På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
Trots ökande otrygghet, sprängningar och en havererad integrationspolitik vägrar partiet ens diskutera frivillig återvandring. I stället fortsätter den rödgröna ledningen i Stockholm att låtsas som att problemen inte finns – och tackar nej till varje försök till lösning, bara för att förslaget kommer från fel parti.
S-styrda Stockholm nobbar återvandring – för att förslaget kommer från SD
För tio år sedan öppnade Socialdemokraterna Pandoras ask. Genom att göra det enklare än någonsin för asylsökande att komma till Sverige lade de grunden för dagens kris. Då talade man om ”öppna hjärtan” och om ett Europa utan murar – ord som i efterhand framstår som naiva symboler för en politik utan konsekvensanalys.
Resultatet ser vi nu varje natt. Sprängningar, skjutningar och en växande otrygghet har blivit vardag i många svenska städer. Trots det vägrar Socialdemokraterna erkänna sitt ansvar eller ens diskutera verkliga lösningar som frivillig återvandring. I stället fortsätter partiet att förneka sambanden mellan den egna politiken och de problem som vanliga människor tvingas leva med.
Flera S-styrda kommuner har den senaste veckan valt att tacka nej till att ens delta i samtal med regeringens samordnare Terésa Zetterblad. Hennes uppdrag är att informera om det kraftigt höjda återvandringsbidraget och visa hur kommunerna kan hjälpa personer som frivilligt vill återvända till sina hemländer.
Det handlar inte om tvång, utan om en möjlighet – en chans till en ny start för dem som inte lyckats etablera sig i Sverige.
Men Socialdemokratiskt styrda kommuner, med Stockholm i spetsen, väljer att säga nej.
Barnsligt partipolitiskt trots
Stockholms social- och trygghetsborgarråd Alexander Ojanne (S) meddelar i ett brev att staden inte ser någon anledning att delta. Han menar att återvandringsbidraget kan ”försvåra nyanländas etablering” och riskera att människor känner sig ”oönskade”.
I praktiken betyder det att S hellre låter människor fastna i utanförskap än att erkänna att vissa faktiskt vill återvända frivilligt. Och varför denna vägran? För att initiativet kommer från regeringen – med stöd av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna beter sig som barnungar: de vägrar samarbeta bara för att idén inte är deras egen. Ideologin går alltid före verkligheten – även när det drabbar både individ och samhälle.
En ekonomisk vinst – som S inte vill se
För Stockholm vore frivillig återvandring en ren vinstaffär. Varje person som lämnar ett långvarigt bidragsberoende frigör resurser i välfärden – i socialtjänst, skola, sjukvård och bostadsmarknad.
Men i stället för att tänka ekonomiskt och långsiktigt väljer den rödgröna ledningen att stänga dörren. Hellre fortsätta på den inslagna vägen med ökande kostnader, segregation och otrygghet, än att erkänna att regeringen faktiskt har ett poäng.
Rödgrön kakistokrati
Stockholm styrs i dag av en rödgrön röra som misslyckas med det mesta. Skatten har höjts två gånger under en mandatperiod – ändå blir ingenting bättre. Tryggheten minskar, vårdköerna växer och bostadsbristen kvarstår.
Att tacka nej till en kostnadsfri statlig satsning som dessutom kan avlasta kommunens ekonomi visar hur djupt Socialdemokraterna sjunkit i sin prestige. Det är inte ledarskap – det är politisk barnslighet.
Ideologi framför ansvar
När regeringen erbjuder kommunerna ett verktyg för att underlätta frivillig återvandring, väljer S att vända ryggen till. De låter hellre tusentals människor stanna i utanförskap än att riskera att ”ge SD rätt”.
Men verkligheten bryr sig inte om partitaktik. Frivillig återvandring är både humant och ekonomiskt klokt. Det är ett sätt att hjälpa människor hem på egna villkor – samtidigt som Sverige minskar belastningen på ett pressat välfärdssystem.
Socialdemokraternas vägran är därför inte bara oansvarig. Den är barnslig, självisk och ett hån mot alla som försöker hitta riktiga lösningar på integrationsproblemen.
När Stockholms stad stoppar nya privata förskolor med hänvisning till ”överkapacitet” väcks frågan om vart valfriheten i välfärden egentligen är på väg. Förvaltningsrätten ger kommunen rätt – men kritiker varnar för en återgång till centralstyrning och en mentalitet som påminner om forna öststater.
Bilden visar Vänsterpartiets (marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor) vision av hur en förskola i Stockholm ska se ut enligt Karl Marx teorier. Alexandra Mattsson (V) vill göra Stalin stolt och begränsa valfriheten.
Kommunen stoppar ny privat förskola – oro för minskad valfrihet och växande kontroll
Sommaren 2024 ansökte Kunskapsförskolan Koncept AB om att få starta en ny förskola med plats för 96 barn i Hägersten-Älvsjö. Men Stockholms stad sa nej. Förskolenämnden avslog ansökan med hänvisning till stadens prognoser som visar en minskning av antalet barn i området fram till 2033, och till att det redan finns överkapacitet.
Enligt nämnden står fem förskolor och 28 avdelningar tomma, och att godkänna ytterligare en privat aktör bedömdes som ekonomiskt oförsvarbart.
Förskoleborgarrådet Alexandra Mattsson (V) försvarade beslutet och menade att en ny privat etablering riskerar att tränga undan kommunala verksamheter. Hon har även uttryckt att hon ser beslutet som ett sätt att ”utmana den fria etableringsrätten” – något som väckt stark kritik.
Domstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Kunskapsförskolan Koncept AB, som tillhör Norlandia Förskolor AB, överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Nu har domen kommit – och den går på kommunens linje.
Domstolen menar att Stockholms stad haft rätt att avslå ansökan eftersom prognoserna visar minskade barnkullar i hela stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö, och att en ny privat förskola skulle kunna få negativa effekter på kommunens egna verksamheter.
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.
Men många ser domen som ett historiskt steg i fel riktning – ett uttryck för en växande politisk vilja att centralstyra välfärden och begränsa medborgarnas valfrihet. Kritiker menar att det är en mentalitet som påminner om ett gammalt öststatsmönster, där staten anses veta bäst och individens val hamnar i andra hand.
”Det är oroande att ett fritt, demokratiskt land som Sverige ens behöver diskutera sådana inskränkningar. Vi ska inte behöva acceptera en utveckling som påminner om DDR-mentalitet – där makten bestämmDomstolen ger kommunen rätt – men väcker principiella frågor
Mattsson kallade beslutet ”historiskt” och framhöll att kommunen haft en tung bevisbörda:
– Vi har kunnat visa att en ny privat etablering skulle påverka de kommunala förskolorna negativt, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, sade hon.er och medborgaren får rätta sig efter systemet”, säger en politisk kommentator med insyn i ärendet.
Frågan om valfrihet – på väg bort?
Oppositionspolitiker i Stockholms stad menar att domen riskerar att bli prejudicerande och urholka den enskildes möjlighet att välja.
– Det här är ett allvarligt steg mot en kommunal monopolmodell, säger en källa inom oppositionen. – När ideologin får styra riskerar både kvalitet och mångfald att försvinna.
Föräldrar som hoppades på fler alternativ i området uttrycker oro över utvecklingen.
– Vi vill själva kunna välja var våra barn går, inte bli hänvisade till kommunens utbud. Det känns som att man tar ifrån oss möjligheten att påverka, säger en förälder i Västberga.
Tvist om prognoser och verklighet
Bolaget bakom ansökan hävdade att barnantalet i Västberga tvärtom väntas öka fram till 2033, och att stadens beslut grundades på för breda siffror. Men domstolen ansåg att bedömningen ska göras utifrån hela stadsdelsområdet, inte enskilda kvarter.
Enligt stadens prognoser väntas antalet barn i Hägersten-Älvsjö minska med cirka sex procent, motsvarande 533 barn, till 2033. Förvaltningsrätten menade att detta räcker som grund för att avslå ansökan – även om lokala skillnader finns.
En framtid med färre alternativ
Norlandia Förskolor AB uppger att man nu analyserar domen och överväger att överklaga.
– Vi har tagit emot domen och kommer nu att analysera den. Efter det avgör vi om vi ska gå vidare, säger Torbjörn Carlbom, kommunikatör på Norlandia Förskolor AB.
Samtidigt växer oron för vad domen betyder på sikt. När kommuner kan stoppa privata aktörer med hänvisning till ”överetablering” – trots att föräldrar efterfrågar valmöjligheter – riskerar Sverige att röra sig mot en modell där staten styr alltmer och medborgaren får allt mindre att säga till om.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
På 70-talet gällde det att buga inför herr Sossepamp, annars kunde IB slumpmässigt arrestera dig nästa gång – och då kunde du försvinna för gott. Så var det att leva i ett socialistiskt helvete på jorden på 70-talet. Det var först efter valet 1976 som Sverige fick en regering som respekterade demokratin och folkets rättigheter. Dock var Sverige inte det kosmopolitiska helvete på jorden som det är i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga. Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd. Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått. På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar. Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat. Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
Rank
Land
Skattekvot (%)
1
Frankrike
43,8
2
Danmark
43,4
3
Belgien
42,8
4
Finland
42,4
5
Norge
41,4
6
Österrike
41,0
7
Italien
40,9
8
Sverige
41,4
9
Tyskland
40,3
10
Portugal
39,4
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet. Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga. Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende. Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis. Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar: att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
När Vänsterpartiet styr Stockholm går ideologin före barnens bästa. Från och med 2026 ska bara stadens egna kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser – trots att just de ofta dras med personalbrist, otrygghet och låg kvalitet. Beslutet saknar fakta, men följer en tydlig politisk linje: att misstänkliggöra det som fungerar, och försvara det som inte gör det.
Vänsterpartietsd vision bild hur Stockholm stads DDR förskola skall se ut.
Det parti som en gång hade sina rötter i stalinism och marxism har nu fått sin vilja igenom i Stockholms stadshus. Under Vänsterpartiets ledning har staden beslutat att från och med 1 juli 2026 ska endast kommunala förskolor få erbjuda garantiplatser.
Det innebär att föräldrar som inte får plats på sina önskade alternativ inte längre får en plats på en fristående förskola – utan hänvisas till de kommunala förskolor som många redan upplever som de sämsta i stan, med personalbrist, hög sjukfrånvaro, otrygga miljöer och dålig kontinuitet.
Vänsterpartiets förskoleborgarråd Alexandra Mattsson (V) (Kommunismen har mördat ca 100 miljoner människor ) säger att beslutet ska “stoppa dåliga privata aktörer” och “stärka den kommunala förskolan”. Men när hon får frågan om det finns siffror som stöder påståendet, medger hon:
– Självklart finns det ingen fakta, vi är Vänsterpartiet, Vi håller på med sånt. Utan vi följer Das kapital bokstav för bokstav.
Alltså inga fakta, bara ideologiska antaganden.
I dag finns omkring 230 fristående förskolor i Stockholm, däribland Pysslingen förskolor, som får en köpeng på 1 000 kronor per barn för att delta i det gemensamma systemet. Sara Lindberg, segmentsområdeschef på Pysslingen, kallar beslutet anmärkningsvärt:
– Här prioriteras ideologi framför barnens bästa. Kommunens egen barnkonsekvensanalys visar att beslutet kan leda till längre resvägar och mindre hållbara placeringar för barnen.
Även oppositionen är kritisk. Moderaternas oppositionsborgarråd Andrea Hedin menar att beslutet slår direkt mot föräldrarna:
– Närhet är en av de viktigaste faktorerna för föräldrar. Nu riskerar många att tvingas långt bort till kommunala förskolor som de aktivt försökt undvika. Det här beslutet tas helt över huvudet på dem.
För många privata aktörer är framtiden nu osäker.
– Vi vill inget hellre än att fortsätta vara en del av det gemensamma systemet – för barnens bästa. Men om vi stängs ute, måste vi fråga oss om det längre finns någon mening att vara kvar, säger Lindberg.
Beslutet framstår som ännu ett exempel på hur Vänsterpartiet låter ideologin gå före verkligheten. Istället för att förbättra kvaliteten i de kommunala förskolorna, väljer man att begränsa valfriheten och tvinga familjer till systemets sämsta alternativ.
Att ett parti med historiska rötter i stalinism och marxism fortfarande inte förmår skapa fungerande lösningar – utan istället river ner det som faktiskt fungerar – borde oroa fler stockholmare.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Liberalerna kämpar i dag på existensminimum, med opinionssiffror som hotar att utplåna partiet. Den nya ledaren Simona Mohamsson har misslyckats med att vända trenden; förtroendet rasar och partiet framstår som en kronisk patient utan riktning. Samtidigt som L dukar under cementerar Socialdemokraternas Magdalena Andersson sin ledande position, trots en åttaårig regeringsperiod vars migrationspolitik kritiseras hårt för att ha skapat ett ’Al Capone-Sverige’ på ruinerna av det gamla folkhemmet.
Simona Mohamsson har inte sina rötter i Sverige och tillhör inte den svenska folkstammen. Ytterligare ett liberalt experiment med en partiledare som inte har något att ge Sverige.
Liberalerna står på ruinens brant. Nästa val kan mycket väl bli slutet för partiet som en gång nådde tvåsiffriga siffror i opinionen. I dag kämpar det för sin överlevnad runt 2 procent – ett desperat parti utan riktning, utan idéer och utan trovärdig ledning.
Sedan Simona Mohamsson tog över för drygt tre månader sedan har hon försökt sätta en personlig prägel med budskapet om en ”blågul islam” och berättelsen om sitt eget integrationslyft. Resultatet? En politisk flopp.
Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Enligt Novus vet över en femtedel av väljarna inte ens vem hon är. Och bland dem som faktiskt känner till henne växer misstron snabbt. TV4 rapporterar att hela 47 procent nu har ganska eller mycket litet förtroende för L-ledaren – en ökning med 9 procentenheter sedan augusti.
– Just nu är hon ingen tillgång. Det är den bistra sanningen, säger Torbjörn Sjöström på Novus till TV4.
Samtidigt cementerar Magdalena Andersson (S) sin position som landets mest förtroendeingivande partiledare med 46 procent, följd av Ulf Kristersson (M) på 30 och Jimmie Åkesson (SD) på 25.
Liberalernas problem är inte längre tillfälliga svackor – de är kroniska. Partiet framstår i dag som en politisk patient på konstgjord andning, utan idéer som engagerar och utan ledarskap som övertygar.
Men det man kan frågasätta sig är att folk har förtroende för Anderssonskan. Socialdemokraterna styrde Sverige i åtta år, det enda man gjorde var att fylla landet med dysfunktionella migranter ifrån tredje världen. Vi hade en svagbegåvad statsminister vars Europa inte byggde några murar, resultatet ser vi i dag: ett Al Capone-Sverige, ett kosmopolitiskt helvete på jorden byggt på samma leråker som det klassiska folkhemmet.”
Lede fi har många ansikten – förutom Ryssland gäller det även en inre lede fi, såsom kommunister och de som förespråkar en islamisering av Sverige. Sverige har i dag ett överskott på moskéer. Det finns redan en stor moské på Södermalm, och det finns ingen anledning att lägga skattepengar på religiösa byggnader som saknar kulturvärde.
Moderaterna i Nacka sätter stopp för planerna på att använda skattepengar till bygget av en ny moské i Fisksätra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) slår fast att kommunen inte får finansiera religiösa byggnader – och markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik.
Insamlingsstiftelsen Guds hus har sedan 2015 planerat att bygga en moské intill Fisksätra kyrka, på kyrkans mark. Projektet beräknas kosta 60 miljoner kronor, och man hade hoppats på bidrag från både Nacka kommun och staten.
Men kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau (M) ger ett tydligt besked: – Nej. Det finns inga löften eller intentioner, vare sig från mig eller någon annan i kommunledningen.
Han menar att kommunen skulle bryta mot kommunallagen om den finansierade religiösa byggnader. – Kommunens uppdrag är att använda skattepengar till skolor, vägar och idrottsplatser – inte till samfundslokaler, säger Gerdau.
Moderaterna markerar därmed en tydlig gräns mellan religion och politik, och understryker att skattebetalarnas pengar ska gå till lagstadgade, gemensamma behov – inte till trosinriktade projekt.
Dessutom har Sverige ett överskott på moskéer, det behövs inga fler. ”Vi bygger inte ubåtsbaser åt Putin på Muskö – lika lite ska vi ha fler moskéer”, säger en Fisksätrabo.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch vill införa ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Hon menar att människor ska kunna mötas ansikte mot ansikte i vardagen och att Sverige bör följa flera europeiska länder som redan infört liknande förbud. Enligt Busch handlar det både om trygghet, integration och gemensamma värderingar.
Busch vill införa förbud mot burka och niqab på offentliga platser
– När man möts i vardagen – på gatan, på torget, i mataffären eller på vårdcentralen – ska man kunna se varandra ansikte mot ansikte. Jag vill inte att människor ska dölja hela sitt ansikte i sådana situationer, säger hon till Aftonbladet.
Hon menar att plaggen representerar en strikt tolkning av islam, sådan som tillämpas i länder som Iran och Afghanistan.
Det föreslagna förbudet skulle gälla på offentliga platser som gator, torg, köpcentrum och vårdinrättningar. Förslaget är ännu inte förankrat med de övriga partierna i Tidö-samarbetet.
Samtidigt skulle ett sådant förbud innebära att Sverige följer en utveckling som redan skett i flera europeiska länder. Länder som Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark, Österrike, Schweiz och Bulgarien har infört liknande förbud mot burka och niqab i offentliga miljöer. Förespråkare menar att dessa regler inte bara handlar om integration och gemensamma samhällsnormer, utan även om trygghet och brottsförebyggande åtgärder – eftersom det blir svårare att dölja sin identitet i det offentliga rummet.
Experter anser att den som trotsar ett eventuellt förbud mot burka och niqab bör få livstidsutvisning. Dessa plagg hör inte hemma i Sverige, och vill man bära dem kan man enligt en expertkår deportera sig själv. Klarar man inte av detta, måste samhället hjälpa till.
Faktaruta: Niqab och burka
Niqab: Ansiktsslöja som täcker hela ansiktet utom ögonen.
Burka: Heltäckande plagg som täcker hela kroppen, inklusive ansiktet (ofta med nät över ögonen).
Länder i Europa med förbud i offentliga miljöer
Frankrike – nationellt förbud sedan 2011; böter upp till €150 (samt straff för den som tvingar någon att bära heltäckande slöja).
Belgien – nationellt förbud sedan 2011; böter ca €137,50 och upp till 7 dagars fängelse.
Österrike – nationellt förbud sedan 2017; administrativa böter upp till €150.
Danmark – nationellt förbud sedan 2018; 1 000 DKK i förstgångsböter, upp till 10 000 DKK vid upprepade överträdelser.
Bulgarien – nationellt förbud (2016) i offentliga institutioner m.m.; böter upp till 1 500 lev samt möjlighet till indragna sociala förmåner.
Schweiz – nationellt förbud i kraft från 1 jan 2025; administrativa böter (typiskt CHF 100 på plats, upp till CHF 1 000 vid prövning).
Nederländerna – partiellt förbud (2019) i bl.a. kollektivtrafik, skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader; böter cirka €150.
Vanliga straffnivåer
Administrativa böter – ca €150 (Frankrike/Österrike/Nederländerna), 1 000–10 000 DKK (Danmark), upp till 1 500 lev (Bulgarien), upp till CHF 1 000 (Schweiz).
Skärpta åtgärder – i vissa länder kan upprepade brott ge högre böter; i Belgien kan även kortare fängelsestraff tillämpas.
Obs: Reglerna har undantag (t.ex. för arbete, hälsa, sport, traditionella evenemang) och kan tolkas olika i tillämpning. Senast uppdaterad: 12 oktober 2025.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.
Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.
Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.
Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.
EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.
Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.
Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.
Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.
Vänsterpartiet vill locka vårdpersonal med rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor. Men bakom de glättiga förslagen döljer sig kostsamma reformer, oklara löften och en historik som väcker frågor om lojalitet, korruption och kakistokrati. Är Vänsterpartiet en välfärdsvän – eller en säkerhetsrisk för Sverige?
Åh, tack store kamrat Stalin för att jag får hela 25 % rabatt på ett SL-kort. Nu ska jag verkligen rösta på Vänsterpartiet. Ett parti, en ledare och en åsikt
Vänsterpartiet lyfter gärna fram vårdpersonalens villkor i sin budget för 2026. Men bakom de vackra orden om solidaritet och välfärd gömmer sig satsningar som redan från början väcker fler frågor än de besvarar.
De två stora reformerna – rabatterade SL-kort och gratis arbetsskor – kostar 110 miljoner kronor det första året och därefter 145 miljoner kronor årligen.
Enligt förslaget ska 45 000 anställda i Region Stockholm få 25 procents rabatt på SL-kortet, motsvarande cirka 2 800 kronor per person och år. Kritiker menar att detta är en dyr reform som i praktiken mest gynnar dem som redan åker kollektivt, snarare än att direkt förbättra arbetsmiljön i vården.
Genom att man socialiserar Region Stockholm, det vill säga avbolagiserar, pressas lönerna nedåt för vårdanställda. Det blir färre arbetsgivare att välja mellan. Den 25-procentiga rabatten för vårdanställda är 280 kr. Hade man i stället sänkt regionskatten, så hade man fått mer pengar i handen – pengar som man kunnat göra vad man vill med, inte behövt lägga på en biljett för en kollektivtrafik som knappt fungerar.
Den andra delen – gratis arbetsskor – framställs som en välfärdsreform, men detaljerna är oklara. Ska personalen köpa skorna själva och få ersättning, eller ska regionen göra en dyr upphandling? Om anställda köper själva kan det bli förmånsbeskattat, vilket i praktiken äter upp värdet av ”förmånen”.
Totalt går 95 miljoner kronor årligen till SL-rabatten, medan skosatsningen utgör en mindre del. Kritiken är tydlig: dessa pengar skulle istället kunna gå till fler kollegor, högre löner och kortare arbetspass – faktorer som verkligen kan förbättra vårdpersonalens vardag och hälsa.
Vänsterpartiet talar också om att stärka regionens attraktionskraft som arbetsgivare genom ”betald återhämtningstid” för fler grupper. Men vilka grupper det gäller är oklart. Kritiker ser detta som ännu ett exempel på dyra men otydliga reformer utan genomförandeplan.
En inre fiende?
Det finns dock ett större problem än dyra budgetposter. Vänsterpartiet har historiskt setts som en inre fiende mot Sverige och det svenska folket. När partiledaren Lars Werner en gång i tiden sålde ut det svenska försvaret för att ordna gratis sprit till sin 50-årsfest satte det tonen: lojaliteten gick inte till Sverige, utan till utländska diktaturer.
Frågan är vad som händer om Sverige hamnar i krig. Kommer Vänsterpartiet att stå upp för det svenska folket – eller kommer lojaliteten att ligga hos kamrat Putin, precis som de en gång låg hos kamrat Stalin under andra världskriget?
Korruption och kakistokrati
Idag finns en oro att V-politiker i kommuner, regioner och riksdagen inte bara driver kostsamma och otydliga reformer – utan också riskerar att utgöra en säkerhetsrisk. Många befarar att en del arbetar i linje med främmande makters intressen.
Och det stannar inte där. Kritiker menar att det dessutom finns tecken på korruption i partiets sätt att styra. Många V-politiker beskrivs som rena kakistokrater – det vill säga människor som varken har kompetensen eller viljan att leda, men som ändå klamrar sig fast vid makten.
Under kalla kriget uppskattades att 95 procent av alla VPK-medlemmar var antingen KGB-agenter eller agenter åt Stasi. Frågan som nu ställs är: upprepar historien sig?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har åtalats för narkotikabrott och pekas ut som del av det kriminella nätverket i Alby. Samtidigt fortsätter S-ledaren Magdalena Andersson att avfärda varningarna om gängens infiltration som ”rykten” – något som nu möts av hård kritik från flera M-ministrar som anklagar henne för mörkläggning och att blunda för partiets problem.
1965 pratade Socialdemokraterna om ett homogent Sverige – vi hade inga av USA:s rasproblem. 65 år senare har samma parti byggt ett ”Al Capone-Sverige”, där importerad brottslighet slagit rot och nu kliver rakt in i demokratins kärna för att ta över samhällets funktioner. Det som började som naiv idealism har förvandlats till ett systemhot inifrån.
En av huvudpersonerna bakom Socialdemokraternas interna maktstrid i Botkyrka, Bilal Ayeb, har nu åtalats för narkotikabrott. Han kopplas av polisen till det kriminella nätverket i Alby och misstänks ha velat använda kommunens fritidsgårdar som bas för narkotikadistribution.
Trots detta har S-ledaren Magdalena Andersson gång på gång avfärdat uppgifterna om gänginfiltration i sitt eget parti som ”rykten”.
– Det är uppenbart att Magdalena Andersson inte talar sanning, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Kuppen mot Ebba Östlin
Bakgrunden är den infekterade striden i Botkyrka 2023, när dåvarande kommunstyrelseordföranden Ebba Östlin (S) drev igenom beslutet att stänga flera fritidsgårdar efter att en utredning visat att de blivit tillhåll för gängkriminella.
Kort därefter tvingades hon bort i en kupp orkestrerad av Bilal Ayeb och hans krets. Genom att mobilisera nya medlemmar till en lokal S-förening röstades Östlin bort.
Ayeb, som redan då var dömd för flera brott och utpekad som gängkriminell i polisens underrättelsematerial, spelade en nyckelroll. Nu har han åtalats för narkotikabrott sedan han ertappats med 62 gram kokain – ytterligare ett bevis på hans djupt rotade koppling till organiserad brottslighet.
M-ministrar: Andersson mörklägger
Regeringsföreträdare riktar hård kritik mot Andersson. Strömmer menar att S-ledaren aktivt vilseleder väljarna:
– När Ulf Kristersson påtalade gängens infiltration av Socialdemokraterna i Botkyrka kallade Andersson det ”rykten”. Nu vet vi sanningen. En central aktör i S-striden åtalas för narkotikabrott och pekas ut som en nyckelperson i gängmiljön.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) konstaterar att Socialdemokraterna försökt dölja problemen genom en intern utredning som frikände partiet – trots att den nu åtalade Ayeb redan då var medlem.
Även migrationsminister Johan Forssell, finansminister Elisabeth Svantesson och flera andra M-toppar anklagar Andersson för att mörklägga S djupa problem och blunda för gängens inflytande.
Kravet: Extern granskning
Efter avslöjandena kräver Strömmer att Socialdemokraterna släpper sin interna mörkläggning och låter en extern granskning bringa klarhet.
– Partiet måste stå till svars. Det går inte att fortsätta sopa gängens infiltration under mattan. Svenskarna förtjänar full transparens, säger han.
Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?
Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.
Apokalypsen som politiskt verktyg
Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.
Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.
Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.
Klimatpolitikens gröna fantasier
Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.
Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.
När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.
