Stockholm.homes

Etikett: klimatpolitik

  • Markus Allard mötte 20 väljare – hård debatt om invandring, klimat och välfärd

    Örebropartiets partiledare Markus Allard ställdes mot 20 meningsmotståndare i Studio 3 debattformat. Under drygt en timme avlöste frågorna varandra om bland annat invandring, kriminalitet, klimatpolitik, skatter, välfärd, offentlig konst, rösträtt och populism. Debatten blev stundtals mycket hätsk – och gav samtidigt en tydlig bild av den politik Allard vill ta med sig in i riksdagen.

    Videon ”Markus Allard vs 20 väljare” publicerades av Studio 3 den 30 augusti 2026. Upplägget är enkelt: Markus Allard möter en väljare i taget, som får konfrontera honom med en fråga eller politisk ståndpunkt.
    Det leder till snabba kast mellan ämnena och flera skarpa meningsutbyten.

    Invandringen blev den första stora stridsfrågan

    Redan i början hamnar debatten i migrations- och integrationspolitiken.

    Allard argumenterar för kraftigt minskad invandring, frysta medborgarskapsprocesser och vad han beskriver som omfattande återvandring av ”asociala invandrare”.

    Mot honom står en socialdemokratisk debattör som menar att segregationen och integrationsproblemen i hög grad måste förstås utifrån ekonomiska och sociala faktorer som arbetslöshet, bostadsbrist, fattigdom, trångboddhet och problem i skolan.

    Här blir en av debattens tydligaste ideologiska skiljelinjer synlig.

    Medan motdebattören beskriver ekonomisk ojämlikhet som den grundläggande konflikten argumenterar Allard för att ekonomiska förklaringar inte räcker. Han hävdar att kulturella skillnader och grov kriminalitet bland vissa invandrare måste diskuteras som egna problem.

    Debatten övergår snabbt till frågan om utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Allard pressar motdebattören om huruvida en person som begått ett grovt sexualbrott ska få stanna i Sverige, medan motdebattören framhåller principen om en rättsstat som inte behandlar människor olika enbart beroende på var de är födda.

    Tonläget blir på flera ställen mycket hårt.

    Vill stoppa den gröna omställningen

    Klimatpolitiken utvecklas till nästa stora konflikt.

    Allard säger att han accepterar att människan påverkar klimatet, men ifrågasätter nyttan av kostsamma svenska klimatåtgärder när Sveriges andel av de globala utsläppen är liten.

    Han vill bland annat sänka kostnaderna för bilister och motsätter sig reduktionsplikten. I debatten går han betydligt längre och säger uttryckligen att han vill slopa den gröna omställningen.

    En motdebattör argumenterar i stället för att klimatpolitiken är en klassfråga och att en omställning måste kombineras med ekonomiskt stöd och fungerande alternativ för människor med små marginaler.

    Allard vänder på resonemanget och hävdar att det är just dagens klimatpolitik som slår hårdast mot människor med lägre inkomster, exempelvis genom högre kostnader för bränsle och energi.

    Vill skära ned på bistånd och public service

    En återkommande fråga genom samtalet är hur Allard vill finansiera både lägre skatter och större satsningar på välfärden.

    Hans svar är att statens prioriteringar måste förändras.

    I debatten föreslår han bland annat kraftigt minskat eller slopat bistånd, nedskärningar av public service och minskade utgifter inom klimat- och miljöpolitiken. Pengarna vill han i stället koncentrera till vad han kallar samhällets kärnverksamheter – sjukvård, skola och omsorg.

    Allard beskriver samtidigt ett Sverige med lägre skatter och högre produktivitet.

    Senare i samtalet konkretiserar han skattepolitiken ytterligare. Han säger sig vilja sänka inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna samt slopa skatterna på el och bränsle och ta bort matmomsen.

    Det är en kombination som gör Örebropartiet svårplacerat på en traditionell höger-vänsterskala. Partiet kombinerar omfattande skattesänkningar på vissa områden med krav på betydligt större offentliga satsningar inom exempelvis vård och omsorg.

    Offentlig konst ställdes mot vård och omsorg

    Ett annat meningsutbyte handlar om offentlig konst.

    Allard räknar upp exempel på konstinköp som han anser är slöseri med skattepengar och ställer utgifterna mot situationen inom sjukvård och äldreomsorg.

    Motdebattören försvarar offentlig kultur men medger samtidigt att enskilda inköp kan ifrågasättas.

    När vårdpersonal lyfts som personer som borde uppmärksammas blir Allards svar i stället att pengarna bör gå direkt till personalen.

