden som kommer, desto svårare blir det att nöja sig med dessa förklaringar.
Till slut återstår därför den fråga som Vänsterpartiet helst skulle vilja slippa:
Vem påverkar egentligen vem?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.a
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
I intervjun berättar Aron Flam att det var svårt att välja ut tio förslag till hans lista över Miljöpartiets mest extrema eller orimliga politiska idéer. Enligt Flam hade han betydligt fler kandidater att välja mellan och använde ett skämtsamt lottningsförfarande för att komma fram till slutresultatet.
Flam beskriver själv sin podd som inriktad på ”dekonstruktiv kritik”. Det innebär, enligt honom, att han inte försöker formulera en mildare version av kritiken när han anser att ett politiskt förslag är orimligt.
– Om ett förslag är helt uppåt väggarna galet, varför ska man då mildra sin kritik? säger han i intervjun.
Han tar också upp konkreta exempel från Stockholm, bland annat cykelbanor och förändringar av trafikmiljön. Flam hävdar att vissa satsningar har genomförts till höga kostnader utan att motsvara de behov som invånarna faktiskt har.
Kritik mot vegonorm och minskad köttkonsumtion
En av punkterna på listan handlar om Miljöpartiets motstånd mot kött och partiets förslag om en så kallad vegonorm i offentlig sektor.
Flam menar att en sådan norm riskerar att begränsa människors möjlighet att själva välja mat, bland annat i förskolan och äldreomsorgen. Han vänder sig särskilt mot tanken att offentliga verksamheter i större utsträckning ska ersätta kött med vegetariska alternativ.
I intervjun framställer han frågan som en symbol för vad han beskriver som en överdriven politisk styrning av människors vardag.
Miljardärsskatten beskrivs som kontraproduktiv
Även Miljöpartiets idéer om en skatt på miljardärer får hård kritik. Flam hävdar att en sådan skatt riskerar att leda till kapitalflykt, minskad företagsamhet och färre investeringar.
Hans argument är att personer med stora förmögenheter ofta har byggt företag eller utvecklat produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen. Om skattesystemet blir för hårt, menar han, kan kapital och företag flytta till andra länder.
Flam anser samtidigt att borgerliga partier har varit dåliga på att förklara betydelsen av innovation, företagande och ekonomiska drivkrafter. Han hävdar att debatten om miljardärsskatten i många fall handlar mer om avund än om hur fattigdom ska bekämpas.
”Välfärdsstaten sätter gränser för migrationen”
Migrationspolitiken är en annan central del av Flams kritik. Han menar att ett land utan en omfattande välfärdsstat kan ha en betydligt mer generös migrationspolitik, men att förutsättningarna förändras när staten erbjuder vård, utbildning och ekonomiskt stöd.
Flam ifrågasätter också argumentet att invandring automatiskt löser arbetskraftsbristen. Enligt honom måste man även räkna med att människor som kommer till Sverige behöver ta del av välfärden och att etableringen på arbetsmarknaden kan ta tid.
I samma resonemang gör han långtgående och generaliserande påståenden om människor från Nordafrika och Mellanöstern, bland annat om utbildning, värderingar och synen på demokratiska rättigheter. Uttalandena är en del av Flams egen argumentation i intervjun och presenteras inte som en oberoende analys.
Utopism kontra politiska avvägningar
Flam beskriver Miljöpartiet som ett utopiskt parti. Hans invändning är att politiken enligt honom ofta utgår från en bild av ett perfekt samhälle, utan att väga in de kompromisser och praktiska problem som uppstår när ideal ska omsättas i verkligheten.
– Politik handlar om avvägningar mellan väldigt svåra storheter, säger han.
Han menar att beslutsfattare ibland måste välja mellan alternativ som alla har nackdelar. Därför anser han att politiken behöver utgå från begränsningar, kostnader och konsekvenser snarare än från visionen om ett problemfritt samhälle.
Kärnkraften är den främsta symbolfrågan
På frågan om vilket förslag som tydligast visar det han kallar Miljöpartiets irrationalitet pekar Flam på motståndet mot kärnkraft.
Han anser att kärnkraft är ett säkert och effektivt sätt att producera fossilfri el och hävdar att länder som avvecklar kärnkraft kan tvingas kompensera med kol och olja. Enligt Flam står detta i direkt motsats till Miljöpartiets uttalade mål att minska de fossila utsläppen.
Kärnkraftens säkerhet och roll i energisystemet är samtidigt en omdebatterad fråga där slutsatserna beror på vilka risker, kostnader, tidsramar och energislag som jämförs. I intervjun är Flams slutsats tydlig: partiets kärnkraftsmotstånd är, enligt honom, ett exempel på att politiska känslor väger tyngre än energipolitiska konsekvenser.
Kritik mot mediernas klimatrapportering
Intervjun berör även mediernas rapportering om klimat och skogsbränder. Flam anklagar public service och andra medier för att ge Miljöpartiets perspektiv en fördelaktig behandling.
Han hänvisar bland annat till rapporteringen om skogsbränder i södra Europa och hävdar att medierna inte tillräckligt tydligt har uppmärksammat att vissa bränder kan ha orsakats av människor. Han hänvisar också till uppgifter om att antalet skogsbränder på längre sikt har minskat, och menar att detta borde få större utrymme i klimatbevakningen.
Valet och stödet bland unga väljare
Mot slutet av intervjun diskuteras en opinionsmätning från Novus som enligt samtalet visar att Miljöpartiet ligger omkring åtta procent och har ett relativt starkt stöd bland förstagångsväljare.
Flam tolkar detta som ett tecken på att unga väljare påverkas av mediernas klimat- och miljöbevakning. Han tror samtidigt att valrörelsen kan bli jämnare än opinionsmätningarna antyder.
När han får frågan om sitt eget partival säger Flam att han på kommun- och regionnivå lutar åt Medborgerlig Samling. På riksnivå uppger han att han överväger Sverigedemokraterna, främst med hänvisning till frågor som rör judars säkerhet och islam i Sverige. Han understryker att han inte delar partiets uppfattning i alla politiska frågor.
Intervjun avslutas utan att Flam kan nämna någon konkret reform från Miljöpartiet som han själv tycker har varit särskilt positiv för Sverige.
Miljöpartiet vill förbjuda klass II-mopeder på Stockholms cykelbanor – oavsett om de drivs med bensin eller el. Resultatet riskerar att bli att ovana mopedförare tvingas ut bland bilarna, samtidigt som de verkliga problemen på cykelbanorna lämnas olösta.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en svunnen tid klassades de som femfemmor och låstes in på sinnesslöanstalter, där de fick vistas i en trygg fantasivärld. Efter en reform på 1980-talet lades dessa anstalter ned, och därefter bildades Miljöpartiet. Traditionen att inte ha några vassa knivar i lådan som har levt vidare bland partiets politiker ända sedan dess.
Tänk dig att det fanns ett parti som, bara för att jävlas med dig, gjorde allt för att bensinpriset skulle bli högre, otryggheten i samhället öka maximalt och elpriset skjuta i höjden genom att fungerande kärnkraft lades ned. Ett parti som inte har fyllt någon funktion, vare sig i riksdagen, regionerna eller kommunerna, sedan 1988. Folk får fortfarande något drömmande i blicken när man talar om valet 1991, då detta parti åkte ur Sveriges riksdag under en mandatperiod och man fick uppleva friska politiker som satt vid makten.
Vi talar om Miljöpartiet, som älskar en sak: att jävlas med vanliga Svensson. Det senaste dessa kakistokrater har kommit på är att ”förbjuda” mopeder på Stockholms cykelbanor. Enligt lagen är det tillåtet att köra moped klass II och mopeder som tillhör den äldre svenska 30-klassen på cykelbanorna.