Ekonomins hårda gränser
EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.
Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.
Det realpolitiska uppvaknandet
Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.
Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.
Slutsats: mellan ambition och realism
Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.
Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.
Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.
Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.
Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.
– Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.
Kritik mot Socialdemokraterna
Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.
– Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.
Ministerkravet
Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.
På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:
– Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.
Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?
– Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.
Hård kritik mot Vänsterpartiet
Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.
Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.
Bostadspolitikens misslyckande
Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.
För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
I Norrland kallas Stockholm skämtsamt för Fjollträsk. Och få politiker lever upp till det öknamnet som Jan Jönsson – en liberalfjolla som radat upp misslyckande efter misslyckande
År 2002 nådde L/FP en topp på 14 procent – skälet var att partiet då började tala om att ställa högre krav på mirgranter. Sverige har sedan 1975 fört en alltför generös asyl- och migrationspolitik, vilket har gett oss det Sverige vi ser i dag.
Liberalerna – ett parti utan resultat men med stort ansvar för Sveriges problem
Jan Jönsson gillar att framställa sig själv som en politiker med humor, som tar strid med symboler och kampanjfilmer. Men bakom skratten döljer sig en obekväm sanning: han är en symbol för Liberalernas totala misslyckande i Stockholm.
Han lovade att vara ’gängens värsta fiende’. I stället blev han en åskådare när gängkriminaliteten exploderade. Skjutningar, sprängningar och rekryteringen av barn har blivit vardag i Stockholm. Och vad gjorde Jan Jönsson? Klädde sig i drag. Kasta järnrör framför kameran. Spelade clown i sociala medier. Han levererade en freak show – inte resultat.
Det är politik reducerad till PR. Och stockholmare betalar priset – i form av otrygga gator, rädda ungdomar och en stad som slits sönder av våld.
Liberalernas skuld
Men ansvaret stannar inte vid Jan Jönsson. Liberalerna som parti bär ett tungt ansvar för att Sverige ser ut som det gör i dag. Det var just L som på 1990-talet drev igenom att det så kallade Luciabeslutet revs upp – vilket öppnade dörren för en massinvandring som Sverige aldrig hade förutsättningar att hantera.
Resultatet blev att stora grupper från dysfunktionella miljöer i tredje världen fick asyl utan att integrationen fungerade. Här lades grunden för den segregation och den kriminalitet som nu river sönder landet.
Liberalerna, partiet som påstår sig stå för ordning och utbildning, var med och byggde den verklighet vi i dag lever med: parallellsamhällen, misslyckad integration och gäng som växer sig starkare för varje år.
På väg mot riksdagsspärren
I dag kämpar partiet för sin överlevnad. Opinionssiffrorna pekar mot att L knappt klarar fyraprocentsspärren i nästa val – och kanske är det talande. Väljarna har tröttnat på partiets velande, dess interna strider och dess oförmåga att leverera något konkret.
Hotet från Jan Jönsson att lämna politiken om L öppnar för SD-ministrar är närmast komiskt. Han har redan visat vad hans politik leder till: fler skjutningar, fler tomma ord och fler kampanjer som ingen längre tar på allvar.
Det ironiska är att Liberalerna en gång faktiskt kunde vinna väljarnas förtroende. I början av 2000-talet gjorde partiet succéval när man drev frågan om tydligare krav, bland annat högre språkkrav för invandrare. Då talade man klarspråk om integration och väljarna belönade modet. Men den tiden är förbi.
Slutsats
Liberalerna bär ett historiskt ansvar för dagens problem och ett dagsaktuellt ansvar för Stockholms misslyckande. Jan Jönsson är inte gängens värsta fiende – han är en symbol för politikens impotens. Och hans parti, som en gång skulle vara Sveriges liberala kraft, har reducerats till ett sargat skämt på gränsen till riksdagsspärren.
Regeringen satsar 4,3 miljarder på skolan – men Stockholms S-styre kallar det en bluff. Samtidigt har de själva höjt skatten och låtit pengarna försvinna i byråkrati och extrem politiker löner. Skillnaden är tydlig: Tidöregeringen levererar resurser som gör skillnad för eleverna, medan Socialdemokraterna misslyckas gång på gång.
Stockholmarnas skattepengar slösas bort på överlyxig SFI-undervisning i stället för på svenska skolbarn. Socialdemokraterna klarar inte av att hushålla med de skattepengar de drar in.
S bluffar – Tidöregeringen levererar
Regeringens satsning på 4,3 miljarder kronor till skolan 2026 är historisk. Ändå försöker Stockholms rödgröna styre avfärda den som en ”bluff”. Men sanningen är att Socialdemokraterna själva inte klarar att hålla ordning på skattebetalarnas pengar.
Skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S) påstår att satsningen inte räcker. Samtidigt har S redan höjt skatten i Stockholm – utan att resurserna når klassrummen. Stockholmarna betalar mer men ser mindre effekt.
Slöseri i stället för ansvar
S styr med skattehöjningar och växande byråkrati, men pengarna rinner bort på prestigeprojekt och konsulter. Att nu skylla på regeringen är ett sätt att dölja egna misslyckanden och maktmissbruk.
Tidöregeringen satsar på eleverna
Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) betonar att det handlar om 14 miljarder över tre år. Pengarna ska stärka kunskapsbidraget, införa nytt betygssystem och avlasta lärarna – satsningar som gör skillnad i klassrummen.
– Staten tar sitt ansvar. Nu förväntar jag mig att även S-styret gör det, säger hon.
Stockholmarnas barn förtjänar bättre
Tidöregeringen levererar. Socialdemokraterna höjer skatter och gnäller. Den 8 oktober får vi svart på vitt om S tänker låta pengarna nå skolorna – eller fortsätta låta skattemedlen försvinna i byråkratin och sky hög politruck löner.
Invandrare lockades med skattefria bidrag för att gå en demokratikurs – där bara Socialdemokraterna stod i centrum. Kritiker menar att upplägget inte handlar om utbildning, utan om att köpa röster inför valet.
Invandrare erbjöds skattefritt bidrag för demokratikurs – endast Socialdemokraterna deltog
Invandrare i Stockholms förorter erbjöds ett skattefritt studiebidrag på totalt 1 920 kronor för att delta i en kurs om demokrati och samhällskunskap arrangerad av ABF.
Kursen innehöll bland annat ett studiebesök i riksdagen, där socialdemokraten Maria Hassan stod som guide. Några representanter för borgerliga partier fanns däremot inte med i programmet, trots att kostnaderna täcktes av offentliga medel.
Erbjudandet, som skickades ut till invandrarföreningar i Stockholm under rubriken ”Demokrati, samhällskunskap och valet 2026”, uppgav att deltagare mellan 20 och 64 år kunde få 80 kronor skattefritt per studietimme. Däremot framgick inte att medlen kom från statliga bidrag som fördelats via LO, eller att endast socialdemokraterna skulle besökas i riksdagen.
Kritiker menar att upplägget kan uppfattas som ett försök att påverka invandrares röster inför valet. Kursledaren Massoud Masam försvarar dock initiativet och framhåller att syftet är att öka kunskapen om demokratin. Han medger att bara socialdemokraterna engagerats vid riksdagsbesöket men beskriver detta som en vanlig ordning.
När han fick frågor om risken att deltagare lockades främst av det ekonomiska bidraget och därigenom indirekt gynnade socialdemokraterna, svarade Masam att deltagarna kom för att lära sig om demokrati. Finansieringen sker, enligt honom, via LO, men han hade inga ytterligare detaljer om upplägget.
Fakta: Röstköp och otillbörlig påverkan vid röstning (Sverige)
Vad räknas som röstköp?
Givande/erbjudande av otillbörlig förmån för att någon ska rösta på visst sätt eller avstå från att rösta.
Tagande/mottagande av otillbörlig förmån i utbyte mot hur man röstar eller att man inte röstar.
Otillbörligt verkande vid röstning
Det är brottsligt att försöka hindra en omröstning, förvanska dess utgång eller på annat sätt otillbörligen påverka röstningen.
Straffskala
Otillbörligt verkande samt givande/tagande av otillbörlig förmån vid röstning: böter eller fängelse i högst 6 månader.
Grov gärning (t.ex. våld, hot, missbruk av tjänsteställning): fängelse i upp till 4 år.
Rösthemligheten
Röstningen ska ske utan otillbörlig påverkan och det ska inte gå att bevisa för andra hur man röstat. Försök att kringgå rösthemligheten kan vara brottsliga.
Gränsdragning – vad är otillbörligt?
Tillåtet: politisk information, utbildningar och generella kampanjaktiviteter utan krav, motprestation eller koppling till hur någon ska rösta.
Olagligt: pengar, gåvor eller andra förmåner som villkoras eller i praktiken syftar till att styra hur någon röstar eller att personen avstår från att rösta.
Helhetsbedömning: syfte, utformning, timing och koppling till röstningsbeteende vägs in vid bedömningen om en förmån är otillbörlig.
Behöver du anmäla eller överklaga? Se Valmyndighetens information om att klaga, överklaga och anmäla vid valhändelser.
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Vänsterpartiet vill göra Stockholm till ett experiment i centralstyrning. Med Alexandra Mattsson i spetsen satsar partiet på att stoppa privata förskolor och ersätta dem med kommunalt monopol – en politik som hotar både valfrihet och kvalitet, och som riskerar att bana väg för korruption och ineffektivitet.
Vänsterpartiets vision är hur en förskola ska se ut när den drivs i Stockholms stads regi. På förskolan Gulag kan ingen höra ditt barn skrika.
Vänsterpartiet vill ta bort valfriheten i förskolan
Vänsterpartiets nya gruppledare i Stockholm, Alexandra Mattsson, driver en politik som syftar till att stoppa privata förskolor och införa kommunalt monopol. Resultatet blir mindre valfrihet för föräldrar, ökade kostnader och större risk för korruption.
Ideologin framför barnens bästa
Mattsson framhåller som sin största ”framgång” att hon efter valet 2022 var med och skapade en helt ny förvaltning och nämnd för förskolan. I praktiken betyder det mer byråkrati och mer makt till politikerna, samtidigt som barns och föräldrars behov får stå tillbaka för vänsterideologiska experiment.
Mer makt till stadshuset – mindre till föräldrarna
Som förskoleborgarråd fortsätter hon kampen mot privata alternativ. Hon vill stoppa vinster i välfärden och öka kommunens egen regi, inte bara i förskolan utan också inom äldreomsorgen och bostadsmarknaden. Detta innebär ett samhälle där politikerna bestämmer och där familjerna förlorar sina möjligheter att själva välja.
Ett parti med mörk historia
Vänsterpartiet bär på en ideologisk arvslinje som är starkt förknippad med regimer som orsakat massförtryck och miljontals döda. Ändå vill Mattsson återinföra mer centralstyrning – en väg som historien redan visat leder till stagnation och missbruk av makt.
Skandaler visar på riskerna
Alexandra Mattsson tar över efter Clara Lindblom, som avgick i september efter att en misstänkt utpressningsaffär kring ett kommunalt toppjobb avslöjats. Händelsen är en påminnelse om hur snabbt politisk maktkoncentration i stadshuset kan öppna dörren för skandaler och korruption.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Från Lenins revolution 1917 till dagens svenska politik löper en röd tråd av våld, förräderi och hat emot Svenska folket. Vänsterpartiet har bytt namn och putsat fasaden, men smutsen sitter kvar. Blodspengar från Moskva, stöd till diktaturer och ett öppet förakt mot det svenska folket är en del av dess arv. Nu, hundra år senare, riskerar samma subversiva krafter att släppas in i en svensk regering – allt för maktens skull.
1917 slog den ryska revolutionen till – tsaren störtades. Den 17 juli 1918 slaktades tsarfamiljen, inklusive de fem barnen. Den 13-årige Aleksej mördades kallblodigt av marxisterna – barnamord som ett av deras första ”revolutionära” dåd.
Samtidigt splittrades det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige. En del gick över till kommunisterna och bildade ett eget parti. Socialdemokraterna valde demokratisk socialism, medan kommunisterna byggde sin ideologi på våld och terror.
Nazismens kusin
1921 växte NSDAP fram i Tyskland – en ideologisk kusinrörelse. Hatet mot judarna grundades på myten att de stod för ”kapitalismen”. 26 år senare hade sex miljoner judar gasats ihjäl i polska dödsläger – allt i spåren av samma totalitära idévärld.
Under 1920- och 1930-talet var marxismen ett spöke som skrämde hela västvärlden. Demokratierna hotades. Och i Sverige bytte Vänsterpartiet namn gång på gång, men behöll alltid sin fientlighet mot det svenska folket.
Sovjetpengar och svensk förräderi
Medan miljoner människor avrättades i Lenin och Stalins Sovjet, medan egendom stals och förstatligades, tog Vänsterpartiet emot blodspengar från Moskva. Bland annat köptes fastigheten på Kungsgatan 84 med sovjetiska pengar. Om guldtänder från Gulag-offren var med och finansierade köpet vet man fortfarande inte.
På 1930-talet skickade Vänsterpartiet svenskar från Kiruna till Sovjet. De avrättades brutalt.
Hitler och kommunisterna
1933 tog en simpel vicekorpral vid namn Adolf Hitler makten i Tyskland. Till skillnad från kommunisterna, som tog makten genom våld och blodbad, utnyttjade Hitler demokratin för att sedan krossa den inifrån.
1939 invaderade Tyskland Polen. Andra världskriget bröt ut. I Sverige visste socialdemokraterna redan att Vänsterpartiet var ett hot. De hade sett deras våldskapital i Ådalen 1931, då en uppretad marxistpöbel trakasserade gästarbetare som bara ville försörja sig. Militären tvingades öppna eld för att stoppa dem.
