Etikett: Nooshi Dadgostar

  • Vänsterns prislöften låter gratis – men det är folket som får notan

    Maten är dyr. Hyran tar en allt större del av lönen. Elräkningen kan fortfarande ge vanliga familjer ont i magen. Då kliver politikerna fram och lovar något som låter fantastiskt: staten ska pressa priserna, frysa hyrorna och låta ”de rika” betala. Problemet är bara att en kostnad inte försvinner för att en politiker förbjuder den att synas. Den flyttar på sig – och till slut hamnar notan hos vanligt folk.

    Det har blivit dyrt att vara svensk. Det märks inte i ett diagram på Finansdepartementet, utan vid kassan i mataffären, när hyran dras från kontot och när en barnfamilj försöker få lönen att räcka hela månaden.

    Missnöjet är verkligt. Oron är verklig. Därför är det också lätt att förstå lockelsen i enkla politiska besked: sänk priserna, frys hyrorna, bötfäll företagen och skicka räkningen till miljardärerna.

    Det låter handlingskraftigt. Det låter rättvist. Det låter nästan gratis.

    Men gratis finns inte.

    En prislapp är inte samma sak som en kostnad

    Vänsterpartiet har inför valet 2026 gjort hushållens kostnader till en huvudfråga. Nooshi Dadgostar har bland annat sagt att en myndighet ska kunna kontrollera matpriser och besluta om påföljder när priser eller vinster anses vara för höga.

    Här måste man skilja mellan pris och kostnad.

    En myndighet kan bestämma vilken siffra som får stå på prislappen. Den kan däremot inte genom ett klubbslag göra diesel, el, transporter, gödsel, löner, lokaler, räntor och råvaror billigare. Om försäljningspriset pressas ned samtidigt som kostnaderna ligger kvar måste mellanskillnaden tas någonstans.

    Företaget kan minska sitt utbud. Kvaliteten kan sjunka. Investeringar kan skjutas upp. Olönsamma butiker kan stänga. Eller så får staten betala mellanskillnaden med skattepengar.

    Oavsett väg är det samma människor som möter konsekvenserna: kunderna, de anställda och skattebetalarna.

    Matjättarna är en tacksam fiende

    Det är politiskt effektivt att dela upp Sverige i två grupper: det hederliga folket och de giriga matjättarna. När matkassen är dyr är det enkelt att peka på butikskedjorna och säga att deras vinster är hela förklaringen.

    Men verkligheten är besvärligare än en valaffisch.

    Svensk dagligvaruhandel är koncentrerad till ett fåtal stora aktörer, och konkurrensen behöver granskas hårt. Det är fullt rimligt att angripa karteller, missbruk av marknadsmakt och hinder som gör det svårt för nya konkurrenter att etablera sig.

    Det är däremot inte samma sak som att politiker ska avgöra vilken vinst som är ”för stor” från vecka till vecka.

    Konkurrensverkets uppdragsforskning om de kraftiga matprishöjningarna visade att rörelsemarginalerna varierade mellan olika kedjor och butiksled. Rapporten fann inte stöd för att handeln generellt hade överkompenserat sig för högre leverantörspriser under den studerade perioden. Bilden var blandad: vissa lågprisaktörer förbättrade sina resultat, medan marginalerna i flera verksamheter sjönk.

    Det är alltså möjligt att både vara kritisk mot en koncentrerad matmarknad och samtidigt inse att politiskt fastställda vinstgränser är ett trubbigt vapen.

    Det som behövs är mer konkurrens, enklare etablering och tydliga spelregler – inte en statlig priskommissarie som försöker räkna ut det politiskt godkända priset på en liter mjölk.

    Fryst hyra fryser inte kostnaderna

    Samma tankefel återkommer i bostadspolitiken.

    Vänsterpartiet vill frysa hyrorna medan hyressystemet utreds. Partiet vill också genom sin så kallade NABY-modell skapa omkring 20 000 nya hyresrätter om året med hyror som låg- och medelinkomsttagare ska ha råd med.

    Ambitionen är lätt att sympatisera med. Sverige behöver fler bostäder, och människor måste kunna bo kvar utan att hela lönen försvinner i hyran.

    Men inte heller fastigheters kostnader lyder politiska order.

    Räntor, reparationer, fjärrvärme, vatten, byggmaterial och löner fortsätter att kosta även när hyran fryses. Om intäkterna låses medan utgifterna stiger blir följden förr eller senare mindre underhåll, färre renoveringar, lägre nybyggnation eller större behov av offentliga stöd.

