Under kalla kriget var Vänsterpartiet ett hot mot Sverige som demokrati. På 1970-talet startade Socialdemokraterna den hemliga, Stasi-inspirerade underrättelsetjänsten IB för att hålla koll på V. Palme underströk samtidigt att han var demokratisk socialist, för att markera emot det systemelement som V utgjorde.

Vänsterpartiet betraktades som ett hot mot rikets säkerhet från det att Hitler sköt sig i bunkern fram till att Berlinmuren föll. Man ansåg sig därför tvungen att hålla dessa subversiva element under uppsikt.

Nu är Vänsterpartiet återigen ett hot mot vår demokrati och vår säkerhet, då många V-politiker öppet har uttryckt sympatier för den terrorstämplade organisationen Hamas.

Vänsterpartiet befinner sig mitt i en politisk kris som partiet självt tycks ha mycket svårt att förstå omfattningen av.

Under de senaste månaderna har avslöjande efter avslöjande visat kandidater med antisemitiska uttalanden, politiker som skrivit brev till personer dömda för grova terrorkopplade våldsbrott och återkommande kontakter med palestinska organisationer vars politiska kopplingar väcker allvarliga frågor.

En enstaka händelse kan vara ett misstag.

Två kan vara dåligt omdöme.

Men när samma typ av problem fortsätter att dyka upp måste man börja ställa en betydligt obehagligare fråga:

Är detta verkligen slumpen – eller ser vi ett mönster?

Kandidater med extrema åsikter

Problemen blev tydliga redan när ett stort antal vänsterpartistiska kandidater tvingades lämna partiets vallistor.

Bakgrunden var uppgifter om bland annat antisemitism, förintelseförnekelse och hyllningar av terrorattacker.

Vänsterpartiets försvar har varit att partiet har tusentals kandidater och fritidspolitiker och att de aktuella personerna inte representerar partiets värderingar.

Det argumentet låter kanske rimligt vid första anblick.

Men det missar själva kärnan i problemet.

Frågan är inte bara hur många kandidater Vänsterpartiet har.

Frågan är hur personer med den här typen av åsikter över huvud taget lyckats bli kandidater för ett svenskt riksdagsparti.

Och framför allt varför samma problem fortsätter att återkomma.

Breven som aldrig borde ha skickats

Sedan kom nästa avslöjande.

Vänsterpartistiska politiker hade deltagit i en brevkampanj riktad till palestinska fångar.

Problemet?

Bland mottagarna fanns personer dömda för mycket grova våldsbrott.

Partiets förklaring var att man litade på andra när bakgrundskontrollerna genomfördes.

Det är en häpnadsväckande förklaring.

Riksdagsledamöter skriver alltså under politiska brev till personer i utländska fängelser – utan att själva säkerställa vilka mottagarna är.

Och organisationen som hade lämnat över namnen?

Det så kallade Palestinska riksförbundet.

Samma organisation återkommer gång på gång i historien.

Mötena fortsätter

Enligt materialet har Vänsterpartiet under året deltagit i flera möten tillsammans med palestinska företrädare.

Vid ett möte diskuterades palestinska gruppers deltagande i svenska val.

Vid ett annat medverkade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar för att diskutera palestinska intressen i Sverige.

Ytterligare möten ska ha handlat om att stärka samarbetet inför valet.

Detta är inte i sig olagligt.

Politiska partier får naturligtvis träffa organisationer och minoritetsgrupper.

Men när samma organisation samtidigt kopplas till utländska politiska rörelser förändras frågan.

Då handlar det inte längre bara om solidaritet med Palestina.

Då handlar det om vem som försöker påverka svensk politik – och på vilka villkor.

När blir påverkan infiltration?

Statsminister Ulf Kristersson har redan använt ordet som Vänsterpartiet helst vill slippa höra:

infiltration.

Det är ett mycket allvarligt ord.

Och det ska också behandlas som ett allvarligt påstående.

Det finns myndighetsrapporter som fastslår att Vänsterpartiet som organisation har infiltrerats.

Men det betyder inte att frågorna kan avfärdas.

Tvärtom.

När kandidater med extrema uppfattningar återkommer, när externa organisationer hjälper till med politiska kampanjer och när personer med kopplingar till utländska politiska nätverk får återkommande tillträde till svenska partier måste varje ansvarstagande demokrat börja ställa frågor.

Inte därför att kontakterna är palestinska.

Inte därför att människor är muslimer.

Utan därför att demokratisk makt måste vara transparent.

Svenska väljare ska veta vilka intressen svenska politiker företräder.

Det farliga är inte muslimska väljare

Här måste en sak göras fullständigt klar.

Det är inget konstigt med att svenska muslimer röstar på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller vilket annat parti som helst.

Det är demokrati.

Problemet uppstår först när politiker börjar behandla människor som ett kollektiv som kan levereras genom organisationer, nätverk och mellanhänder.

Då ersätts den öppna politiska argumentationen gradvis av något helt annat.

Politiker förhandlar inte längre bara med väljare.

De börjar förhandla med människor som påstår sig företräda väljare.

Och just där finns en demokratisk risk som Sverige borde ha lärt sig att ta på större allvar.

Vänsterpartiet måste ge svar

Vänsterpartiet kan inte fortsätta svara på varje nytt avslöjande som om det vore ett isolerat olycksfall.

Partiet måste öppet redovisa vilka organisationer man samarbetar med.

Vilka möten har hållits?

Vilka överenskommelser har gjorts?

Har utomstående organisationer haft inflytande över nomineringar?

Vilka personer har fått tillträde till partiets interna sammankomster?

Och vilka kontroller görs innan organisationer får samarbeta med svenska riksdagspolitiker?

Det är inte extrema frågor.

Det är självklara frågor i en fungerande demokrati.

Socialdemokraterna kan inte titta bort

Frågan stannar dessutom inte vid Vänsterpartiet.

Om Socialdemokraterna efter valet behöver Vänsterpartiets stöd för att bilda regering blir detta också Magdalena Anderssons problem.

Då räcker det inte att säga att Vänsterpartiet ansvarar för sina egna kandidater.

Socialdemokraterna måste veta vilka krafter som kan få indirekt inflytande över ett framtida regeringsunderlag.

Vilka krav kommer man ställa på Vänsterpartiet?

Kommer alla samarbeten med utländska politiska nätverk att offentliggöras?

Kommer kandidater med antisemitiska eller extremistiska uppfattningar att accepteras så länge deras mandat behövs?

Och var går egentligen gränsen?

Frågan är större än Vänsterpartiet

Det här handlar i grunden inte om höger eller vänster.

Det handlar inte ens primärt om Israel och Palestina.

Det handlar om den svenska demokratins motståndskraft.

Utländska stater och politiska rörelser försöker påverka andra länder. Det är inget nytt.

Det avgörande är hur svenska institutioner reagerar när påverkan upptäcks.

Ett demokratiskt parti måste därför kunna göra två saker samtidigt:

försvara människors rätt att organisera sig politiskt – och skydda sin egen organisation från aktörer som vill använda den för helt andra syften.

Det är precis därför Vänsterpartiets återkommande problem är så allvarliga.

Kanske handlar allt om dåligt omdöme.

Kanske handlar det om bristande kontroll.

Men ju fler avslöjanden som kommer, desto svårare blir det att nöja sig med dessa förklaringar.

Till slut återstår därför den fråga som Vänsterpartiet helst skulle vilja slippa:

Vem påverkar egentligen vem?