När kriget kom kunde man inte låta Vänsterpartiet bära vapen. De var en inre fiende. De sattes i arbetskompanier – för alla visste att deras lojalitet låg hos Moskva, inte hos Sverige.
Efterkrigstiden och järnridån
1941 stängde svenska poliser och officerare tidningen Norrskensflamman. Den spred sovjetisk propaganda och hetsade folket mot sitt eget land.
1945 tog kriget slut. Den galne vicekorpralen satte en Luger mot tinningen och tryckte av. Världen fick andas ut – men kommunismen växte som en cancersvulst. Halva Tyskland slukades av Sovjet. 1946 talade Churchill om järnridån som föll över Europa.
I valet 1944 fick Vänsterpartiet tio procent. Ett skrämmande resultat. Hade de fått makten skulle svenska kvinnor riskerat samma öde som de tyska – våldtagna av Röda arméns soldater. Men tack vare en stark säkerhetstjänst kunde man hålla den marxistiska ondskan stången.
1947 lanserade USA Trumandoktrinen – försvaret mot kommunismen.
Kalla kriget – förrädarna i Sverige
På 1950-talet växte marxismen som ett inre hot i USA. Senator Joseph McCarthy tvingades slå tillbaka. I Sverige fick Vänsterpartiet fem procent, men de betraktades som femtekolonnare. Polisen byggde trygghetsregister över marxister som öppet föraktade det svenska folket och demokratin.
Den 13 juni 1952 hjälpte Vänsterpartiet Sovjet att skjuta ner en svensk DC-3. Planet samlade underrättelser om fienden i öst. En MIG-15 sköt ner det. Åtta svenska hjältar dog. Bland marxister i Sverige möttes deras död av jubel.
1956 rullade sovjetiska stridsvagnar in i Ungern. De våldtog och mördade på sin väg.
1975 sålde partiledaren Lars Werner svenska försvarshemligheter till DDR – för några flaskor sprit. Under hela kalla kriget var Vänsterpartiet en säkerhetsrisk, ett hot mot nationen.
1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Vänsterpartiet hoppades på ett nytt Ungern 1956 – att sovjetiska stridsvagnar skulle rulla in på Stockholms gator.
1982 hjälpte partiet sina kamrater i Polen att kartlägga svenska Viggen-piloter – under täckmantel som tavelförsäljare.
Murens fall – men inte smutsens
1989 föll muren. DDR förenades med friheten.
1990 försökte Vänsterpartiet tvätta bort sin historia genom att radera ordet ”kommunisterna” ur sitt namn. Men smutsen sitter kvar.
2020-talet – samma gamla hot
På 2020-talet har dessa subversiva element släppts in i politikens finrum. Hotet är bortglömt. Ändå får vanliga människor fortfarande smaka på marxismens ondska.
I Stockholm styr en kommunist över bostadsfrågan. I DDR fick man vänta 15 år på en Trabant. I Stockholm får man vänta 15 år på en hyresrätt. Arvet lever kvar. Korruptionen sticker upp sitt fula tryne gång på gång.
De hyllar terrorister på demonstrationer och skyller ifrån sig när de ertappas. Politiker efter politiker från V avslöjas som giriga och självberikande. Där det finns marxistiska partier finns alltid korruption – så också i Vänsterpartiet. Smutsen från historien är ofrånkomlig, och hatet mot det svenska folket är svart på vitt dokumenterat.
Hatet lever vidare
Precis som Hitler drev en hatisk linje mot judarna och byggde sitt rike på antisemitism, har Vänsterpartiet fortsatt på samma bana – med ett hat mot Israel. Hatet mot judar och den judiska staten har blivit ett återkommande tema i partiets politik. Det är samma uråldriga gift, paketerat i modern språkdräkt. Ett hat som aldrig dör, utan bara byter skepnad.
En framtida fara
2026 kan denna smuts rentav släppas in i en svensk regering. Man kan tänka sig att bilda regering med marxister.
Statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme gjorde allt för att skydda Sverige från dessa femtekolonnare. Nu riskerar Magdalena Andersson att bli den statsminister som släpper in trojanerna i en svensk regering – allt för maktens skull.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.
Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats
Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.
Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.
Expertkommentar Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.
Spridning i sociala medier Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.
Kommentarer från riksdagsledamöterna Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.
Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.
Återkommande mönster hos Vänsterpartiet Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.
Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.
Historiska band till diktaturer Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.
En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.
Ett svek mot Sverige För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.
Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Trots att Alternativ för Sverige inte passerade spärren till kyrkomötet gör partiet sitt starkaste kyrkoval hittills. Med mandat i elva av tretton stift och flera lokala församlingar ser partiet sin närvaro i Svenska kyrkan stärkas tydligt.
Alternativ för Sverige (AfS) fick 1,65 procent av rösterna i kyrkovalet, vilket är partiets starkaste resultat hittills. Trots framgången blir det inga mandat i kyrkomötet. Anledningen är den tvåprocentsspärr som införts inför årets val.
På stiftsnivå ser det däremot annorlunda ut. Enligt den preliminära rösträkningen får AfS mandat i elva av Svenska kyrkans 13 stiftsfullmäktige.
Resultat i stiften
Stift
Röstandel
Mandat
Lunds stift
2,04 %
1
Strängnäs stift
1,87 %
1
Växjö stift
1,77 %
1
Göteborgs stift
1,60 %
1
Skara stift
1,49 %
1
Karlstads stift
1,37 %
1
Uppsala stift
1,35 %
1
Stockholms stift
1,32 %
1
Linköpings stift
1,31 %
1
Härnösands stift
1,31 %
1
Västerås stift
1,20 %
1
Luleå stift
1,10 %
0
Visby stift
1,04 %
0
Framgångar lokalt
AfS tar även mandat i flera församlingar, bland annat i:
Värmdö församling
Örnsköldsviks södra pastorat
Bjärnums pastorat
Ekonomisk ersättning
Resultatet på stiftsnivå innebär dessutom att partiet får tillbaka valsedelskostnader på omkring 200 000 kronor.
Nästa steg
Den slutgiltiga rösträkningen pågår nu och väntas vara klar inom några dagar.
Trots hundratals miljoner i extra resurser och två skattehöjningar på kort tid har Socialdemokraternas satsning på skolfrukost i Stockholm blivit hårt ifrågasatt. Kritiker menar att reformen är orättvis, dyr och i praktiken ett misslyckande – samtidigt som stadens invånare får landets högsta skattetryck.
Stockholm har blivit omkört av flera småkommuner som lyckas hålla nere kostnaderna. Samtidigt fortsätter den rödgröna kakistokratiska röran i Stadshuset att misslyckas med att hushålla med skattepengarna. I stället för långsiktiga lösningar väljer man att slösa på dyra och meningslösa prestigeprojekt.
Skolfrukostsatsning: dyr reform, orättvis fördelning och höjda skatter
Efter tre år och hundratals miljoner i extra resurser presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad sin satsning på skolfrukost i utsatta områden som en framgång. Totalt 44 grundskolor serverar nu frukost varje dag. Men kritiken växer mot både kostnaderna, orättvisan och resultatet.
När S tog över makten 2022 beslutade man att alla skolor i den lägsta socioekonomiska kvartilen skulle omfattas. För att klara satsningen höjdes det socioekonomiska stödet med nästan 15 procent – över 180 miljoner kronor. En del av pengarna har gått till frukosten, men satsningen har inte visat på några tydliga förbättringar i skolresultaten.
– Många barn äter redan hemma, erkänner skolborgarrådet Emilia Bjuggren (S). På varje skola handlar det om en handfull elever, ibland något fler, som inte får i sig frukost på morgonen.
Med andra ord har en reform som kostar hundratals miljoner per år i praktiken träffat ett fåtal elever – medan alla skattebetalare i staden får stå för notan.
Orättvis fördelning
Kritiker pekar på att satsningen dessutom är orättvis. I de områden där invånarna betalar mest i skatt serveras ingen frukost alls. De som redan bidrar mest till stadens ekonomi får alltså inte ta del av reformen, utan finansierar en insats som gynnar andra.
Högre skattetryck
Sedan 2022 har Socialdemokraterna höjt kommunalskatten två gånger. Stockholm har nu en högre kommunalskatt än många mindre kommuner i till exempel Skåne – trots att huvudstaden borde ha stordriftsfördelar.
– Att skattebördan är tyngre här än i små kommuner är anmärkningsvärt, säger en kritisk oppositionsföreträdare.
Alternativet: sänkta skatter
Många menar att en generell skattesänkning hade varit en mer rättvis väg. En sänkning med två kronor per hundralapp (2 procentenheter) skulle ge påtagligt mer i plånboken för alla hushåll:
En barnfamilj med två föräldrar som tjänar 30 000 kronor var skulle få behålla cirka 1 200 kronor mer varje månad.
På ett år motsvarar det nästan 15 000 kronor per familj – pengar som kan användas till frukost, skolmaterial eller andra behov.
En sådan reform hade gett alla stockholmare samma förutsättningar, i stället för att rikta skattepengarna till en liten grupp.
Ett misslyckande från S
Trots höga kostnader, två skattehöjningar och stora politiska löften är frukostsatsningen långt ifrån den framgång Socialdemokraterna vill beskriva den som. Den har mött lågt intresse på flera skolor, effekterna är oklara och orättvisan mellan stadsdelar är uppenbar.
Kritiker menar därför att satsningen är ännu ett exempel på en socialdemokratisk prestigereform som misslyckats – dyr i drift, svagt förankrad och utan tydliga resultat.
Faktaruta: Kommunalskatt – Österåker vs Stockholm
Gäller 2025 (SCB)
Jämförelsen visar hur mycket en invånare per månad behåller efter enbart
total kommunal skattesats (kommun + region).
Österåker: 28,98 % • Stockholm: 30,60 %.
Bruttolön / mån (kr)
Skatt Österåker
Netto Österåker
Skatt Stockholm
Netto Stockholm
Skillnad (mer i Österåker)
20 000
5 796
14 204
6 120
13 880
+324
25 000
7 245
17 755
7 650
17 350
+405
30 000
8 694
21 306
9 180
20 820
+486
35 000
10 143
24 857
10 710
24 290
+567
40 000
11 592
28 408
12 240
27 760
+648
45 000
13 041
31 959
13 770
31 230
+729
50 000
14 490
35 510
15 300
34 700
+810
60 000
17 388
42 612
18 360
41 640
+972
Metod: Nettot = bruttolön − (bruttolön × total kommunal skattesats).
Endast kommunal del (kommun + region) ingår. Statlig inkomstskatt, jobbskatteavdrag,
kyrkoavgift och begravningsavgift är inte medräknade.
Källa skattesatser 2025: SCB. Österåker 28,98 %, Stockholm 30,60 %.
Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .
Att Vänsterpartiet har ett hat mot det svenska folket är väldokumenterat. På 1930-talet hamnade många svenskar från Kiruna i Gulag, där de blev avrättade – tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner
Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.
Marxismens mörka arv
Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.
När kommunister förrådde Sverige
Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.
Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.
Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.
Hyckleri i demokratins namn
När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.
Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
En man i 45-årsåldern sköts ihjäl vid tunnelbanan i Hagsätra på lördagskvällen. Gärningsmannen flydde på en elsparkcykel och polisen misstänker att dådet är kopplat till den pågående våldsvågen i den undre världen.
En man i 45-årsåldern har avlidit efter en skottlossning i Hagsätra på lördagskvällen. Polisen utreder händelsen som mord och mycket pekar på att det rör sig om en uppgörelse inom den kriminella miljön.
Skottlossning nära centrum
Strax före klockan 19 larmades polisen om en skadad man vid Hagsätra tunnelbanestation. Vittnen berättar att en maskerad person, klädd i mörka kläder, snabbt flydde från platsen på en elsparkcykel.
Den skjutne mannen fördes med ambulanshelikopter till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda. Vid 21.30-tiden bekräftade polisen att han avlidit. Hans anhöriga har underrättats.
Vittnesmål och filmer
En boende i området uppger att helikoptern flög lågt över husen och sedan mot Huddinge sjukhus. Ett filmklipp som cirkulerar uppges också visa gärningsmannen på flykt i samband med skjutningen.
Omfattande insats
Polisen spärrade under kvällen av brottsplatsen i centrala Hagsätra. Flera patruller och kriminaltekniker finns på plats för att samla in bevis. En förundersökning om mord har inletts, men i nuläget är ingen gripen.
Del av våldsvåg
Skjutningen bedöms ha koppling till de pågående konflikterna i Stockholms undre värld. Under de senaste åren har gängrelaterade uppgörelser resulterat i ett stort antal dödsskjutningar och andra grova våldsbrott i regionen.
Den rödgröna kakistokrat röran misslyckas ingen
Trots polis på gatorna, nya lagar och löften i varje val fortsätter kulorna vina genom Stockholms förorter. Politikerna i stadshuset pratar om fler socionomer, fler projekt och fler ”stödinsatser” – men verkligheten är en annan: människor skjuts ihjäl, månad efter månad. Samtidigt pumpas miljard efter miljard in i miljonprogrammen, utan resultat. Misslyckandet är uppenbart, men de ansvariga vägrar erkänna det. Medan gängen styr kvarteren, famlar beslutsfattarna i mörkret.
Nederländerna står inför ett avgörande ögonblick. Efter år av växande missnöje med migration, bostadsbrist och bristande integration ser allt fler väljare Geert Wilders som den som vågar tala klarspråk och erbjuda en ny kurs. Från hans historiska seger 2023 till dagens oroligheter i Haag löper en röd tråd: folket kräver förändring.
