Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.
Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.
Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.
Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.
Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:
– Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.
Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.
I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:
– Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.
Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:
– Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.
För många privata aktörer är framtiden nu osäker.
– Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.
Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.
Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Medan vårdpersonal får nöja sig med en blygsam rabatt på SL-kortet åker politiker i Region Stockholm gratis – på skattebetalarnas bekostnad. Vänsterpartiet, som gärna talar om jämlikhet och rättvisa, försvarar nu systemet som ger välbetalda regionråd fria årskort. Kritiker menar att det avslöjar ett hyckleri där partiets handlingar står i skarp kontrast till dess retorik.
Ner på knä, du ska vara tacksam – du har faktiskt fått hela 280 kronor i rabatt på ditt SL-kort. Samtidigt har fröken partipamp från det marxistiska massmordspartiet en månadslön på 120 000 kronor och dessutom två gratis årskort på SL.
Samtidigt som vårdanställda bara får 280 kronor i rabatt på sitt SL-kort, får regionråd med månadslöner runt 120 000 kronor helt gratis SL-kort – betalt av skattebetalarna.
Enligt Region Stockholms arvodesreglemente har både regionråd och andra förtroendevalda rätt till fri årsbiljett hos SL. Dessutom får alla anställda inom trafikförvaltningen två SL-kort per år – en förmån som beskattas.
– Det är orimligt. Om vi tittar på de politiska arvodena i Region Stockholm så tjänar vi betydligt mer än undersköterskorna, som nu bara erbjuds 25 procents rabatt, säger regionrådet Carl-Johan Schiller (KD).
Vänsterpartiets regionråd Anna Sehlin, som varit med och beslutat om SL-rabatten, försvarar systemet. Hon menar att politikerna behöver fria SL-kort för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Men många reagerar på att just Vänsterpartiet, som ofta profilerar sig som företrädare för ”vanligt folk”, samtidigt försvarar förmåner till välavlönade politiker. Partiet bygger på en ideologi med rötter i marxismen – en ideologi som historiskt lett till diktaturer och privilegier för partieliten, medan vanligt folk fått betala priset.
– Jag kan förstå att det kan uppfattas som orättvist, men vi har haft en tuff ekonomisk situation och är glada att ändå kunna ge något tillbaka, säger Sehlin.
För många låter det som en svag ursäkt. Att politiker med höga löner ska resa gratis, medan vårdpersonal får nöja sig med en symbolisk rabatt, rimmar illa med Vänsterpartiets retorik om jämlikhet och rättvisa.
Kristdemokraterna föreslår därför att politikernas fria SL-kort slopas och att rabatten i stället används för att alla – även vårdpersonal – ska kunna få 30 procents rabatt på sina kort.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Stockholmarna betalar just nu en miljon kronor i timmen i ränta – och stadens skuld fortsätter att växa. Trots skattehöjningar och rekordstora budgetar ökar lånen i snabb takt. Oppositionen varnar för en ekonomisk krasch i slowmotion, medan det rödgröna styret försvarar utvecklingen som följden av nödvändiga investeringar.
Fröken sossepamp har aldrig haft ett riktigt jobb – hon gick raka vägen från SSU till finansborgarrådets kontor. Att svinga den nio-svansade katten mot andra är hon mästare på, men att själv göra jobbet? Det överlåter hon som vanligt åt någon annan.
Stockholms stadsbudget 2026: En ekonomisk krasch i slowmotion
Den här veckan presenterade Stockholms stad sin budget för 2026 – en budget på 63,7 miljarder kronor som det rödgröna styret beskriver som en satsning på välfärd, trygghet och klimat.
Men bakom de stora orden döljer sig en snabbt växande skuld som oroar många. Oppositionen varnar för att stadens ekonomi är på väg mot en kollaps.
– Det här är en ekonomisk krasch i slowmotion. Med den här budgeten fortsätter staden att låna en miljon kronor i timmen, och skulden kommer att passera 100 miljarder. Det är djupt oansvarigt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Den 31 augusti i år uppgick Stockholms stads externa skuld till 85,3 miljarder kronor – en ökning med 1,8 miljarder bara under 2025. Moderaterna har länge kritiserat stadens ekonomiska kurs.
– När du betalar tre miljarder i ränta och samtidigt lånar en miljon i timmen, då överskuggar det allt annat. Tappar man greppet om ekonomin, tappar man greppet om allt annat, säger Fjellner.
Han anser också att budgeten saknar verkliga satsningar på trygghet och istället fokuserar på att motverka friskolor och privata initiativ.
”Budgeten är i balans” – enligt propaganda ifrån stadshuset
Finansborgarrådet Karin Wanngård (S) försvarar budgeten och menar att lånebehoven främst beror på stora och nödvändiga investeringar.
– Under vår tid vid makten har stadens budget varit i balans. Lånebehovet beror framför allt på investeringar i infrastruktur, avlopp, dricksvatten och Slussenprojektet, som blivit omkring sex miljarder kronor dyrare än planerat, säger Wanngård.
Hon lyfter fram investeringar i idrottsanläggningar, skolor och äldreboenden som långsiktigt viktiga, men kritiker menar att flera av projekten inte ger någon faktisk samhällsnytta och att staden snarare bygger upp skulder än värden.
Samtidigt har Stockholms kommunalskatt höjts två gånger sedan 2022 – trots rekordhöga skatteintäkter. Till och med betydligt mindre kommuner, som Österåker, har nu lägre skatt än huvudstaden.
Eko från historien: “Novemberrevolutionen”
Flera ekonomiska debattörer ser paralleller till 1980-talets så kallade novemberrevolution, när Olof Palme och finansminister Kjell-Olof Feldt släppte kreditmarknaden fri. Det var beslut som i efterhand beskrivits som startskottet för den skuld- och fastighetsbubbla som ledde till 1990-talets finanskris.
Kritiker menar att dagens rödgröna styre går i samma fotspår – en politisk kombination av kortsiktiga löften, överbelåning och skattehöjningar som urholkar både kommunens handlingsutrymme och invånarnas ekonomi.
Det som en gång kallades ansvarsfull ekonomisk politik har, enligt oppositionen, förvandlats till en skuldspiral. Stockholm står nu inför risken att bli ett nytt exempel på hur politisk hybris och dålig ekonomisk disciplin kan driva även en stark kommun mot avgrunden.
Politiska risker bortom ekonomin
Utöver de ekonomiska frågorna väcks nu även en principiell diskussion om huruvida Socialdemokraterna bör fortsätta styra Stockholm i samarbete med Vänsterpartiet – särskilt mot bakgrund av Vänsterpartiets historiska kopplingar till kommunistiska rörelser och dess tidigare roll som det som ofta kallades ett ”femtekolonnarparti”.
Flera debattörer menar att det finns en säkerhetspolitisk dimension i frågan. I ett föränderligt omvärldsläge, där hotet från främmande makt återigen blivit reellt, väcks oro för att politiker med inflytande över känsliga frågor kan utgöra en risk om de har ideologiska sympatier som sträcker sig österut.
Kritiker varnar för att låta Vänsterpartiets företrädare inneha beslutande poster i ett läge där nationell säkerhet, civil beredskap och skydd av strategisk infrastruktur blivit allt viktigare.
Frågan som många nu ställer sig är därför: bör Socialdemokraterna verkligen fortsätta styra tillsammans med ett parti vars ideologiska rötter och utrikespolitiska lojaliteter fortfarande väcker tvivel?
Faktaruta: ”Novemberrevolutionen” (Sverige, 1985)
Vad? Begrepp för den snabba avregleringen av den svenska kreditmarknaden då flera lånetak och utlåningsregler togs bort.
Datum: 21 november 1985.
Aktörer: Riksbanken (under Bengt Dennis), med stöd av regeringen (statsminister Olof Palme, finansminister Kjell-Olof Feldt).
Innehåll: Avskaffade utlåningstak och kvantitativa kreditrestriktioner; bankerna fick friare utlåning.
Bakgrund
Under 1970–80-talen växte obalanser fram i en hårt reglerad kreditmarknad med administrativ ränte- och lånekontroll.
Avregleringen syftade till att modernisera finanssektorn och förbättra kapitalallokeringen.
Direkta effekter
Snabb kreditexpansion (särskilt hushåll och fastighetssektor).
Stigande tillgångspriser (bostäder och kommersiella fastigheter).
Ökad skuldsättning och större räntekänslighet i ekonomin.
Långsiktiga följder
Bidrog till 1990-talets finans- och bankkris (dock inte ensam orsak).
Omfattande statliga bankstöd och systemreformer i början av 1990-talet.
1992 års kronkris och senare övergång till inflationsmål (1993) samt självständigare penningpolitik.
Viktigt att veta: ”Novemberrevolutionen” är en efterhandsbenämning. Forskning pekar på att kombinationen av avreglering, skattesystemets utformning, konjunktur och internationella faktorer tillsammans ledde fram till krisen.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.
Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.
Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.
– Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.
Kritik mot Socialdemokraterna
Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.
– Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.
Ministerkravet
Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.
På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:
– Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.
Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?
– Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.
Hård kritik mot Vänsterpartiet
Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.
Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.
Bostadspolitikens misslyckande
Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.
