Sverigedemokraterna passerar Moderaterna i Verians augustimätning och blir näst största parti. Bland manliga väljare är de nu i nivå med Socialdemokraterna. För Liberalerna syns däremot inget tydligt uppsving trots att Simona Mohamsson tog över som partiledare före sommaren.
Sommaren har präglats av nyheter om kriget i Gaza, uppgifter om utrikesminister Johan Forssells son i högerextrema kretsar och omfattande skogsbränder i Europa. Trots detta är väljaropinionen i stort oförändrad jämfört med i juni.
– Vi ser inga statistiskt säkerställda förändringar. Under semestermånaderna brukar politiken hamna i bakgrunden, men både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan i vintras, säger Verians opinionschef Per Söderpalm.
SD noteras drygt två procentenheter högre än M – den största skillnaden på ett och ett halvt år, även om den inte är statistiskt säker. För Sverigedemokraterna är detta den högsta siffran i en Verianmätning sedan februari.
Miljöpartiet får 6,3 procent, den starkaste noteringen sedan hösten 2024. Även om ökningen inte är statistiskt säkerställd pekar Söderpalm på att sommarens hetta och skogsbränder kan ha stärkt klimatfrågans aktualitet, vilket gynnat partiet.
Liberalerna ökar marginellt, med 0,4 procentenheter, men ligger fortsatt under riksdagsspärren. Någon tydlig ”Mohamsson-effekt” märks alltså inte.
– Vi måste upp över fyra procent för att på allvar visa att vi är ett parti att räkna med. Det tar tid att bygga förtroende efter år av otydlighet, säger Simona Mohamsson.
Skillnaden mellan regeringens partier och oppositionen är nu 7,5 procentenheter – något mindre än tidigare under året, då oppositionen ofta haft ett övertag på omkring tio procentenheter.
Väljarstöd augusti 2025
Parti
Andel (%)
Förändring sedan juni
V
7,0
-0,6
S
33,9
-0,8
MP
6,3
+1,2
C
5,4
-0,3
L
2,8
+0,4
KD
3,5
-0,2
M
18,3
-0,3
SD
20,5
+1,2
Övriga
2,3
-0,4
Blockbalansen
Block
Partier
Summa (%)
Oppositionen
S, V, MP, C
52,6
Regeringsunderlag (Tidö)
M, KD, SD, L
45,1
Skillnad
7,5
📌 Fakta: Marxism och brott mot mänskligheten
Översiktlig sammanfattning
Ideologi
Marxismen är en politisk och ekonomisk teori utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Den har legat till grund för kommunistiska stater under 1900- och 2000-talet.
Historiska följder
Massmord och politiska utrensningar (t.ex. Stalins terror i Sovjetunionen, Maos ”Stora språnget” i Kina).
Hungersnöder orsakade av tvångskollektivisering och misslyckade ekonomiska reformer.
Fängslanden, förföljelser och deportationer av oliktänkande, religiösa och etniska minoriteter.
Begränsning av mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
Exempel på omfattning (forskningsuppskattningar)
Sovjetunionen (1917–1991): 15–20 miljoner döda.
Kina (1949–1976, Mao Zedong): 40–60 miljoner döda.
Kambodja (1975–1979, Röda khmererna): ca 1,7 miljoner döda.
Nordkorea (1948–idag): hundratusentals till miljoner döda, särskilt vid hungersnöden på 1990-talet.
Samlad bedömning
Totalt har marxistiskt inspirerade regimer beräknats orsaka över 100 miljoner dödsfall under 1900-talet.
Källa:The Black Book of Communism (1997).
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Många V-politiker agerar som renodlade femtekolonnare och visar öppet sitt stöd för banditstater som Ryssland och Palestina. Deras mål tycks vara att undergräva Europa inifrån genom att driva på extrema migrationsströmmar som oundvikligen leder till ökad kriminalitet, social oro och otrygghet. Detta är inget misstag – det är en medveten och cynisk strategi från moderna bolsjeviker som vill splittra och försvaga vår civilisation.
Putin och Haftar misstänks planera ny migrantkris
Det har kommit uppgifter om att Vladimir Putin kan ha inlett ett samarbete med den libyske milisledaren Khalifa Haftar för att sätta press på EU genom att skapa en ny migrantkris.
Oroande flygmönster mellan Libyen och Belarus
Enligt Europeiska kommissionen har flygtrafiken mellan Benghazi i östra Libyen och Minsk i Belarus ökat markant under de senaste månaderna. Detta mönster väcker misstankar om att resorna kan vara en del av en planerad operation för att öka antalet människor som försöker ta sig in i EU utan tillstånd.
Likheter med krisen 2021
Liknande händelser inträffade sommaren 2021, då tusentals migranter flögs till Minsk och sedan hjälptes av den belarusiska regimen att ta sig till provisoriska läger vid gränserna mot Polen, Litauen och Lettland. Där fick de instruktioner om hur de kunde korsa gränsen obemärkt. Analytiker menar att detta då skedde i samordning med Kreml för att avleda uppmärksamheten från de ryska styrkor som förberedde invasionen av Ukraina.
Hybridattacker som strategi
Sedan kriget i Ukraina inleddes har Ryssland genomfört flera så kallade hybridattacker mot EU- och Nato-länder som stöder Ukraina. Att använda migration som politiskt påtryckningsmedel är en del av den strategin, menar EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner. Han varnar för att Rysslands växande inflytande i Libyen kan användas för att öppna en ny front mot Europa.
Ryskt militärt stöd till Haftar
Tecken på detta är redan synliga. Haftar har nyligen visat upp ryska pansarfordon och luftvärnssystem vid en militärparad, och han kontrollerar ett nätverk av människosmugglare som verkar från Libyen – en av de viktigaste rutterna för migration över Medelhavet.
Belarus fortsatt en migrationshotspot
Frontex, EU:s gränsbevakningsbyrå, pekar på Belarus som en av de största utmaningarna när det gäller att stoppa illegal migration under 2025. Oppositionella i exil, som Sviatlana Tsikhanouskaja, anklagar Lukasjenko för att utnyttja migranter som ett politiskt verktyg för att sätta press på EU och samtidigt dra ekonomisk nytta av situationen.
Faktaruta: Vänsterpartiets migrations- och integrationspolitik – en realtisk granskning
Översikt med realistiska kommentarer kring inriktning och konsekvenser.
Tema
Realism och observationer
Generös flyktingpolitik
Förespråkar permanenta uppehållstillstånd och mer öppna gränser. Realister varnar för ökad belastning på välfärden och omöjliga integrationsutmaningar.
Familjeåterförening
Vill underlätta och utöka återförening. Realister menar att volymerna riskerar överstiga kommunernas mottagningskapacitet.
Välfärdsfokus
Vill bygga ut välfärden för att möta nyanländas behov. Realiter: Tränger undan resurser för andra samhällsgrupper och skapa prioriteringskonflikter.