En tidig höstdag i Haag förvandlades en mångkulturell-kritisk demonstration till en våldsam uppgörelse. Svarta flaggor vajade, föremål kastades mot polis och en polisbil sattes i brand när tusentals invandringskritiska demonstranter fyllde gatorna. Polisen svarade med vattenkanoner och tårgas, men våldet hann ändå skaka både huvudstaden och det politiska etablissemanget.
Mitt i kaoset attackerades partihögkvarteret för D66, ett mittenliberalt parti, vilket fick partiledaren Rob Jetten att reagera kraftigt:
”Pack. Ni håller era händer borta från politiska partier. Om ni tror ni kan skrämma oss, så misstar ni er.”
Bilder från protesterna visade deltagare med flaggor som påminde om det gamla nazistpartiet NSB, en symbol som många nederländare reagerade starkt på. Men för många deltagare handlade protesten framför allt om frustration över ett asylsystem som länge upplevts som orättvist och ohållbart.
En nation på väg mot förändring
Redan i november 2023 fick Geert Wilders sitt stora genombrott. Hans Frihetsparti (PVV) fördubblade sitt mandatantal i parlamentsvalet och gick från 17 till 37 platser i underhuset. Resultatet blev ett tecken på att en stor del av befolkningen ville se en annan kurs för landet.
Wilders själv uttryckte känslan efter valet:
”Jag var tvungen att nypa mig i armen.”
Hans kampanj byggde på krav om ett stopp för asylmottagande, en folkomröstning om EU och en tydlig politik för att försvara Nederländernas identitet. Han förde fram budskapet med större eftertänksamhet än tidigare, vilket gjorde att ännu fler väljare kände att han kunde representera deras oro.
Priset för en generös asylpolitik
Under lång tid har Nederländerna haft en mycket generös asylrätt. Det har lett till växande problem som blivit omöjliga att ignorera. Kommuner kämpar med att ordna boenden i redan trångbodda områden, och välfärdssystemet pressas hårt.
Kritiker pekar på att parallellsamhällen har vuxit fram i vissa förorter där arbetslösheten är högre, skolresultaten sämre och kriminaliteten större än i andra delar av landet. Polisen har varnat för att unga rekryteras till narkotikagäng, särskilt i Rotterdam och Amsterdam, vilket bidragit till våld och skjutningar.
Bostadsbristen är en annan konfliktpunkt. Många unga nederländare vittnar om att de inte hittar en egen lägenhet, samtidigt som nyanlända ofta prioriteras i akuta boendelösningar. Dessutom har kulturella skillnader kring jämställdhet och yttrandefrihet skapat konflikter, där journalister och lärare i flera fall hotats när de uttryckt sig kritiskt om religion.
För Wilders och hans väljare är detta bevis på att systemet inte fungerar. Hans budskap har därför blivit ett löfte om att återställa ordningen och sätta den nederländska befolkningen i första rummet.
Mellan hopp och hot
När demonstranter blockerade motorvägen A12 och kallade sitt agerande en kamp mot en ”asyltsunami” visade det att migrationsfrågan är landets stora skiljelinje. Samtidigt markerade Wilders tydligt att våld inte hör hemma i den politiska kampen.
Premiärminister Dick Schoof kallade våldsscenerna i Haag ”chockerande och helt oacceptabla”, men för många väljare kvarstår frågan om den nuvarande politiska kursen verkligen kan lösa problemen.
Europas nya karta
Wilders framgångar är en del av en större europeisk trend där partier som kräver stramare asylpolitik och starkare nationellt självbestämmande vinner mark. Giorgia Meloni i Italien har redan visat att det är möjligt att kombinera tydliga budskap med ansvarstagande regeringsarbete, och Ungerns Viktor Orbán gratulerade Wilders med orden:
”Vindarna av förändring är här. Grattis!”
Trots sin seger måste Wilders fortfarande bygga koalitioner. Men hans styrka är större än tidigare, och många ser honom nu som den enda som på allvar vågar ta tag i migrationskrisen och sätta Nederländernas intressen först.
En korsväg
Från jubelnatten 2023 till gatustriderna 2025 löper en röd tråd: folket har tröttnat på en politik som inte fungerar. Migrationsfrågan har fällt regeringar, skapat folkstormar och utlöst våld på gatorna.
Frågan är nu om valet i oktober blir början på en ny väg – en väg där Geert Wilders får chansen att genomföra de förändringar många nederländare länge har efterfrågat.
Geert Wilders
Partiledare för Partij voor de Vrijheid (PVV)
Född
6 september 1963, Venlo, Nederländerna
Parti
Partij voor de Vrijheid (PVV), grundat 2006
Roll
Partiledare för PVV (2006– )
Politiskt fokus
Stramare asyl- och migrationspolitik, lag och ordning, EU-skepsis, betoning av nationellt självbestämmande
Valresultat (Andra kammaren)
2021: 17 mandat · 2023: 37 mandat (av 150)
Kända ståndpunkter
Stoppa asylmottagande och skärpa gränskontroller
Minska EU:s inflytande och stärka nederländsk suveränitet
Prioritera bostäder och välfärd för landets medborgare
Offentlig profil
Långvarig partiledare med tydlig migrationskritik; känd för att driva frågor om säkerhet, integration och kulturell sammanhållning.
Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.
När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.
– Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.
Vänstern i motattack
Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:
– Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.
”Returnera dem”
På Flashback är tonen rå och oförsonlig. – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.
LO-arbetare: ”Inte rättvist”
Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:
– Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.
”Stäng socialbyrån Sverige”
I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:
– Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.
Gatans röst
På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.
– Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.
– Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.
– Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.
-Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.
Analys: En spricka i Sverige
Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.
När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.
Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.
Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.
Dubbla måttstockar
Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.
Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.
Elever nekas politisk information
Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.
I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.
Vem avgör vad som är skadligt?
Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?
Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.
Ett hot mot demokratin
Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.
Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.
Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?
S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA
Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.
IB-affären – staten mot folket
Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.
Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva
Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.
Ebbe Carlsson och Leijons fall
På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.
Värstingresorna – semester för kriminella
På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.
Decennier av nej till hårdare tag
Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.
Anderssons nya linje – för lite, för sent
Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.
Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet
För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.
I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.
Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.
Makten framför sanningen
Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.
Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?
FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra
Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.
Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?
Efter hårt folkligt motstånd har Stockholms stads planer på att dumpa 360 000 ton giftiga muddermassor med arsenik, kvicksilver och bly i Kanholmsfjärden pausats. Segern är tillfällig – men visar att människor kan stå emot kakistokratin i stadshuset och försvara Östersjön från att göras till soptipp.
Hyckleriet i Stadshuset bygger inga murar. De trakasserar bilister genom att stänga gator i innerstan, men tycker det är helt okej att dumpa 360 000 ton giftig muddermassa – full av arsenik, kvicksilver och bly – rakt ut i Östersjön.
Folket har tillfälligt stoppat kakistokratin
Efter massiva protester har Stockholms stads planer på att dumpa giftiga muddermassor i Kanholmsfjärden tvingats till ett tillfälligt stopp. Det är en seger för folket – åtminstone för stunden – mot kakistokratin i stadshuset.
Det handlar om 360 000 ton förorenade muddermassor från Kolkajen i Lilla Värtan. Massorna är fulla av arsenik, kvicksilver och bly, ämnen som riskerar att sprida sig i hela Östersjön. Fisken kan då bli obrukbar som livsmedel, vilket skulle slå hårt mot både natur och människor.
– En paus räcker inte. Det här måste stoppas helt, säger Karin Österman, ordförande i Djurö byalag.
Sopdumpning på grannens tomt
Planen var att tippa avfallet rakt ut i Kanholmsfjärden, ett område med unika naturvärden. Boende och föreningar kallar det för en skandal.
– Det är som att tömma sina sopor på grannens tomt. Så gör man bara inte, säger Leif Eng från Djurö byalag.
Paus under trycket från folket
Trycket från lokalsamhället blev för stort. Namninsamlingar, protestmöten och mobilisering i hela skärgården tvingade stadshuset att backa – åtminstone tillfälligt.
– Vi har gjort en skrivelse till Exploateringskontoret. Det är några frågor vi vill ha svar på innan vi går vidare med ett beslut, säger exploateringsnämndens ordförande Anders Österberg (S).
Hotar Östersjöns första marina nationalpark
Bara tio kilometer från den planerade dumpningsplatsen ligger Nämndö skärgård, som regeringen nyligen utsett till Östersjöns första marina nationalpark. Om muddermassorna dumpas riskerar hela området att förgiftas.
– Muddermassorna är en giftig sörja som kommer att sprida sig över stora havsområden, säger Leif Eng.
Folket ger sig inte – båtmanifestation i helgen
Motståndet växer för varje dag. Hittills har över 6 000 namnunderskrifter samlats in, och nu på lördag den 13 september ordnas en båtmanifestation. Hundratals båtar från både privatpersoner och företag väntas rada upp sig på Kanholmsfjärden för att visa sitt nej.
– Intresset har varit enormt. Jag skulle inte bli förvånad om det blir fler än 100 båtar, säger Maria Roos, ordförande i Runmarö Intresseförening.
Det är tydligt: folket accepterar inte att Östersjön görs till soptipp för stadshusets byggprojekt.
Fakta: Hälsorisker vid arsenik, kvicksilver och bly
Översikt: Långvarig eller hög exponering kan skada nervsystem, hjärta–kärl, njurar och utvecklingen hos foster och barn. Råd: undvik källan, följ lokala kostråd för fisk, och sök vård vid misstänkt exponering.
Arsenik
Kronisk exponering kan ge hudförändringar (hyperpigmentering, keratos), ökad cancerrisk (hud, lunga, urinblåsa), samt ökad risk för hjärt–kärlsjukdom och diabetes.
Utvecklingspåverkan: nedsatt kognitiv utveckling vid exponering under graviditet/tidig barndom.
Kvicksilver (metylkvicksilver i fisk)
Påverkar hjärna och nervsystem; särskilt känsligt under graviditet och tidig barndom.
Kan försämra minne, koncentration, språk och finmotorik vid hög exponering.
Bioackumulerar i näringskedjan – större rovfiskar innehåller oftare högre halter.
Bly
Barn: skador på hjärna och nervsystem, inlärnings- och beteendeproblem, sänkt IQ.
Vuxna: högt blodtryck, hjärt–kärl- och njurpåverkan; risker även vid låga nivåer.
Graviditet: kan hämma fostertillväxt och öka risk för förtidsfödsel.
Genrebild som beskriver Vänsterpartiet och deras tro på marxismen. Efter 2026 års val kan marxismens skarprättare få ministerposter i en rödgrön kakistokratisk regering. Vänsterpartiets högkvarter på Kungsgatan sägs vara finansierat med pengar från Stalins utrensningar på 1920-talet. Man räknar med att marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor.
Jämförelse: Valresultatet 2022 vs Opinionsmätning september 2025
Parti
Val 2022 (%)
Sep 2025 (%)
Skillnad (p.p.)
S
30,3
34,2
+3,9
SD
20,5
20,8
+0,3
M
19,1
18,1
−1,0
V
6,8
7,1
+0,3
C
6,7
5,2
−1,5
KD
5,3
4,1
−1,2
MP
5,1
5,9
+0,8
L
4,6
2,4
−2,2
Övriga
2,6*
2,2
−0,4
* Övriga partier fick ca 2,6 % i valet 2022.
Blockjämförelse
Block
Val 2022 (%)
Sep 2025 (%)
Skillnad (p.p.)
Oppositionen (S+V+MP)
42,2
47,2
+5,0
Tidöpartierna (M+KD+L+SD)
49,5
45,4
−4,1
C (utanför blocken)
6,7
5,2
−1,5
Övriga
2,6
2,2
−0,4
Sverigedemokraterna stärker sitt grepp – Liberalerna kvar i djup kris Sverigedemokraterna fortsätter att avancera i den politiska opinionen. I den av SVT/Verian företagna septembermätningen noteras partiet för 20,8 procent, vilket innebär den fjärde månaden i följd med stigande väljarstöd. Därmed återtar Sverigedemokraterna positionen som landets näst största parti och placerar sig åter över 2022 års valresultat.
Moderaterna förlorar samtidigt mark och noteras för 18,1 procent. I 15 av rikets 21 län är numera Sverigedemokraterna större än Moderaterna, särskilt i områden utanför de större städerna. – Partiet har tydlig medvind i stora delar av landet, förklarar Verians opinionsansvarige Per Söderpalm.
Stegrud-debatt utan verkan Den senaste kontroversen inom Tidösamarbetet – utlöst av SD-politikern Jessica Stegruds inlägg på X – har enligt mätningen ej haft någon negativ inverkan på väljarstödet.
Liberalerna nära historiskt bottenläge Liberalerna förmår alltjämt ej att vända sin tillbakagång, trots partiledarskifte under sommaren. Tre månader efter att icke-svenskan Simona Mohamsson tillträtt ledarskapet noteras partiet för 2,4 procent, en nivå nära den rekordlåga från 2021. Hoppet om en ny ”Bengt Westerberg-effekt”, sådan som inträffade 1985, synes förbliva blott en from förhoppning.
Ej heller i Stockholm, som länge varit partiets främsta fäste, lyckas Liberalerna övervinna fyraprocentsspärren. Resultatet ligger dock inom felmarginalen.
Centerpartiet förlorar samtidigt något stöd och uppmäts till 5,2 procent. Enligt Verian har den så kallade ”Anna-Karin Hatt-effekten” hastigt förlorat sin kraft efter en sommar präglad av låg synlighet.