För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet har havererat i Stockholms bostadspolitik. Nu kliver Deniz Butros (V) fram som nytt bostadsborgarråd med samma tomma slagord som tidigare, men utan verkliga lösningar. Partiets misslyckanden, deras ideologiska blindhet och historiska lojalitet mot främmande makt gör att förtroendet är kört i botten. Stockholm förtjänar bättre än ännu ett vänstermisslyckande.
Nu ska diktaturens kreatur bestämma om du ska få bostad eller inte. I DDR fick man vänta 15 år på att köpa en Trabant – troligen världens sämsta bil. I Stockholm år 2025 får man vänta 15 år på en hyresrätt hos någon av slumvärdarna i allmännyttan. Vänsterpartiet sviker aldrig sitt ideologiska DNA. Kamrat Stalin hade varit stolt över V:s bostadspolitik i huvudstaden.
När Deniz Butros (V) nu blir bostadsborgarråd i Stockholm presenteras det som en nystart. I själva verket är det ännu en i raden av misslyckade företrädare för en politik som havererat totalt. Hennes ord om att ”Stockholm ska vara en stad för alla” är samma tomma slagord som hennes partikamrater upprepat i årtionden – samtidigt som bostadskön växer, hyrorna skenar och unga tvingas ge upp drömmen om en egen bostad.
Det här är inte bara inkompetens. Det är en grundläggande systemkollaps som visar varför Vänsterpartiet aldrig kan leverera. Hela deras ideologi bygger på marxismen – en teori som i praktiken alltid slutat i katastrof. Från Sovjet till DDR, från Kuba till Venezuela: resultatet har blivit brist, förfall och ofrihet. Att Vänsterpartiet fortfarande bygger sin politik på dessa idéer visar hur djupt fel partiets fundament är.
Och glöm inte historien. Under kalla kriget var Vänsterpartiet Moskvas lojala röst i Sverige. Det är väl belagt att flera V-politiker hade nära band till östblocket, och vissa agerade i praktiken som informatörer åt en främmande makt. Det är en skamfläck som aldrig tvättats bort – och som gör att partiet än i dag måste betraktas med misstro.
Att låta Deniz Butros, ännu en förvaltare av denna ruttna tradition, kliva fram som bostadsborgarråd är inget framsteg. Det är ett steg bakåt, rakt in i samma politiska återvändsgränd som Vänsterpartiet alltid kört fast i. Butros är inte lösningen – hon är själva symbolen för ett parti som gång på gång misslyckas, både i idé och i handling.
Stockholm förtjänar bättre än DDR-retorik i pressmeddelanden och en politik som leder till fler kölappar, fler löften och fler svek. Vänsterpartiet har haft sin chans, gång på gång. Resultatet är entydigt: de har misslyckats totalt – och kommer aldrig lyckas.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet vill göra Stockholm till ett experiment i centralstyrning. Med Alexandra Mattsson i spetsen satsar partiet på att stoppa privata förskolor och ersätta dem med kommunalt monopol – en politik som hotar både valfrihet och kvalitet, och som riskerar att bana väg för korruption och ineffektivitet.
Vänsterpartiets vision är hur en förskola ska se ut när den drivs i Stockholms stads regi. På förskolan Gulag kan ingen höra ditt barn skrika.
Vänsterpartiet vill ta bort valfriheten i förskolan
Vänsterpartiets nya gruppledare i Stockholm, Alexandra Mattsson, driver en politik som syftar till att stoppa privata förskolor och införa kommunalt monopol. Resultatet blir mindre valfrihet för föräldrar, ökade kostnader och större risk för korruption.
Ideologin framför barnens bästa
Mattsson framhåller som sin största ”framgång” att hon efter valet 2022 var med och skapade en helt ny förvaltning och nämnd för förskolan. I praktiken betyder det mer byråkrati och mer makt till politikerna, samtidigt som barns och föräldrars behov får stå tillbaka för vänsterideologiska experiment.
Mer makt till stadshuset – mindre till föräldrarna
Som förskoleborgarråd fortsätter hon kampen mot privata alternativ. Hon vill stoppa vinster i välfärden och öka kommunens egen regi, inte bara i förskolan utan också inom äldreomsorgen och bostadsmarknaden. Detta innebär ett samhälle där politikerna bestämmer och där familjerna förlorar sina möjligheter att själva välja.
Ett parti med mörk historia
Vänsterpartiet bär på en ideologisk arvslinje som är starkt förknippad med regimer som orsakat massförtryck och miljontals döda. Ändå vill Mattsson återinföra mer centralstyrning – en väg som historien redan visat leder till stagnation och missbruk av makt.
Skandaler visar på riskerna
Alexandra Mattsson tar över efter Clara Lindblom, som avgick i september efter att en misstänkt utpressningsaffär kring ett kommunalt toppjobb avslöjats. Händelsen är en påminnelse om hur snabbt politisk maktkoncentration i stadshuset kan öppna dörren för skandaler och korruption.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.
1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.
Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.
Nazismens kusin
1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.
Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.
Sovjetpengar och svensk förräderi
Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.
På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.
Hitler och kommunisterna
1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.
1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.
När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.
Efterkrigstiden och järnridån
1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.
1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.
I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.
1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.
Kalla kriget – förrädarna i Sverige
På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.
Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.
1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.
1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.
1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.
Murens fall – men inte smutsens
1989 föll muren. DDR förenades med friheten.
1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.
2020-talet – samma gamla hot
På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.
I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.
De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.
Hatet lever vidare
Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.
En framtida fara
2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.
Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .
Att Vänsterpartiet har ett hat mot det svenska folket är väldokumenterat. På 1930-talet hamnade många svenskar från Kiruna i Gulag, där de blev avrättade – tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
En man i 45-årsåldern sköts ihjäl vid tunnelbanan i Hagsätra på lördagskvällen. Gärningsmannen flydde på en elsparkcykel och polisen misstänker att dådet är kopplat till den pågående våldsvågen i den undre världen.
En man i 45-årsåldern har avlidit efter en skottlossning i Hagsätra på lördagskvällen. Polisen utreder händelsen som mord och mycket pekar på att det rör sig om en uppgörelse inom den kriminella miljön.
Skottlossning nära centrum
Strax före klockan 19 larmades polisen om en skadad man vid Hagsätra tunnelbanestation. Vittnen berättar att en maskerad person, klädd i mörka kläder, snabbt flydde från platsen på en elsparkcykel.
Den skjutne mannen fördes med ambulanshelikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Vid 21.30-tiden bekräftade polisen att han avlidit. Hans anhöriga har underrättats.
Vittnesmål och filmer
En boende i området uppger att helikoptern flög lågt över husen och sedan mot Huddinge sjukhus. Ett filmklipp som cirkulerar uppges också visa gärningsmannen på flykt i samband med skjutningen.
Omfattande insats
Polisen spärrade under kvällen av brottsplatsen i centrala Hagsätra. Flera patruller och kriminaltekniker finns på plats för att samla in bevis. En förundersökning om mord har inletts, men i nuläget är ingen gripen.
Del av våldsvåg
Skjutningen bedöms ha koppling till de pågående konflikterna i Stockholms undre värld. Under de senaste åren har gängrelaterade uppgörelser resulterat i ett stort antal dödsskjutningar och andra grova våldsbrott i regionen.
Den rödgröna kakistokrat röran misslyckas ingen
Trots polis på gatorna, nya lagar och löften i varje val fortsätter kulorna vina genom Stockholms förorter. Politikerna i stadshuset pratar om fler socionomer, fler projekt och fler ”stödinsatser” – men verkligheten är en annan: människor skjuts ihjäl, månad efter månad. Samtidigt pumpas miljard efter miljard in i miljonprogrammen, utan resultat. Misslyckandet är uppenbart, men de ansvariga vägrar erkänna det. Medan gängen styr kvarteren, famlar beslutsfattarna i mörkret.
Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.
När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.
– Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.
Vänstern i motattack
Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:
– Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.
”Returnera dem”
På Flashback är tonen rå och oförsonlig. – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.
LO-arbetare: ”Inte rättvist”
Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:
– Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.
”Stäng socialbyrån Sverige”
I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:
– Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.
Gatans röst
På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.
– Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.
– Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.
– Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.
-Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.
Analys: En spricka i Sverige
Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.
När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.
Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.
Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.
Dubbla måttstockar
Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.
Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.
Elever nekas politisk information
Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.
I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.
Vem avgör vad som är skadligt?
Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?
Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.
Ett hot mot demokratin
Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.
Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.
Efter tre decennier av upphandlad trafik planerar SL att köra bussar i egen regi från 2029. Beslutet drivs av Vänsterpartiet och kräver hundramiljoners investeringar – samtidigt som risken för dyrare drift och sämre flexibilitet väcker farhågor om att ideologi går före resenärernas behov.
Vänsterpartiets framtidsvision: så här ser SL-bussarna som kör i regionen egna regi ut 2029. Och med ministerposter 2026 kan vi nog räkna med en svensk version av Stasi på köpet.
Efter tre decennier av privat drift ska SL åter börja köra bussar i egen regi. Från sommaren 2029 planerar regionen att ta över 30 linjer och runt hundra bussar i Upplands Väsby och Sigtuna – ett område som i dag sköts av Transdev.