Visst har cykelbanorna problem. Hastigheterna är ofta väldigt höga och trafikreglerna är inte glasklara. Det förekommer många olika tolkningar av hur man ska röra sig på cykelbanorna och vilken sida gångtrafikanterna ska hålla sig på. Men det är inte problemet i miljömupparnas värld.
Problemet är i stället de fossildrivna mopederna. Miljöpartiet har fått för sig att folk framför allt kör omkring på tvåtaktsmopeder. När en seriös tidning som Svenska Dagbladet kontrollerade detta visade det sig att tvåtaktsmopeder är ungefär lika vanliga som Volvo Amazon i Stockholmstrafiken – alltså väldigt ovanliga.
Det man egentligen vill komma åt är mopedbuden som kör ut mat. Då gör Miljöpartiet allt för att jävlas. Man kan tycka att dessa mopedbud inte hör hemma i Stockholm. Många befinner sig i Sverige med tveksamma uppehålls- och arbetstillstånd och uppfyller knappast minimilönekravet på 33 390 kronor för att personer utanför EU ska få arbetstillstånd i Sverige.
Men det är inte problemet i Miljöpartiets värld. Problemet är de bensindrivna mopederna, även när de klarar EU:s höga krav på avgasrening, såsom Euro 5 eller bättre.
Därför vill dessa sinnesslöaelement förbjuda alla mopeder. Problemet är bara: Vad är egentligen en moped? Det finns mopeder som ser ut som cyklar men juridiskt är klassade som mopeder. Det finns också elcyklar som ser ut som mopeder men juridiskt är klassade som cyklar. Eller är det hastigheten som gör att det är en moped? Klass 2 moped är låst till 25 km/h i timmen, det finns både vanliga cyklister och sparkcyklister som kör högre hastigheter än 25 km/h.
Miljöpartiet är ett parti som, som vanligt, slåss mot fel väderkvarnar. Marknaden för klass II-mopeder är vikande – inte för att de släpper ut avgaser, utan därför att man måste ha fyllt 15 år före den 1 oktober 2009 för att få köra en klass II-moped utan förarbevis. Ingen 15-åring som tar ett AM-körkort vill köpa en klass II-moped som får köra max i 25 km/h när han eller hon i stället kan köra i 45 km/h med en klass I-moped.
Vad blir då följden av denna idé att förbjuda klass II-mopeder på cykelbanorna? Jo, ovana trafikanter, vars enda trafikundervisning tycks komma från Anita och Televinken trafikskola, tvingas ut bland vanliga bilar – oavsett om deras fordon drivs med el eller bensin.
Kakistokrater vill förstöra livet för dej som Stockholmare.
Tittar man på vilka som ställer upp som politiker i kommunfullmäktige ser man få personer med samhällsbärande yrken, såsom civilingenjör, verkställande direktör eller liknande. I stället hittar man ”låtsasjobb” som hållbarhetsspecialist, miljövetare, biträdande kanslichef och samordnare inom jämställdhetsarbete. Många är födda efter Berlinmurens fall och har aldrig varit ute i det verkliga livet. Vad har dessa kakistokrater att ge stockholmarna? Ingenting.
Jag är sänd av pappa satan att jävla med Svenska folket och Svenska folket.
MP Politker på valbar plats till Kommunfullmäktig i Stockholm
Vänsterpartiet omges återigen av allvarliga anklagelser om kriminalitet, extremism och tvivelaktiga kontakter. Kritiker menar att dagens skandaler inte är några enstaka misstag, utan fortsättningen på en lång historia av stöd till diktaturer, revolutionär marxism och verksamhet riktad mot det svenska samhället.
Många Svenskar blev avrättsade i marxitiska dödsläger i Sovjet.
Skandalerna inom kommunistpartiet tar aldrig slut. Nyligen avslöjade Sveriges Radios program Kaliber att flera av Vänsterpartiets nämndemän var grovt kriminellt belastade och hade kopplingar till klanbrottslighet. Tidigare i år avslöjades det att riksdagsledamöter från Vänsterpartiet hade haft kontakter med personer med kopplingar till terrororganisationen Hamas.
Brottsligheten bland V-politiker är mycket hög. Bland partiets riksdagsledamöter anses den vara högst av alla partier. Detta återspeglas i Vänsterpartiets politik, där man vill dalta med brottslingar och motsätter sig att kriminella utvisas på livstid för brott som exempelvis snatteri av en Snickers. Flera V-politiker har tvingats avgå under mandatperioden, bland annat efter anklagelser om grov barnmisshandel.
Vänsterpartiet har alltid varit ett systemhot mot det svenska samhället och har bedrivit ett hat mot det svenska folket. Under kalla kriget var nio av tio V-politiker, enligt uppgift, spioner åt någon av banditstaterna bakom järnridån.
På 1970-talet hade partiet en partiledare som bjöds på sprit av Stasi – DDR:s motsvarighet till Gestapo. Som tack för spriten hjälpte Werner sina kamrater bakom järnridån att kartlägga svenska Viggenpiloter. Detta skedde genom att partimedlemmar från Vänsterpartiet låtsades vara tavelförsäljare.
Vänsterpartiet hjälpte sina kamrater bakom järnridåm att skjuta ner ett Svenska catalina plan. Attf förråda Sverige ligger V DNA.
På 1950-talet hjälpte man sin kamrat Stalin att skjuta ned ett Catalinaplan och en DC-3:a. Svenska barn förlorade därmed sina fäder – män som försvarade Sverige mot den marxistiska ondskan.
Många tappra män som hade kämpat mot kommunismen under andra världskriget skickades i döden. Vänsterpartiet var drivande bakom Baltutlämningen.
På 1940-talet drev man på för att tappra soldater, som hade kämpat mot den marxistiska ondskan, skulle deporteras till Sovjetunionen. Där blev flera av dem avrättade. Vänsterpartister ansågs under 1940-talet vara så systemhotande att de inte fick göra värnplikt med vapen i hand. I stället inrättades särskilda arbetskompanier för dessa svenskhatande element.
Kamrat Stalin, som Vänsterpartiet brukar sjunga om i sina förstamajtåg, var både bankrånare och terrorist. Han bidrog dessutom till att hans egen son blev avrättad.
På 1930-talet bidrog man till det som kommit att beskrivas som ett folkmord på Kirunasvenskarna. Tusentals fattiga Svenskar hemhörande i Kiruna skickades till döden i Stalins sovjet.
Stalin, som betraktas som en profet inom marxismen och Vänsterpartiet, var själv bankrånare och bidrog till att hans egen son blev avrättad. Därifrån kommer Vänsterpartiets politiska DNA.
Man räknar med att marxismen har mördat 150 miljoner människor. Bara i Vietnam mördade marxisterna omkring 50 000 amerikanska soldater som kämpade för friheten. Många var så unga som 19 år när de kallblodigt mördades av FNL.
Över 50 000 soldater blev mördade i Vietnamn av marxisterna, många så unga som 19 åringar.
Fakta Filmer att se om Vietnamn konflikten : Ride the Thunder (2015), The Hanoi Hilton (1987), We Were Soldiers (2002) och The Green Berets (1968)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.
Thatcher – från en tid då världen styrdes av kompetenta politiker, inte av korkade SSU-broilers i 30 års åldern.
När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.
År 1990 stod Europa inför en omfattande politisk förändring. Berlinmuren hade fallit, Tyskland var på väg att återförenas och ledarna inom dåvarande Europeiska gemenskapen diskuterade ett betydligt närmare samarbete.