Oroande utveckling för Vänsterpartiet Att det antidemokratiska Vänsterpartiet når hela 7,1 procent betecknas som oroande. Partiet, vars ideologiska grund vilar på marxismen – en läroriktning som genom historien förknippats med massmord och förtryck – kan vid en internationell kris med Ryssland åter utgöra en säkerhetsrisk, sådan som under det andra världskriget och det kalla krigets dagar.
Oppositionen bibehåller försprånget Vid en jämförelse på blocknivå befäster oppositionen sin övervikt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar tillsammans 52,5 procent, att jämföra med Tidöpartiernas 45,4. Skillnaden mellan blocken är därmed större än vid motsvarande tidpunkt inför 2022 års val.
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Miljöpartiet kräver att Jessica Stegrud lämnar riksdagen – men blundar samtidigt för sina egna skandaler och misslyckanden. När Stegrud filmade för att skydda sig själv i en hotfull situation gör MP det till en politisk attack, samtidigt som partiet själva har en historia av korruption, hyckleri och havererad kollektivtrafik i Stockholm.
En MP politiker i arbete.
När Sverigedemokraternas Jessica Stegrud i somras hamnade i en hotfull situation på Centralstationen gjorde hon det enda rimliga – hon tog upp mobilen och filmade. Två okända män uppträdde aggressivt, kallade hennes medpassagerare för ”nazist” och skrek åt honom att ta livet av sig. När ordningsvakter kom till platsen lugnade situationen ner sig.
Ändå försöker Miljöpartiet göra detta till en politisk attack. Språkröret Amanda Lind har krävt Stegruds avgång och beskriver det som ”otänkbart” att hon sitter kvar i riksdagen. Men det verkligt otänkbara är Miljöpartiets eget beteende – ett parti som gång på gång visat prov på både dubbelmoral och interna skandaler.
Ett parti med egna skandaler i bagaget
Att Miljöpartiet pekar finger åt andra är inget nytt. Men tittar vi bakåt ser vi en rad händelser som avslöjar en obehaglig kultur inom partiet:
Kaplan-skandalen: Mehmet Kaplan, tidigare bostadsminister från MP, tvingades avgå efter kopplingar till islamistiska organisationer och uppmärksammade uttalanden om Turkiet och Israel.
Romsons hyckleri: Åsa Romson, språkrör och vice statsminister, målade sin båt med förbjuden giftfärg – samtidigt som hon kritiserade andra för miljöbrott. Hon kallade dessutom 9/11-terrorattackerna för ”olyckor”.
Intern toppstyrning och vänskapskorruption: Miljöpartiet har återkommande kritiserats för att kringgå interna processer, tillsätta lojala företrädare och driva igenom beslut där de själva haft intressen.
Lokala skandaler: I flera kommuner har MP-politiker ertappats med vänskapskorruption, jäv och missbruk av sina positioner. Man bruka kalla MP politiker för maffians kreature i folkmun
Misslyckandet i kollektivtrafiken
Utöver skandalerna har Miljöpartiet också visat prov på ren inkompetens i praktisk politik. Ett tydligt exempel är deras hantering av kollektivtrafiken i Stockholm.
Trots höga löften om satsningar på hållbarhet, fler bussar och förbättrade resmöjligheter har verkligheten blivit den motsatta:
Kraftiga förseningar i tunnelbanan.
Neddragningar på busslinjer som drabbar ytterområden.
Höjda biljettpriser för resenärerna.
Dyra symbolprojekt utan praktisk nytta för pendlarna.
För ett parti som säger sig värna miljön och klimatet är det ett monumentalt misslyckande. Att fler stockholmare nu väljer bilen framför kollektivtrafiken är ett direkt resultat av Miljöpartiets politik.
Hyckleri istället för självrannsakan
När Amanda Lind talar om moral och förtroende blir det svårt att ta på allvar. Hur kan ett parti som gång på gång blundat för egna skandaler – och dessutom misslyckats så kapitalt med något så grundläggande som kollektivtrafiken i huvudstaden – tro att de kan kräva avgångar från andra?
Jessica Stegrud filmade för att skydda sig själv. Hon var i en hotfull situation. Att göra det till en politisk affär är både ohederligt och cyniskt.
Den riktiga frågan
Det är dags att vända på perspektivet: borde verkligen Jessica Stegrud avgå – eller borde Miljöpartiet rannsaka sig själva?
Sanningen är att Miljöpartiet gång på gång tappat förtroende i väljarleden. De står för hyckleri, dubbelmoral och misslyckanden i både rikspolitiken och i kommunerna. Att de nu försöker rikta ljuset mot en SD-ledamot är bara ett sätt att fly undan sina egna problem.
Det är inte Stegrud som borde stå till svars. Det är Miljöpartiet.
S-kvinnor, som i över hundra år drivit kampen för kvinnors rättigheter och rimliga arbetsvillkor, anklagas nu för att själva ha en arbetsmiljö präglad av kränkningar, skrik och detaljstyrning. Chefen Nina Unesi pekas ut som ansvarig – och ordföranden Annika Strandhäll kritiseras för att ha blundat för problemen.
Socialdemokraternas kvinnoförbund, S-kvinnor, har i generationer kämpat för kvinnors rättigheter och trygga arbetsvillkor. Men bakom kulisserna på kansliet i Stockholm växer en helt annan berättelse fram: vittnesmål om kränkningar, kontroll och psykisk press.
Fyra nuvarande och tidigare anställda pekar ut förbundssekreteraren och kanslichefen Nina Unesi som ansvarig för den otrygga miljön – medan ordföranden Annika Strandhäll kritiseras för att ha känt till problemen i flera år utan att agera.
Utskällningar och rädsla
Flera anställda beskriver hur konflikter tillåts eskalera inför öppen ridå, där utskällningar leder till att kollegor gråter på arbetsplatsen.
– Hon har skrikit på mig att jag är dum i huvudet och hysterisk. Jag fick hjärtklappning, mardrömmar och mådde fruktansvärt dåligt, säger en kvinna.
En annan berättar att hon sa upp sig enbart på grund av chefen.
– Jag har aldrig varit så rädd för en arbetsledare i hela mitt liv.
Kontroll in i det privata
Kritiken handlar inte bara om hårda ord. Enligt vittnesmål kräver Nina Unesi insyn i vilka anställda mejlar, vilka möten de deltar i och var de befinner sig. Två kvinnor uppger att de till och med uppmanats att berätta när de har mens, för att ”bevisa” behov av distansarbete.
En nuvarande anställd beskriver det som ett ”extremt kontrollbehov”.
Hyckleriet som svider
S-kvinnor har länge profilerat sig som försvarare av goda arbetsvillkor, fackliga rättigheter och jämställdhet. Just därför blir uppgifterna om förbundets egen arbetsmiljö särskilt laddade.
– Det är ju inte ett jävla systerskap för fem öre. Hade det här hänt på Klarna eller på ett privat företag hade S och hela arbetarrörelsen gått till storms. Men när det sker i de egna leden tystnar man, säger en tidigare anställd.
Strandhäll kände till problemen
Annika Strandhäll, som valdes till ordförande samtidigt som Nina Unesi tillträdde 2021, har enligt flera källor känt till missnöjet länge. Hon hävdar dock att hon först hösten 2023 insåg allvaret.
– Vi kartlade situationen, tog in HR-stöd och ställde krav på chefsutbildning, säger Strandhäll.
Flera tidigare anställda menar att det är en efterhandskonstruktion. De hävdar att signalerna om arbetsmiljön har nått styrelsen långt tidigare – utan att leda till förändring.
Ansvar bollas fram och tillbaka
När frågan om Nina Unesis framtid ställdes på sin spets inför kongressen i augusti, slutade det med omval. Det skedde trots att styrelsen informerats om kritiken och trots att flera anställda varnat för konsekvenserna.
Strandhäll pekar på valberedningen. Valberedningen pekar på styrelsen. Ingen vill ta ansvar för att en hårt kritiserad chef fick förnyat förtroende.
– Det är ett demokratiskt haveri. Partiet som ska vara garanten för schysta arbetsvillkor klarar inte ens att hålla rent i sina egna led, säger en tidigare anställd.
En fråga om trovärdighet
Frågan växer nu till mer än en intern arbetsmiljötvist. För S-kvinnor och Socialdemokraterna handlar det om trovärdighet. Hur kan man fortsätta kräva hårdare regler för arbetsgivare i hela landet – samtidigt som man ignorerar larm från de egna anställda?
Det är en fråga partiledningen snart kan tvingas svara på.
Faktaruta: Ordet ”fittstim”
Definition: Nedsättande slang för en grupp kvinnor. Ordet är vulgärt och uppfattas ofta som kränkande.
Ursprung & spridning: Begreppet förekom tidigare i talspråk men blev allmänt känt 1992 i samband med en debatt där dåvarande LO-ordföranden
Stig Malm kopplades till uttrycket. Händelsen triggade en stor språk- och jämställdhetsdebatt i svensk offentlighet.
Återtagande/omvärdering: 1999 gavs den feministiska antologin Fittstim ut (Bokförlaget DN), redigerad av Belinda Olsson och Linda Skugge.
Titeln användes medvetet som språkaktivism – att ”reclaima” ett skällsord och vända det till ett uttryck för motstånd och mobilisering.
Stilnivå & bruk: Ordet är grovt och bör användas med stor kontextkänslighet. I journalistik och sakprosa förekommer det främst i citat, rubriker
med citattecken eller i analyser av språkbruk och jämställdhetsdebatt.
Hur förändras ett samhälle när ett av dess största partier gång på gång omtolkar sin egen historia? Socialdemokraterna anklagas för att systematiskt skriva om sitt förflutna i frågor som migration, kriminalitet och integration. Kritiker menar att partiets positionsförflyttningar inte bara är politisk strategi – utan en medveten omformning av verkligheten, med långtgående konsekvenser för väljarnas förtroende och den demokratiska debatten.
Under åratal byggde Socialdemokraterna en betydande del av sin ekonomi på lotteriförsäljning. Kritiker menade att verksamheten riktade in sig på fattigpensionärer, ofta via telefonförsäljare med aggressiva säljmetoder.
När regeringen ville reglera branschen protesterade S-topparna högljutt. Magdalena Andersson kallade det ett försök att ”tysta oppositionen” och partisekreterare Tobias Baudin beskrev regleringen som en ”oppositionsskatt”.
Men efter att partiet dömts till miljonböter för brott mot spellagen sålde man snabbt lotteriverksamheten – och gick strax därefter ut med krav på ett totalförbud mot telefonförsäljning.
När oron för brottslighet vändes till krav på hårdare tag
”Det finns ingen våldsvåg.” Så lät det ofta under Socialdemokraternas tid vid makten. Kritiker av gängkriminaliteten framställdes ibland som alarmister, och partiet sade nej till flera av de förslag som senare blivit centrala i kampen mot brotten – som visitationszoner och anonyma vittnen.
Nu beskriver samma parti kriminaliteten som en akut nationell kris och kallar regeringens företrädare till utskott med krav på svar.
Samtidigt visar statistiken att antalet skjutningar faktiskt minskat de senaste två åren. För kritiker framstår Socialdemokraternas linje därför som mer teater än politik – en omsvängning som döljer det faktum att den kraftiga ökningen av dödligt våld skedde under partiets egen tid i regeringen.
Tvångsblandning eller integration?
När Socialdemokraternas kongress klubbade en ny integrationspolitik var budskapet tydligt: segregationen skulle brytas genom att ”blanda befolkningen”.
Göteborgspolitikern Jonas Attenius uttryckte det i klartext: ”Vi behöver blanda befolkningen på sikt. Jag brukar säga: in a generation.”
Men när kritiken blev massiv började partiets företrädare förneka att de någonsin förespråkat ”tvångsblandning”. Istället beskrev man det som en misstolkning från politiska motståndare.
För många väljare skapade detta en déjà vu-känsla: ett tydligt politiskt beslut tonades ned och omskrevs, tills det framstod som något helt annat.
Migrationens tvära kast
Flyktingkrisen 2015 blev en symbol för Socialdemokraternas dubbelhet. Stefan Löfven förklarade då att ”mitt Europa bygger inte murar” och Morgan Johansson jämförde invandringskritiker med nazister.
Idag beskriver partiet sig som förespråkare av en ”stram migrationspolitik” och menar att man alltid stått för ordning och kontroll.
Den omsvängningen får även gamla allierade att reagera. ”Skamlöst”, kallade SVT:s tidigare vd Eva Hamilton partiets nya retorik – och konstaterade att det är enkelt att gå tillbaka till källorna och se vad som faktiskt sagts.
Minnet som politiskt verktyg
Att partier ändrar sig är inget nytt. Nya tider kräver nya beslut. Men när politiska beslut inte bara ändras utan också omskrivs, väcks en större fråga: vad händer med demokratin när väljarna förväntas glömma gårdagens uttalanden?
Kritiker menar att Socialdemokraterna utnyttjar väljarnas korta minne. Anhängare hävdar att det är en styrka att våga tänka om.
Oavsett vilket tycks en sak stå klar: kampen om berättelsen om det förflutna är minst lika viktig som kampen om framtiden.
Slutord
Socialdemokraternas omsvängningar i frågor om lotterier, kriminalitet, integration och migration har blivit bränsle för debatten om politiskt förtroende i Sverige. Är detta pragmatism – eller historierevisionism?
För väljaren återstår den kanske viktigaste frågan av alla: vem kan man egentligen lita på när minnet blir ett politiskt verktyg?
Miljöpartiet beslutar att bestraffa stockholmarna genom att ta bort hälften av körfälten på Sveavägen för att ge plats åt cykelbanor. Resultatet blir längre köer och en sämre stad – dessutom bränner man skattepengar på nonsensprojekt.