Bakom beslutet står Vänsterpartiet, som i åratal drivit kravet på att återföra kollektivtrafiken till politisk styrning. Regionrådet Anna Sehlin (V) beskriver det som en historisk seger och hoppas att fler avtal följer efter.
Men priset blir högt. SL måste investera 200 miljoner i ett nytt IT-system, samtidigt som tidigare utredningar visat att drift i egen regi riskerar bli upp till 30 procent dyrare. För resenärerna väntar inte fler avgångar eller billigare biljetter – bara nya kostnader gömda i skatteuttaget.
Socialism i praktiken
Att just Vänsterpartiet applåderar detta är ingen överraskning. Partiet, som under lång tid öppet stödde Sovjetunionen, har aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna. Vänsterpartiet bidrog till att tusentals svenskar från Kiruna skickades för att gasas ihjäl i det marxistiska Sovjet.
Idén om att staten alltid vet bäst genomsyrar fortfarande deras politik.
När kollektivtrafiken börjar hacka, bussar inte går i tid och biljettpriserna stiger – då kan man slänga en tanke åt Vänsterpartiet. Historien visar gång på gång att socialism inte levererar fungerande samhällsservice, allra minst effektiv kollektivtrafik.
Oppositionen varnar
Moderaterna kallar beslutet ett dyrt experiment. Oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) säger: – Vi kommer att riva upp det här så fort vi får chansen. Ambulanskaoset är inget vi vill se i kollektivtrafiken.
Frågan är alltså om Stockholm återigen gör sig beroende av politiska prestigeprojekt. Istället för fungerande trafik riskerar skattebetalarna att få finansiera Vänsterpartiets nostalgiska dröm om planekonomi – och resenärerna står kvar på hållplatsen, väntandes på en buss som aldrig kommer.
Fakta: Kollektivtrafik under kommunistiska regimer
Kuba
Bussar och tåg är ofta överfulla, gamla och i dåligt skick.
Reservdelar saknas och köerna kan vara timslånga.
Många tvingas lifta eftersom kollektivtrafiken inte räcker till.
Nordkorea
Tågen är mycket långsamma och körs på bristfälliga spår.
Elavbrott gör att trafiken i Pyongyang kan stå still i timmar.
Vanliga medborgare har ofta inte råd med biljetter.
Östtyskland (före murens fall)
Starkt subventionerad men drabbad av förseningar och underhållsbrist.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.
Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.
Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.
Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.
Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.
Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.
Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?
Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.
Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.
Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.
Stockholms bostadspolitik tar nu allt tydligare drag av en socialistisk experimentverkstad. Efter att bostads- och fastighetsborgarrådet Clara Lindblom (V) tvingats avgå i skandal, lämnar hon efter sig ett arv som riskerar att kosta stockholmarna miljarder – och som påminner oroväckande mycket om gamla kommuniststaters ekonomiska haverier.
Om utvecklingen fortsätter som under V:s styre kommer det snart att krävas en ny ’Checkpoint Charlie’ vid Järvafältet, för att skydda vanliga hederliga svenskar från att ännu en gång tvingas betala priset för Vänsterns havererade socialistiska experiment.
Familjebostäder ska köpa tillbaka 1 200 hyresrätter och 4 800 kvadratmeter lokalyta i Hjulsta centrum från privata Einar Mattsson. Prislapp: 1,4 miljarder kronor.
Det är samma fastigheter som en gång redan ägdes av kommunen – men som såldes ut 2008. Nu köper man alltså tillbaka dem, till ett långt högre pris, med skattebetalarnas pengar.
– Jag blev fruktansvärt förbannad. Här miljardbelånar man stockholmarna utan att skapa en enda ny bostad. Det här är rent ideologiskt, säger oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner (M).
Mini-DDR i praktiken
Fjellners kritik slår an en djupare fråga: är detta början på ett kommunalt DDR i miniatyr? Ett system där staden tar över alltmer, skulderna skenar – och resultatet blir förfall istället för utveckling?
Historien ger mörka förvarningar:
DDR byggde bostäder i masskala men misslyckades kapitalt med underhållet. Förfallet blev symbolen för planekonomins misslyckande.
Sovjetunionen fyllde städer med gråa betongblock – men kunde aldrig ge invånarna det värde som utlovats.
Venezuela försökte nationalisera bostadsmarknaden och lovade folkets väl. Resultatet blev hyperinflation och kollaps.
Nu gör Stockholm samma sak i mindre skala. Ett mini-DDR i Hjulsta. Ett Venezuela i miniatyr – med stockholmarna som ofrivilliga finansiärer.
Skulden växer – och någon ska betala
Stockholm har redan rekordhöga skulder. Stadens egen prognos visar att skuldnivån spränger 100-miljardersgränsen år 2026, med 3 miljarder i årliga räntekostnader. Och varje ny ”ideologisk affär” spär på problemet.
– Vi lånar över en miljon i timmen. Ingen kommun i Sveriges historia har haft så här stora skulder, säger Fjellner.
Hyresgästerna hoppas på mirakel
I Hjulsta finns ändå förväntningar. Hyresgäster som Miriam Ali hoppas på upprustning. Men hoppet riskerar att bli kortlivat. För vad brukar hända när kommunen tar över? Kostnaderna stiger, men löftena om bättre standard infrias sällan. .
När hyrorna närmar sig 10 000 kronor i månaden är risken överhängande att det i slutändan är hyresgästerna själva som får betala notan för politikernas ”visioner”.
Stockholms allmännytta har sedan länge ett ökänt rykte om sig – att uppträda mer som slumvärdar än som samhällsägda bostadsbolag. Strategin är densamma gång på gång: först eftersatt underhåll, därefter dyra lyxrenoveringar, och slutligen hyreshöjningar som pressar ur hyresgästerna varje sista krona i vinstmaximering.
Symbolpolitik som liknar en varning
För oppositionen är slutsatsen tydlig: detta är en symbolaffär – en affär som doftar mer ideologi än verklighet, mer politiskt projekt än praktisk bostadspolitik.
– Att i dagens skuldkris köpa en stadsdel för 1,4 miljarder utan att skapa en enda ny bostad, det är obegripligt och oförsvarligt, säger Fjellner.
När politiken förvandlas till ett laboratorium för vänsterideologi står stockholmarna med räkningen. Och frågan ekar: hur långt måste experimentet gå innan stadens ekonomi påminner om DDR:s fallfärdiga höghus eller Venezuelas ruinerade förorter?
Bättre med säkningar av kommunalskatten
Skillnaderna i kommunalskatt blir extra tydliga när man jämför Stockholm med kommuner i dess närhet. Bara några mil bort, i Österåker, kan en familj med en sammanlagd årsinkomst på 700 000 kronor behålla drygt 11 000 kronor mer i plånboken varje år än en familj i huvudstaden. Det handlar alltså om rena pengar på kontot – en skillnad som motsvarar flera matkassar i månaden, eller en hel sommarsemester för en barnfamilj.
Se tabell nedan
Kommun
Total kommunalskatt 2025*
Befolkning (2024)
Skatt vid 700 000 kr/år
Skillnad mot Stockholm
Stockholm
30,60 %
995 574
214 200 kr
—
Österåker
28,98 %
49 787
202 860 kr
–11 340 kr
Vellinge
29,68 %
37 816
207 760 kr
–6 440 kr
Kävlinge
29,69 %
ca 32 000
207 830 kr
–6 370 kr
Lidingö
29,72 %
ca 50 000
208 040 kr
–6 160 kr
*Totalskatt = kommunalskatt + regionskatt. Beräkningar av skatten baseras på en hushållsinkomst om 700 000 kr/år utan jobbskatteavdrag/grundavdrag m.m. för att endast illustrera kommunala procentsatsernas effekt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.
När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.
Clara Lindbloms mejlhot
Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.
Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.
Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.
Med vänlig hälsning, Clara Lindblom
Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.
I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.
Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.
Werner och DDR – ett beroendeförhållande
Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.
I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.
Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli. Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.
[underskrift] Dr. Kiesewetter Ambassadör
Distribution:
Kamrat Holdt
Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.
Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.
Samma mönster – då som nu
När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.
Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.
Demokratins fråga
Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:
Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?
Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
När Vänsterpartiet vill stoppa ”smyghöjningar” genom att tvinga butikerna att redovisa matpriser från ett visst datum väcks frågan: är detta verkligen konsumentskydd – eller bara planekonomi i ny förpackning? Med hot om böter, näringsförbud och en symbolisk momssänkning som knappt märks i plånboken riskerar förslaget att göra handlare till syndabockar för globala prissvängningar – samtidigt som kommunalskatten skenar.
Så tillagar du en vänsterpartistisk planekonomisk hamburgare: ta två brödkuponger och en köttkupong emellan.
Vänsterpartiet vill införa statlig priskontroll på livsmedel. Enligt partiets förslag ska alla butiker tvingas redovisa vad varorna kostade den 4 september, dagen då regeringen aviserade sin plan om en tillfällig momssänkning på mat. Syftet, enligt Nooshi Dadgostar, är att hindra ”smyghöjningar” och garantera att konsumenterna märker av reformen.