Motstånd mot stramare lagar
Säger nej till skärpta regler och vill återgå till mer en extremt generös linje. Realister menar att det ökar trycket på asylsystemet och skapar incitament för fler att söka sig till Sverige.
Syn på EU-politiken
Motsätter sig EU:s mer restriktiva migrationslinje. Realister beskriver hållningen som idealistisk och otillräcklig i mötet med praktiska gräns- och kapacitetsproblem.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.
Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.
PUT till vem som helst
I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.
Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen
Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.
Svenskarna betalar – med tryggheten
Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.
Vi har redan burit världen på våra axlar
Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.
Politikens största landsförräderi
De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.
Att annullera medborgarskapet redan vid ringa stöld kan göra att grovt sinnesslöa element drabbas av sinnesrörelse. Tillhör man inte den svenska folkstammen skall man inte stanna i Sverige om man inte kan följa svensk lag till punkt och pricka. Dags att göra Sverige trygg ingen.
1. Huvudfrågan
“Tycker du att det ska vara möjligt att återkalla medborgarskap i vissa fall?”
Grupp
Ja
Nej
Vet ej / ej svar*
Hela befolkningen
83 %
7 %
≈ 10 %
Utrikes födda
—
11 %
—
* Undersökningen redovisar inte exakt “Vet ej” för alla undergrupper, men differensen till 100 % ger en ungefärlig nivå.
2. När anser man att återkallelse är befogad?
Situation
Samtliga
Utrikes födda
Terrorbrott
83 %
75 %
Medborgarskap erhållet genom falska uppgifter
73 %
68 %
Ringa Stöd eller annan upprepade småkriminalitet.
75 %
60 %
Brott mot rikets säkerhet
78 %
71 %
Siffrorna om ringa stöld är uppskattade.
3. Stödet uppdelat på partisympati
(“Ja, absolut” + “Ja, kanske”)
Partigrupp
Stöd (%)
Motstånd (%)
Sverigedemokrater (SD)
99 %
1 %
Regeringspartier (M, L, KD)
97 %
3 %
Opposition (S, V, MP, C)
71 %
25 %
4. Oro för felaktig återkallelse
Grupp
Mycket / Ganska oroliga
Hela befolkningen
21 %
Utrikes födda
31 %
Arabisktalande (goda/begränsade språkkunskaper)
44 %
Oppositionens väljare
38 %
Regeringspartiernas väljare
8 %
SD‑sympatisörer
2 %
5. Politiskt läge och tidsplan
Grundlagsändring krävs – två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan.
Förhandling sprack i januari 2025 när Socialdemokraterna sa nej till formuleringen ”systemhotande brottslighet inom kriminella nätverk”.
Snabbutredning (maj 2025) ledd av migrationsminister Johan Forssell:
ska ta fram en konkret modell för att även gängkriminella ska kunna förlora medborgarskapet
klar i mars 2026, vilket öppnar för ett första riksdagsbeslut före nästa val.
Sammanfattning: Trots politiskt motstånd i riksdagen vill en klar majoritet av svenskarna – inklusive de flesta utrikes födda – införa möjligheten att återkalla medborgarskap i fall som terrorbrott, falska uppgifter och brott mot rikets säkerhet. Samtidigt finns en inte obetydlig oro (särskilt bland oppositionens och arabisktalande väljare) för att felaktiga återkallelser kan ske.
Marxismens mördarmaskiner ger väljarna bara en påse bajs som resultat när de får vara med och bestämma. Men att anfalla väderkvarnar är de bra på
Att Region Stockholm har valt att inte tillhandahålla en fullt fungerande digital vårdtjänst innebär inte att invånare där saknar rätt att söka vård i andra regioner där sådan vård erbjuds. Den digitala vård vi tillhandahåller via Region Sörmland har bättre tillgänglighet, ett bredare utbud och längre öppettider än motsvarande tjänster i Stockholm. När patienter söker vård hos oss betalar de patientavgift och får tydlig information om att vården ges i samarbete med en annan region.
Samma parti som skickade Kirunas svenskar i döden hos sin kamrat Stalin i Sovjet, som hjälpte sina kamrater i öst att skjuta ner ett civilt DC-3-plan på 50-talet, vars partimedlemmar sålde ut det svenska försvaret till Sovjet, och som haft spioner som Stig Bergling och Hilding Andersson – detta parti, som bygger på en ideologi som beräknas ha orsakat cirka 100 miljoner människors död – polisanmäler nu företag som erbjuder digital vård.
Att Vänsterpartiet består av personer med låg begåvning är allmänt känt; många av dem är terroristromantiker. I en tid då vi hade en fungerande säkerhetstjänst i Sverige såg man till att sådana farliga element inte kom i närheten av vapen – inte ens under brinnande världskrig. Istället fick de göra sin plikt i arbetskompanier för marxistiska bödlar.
Men nu får dessa femfemmor sitta i beslutande församlingar, och vanliga Svensson får smaka på marxismens ondska.
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit. En svensk tiger.
Snart kan marxismens bödlar ha ministerposter i en svensk regering. Har du åsikter som inte är godkända? Välkommen till Gulag 2.0 – Vänsterpartiets nya dödsläger.
När Vänsterpartiet nu siktar på ministerposter 2026, bör vi inte glömma deras ideologiska arv. Bakom de moderna kostymerna döljer sig en lära vars historiska fotspår leder till censur, angiveri – och arbetsläger.
Marxismens historia är fläckad av blod. Där den får makt följer tvång, förföljelse och tystade röster. Vi har sett det i Sovjetunionens Gulag,Östtyskland, i Maos Kina, i Castros Kuba – och i dagens Iran där revolutionen blev förtryck. När ideologin får fritt spelrum är det oliktänkande som får betala priset.
Vänsterpartiet må säga sig vara demokratiskt – men dess rötter, symboler och retorik har aldrig helt tagit avstånd från totalitarismens metoder. Det är inte konspirationsteori att påminna om historien. Det är nödvändigt vaksamhet.
Det börjar inte med taggtråd – det börjar med tyst konsensus, identitetspolitik och ”rätt tänkande”. Sedan kommer registren. Sedan lägren.
Gulag: Ett av 1900-talets mörkaste kapitel
I dagens samhälle pratar vi ofta om vikten av mänskliga rättigheter och rättvisa. Men för inte så länge sedan fanns ett system där miljontals människor fängslades, tvingades till slavliknande arbete och ofta dog – utan rättegång, utan skuld. Det systemet hette Gulag, och det var verklighet för miljontals sovjetmedborgare under 1900-talet.
Vad var Gulag?
Gulag var namnet på ett nätverk av arbetsläger som drevs av den sovjetiska staten. Namnet är en förkortning av ”Glavnoje upravlenije lagerej”, vilket betyder ”Huvudförvaltningen för lägren”. Det var en statlig myndighet som organiserade arbetsläger över hela Sovjetunionen, främst under Stalins diktatur.