Planerna handlade bland annat om en gemensam valuta, en europeisk centralbank och en starkare politisk union. EU-kommissionens ordförande Jacques Delors hade beskrivit en framtid där Europaparlamentet skulle fungera som gemenskapens demokratiska församling, kommissionen som dess regering och ministerrådet som en sorts senat.
För Margaret Thatcher var detta ett steg för långt.
Parlamentets makt stod på spel
Thatcher motsatte sig inte europeiskt samarbete i sig. Hon hade stött Storbritanniens medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen och kampanjat för att landet skulle stanna kvar i folkomröstningen 1975.
Men hennes vision byggde på självständiga nationalstater som samarbetade med varandra. Hon ville inte se ett europeiskt system som gradvis tog över allt fler uppgifter från de nationella parlamenten.
När oppositionsledaren Neil Kinnock kritiserade regeringens Europapolitik svarade Thatcher att hennes mål var att bevara det brittiska parlamentets makt och inflytande. Enligt henne var det meningslöst att väljas till parlamentet om politikerna därefter överlämnade kontrollen över valutan, ekonomin och lagstiftningen till europeiska institutioner.
Hon var särskilt kritisk mot EU-kommissionen, som hon beskrev som ett organ utan direkt folkligt mandat. Thatcher ville inte att kommissionen skulle få större makt på det brittiska parlamentets bekostnad.
En politisk föreställning
Talet har blivit ihågkommet både för sitt innehåll och för Thatchers sätt att framföra det. Underhuset är en miljö där politik och teater ofta flyter samman. Regeringen och oppositionen sitter mitt emot varandra, debatterna är högljudda och snabba repliker kan få stor politisk betydelse.
Thatcher utnyttjade denna miljö skickligt. Hon växlade mellan argument, hån och retoriska frågor. Labourpartiet anklagades för att vilja följa Europas övriga ledare utan att göra motstånd. Hon kallade Kinnock för ”Little Sir Echo” – en politiker som enligt henne bara svarade ”jag också” på varje förslag från Bryssel.
När hon återgav Delors vision om Europaparlamentet, kommissionen och ministerrådet kom det berömda svaret:
”No! No! No!”
Orden var inte bara riktade till oppositionen. De var också ett budskap till Europas ledare, till den brittiska allmänheten och – kanske framför allt – till Thatchers egna ministrar och parlamentsledamöter.
Hon drog en tydlig gräns: Storbritannien skulle inte medverka till att bygga en europeisk superstat.
Konflikten fällde Thatcher
Det kraftfulla talet visade samtidigt hur isolerad Thatcher hade blivit inom sin egen regering. Flera konservativa ministrar ansåg att Storbritannien riskerade att förlora inflytande om landet ställde sig utanför det fördjupade europeiska samarbetet.
Kort efter talet avgick Geoffrey Howe, en av regeringens mest erfarna ministrar. I sitt avgångstal kritiserade han Thatchers sätt att hantera Europapolitiken och beskrev hur svårt det blivit för regeringens företrädare att förhandla när premiärministern ständigt motsatte sig kompromisser.
Howes tal bidrog till att utlösa en ledarstrid inom Konservativa partiet. Michael Heseltine utmanade Thatcher, och när hon inte lyckades samla tillräckligt stöd drog hon sig ur. I november 1990 lämnade hon premiärministerposten efter mer än elva år vid makten.
De tre orden blev därför både kulmen på hennes politiska kamp och början på slutet för hennes regering.
Från ”No, no, no” till brexit
Det skulle vara förenklat att påstå att Thatcher ensam skapade brexit. Hon hade trots allt själv försvarat det brittiska medlemskapet och bidragit till utvecklingen av Europas gemensamma marknad.
Men hennes argument fick ett långt politiskt liv. Hon formulerade flera av de frågor som senare kom att dominera den brittiska EU-debatten:
Vem ska ha den yttersta makten – det brittiska parlamentet eller Europas institutioner?
Kan en gemensam valuta fungera utan en gemensam stat?
Hur mycket nationellt självbestämmande kan överlämnas innan ett samarbete blir en politisk union?
Har EU-kommissionen tillräcklig demokratisk förankring?
Under de följande årtiondena blev Europaskepticismen allt starkare inom Konservativa partiet. Det som 1990 uppfattades som Thatchers personliga och kompromisslösa hållning utvecklades så småningom till partiets dominerande linje.
När britterna 2016 röstade för att lämna EU ekade därför hennes tre nej genom historien. Thatcher hade förlorat makten, men hennes syn på Europas utveckling hade vunnit ett betydande inflytande.
Ett tal med ett motsägelsefullt arv
Thatchers Europatal rymmer en tydlig paradox. Hennes kompromisslöshet bidrog till att hon förlorade premiärministerposten. Samtidigt kom hennes politiska efterföljare att föra Storbritannien betydligt längre bort från Europa än vad hon själv gjorde under sin regeringstid.
Talet blev därmed mer än en dramatisk scen från det brittiska parlamentet. Det markerade början på en konflikt om nationell identitet, demokrati och politisk makt som skulle prägla Storbritannien i flera årtionden.
Margaret Thatcher förlorade ledarskapet över sitt parti – men hennes tre nej överlevde henne politiskt.
Centerpartiets roll i Stockholms stadshus väcker frågor om partiets förmåga att hantera en storstads komplexa utmaningar. Partiet hör hemma i någon bondhålla på landsbyggden, där avgörs frågor som C politikern förstår sej på.
Bondlurkar kan också vara politiker , men i Stockholm behöver vi inte dem..
Ska man som stockholmare verkligen rösta på C? Svaret är nej! C är odugligt på att styra en storstad som Stockholm. Partiet har gång på gång visat sig odugligt vid makten. Det är kanske inte så konstigt – partiet består av korkade bönder. Bor man i Sjöbo och behöver reglera hur många kor som ska gå i hagen, då fyller C en funktion.
Centerpartiet kan göra stor nytta i Sjöbo, där man behöver reglera hur många kor som ska gå i hagen. Men i en storstad som Stockholm har partiet inget av värde att erbjuda oss medborgare.
En Stockholmare på gatan
När C hade statsministerposten i början av 1980-talet klarade partiet inte av att hantera en grundstött sovjetisk ubåt. Sverige har aldrig sedan andra världskriget varit så nära en militär konflikt. Ändå misslyckades C med att agera rätt.
Ska vi verkligen ha sådana här odugliga politiker i Stockholms stadshus?
Maten är dyr. Hyran tar en allt större del av lönen. Elräkningen kan fortfarande ge vanliga familjer ont i magen. Då kliver politikerna fram och lovar något som låter fantastiskt: staten ska pressa priserna, frysa hyrorna och låta ”de rika” betala. Problemet är bara att en kostnad inte försvinner för att en politiker förbjuder den att synas. Den flyttar på sig – och till slut hamnar notan hos vanligt folk.
Det har blivit dyrt att vara svensk. Det märks inte i ett diagram på Finansdepartementet, utan vid kassan i mataffären, när hyran dras från kontot och när en barnfamilj försöker få lönen att räcka hela månaden.
Missnöjet är verkligt. Oron är verklig. Därför är det också lätt att förstå lockelsen i enkla politiska besked: sänk priserna, frys hyrorna, bötfäll företagen och skicka räkningen till miljardärerna.
Det låter handlingskraftigt. Det låter rättvist. Det låter nästan gratis.
Men gratis finns inte.