Men detta är inte skydd för konsumenterna – det är planekonomi i modern kostym. Staten ska sätta referensdatum för priser, hota butiksägare med böter och till och med näringsförbud om de inte följer reglerna. Det är en modell som för tankarna till järnridån, där centralstyrda priser ledde till tomma hyllor och svält.
Och själva momssänkningen? Att tillfälligt sänka livsmedelsskatten med sex procentenheter är en piss i Östersjön. Vinsten för hushållen blir marginell, särskilt när Stockholms stad redan har höjt kommunalskatten två gånger undwp-admin/post.php?post=2492&action=editer den rödgröna kakistokratins styre. De skattehöjningarna slår mångdubbelt hårdare än vad en kosmetisk momssänkning kan lindra.
Men värre är logiken bakom förslaget. Vad händer om världens oljepriser stiger? Transportkostnaderna rusar och därmed butikernas inköpspriser. Ska en lokal handlare i Hälsingland eller på Gotland då straffas med böter för att bröd, mjölk eller kött blir dyrare att leverera? Vänsterpartiets modell gör butiksägaren till syndabock för globala marknadsrörelser – något han eller hon inte kan påverka.
Om partiet verkligen brydde sig om ”svaga grupper” skulle fokus ligga på riktiga lättnader – sänkt kommunalskatt eller minskade pålagor på arbete och boende. I stället föreslår man mer byråkrati, fler hot och en politik som för tankarna till en tid Europa redan har prövat och övergett.
Resultatet blir inte billigare mat. Resultatet blir dyrare företagande, hämmad konkurrens och en stat som återigen tror att den kan trolla bort verkligheten med regleringsiver.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Stockholms stad är på väg att kasta miljarder på att köpa tillbaka slitna miljonprogramshus i Hjulsta. Vänsterpartiet hyllar affären som en seger för allmännyttan – men i praktiken riskerar hyresgästerna att fastna hos en kommunal slumvärd och skattebetalarna att få stå för en miljardnota.
Bilden visar Vänsterpartiets vision av en förskola i Järva – en DDR-modell där kommunen driver verksamheten ineffektivt och utan ansvar. Det är samma ideologi som i historien kostat mänskligheten omkring 100 miljoner liv. VPK stod lojalt vid Sovjetunionens sida, och på 1930-talet skickades tusentals svenskar från Kiruna rakt in i Stalins gulag, där många gasades ihjäl. När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” stadsdelar är det samma gamla kollektivistiska tänkande som återkommer – med skattebetalarnas pengar som insats.
Vänsterpartiet gör Stockholm till en sovjetisk bostadsmarknad
Stockholms stad är på väg att kasta bort miljarder i ett ideologiskt vansinne. Familjebostäder, ett kommunalt bostadsbolag som redan agerar som en slumvärd, ska köpa tillbaka 1 200 slitna lägenheter och Hjulsta centrum från Einar Mattsson. Prislappen? 1,4 miljarder kronor – och då är inte ens de gigantiska renoveringskostnaderna inräknade.
Slumvärdar i kommunens regi
Allmännyttan i Stockholm fungerar inte som någon trygghet för hyresgästerna. Tvärtom. Hyresgäster berättar om eftersatt underhåll, fuktiga källare, trasiga hissar och tvättstugor som aldrig fixas. Ändå tar bolagen ut hyror som närmast kan beskrivas som ocker. Att kalla detta för ”trygga boenden” är ett hån mot alla som tvingas bo kvar i misären.
Ideologi framför verklighet
Bostadsborgarrådet Clara Lindblom (V) hyllar affären och säger att ”Hjulsta tas tillbaka till det offentliga”. Retoriken känns igen från Vänsterpartiets smutsiga historia, då partiet stod på Stalins sida och försvarade diktatur och förstatligande av hela samhällen.
Att i dagens Stockholm tala om ”återtagande” av hela stadsdelar är inget annat än en sovjetisk logik: staten vet bäst, individen ska rätta sig in i ledet och skattebetalarna får stå för notan.
Miljardhål som väntar
De aktuella fastigheterna är miljonprogramsbyggen från 60- och 70-talet, med enorma renoveringsbehov. Stambyten, fasader och energieffektivisering kostar inte miljoner – de kostar miljarder. När verkligheten kommer ikapp kan slutnotan bli ett svart hål i Stockholms ekonomi, betalt av vanliga löntagare.
Fel väg för Järva
Järvaområdet domineras redan av kommunala hyresrätter. Det som behövs är fler bostadsrätter, radhus och ägarformer som skapar ansvarstagande och långsiktig stabilitet. Men Vänsterpartiet vill hellre driva igenom ett ideologiskt prestigeprojekt som förvandlar skattebetalarnas pengar till en politisk lekstuga.
Slutsats: Vänsterpartiet har inte släppt sin gamla förstatligande-mentalitet. När Clara Lindblom talar om att ”köpa tillbaka Hjulsta” ekar det av Stalins logik: ta från det privata, gör det till statens – oavsett kostnaden för folket. Resultatet blir högre hyror, missnöjda hyresgäster och en kommunal bostadsmarknad som mer liknar Sovjet än en modern huvudstad.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiets motstånd mot Östlig förbindelse har satt hela tunnelbaneutbyggnaden i gungning. Fyra miljarder kronor saknas – och utan en ny uppgörelse riskerar bygget att tvärstanna vid årsskiftet.
Miljömuppar är inte som du och jag. I början av 80-talet ville dessa knäppskallar avveckla kärnkraften. Sverige hade blivit ett u-land. Nu klarar knäppskallarna inte ens av att bygga tunnelbana.
Stockholms tunnelbana hotas nu av totalstopp. Fyra miljarder kronor saknas – och orsaken är Miljöpartiet.
Regeringen var redo att stå för en stor del av kostnaden. Men Region Stockholm och Stockholms stad, styrda av Miljöpartiet, vägrade skriva under regeringens villkor: att inte motarbeta Östlig förbindelse.
Därmed sprack uppgörelsen i sista stund. Staten drog tillbaka pennan, och bygget står utan pengar.
”Tiden rinner ut. Regionen har försatt sig i en rävsax”, säger Kristoffer Tamsons (M).
Konsekvensen är att arbetet kan tvingas stoppas redan vid årsskiftet. Bara i Barkarby väntar merkostnader på över en och en halv miljard om bygget avbryts.
Miljöpartiets nej till Östlig förbindelse har länge blockerat väg- och tunnelplaner. Nu slår det tillbaka. Partiets linje hotar inte bara motorvägen, utan också tunnelbanan till Nacka, Arenastaden och Barkarby – samt Spårväg syd till Huddinge.
Ett nej som blivit dyrt – och kan kosta Stockholms kollektivtrafik miljarder.
Faktaruta: Om Sverige sagt nej till kärnkraft i början av 1980-talet
Elmix & kapacitet
Bortfall av ~40–50 % av den planerade/byggda elproduktionen under 80–90-talet hade behövt ersättas.
Vattenkraften var redan nära fullt utnyttjad → begränsat expansionsutrymme.
Ersättning sannolikt via kol/olja/torv & import + effektiviseringar och viss tidig vindkraft.
Utsläpp & miljö
Väsentligt högre CO₂-utsläpp från el- och fjärrvärmesektorn under 1980–2000.
Mer SO₂/NOₓ → sämre luftkvalitet och större bidrag till försurning.
Mindre kärnavfall, men större bränsleimport & gruvavtryck globalt.
Priser & konkurrenskraft
Högre och mer volatila elpriser, särskilt vintertid.
Tryck på elintensiv industri (stål, kemi, massa/papper) → risk för utflyttning/investeringsstopp.
Större fokus på energieffektivisering i hushåll och industri tidigare.
Försörjningstrygghet
Högre importberoende (kol/gas/el) och exponerad för internationella kriser.
Svårare effektbalans i södra Sverige utan planerbar kärnkraft.
Behov av snabbare nätutbyggnad och fler reservkraftverk.
Teknik & investeringar
Tidigare storskaliga satsningar på vind, bio-CHP och lagring (dock dyrare teknik på 80-talet).
Högre samhällskostnad för subventioner/stödprogram i flera decennier.
Snabbare omställning av fjärrvärme bort från olja → mer biobränsle/avfall.
Policy & samhälle
Tydligare energibesparing i byggnormer och apparatstandarder tidigare.
Svårare klimatmål före 2000-talet p.g.a. fossil el.
Mindre export av billig, planerbar el → svagare Nordeuropeisk elmarknadsposition.
Antaganden: Kärnkraftens historiska andel av svensk elproduktion når ~45–50 % från sent 1980-tal/1990-tal.
Vind/sol var omogna och dyra på 80-talet; vattenkraft har begränsad expansion.
Slutsatserna är uppskattningar och visar troliga riktningar (±) snarare än exakta tal.
Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.
Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.
Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.
Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.
Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.
Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.
Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Efter att ha spridit antisemitiska konspirationsteorier på sociala medier – av samma slag som en gång banade väg för Förintelsen – fick V-politikern Ali Hadrous sparken från sitt lärarjobb i Landskrona. Nu stämmer han kommunen och kräver både sin tjänst tillbaka och skadestånd.