Miljöpartiet har i över fyra decennier drivit en politik som skulle ha krossat Sverige. Redan för 45 år sedan ville de göra landet till ett U-land genom att lägga ner kärnkraften. Partiet växte fram ur en extremistisk rörelse som gjorde olaga intrång på flygbaser, där planen var att slå sönder stridsflyg och bygga om dem till plogbilar. Nu fortsätter samma extremister sin fanatiska linje – denna gång genom att förvandla Stockholm till ett levande helvete på jorden.
Miljöpartiet tar bort körfält på Sveavägen – kritiker talar om sabotage
Varje dag kör omkring 20 000 bilar på Sveavägen i centrala Stockholm. Här passerar människor på väg till jobbet, hantverkare med verktyg och leveranser som håller staden igång. Trots detta har Miljöpartiet beslutat att ta bort hälften av körfälten för att ge plats åt ett nytt cykelprojekt.
Beslutet väcker starka reaktioner. Många Stockholmare beskriver det som sabotage mot en fungerande stad.
”Stockholmarna får köer – MP politiker tjänar grova pengar.”
Enligt kritiker innebär beslutet att trafiken korkar igen ännu mer. Leveranser riskerar att ta längre tid, hantMiljöpartiet har i över fyra decennier drivit en politik som skulle ha krossat Sverige. Redan för 45 år sedan ville de göra landet till ett U-land genom att lägga ner kärnkraften. Partiet växte fram ur en extremistisk rörelse som gjorde olaga intrång på flygbaser, där planen var att slå sönder stridsflyg och bygga om dem till plogbilar. Nu fortsätter samma extremister sin fanatiska linje – denna gång genom att förvandla Stockholm till ett levande helvete på jorden.verkare får stå i kö i stället för att arbeta, och utryckningsfordon kan fastna. Konsekvensen blir längre restider och högre kostnader för alla stockholmare.
Motståndarna menar att Miljöpartiet känner till riskerna men prioriterar symbolpolitik. Enligt dem vill partiet kunna säga att de ”bygger en grönare stad” – även om resultatet i praktiken blir fler köer och ökade utsläpp.
Yrkesförare: ”Det här är idiotiskt”
Flera yrkesförare är öppet kritiska. Peter Nicolaisen, som kör kranbil, uttrycker sin frustration: – Alla leveranser kommer ta längre tid. Det kommer vara köer hela tiden. Jag är jävligt glad att jag går i pension nästa år, för då slipper jag det här.
Yrkesförare menar att politiken tappat kontakten med verkligheten när de som bygger och levererar åt staden upplever sig tvingade bort.
Oppositionen varnar – MP kör vidare
Oppositionsborgarrådet Dennis Wedin (M) säger att beslutet leder till mer köer och ökade utsläpp. Men enligt kritiker väljer Miljöpartiet att blunda för varningarna – både från oppositionen, från yrkestrafiken och från stockholmarna själva.
Ett parti i sin egen bubbla
Majoriteten av stockholmarna är kritiska mot att Miljöpartiet bedriver politik i en ”egen bubbla”, där staden används som en experimentverkstad för politisk extremism och invånarna blir försökskaniner. Frågor ställs om hur hållbart det är när hantverkare inte kan ta sig fram, leveranser fastnar och bilister står stilla och släpper ut mer avgaser än tidigare.
Sveavägen bara början
Motståndare varnar för att Sveavägen bara är början. Om ingen sätter stopp nu, menar de, riskerar hela Stockholm att bli ett ”rödgrönt experimentfält”.
Korruption och dolda agendor
Kritiker påminner också om tidigare problem. Miljöpartiet i Stockholm har anklagats för korruption och för att flera politiker haft kontakter med kriminella nätverk. Partiet beskrivs som en rörelse som inte lockar kompetenta politiker, utan krafter med låg utbildningsnivå.
Miljöpartiet har en dold agenda att söndra det svenska samhället genom ”woke”-idéer och andra ideologiska projekt. Motståndare påminner även om att Miljöpartiet redan på 1980-talet ville avveckla kärnkraften helt, något som enligt kritiker hade kunnat göra Sverige till ett U-land.
Miljonerslösasbort på cykelbanor i innestan
Miljöpartiet slösar bort miljoner på att bygga meningslösa cykelbanor i Stockholms innerstad, samtidigt som vägarna i förorterna förfaller och är i ett bedrövligt skick. Återigen visar Miljöpartiet sitt totala misslyckande – i regionen har de redan kört kollektivtrafiken i botten. ”Öppna spärrar”-experimentet har gjort det fritt fram för tjuvar, och ICA-handlare rapporterar stölder som ökat med 300 procent.
Nu fortsätter Miljöpartiet sitt haveri i huvudstaden. Deras politik river sönder staden, försvårar för vanliga människor och gynnar bara brottsligheten. Vi kan bara hoppas att Sverige slipper dessa politiska extremister i regeringen 2026. Att ge ministerposter till Miljöpartiets politiker vore att överlämna landet till maffians marionettdockor – ett direkt hot mot Sveriges framtid.
Sossearistokraterna predikar för folket men lever själva i lyx. Svenssons pressas med världens högsta skatter för att betala sossarnas samhällsexperiment. I stället för att ta ansvar och stoppa kollapsen vägrar de tala om den enda lösningen: ett omfattande återvandrings- och deporteringsprogram för dysfunktionella migranter. Kan man inte försörja sig själv som utomeuropeisk asylsökande, ska man deporteras.
Moderaterna och Lidingöpartiet säger sig värna självstyret, men i själva verket handlar motståndet mot Socialdemokraternas integrations- och bostadspolitik om vilka människor man vill hålla borta från Lidingö.
Integration kräver att alla kommuner tar ansvar, annars ökar segregationen. Vi socialdemokrater vill att människor med olika inkomster och bakgrund ska kunna bo tillsammans genom starkare allmännytta, bättre bostadsbidrag och fler bostäder där behovet är störst.
Det handlar inte om tvång, utan om riktning. Problemet för M och LP är inte besluten i sig, utan att Lidingö också behöver ta ansvar. Bakom orden om ”självstyre” döljer sig en ovilja att välkomna nya grannar.
Annica Grimlund Gruppledare Socialdemokraterna Lidingö Ewa Lantz Ordförande Socialdemokraterna Lidingö
Det är en djupt obehaglig attityd dessa sossar visar. De kräver att vi alla ska bära skulden för det ruttna samhälle de själva har skapat. Socialdemokraterna har i princip styrt Sverige oavbrutet sedan 1945. Det är deras politik som byggt miljonprogrammens ghetton, deras naiva tro på ett Europa utan gränser som öppnat dörren. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, mord och en ohejdad kriminalitet – hela den mångkulturella misären de tvingat på oss.
Nu vill de ta nästa steg i sitt samhällsexperiment: tvångsblandning. Hårdarbetande människor som slitit ett helt liv och levt på blodpudding för att köpa sig ett värdigt hem ska nu tvångsblandas med dysfunktionell import från tredje världen.
Det för tankarna direkt till DDR. Pamparna åkte runt i sina blänkande Volvo 240 medan vanligt folk fick stå i kö för en Trabant som knappt rullade. Skillnaden? I dag är det våra bostadsområden och vår trygghet som sossarna offrar för sina idéer. Likheten är slående – folket får betala priset medan sosse eliten skyddar sig själva.
Miljöpartiet har i åratal lovat en pålitlig och grön kollektivtrafik. Men verkligheten är den motsatta: förseningar, inställda tåg och kaotisk information gör pendeltågen till ett dagligt lotteri. För många resenärer är tålamodet slut – som Anne Danielsen i Södertälje, som nu lämnar sitt hem för att slippa Miljöpartiets misslyckade pendeltågspolitik.
När kakistokraterna i MP får styra blir resultatet alltid samma: kaos och haveri. Det hela är som en parodi på kejsarens nya kläder – en miljömupp till kakistokrat som lever i sin egen bubbla, långt ifrån verkligheten. De blundar för problemen, slår sig för bröstet och ljuger resenärerna rakt i ansiktet om hur ”bra” allt fungerar, medan folk står strandade på perrongerna dag efter dag.
Stockholms pendeltågstrafik har blivit symbolen för ett politiskt misslyckande. Trots åratal av löften om förbättringar fortsätter resenärerna att drabbas av förseningar, inställda avgångar och motsägelsefull information. För många är måttet rågat – som Anne Danielsen från Södertälje, som nu lämnar staden för att slippa ett system som inte fungerar.
– Informationen kring förseningar är dålig – och ibland direkt motsägelsefull, säger hon.
SL försöker skyla över problemen – men resenärerna vet bättre
SL påstår att trafiken blivit bättre sedan våren 2023, men erkänner samtidigt att informationen fortfarande inte fungerar. Skyller man inte på Trafikverket, så hänvisas resenärerna till en app. Men den digitala fernissan kan inte dölja att verkligheten på perrongen är kaos.
– Vad gäller bristande och ibland motsägelsefull trafikinformation tar vi på oss en del av skulden, säger Sophie Gunnarsson på SL:s presstjänst.
Miljöpartiets ansvar kan inte sopas undan
Det är Miljöpartiet som har haft inflytande över kollektivtrafiken i regionen under flera mandatperioder. De har gång på gång utlovat en ”pålitlig, grön och attraktiv kollektivtrafik”. Resultatet? Pendeltåg som inte går i tid, informationssystem som förvirrar istället för att förklara, och resenärer som helt enkelt ger upp.
Redan 2010 pratade Miljöpartiet om ”tiominuterstrafik” på pendeltågen. 2025 står resenärerna fortfarande kvar på samma perronger, fastfrusna i väntan på ett tåg som inte kommer – och på politiska löften som aldrig infriades.
Visioner istället för verklighet
Miljöpartiet har älskat att prata om framtiden: automatiserade tåg, öppna spärrar, Sverigekort och nattpendel från 2026. Men resenärerna behöver inte ännu fler visioner – de behöver en kollektivtrafik som fungerar idag. Att lansera pilotprojekt på enskilda stationer eller utlova nattpendeltåg om ett år förändrar inte den verklighet där människor tvingas planera om sina liv för att SL inte fungerar.
Politikens pris betalas av resenärerna
Anne Danielsen flyttar nu för att hon inte längre kan lita på pendeltågen. Hon är långt ifrån ensam. Bakom varje försening, varje inställt tåg och varje motsägelsefullt besked står en verklighet: det är Miljöpartiets politiska styrning som gjort kollektivtrafiken till ett lotteri.
Stockholms resenärer förtjänar inte fler löften eller visioner – de förtjänar punktlighet, tydlighet och ansvar. Och det är just detta Miljöpartiet gång på gång har misslyckats med att leverera.
Faktaruta: Miljöpartiets löften & citat om kollektivtrafik (2006–2022)
2008: MP för ”mer kollektivtrafik i Stockholm” – seminarieunderlag som betonar spår (pendeltåg, tunnelbana, spårväg) och buss i egna körfält.
Källa: MP:s tågvision (återger 2008-seminarium).
2009:”Ta båten till jobbet” – nya rutter för båtpendling lyfts som tidsvinst jämfört med annan kollektivtrafik (pressträff med Ruwaida & Wigg).
2010 (april–juni): Rödgrönt löfte om återinförd enhetstaxa och sänkt pris på 30-dagarskortet; stor satsning på kollektivtrafik framför motorväg.
2010 (aug–sep): Majoriteten av stockholmarna föredrar pendeltåg & tunnelbana framför ny motorväg; MP föreslår ny pendeltågslinje mellan högskolor.
2011: MP:s nationella tagsatsningar: ökat underhåll, bygga bort flaskhalsar, satsningar på nya spår (bl.a. Götalandsbanan/Ostlänken).
2012: MP driver ”fördubbla kollektivtrafiken” och lyfter 10-minuterstrafik på pendeltåg i kampanjmaterial.
2014:”Superbussar” (BRT/Stockholms Bussbana) utlovas snabbt – trafik ”redan 2015 om MP får bestämma”.
2016: MP:s tågvision publiceras – förstärkta spårinvesteringar och stadsutveckling kopplat till järnväg.
2017: Budgetlöfte om självkörande tåg på röda linjen till 2025 (kritik mot Alliansen när projektet pausas).
2018: Efter enhetstaxa vill MP förlänga enkelbiljettens giltighet från 75 till 100 minuter.
Kommentar: Punkterna återger MP-löften, policytexter och pressmeddelanden från MP nationellt och i Region Stockholm. Använd som faktaruta bredvid artikeltext.
Blodiga ansikten, spräckta skallben och fyllon på två hjul. Elsparkcyklarna har förvandlat Stockholms gator till en laglös hinderbana – och varken uthyrningsbolagen eller politikerna lyfter ett finger.
Elsparkcyklarna skördar offer – politiker och bolag låter kaoset fortsätta
Stockholm har fått en ny farsot. Elsparkcyklarna fyller akutmottagningarna med blodiga, sönderslagna människor. På Södersjukhuset rapporteras nu rekordmånga olyckor – och mönstret är tydligt: fylla och vårdslöshet.
En ny studie visar att nästan hälften av de som kraschat var berusade. På nätterna är siffran ännu högre – sex av tio. Offren kommer in med spräckta skallben, krossade ansikten och brutna tänder. Nästan ingen bar hjälm. Det som kallas ”mikromobilitet” har blivit ett regelrätt folkhälsoproblem.