En prislapp är inte samma sak som en kostnad
Vänsterpartiet har inför valet 2026 gjort hushållens kostnader till en huvudfråga. Nooshi Dadgostar har bland annat sagt att en myndighet ska kunna kontrollera matpriser och besluta om påföljder när priser eller vinster anses vara för höga.
Här måste man skilja mellan pris och kostnad.
En myndighet kan bestämma vilken siffra som får stå på prislappen. Den kan däremot inte genom ett klubbslag göra diesel, el, transporter, gödsel, löner, lokaler, räntor och råvaror billigare. Om försäljningspriset pressas ned samtidigt som kostnaderna ligger kvar måste mellanskillnaden tas någonstans.
Företaget kan minska sitt utbud. Kvaliteten kan sjunka. Investeringar kan skjutas upp. Olönsamma butiker kan stänga. Eller så får staten betala mellanskillnaden med skattepengar.
Oavsett väg är det samma människor som möter konsekvenserna: kunderna, de anställda och skattebetalarna.
Matjättarna är en tacksam fiende
Det är politiskt effektivt att dela upp Sverige i två grupper: det hederliga folket och de giriga matjättarna. När matkassen är dyr är det enkelt att peka på butikskedjorna och säga att deras vinster är hela förklaringen.
Men verkligheten är besvärligare än en valaffisch.
Svensk dagligvaruhandel är koncentrerad till ett fåtal stora aktörer, och konkurrensen behöver granskas hårt. Det är fullt rimligt att angripa karteller, missbruk av marknadsmakt och hinder som gör det svårt för nya konkurrenter att etablera sig.
Det är däremot inte samma sak som att politiker ska avgöra vilken vinst som är ”för stor” från vecka till vecka.
Konkurrensverkets uppdragsforskning om de kraftiga matprishöjningarna visade att rörelsemarginalerna varierade mellan olika kedjor och butiksled. Rapporten fann inte stöd för att handeln generellt hade överkompenserat sig för högre leverantörspriser under den studerade perioden. Bilden var blandad: vissa lågprisaktörer förbättrade sina resultat, medan marginalerna i flera verksamheter sjönk.
Det är alltså möjligt att både vara kritisk mot en koncentrerad matmarknad och samtidigt inse att politiskt fastställda vinstgränser är ett trubbigt vapen.
Det som behövs är mer konkurrens, enklare etablering och tydliga spelregler – inte en statlig priskommissarie som försöker räkna ut det politiskt godkända priset på en liter mjölk.
Fryst hyra fryser inte kostnaderna
Samma tankefel återkommer i bostadspolitiken.
Vänsterpartiet vill frysa hyrorna medan hyressystemet utreds. Partiet vill också genom sin så kallade NABY-modell skapa omkring 20 000 nya hyresrätter om året med hyror som låg- och medelinkomsttagare ska ha råd med.
Ambitionen är lätt att sympatisera med. Sverige behöver fler bostäder, och människor måste kunna bo kvar utan att hela lönen försvinner i hyran.
Men inte heller fastigheters kostnader lyder politiska order.
Räntor, reparationer, fjärrvärme, vatten, byggmaterial och löner fortsätter att kosta även när hyran fryses. Om intäkterna låses medan utgifterna stiger blir följden förr eller senare mindre underhåll, färre renoveringar, lägre nybyggnation eller större behov av offentliga stöd.
Statliga kreditgarantier och reglerade markkostnader kan sänka vissa kostnader. Men de tar inte bort risken. De flyttar en del av den från byggbolaget och långivaren till staten – och därmed till skattebetalarna.
Återigen: notan försvinner inte. Den byter kuvert.
Miljardärsskatten säljs innan ritningen finns
Sedan kommer det mest tacksamma löftet av alla: miljardärerna ska betala.
Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt, men partiet har samtidigt velat utreda den exakta utformningen. Det har även talats om en exitskatt för mycket förmögna personer som lämnar Sverige.
Här kommer ordningen bakvänd. Först säljs skatten som lösningen på välfärdens problem. Sedan ska någon utreda hur den ska fungera, vad den ska träffa och hur mycket pengar den faktiskt kan ge.
En stor förmögenhet är dessutom inte samma sak som en hög med kontanter på ett bankkonto. Den kan bestå av aktier i ett företag, fastigheter eller andra tillgångar vars värde förändras. En skatt på ägandet kan därför behöva betalas även under ett år då företaget har svagt kassaflöde eller går med förlust.
Det betyder inte att mycket förmögna människor ska slippa skatt. Det betyder att skatter måste bedömas efter sina verkliga följder, inte efter hur bra de låter från en scen.
Kapital, entreprenörer och investeringar kan flytta över gränser. Om en skatt utformas dåligt kan resultatet bli färre investeringar, färre jobb och en mindre skattebas. Om staten då svarar med att försöka beskatta själva utflytten har politiken tagit ännu ett steg: först höjs kostnaden för att stanna, sedan höjs kostnaden för att lämna.
1970-talet visar att kostnaden alltid kommer tillbaka
Sverige har redan provat en politik där staten försökte hålla tillbaka prisökningar med prisstopp, regleringar och stora subventioner.
I mitten av 1970-talet omfattades bland annat viktiga jordbruksprodukter av prisreglering. Riksdagens dokument visar hur staten använde budgetmedel för att begränsa prishöjningar på mjölk och andra livsmedel. När konsumenten inte skulle betala hela kostnaden i butiken fick skattebetalarna täcka en del av den via statsbudgeten.
Samtidigt präglades perioden av oljekriser, svagare konkurrenskraft och hög inflation. Enligt SCB låg den genomsnittliga KPI-inflationen omkring tio procent under perioden 1975–1985.
Det vore fel att skylla hela 1970-talets kris på priskontrollerna. Oljekriserna och internationella problem spelade en stor roll. Men erfarenheten visar något viktigt: prisstopp tog inte bort inflationens underliggande kostnader. Staten kunde dölja eller fördela dem på andra sätt, men inte trolla bort dem.
Det är den läxan dagens politiker borde minnas.
En myndighet kan inte kommendera fram välstånd
Ingen påstår att en enskild prisregel eller tillfällig hyresfrysning gör Sverige till Sovjetunionen. Men riktningen spelar roll.
När varje problem möts med en ny myndighet, ett nytt pristak, en ny straffskatt eller ett nytt statligt ingripande vänjer vi oss vid tanken att politiker kan bestämma fram välstånd.
Det kan de inte.
Politiken kan skapa bättre villkor för välstånd: stabil elförsörjning, fungerande infrastruktur, utbildning, trygghet, konkurrens, rimliga skatter och regler som människor och företag kan lita på. Den kan slå sönder monopol och öppna marknader för fler aktörer. Den kan sänka trösklarna för att bygga bostäder och starta företag.
Men politiken kan inte besluta att en vara ska bli billig utan att någon också gör den billigare att producera och sälja.
Det är den obekväma sanningen bakom vänsterns lockande prislöften. När staten lovar att allt ska bli billigare, att ingen vanlig människa ska behöva betala och att räkningen kan skickas till en liten grupp längst bort från vardagen, då bör varje väljare ställa den enklaste av frågor:
Vem får notan när de utpekade pengarna inte räcker?
Sveriges första medborgarskapsprov har genomförts, men frågorna är så enkla att provet riskerar att bli en meningslös formalitet. Om medborgarskapet ska tas på allvar måste provet ställa betydligt högre krav på kunskaper om Sveriges historia, demokrati och samhällssystem.
Det första medborgarskapsprovet har nu ägt rum. Den 6 juni skärptes kraven för att bli svensk medborgare, men frågan är om skärpningen verkligen betyder någonting när själva provet har gjorts löjligt enkelt.