    Han förespråkar kraftigt höjda löner för bland annat undersköterskor och sjuksköterskor och kritiserar regioner för att lägga pengar på konst samtidigt som vårdpersonal arbetar under hög belastning.

    Endast medborgare ska få rösta

    Även rösträtten blir föremål för debatt.

    En väljare försvarar dagens möjlighet för vissa utländska medborgare att rösta i kommun- och regionval och argumenterar för att människor som bor, arbetar och betalar skatt i ett område också påverkas av de politiska beslut som fattas där.

    Allard intar motsatt position.

    För honom ska den politiska gemenskapen i grunden regleras genom medborgarskapet. Hans princip är därför att endast svenska medborgare ska ha rösträtt i svenska val.

    Han jämför bland annat staten med en organisation där medlemskapet också avgör vem som har rätt att delta i organisationens interna beslut.

    Försvarar populismen

    Mot slutet blir själva begreppet populism en central fråga.

    Allard gör ingen större ansträngning för att ta avstånd från etiketten. Tvärtom framställer han en konflikt mellan folket och ett politiskt etablissemang som en verklig del av dagens demokratiska problem.

    Han argumenterar för ett större direkt folkligt inflytande och menar bland annat att en mer direktdemokratisk politik sannolikt hade resulterat i hårdare straff och stramare migrationspolitik.

    En motdebattör invänder att populism inte är detsamma som demokrati och kritiserar idén om att en enskild politiker kan göra anspråk på att tala för ”folket”.

    Det är ytterligare en grundläggande konflikt i debatten: vem representerar egentligen folkviljan – och hur ska den mätas?

    Vill införa straffarbete i fängelser

    Mot slutet diskuteras också kriminalvården.

    Allard förespråkar att svenska fångar ska arbeta under fängelsetiden. Han nämner exempel som snickerier och tvätterier och argumenterar för att fängelser i större utsträckning ska producera varor eller tjänster i stället för att enbart innebära en kostnad.

    På frågan om arbetet ska vara betalt svarar han att det ska vara obetalt och beskriver det uttryckligen som straffarbete.

    Motdebattören liknar systemet vid slaveri och ifrågasätter varför Sverige skulle återinföra en form av straff som tidigare övergivits.

    Även här kritiserar Allard den rehabiliterande synen på kriminalvård och efterlyser ett betydligt hårdare straffsystem.

    Örebropartiet siktar på riksdagen

    Debatten ska också ses mot bakgrund av att Örebropartiet för första gången ställer upp i riksdagsvalet 2026. Partiet har tidigare huvudsakligen varit verksamt i Örebro kommun och Region Örebro län men beslutade under 2025 att även kandidera till riksdagen.

    Strategin är framför allt att nå minst 12 procent av rösterna i riksdagsvalet i Örebro läns valkrets.

    Ett parti behöver normalt minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i mandatfördelningen till riksdagen. Men vallagen innehåller ett undantag: ett parti som får minst 12 procent i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i just den valkretsen.

    Örebropartiet uppskattar att 12 procent i Örebro län motsvarar omkring 24 000 röster. Det är också den siffra Allard återkommer till flera gånger under Studio 3-debatten.

    Ett tydligt alternativ – men med högt tonläge

    Debatten med de 20 väljarna visar framför allt hur Markus Allard försöker positionera Örebropartiet inför riksdagsvalet.

    Politiken blandar frågor som traditionellt förknippats med både höger och vänster: kraftigt begränsad invandring och hårdare kriminalpolitik kombineras med höjda löner inom vård och omsorg, kritik mot ekonomiska eliter och stora välfärdssatsningar. Samtidigt vill partiet sänka flera skatter och finansiera reformerna genom omfattande omprioriteringar av offentliga utgifter.

    Allards politiska metod framgår minst lika tydligt som själva sakpolitiken. Han söker konfrontationen, använder ett grovt och direkt språk och accepterar i stor utsträckning beskrivningen av sin politik som populistisk.

    För väljarna blir frågan därför inte bara vad de tycker om Örebropartiets konkreta förslag.

    Det handlar också om huruvida de ser Allards kompromisslösa stil som ett välbehövligt brott med den etablerade politiken – eller som ett tonläge som gör den politiska debatten mer polariserad.

  • Aron Flam listar Miljöpartiets ”galnaste förslag”

    ”Det var oerhört svårt att begränsa sig till tio”

    I intervjun berättar Aron Flam att det var svårt att välja ut tio förslag till hans lista över Miljöpartiets mest extrema eller orimliga politiska idéer. Enligt Flam hade han betydligt fler kandidater att välja mellan och använde ett skämtsamt lottningsförfarande för att komma fram till slutresultatet.