Men Gulag var mer än bara fängelser. Det var ett verktyg för förtryck. Människor kunde fängslas för att ha skämtat om Stalin, för att ha varit ”fel” klass, tillhört en misstänkt folkgrupp eller bara för att de råkat vara på fel plats vid fel tid. Lägerns främsta syfte var tvångsarbete – att bygga Sovjet – men också att bryta ner individer och sprida skräck i samhället.
Gulag användes också för att driva fram Sovjets industrialisering. Fångar byggde järnvägar, gruvor, kraftverk, militära anläggningar och hela städer. Lägret Belomorkanalen byggdes på två år av cirka 100 000 fångar – tusentals dog under arbetet. Staten fick billig arbetskraft, men till ett enormt mänskligt pris.
Vem kunde hamna där?
Svaret är: nästan vem som helst. Under Stalins terrorvågor fanns inga säkra. Exempel på grupper som drabbades:
Politiska dissidenter och intellektuella
Jordbrukare som motsatte sig kollektivisering (”kulaker”)
Etniska minoriteter som krimtatarer, balter eller tjetjener
Soldater som överlevt tysk fångenskap (sågs som förrädare)
Vanliga kriminella – ofta blandade med politiska fångar
Kvinnor, barn och gamla – ingen gick säker
I vissa perioder tvingades lokala myndigheter arrestera ett visst antal personer bara för att nå kvoter. Osäkerheten och godtyckligheten var total. Under ”Stora terrorn” 1937–1938 greps över 1,5 miljoner personer. Många avrättades, andra skickades till läger.
Välkända läger: Solovki, Vorkuta och Kolyma
Gulag omfattade tusentals läger, men vissa blev särskilt ökända:
Solovki – beläget i ett gammalt kloster på öar i Vita havet. Det var ett av de första lägren och kallades ibland ”Gulags moder”. Här testades många metoder som senare användes i hela systemet.
Vorkuta – ett enormt kolgruvläger norr om polcirkeln. Här byggdes hela städer av fångar. Vintrarna var brutala och arbetsförhållandena livsfarliga.
Kolyma – kanske det mest fruktade lägret, långt i östra Sibirien. Här arbetade fångar i gruvor under extrem kyla. Dödligheten var enorm. Temperaturen kunde nå minus 50 grader.
Andra kända läger fanns i Norilsk, Magadan och Karaganda. Fångar skickades till arbetsprojekt över hela Sovjetunionens yta – från Baltikum till Sibirien.
Hur stort var det?
Siffrorna är svindlande:
Över 18 miljoner människor tros ha passerat genom Gulagsystemet mellan 1929 och 1953.
Som mest fanns mer än 2,5 miljoner fångar i lägren samtidigt (kring 1950).
Minst 1,2 till 1,7 miljoner dog i fångenskap – av kyla, svält, misshandel eller sjukdomar.
Under vissa år var dödligheten över 20 % i vissa läger – särskilt under andra världskriget, när matbrist och sjukdomar härjade.
Det totala antalet dödsfall kan vara högre, eftersom mycket av dokumentationen förstördes eller förblev hemligstämplad.
Arbetsvillkor och livet i lägren
Fångarna arbetade ofta 12–14 timmar per dag med fysisk kroppsarbete. Mat ransonerades efter arbetsinsats: den som inte klarade sin kvot fick mindre mat, vilket i sin tur gjorde det omöjligt att arbeta. Det blev en dödsspiral. Fångar dog av undernäring, skörbjugg, dysenteri och köld.
Lägren var ofta självförsörjande med egna domstolar, sjukhus, arbetsgrupper och bevakningssystem. Kriminella fångar (tjuvar, mördare) fick ofta mer makt än politiska fångar, eftersom de ansågs ”omskolningsbara”.
Vittnesmål som väckte världen
Under lång tid var Gulag ett tyst lidande, men flera överlevande vågade till slut berätta:
Aleksandr Solzjenitsyn skrev det banbrytande verket Gulagarkipelagen, som avslöjade systemets grymhet för en global publik. Han själv satt i fångenskap i åtta år.
Varlam Sjalamov skildrade den brutala vardagen i Kolyma i sina noveller. Han skrev att ”en människa inte överlever i Kolyma – den förändras till något annat”.
Evgenia Ginzburg, lärare och journalist, beskrev sin väg från häktet till Sibirien i memoarerna Within the Whirlwind.
Margarete Buber-Neumann, tysk kommunist, skickades från nazistiskt koncentrationsläger till sovjetiskt Gulag.
Deras berättelser är avgörande för att förstå Gulag – inte som en abstrakt historisk företeelse, utan som miljontals människors personliga tragedi.
Varför det fortfarande spelar roll
Att minnas Gulag handlar inte bara om historia. Det handlar om att förstå vad som kan hända i ett samhälle där staten har total kontroll, där yttrandefrihet inte finns och där människor kan försvinna över en natt. I dag arbetar organisationer som Memorial i Ryssland (när de tillåts) med att bevara minnet av Gulag och dess offer.
Flera museer i Ryssland, Polen och Baltikum samlar in vittnesmål, föremål och arkiv. Bland dem finns Gulag History Museum i Moskva, Perm-36 (ett bevarat läger), och flera digitala projekt som dokumenterar individers öden.
Att känna till Gulag är att försvara tanken om mänsklig värdighet. Det är att stå upp för dem som en gång tystades.
”En människa kan behålla sin värdighet även i fångenskap. Men ett samhälle som skapar Gulag – det förlorar sin själ.”
DDR – Ett Vänsterpartisk drömsamhälle.
Efter andra världskriget bildades 1949 den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) i den sovjetiska ockupationszonen. DDR framställdes officiellt som en “demokratisk republik”, men i verkligheten var det en hårt styrd diktatur under det socialistiska enpartiet SED. Som källan noterar: ”På papperet var DDR demokratiskt, men i själva verket var den … en förlängning av Sovjetunionens socialistiska diktatur”. SED hade makten genom hela DDR:s existens – valen styrdes av partiets politbyrå och Folkekammaren (parlamentet) fylldes med godkända kandidater. Det fanns formella “blockpartier”, men SED höll full kontroll och ingen opposition tilläts.
Säkerhetstjänsten Stasi: organisation, metoder och omfattning
Stasi agenter i en av världens mest misslyckade bil.
Stasis tidigare huvudkvarter i Berlin-Lichtenberg. I denna stora åttavåningsbyggnad styrdes DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst över ett enormt övervakningsnätverk. Stasis officiella namn var Ministerium für Staatssicherheit (MfS) och tjänade SED som dess beväpnade arm för att ”säkra ledningens ställning” och ”eliminera regimens motståndare”. Stasi grundades 1950 och fick tidigt i uppdrag att ”uppspåra, identifiera och övervaka … personer med fientlig eller negativ inställning”. Organisationen växte snabbt – enligt arkivforskning hade Stasi på 1970–80-talen cirka 91 000 heltidsanställda och ungefär 189 000 informella medarbetare (inofficiella agenter). Stasi lyckades på så sätt övervaka eller inhämta uppgifter om ett stort antal DDR-medborgare: någonstans mellan en femtedel och en tredjedel av befolkningen övervakades i någon form. Som källa skriver: ”DDR:s hemliga polis uppskattas ha samlat information om minst var tredje östtysk medborgare”.