Provet innehåller ytliga frågor om exempelvis vilket år Sverige förlorade Finland. Det är kunskaper som vilken sjätteklassare skall kunna. Att kunna rabbla ett enstaka årtal visar dessutom inte att man förstår Sveriges historia, politiska utveckling eller hur det svenska samhället fungerar.
Varför ställs det inga frågor om vem som bar det politiska ansvaret för att Sverige förlorade Finland och vilka följder förlusten fick? Varför frågar man inte varför drottning Kristina avsade sig kronan eller vilken betydelse hennes beslut fick? Det saknas också mer ingående frågor om exempelvis slaget vid Narva, stormaktstidens uppgång och fall samt hur dessa historiska händelser har påverkat Sverige.
Ett seriöst medborgarskapsprov skulle även kunna innehålla frågor om när motboken avskaffades och varför den infördes, att det beronde polkitisk inkomptens.
Den sökande skulle kunna få förklara vad 1925 års försvarsbeslut innebar för Sveriges försvarsförmåga och politiska utveckling. Andra relevanta områden är parlamentarismens genombrott, den allmänna och lika rösträttens införande, folkhemmets framväxt samt Sveriges långa tradition av alliansfrihet.
Men ett medborgarskapsprov bör inte enbart handla om historiska årtal. Den som vill bli svensk medborgare bör även ha grundläggande kunskaper om hur Sverige styrs, vad grundlagarna innebär och hur makten fördelas mellan riksdagen, regeringen, myndigheterna, regionerna och kommunerna.
Provet bör innehålla frågor om yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, jämställdhet, rättssäkerhet samt medborgarnas rättigheter och skyldigheter.
Det är viktigt att skilja mellan ett svårt och ett relevant prov. Syftet ska inte vara att rada upp obskyra detaljfrågor som människor lär sig utantill och glömmer dagen efter. Provet ska visa att den sökande verkligen har satt sig in i Sveriges historia, samhällssystem, demokratiska värderingar och politiska utveckling. Det bör kräva både kunskap och förståelse.
Sverige har sedan 1970-talet haft en alldeles för generös asylinvandring. Därför bör vi ha ett filter där vi filtrerar bort odugliga invandrare från tredje världen som inte har något att ge Sverige.
Ett medborgarskap är inte en obetydlig administrativ handling. Det ger omfattande rättigheter, men innebär också ett ansvar gentemot landet och det svenska samhället. Därför är det rimligt att den som ansöker om svenskt medborgarskap kan visa grundläggande kunskaper om det land som personen vill bli fullvärdig medborgare i.
När provet görs så enkelt att nästan vem som helst kan klara det utan ordentliga förberedelser förlorar det sin funktion. Man har medvetet lagt ribban alldeles för lågt och skapat ett prov som mest fungerar som en symbolisk formalitet. Om Sverige ska ha ett medborgarskapsprov bör det också vara ett prov som faktiskt ställer krav.
Sedan MP kom in i riksdagen 1988 har partiet fått ett allt större inflytande över svensk politik. Resultatet är, enligt enlig experter, ett långt facit av dåligt omdöme, misslyckad kriminalpolitik och en oroande acceptans för V historiska och politiska arv.
MP:s track record sedan partiet kom in i riksdagen 1988 är riktigt uselt. Det enda svenska folket har fått är ett kriminellt rövarband till politiker. MP har verkligen visat att korruptionen i Sverige har fått en ny dimension. Det som tidigare främst förknippades med länder längre söderut har blivit verklighet med MP-politiker vid makten.
Ett tydligt tecken på MP-kakistokraternas usla omdöme är att de anser att V är dugligt nog att sitta i en regering. Det är ett parti som en gång i tiden betraktades som Sveriges inre fiende nummer ett och som till och med hade en partiledare som tog emot mutor från banditstater bakom järnridån. Som tack för spriten hjälpte han sina kamrater att kartlägga svenska högerpolitiker genom att låtsas vara tavelförsäljare.
MP och V vill återinföra straffrabatten. Det skulle innebära att om en gärningsman våldtar och mördar ett barn och därefter kör en lastbil längs Drottninggatan i terroristsyfte, döms gärningsmannen på sin höjd bara för terroristbrottet. Det mördade barnet får då ingen upprättelse.
I Stockholm har vi fått erfara MP:s oduglighet som politiker. Det har inte blivit mycket rätt när dessa femfemmor har fått vara med och bestämma.
Snart kan vi ha marxistiska utrotningsläger för den som tillhör den svenska folkstammen. Marxismens ondska kan snart förverkligas under en socialdemokratisk regering.
Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?
Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.
Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt
Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.
Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.
Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.
Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.
Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.
Nationalsocialismens dödsmaskineri
Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.
Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.
En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.
Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.
Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.
Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig
Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.
Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.
Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.
Kommunismens stora dödstal
När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.
Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.
Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.
Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.
Mao och den stora svälten
Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.
Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.
Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.
Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.
Stalin: svält, avrättningar och Gulag
Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.
Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.
I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.
Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.
Pol Pots extrema kommunism
Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.
Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.
På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.
Så vilken ideologi dödade flest?
Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.
Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.
Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.
Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid
Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.
Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.
På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev NazitHitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?
Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?
Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.
Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt
Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.
Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.
Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.
Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.
Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.
Nationalsocialismens dödsmaskineri
Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.
Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000 och möjligen uppemot 500 000 romer dödades. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.
En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.
Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.
Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.
Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig
Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.
Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.
Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.
Kommunismens stora dödstal
När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.
Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.
Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.
Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.
Mao och den stora svälten
Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.
Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.
Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.
Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.
Stalin: svält, avrättningar och Gulag
Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.
Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.
I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.
Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.
Pol Pots extrema kommunism
Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.
Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.
På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.
Så vilken ideologi dödade flest?
Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.
Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.
Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.
Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid
Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.
Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.
På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev Nazityskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.
Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.
Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.
Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt
Detta är kanske den viktigaste skillnaden.
Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.
Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.
Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.
Så vem var ”ondast”?
”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.
Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.
Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.
Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.
Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.
Slutsatsen
Den mest hållbara slutsatsen är därför:
Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.
Men:
Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.
Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.
Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.
Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.yskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.
Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.
Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.
Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt
Detta är kanske den viktigaste skillnaden.
Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.
Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.
Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.
Så vem var ”ondast”?
”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.
Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.
Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.
Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.
Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.
Slutsatsen
Den mest hållbara slutsatsen är därför:
Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.
Men:
Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.
Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.
Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.
Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Lighthouse Keeping är en amerikansk animerad kortfilm från 1946 med Kalle Anka i huvudrollen. I filmen arbetar Kalle som fyrvaktare och hamnar i en alltmer kaotisk nattlig kamp med en pelikan efter att själv ha väckt fågeln med fyrens starka ljus. Kortfilmen är ett typiskt exempel på Disneys klassiska slapstickhumor, där Kalles envishet och temperament snabbt förvandlar ett litet skämt till ett fullskaligt gräl.
Lighthouse Keeping är en amerikansk animerad kortfilm från 1946 med Kalle Anka i huvudrollen. Filmen producerades av Walt Disney Productions, regisserades av Jack Hannah och fick amerikansk biopremiär den 20 september 1946. På knappt sju minuter lyckas filmen bygga upp en klassisk Disney-konflikt: Kalles dåliga tålamod förvandlar en obetydlig situation till ett fullskaligt krig.
Handlingen utspelar sig i en fyr där Kalle arbetar som fyrvaktare. Det är natt och fyrens stora roterande ljus sveper regelbundet genom rummet. Kalle försöker samtidigt läsa en bok, men eftersom ljuset hela tiden rör sig måste han anpassa sig efter lampans rotation. Han flyttar först stolen och låter till slut ljuset dra med honom runt i rummet.