    Flam beskriver själv sin podd som inriktad på ”dekonstruktiv kritik”. Det innebär, enligt honom, att han inte försöker formulera en mildare version av kritiken när han anser att ett politiskt förslag är orimligt.

    – Om ett förslag är helt uppåt väggarna galet, varför ska man då mildra sin kritik? säger han i intervjun.

    Han tar också upp konkreta exempel från Stockholm, bland annat cykelbanor och förändringar av trafikmiljön. Flam hävdar att vissa satsningar har genomförts till höga kostnader utan att motsvara de behov som invånarna faktiskt har.

    Kritik mot vegonorm och minskad köttkonsumtion

    En av punkterna på listan handlar om Miljöpartiets motstånd mot kött och partiets förslag om en så kallad vegonorm i offentlig sektor.

    Flam menar att en sådan norm riskerar att begränsa människors möjlighet att själva välja mat, bland annat i förskolan och äldreomsorgen. Han vänder sig särskilt mot tanken att offentliga verksamheter i större utsträckning ska ersätta kött med vegetariska alternativ.

    I intervjun framställer han frågan som en symbol för vad han beskriver som en överdriven politisk styrning av människors vardag.

    Miljardärsskatten beskrivs som kontraproduktiv

    Även Miljöpartiets idéer om en skatt på miljardärer får hård kritik. Flam hävdar att en sådan skatt riskerar att leda till kapitalflykt, minskad företagsamhet och färre investeringar.

    Hans argument är att personer med stora förmögenheter ofta har byggt företag eller utvecklat produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen. Om skattesystemet blir för hårt, menar han, kan kapital och företag flytta till andra länder.

    Flam anser samtidigt att borgerliga partier har varit dåliga på att förklara betydelsen av innovation, företagande och ekonomiska drivkrafter. Han hävdar att debatten om miljardärsskatten i många fall handlar mer om avund än om hur fattigdom ska bekämpas.

    ”Välfärdsstaten sätter gränser för migrationen”

    Migrationspolitiken är en annan central del av Flams kritik. Han menar att ett land utan en omfattande välfärdsstat kan ha en betydligt mer generös migrationspolitik, men att förutsättningarna förändras när staten erbjuder vård, utbildning och ekonomiskt stöd.

    Flam ifrågasätter också argumentet att invandring automatiskt löser arbetskraftsbristen. Enligt honom måste man även räkna med att människor som kommer till Sverige behöver ta del av välfärden och att etableringen på arbetsmarknaden kan ta tid.

    I samma resonemang gör han långtgående och generaliserande påståenden om människor från Nordafrika och Mellanöstern, bland annat om utbildning, värderingar och synen på demokratiska rättigheter. Uttalandena är en del av Flams egen argumentation i intervjun och presenteras inte som en oberoende analys.

    Utopism kontra politiska avvägningar

    Flam beskriver Miljöpartiet som ett utopiskt parti. Hans invändning är att politiken enligt honom ofta utgår från en bild av ett perfekt samhälle, utan att väga in de kompromisser och praktiska problem som uppstår när ideal ska omsättas i verkligheten.

    – Politik handlar om avvägningar mellan väldigt svåra storheter, säger han.

    Han menar att beslutsfattare ibland måste välja mellan alternativ som alla har nackdelar. Därför anser han att politiken behöver utgå från begränsningar, kostnader och konsekvenser snarare än från visionen om ett problemfritt samhälle.

    Kärnkraften är den främsta symbolfrågan

    På frågan om vilket förslag som tydligast visar det han kallar Miljöpartiets irrationalitet pekar Flam på motståndet mot kärnkraft.

    Han anser att kärnkraft är ett säkert och effektivt sätt att producera fossilfri el och hävdar att länder som avvecklar kärnkraft kan tvingas kompensera med kol och olja. Enligt Flam står detta i direkt motsats till Miljöpartiets uttalade mål att minska de fossila utsläppen.

    Kärnkraftens säkerhet och roll i energisystemet är samtidigt en omdebatterad fråga där slutsatserna beror på vilka risker, kostnader, tidsramar och energislag som jämförs. I intervjun är Flams slutsats tydlig: partiets kärnkraftsmotstånd är, enligt honom, ett exempel på att politiska känslor väger tyngre än energipolitiska konsekvenser.

    Kritik mot mediernas klimatrapportering

    Intervjun berör även mediernas rapportering om klimat och skogsbränder. Flam anklagar public service och andra medier för att ge Miljöpartiets perspektiv en fördelaktig behandling.