Stasi använde många metoder för att upprätthålla kontrollen. Förutom klassiskt spionage och avlyssning byggde man upp ett helt samhällsövervakningssystem. All kommunikation kontrollerades (till och med privatpost och telefonsamtal), och kontakter med väst sades vara olagliga från 1979. Partiet hade specialbyggda avdelningar för propagandaarbete, infiltrering av organisationer och psykologisk kamp mot fiender (”Zersetzung” – se nedan). I praktiken var Stasi ett rent terrorvapen: författaren Daniel Rydén sammanfattar att ”i den kommunistiska diktaturen DDR övervakade Stasi allt och alla, kartlade människors liv, fängslade, förhörde, åtalade, dömde, verkställde fängelsestraff och avrättningar”. DDR var så genomträngt av Stasi att nästan ingen vågade öppet kritisera regimen – det ”socialistiska och sovjettrogna partiet SED bestämde allt under hela DDR:s existens”, medan Stasi i skuggorna såg till att ingen vågade protestera.
Övervakning av oppositionella och oliktänkande
Stasi riktade in sig på alla grupper som ansågs hota regimens enhet. Det kunde vara politiska dissidenter, fredsaktivister, troende kyrkomedlemmar, konstnärer, intellektuella eller helt vanliga människor som ville lämna landet. Myndigheten hade som uttalat mål att ”uppspåra, identifiera och övervaka ‘fientligt negativa element’, oppositionella och potentiella republikflyktingar”. Folkrörelser och kyrkan var särskilt känsliga områden: präster övervakades noggrant, och predikningar eller bönemöten kunde infiltreras. Kvinnorätts- och fredsrörelser betraktades med misstänksamhet. Den tidigare DDR-spionchefen Markus Wolf har i efterhand sagt att SED borde ha lyssnat mer på de växande protesterna i fredsrörelsen och i kyrkan istället för att ”avvisa all dialog med oppositionella, … med människorna i fredsrörelserna och kyrkorna”. Personer som uttryckte kritik – t.ex. via pamfletter, demonstrationer eller avvikande konstnärlig verksamhet – kunde gripas av Stasi. Till exempel spärrades folklivsprofessorn Robert Havemann in och stängdes av från arbete, författare som Jürgen Fuchs sattes i fängelse för sina texter, och kompositörer eller rockartister fick sina konserter stoppade. Även vardagliga kontakter övervakas: att prata med västband eller släkt i Väst bestraffades, och många medborgare levde med vetskapen att Stasi spionerade överallt. Som illustrerat av en kommentar: ”Angivaren kunde finnas på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen”.
Opposition och flyktingar: En viktig målgrupp var dem som ville lämna DDR (så kallade republikflyktingar). Stasi kontrollerade noggrant de som ansökte om att få resa till Västeuropa, och många misstänkta samlade i fängelset. Flyktingar som fångades in åtalades ofta för ”riksförräderi” och dömdes till långa fängelsestraff. 1961 byggdes Berlinmuren just för att stoppa massflykten – före murens uppförande flydde omkring 4 miljoner östtyskar till väst (fram till murens byggnad 1961). De som försökte simma över floder eller gränsa sköts inte sällan till döds – historiker uppskattar att ca 1 100 människor miste livet när de försökte fly över Berlinmuren och andra gränspassager. (Många av dessa gränsvakter var också DDR-soldater.) Efter 1989 kunde det avslöjas att själva DDR-regimens topp – inklusive Erich Honecker – hade ansvaret för omfattande dödsskjutningar av flyktingar; Honecker åtalades 1992 för medansvar till 13 mord på flyktingar, men frigavs av hälsoskäl.
Stasifängelset Hohenschönhausen och andra förvar
En cell ifrån Stasifängelset Hohenschönhausen. Där den dagen Svenska fängelse har den här standaren kommer vi spara många miljarder.
Vy från cell i det nybyggda förhandlingsavsnittet i Stasifängelset Hohenschönhausen, där många av DDR:s politiska fångar hölls inlåsta och förhördes.
Hohenschönhausen i Berlin var Stasis centrala häkte och förhörsfängelse. Det grundades ursprungligen 1950 som östmakternas bas, och från 1960-talet byggdes en ny större byggnad för att rymma fler fångar. Fram till 1989 satt totalt omkring 11 000 personer där i förvar. Här satt till exempel deltagare i upproret 1953 (då Sovjet sprängde arbetarprotesternas motstånd) och politiska reformkommunister som Paul Merker. Efter 1961 fylldes Hohenschönhausen på med personer som ville fly DDR, men också dissidenter som Rudolf Bahro, Jürgen Fuchs och medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley. Interiören med grova betongceller och stålportar vittnar om förvarsmiljön.
Förhörsmetoderna i Hohenschönhausen var brutala, men ändrades över tiden. På 1950-talet förekom regelrätt fysisk misshandel, men från 1960-talet satsade Stasi på psykologisk tortyr. Fångarna hölls ofta isolerade, de fick inte veta var i DDR de befann sig och vistades i total ovisshet. Interrogatorerna arbetade i skift och lät fången vara ifrån dagarna och framför allt nätterna i isoleringscell utan kontakt. I tystnaden och utmattningen pressades många till mentala och fysiska sammanbrott. En källa beskriver hur fångarna genomfördes långa, dygnslånga förhör ”för att framkalla erkännanden”. Allt skedde i hemlighet: det avslöjades inte för DDR:s befolkning att Hohenschönhausen existerade. När Berlinmuren föll 1989 blev detta fängelses existens plötsligt en ”heltids hemlighet” för övriga världen. Ett exempel: den västtyske advokaten Walter Linse kidnappades 1952 och fördes hit; i sex månader satt han ensam, helt isolerad från omvärlden, och förhördes av Stasi dygnet runt. Hans medfångar var i själva verket Stasi-agenter, och allt han sa spelades in. Öppnandet av Hohenschönhausen 1990 blev stark symbol för DDR-regimens förtryck, och idag är det museum som visar fångarnas levnadsvillkor och tortyrmetoder.
Angiveri och samhällskontroll
Snart kanske din granne som röstade på Vänsterpartiet inte bara spionerar åt ryssen – utan även på dig.
DDR:s styre betonade att staten skulle penetrera alla delar av samhället. Det innebar ett uppmuntrat system av angivare. Stasi värvade helt vanliga medborgare som informella medarbetare (Inoffizielle Mitarbeiter, IM). Detta angiversystemet gjorde att vem som helst kunde rapportera avvikande uppgifter om grannar, kollegor eller släktingar. Antalet agenter var enormt – BStU uppskattar som sagt cirka 189 000 inofficiella medarbetare utöver de 91 000 anställda. Uttrycket ovan om att en angivare ”kunde finnas … på jobbet, i vänkretsen, vid köksbordet eller hemma i dubbelsängen” illustrerar hur vardagen påverkades. Människor lärde sig att misstänka varandra. Grannar övervakade varandras telefonsamtal, arbetskamrater antecknade vem som klagade på arbetstakten, och till och med barn rapporterade sina föräldrars samtal. Detta skapade ett klimat av misstro och rädsla, där många höll tyst om sina verkliga åsikter. Även familjer splittrades: syskon eller makar kunde tvingas välja sida eller avslöja varandra. Angiversystemet förstärkte Stasis totalitära kontroll, så att makthavarna i DDR i princip fick reda på nästan allt som hände i samhället.
