Etikett: SVT

  • Vem får egentligen kalla vem för landsförrädare?

    När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?

    Det är något märkligt med svensk politisk debatt.

    Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.

    Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.

    Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.

    Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

    Reaktionerna kom snabbt.

    Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.

    Och visst.

    Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.

    Men här kommer problemet:

    Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.

    Lindberg har själv använt ordet

    Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.

    Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.

    Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:

    Var det lika farligt för demokratin då?

    Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.

    Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.

    Annars får vi två uppsättningar regler.

    En för politiska motståndare.

    Och en annan för de egna.

    Fascist. Nazist. Rasist.

    Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.

    Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.

    Fascist.

    Nazist.

    Rasist.

    Extremist.

    Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.

    I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.

    Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.

    Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.

    Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.

    Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.

    Orden styr hur vi ser verkligheten

    Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.

    Språk är makt.

    Det är inte särskilt kontroversiellt.

    Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.

    Ta migration.

    Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.

    Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.

    Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.

    Samma händelse.

    Tre helt olika bilder.

    Och det är här mediernas roll blir intressant.

    Spanien blev ett tydligt exempel

    I materialet används Spanien som exempel.

    Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.

    Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.

    Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.

    Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.

    Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.

    Mottagningssystem har pressats.

    Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.

    Då uppstår en självklar politisk fråga:

    Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?

    Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.

    Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.

    Men migrationspolitik är politik.

    Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.

    När politiken plötsligt inte får vara politisk

    Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.

    Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.

    Men det är ett märkligt resonemang.

    Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.

    Det är inte att ”politisera” situationen.

    Situationen är redan politisk.

    Frågan är snarare vilken politik som fungerar.

    Och vilken som inte gör det.

    Det medier inte berättar är också viktigt

    Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.

    Den handlar också om vad som inte sägs.

    Vilka människor intervjuas?

    Vilka experter får uttala sig?

    Vilka demonstrationer visas?

    Vilka protester nämns inte?

    Vilka ord används i rubriken?

    Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.

    Det behöver inte handla om någon stor konspiration.

    Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.

    Då kan vissa perspektiv kännas självklara.

    Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.

    Socialdemokraternas svåra balansgång

    Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.

    Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.

    Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.

    Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.

    Det är politik.

    Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.

    Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.

    Frågan som försvinner

    Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.

    När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.

    Den ena är:

    Har personen rätt?

    Den andra är:

    Hur kunde personen uttrycka sig så?

    Ibland är den andra frågan förstås relevant.

    Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.

    Sakfrågan försvinner.

    Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.

    Journalisten behöver inte försvara sin analys.

    Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.

    All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.

    Samma regler måste gälla alla

    Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.

    Tvärtom.

    Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.

    Men då måste samma regler gälla för alla.

    Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.

    Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.

    Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.

    Det är den verkliga kärnan i debatten.

    Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.

    Det gjorde han.

    Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.

    För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.

    Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.

    Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.

  • SVT, klimatet och frågan om public service som opinionsbildare

    Sveriges Televisions roll i klimatdebatten väcker återigen frågor om public service, opartiskhet och politisk påverkan. När SVT medverkar i produktioner som skildrar Greta Thunberg och klimatrörelsen i starkt emotionella termer uppstår en principiell konflikt: ska ett skattefinansierat mediebolag granska samhällsutvecklingen – eller själv försöka forma den? Kritiker menar att gränsen mellan journalistik, kultur och opinionsbildning blir allt mer otydlig, särskilt när klimatfrågan används som moralisk berättelse under ett politiskt laddat valår.

    Klimatfrågan har under lång tid varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige. Den har engagerat unga aktivister, forskare, politiker, journalister och väljare. Men i takt med att väljaropinionen förändras och miljö- och klimatfrågan inte längre tycks ha samma självklara mobiliserande kraft, väcks också nya frågor om mediernas roll. Särskilt gäller detta public service, som finansieras av allmänheten och samtidigt förväntas vara opartiskt, sakligt och självständigt.

    I det material som ligger till grund för denna artikel riktas skarp kritik mot Sveriges Television och dess roll i klimatrapporteringen. Kritiken handlar inte främst om att klimatfrågan bevakas, utan om påståendet att SVT genom vissa produktioner bidrar till politisk opinionsbildning snarare än neutral journalistik. Särskilt lyfts filmen Strejkarna, om Greta Thunberg och klimatrörelsen, fram som ett exempel på en produktion som enligt kritikerna snarare liknar en emotionell kampanjfilm än en traditionell dokumentär.

    En film om Greta Thunberg väcker debatt

    Filmen Strejkarna beskrivs i materialet som en hyllande skildring av Greta Thunberg och de unga klimataktivister som engagerat sig i skolstrejker och klimatprotester. I kritiken framhålls att filmen bygger på ett tydligt moraliskt narrativ: barn och unga har förstått sanningen, medan vuxenvärlden, politikerna och samhällsinstitutionerna har svikit.

    Det kontroversiella är, enligt kritikerna, inte att aktivister eller filmskapare producerar en sådan film. I ett fritt samhälle är politiskt färgad kultur och opinionsbildning en självklar del av det offentliga samtalet. Problemet uppstår när offentligt finansierade aktörer, däribland Sveriges Television och regionala offentliga institutioner, är med och finansierar eller samproducerar material som uppfattas som politiskt ensidigt.

    En central fråga blir därför: var går gränsen mellan dokumentärfilm, kulturproduktion och politisk opinionsbildning?

    Public service och kravet på opartiskhet

    Public service har en särställning i Sverige. SVT, Sveriges Radio och UR finansieras via public service-avgiften och har ett demokratiskt uppdrag att informera, granska och spegla samhället. Just därför är kravet på saklighet och opartiskhet särskilt viktigt.