    Statliga kreditgarantier och reglerade markkostnader kan sänka vissa kostnader. Men de tar inte bort risken. De flyttar en del av den från byggbolaget och långivaren till staten – och därmed till skattebetalarna.

    Återigen: notan försvinner inte. Den byter kuvert.

    Miljardärsskatten säljs innan ritningen finns

    Sedan kommer det mest tacksamma löftet av alla: miljardärerna ska betala.

    Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt, men partiet har samtidigt velat utreda den exakta utformningen. Det har även talats om en exitskatt för mycket förmögna personer som lämnar Sverige.

    Här kommer ordningen bakvänd. Först säljs skatten som lösningen på välfärdens problem. Sedan ska någon utreda hur den ska fungera, vad den ska träffa och hur mycket pengar den faktiskt kan ge.

    En stor förmögenhet är dessutom inte samma sak som en hög med kontanter på ett bankkonto. Den kan bestå av aktier i ett företag, fastigheter eller andra tillgångar vars värde förändras. En skatt på ägandet kan därför behöva betalas även under ett år då företaget har svagt kassaflöde eller går med förlust.

    Det betyder inte att mycket förmögna människor ska slippa skatt. Det betyder att skatter måste bedömas efter sina verkliga följder, inte efter hur bra de låter från en scen.

    Kapital, entreprenörer och investeringar kan flytta över gränser. Om en skatt utformas dåligt kan resultatet bli färre investeringar, färre jobb och en mindre skattebas. Om staten då svarar med att försöka beskatta själva utflytten har politiken tagit ännu ett steg: först höjs kostnaden för att stanna, sedan höjs kostnaden för att lämna.

    1970-talet visar att kostnaden alltid kommer tillbaka

    Sverige har redan provat en politik där staten försökte hålla tillbaka prisökningar med prisstopp, regleringar och stora subventioner.

    I mitten av 1970-talet omfattades bland annat viktiga jordbruksprodukter av prisreglering. Riksdagens dokument visar hur staten använde budgetmedel för att begränsa prishöjningar på mjölk och andra livsmedel. När konsumenten inte skulle betala hela kostnaden i butiken fick skattebetalarna täcka en del av den via statsbudgeten.

    Samtidigt präglades perioden av oljekriser, svagare konkurrenskraft och hög inflation. Enligt SCB låg den genomsnittliga KPI-inflationen omkring tio procent under perioden 1975–1985.

    Det vore fel att skylla hela 1970-talets kris på priskontrollerna. Oljekriserna och internationella problem spelade en stor roll. Men erfarenheten visar något viktigt: prisstopp tog inte bort inflationens underliggande kostnader. Staten kunde dölja eller fördela dem på andra sätt, men inte trolla bort dem.

    Det är den läxan dagens politiker borde minnas.

    En myndighet kan inte kommendera fram välstånd

    Ingen påstår att en enskild prisregel eller tillfällig hyresfrysning gör Sverige till Sovjetunionen. Men riktningen spelar roll.

    När varje problem möts med en ny myndighet, ett nytt pristak, en ny straffskatt eller ett nytt statligt ingripande vänjer vi oss vid tanken att politiker kan bestämma fram välstånd.

    Det kan de inte.

    Politiken kan skapa bättre villkor för välstånd: stabil elförsörjning, fungerande infrastruktur, utbildning, trygghet, konkurrens, rimliga skatter och regler som människor och företag kan lita på. Den kan slå sönder monopol och öppna marknader för fler aktörer. Den kan sänka trösklarna för att bygga bostäder och starta företag.

    Men politiken kan inte besluta att en vara ska bli billig utan att någon också gör den billigare att producera och sälja.

    Det är den obekväma sanningen bakom vänsterns lockande prislöften. När staten lovar att allt ska bli billigare, att ingen vanlig människa ska behöva betala och att räkningen kan skickas till en liten grupp längst bort från vardagen, då bör varje väljare ställa den enklaste av frågor:

    Vem får notan när de utpekade pengarna inte räcker?

    Svaret brukar vara detsamma.

    Vanligt folk.

  • Vänsterpartiets kan bli etttallvarlig säkerhetshot efter valet om det får ministerposter.

    Vänsterpartiet försöker gärna framstå som ett modernt rättviseparti med hjärtat hos de svaga. Men bakom de välpolerade slagorden växer en allt svårare fråga: hur kan ett parti som säger sig stå för antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter gång på gång hamna i skandaler kring antisemitism, terrorromantik och extremism?