Tidigare V-politikern Ali Hadrous har stämt Landskrona kommun sedan han i januari 2025 avskedats från sitt lärarjobb. Skälet var att han spridit grovt antisemitiska konspirationsteorier på Facebook, där han hävdat att ”judar” eller en ”judisk-sionistisk lobby” styr medier och länder. När han konfronterades av journalister svarade han med att de ”tjänar den globala sionismen”.
Förintelsen som historisk bakgrund
Att en lärare, med ansvar för unga människors kunskap och värderingar, sprider hatpropaganda av samma typ som låg till grund för Förintelsen, väcker starka frågor om lämplighet. Trots detta menar Hadrous att hans inlägg inte påverkat hans arbete och kräver att avskedet ogiltigförklaras.
Juridisk strid om avskedet
Hans advokat, Mattias af Malmborg från LO-TCO, hävdar att kommunen agerat fel och att inläggen inte räcker för avsked. Men kommunledningen framhåller att beslutet fattades efter juridisk rådgivning och att Hadrous agerande ansågs oförenligt med hans lärarroll.
Förtroende och ansvar som lärare
Att sprida antisemitiska konspirationsteorier i dagens Sverige, åtta decennier efter Förintelsen, anses av många direkt oförenligt med det förtroende och ansvar en lärare förväntas bära.
Fakta: Marxism och antisemitism genom historien
Karl Marx (1844): I essän Zur Judenfrage blandas kapitalismkritik med antijudiska stereotyper, där judar kopplas till ”penningens religion”.
Sovjetunionen: Officiellt mot antisemitism men återkommande kampanjer mot judiska intellektuella; retorik om ”judisk-sionistisk konspiration” användes politiskt.
Östeuropa under kommunismen: Liknande dubbelhet – formell fördömelse men praktiskt utnyttjande av antisionistisk propaganda som ofta slog mot judar.
Nutida vänsterrörelser: Vissa grupper har låtit ”antisionism” glida över i klassiska antisemitiska konspirationsteorier.
Sammanfattning: Historiskt har delar av marxistiskt präglade rörelser och regimer hyst eller utnyttjat antisemitiska föreställningar, med negativa följder för judiska minoriteter.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.
Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.
140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna
Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.
När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.
Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.
Kostar 140 miljoner extra – varje år Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.
Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.
Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt” Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat. – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).
Hon vill att SL själva kör bussarna.
DDR-modellen – ett varnande exempel Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.
I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.
Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.
Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte” Även Nobina håller med om att systemet är trasigt. – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.
MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen. – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.
Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.
Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.
Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.
Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik
4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia
Kopplingar till Sovjetunionen och DDR
Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
Kirunasvenskarna
Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
Baltutlämningen 1945–46
Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.
Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.
Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.
Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.
Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.
För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.
I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.
Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.
Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.
Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.
Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.
Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.
Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.
Sverigedemokraterna passerar Moderaterna i Verians augustimätning och blir näst största parti. Bland manliga väljare är de nu i nivå med Socialdemokraterna. För Liberalerna syns däremot inget tydligt uppsving trots att Simona Mohamsson tog över som partiledare före sommaren.
Sommaren har präglats av nyheter om kriget i Gaza, uppgifter om utrikesminister Johan Forssells son i högerextrema kretsar och omfattande skogsbränder i Europa. Trots detta är väljaropinionen i stort oförändrad jämfört med i juni.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda förändringar. Under semestermånaderna brukar politiken hamna i bakgrunden, men både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan i vintras, säger Verians opinionschef Per Söderpalm.
SD noteras drygt två procentenheter högre än M – den största skillnaden på ett och ett halvt år, även om den inte är statistiskt säker. För Sverigedemokraterna är detta den högsta siffran i en Verianmätning sedan februari.
Miljöpartiet får 6,3 procent, den starkaste noteringen sedan hösten 2024. Även om ökningen inte är statistiskt säkerställd pekar Söderpalm på att sommarens hetta och skogsbränder kan ha stärkt klimatfrågans aktualitet, vilket gynnat partiet.
Liberalerna ökar marginellt, med 0,4 procentenheter, men ligger fortsatt under riksdagsspärren. Någon tydlig ”Mohamsson-effekt” märks alltså inte.
– Vi måste upp över fyra procent för att på allvar visa att vi är ett parti att räkna med. Det tar tid att bygga förtroende efter år av otydlighet, säger Simona Mohamsson.
Skillnaden mellan regeringens partier och oppositionen är nu 7,5 procentenheter – något mindre än tidigare under året, då oppositionen ofta haft ett övertag på omkring tio procentenheter.
Väljarstöd augusti 2025
Parti
Andel (%)
Förändring sedan juni
V
7,0
-0,6
S
33,9
-0,8
MP
6,3
+1,2
C
5,4
-0,3
L
2,8
+0,4
KD
3,5
-0,2
M
18,3
-0,3
SD
20,5
+1,2
Övriga
2,3
-0,4
Blockbalansen
Block
Partier
Summa (%)
Oppositionen
S, V, MP, C
52,6
Regeringsunderlag (Tidö)
M, KD, SD, L
45,1
Skillnad
7,5
📌 Fakta: Marxism och brott mot mänskligheten
Översiktlig sammanfattning
Ideologi
Marxismen är en politisk och ekonomisk teori utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Den har legat till grund för kommunistiska stater under 1900- och 2000-talet.
Historiska följder
Massmord och politiska utrensningar (t.ex. Stalins terror i Sovjetunionen, Maos ”Stora språnget” i Kina).
Hungersnöder orsakade av tvångskollektivisering och misslyckade ekonomiska reformer.
Fängslanden, förföljelser och deportationer av oliktänkande, religiösa och etniska minoriteter.
Begränsning av mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
Exempel på omfattning (forskningsuppskattningar)
Sovjetunionen (1917–1991): 15–20 miljoner döda.
Kina (1949–1976, Mao Zedong): 40–60 miljoner döda.
Kambodja (1975–1979, Röda khmererna): ca 1,7 miljoner döda.
Nordkorea (1948–idag): hundratusentals till miljoner döda, särskilt vid hungersnöden på 1990-talet.
Samlad bedömning
Totalt har marxistiskt inspirerade regimer beräknats orsaka över 100 miljoner dödsfall under 1900-talet.
Källa:The Black Book of Communism (1997).
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Många V-politiker agerar som renodlade femtekolonnare och visar öppet sitt stöd för banditstater som Ryssland och Palestina. Deras mål tycks vara att undergräva Europa inifrån genom att driva på extrema migrationsströmmar som oundvikligen leder till ökad kriminalitet, social oro och otrygghet. Detta är inget misstag – det är en medveten och cynisk strategi från moderna bolsjeviker som vill splittra och försvaga vår civilisation.
Putin och Haftar misstänks planera ny migrantkris
Det har kommit uppgifter om att Vladimir Putin kan ha inlett ett samarbete med den libyske milisledaren Khalifa Haftar för att sätta press på EU genom att skapa en ny migrantkris.
Oroande flygmönster mellan Libyen och Belarus
Enligt Europeiska kommissionen har flygtrafiken mellan Benghazi i östra Libyen och Minsk i Belarus ökat markant under de senaste månaderna. Detta mönster väcker misstankar om att resorna kan vara en del av en planerad operation för att öka antalet människor som försöker ta sig in i EU utan tillstånd.
Likheter med krisen 2021
Liknande händelser inträffade sommaren 2021, då tusentals migranter flögs till Minsk och sedan hjälptes av den belarusiska regimen att ta sig till provisoriska läger vid gränserna mot Polen, Litauen och Lettland. Där fick de instruktioner om hur de kunde korsa gränsen obemärkt. Analytiker menar att detta då skedde i samordning med Kreml för att avleda uppmärksamheten från de ryska styrkor som förberedde invasionen av Ukraina.
Hybridattacker som strategi
Sedan kriget i Ukraina inleddes har Ryssland genomfört flera så kallade hybridattacker mot EU- och Nato-länder som stöder Ukraina. Att använda migration som politiskt påtryckningsmedel är en del av den strategin, menar EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner. Han varnar för att Rysslands växande inflytande i Libyen kan användas för att öppna en ny front mot Europa.
Ryskt militärt stöd till Haftar
Tecken på detta är redan synliga. Haftar har nyligen visat upp ryska pansarfordon och luftvärnssystem vid en militärparad, och han kontrollerar ett nätverk av människosmugglare som verkar från Libyen – en av de viktigaste rutterna för migration över Medelhavet.
Belarus fortsatt en migrationshotspot
Frontex, EU:s gränsbevakningsbyrå, pekar på Belarus som en av de största utmaningarna när det gäller att stoppa illegal migration under 2025. Oppositionella i exil, som Sviatlana Tsikhanouskaja, anklagar Lukasjenko för att utnyttja migranter som ett politiskt verktyg för att sätta press på EU och samtidigt dra ekonomisk nytta av situationen.
Faktaruta: Vänsterpartiets migrations- och integrationspolitik – en realtisk granskning
Översikt med realistiska kommentarer kring inriktning och konsekvenser.