Exempel på förföljelse: fängslanden, tortyr och avrättningar
DDR-regimens förföljelser yttrade sig i många former. Ett betydelsefullt exempel var redan upproret i juni 1953: då protesterade byggnadsarbetare och andra mot sovjetiskt styre, och de slogs ned med sovjetiska stridsvagnar. Exakt antal dödsoffer är okänt – en del källor nämner ”kanske så många som 507 personer” som sköts ihjäl i samband med upproret. 1961, när muren byggdes, intensifierades dödsskjutningarna av personer som försökte fly. Historiker uppskattar att omkring 1 100 flyktingar miste livet vid gränsen 1961–1989. Det handlade om män, kvinnor och till och med barn som träffades av kulor i gränsposteringarna.
Bland oliktänkande noterades också specifika fall av utpressning. Stasi kunde hota anhöriga för att fånga återvända flyktingar. Ett belysande exempel är Sylvester Murau: han hade lyckats fly från DDR till Västeuropa, men lurades tillbaka till DDR genom att hans egen dotter användes som lockbete – hon hade ställts inför valet att hjälpa DDR:s säkerhetstjänst eller utsättas för grym straff. När Murau kom över muren arresterades han och fördes till döden. Sådana metoder som att pressa fängslade med utlovat släpp eller hot om att familjen skulle drabbas (t.ex. genom falska barnaffärer eller påhittad brottslig verksamhet) var vanliga i Stasis verktygslåda.
Den totala omfattningen av antalet politiska fångar och övervakade är svår att exakt fastställa. Mellan 1962 och 1989 frigavs genom hemliga affärer med Väst tyroligen omkring 33–34 000 politiska fångar i DDR. Dessa affärer innebar att Västtyskland betalade stora summor för att deras medborgare eller vissa dissidenter skulle friges från DDR-fängelser. Ytterligare hundratusentals personer beviljades de sällsynta emigrationsvisum som DDR ibland sålde till Väst. Avrättningar var relativt få utöver gränsskjutningarna. Dödsstraff användes huvudsakligen mot gränsöverskridare och vid grova brott; enligt officiell statistik sköts några hundra människor ihjäl när de försökte fly, medan kända politiska avrättningar inrikes räknats i tiotal under hela DDR:s period.
Efter murens fall: Stasiarkiven, rättsprocesser och upprättelse
När Berlinmuren föll 1989 och DDR kollapsade inleddes en omfattande granskning av det kommunistiska förtrycket. Stasiarkivet öppnades snabbt för insyn. Tyskland stiftade lagar som gav medborgare tillgång till sina egna Stasifiler och skapade Myndigheten för Stasiarkivet (BStU) 1990. Arkivet består av över 111 000 hyllmeter dokument och personakter. Offentliga institutioner och allmänhet kan numera begära ut handlingar – vilket lett till att många drabbade fått läsa avslöjande rapporter om hur de spionerats på av grannar eller bekanta.
Rättsliga åtgärder vidtogs också mot före detta DDR-byråkrater och Stasi-officerare. Vissa nyckelpersoner åtalades för brott som mänskliga rättighetsövergrepp. Exempelvis åtalades DDR:s siste diktator Erich Honecker i tysk domstol 1992 för medansvar till mord på 13 flyktingar (de som sköts vid muren). Åtalet avbröts dock när Honeckers hälsa försvagades kraftigt. Även Stasiledarens, Erich Mielkes, roll ifrågasattes rättsligt; han avtjänade en kort fängelsedom för liknande gränsdåd men benådades slutligen. Samtidigt infördes så kallad ”lustration” – tidigare DDR-tjänstemän censurerades bort ur den nya statsförvaltningen. Lokalt har olika förliknings- och upprättelseprogram också skapats för att erkänna förföljda oliktänkandes lidande, även om många offer sedan 1990 vittnat om att skadeståndssystemet ofta upplevts otillräckligt.
Huvudresultatet är dock att DDR:s brott inte kommit i glömska. Stasi-museer och utbildningssatsningar sprider kunskap om regimens förtryck. Som Human Rights Watch konstaterat har Tyskland ”rört sig snabbare än många östeuropeiska länder för att hantera det förflutna” genom att låta medborgare få sitt aktmaterial och påbörja dokumentation och rättslig utredning av övergrepp. Erfarenheterna av övervakningssamhället i Östtyskland kvarstår som varningar – och offer för DDR:s förtryck hedras idag som motståndsmän, där monument och särskilda minnesdagar bidrar till att upprätta deras berättelser i historien.
Källor: Stasimuseet i Berlin, myndigheten BStU, Forum för levande historia, samt facklitteratur och artiklar om DDR-historia (inklusive Almgren 2016, Knopp & Månsson 2018) har legat till grund för denna genomgång. Statistiska uppgifter och citat är hämtade från dessa och andra pålitliga källor som dokumenterar DDR:s övervakningsapparat och rättsövergrepp. (Se referenser i texten.)
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit. En svensk tiger.
Under kalla kriget var 9 av 10 V-politiker spioner åt någon marxistisk banditstat – oftast Sovjet eller DDR. Stig Bergling (V) var dock den som gjorde störst skada på krigsmaktens förmåga att försvara Sverige.
Bakgrund och karriär fram till gripandet (till 1979)
Stig Svante Eugén Bergling (född 1937) växte upp i Stockholm och gjorde sin värnplikt som kustjägare vid KA 1 (Vaxholm), varefter han utbildades till reservofficer. År 1958 började Bergling arbeta som polis i Stockholm, med placering vid Östermalms polisstation. Under 1960-talet avancerade han inom poliskåren och arbetade bland annat vid radiopolisen och utlänningsroteln. Bergling visade intresse för säkerhetsfrågor och 1969 rekryterades han till Säkerhetspolisen (Säpo), där han fick tjänst vid spaningsroteln (byrå II) som fokuserade på kontraspionage mot sovjetiska underrättelseagenter i Sverige. Samtidigt fortsatte han sin militära bana som reservofficer inom kustartilleriet.
I början av 1970-talet kombinerade Bergling sin Säpo-karriär med internationella uppdrag. År 1971 beviljades han tjänstledighet från Säpo för att arbeta som förbindelseofficer vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Parallellt deltog han vid flera tillfällen i FN-tjänst runt om i världen. Bland annat tjänstgjorde han 1968 som militärpolischef i en svensk FN-bataljon på Cypern och från november 1972 som FN-observatör i Mellanöstern, först i Israel och sedan i Libanon året därpå. Genom dessa roller fick Bergling insyn i både svenska försvarshemligheter och internationella förbindelser, vilket kom att prägla hans fortsatta öde.