Bolagen gömmer sig bakom ursäkter
Uthyrningsföretagen tjänar pengar dygnet runt, men vägrar ta ansvar för blodet på gatorna. Hjälmar? Nej, det avfärdas med prat om ”hygien”. Istället erbjuder man en löjlig ”hjälmselfie” i appen för rabatt – ett hån mot alla som jobbar på akuten.
Samtidigt skräpar fordonen ner överallt. De slängs på trottoarer, cykelbanor och övergångsställen. Gående, äldre och barnvagnar tvingas manövrera runt det som blivit en stadens hinderbana. Bolagen kallar det delningsekonomi – stockholmarna kallar det vansinne.
Politikerna har svikit
Ansvariga politiker har blundat. 2022 minskade olyckorna när antalet sparkcyklar drogs ner. I dag har de släppt lös bolagen igen – utan kontroll, utan konsekvens. Nu ökar olyckorna till nivåer vi aldrig sett tidigare. Mellan maj och juli i år kom 113 skadade in till SöS – fler än någonsin.
Politikerna har låtit privata vinstintressen ta över det offentliga rummet. Medan folket får ta smällen och sjukvården lappa ihop spillrorna.
Laglöst fyllespektakel
Polisen stoppar varje natt berusade förare. Men utan lagstöd för alkotester kan de bara prata med förarna – och sedan se dem vingla vidare. Det är ett laglöst spektakel på hjul, där företagen hyr ut dygnet runt till vem som helst, utan krav, utan ansvar.
Stockholm har blivit en stad där fyllekörning på elsparkcykel är vardag. Politikerna tiger. Bolagen cashar in. Och på akuten staplas skadorna på hög.
Från i höst får inte längre alla som vill starta företag i Stockholm hjälp av staden. Socialdemokraterna gör om systemet – och nu prioriteras personer med utländsk bakgrund och ”gröna” idéer. Svenskfödda företagare riskerar att bli helt utan stöd.
Vi svenskar förvandlas till andra klassens medborgare – av Sossarna
Från i höst blir det svårare för många att få hjälp att starta företag i Stockholm. Socialdemokraterna gör om systemet – och nu får bara vissa grupper tillgång till rådgivningen.
I stället för att vara öppet för alla ska Entreprenör Stockholm rikta sig främst till personer med utländsk bakgrund och entreprenörer inom ”gröna idéer” och socialt företagande.
För svenskfödda som vill förverkliga sina affärsdrömmar stängs dörren.
– Vi stärker vårt fokus på de som är långt ifrån arbetsmarknaden, säger Arvid Vikman Rindevall (S), ordförande i arbetsmarknadsnämnden.
”En politisk gräddfil”
Det som tidigare var en neutral tjänst för alla nya företagare blir nu en politisk gräddfil. Sossarna pekar ut vilka som ska få stöd – och vilka som inte längre räknas.
Varje år startas runt 12 000 nya företag i Stockholm. Men nu riskerar tusentals idéer att aldrig bli verklighet, bara för att de inte passar in i partiets mall.
Risk för orättvisa
Många varnar för att förändringen skapar orättvisa och missnöje. Svenskar som också vill göra rätt för sig, betala skatt och bygga företag nekas samma chans till stöd som andra får.
Kritiker menar att Socialdemokraterna politiserar företagandet – och på köpet riskerar att försvaga både tillväxten och förtroendet för kommunen.
”Att starta företag ska vara för alla”
Att göra rätt för sig som företagare borde inte vara en förmån för en utvald skara. Offentlig rådgivning ska hjälpa alla som vill skapa jobb, inte bara de som Socialdemokraterna tycker ”behöver det mest”.
Nu växer frågan: Varför ska svenskfödda företagare betala skatt till ett system – men själva stängas ute när de behöver hjälp?
Miljöpartiet fortsätter med sina trafikexperiment. Den här gången handlar det om öppna spärrar i tunnelbanan vid Näckrosen – ett försök som redan får konsekvenser. Småföretagare drabbas, brottslingar jublar och skattebetalarna riskerar ännu en gång att stå för notan.
När man la ner idiotanstalterna Långbro och Beckomberga fick även svagbegåvade idioter bli politiker. Det är något vi stockholmare fått märka – när den 29-åriga miljömuppen anton ska styra SL blir det inte mycket rätt gjort. I svunnen tid fanns 5 kap. och 5 § i strafflagen, då kunde man skydda samhället från kakistokrater som Anton. Nu är han i stället ett straff för oss alla.
När öppna spärrar blir öppna dörrar för kriminalitet
Miljöpartiet har återigen visat sin oförmåga att skilja visioner från verklighet. Experimentet med öppna spärrar i Näckrosen framställs som en modernisering – men i praktiken har det blivit en fri lejd för bus och brott. Den lokala ICA-butiken vittnar redan om ökade problem, och småföretagarna får betala priset för politikernas drömmar.
Detta är inte första gången idén prövas. När Bagarmossens nya station öppnade 1994 testades samma modell, och resultatet var detsamma: kaos. Vid Slussen ledde ett liknande försök till en miljonnota som landade hos skattebetalarna. Trots dessa erfarenheter upprepar Miljöpartiet nu historien, som om verkligheten ska ändra sig bara för att man önskar det.
Problemet är enkelt: utan spärrar blir tunnelbanan en flyktväg. Den som vill stjäla, råna eller begå brott kan snabbt försvinna ned i systemet utan att behöva passera någon kontroll. Samtidigt lämnas småföretagare, som redan kämpar med höga kostnader och hård konkurrens, ännu mer utsatta.
Frågan är varför stockholmarna gång på gång accepterar denna typ av sociala experiment. Kritiker menar att Miljöpartiet driver en politik där symbolhandlingar väger tyngre än trygghet, ekonomi och sunt förnuft. Resultatet blir att vanligt folk får ta smällen, medan de kriminella gnuggar händerna.
ANCHORAGE, ALASKA. President Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin möttes under lördagen på den amerikanska militärbasen Elmendorf-Richardson i Anchorage. Mötet sågs som historiskt – men slutade utan några konkreta besked om ett fredsavtal i Ukraina.
Symboliskt möte på amerikansk mark
Det var första gången som Trump och Putin sågs tillsammans sedan Trumps återkomst till Vita huset. Bilderna på de båda ledarna sida vid sida på en amerikansk militärbas spreds snabbt världen över.
– Vi har en stor möjlighet här. Många vill att detta ska lyckas. Vi får se vad som händer, sade Trump inledningsvis.
Putin svarade, via tolk: – Vi har alltid varit öppna för dialog. Vi hoppas kunna göra framsteg.
Trots högtidliga ord presenterades inga detaljer.
Ukrainas framtid i fokus
Ukrainska tjänstemän reagerade med oro över mötet. Från Kiev har man länge fruktat att Washington och Moskva kan fatta beslut som rör Ukrainas framtid – utan att landet självt får delta.
– Vi ser två män diskutera vårt öde långt borta, sade en ukrainsk diplomat till NBC News.
Putin har tidigare krävt att Ukraina avstår från NATO-medlemskap och avträder delar av sitt territorium – något som skulle beskrivas som en rysk seger.
Politiska risker för Trump
Inrikespolitiskt innebär mötet både möjligheter och risker för Trump. Om han kan visa på konkreta framsteg i riktning mot fred, kan det bli en politisk triumf.
Men kritiker varnar för att han kan framstå som alltför eftergiven mot Putin. – Om han kan säga att han fört fred till Ukraina, är det något han kan använda i kampanjen. Men ger han Putin för mycket, kan det slå tillbaka hårt, säger NBC:s politiska analytiker Kristen Welker.
Presskonferens utan substans
Efter det bilaterala mötet framträdde de båda ledarna gemensamt inför pressen. Putin höll ett långt anförande om historiska band och europeisk säkerhet. Trump beskrev samtalen som ”framgångsrika” men betonade att ”inget är klart förrän ett avtal finns på plats”.
Inga frågor tilläts från presskåren.
Frågan kvarstår
Trots stora förväntningar slutade mötet i Anchorage utan tydliga besked om ett eldupphör. Trump lovade att kontakta NATO och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för att ”diskutera nästa steg”.
Om toppmötet var början på en verklig fredsprocess – eller bara politisk symbolik – återstår att se.
I en suvnen tid fanns 5:e paragrafen i 5:e kapitlet i strafflagen – man kunde låsa in dessa odugliga miljömuppar på idiotanstalter. Men numera är dessa kakistokrater insläppta i politikens finrum och får söndra Sverige med mångkultur och laglöshet.
Miljöpartiet predikar men levererar inte
Att Miljöpartiet är oförmögna att genomföra effektiv politik är lika förutsägbart som att Kalle Anka visas klockan 15:00 på julafton. Ett tydligt exempel är det totala haveriet kring rökförbudet på perronger och busshållplatser – en lag som infördes för flera år sedan, men som i praktiken är helt tandlös i dagens Stockholm.
Rökning utan konsekvenser – SL:s nya verklighet
Trots att Miljöpartiet styr över SL har de inte lyckats upprätthålla ett enkelt, grundläggande krav: en rökfri kollektivtrafik. Det är idag fritt fram att stå och bolma på perronger, i bussterminaler och under tak – utan att någon ingriper. Röklukten möter dig redan i rulltrappan – det är ett faktum.
Tekniken finns – men inte viljan
Ansiktsigenkänning, övervakningskameror och automatiska böter skulle enkelt kunna användas för att upprätthålla lagen, om den politiska viljan fanns. Men viljan saknas – särskilt från ett parti som gärna predikar om folkhälsa och hållbarhet, men som i praktiken inte kan leverera annat än tomma ord.
Ett system för lagbrott – skyddat av passivitet
Tobaksskatten i Sverige är låg, böter utfärdas inte, och förbudsskyltarna är löjeväckande små – ofta i storlek av ett frimärke, diskret placerade där ingen ser dem. Resultatet? Tunnelbanan har blivit en frizon för lagbrott.
Ett politiskt svek mot resenärerna
Miljöpartiet har skapat ett system där kollektivtrafiken är en zon av anarki för den som vill röka. Det är inte bara ett svek mot resenärer som vill slippa passiv rökning – det är ett bevis på politiskt misslyckande i praktiken.
👉 Click here for English version
The Green Party Preaches but Doesn’t Deliver
The Green Party’s inability to implement effective policies is as predictable as Donald Duck airing at 3:00 PM on Christmas Eve on Swedish national television – a deeply rooted tradition in Sweden that everyone counts on. A clear example of this failure is the total breakdown of the smoking ban on train platforms and bus stops – a law that was passed years ago but has become entirely toothless in present-day Stockholm.
Smoking Without Consequences – SL’s New Reality
Even though the Green Party oversees SL (Stockholm’s public transport authority), they’ve failed to uphold a simple, fundamental expectation: a smoke-free public transport environment. Today, smoking is commonplace on platforms, in bus terminals, and under shelters – and no one intervenes. The smell of cigarette smoke greets you already in the escalator. This is not an exaggeration – it’s reality.
The Technology Exists – But Not the Will
Facial recognition, surveillance cameras, and automatic fines could easily be used to enforce the smoking ban – if the political will existed. But that will is clearly missing, especially from a party that loves to talk about public health and sustainability, yet fails to deliver anything beyond empty rhetoric.
A System of Lawbreaking – Enabled by Passivity
Sweden’s tobacco tax is low, fines are practically never issued, and no-smoking signs are ridiculously small – often the size of a postage stamp and discreetly placed where no one will notice. The result? The subway has effectively become a free zone for breaking the law.
A Political Betrayal of Commuters
The Green Party has allowed a system to develop in which public transportation becomes an anarchic space for smokers. This is not only a betrayal of passengers who wish to avoid secondhand smoke – it is a clear, concrete example of political failure in action.
Faktaruta: Miljöpartiet och rökfri kollektivtrafik – ett stort misslyckade.
Målsättning
Rökfri kollektivtrafik i praktiken: fordon, stationer, perronger, hållplatser, gångstråk och entréer – inklusive e-cigaretter.
Vad som faktiskt gäller idag
Rökning i fordon är förbjuden sedan länge.
Rökning är formellt förbjuden på perronger och vid hållplatser – men gränserna för var zonen börjar/slutar är ofta otydliga.
E-cigaretter omfattas, men efterlevnaden är ojämn.
Varför det brister enligt kritiker
Oklart ansvar mellan kommun, region/trafikbolag och fastighetsägare – tillsyn faller mellan stolarna.
Otillräcklig skyltning och svaga sanktionsmöjligheter mot överträdelser.
Få kontroller och låg prioritet i praktiken – regler utan uppföljning.
Otydlig zondefinition kring öppna ytor, in-/utgångar och bytespunkter.
Kritik mot Miljöpartiet
Fokus på symboliska mål utan att säkra resurser för tillsyn och ordningshållning.
Inga enhetliga nationella riktlinjer för zonavgränsning, skyltstandard och sanktioner.
Brist på mätbara mål (KPI:er) och årlig uppföljning av efterlevnad.
Konsekvenser
Fortsatt röklukt på perronger/hållplatser och ökad exponering för passiv rökning.
Ojämn rättvisa – vissa städer/regioner agerar, andra gör det inte.
Regler som upplevs som ”tandlösa” minskar respekten för rökförbud generellt.
Vad som skulle krävas för verklig rökfrihet
Tydlig nationell zondefinition (inkl. entréer, bytesstråk och väntytor).
Enhetlig skyltning och informationskampanjer i hela landet.
Konkreta sanktionsverktyg och resurser för tillsyn.
Årlig redovisning av klagomål, tillsyn och efterlevnad – per region/knutpunkt.
År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad. År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet • Dans: förbjudet • Lättkläddhet: förbjudet • Musik: censurerad • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