Tema
Realism och observationer
Generös flyktingpolitik
Förespråkar permanenta uppehållstillstånd och mer öppna gränser. Realister varnar för ökad belastning på välfärden och omöjliga integrationsutmaningar.
Familjeåterförening
Vill underlätta och utöka återförening. Realister menar att volymerna riskerar överstiga kommunernas mottagningskapacitet.
Välfärdsfokus
Vill bygga ut välfärden för att möta nyanländas behov. Realiter: Tränger undan resurser för andra samhällsgrupper och skapa prioriteringskonflikter.
Motstånd mot stramare lagar
Säger nej till skärpta regler och vill återgå till mer en extremt generös linje. Realister menar att det ökar trycket på asylsystemet och skapar incitament för fler att söka sig till Sverige.
Syn på EU-politiken
Motsätter sig EU:s mer restriktiva migrationslinje. Realister beskriver hållningen som idealistisk och otillräcklig i mötet med praktiska gräns- och kapacitetsproblem.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.
Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.
PUT till vem som helst
I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.
Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen
Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.
Svenskarna betalar – med tryggheten
Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.
Vi har redan burit världen på våra axlar
Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.
Politikens största landsförräderi
De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.
Att annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld kan göra att grovt sinnesslöa element drabbas av sinnesrörelse. Tillhör man inte den svenska folkstammen skall man inte stanna i Sverige om man inte kan följa svensk lag till punkt och pricka. Dags att göra Sverige trygg ingen.
1. Huvudfrågan
“Tycker du att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall?”
Grupp
Ja
Nej
Vet ej / ej svar*
Hela befolkningen
83 %
7 %
≈ 10 %
Utrikes födda
—
11 %
—
* Undersökningen redovisar inte exakt “Vet ej” för alla undergrupper, men differensen till 100 % ger en ungefärlig nivå.
2. När anser man att återkallelse är befogad?
Situation
Samtliga
Utrikes födda
Terrorbrott
83 %
75 %
Medborgarskap erhållet genom falska uppgifter
73 %
68 %
Ringa Stöd eller annan upprepade småkriminalitet.
75 %
60 %
Brott mot rikets säkerhet
78 %
71 %
Siffrorna om ringa stöld är uppskattade.
3. Stödet uppdelat på partisympati
(“Ja, absolut” + “Ja, kanske”)
Partigrupp
Stöd (%)
Motstånd (%)
Sverigedemokrater (SD)
99 %
1 %
Regeringspartier (M, L, KD)
97 %
3 %
Opposition (S, V, MP, C)
71 %
25 %
4. Oro för felaktig återkallelse
Grupp
Mycket / Ganska oroliga
Hela befolkningen
21 %
Utrikes födda
31 %
Arabisktalande (goda/begränsade språkkunskaper)
44 %
Oppositionens väljare
38 %
Regeringspartiernas väljare
8 %
SD‑sympatisörer
2 %
5. Politiskt läge och tidsplan
Grundlagsändring krävs – två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan.
Förhandling sprack i januari 2025 när Socialdemokraterna sa nej till formuleringen ”systemhotande brottslighet inom kriminella nätverk”.
Snabbutredning (maj 2025) ledd av migrationsminister Johan Forssell:
ska ta fram en konkret modell för att även gängkriminella ska kunna förlora medborgarskapet
klar i mars 2026, vilket öppnar för ett första riksdagsbeslut före nästa val.
Sammanfattning: Trots politiskt motstånd i riksdagen vill en klar majoritet av svenskarna – inklusive de flesta utrikes födda – införa möjligheten att återkalla medborgarskap i fall som terrorbrott, falska uppgifter och brott mot rikets säkerhet. Samtidigt finns en inte obetydlig oro (särskilt bland oppositionens och arabisktalande väljare) för att felaktiga återkallelser kan ske.
Marxismens mördarmaskiner ger väljarna bara en påse bajs som resultat när de får vara med och bestämma. Men att anfalla väderkvarnar är de bra på
Att Region Stockholm har valt att inte tillhandahålla en fullt fungerande digital vårdtjänst innebär inte att invånare där saknar rätt att söka vård i andra regioner där sådan vård erbjuds. Den digitala vård vi tillhandahåller via Region Sörmland har bättre tillgänglighet, ett bredare utbud och längre öppettider än motsvarande tjänster i Stockholm. När patienter söker vård hos oss betalar de patientavgift och får tydlig information om att vården ges i samarbete med en annan region.
Samma parti som skickade Kirunas svenskar i döden hos sin kamrat Stalin i Sovjet, som hjälpte sina kamrater i öst att skjuta ner ett civilt DC-3-plan på 50-talet, vars partimedlemmar sålde ut det svenska försvaret till Sovjet, och som haft spioner som Stig Bergling och Hilding Andersson – detta parti, som bygger på en ideologi som beräknas ha orsakat cirka 100 miljoner människors död – polisanmäler nu företag som erbjuder digital vård.
Att Vänsterpartiet består av personer med låg begåvning är allmänt känt; många av dem är terroristromantiker. I en tid då vi hade en fungerande säkerhetstjänst i Sverige såg man till att sådana farliga element inte kom i närheten av vapen – inte ens under brinnande världskrig. Istället fick de göra sin plikt i arbetskompanier för marxistiska bödlar.
Men nu får dessa femfemmor sitta i beslutande församlingar, och vanliga Svensson får smaka på marxismens ondska.
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit. En svensk tiger.
Snart kan marxismens bödlar ha ministerposter i en svensk regering. Har du åsikter som inte är godkända? Välkommen till Gulag 2.0 – Vänsterpartiets nya dödsläger.
När Vänsterpartiet nu siktar på ministerposter 2026, bör vi inte glömma deras ideologiska arv. Bakom de moderna kostymerna döljer sig en lära vars historiska fotspår leder till censur, angiveri – och arbetsläger.
Marxismens historia är fläckad av blod. Där den får makt följer tvång, förföljelse och tystade röster. Vi har sett det i Sovjetunionens Gulag,Östtyskland, i Maos Kina, i Castros Kuba – och i dagens Iran där revolutionen blev förtryck. När ideologin får fritt spelrum är det oliktänkande som får betala priset.
Vänsterpartiet må säga sig vara demokratiskt – men dess rötter, symboler och retorik har aldrig helt tagit avstånd från totalitarismens metoder. Det är inte konspirationsteori att påminna om historien. Det är nödvändigt vaksamhet.
Det börjar inte med taggtråd – det börjar med tyst konsensus, identitetspolitik och ”rätt tänkande”. Sedan kommer registren. Sedan lägren.
Gulag: Ett av 1900-talets mörkaste kapitel
I dagens samhälle pratar vi ofta om vikten av mänskliga rättigheter och rättvisa. Men för inte så länge sedan fanns ett system där miljontals människor fängslades, tvingades till slavliknande arbete och ofta dog – utan rättegång, utan skuld. Det systemet hette Gulag, och det var verklighet för miljontals sovjetmedborgare under 1900-talet.
Vad var Gulag?
Gulag var namnet på ett nätverk av arbetsläger som drevs av den sovjetiska staten. Namnet är en förkortning av ”Glavnoje upravlenije lagerej”, vilket betyder ”Huvudförvaltningen för lägren”. Det var en statlig myndighet som organiserade arbetsläger över hela Sovjetunionen, främst under Stalins diktatur.
Men Gulag var mer än bara fängelser. Det var ett verktyg för förtryck. Människor kunde fängslas för att ha skämtat om Stalin, för att ha varit ”fel” klass, tillhört en misstänkt folkgrupp eller bara för att de råkat vara på fel plats vid fel tid. Lägerns främsta syfte var tvångsarbete – att bygga Sovjet – men också att bryta ner individer och sprida skräck i samhället.
Gulag användes också för att driva fram Sovjets industrialisering. Fångar byggde järnvägar, gruvor, kraftverk, militära anläggningar och hela städer. Lägret Belomorkanalen byggdes på två år av cirka 100 000 fångar – tusentals dog under arbetet. Staten fick billig arbetskraft, men till ett enormt mänskligt pris.
Vem kunde hamna där?
Svaret är: nästan vem som helst. Under Stalins terrorvågor fanns inga säkra. Exempel på grupper som drabbades:
Politiska dissidenter och intellektuella
Jordbrukare som motsatte sig kollektivisering (”kulaker”)
Etniska minoriteter som krimtatarer, balter eller tjetjener
Soldater som överlevt tysk fångenskap (sågs som förrädare)
Vanliga kriminella – ofta blandade med politiska fångar
Kvinnor, barn och gamla – ingen gick säker
I vissa perioder tvingades lokala myndigheter arrestera ett visst antal personer bara för att nå kvoter. Osäkerheten och godtyckligheten var total. Under ”Stora terrorn” 1937–1938 greps över 1,5 miljoner personer. Många avrättades, andra skickades till läger.
Välkända läger: Solovki, Vorkuta och Kolyma
Gulag omfattade tusentals läger, men vissa blev särskilt ökända:
Solovki – beläget i ett gammalt kloster på öar i Vita havet. Det var ett av de första lägren och kallades ibland ”Gulags moder”. Här testades många metoder som senare användes i hela systemet.