    Han hänvisar bland annat till rapporteringen om skogsbränder i södra Europa och hävdar att medierna inte tillräckligt tydligt har uppmärksammat att vissa bränder kan ha orsakats av människor. Han hänvisar också till uppgifter om att antalet skogsbränder på längre sikt har minskat, och menar att detta borde få större utrymme i klimatbevakningen.

    Valet och stödet bland unga väljare

    Mot slutet av intervjun diskuteras en opinionsmätning från Novus som enligt samtalet visar att Miljöpartiet ligger omkring åtta procent och har ett relativt starkt stöd bland förstagångsväljare.

    Flam tolkar detta som ett tecken på att unga väljare påverkas av mediernas klimat- och miljöbevakning. Han tror samtidigt att valrörelsen kan bli jämnare än opinionsmätningarna antyder.

    När han får frågan om sitt eget partival säger Flam att han på kommun- och regionnivå lutar åt Medborgerlig Samling. På riksnivå uppger han att han överväger Sverigedemokraterna, främst med hänvisning till frågor som rör judars säkerhet och islam i Sverige. Han understryker att han inte delar partiets uppfattning i alla politiska frågor.

    Intervjun avslutas utan att Flam kan nämna någon konkret reform från Miljöpartiet som han själv tycker har varit särskilt positiv för Sverige.

  • SVT, klimatet och frågan om public service som opinionsbildare

    Sveriges Televisions roll i klimatdebatten väcker återigen frågor om public service, opartiskhet och politisk påverkan. När SVT medverkar i produktioner som skildrar Greta Thunberg och klimatrörelsen i starkt emotionella termer uppstår en principiell konflikt: ska ett skattefinansierat mediebolag granska samhällsutvecklingen – eller själv försöka forma den? Kritiker menar att gränsen mellan journalistik, kultur och opinionsbildning blir allt mer otydlig, särskilt när klimatfrågan används som moralisk berättelse under ett politiskt laddat valår.

    Klimatfrågan har under lång tid varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige. Den har engagerat unga aktivister, forskare, politiker, journalister och väljare. Men i takt med att väljaropinionen förändras och miljö- och klimatfrågan inte längre tycks ha samma självklara mobiliserande kraft, väcks också nya frågor om mediernas roll. Särskilt gäller detta public service, som finansieras av allmänheten och samtidigt förväntas vara opartiskt, sakligt och självständigt.

    I det material som ligger till grund för denna artikel riktas skarp kritik mot Sveriges Television och dess roll i klimatrapporteringen. Kritiken handlar inte främst om att klimatfrågan bevakas, utan om påståendet att SVT genom vissa produktioner bidrar till politisk opinionsbildning snarare än neutral journalistik. Särskilt lyfts filmen Strejkarna, om Greta Thunberg och klimatrörelsen, fram som ett exempel på en produktion som enligt kritikerna snarare liknar en emotionell kampanjfilm än en traditionell dokumentär.

    En film om Greta Thunberg väcker debatt

    Filmen Strejkarna beskrivs i materialet som en hyllande skildring av Greta Thunberg och de unga klimataktivister som engagerat sig i skolstrejker och klimatprotester. I kritiken framhålls att filmen bygger på ett tydligt moraliskt narrativ: barn och unga har förstått sanningen, medan vuxenvärlden, politikerna och samhällsinstitutionerna har svikit.

    Det kontroversiella är, enligt kritikerna, inte att aktivister eller filmskapare producerar en sådan film. I ett fritt samhälle är politiskt färgad kultur och opinionsbildning en självklar del av det offentliga samtalet. Problemet uppstår när offentligt finansierade aktörer, däribland Sveriges Television och regionala offentliga institutioner, är med och finansierar eller samproducerar material som uppfattas som politiskt ensidigt.

    En central fråga blir därför: var går gränsen mellan dokumentärfilm, kulturproduktion och politisk opinionsbildning?

    Public service och kravet på opartiskhet

    Public service har en särställning i Sverige. SVT, Sveriges Radio och UR finansieras via public service-avgiften och har ett demokratiskt uppdrag att informera, granska och spegla samhället. Just därför är kravet på saklighet och opartiskhet särskilt viktigt.

    I materialet hävdas att SVT vid flera tillfällen har producerat eller sänt program som sammanfallit med vänsterblockets politiska dagordning inför eller under valrörelser. Som exempel nämns klimatproduktioner, friskolekritiska program och dokumentärer om skogsbruk och köttkonsumtion. Kritiken går ut på att dessa produktioner inte bara behandlar kontroversiella samhällsfrågor, utan gör det på ett sätt som ensidigt pekar ut vissa politiska lösningar som moraliskt överlägsna.