    Vänsterpartiet befinner sig i en trovärdighetskris. Det handlar inte längre om enstaka ogenomtänkta formuleringar, gamla ungdomssynder eller någon lokal företrädare som råkat dela fel inlägg. När granskningar visar att flera kandidater på Vänsterpartiets listor har uttryckt stöd för Hamas, spridit antisemitiska budskap eller hyllat auktoritära regimer, väcks en betydligt allvarligare fråga: vad är det i partiets politiska kultur som gör att detta återkommer?

    Efter Expressens granskning har ett stort antal V-kandidater strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Enligt rapporteringen rörde det sig om över 20 personer, och granskningen har beskrivits som så omfattande att den skapat politisk kris för partiet.

    Partiledningen försöker nu dra en tydlig gräns. Nooshi Dadgostar har sagt att personer som uttrycker stöd för terrorism eller antisemitism inte hör hemma i partiet. Det är förstås nödvändigt. Men det räcker inte. Problemet är att reaktionen kommer först efter avslöjanden i medierna. Det ger intrycket av att Vänsterpartiet inte självt har haft kontroll över vilka krafter som tagit plats i organisationen.

    Det blir särskilt allvarligt eftersom Vänsterpartiet samtidigt kräver regeringsinflytande efter valet. Partiet har tydligt markerat att man vill sitta i en framtida rödgrön regering, inte bara agera stödparti. Då blir frågan om kandidater, företrädare och intern kultur inte en intern angelägenhet – den blir en fråga om Sveriges regeringsduglighet och säkerhet. SVT:s politiska kommentator har också pekat på att avslöjandena kan försvåra Vänsterpartiets krav på ministerposter.

    Det är dessutom inte första gången Vänsterpartiet får kritik för kopplingar till rörelser långt utanför demokratins ramar. Redan 2023 rapporterade Aftonbladet att pengar från Vänsterpartiets biståndsorganisation gått till projekt med koppling till DFLP, en palestinsk organisation som uppgav sig ha deltagit i attackerna mot Israel den 7 oktober.

    Vänsterpartiets försvar brukar ofta vara att man står på de förtrycktas sida. Men solidaritet med civila palestinier är inte samma sak som att blunda för antisemitism, terrorhyllningar eller våldsromantik. Ett demokratiskt parti måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: man kan kritisera Israels regering och samtidigt kompromisslöst fördöma Hamas, judehat och religiös extremism.

    Det är här Vänsterpartiet brister. Partiet vill gärna framställa sig som moraliskt överlägset sina motståndare, men när antisemitism dyker upp i de egna leden blir tonläget ofta försiktigare. Då talas det om sammanhang, ilska, frustration och bakgrund. Men judehat behöver inte fler bortförklaringar. Det behöver bekämpas.

    Det finns också ett historiskt arv som Vänsterpartiet sällan vill tala högt om. Partiet har sina rötter i den revolutionära vänstern och stod en gång bakom den ryska revolutionen – den revolution som ledde fram till bolsjevikernas maktövertagande, diktatur och mordet på tsarfamiljen, inklusive barnen. Marxismen har dessutom i land efter land använts som ideologisk grund för förtryck, massmord, svältkatastrofer och diktatur. Kritiker brukar tala om omkring 100–150 miljoner döda i kommunismens och marxism-leninismens spår. Det är därför inte märkligt att Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet fortfarande ifrågasätts när partiet gång på gång tycks ha svårt att tydligt bryta med extremismens arv.

    Det är därför denna kris är större än några namn på en valsedel. Den handlar om Vänsterpartiets självbild. Vill partiet vara ett demokratiskt vänsterparti i svensk parlamentarisk tradition, eller vill det fortsätta flirta med rörelser där våld, martyrskap och hat mot Israel ibland ges ett romantiskt skimmer?

    Väljarna har rätt att kräva ett tydligt svar. Inte ännu en kommunikationsplan. Inte ännu en dansvideo. Inte ännu ett tal om att “alla partier har problem”. Vänsterpartiet måste visa att man faktiskt förstår skillnaden mellan legitim utrikespolitisk kritik och antisemitisk extremism.

    För ett parti som kräver ministerposter duger det inte att rensa först när journalister avslöjar problemen. Ett regeringsdugligt parti måste ha spärrarna på plats innan skandalen briserar.

    Och där ligger Vänsterpartiets verkliga problem: partiet vill ha makt, men har ännu inte visat att det kan ta fullt ansvar för vilka krafter som släpps nära den makten.


  • Vänsterpartiets DDR-bostadspolitik gör succé i Stockholm – 15 års väntetid på hyresrätt


    Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.

    Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne

    Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.

    Miljarder försvinner i fallfärdiga hus

    Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.

    Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.

    Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer

    Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.

    Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.

    Bygg enklare – inte dyrare

    Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.

    Trailer parks – en beprövad modell som fungerar

    Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.