Vorkuta – ett enormt kolgruvläger norr om polcirkeln. Här byggdes hela städer av fångar. Vintrarna var brutala och arbetsförhållandena livsfarliga.
Kolyma – kanske det mest fruktade lägret, långt i östra Sibirien. Här arbetade fångar i gruvor under extrem kyla. Dödligheten var enorm. Temperaturen kunde nå minus 50 grader.
Andra kända läger fanns i Norilsk, Magadan och Karaganda. Fångar skickades till arbetsprojekt över hela Sovjetunionens yta – från Baltikum till Sibirien.
Hur stort var det?
Siffrorna är svindlande:
Över 18 miljoner människor tros ha passerat genom Gulagsystemet mellan 1929 och 1953.
Som mest fanns mer än 2,5 miljoner fångar i lägren samtidigt (kring 1950).
Minst 1,2 till 1,7 miljoner dog i fångenskap – av kyla, svält, misshandel eller sjukdomar.
Under vissa år var dödligheten över 20 % i vissa läger – särskilt under andra världskriget, när matbrist och sjukdomar härjade.
Det totala antalet dödsfall kan vara högre, eftersom mycket av dokumentationen förstördes eller förblev hemligstämplad.
Arbetsvillkor och livet i lägren
Fångarna arbetade ofta 12–14 timmar per dag med fysisk kroppsarbete. Mat ransonerades efter arbetsinsats: den som inte klarade sin kvot fick mindre mat, vilket i sin tur gjorde det omöjligt att arbeta. Det blev en dödsspiral. Fångar dog av undernäring, skörbjugg, dysenteri och köld.
Lägren var ofta självförsörjande med egna domstolar, sjukhus, arbetsgrupper och bevakningssystem. Kriminella fångar (tjuvar, mördare) fick ofta mer makt än politiska fångar, eftersom de ansågs ”omskolningsbara”.
Vittnesmål som väckte världen
Under lång tid var Gulag ett tyst lidande, men flera överlevande vågade till slut berätta:
Aleksandr Solzjenitsyn skrev det banbrytande verket Gulagarkipelagen, som avslöjade systemets grymhet för en global publik. Han själv satt i fångenskap i åtta år.
Varlam Sjalamov skildrade den brutala vardagen i Kolyma i sina noveller. Han skrev att ”en människa inte överlever i Kolyma – den förändras till något annat”.
Evgenia Ginzburg, lärare och journalist, beskrev sin väg från häktet till Sibirien i memoarerna Within the Whirlwind.
Margarete Buber-Neumann, tysk kommunist, skickades från nazistiskt koncentrationsläger till sovjetiskt Gulag.
Deras berättelser är avgörande för att förstå Gulag – inte som en abstrakt historisk företeelse, utan som miljontals människors personliga tragedi.
Varför det fortfarande spelar roll
Att minnas Gulag handlar inte bara om historia. Det handlar om att förstå vad som kan hända i ett samhälle där staten har total kontroll, där yttrandefrihet inte finns och där människor kan försvinna över en natt. I dag arbetar organisationer som Memorial i Ryssland (när de tillåts) med att bevara minnet av Gulag och dess offer.
Flera museer i Ryssland, Polen och Baltikum samlar in vittnesmål, föremål och arkiv. Bland dem finns Gulag History Museum i Moskva, Perm-36 (ett bevarat läger), och flera digitala projekt som dokumenterar individers öden.
Att känna till Gulag är att försvara tanken om mänsklig värdighet. Det är att stå upp för dem som en gång tystades.
”En människa kan behålla sin värdighet även i fångenskap. Men ett samhälle som skapar Gulag – det förlorar sin själ.”
DDR – Ett Vänsterpartisk drömsamhälle.
Efter andra världskriget bildades 1949 den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) i den sovjetiska ockupationszonen. DDR framställdes officiellt som en “demokratisk republik”, men i verkligheten var det en hårt styrd diktatur under det socialistiska enpartiet SED. Som källan noterar: ”På papperet var DDR demokratiskt, men i själva verket var den … en förlängning av Sovjetunionens socialistiska diktatur”. SED hade makten genom hela DDR:s existens – valen styrdes av partiets politbyrå och Folkekammaren (parlamentet) fylldes med godkända kandidater. Det fanns formella “blockpartier”, men SED höll full kontroll och ingen opposition tilläts.
Säkerhetstjänsten Stasi: organisation, metoder och omfattning
Stasi agenter i en av världens mest misslyckade bil.
Stasis tidigare huvudkvarter i Berlin-Lichtenberg. I denna stora åttavåningsbyggnad styrdes DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst över ett enormt övervakningsnätverk. Stasis officiella namn var Ministerium für Staatssicherheit (MfS) och tjänade SED som dess beväpnade arm för att ”säkra ledningens ställning” och ”eliminera regimens motståndare”. Stasi grundades 1950 och fick tidigt i uppdrag att ”uppspåra, identifiera och övervaka … personer med fientlig eller negativ inställning”. Organisationen växte snabbt – enligt arkivforskning hade Stasi på 1970–80-talen cirka 91 000 heltidsanställda och ungefär 189 000 informella medarbetare (inofficiella agenter). Stasi lyckades på så sätt övervaka eller inhämta uppgifter om ett stort antal DDR-medborgare: någonstans mellan en femtedel och en tredjedel av befolkningen övervakades i någon form. Som källa skriver: ”DDR:s hemliga polis uppskattas ha samlat information om minst var tredje östtysk medborgare”.
Stasi använde många metoder för att upprätthålla kontrollen. Förutom klassiskt spionage och avlyssning byggde man upp ett helt samhällsövervakningssystem. All kommunikation kontrollerades (till och med privatpost och telefonsamtal), och kontakter med väst sades vara olagliga från 1979. Partiet hade specialbyggda avdelningar för propagandaarbete, infiltrering av organisationer och psykologisk kamp mot fiender (”Zersetzung” – se nedan). I praktiken var Stasi ett rent terrorvapen: författaren Daniel Rydén sammanfattar att ”i den kommunistiska diktaturen DDR övervakade Stasi allt och alla, kartlade människors liv, fängslade, förhörde, åtalade, dömde, verkställde fängelsestraff och avrättningar”. DDR var så genomträngt av Stasi att nästan ingen vågade öppet kritisera regimen – det ”socialistiska och sovjettrogna partiet SED bestämde allt under hela DDR:s existens”, medan Stasi i skuggorna såg till att ingen vågade protestera.
Övervakning av oppositionella och oliktänkande
Stasi riktade in sig på alla grupper som ansågs hota regimens enhet. Det kunde vara politiska dissidenter, fredsaktivister, troende kyrkomedlemmar, konstnärer, intellektuella eller helt vanliga människor som ville lämna landet. Myndigheten hade som uttalat mål att ”uppspåra, identifiera och övervaka ‘fientligt negativa element’, oppositionella och potentiella republikflyktingar”. Folkrörelser och kyrkan var särskilt känsliga områden: präster övervakades noggrant, och predikningar eller bönemöten kunde infiltreras. Kvinnorätts- och fredsrörelser betraktades med misstänksamhet. Den tidigare DDR-spionchefen Markus Wolf har i efterhand sagt att SED borde ha lyssnat mer på de växande protesterna i fredsrörelsen och i kyrkan istället för att ”avvisa all dialog med oppositionella, … med människorna i fredsrörelserna och kyrkorna”. Personer som uttryckte kritik – t.ex. via pamfletter, demonstrationer eller avvikande konstnärlig verksamhet – kunde gripas av Stasi. Till exempel spärrades folklivsprofessorn Robert Havemann in och stängdes av från arbete, författare som Jürgen Fuchs sattes i fängelse för sina texter, och kompositörer eller rockartister fick sina konserter stoppade. Även vardagliga kontakter övervakas: att prata med västband eller släkt i Väst bestraffades, och många medborgare levde med vetskapen att Stasi spionerade överallt. Som illustrerat av en kommentar: ”Angivaren kunde finnas på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen”.
Opposition och flyktingar: En viktig målgrupp var dem som ville lämna DDR (så kallade republikflyktingar). Stasi kontrollerade noggrant de som ansökte om att få resa till Västeuropa, och många misstänkta samlade i fängelset. Flyktingar som fångades in åtalades ofta för ”riksförräderi” och dömdes till långa fängelsestraff. 1961 byggdes Berlinmuren just för att stoppa massflykten – före murens uppförande flydde omkring 4 miljoner östtyskar till väst (fram till murens byggnad 1961). De som försökte simma över floder eller gränsa sköts inte sällan till döds – historiker uppskattar att ca 1 100 människor miste livet när de försökte fly över Berlinmuren och andra gränspassager. (Många av dessa gränsvakter var också DDR-soldater.) Efter 1989 kunde det avslöjas att själva DDR-regimens topp – inklusive Erich Honecker – hade ansvaret för omfattande dödsskjutningar av flyktingar; Honecker åtalades 1992 för medansvar till 13 mord på flyktingar, men frigavs av hälsoskäl.
Stasifängelset Hohenschönhausen och andra förvar
En cell ifrån Stasifängelset Hohenschönhausen. Där den dagen Svenska fängelse har den här standaren kommer vi spara många miljarder.