Det är ett typiskt exempel på den fysiska humor som präglade Disneys kortfilmer under 1930- och 1940-talen. Ett enkelt tekniskt fenomen – en roterande fyrlykta – blir grunden för en hel serie visuella skämt.
Ett självförvållat problem
Utanför fyren upptäcker Kalle en sovande pelikan. I stället för att låta fågeln vara ifred bestämmer han sig för att roa sig genom att rikta fyrens kraftiga ljus mot den.
Pelikanen vaknar och flyttar sig.
Kalle riktar ljuset mot honom igen.
Fågeln försöker därefter skydda sig med sitt bo, men ljuset letar sig genom mellanrummen mellan kvistarna. Till slut får pelikanen nog och tar sig in i fyren, där han släcker lampan.
Därmed börjar filmens verkliga konflikt.
Under resten av natten försöker Kalle tända fyrens ljus samtidigt som pelikanen försöker släcka det. Situationen utvecklas till en allt snabbare serie attacker, motattacker och praktiska skämt där båda försöker överlista den andre.
När solen slutligen går upp borde konflikten egentligen vara över. Men Kalle drar ner alla fönstergardiner och fortsätter striden i mörkret.
Det är en passande avslutning för en figur vars envishet ofta är betydligt starkare än hans förnuft.
Kalle Anka som komisk figur
Kalle Anka hade vid tiden för Lighthouse Keeping redan utvecklats till en av Disneys viktigaste seriefigurer. Hans personlighet skilde sig tydligt från den ofta mer kontrollerade Musse Pigg.
Kalle var lättretlig, impulsiv och tävlingsinriktad. Han kunde börja en berättelse med ett mycket litet problem och genom sitt eget temperament göra situationen betydligt värre.
Det är precis vad som händer i Lighthouse Keeping. Pelikanen är från början inget hot. Det är Kalle själv som startar konflikten genom att störa den sovande fågeln.
Det komiska ligger därför inte bara i vad som händer utan i att publiken förstår att hela katastrofen hade kunnat undvikas om Kalle helt enkelt hade lämnat pelikanen ifred.
Pelikanen heter Marblehead
Pelikanens namn nämns aldrig i själva filmen. I Disneys officiella uppslagsverk Disney A to Z anges däremot att figuren heter Marblehead.
Det är ett exempel på hur mindre Disneyfigurer ibland fått namn och bakgrund först genom senare referensverk. För biopubliken 1946 framstod han helt enkelt som Kalles anonyme motståndare.
Relationen mellan de två påminner om flera andra Kalle Anka-filmer där en djurfigur fungerar som motspelare. Kalles motståndare behöver sällan tala. Konflikten kan berättas nästan helt genom kroppsspråk, miner och handlingar.
Animation byggd kring rörelse
Filmen gjordes i Technicolor och producerades under en period då animation fortfarande skapades helt för hand.
Varje rörelse byggdes upp genom en serie teckningar. Animatörerna behövde därför planera inte bara hur figurerna såg ut utan även deras timing, acceleration, pauser och reaktioner.
I Lighthouse Keeping används dessutom fyrens roterande ljus som en del av berättandet. Ljuskäglan fungerar nästan som ytterligare en figur. Den rör sig genom miljön, påverkar Kalle och pelikanen och styr flera av filmens skämt.
Det visar hur en skickligt gjord kortfilm kan konstrueras kring en enda grundidé.
Clarence Nash gav Kalle sin röst
Kalles karakteristiska röst framfördes av Clarence Nash, mannen som under flera årtionden var starkt förknippad med figurens ljud och personlighet.
Den speciella rösten gjorde att Kalles repliker ibland kunde vara svåra att uppfatta, men det var samtidigt en viktig del av humorn. Mycket av figurens ilska förmedlades genom tonfall, utrop och kroppsrörelser snarare än genom långa dialoger.
Musiken komponerades av Oliver Wallace och fungerar, som i många animerade filmer från perioden, tillsammans med animationen för att förstärka rörelser och komiska ögonblick.
En kortfilm från biografernas storhetstid
När Lighthouse Keeping hade premiär 1946 var animerade kortfilmer fortfarande en naturlig del av bioprogrammen. Publiken gick inte nödvändigtvis till biografen enbart för att se Kalle Anka. Kortfilmen kunde visas tillsammans med journalfilm, andra kortfilmer och en längre huvudfilm.
Detta format påverkade också berättandet.
En Disneykortfilm behövde snabbt presentera sin situation, skapa en konflikt och leverera ett stort antal visuella skämt på bara några minuter. Därför är handlingen i Lighthouse Keeping mycket koncentrerad. Redan efter kort tid vet publiken var Kalle befinner sig, vad han gör och vad som kommer att orsaka problemen.
Ett litet exempel på animationshistoria
Lighthouse Keeping är ingen komplicerad berättelse. Det är snarare just enkelheten som gör filmen intressant.
En fyrvaktare, en pelikan och en roterande lampa är nästan allt som behövs.
Ur dessa tre komponenter bygger animatörerna en hel berättelse om irritation, hämnd och envishet. Filmen visar därför mycket av det som gjorde Disneys klassiska kortfilmer effektiva: tydliga personligheter, exakt komisk timing och förmågan att göra vardagliga föremål till en aktiv del av handlingen.
Kortfilmen har senare återutgivits i flera sammanhang. Bland annat inkluderades den 2005 i DVD-samlingen Walt Disney Treasures: The Chronological Donald, Volume Two: 1942–1946.
Mer än 80 år efter produktionen fungerar Lighthouse Keeping fortfarande som ett tydligt exempel på den klassiska Kalle Anka-formeln: han råkar inte bara ut för problem – väldigt ofta ser han själv till att de börjar.
Vad händer när en generation som byggde Sverige blir gammal – och möter en äldreomsorg som inte längre klarar sitt mest grundläggande uppdrag? ”Operation Änglamakerska” är namnet på en politisk operation hur Jätteproppen Orvar skall rensa bort, en pressad hemtjänst och ett Sverige där migration, språkproblem och förändrade samhällsvärderingar får allt större konsekvenser för de äldre.
Det är värderingarna som byggde Sverige. Förr hade vi en skarprättare som kunde göra det enda rätta med dåliga politiker. Här hjälper nationalhjälten Anders Gustaf Dalman Anna Månsdotter att få komma hem till pappa Satan igen.
Sossarna i Stockholm stadhus har inlett den topphemliga operationen Änglamakerskan. Jätteproppen Orvar, dvs. 30- och 40-talister, har för sossarna länge varit ett bekymmer. Denna generation av hederliga människor byggde Sverige när vi fortfarande hade hederliga S-politiker vid makten som lämnade tillbaka pennorna till statsverket.
Med den topphemliga operationen Änglamakerskan vill sossarna fylla vården med dysfunktionella migranter från tredje världen som vårdare. I stället för att mormor eller farmor får en kompetent hemtjänst som förstår den gamle när den pratar och kan hjälpa den på bästa sätt, så fyller man hemtjänsten med oanställningsbara migranter, oftast från tredje världen, som efter flera decennier i Sverige fortfarande har svårt att prata god svenska och förstå svenska värderingar.
”Vi måste få bort Jätteproppen Orvar, så att vi kan ta hit hela tredje världen. Befolkningsutbyte är Socialdemokraternas största projekt någonsin. Det var vi som gjorde så att Adolf kunde göra trupptransporter genom Sverige 1940 till Norge. Nu ska vi bestraffa svenska folket med befolkningsutbyte.”
Hög S politiker och qusling i Stockholm med koppling till den socialdemokratisk föreningen tro och soldaritet.