    Ideologi framför verklighet

    Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.

    Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Att ge Vänsterpartiet ministerposter kan vara en fara för rikets säkerhet.

    Vänsterpartiet kräver ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering – annars röstar de nej. Samtidigt växer kritiken mot partiets ultimatum. Med historiska band till Sovjetunionen, spionskandaler och ett bostadspolitiskt haveri i Stockholm pekar många på att V inte bara är politiskt oansvariga, utan också en potentiell säkerhetsrisk för Sverige.

    Sverige 2026 kan bli som Ungern 1956, då ryska stridsvagnar rullade in i Stockholm. Vänsterpartiet har alltid haft sin lojalitet österut.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiet har slagit fast att partiet kommer rösta rött mot alla regeringskonstellationer där de själva inte ingår. Partiledaren Nooshi Dadgostar uppmanar samtidigt oppositionen att samla sig och presentera en gemensam plattform inför valet.

    – Jag tror på ett samlat lag där vi enas kring några framtidsfrågor, säger hon under en träff med Riksdagsjournalisterna och nämner arbetslösheten, sjukvården och klimatmålen som områden där man enligt henne borde kunna nå samsyn.

    Kritik mot Socialdemokraterna

    Men Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson får en känga. Dadgostar beskriver det som ”ett misstag” att Andersson inte tagit initiativ till ett samlat oppositionslag och riktar hård kritik mot S för att vara alltför passiva.

    – Sossarna har inte varit fighters, de är följare, säger hon.

    Ministerkravet

    Samtidigt ligger Vänsterpartiets krav fast: om den rödgröna sidan vinner valet ska V ha ministerposter. Annars blir det inget stöd för en regeringsbildning.

    På frågan om partiet kommer rösta nej till alla regeringar där V inte får plats svarar Dadgostar kort och bestämt:

    – Ja. Om våra mandat krävs för en regeringsbildning så kommer vi sitta i regering.

    Så Magdalena Andersson kan inte bli statsminister om du inte får en ministerpost?

    – Hon kan i stället välja att söka stöd hos andra partier, svarar Dadgostar.

    Hård kritik mot Vänsterpartiet

    Kravet på ministerposter har mötts av massiv kritik. Många menar att Vänsterpartiets historia och agerande gör partiet olämpligt i regeringsställning. Kritiker pekar på partiets långa lojalitet med Sovjetunionen och senare Ryssland, och påminner om de många spionskandaler som haft kopplingar till kommunistiska rörelser i Sverige. Under andra världskriget fick kommunisterna inte ens sitta i samlingsregeringen – av säkerhetsskäl. Enligt kritiker borde samma princip gälla i dag.

    Att släppa in Vänsterpartiet i en svensk regering skulle enligt många vara ett allvarligt hot mot rikets säkerhet.

    Bostadspolitikens misslyckande

    Också partiets praktiska politik granskas hårt. I Stockholm, där Vänsterpartiet haft stort inflytande över bostadsfrågorna, har deras modell beskrivits som ett misslyckande av historiska mått. Resultatet är att kötiden för en hyresrätt i dag kan uppgå till 15 år. Kritiker menar att V:s system påminner om DDR:s centralstyrda modell – ineffektiv, orättvis och djupt skadlig för medborgarna.

    För många blir slutsatsen därför självklar: Vänsterpartiet har gång på gång visat att de varken kan leverera fungerande lösningar eller värna Sveriges säkerhet. Att ge partiet ministerposter skulle vara ett historiskt misstag.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sitt egna Svenskhat.

    Vänsterpartiet larmar om ”otrygghet” efter att en opinionsbildare besökt riksdagen. Men när partiet spelar offer glömmer de sitt eget arv – där kommunister inte bara hyllat diktaturer, utan även förrått Sverige. Från Stig Berglings försäljning av försvarshemligheter till Sovjet, till Jan G .som 1974 dömdes för spioneri .

    Att Vänsterpartiet har ett hat mot det svenska folket är väldokumenterat. På 1930-talet hamnade många svenskar från Kiruna i Gulag, där de blev avrättade – tack vare Vänsterpartiet.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiet spelar offer – men blundar för sina egna spioner

    Vänsterpartiet försöker nu göra en stor affär av att SD:s Jessica Stegrud haft besök av opinionsbildaren Nick Alinia i riksdagen. Partiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling talar om ”extrem olustkänsla” och påstår att demokratin hotas. Men reaktionen framstår snarare som politiskt teater – ett primadonnabeteende för att smutskasta en politisk motståndare.