Vy från cell i det nybyggda förhandlingsavsnittet i Stasifängelset Hohenschönhausen, där många av DDR:s politiska fångar hölls inlåsta och förhördes.
Hohenschönhausen i Berlin var Stasis centrala häkte och förhörsfängelse. Det grundades ursprungligen 1950 som östmakternas bas, och från 1960-talet byggdes en ny större byggnad för att rymma fler fångar. Fram till 1989 satt totalt omkring 11 000 personer där i förvar. Här satt till exempel deltagare i upproret 1953 (då Sovjet sprängde arbetarprotesternas motstånd) och politiska reformkommunister som Paul Merker. Efter 1961 fylldes Hohenschönhausen på med personer som ville fly DDR, men också dissidenter som Rudolf Bahro, Jürgen Fuchs och medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley. Interiören med grova betongceller och stålportar vittnar om förvarsmiljön.
Förhörsmetoderna i Hohenschönhausen var brutala, men ändrades över tiden. På 1950-talet förekom regelrätt fysisk misshandel, men från 1960-talet satsade Stasi på psykologisk tortyr. Fångarna hölls ofta isolerade, de fick inte veta var i DDR de befann sig och vistades i total ovisshet. Interrogatorerna arbetade i skift och lät fången vara ifrån dagarna och framför allt nätterna i isoleringscell utan kontakt. I tystnaden och utmattningen pressades många till mentala och fysiska sammanbrott. En källa beskriver hur fångarna genomfördes långa, dygnslånga förhör ”för att framkalla erkännanden”. Allt skedde i hemlighet: det avslöjades inte för DDR:s befolkning att Hohenschönhausen existerade. När Berlinmuren föll 1989 blev detta fängelses existens plötsligt en ”heltids hemlighet” för övriga världen. Ett exempel: den västtyske advokaten Walter Linse kidnappades 1952 och fördes hit; i sex månader satt han ensam, helt isolerad från omvärlden, och förhördes av Stasi dygnet runt. Hans medfångar var i själva verket Stasi-agenter, och allt han sa spelades in. Öppnandet av Hohenschönhausen 1990 blev stark symbol för DDR-regimens förtryck, och idag är det museum som visar fångarnas levnadsvillkor och tortyrmetoder.
Angiveri och samhällskontroll
Snart kanske din granne som röstade på Vänsterpartiet inte bara spionerar åt ryssen – utan även på dig.
DDR:s styre betonade att staten skulle penetrera alla delar av samhället. Det innebar ett uppmuntrat system av angivare. Stasi värvade helt vanliga medborgare som informella medarbetare (Inoffizielle Mitarbeiter, IM). Detta angiversystemet gjorde att vem som helst kunde rapportera avvikande uppgifter om grannar, kollegor eller släktingar. Antalet agenter var enormt – BStU uppskattar som sagt cirka 189 000 inofficiella medarbetare utöver de 91 000 anställda. Uttrycket ovan om att en angivare ”kunde finnas … på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen” illustrerar hur vardagen påverkades. Människor lärde sig att misstänka varandra. Grannar övervakade varandras telefonsamtal, arbetskamrater antecknade vem som klagade på arbetstakten, och till och med barn rapporterade sina föräldrars samtal. Detta skapade ett klimat av misstro och rädsla, där många höll tyst om sina verkliga åsikter. Även familjer splittrades: syskon eller makar kunde tvingas välja sida eller avslöja varandra. Angiversystemet förstärkte Stasis totalitära kontroll, så att makthavarna i DDR i princip fick reda på nästan allt som hände i samhället.
Exempel på förföljelse: fängslanden, tortyr och avrättningar
DDR-regimens förföljelser yttrade sig i många former. Ett betydelsefullt exempel var redan upproret i juni 1953: då protesterade byggnadsarbetare och andra mot sovjetiskt styre, och de slogs ned med sovjetiska stridsvagnar. Exakt antal dödsoffer är okänt – en del källor nämner ”kanske så många som 507 personer” som sköts ihjäl i samband med upproret. 1961, när muren byggdes, intensifierades dödsskjutningarna av personer som försökte fly. Historiker uppskattar att omkring 1 100 flyktingar miste livet vid gränsen 1961–1989. Det handlade om män, kvinnor och till och med barn som träffades av kulor i gränsposteringarna.
Bland oliktänkande noterades också specifika fall av utpressning. Stasi kunde hota anhöriga för att fånga återvända flyktingar. Ett belysande exempel är Sylvester Murau: han hade lyckats fly från DDR till Västeuropa, men lurades tillbaka till DDR genom att hans egen dotter användes som lockbete – hon hade ställts inför valet att hjälpa DDR:s säkerhetstjänst eller utsättas för grym straff. När Murau kom över muren arresterades han och fördes till döden. Sådana metoder som att pressa fängslade med utlovat släpp eller hot om att familjen skulle drabbas (t.ex. genom falska barnaffärer eller påhittad brottslig verksamhet) var vanliga i Stasis verktygslåda.
Den totala omfattningen av antalet politiska fångar och övervakade är svår att exakt fastställa. Mellan 1962 och 1989 frigavs genom hemliga affärer med Väst tyroligen omkring 33–34 000 politiska fångar i DDR. Dessa affärer innebar att Västtyskland betalade stora summor för att deras medborgare eller vissa dissidenter skulle friges från DDR-fängelser. Ytterligare hundratusentals personer beviljades de sällsynta emigrationsvisum som DDR ibland sålde till Väst. Avrättningar var relativt få utöver gränsskjutningarna. Dödsstraff användes huvudsakligen mot gränsöverskridare och vid grova brott; enligt officiell statistik sköts några hundra människor ihjäl när de försökte fly, medan kända politiska avrättningar inrikes räknats i tiotal under hela DDR:s period.
Efter murens fall: Stasiarkiven, rättsprocesser och upprättelse
När Berlinmuren föll 1989 och DDR kollapsade inleddes en omfattande granskning av det kommunistiska förtrycket. Stasiarkivet öppnades snabbt för insyn. Tyskland stiftade lagar som gav medborgare tillgång till sina egna Stasifiler och skapade Myndigheten för Stasiarkivet (BStU) 1990. Arkivet består av över 111 000 hyllmeter dokument och personakter. Offentliga institutioner och allmänhet kan numera begära ut handlingar – vilket lett till att många drabbade fått läsa avslöjande rapporter om hur de spionerats på av grannar eller bekanta.
Rättsliga åtgärder vidtogs också mot före detta DDR-byråkrater och Stasi-officerare. Vissa nyckelpersoner åtalades för brott som mänskliga rättighetsövergrepp. Exempelvis åtalades DDR:s siste diktator Erich Honecker i tysk domstol 1992 för medansvar till mord på 13 flyktingar (de som sköts vid muren). Åtalet avbröts dock när Honeckers hälsa försvagades kraftigt. Även Stasiledarens, Erich Mielkes, roll ifrågasattes rättsligt; han avtjänade en kort fängelsedom för liknande gränsdåd men benådades slutligen. Samtidigt infördes så kallad ”lustration” – tidigare DDR-tjänstemän censurerades bort ur den nya statsförvaltningen. Lokalt har olika förliknings- och upprättelseprogram också skapats för att erkänna förföljda oliktänkandes lidande, även om många offer sedan 1990 vittnat om att skadeståndssystemet ofta upplevts otillräckligt.
Huvudresultatet är dock att DDR:s brott inte kommit i glömska. Stasi-museer och utbildningssatsningar sprider kunskap om regimens förtryck. Som Human Rights Watch konstaterat har Tyskland ”rört sig snabbare än många östeuropeiska länder för att hantera det förflutna” genom att låta medborgare få sitt aktmaterial och påbörja dokumentation och rättslig utredning av övergrepp. Erfarenheterna av övervakningssamhället i Östtyskland kvarstår som varningar – och offer för DDR:s förtryck hedras idag som motståndsmän, där monument och särskilda minnesdagar bidrar till att upprätta deras berättelser i historien.
Källor: Stasimuseet i Berlin, myndigheten BStU, Forum för levande historia, samt facklitteratur och artiklar om DDR-historia (inklusive Almgren 2016, Knopp & Månsson 2018) har legat till grund för denna genomgång. Statistiska uppgifter och citat är hämtade från dessa och andra pålitliga källor som dokumenterar DDR:s övervakningsapparat och rättsövergrepp. (Se referenser i texten.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit. En svensk tiger.
Under kalla kriget var 9 av 10 V-politiker spioner åt någon marxistisk banditstat – oftast Sovjet eller DDR. Stig Bergling (V) var dock den som gjorde störst skada på krigsmaktens förmåga att försvara Sverige.
Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)
Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.
I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.
Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information
Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.
Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.
Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.
Bild: En kortvågsradio av modell Grundig Satellit 2100 – liknande den Bergling använde för att ta emot meddelanden. Bergling höll kontakten med sina uppdragsgivare via osynlig bläckskrift och kortvågssändningar.
Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.
Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)
Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.
År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.
Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.
Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.
Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil
Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.
I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.
Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.
Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.
Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning
I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.
Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.
En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.
Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand
Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.
När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.
Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.
Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.
I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.
Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.