Spion för Sovjetunionen: motiv, tillvägagångssätt och lämnad information
Berglings spioneri för Sovjetunionen tog sin början under hans tid vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning i början av 1970-talet. Där fick han tillgång till en pärm med topphemliga handlingar – den s.k. fortifikationskoden (FO-koden), en komplett förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleriförsvar och mobiliseringsförråd. Bergling kopierade denna pärm i hemlighet och gömde materialet i sitt bankfack. Han har uppgett i förhör att han sparade det hemliga materialet “för en regnig dag”, som en personlig hämnd mot kollegor inom militären som han upplevde som otrevliga. Motivbilden var dock mångfacetterad; Bergling själv erkände senare att pengarna lockade – totalt erhöll han 67 000 kronor från sovjetisk underrättelsetjänst för sina gärningar – vilket antyder att ekonomiska motiv vägde tungt. Ideologiskt tycks han inte ha drivits av övertygelser, utan snarare av personlig bitterhet och utsikten till ekonomisk vinning.
Det hemliga materialet i pärmen kom väl till pass redan året därpå. Under sin FN-tjänst i Libanon 1972 tog Bergling kontakt med Sovjetunionens militärattaché i Beirut, Alexander Nikiforov, som i själva verket var underrättelseofficer för GRU (sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Bergling erbjöd Nikiforov den kopierade pärmen med försvarshemligheterna, och den 30 november 1973 överlämnade (och sålde) han detta topphemliga material till Sovjetunionen. Därmed hade Bergling självmant blivit en sovjetisk agent – någon formell värvning skedde aldrig från GRU:s sida, utan det var Bergling som själv tog initiativet att förråda hemligheterna.
Efter försäljningen av FO-koden fortsatte Bergling att spionera under resten av 1970-talet. När han återvände till Sverige 1975 placerades han åter på Säpos “Ryssrotel” (kontraspionageenheten mot öst). Paradoxalt nog gav detta honom ytterligare möjligheter att läcka information. GRU insåg att Bergling kunde vara mer användbar på hemmaplan, och gav honom i uppdrag att rapportera vilka misstag sovjetiska spioner i Sverige gjorde och om några av dem var komprometterade. Bergling utnyttjade sin insyn på Säpo för att upplysa Moskva om vilka sovjetiska agenter som var under svensk bevakning, vilket ledde till att Sovjet kallade hem de avslöjade spionerna.
Bild: En kortvågsradio av modell Grundig Satellit 2100 – liknande den Bergling använde för att ta emot meddelanden. Bergling höll kontakten med sina uppdragsgivare via osynlig bläckskrift och kortvågssändningar.
Tillvägagångssättet för kontakten med GRU var intrikat men effektivt för sin tid. Bergling kommunicerade med sina sovjetiska uppdragsgivare genom brev skrivna med osynlig skrift (framställd med hjälp av karbonpapper och avslöjad med en särskild vätska). När han skickat meddelanden på detta vis fick han instruktioner tillbaka via kortvågsradio på hemliga frekvenser. Faktum är att Bergling hade fått spionutbildning av GRU i Östtyskland, dit han reste i största hemlighet eftersom Säpo-anställda inte fick åka till öststaterna. Genom sina dubbla roller som Säpo-officer och reservofficer i försvaret kunde han under flera år samla in och förråda känsliga uppgifter. Summa summarum lämnade Bergling ut några av Sveriges mest skyddsvärda försvarshemligheter – något som i efterhand bedöms som en av de allvarligaste säkerhetsläckorna i svensk historia.
Avslöjande, gripande och rättegång (1976–1979)
Under andra halvan av 1970-talet började misstankarna gro om att en “mullvad” fanns inom Säpo. Berglings beteende hade väckt intern uppmärksamhet – han lyckades lite för ofta avslöja sovjetiska agenters gömställen och planer, vilket fick kollegorna att ana att något inte stod rätt till. Vid mitten av 1970-talet var Bergling därför själv föremål för Säpos spaning. Samtidigt nåddes västliga underrättelsetjänster av indikationer på förräderiet: den högt uppsatte KGB-officeren Oleg Gordievskij (som i hemlighet samarbetade med brittiska MI6) rapporterade att GRU hade en agent inom Säpo. Dessa uppgifter stärkte misstankarna mot Bergling.
År 1977 hade Säpo fått konkreta indikationer på Berglings samröre med GRU, bland annat bevis för hans kontakter med en identifierad GRU-officer i Mellanöstern. Insikten om Berglings förräderi satte igång ett samarbete med utländska kollegor för att kunna gripa honom. Problemet för Säpo var att de bevis man samlat in på egen hand kunde vara svåra att använda i en svensk domstol utan att avslöja källor och metoder. När Bergling våren 1979 planerade att återvända till sin FN-tjänst i Mellanöstern, såg Säpo en möjlighet att låta ett annat land agera.
Den 12 mars 1979, under en mellanlandning på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv, slog den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet till och grep Stig Bergling. Gripandet skedde i samförstånd med svenska myndigheter – Säpo hade på förhand informerat israeliska kollegor om misstankarna och att Bergling sannolikt skulle passera via Israel. Shin Bet tog in Bergling till förhör, officiellt med motiveringen att utreda om han även spionerat på israeliska intressen under sin tid som FN-observatör i området. Efter avslutade förhör deporterades han till Europa: Bergling sattes på ett plan till Köpenhamn, där svenska Säpo-officerare tillsammans med dansk säkerhetspersonal tog emot honom och eskorterade honom vidare till Stockholm. Svenska staten hade därmed sin inre fiende i förvar, och ett av våra största spiondraman gick mot sin upplösning.
Väl i Sverige häktades Bergling omgående (mars 1979) och åtal väcktes för grovt spioneri. Rättegången blev uppmärksammad – det var ovanligt att en Säpo-tjänsteman själv stod anklagad för att ha sålt rikets hemligheter till främmande makt. Den 7 december 1979 föll domen: Stig Bergling befanns skyldig till grovt spioneri samt grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Straffet bestämdes till livstids fängelse. Domstolen ansåg det ställt utom rimligt tvivel att Bergling under 1970-talet hade överlämnat fortifikationskoden – det detaljerade registret över Sveriges befästningar – till Sovjetunionen, vilket innebar ett synnerligen allvarligt angrepp på rikets säkerhet. Efter domen vidtogs ovanliga säkerhetsåtgärder kring den dömde spionen. Med hänsyn till rikets säkerhet belades Bergling med stränga restriktioner i fängelset: han isolerades från andra intagna, och all kommunikation (brev och besök) censurerades eller begränsades av säkerhetsskäl. Den dåvarande justitieministern utfärdade särskilda föreskrifter som kriminalvården och rikspolisstyrelsen fick följa för att förhindra ytterligare informationsläckor genom Bergling. Stig Bergling hade avslöjats och dömts, men historien skulle visa sig vara långt ifrån över.