    Marxismens mörka arv

    Det är ironiskt att just Vänsterpartiet nu poserar som demokratins väktare. Partiet har i decennier försvarat marxismen – en ideologi som lämnat efter sig diktaturer, massmord och förtryck. Från Gulag i Sovjetunionen till Stasis övervakningsstat i DDR har kommunismen bevisat sin oförenlighet med frihet och demokrati.

    När kommunister förrådde Sverige

    Om Vänsterpartiet verkligen oroar sig för hot mot demokratin borde de påminnas om Sveriges egen spionhistoria. De som gjort störst skada mot landet har inte varit högerextrema – utan personer med sympatier åt vänster, ofta med nära band till kommunismen.

    • Stig Bergling, officer i Säpo och försvarsstaben, sålde under 1970-talet och framåt ut känsliga försvarshemligheter till Sovjetunionen. Hans förräderi räknas som en av de mest allvarliga spionskandalerna i svensk historia.
    • Jan.G, journalist och numera författare, avslöjades ha haft kontakter med KGB. År 1974 dömdes han till fängelse för spioneri och avtjänade ett straff för att ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst. Trots detta har han senare försökt framställa sig själv som sanningssägare och demokratins försvarare.

    Det är alltså kommunistsympatisörer och Sovjet-agenter som i praktiken hotat Sverige på riktigt – inte opinionsbildare som spelar in konfrontativa klipp på Youtube.

    Hyckleri i demokratins namn

    När Vänsterpartiet nu ropar ”otrygghet” för att Jessica Stegrud haft en gäst i riksdagen blir det svårt att ta deras indignation på allvar. Demokratin i Sverige har överlevt betydligt värre hot än så – inte minst från den ideologi som Vänsterpartiet själv byggde på och som deras sympatisörer aktivt hjälpt främmande makt att gynnas av.

    Att Vänsterpartiet försöker göra politiska poäng på Nick Alinia, samtidigt som de blundar för marxismens blodiga arv och sina egna ideologiska kopplingar till spioner som förrått Sverige, är inget annat än hyckleri.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Vänsterpartiets priskontroll – planekonomi i ny förpackning

    När Vänsterpartiet vill stoppa ”smyghöjningar” genom att tvinga butikerna att redovisa matpriser från ett visst datum väcks frågan: är detta verkligen konsumentskydd – eller bara planekonomi i ny förpackning? Med hot om böter, näringsförbud och en symbolisk momssänkning som knappt märks i plånboken riskerar förslaget att göra handlare till syndabockar för globala prissvängningar – samtidigt som kommunalskatten skenar.

    Så tillagar du en vänsterpartistisk planekonomisk hamburgare: ta två brödkuponger och en köttkupong emellan.

    Vänsterpartiet vill införa statlig priskontroll på livsmedel. Enligt partiets förslag ska alla butiker tvingas redovisa vad varorna kostade den 4 september, dagen då regeringen aviserade sin plan om en tillfällig momssänkning på mat. Syftet, enligt Nooshi Dadgostar, är att hindra ”smyghöjningar” och garantera att konsumenterna märker av reformen.

    Men detta är inte skydd för konsumenterna – det är planekonomi i modern kostym. Staten ska sätta referensdatum för priser, hota butiksägare med böter och till och med näringsförbud om de inte följer reglerna. Det är en modell som för tankarna till järnridån, där centralstyrda priser ledde till tomma hyllor och svält.

    Och själva momssänkningen? Att tillfälligt sänka livsmedelsskatten med sex procentenheter är en piss i Östersjön. Vinsten för hushållen blir marginell, särskilt när Stockholms stad redan har höjt kommunalskatten två gånger undwp-admin/post.php?post=2492&action=editer den rödgröna kakistokratins styre. De skattehöjningarna slår mångdubbelt hårdare än vad en kosmetisk momssänkning kan lindra.

    Men värre är logiken bakom förslaget. Vad händer om världens oljepriser stiger? Transportkostnaderna rusar och därmed butikernas inköpspriser. Ska en lokal handlare i Hälsingland eller på Gotland då straffas med böter för att bröd, mjölk eller kött blir dyrare att leverera? Vänsterpartiets modell gör butiksägaren till syndabock för globala marknadsrörelser – något han eller hon inte kan påverka.

    Om partiet verkligen brydde sig om ”svaga grupper” skulle fokus ligga på riktiga lättnader – sänkt kommunalskatt eller minskade pålagor på arbete och boende. I stället föreslår man mer byråkrati, fler hot och en politik som för tankarna till en tid Europa redan har prövat och övergett.

    Resultatet blir inte billigare mat. Resultatet blir dyrare företagande, hämmad konkurrens och en stat som återigen tror att den kan trolla bort verkligheten med regleringsiver.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.