    Detta är en allvarlig invändning. Om public service uppfattas som partiskt riskerar förtroendet för hela institutionen att skadas. Samtidigt måste public service kunna granska makt, företag, politiska beslut och samhällsproblem utan att varje kritisk produktion automatiskt avfärdas som propaganda.

    Det avgörande blir därför inte om SVT får göra program om klimat, skola eller skogsbruk. Det måste SVT självklart kunna göra. Frågan är snarare hur programmen görs: vilka röster får komma till tals, vilka perspektiv saknas, vilka fakta presenteras och vilka värderingar byggs in i berättelsen?

    När journalistik blir samhällsbygge

    En av de mest principiella frågorna i materialet handlar om synen på public service som ”samhällsbyggare”. Kritiken menar att ett offentligt finansierat mediehus inte ska bygga samhället, utan granska dem som vill bygga samhället.

    Det är en viktig distinktion. Journalistikens roll i en demokrati är inte att fostra medborgarna till rätt åsikter. Den är att ge medborgarna information, granskning och sammanhang så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Om journalister börjar se sig som aktörer med uppdrag att mobilisera folket i en viss riktning förändras relationen mellan medier och medborgare.

    Då blir tittaren inte längre i första hand en vuxen individ som ska informeras, utan någon som ska påverkas, formas och ledas.

    Samtidigt är gränsen inte alltid enkel. All journalistik bygger på urval. Att välja ämne, intervjupersoner, bildspråk och dramaturgi innebär alltid en viss tolkning av verkligheten. Men public service måste vara särskilt medvetet om detta, just eftersom verksamheten finansieras av alla – även av dem som inte delar redaktionens världsbild.

    Klimatfrågan och den emotionella berättelsen

    Klimatjournalistik är ofta starkt känsloladdad. Det handlar om framtid, barn, naturkatastrofer, ansvar och skuld. Just därför är det ett område där journalistiken lätt kan glida från rapportering till mobilisering.

    Materialet beskriver hur klimatfrågan ofta förmedlas genom starka bilder och berättelser om hot, svek och moralisk plikt. I denna typ av berättelse blir unga klimataktivister symboler för framtiden, medan vuxenvärlden framställs som passiv eller moraliskt förbrukad. Det är en effektiv berättarteknik, men den kan också minska utrymmet för saklig diskussion om kostnader, prioriteringar, tekniska lösningar och demokratiska avvägningar.

    Klimatpolitik är inte bara en fråga om vad som är önskvärt, utan också om vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt och demokratiskt förankrat. Om medierna reducerar frågan till en kamp mellan goda aktivister och onda eller fega politiker riskerar samtalet att bli fattigare.

    Valår och tajming

    En återkommande invändning i materialet är att vissa produktioner publiceras nära valrörelser. Det antyds att tajmingen inte är slumpmässig, utan bidrar till att stärka frågor som är viktiga för ett visst politiskt block.

    Det är en känslig fråga. I ett valår är nästan all samhällsjournalistik potentiellt politiskt laddad. Program om skola, klimat, brottslighet, migration, vård eller ekonomi kan påverka väljarnas bild av partier och politiska alternativ. Det innebär inte att public service ska undvika tunga samhällsfrågor under valår. Tvärtom är valrörelser en tid då väljarna behöver mer granskning, inte mindre.

    Men det ställer högre krav på balans. Om flera stora produktioner återkommande uppfattas dra åt samma politiska håll finns en risk att public service framstår som en aktör i valrörelsen snarare än en granskare av den.

    Förtroendet står på spel

    Debatten om SVT och klimatet handlar därför i grunden om förtroende. Public service kan inte fungera om stora delar av befolkningen upplever att institutionen driver en egen politisk linje. Samtidigt kan inte public service låta sin journalistik styras av rädsla för kritik från politiska läger.

    Lösningen ligger inte i att SVT slutar göra program om klimatet. Lösningen ligger i större öppenhet, tydligare redaktionella motiveringar och en mer konsekvent strävan efter perspektivbredd. Om offentligt finansierade produktioner väcker frågor om politisk slagsida bör tittarna också få veta mer om finansiering, urval och redaktionella överväganden.

    Särskilt viktigt är detta när produktioner samproduceras eller finansieras tillsammans med andra offentliga aktörer. Då bör insynen vara hög, inte låg.