Fängelsestraff, rymningen 1987 och åren i exil
Inledningsvis avtjänade Bergling sitt straff under hårda förhållanden. Han satt 39 månader i total isolering, bland annat på säkerhetsanstalten Kumla. På grund av den psykiska press isoleringen innebar flyttades han i början av 1980-talet till rättspsykiatrisk vård en period (bl.a. Karsuddens sjukhus). År 1983 bedömde läkarna att Bergling inte längre behövde psykiatrisk vård, och han återfördes då till ordinarie fängelsemiljö – Norrköpingsanstalten – om än under fortsatt noggrann bevakning. Med tiden lättades dock restriktionerna något. Bergling började få ta emot besök, och en av besökarna var en barndomsvän vid namn Elisabeth (född Sjögren). Hon var frånskild fyrabarnsmor och arbetade i hemtjänsten, men kom nu att knytas allt närmare den dömde spionen. De två inledde en relation genom brevväxling som övergick i kärlek, och i mars 1986 gifte de sig inne på fängelset (Bergling bytte vid vigseln efternamn till Eugén Sandberg, hans mors flicknamn, vilket även Elisabeth tog). Under dessa övervakade möten och även under beviljade permissioner i Elisabeths bostad i Rinkeby började paret smida planer på en flykt.
I oktober 1987 blev planerna verklighet. Trots att Bergling var en av landets mest bevakade fångar, lyckades han få beviljat en permission (tillfällig utevistelse) tillsammans med sin hustru utan adekvat bevakning – ett beslut som i efterhand skulle kritiseras hårt. Den 6 oktober 1987 genomförde Stig och Elisabeth Bergling sin djärva rymning under en obevakad permission. De reste från Stockholm upp till Grisslehamn där de tog färjan över Ålands hav till Eckerö på Åland (finsk mark). Via Åland tog de sig sedan vidare till Helsingfors i Finland, där den sovjetiska ambassaden anlitades för att föra dem i säkerhet. I Helsingfors placerades Stig Bergling i bagageutrymmet på en diplomatbil tillhörande Sovjetunionens konsulat, och paret smugglades över den finsk-sovjetiska gränsen till Sovjetiskt territorium. På bara ett dygn hade Sveriges mest beryktade spion undkommit rättvisan och nått sin uppdragsgivare.
Berglings spektakulära rymning skapade enorm uppståndelse i Sverige. Nyheten slog ned som en bomb i medierna och ledde omedelbart till en politisk kris. Justitieminister Sten Wickbom tvingades avgå på grund av skandalen, likaså chefen för kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson – ansvaret för de bristfälliga säkerhetsrutinerna under permissionen fick tas av högsta ort. Dessutom inledde Säpo och kriminalvården separata utredningar för att analysera hur spionen kunnat rymma och vad som gått fel.
Under tiden hade Stig och Elisabeth Bergling bosatt sig i Sovjetunionen, där de till en början togs emot som hedersgäster. Bergling kom dock att leva ett kringflackande liv i exil under de följande sju åren. Paret stannade en tid i Moskva men levde även periodvis i andra länder i Östblocket och Mellanöstern. Under tidigt 1990-tal rapporterades de befinna sig i Ungern (Budapest) och i Libanon. I Libanon fick de skydd av den inflytelserike drusiske ledaren Walid Jumblatt – Bergling uppgav där en falsk identitet som “brittisk jordbruksexpert” för att dölja sin bakgrund. (När sanningen uppdagades uttryckte Jumblatt i efterhand viss ånger: “I am sorry if I did any harm to the Swedish. But politics is politics”, ska han ha sagt om att ovetande huserat den svenske spionen.) Under dessa år i exil drabbades Bergling av tilltagande hälsoproblem, bland annat ska han ha utvecklat Parkinsons sjukdom. Hälsan och de förändrade geopolitiska förhållandena efter Sovjetunionens kollaps bidrog sannolikt till vad som hände härnäst – ett överraskande beslut av den förrymde spionen själv.
Återvändo 1994, straffets slut och Berglings egen syn på sin gärning
I augusti 1994, sju år efter rymningen, valde Stig Bergling att frivilligt återvända till Sverige. Hans hälsa hade försämrats och Sovjetunionens fall 1991 innebar att han inte längre kunde räkna med samma beskydd som tidigare. Exakt hur återkomsten arrangerades hölls relativt diskret, men det är känt att Bergling tog kontakt med svenska myndigheter via utlandet och förhandlade fram sin överlämning. Tillsammans med hustrun anlände han till Stockholm i början av augusti 1994, där han omedelbart greps och fördes tillbaka till svenskt fängelse för att avtjäna resten av sitt livstidsstraff. Att en förrymd spion självmant återvänder hör till ovanligheterna, och fallet väckte åter stor medial uppmärksamhet – om än inte lika tumultartad som vid rymningen sju år tidigare. Elisabeth Bergling, som hade hjälpt honom att fly, följde med tillbaka till Sverige; hon dömdes senare för medhjälp till rymningen (ett relativt kort fängelsestraff), men parets relation tog slut några år därefter.
Efter återkomsten satt Bergling fängslad i ytterligare ungefär tre år. I juli 1997 blev han villkorligt frigiven, efter totalt nära två decennier bakom lås och bom (exklusive åren på flykt). Han hade då avtjänat minimikravet för livstids fängelse och bedömdes inte längre utgöra någon säkerhetsrisk – särskilt med tanke på hans höga ålder och vacklande hälsa. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet levde Bergling ett tillbakadraget liv i Sverige under olika nya identiteter (bl.a. namnet Stig Sydholt på äldre dar). Han gjorde dock vissa offentliga framträdanden och intervjuer, där han delade med sig av sina erfarenheter.
En central fråga har varit hur Stig Bergling själv beskrev och förklarade sin gärning. Under de första förhören 1979 angav han ekonomiska motiv – han erkände att han spionerat för Sovjet under hela 1970-talet i huvudsak för pengarnas skull. Någon djupare ideologisk övertygelse tycktes han inte åberopa; det handlade om personlig vinning och kanske spänning. I ett senare skede uttryckte Bergling ånger. Efter sin frigivning deltog han 2003 i en publik diskussion i Lund där även den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg medverkade, och syftet var att varna för spionagets baksidor. Inför det evenemanget intervjuades Bergling av SVT och sade då berörande ord om sin insats: “Själva överlämnandet av dokumenten ångrar jag djupt alltså… i grunden, det är klart att jag ångrar mig”. Han medgav att spioneriet hade gett honom “ett liv utöver det vanliga” – en märklig form av äventyr – men betonade att han innerst inne ångrade sitt förräderi. I andra intervjuer har han beskrivit sig själv som ung och naiv under spionåren, och han har erkänt att konsekvenserna blev långt större än vad han föreställt sig. På äldre dar engagerade han sig kortvarigt politiskt (han gick med i Vänsterpartiet 2006, men lämnade snart politiken då han ansåg den “inte så kul”) och han skrev debattartiklar – bland annat stödde han 2008 införandet av den nya FRA-lagen om signalspaning, kanske färgad av insikten om underrättelseverksamhetens betydelse. Sammantaget gav Stig Bergling intrycket av en man som kom att ångra sitt förräderi, även om han aldrig helt kunde sudda ut bilden av sig själv som en av Sveriges mest ökända spioner.
Säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige – då och i efterhand
Omedelbara konsekvenser på 1970- och 80-talet: Stig Berglings spionage orsakade betydande skada för Sveriges säkerhet, både direkt och indirekt. Enligt Sven-Åke Hjälmroth, som var Säpochef 1976–1987, hann Bergling under sina aktiva år läcka information som förstörde pågående säkerhetsoperationer och gjorde att flera kontraspionage-insatser misslyckades. Säpo insåg att man drabbats av ett allvarligt internt säkerhetshaveri. Redan upptäckten av spionen (1979) ledde till en självrannsakan inom säkerhetstjänsten: att en högt betrodd tjänsteman kunnat agera sovjetisk agent avslöjade brister i Säpos rekrytering, kontroll och övervakning av egen personal. Man jämförde med Wennerström-affären 1963 (då överstelöjtnant Stig Wennerström avslöjades som sovjetspion) – trots den chock det innebar hade det bara dröjt drygt ett decennium innan en ny spion gjorde stor skada. Detta faktum ansågs mycket allvarligt och föranledde omfattande förändringar i Säpos arbetsmetoder och internkontroll. Säkerhetspolisen skärpte sin interna säkerhet, införde noggrannare registerkontroller och stärkte sin kontraspionageverksamhet för att förhindra liknande insider-hot i framtiden. På ett bredare plan ökade även medvetenheten inom Försvarsmakten om behovet av skydd för känslig information – Berglings fall blev ett avskräckande exempel på hur “insidern” utgjorde en av de största riskerna.
När det gäller ren försvarsplanering tvingades Sverige vidta dyrbara åtgärder för att hantera skadan. Sovjetunionen hade tack vare Bergling full insyn i våra fortifikationsanläggningar och mobiliseringsförråd, vilket innebar att hela det svenska försvarskonceptet riskerade att undermineras. En uppskattning som gjordes inom Försvarsmakten var att tiotusentals svenska soldaters liv hade stått på spel vid en eventuell mobilisering eller krigssituation, eftersom Sovjet kände till alla våra försvarshemligheter. Mycket av planeringen fick göras om eller anpassas för att reducera denna sårbarhet, till enorma kostnader för staten. Även om inget väpnat angrepp inträffade under kalla kriget, innebar Berglings spioneri att Sveriges militära deterrens (avskräckningsförmåga) potentiellt försvagades betydligt.
Konsekvenser av rymningen 1987: Själva spioneriet var en stor skandal, men Berglings spektakulära flykt från fängelset 1987 ledde till ännu fler omedelbara säkerhetspolitiska konsekvenser. På den inrikespolitiska arenan rullade flera huvuden: justitieministern och chefen för kriminalvården avgick, som nämnts, och händelsen utlöste en kris i förtroendet för svenska myndigheter. Misstron mot Säpo och rättsväsendet fördjupades; att en dömd landsförrädare kunnat rymma så lätt väckte berättigade frågor om slapphänthet och rutiner. En rapport om Säpos arbetsmetoder konstaterade att misstankarna mot myndigheten fick “ytterligare näring” av Bergling-rymningen. Både Säkerhetspolisen och Kriminalvården fick skärpa sina rutiner kraftigt efter detta fiasko. Säpo genomförde en ny utredning av Bergling, denna gång för att kartlägga hur rymningen planerats och om han haft några medhjälpare inom systemet. Kriminalvården å sin sida införde striktare regler för permissioner, särskilt för högriskfångar som spioner och terrorister, för att förhindra upprepning. Samverkan mellan kriminalvården och Säpo förbättrades också – vid framtida permissioner för säkerhetsfall skulle Säpo kopplas in och ge riskbedömningar. Sverige lärde sig en dyrköpt läxa: nationens mest skyddsvärda fångar måste hanteras med största noggrannhet.
Långsiktiga och efterhandsbedömningar: Med tiden – särskilt efter kalla krigets slut – har Stig Berglings fall utvärderats i ett historiskt perspektiv. Det råder enighet bland experter om att Bergling-affären är en av de allvarligaste spionskandalerna i svensk historia. Skadorna han orsakade var inte bara materiella utan även psykologiska: förtroendet för att Sverige kunde skydda sina hemligheter fick en knäck. I efterhand har dock svenska säkerhetsorgan tagit fasta på lärdomarna. Säpo förbättrade sina interna säkerhetsprövningar av personal och byggde upp bättre analysförmåga för att upptäcka avvikande beteenden (för att identifiera eventuella mullvadar i tid). Försvarsmakten och andra myndigheter införde principen om ”flera ögon” på känsliga uppgifter för att inte en enskild person ska kunna kopiera hemligheter obemärkt. Dessutom bidrog Bergling-fallet till en ökad vaksamhet mot påverkansoperationer och spionage inom de neutrala staterna – Sverige insåg att trots sin alliansfrihet var man ett högprioriterat mål för sovjetisk underrättelseinhämtning, vilket påverkade landets säkerhetspolitiska orientering mot mer samarbete med västliga underrättelsetjänster.
I den säkerhetspolitiska debatten efteråt har Bergling ofta använts som ett exempel på “insider threat”. Myndighetsrapporter har pekat på strukturella brister som möjliggjorde hans gärning och rekommenderat reformer. Det militära försvaret tvingades revidera sina krigsplaner och vidta tekniska motmedel (som att flytta vapenförråd och ändra koder/förbindelser) för att minimera konsekvenserna av läckan. På det politiska planet bidrog affären till en ökad förståelse för behovet av signalspaning och kontraspionage – något som Bergling ironiskt nog själv förespråkade på äldre dar. Sammanfattningsvis medförde Stig Berglings spioneri omfattande säkerhetspolitiska konsekvenser: då, i form av direkta skador, skandaler och reformer; och i efterhand, som en ständig påminnelse om vikten av vaksamhet mot hot inifrån samt en dyrköpt erfarenhet som format Sveriges säkerhetsdoktrin under och efter det kalla kriget. Bergling-affären blev en katalysator för förbättrad säkerhetskultur – en tragisk men lärorik episod som än idag präglar svensk underrättelse- och säkerhetspolitik.
Källor: Myndighetsrapporter, historiska dokument och granskningar har använts för denna sammanställning, bl.a. Försvarsmaktens historiska artikel om svenska spioner, uttalanden från Säpo-chefer i media, Sveriges riksdags protokoll från 1987, samt dokumentärer och biografier (SVT/SR). Dessa källor ger en samstämmig bild av händelseförloppet och konsekvenserna kring Stig Bergling – en av de mest omvälvande spionhistorierna i Sveriges moderna historia.