Sossarna vill rensa bort Jätteproppen Orvar genom att vanvårda dem till döds, genom att fylla vården med dysfunktionella migranter från tredje världen som vägrar att lära sig svenska.
Operation Änglamakerska är namnet på den tophemliga operation som sossarna i Stockholm har inlett. Grundidén går ut på att man ska anställa inkompetent personal inom hemtjänsten, så att fler och fler gamla ”dör” i förtid.
Det här är sossarnas hemligaste operation sedan de på 70-talet startade en egen STASI-organisation som hette IB. IB hade som syfte att rensa Sverige på oliktänkare, till exempel Sverigedemokrater.
Genom att få bort Jätteproppen Orvar vill sossepamparna i Stadshuset öka på befolkningsutbytet. Genom att släppa in allt och alla, precis som man gjorde 2015. Det samhälle vi fick efter att Löfven öppnade våra gränser för hela tredje världen var ett Al Capone-samhälle.
När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?
Det är något märkligt med svensk politisk debatt.
Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.
Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.
Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.
Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.
Reaktionerna kom snabbt.
Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.
Och visst.
Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.
Men här kommer problemet:
Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.
Lindberg har själv använt ordet
Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.
Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.
Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:
Var det lika farligt för demokratin då?
Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.
Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.
Annars får vi två uppsättningar regler.
En för politiska motståndare.
Och en annan för de egna.
Fascist. Nazist. Rasist.
Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.
Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.
Fascist.
Nazist.
Rasist.
Extremist.
Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.
I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.
Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.
Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.
Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.
Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.
Orden styr hur vi ser verkligheten
Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.
Språk är makt.
Det är inte särskilt kontroversiellt.
Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.
Ta migration.
Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.
Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.
Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.
Samma händelse.
Tre helt olika bilder.
Och det är här mediernas roll blir intressant.
Spanien blev ett tydligt exempel
I materialet används Spanien som exempel.
Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.
Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.
Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.
Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.
Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.
Mottagningssystem har pressats.
Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.
Då uppstår en självklar politisk fråga:
Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?
Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.
Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.
Men migrationspolitik är politik.
Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.
När politiken plötsligt inte får vara politisk
Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.
Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.
Men det är ett märkligt resonemang.
Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.
Det är inte att ”politisera” situationen.
Situationen är redan politisk.
Frågan är snarare vilken politik som fungerar.
Och vilken som inte gör det.
Det medier inte berättar är också viktigt
Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.
Den handlar också om vad som inte sägs.
Vilka människor intervjuas?
Vilka experter får uttala sig?
Vilka demonstrationer visas?
Vilka protester nämns inte?
Vilka ord används i rubriken?
Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.
Det behöver inte handla om någon stor konspiration.
Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.
Då kan vissa perspektiv kännas självklara.
Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.
Socialdemokraternas svåra balansgång
Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.
Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.
Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.
Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.
Det är politik.
Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.
Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.
Frågan som försvinner
Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.
När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.
Den ena är:
Har personen rätt?
Den andra är:
Hur kunde personen uttrycka sig så?
Ibland är den andra frågan förstås relevant.
Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.
Sakfrågan försvinner.
Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.
Journalisten behöver inte försvara sin analys.
Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.
All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.
Samma regler måste gälla alla
Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.
Tvärtom.
Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.
Men då måste samma regler gälla för alla.
Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.
Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.
Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.
Det är den verkliga kärnan i debatten.
Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.
Det gjorde han.
Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.
För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.
Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.
Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.
Miljöpartiet vill kraftigt öka Sveriges mottagande av kvotflyktingar. För den som minns konsekvenserna av migrationskrisen 2015 väcker förslaget allvarliga frågor om integration, kriminalitet, samhällsekonomi och hur mycket ytterligare belastning Sverige faktiskt klarar av. MP:s politik riskerar ännu en gång att låta vanliga svenskar betala priset för en ideologiskt driven migrationspolitik.
Miljömuppen är inte som du och jag. En gång i tiden kallade man dem för femfemmor och hade dem inlåsta på idiotanstalter som Beckomberga och Långbro. Socialdemokraterna hittade dock en funktion för dem i samhället: de fick sitta på idiotanstalt i Skåne och smaska socker för att se hur mycket karies deras tänder tålde. Efter en reform på 80-talet släppte man ut dessa sinnesslöa element i samhället, och därav bildades MP.
Miljöpartiet vill bestraffa svenska folket genom att öppna Pandoras ask över Sverige, precis som man gjorde 2015. För är det något vi stockholmare har lärt oss så är det att MP älskar att bestraffa oss svenskar och stockholmare.
Partiet, som öppet har uttryckt sitt förakt för Sverige, vill chockhöja antalet kvotflyktingar från 900 – vilket bara det är extremt många – till 5 000 per år.
Kvotflyktingar är bland de mest olönsamma formerna av invandring. Det tar ofta två decennier i median att få in dem på arbetsmarknaden. Det fick vi lära oss efter krisen 2015. Följden av att släppa in stora mängder människor från tredje världen i Sverige har blivit ett kosmopolitiskt helvete på jorden, där kriminaliteten har ökat kraftigt. De senaste årens gängskjutningar är ett resultat av en migrationspolitik där permanenta uppehållstillstånd, PUT, har delats ut alldeles för lättvindigt.
Vi stockholmare har redan fått känna av kakistokraterna i MP och hur de älskar att jävlas med den lilla människan. Bland annat öppnade man spärrarna vid Näckrosens tunnelbanestation, vilket ledde till att en liten ICA-handlare fick se stölderna öka med 300 procent.
Det är något man får lära sig som vanlig medborgare: MP:s politik drabbar vanligt folk. Med MP vid makten kommer, enligt experter, ännu mer korruption och värdelös samhällsservice.
Skandalerna har varit många: anklagelser om korruption, MP-politiker som har varit inblandade i allvarliga sexskandaler, slagsmål på partimöten, partipampar som har flugit mellan Bromma och Arlanda, båtar som har använt förbjuden bottenfärg och språkrör som har hamnat i uppmärksammade trafikincidenter.
Listan kan göras lång över den korruption, de skandaler och den inkompetens som har förknippats med MP genom åren.
Som svensk bör man därför vara mycket återhållsam med att rösta på dessa fullständiga quislingar, som vill förstöra Sverige genom mångkultur.
Sverige står inför risken att få ett parti med kommunistiska rötter och en lång historia av lojalitet med diktaturer in i regeringen. Frågan är om vi verkligen ska ge regeringsmakt åt ett parti som gång på gång har ställt ideologi och utländska regimer framför Sveriges intressen.
Snart sitter marxismens bödlar och slaktare i en svensk regering.
Snart kan vi ha marxistiska quislingar i en svensk regering. Det finns ett parti som hatar Sverige av hela sitt hjärta: Vänsterpartiet. V hatar demokratin, de hatar Sverige och de hatar oss svenskar.
V har förrått Sverige ända sedan partiet bildades 1917. De var drivande bakom baltutlämningen och skickade Kirunasvenskarna i döden.
Under andra världskriget ansågs de vara så samhällsfarliga att man inte kunde sätta vapen i händerna på dem.
Kan vi verkligen ha dessa quislingar i en svensk regering – ett gäng grovt kriminella kommunister som hatar oss svenskar?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Liberalernas svaga ställning riskerar att fälla Tidösamarbetet och bana väg för en vänsterregering. Det skulle kunna ge Vänsterpartiet ett avgörande inflytande, trots partiets historiska relation till Sovjetunionen och uppgifter om kopplingar till kriminella nätverk och klanstrukturer.