    Slutsats

    Klimatfrågan är för viktig för att reduceras till kampanjjournalistik. Den kräver seriös granskning, fakta, kritiska frågor och en öppen diskussion om målkonflikter. Public service har en viktig roll i detta, men just därför måste SVT vara särskilt försiktigt med produktioner som kan uppfattas som ensidig opinionsbildning.

    Ett demokratiskt samhälle behöver medier som granskar makten, inte medier som själva vill bli en del av samhällsbygget. När public service går från att informera medborgarna till att försöka mobilisera dem uppstår ett principiellt problem.

    Frågan är därför inte om klimatet ska bevakas. Frågan är om public service kan bevaka klimatet på ett sätt som både är engagerat, kritiskt, sakligt och opartiskt. Det är där förtroendet avgörs.

  • Stegras kris: När den gröna fantasiekonomin möter verkligheten

    Stegra lovade fossilfritt stål i världsklass – men står nu inför en eskalerande kris. Kapitalbehovet rusar, tidsplanen spricker och kommuner samt pensionsfonder exponeras för växande risker när politiskt drivna gröna industriprojekt möter marknadens verklighet.

    Innehållsförteckning

    Det svenska bolaget Stegra – tidigare känt som H2 Green Steel – befinner sig i djup kris. Bakom bolaget står bland andra finansmannen Harald Mix, som nyligen avgick som styrelseordförande. Företaget kämpar nu för att undvika ett haveri som riskerar att bli ännu större än den redan historiska kraschen i systerföretaget Northvolt.

    Enligt uppgifter till Financial Times behöver Stegra akut över 15 miljarder kronor i ny finansiering, efter att kostnaderna skenat till 85 miljarder kronor – trots att fabriken ännu inte är färdigbyggd. Produktionen, som först planerades till 2024, har nu skjutits fram till 2027.

    En ny planekonomi i gröna kläder

    Under 1900-talet styrdes de kommunistiska ekonomierna med femårsplaner, där staten bestämde exakt hur mycket som skulle produceras. Dagens gröna politik riskerar att upprepa samma misstag, men i klimatets namn.

    Sverige har satt upp klimatmål så ambitiösa att de skapat en ny bransch byggd på orealistiska förhoppningar. Stegra är ett exempel på hur dessa visioner krockar med verkligheten.

    Bolaget har, liksom Northvolt, finansierats genom att sälja framtida produktion som säkerhet för lån – en industriell variant av att “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Denna modell gör företaget extremt känsligt för förseningar och kostnadsökningar.

    Det gröna stålets verkliga utmaningar

    Stegra har lovat att producera 5 miljoner ton fossilfritt stål per år, mer än hela Sveriges nuvarande stålproduktion. Men de tekniska och ekonomiska hindren är enorma.

    • Elförbrukning: Bara vätgasprocessen kräver lika mycket el som halva Stockholms årsförbrukning – el som inte finns tillgänglig.
    • Råvaror: Endast cirka 4 % av världens järnmalm håller tillräcklig kvalitet för grönt stål, vilket tvingar Stegra att importera malm från Brasilien.
    • Lönsamhet: Enligt Affärsvärlden skulle Stegra behöva tjäna cirka 6 000 kr per ton stål, jämfört med SSAB:s vinstmarginal på 2 000 kr.

    Resultatet är att flera europeiska stålbolag, som ArcelorMittal och ThyssenKrupp, redan har pausat eller lagt ned sina satsningar på grönt stål. Marknaden tror helt enkelt inte på konceptet i nuvarande form.

    Politiska band och gröna bidrag

    Bakom den gröna industriboomen finns också starka politiska kopplingar.
    Socialdemokraternas tidigare statsminister Magdalena Andersson föreslog 2021 att staten skulle gå in med minst 100 miljarder kronor i gröna kreditgarantier – bland annat för projekt som Northvolt och Stegra.

    Andra ministrar och partiföreträdare har också varit tätt knutna till bolagen:

    • Anna Hallberg (S) hyllade Stegra som beviset på att ”det omöjliga går”.
    • Hennes partner Anders Sundström, tidigare näringsminister, har varit rådgivare och delägare i både Northvolt och Stegra.
    • Thomas Östros, nu vice ordförande i Europeiska investeringsbanken, har godkänt miljardlån till båda bolagen.
    • Ibrahim Baylan gick efter sin ministertid direkt till arbete som lobbyist för Harald Mix företag.

    Även delar av borgerligheten har lockats av den gröna industripolitiken. I den nyutgivna boken Grönhöger argumenteras för en statlig industripolitik som påminner om planekonomi – en modell som flera moderata företrädare har visat sympati för.