På grund av Liberalernas val av en svag och oduglig partiledare kommer partiet troligen inte att klara fyraprocentsspärren i höstens val. L riskerar därmed att bli ett sänke för Tidösamarbetet och för Sverige, eftersom Tidöpartierna kan förlora regeringsmakten till den onda sidan, vänstersidan.
Marixismen mördat har ca 150 miljoner människor.
Risken finns då att Socialdemokraterna måste bilda regering tillsammans med marxistiska partier. Att släppa in Vänsterpartiet i en regering är särskilt problematiskt när det pågår ett krig i Europa där Ryssland är inblandat. Vänsterpartiet har en lojal och undfallande hållning gentemot Sovjetunionen och Ryssland. Ryssland har finansierat Vänsterpartiets lokaler på Kungsgatan. Många V partiledare har varit spioner åt banditstater bakom järnridån.
Det flesta V-politiker har kopplingar till kriminella nätverk och klanstrukturer. Dvs rikets säkerhet kommer stå på spel om man låter V få bli ministrar.
Under 1970-talet kunde staten övervaka personer och organisationer som betraktades som säkerhetshot genom underrättelseorganisationen IB.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
En kvinna dödades och ett trettiotal människor skadades när en misstänkt islamist körde en skåpbil in i en folkmassa under Pridefirandet i Berlin. Dådet har väckt en infekterad debatt om islamistiskt våld, mediernas rapportering och varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt kritikern Henrik Jönsson undviker att tala öppet om religiöst motiverad homofobi.
En kvinna dödades och över 30 människor skadades när en skåpbil kördes in i en folkmassa i samband med Pridefirandet i Berlin. Efter dådet har en intensiv debatt uppstått om islamistiskt våld, mediernas rapportering och den politiska vänsterns relation till religiös extremism.
Attacken inträffade på kvällen den 25 juli i Tiergarten, i närheten av Brandenburger Tor och evenemanget Christopher Street Day. Enligt tyska myndigheter körde den misstänkte gärningsmannen en skåpbil in i människor som befann sig i området. Därefter ska han ha attackerat flera personer med ett macheteliknande vapen.
En polsk kvinna dödades. De första officiella uppgifterna talade om 29 skadade, medan senare uppgifter angav att sammanlagt 31 personer hade skadats. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tysk medborgare med libanesiska rötter, sköts senare till döds av polis efter att enligt myndigheterna ha gått till angrepp mot poliser med ett vasst vapen.
Misstänkt koppling till Islamiska staten
Tyska utredare har hittat en video som misstänks vara gärningsmannens ansvarstagande för attacken. I videon ska en maskerad person ha uttryckt trohet till terrororganisationen Islamiska staten.
Enligt tyska åklagare hade den misstänkte tidigare försökt ta sig till Syrien för att ansluta sig till IS. Han var också känd av säkerhetsmyndigheterna och hade dömts för förberedelse till ett allvarligt våldsbrott som hotade staten.
Attacken har därför väckt frågor om hur en person med kända kopplingar till en islamistisk miljö kunde befinna sig på fri fot. Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt har efter dådet ifrågasatt beslutet att inte hålla mannen frihetsberövad.
Henrik Jönsson kritiserar mediernas reaktion
Den svenske samhällsdebattören Henrik Jönsson behandlar attacken i en video med rubriken ”Pride, vänstern och islam”. Där frågar han varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt honom är mer benägna att varna för att dådet kan gynna högern än att diskutera det islamistiska motivet bakom attacken.
Jönssons huvudsakliga tes är att fokus snabbt flyttades från offren och gärningsmannens islamistiska bakgrund till högerextremism, konservatism och risken för politisk polarisering.
Han menar att samma mönster återkommer efter islamistiska terrordåd: när våldet har inträffat börjar politiker, medier och aktivister tala om sammanhållning och om att inte låta extremister splittra samhället. Enligt Jönsson riskerar detta att försvåra en öppen diskussion om de ideologiska orsakerna bakom våldet.
Arrangörerna bakom Berlin Pride har å sin sida uppmanat till eftertanke och varnat för att använda dådet för att misstänkliggöra hela grupper. Organisationen har samtidigt betonat att den motsätter sig både religiöst och politiskt motiverat förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Kritik mot sammanblandning av olika hot
I videon kritiserar Jönsson svenska och tyska medier för att efter attacken även ha lyft fram hot från högerextrema och kristna grupper.
Han förnekar inte att hot och trakasserier mot HBTQ-personer kan komma från flera politiska och religiösa miljöer. Däremot anser han att det är oproportionerligt att jämställa fredliga, om än starkt kritiska, protester med ett terrordåd där människor dödas eller skadas.
Jönsson beskriver försöken att placera islamism, kristen fundamentalism, konservatism och högernationalism i samma kategori som ett sätt att göra diskussionen mindre tydlig. Enligt honom försvårar detta möjligheten att analysera de särskilda orsakerna bakom islamistiskt våld.
Det är samtidigt viktigt att skilja mellan islam som religion, muslimer som befolkningsgrupp och våldsbejakande islamism som politisk och extremistisk ideologi. Kritik mot islamistiska organisationer eller idéer innebär inte automatiskt kritik mot samtliga muslimer.
”Queers for Palestine” tas upp som exempel
En annan del av Jönssons resonemang handlar om rörelsen ”Queers for Palestine”, som har blivit synlig i Prideparader och vid propalestinska demonstrationer.
Han beskriver det som motsägelsefullt att HBTQ-aktivister stödjer politiska eller religiösa rörelser som inte accepterar homosexuellas och transpersoners rättigheter. I videon hävdar han att delar av Priderörelsen i högre grad diskuterar diskriminering av muslimska HBTQ-personer än homofobi inom konservativa och islamistiska miljöer.
Samtidigt behöver stöd för palestinska civila inte innebära stöd för Hamas eller för religiöst motiverat förtryck. Många aktivister gör en tydlig skillnad mellan solidaritet med en civilbefolkning och stöd till de organisationer som styr ett område.
Konflikten visar ändå hur svårt det kan vara för politiska rörelser att förena flera solidaritetsfrågor när värderingarna hos de grupper som berörs står i direkt motsättning till varandra.
Risken med politiska skygglappar
Jönssons slutsats är att en rörelse som vill försvara homosexuellas rättigheter också måste kunna tala öppet om hot som kommer från islamistiska miljöer.
Han jämför tystnaden med den tidigare svenska debatten om hedersförtryck. Under lång tid behandlades hedersrelaterat våld främst som en del av det bredare begreppet mäns våld mot kvinnor. Kritiker menade att detta gjorde det svårare att uppmärksamma hedersförtryckets särskilda sociala och kulturella mekanismer.
På motsvarande sätt menar Jönsson att en alltför allmän beskrivning av ”hat mot HBTQ-personer” riskerar att dölja skillnader mellan exempelvis trakasserier, religiösa protester, politisk extremism och organiserad terrorism.
En debatt som kräver både tydlighet och ansvar
Terrordådet i Berlin visar att våldsbejakande islamism fortfarande utgör ett konkret säkerhetshot. Det är ett hot som måste kunna granskas utan omskrivningar eller politiska hänsyn.
Samtidigt måste diskussionen föras utan att skulden läggs på människor som inte har något med extremismen att göra.
Det bör därför vara möjligt att samtidigt försvara muslimers rätt att leva utan diskriminering, HBTQ-personers rätt till frihet och säkerhet samt samhällets rätt att kraftfullt bekämpa islamistiska rörelser som förespråkar våld.
Att diskutera dessa motsättningar öppet är inte ett hot mot ett demokratiskt samhälle. Tvärtom är den fria och sakliga debatten en förutsättning för att både religiös extremism och politiskt motiverat hat ska kunna bekämpas.