    Hemlighetsmakeri och växande skuld

    Samtidigt inför regeringen en ny lag som tillåter att så kallade strategiska nettoprojekt – ofta gröna industrisatsningar – kan sekretessbeläggas i upp till 20 år. Det innebär att granskningar av miljardinvesteringar i klimatprojekt snart inte längre är möjliga.

    Priset för dessa satsningar blir dock tydligt i kommuner som Boden, där Stegra bygger sin anläggning. Kommunens skulder har ökat från 80 miljoner till 1,6 miljarder kronor på bara några år – en ökning på 1 700 %. Räntorna riskerar nu att tränga undan välfärdstjänster som skola och vård.

    Dessutom har svenska pensionsfonder som Andra AP-fonden och AMF investerat miljardbelopp i bolaget – pengar som ytterst kommer från svenska sparare.

    När drömmen möter verkligheten

    Stegra symboliserar en bredare trend: politiker försöker skapa framtidens industrier genom bidrag och lånegarantier, snarare än genom marknadens innovation och konkurrens. Resultatet är växande risker, dolda kostnader och en växande misstro mot hela den gröna industripolitiken.

    En verkligt hållbar klimatpolitik kräver inte storskaliga experiment med skattemedel, utan enkla ekonomiska principer:

    • Prissätt utsläpp.
    • Sänk skatter för innovation.
    • Låt företag och teknikutveckling växa organiskt, inte genom politiska femårsplaner.

    När staten försöker styra marknaden genom ideologiskt färgade mål riskerar den att upprepa 1900-talets misstag – där planekonomins illusioner slutade i skuld, fattigdom och misär.

    Till sist

    Stegra är inte bara ett industriprojekt i kris – det är en symbol för vad som händer när politisk idealism ersätter ekonomisk realism.
    Sverige riskerar nu att stå med ruinerna av en grön bubbla där både skattemedel och pensionskapital gått upp i rök, samtidigt som kommuner står skuldsatta och produktionen ännu inte har börjat.

    Frågan återstår: hur många fler gröna luftslott ska byggas – och rasa – innan vi lär oss läxan?

    Fakta • Stegra (tidigare H2 Green Steel)

    Läget i korthet

    • Plats: Boden, Sverige
    • Status: Byggprojekt i kris; produktion preliminärt uppskjuten till 2027
    • Färdigställandegrad: ca 60 % av anläggningen uppförd

    Pengar & finansiering

    • Totalt säkrad finansiering (historik): ≈ 6,5 mdr € (lån, eget kapital, bidrag)
    • Aktuellt ytterligare behov: upp till ≈ 1,0–1,5 mdr € (≈ 10–17 mdr SEK)
    • Kassaförbrukning (”burn rate”): ~ 3 mdr SEK/månad (≈ 280 M €/mån)

    Jämförelse: Northvolt-kraschen

    • Händelse: Konkurs 12 mars 2025; därefter rekonstruktion i nedskalat läge
    • Kapital som togs in före konkurs: > 10 mdr USD (vissa uppgifter ≈ 15 mdr USD)
    • Likhet: Tunga villkorade lån och offtake-baserad finansiering
    • Skillnad: Northvolt hann starta produktion; Stegra har ännu inte producerat stål
    Obs: Belopp och tidsplaner är uppskattningar baserade på offentlig rapportering i oktober 2025.

  • MP vill göra Sverige till ”a cosmopolitan hellscape”

    När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.

    Innehållsförteckning

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.

    Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition

    Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.

    Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.

    Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser

    Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.

    Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.

    En generös politik i ett ansträngt samhälle

    Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.

    Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.

    Förtroende och framtid

    Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.

    Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.

    Slutsats

    Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.

    Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.

  • Miljöpartiet kör över folket – miljözoner ska rensa ut vanliga stockholmare från city.

    Miljöpartiet tycks ha tappat all kontakt med verkligheten. Nu vill de införa miljözoner som i praktiken rensar ut arbetare, småföretagare och barnfamiljer ur Stockholms innerstad. Det här är inte miljöpolitik – det är klasspolitik i grön förpackning.

    Miljöpartiets visionsbild: Man vill göra om Sverige till ett U-land i norra Europa genom att använda oxar i stället för Euro 6-bilar. På så sätt kan vi uppleva den äkta känslan av att befinna oss i tredje världen.

    Miljöpartiet fortsätter sin långvariga tradition av att straffa vanligt folk för sin egen ideologiska övertygelse. Det här är partiet som på 80-talet försökte stänga ner Sveriges energiförsörjning genom linje 3 i kärnkraftsomröstningen – och nu vill de göra Stockholm till en stad där bara den välbeställda elbilsägaren får röra sig fritt. Alla andra hänvisas till att cykla, gå eller ta en buss som redan går på knäna.

    Med sitt beslut om miljözon klass 3 i Stockholms city har Miljöpartiet ännu en gång visat att de inte styr för människorna, utan mot dem. Det handlar inte om miljö längre – det handlar om kontroll. Om att bestämma hur människor ska leva, röra sig och arbeta.

    Kammarrätten har nu nekat prövningstillstånd för de som överklagat beslutet. En jublande Lars Strömgren (MP) deklarerar självsäkert: ”Det finns ingen tvekan om att vi har lagen på vår sida.” Ja, kanske har deras egna ”lag” på sin sida – men de har knappast folket där. Vi har sett med MP politiker vi makten så öka korruptionen i samhället.

    Miljözonerna slår direkt mot vanliga stockholmare – mot hantverkaren, barnfamiljen, pensionären. Mot alla som inte har råd med en Tesla. Det är en politik byggd på klassförakt, förklädd till klimatansvar.

    Trots att länsstyrelsen tidigare stoppat införandet på grund av allvarliga brister i utredningen, vägrar Miljöpartiet backa. Staden, under MP:s inflytande, driver på med en sinneslö miljömupp envishet för att få igenom sin bilfientliga vision. Och nu ligger frågan hos Transportstyrelsen. Skulle de säga ja, står innerstaden snart stängd för alla utom de rikaste.

    Strömgren talar om att ”tiotusentals stockholmare utsätts för föroreningar”. Men vilka är det som får bära bördan av MP:s lösningar? Inte partiets egna väljare, som redan lever bekvämt i centrala lägenheter. Det är de som pendlar, jobbar, lever utanför tullarna – de som gör stadens vardag möjlig.

    Beslutet om miljözonen fattades redan 2024 och var tänkt att träda i kraft vid årsskiftet, men stoppades efter överklaganden. När staden försökte driva igenom projektet igen slog länsstyrelsen fast att underlaget var bristfälligt. Ändå fortsätter Miljöpartiet som om inget hänt.

    Hur länge ska stockholmare tvingas leva med Miljöpartiets verklighetsfrånvända experiment? Hur kan ett parti som knappt klarar fyraprocentsspärren fortfarande sitta med vid bordet och fatta beslut som påverkar miljoner människor?

    Stockholm förtjänar en politik byggd på sunt förnuft, inte på moralistiska symbolåtgärder som straffar vanliga medborgare. Miljöpartiets tid i beslutsrummen borde vara över.

    FAKTARUTA: Ko, Euro 6-bil och elbil – klimatpåverkan i korthet

    Källa Typ av utsläpp Storleksordning Kommentar
    Ko (nötkreatur) Metan (CH₄), redovisat som CO₂e ≈ 2 500–3 000 kg CO₂e/år Metan har hög klimatpåverkan (GWP ≈ 28–34). En ko kan motsvara cirka 3 ton CO₂e per år.
    Bil (Euro 6, bensin/diesel) CO₂ vid drift; NOx och partiklar starkt reducerade ≈ 110–150 g CO₂/km
    ≈ 1,7–2,3 ton CO₂/år vid 1 500 mil    		 Euro 6 innebär mycket låga lokala utsläpp. CO₂ beror främst på bränsleförbrukningen.
    Elbil (produktion + drift) CO₂ från batteri- och fordonsproduktion samt elmix ≈ 8–17 ton CO₂ vid tillverkning
    ≈ 0–2 ton CO₂/år vid drift    		 Batteriet står ofta för hälften av tillverkningsutsläppen. Råvaror som litium, kobolt, nickel och mangan bryts ofta som konfliktmetaller under svåra arbets- och miljöförhållanden i utvecklingsländer.
    Om råvaror och arbetsvillkor: Batterimetaller utvinns delvis i områden med bristande miljöskydd, barnarbete och konfliktekonomi. Flera rapporter visar att gruvdriften i exempelvis Kongo och Sydamerika orsakar omfattande miljöskador.
    Observera: Utsläppssiffror är typiska uppskattningar. Faktiska värden varierar beroende på körsträcka, elproduktion, fordonseffektivitet och metodval vid beräkning.

  • Grön censur – hotet mot offentlighetsprincipen

    Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.

    Innehållsförteckning

    Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.

    Northvolt som varnande exempel

    Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.

    Den nya sekretesslagen

    Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.

    Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.

    Myndigheter vill gå ännu längre

    Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.

    En hotad tradition

    Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.

    Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.

    Demokratins värde

    Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.

    Slutsats

    Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.

    För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.

    Startsida