    I materialet hävdas att SVT vid flera tillfällen har producerat eller sänt program som sammanfallit med vänsterblockets politiska dagordning inför eller under valrörelser. Som exempel nämns klimatproduktioner, friskolekritiska program och dokumentärer om skogsbruk och köttkonsumtion. Kritiken går ut på att dessa produktioner inte bara behandlar kontroversiella samhällsfrågor, utan gör det på ett sätt som ensidigt pekar ut vissa politiska lösningar som moraliskt överlägsna.

    Detta är en allvarlig invändning. Om public service uppfattas som partiskt riskerar förtroendet för hela institutionen att skadas. Samtidigt måste public service kunna granska makt, företag, politiska beslut och samhällsproblem utan att varje kritisk produktion automatiskt avfärdas som propaganda.

    Det avgörande blir därför inte om SVT får göra program om klimat, skola eller skogsbruk. Det måste SVT självklart kunna göra. Frågan är snarare hur programmen görs: vilka röster får komma till tals, vilka perspektiv saknas, vilka fakta presenteras och vilka värderingar byggs in i berättelsen?

    När journalistik blir samhällsbygge

    En av de mest principiella frågorna i materialet handlar om synen på public service som ”samhällsbyggare”. Kritiken menar att ett offentligt finansierat mediehus inte ska bygga samhället, utan granska dem som vill bygga samhället.

    Det är en viktig distinktion. Journalistikens roll i en demokrati är inte att fostra medborgarna till rätt åsikter. Den är att ge medborgarna information, granskning och sammanhang så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Om journalister börjar se sig som aktörer med uppdrag att mobilisera folket i en viss riktning förändras relationen mellan medier och medborgare.

    Då blir tittaren inte längre i första hand en vuxen individ som ska informeras, utan någon som ska påverkas, formas och ledas.

    Samtidigt är gränsen inte alltid enkel. All journalistik bygger på urval. Att välja ämne, intervjupersoner, bildspråk och dramaturgi innebär alltid en viss tolkning av verkligheten. Men public service måste vara särskilt medvetet om detta, just eftersom verksamheten finansieras av alla – även av dem som inte delar redaktionens världsbild.

    Klimatfrågan och den emotionella berättelsen

    Klimatjournalistik är ofta starkt känsloladdad. Det handlar om framtid, barn, naturkatastrofer, ansvar och skuld. Just därför är det ett område där journalistiken lätt kan glida från rapportering till mobilisering.

    Materialet beskriver hur klimatfrågan ofta förmedlas genom starka bilder och berättelser om hot, svek och moralisk plikt. I denna typ av berättelse blir unga klimataktivister symboler för framtiden, medan vuxenvärlden framställs som passiv eller moraliskt förbrukad. Det är en effektiv berättarteknik, men den kan också minska utrymmet för saklig diskussion om kostnader, prioriteringar, tekniska lösningar och demokratiska avvägningar.

    Klimatpolitik är inte bara en fråga om vad som är önskvärt, utan också om vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt och demokratiskt förankrat. Om medierna reducerar frågan till en kamp mellan goda aktivister och onda eller fega politiker riskerar samtalet att bli fattigare.

    Valår och tajming

    En återkommande invändning i materialet är att vissa produktioner publiceras nära valrörelser. Det antyds att tajmingen inte är slumpmässig, utan bidrar till att stärka frågor som är viktiga för ett visst politiskt block.

    Det är en känslig fråga. I ett valår är nästan all samhällsjournalistik potentiellt politiskt laddad. Program om skola, klimat, brottslighet, migration, vård eller ekonomi kan påverka väljarnas bild av partier och politiska alternativ. Det innebär inte att public service ska undvika tunga samhällsfrågor under valår. Tvärtom är valrörelser en tid då väljarna behöver mer granskning, inte mindre.

    Men det ställer högre krav på balans. Om flera stora produktioner återkommande uppfattas dra åt samma politiska håll finns en risk att public service framstår som en aktör i valrörelsen snarare än en granskare av den.

    Förtroendet står på spel

    Debatten om SVT och klimatet handlar därför i grunden om förtroende. Public service kan inte fungera om stora delar av befolkningen upplever att institutionen driver en egen politisk linje. Samtidigt kan inte public service låta sin journalistik styras av rädsla för kritik från politiska läger.

    Lösningen ligger inte i att SVT slutar göra program om klimatet. Lösningen ligger i större öppenhet, tydligare redaktionella motiveringar och en mer konsekvent strävan efter perspektivbredd. Om offentligt finansierade produktioner väcker frågor om politisk slagsida bör tittarna också få veta mer om finansiering, urval och redaktionella överväganden.

    Särskilt viktigt är detta när produktioner samproduceras eller finansieras tillsammans med andra offentliga aktörer. Då bör insynen vara hög, inte låg.

    Slutsats

    Klimatfrågan är för viktig för att reduceras till kampanjjournalistik. Den kräver seriös granskning, fakta, kritiska frågor och en öppen diskussion om målkonflikter. Public service har en viktig roll i detta, men just därför måste SVT vara särskilt försiktigt med produktioner som kan uppfattas som ensidig opinionsbildning.

    Ett demokratiskt samhälle behöver medier som granskar makten, inte medier som själva vill bli en del av samhällsbygget. När public service går från att informera medborgarna till att försöka mobilisera dem uppstår ett principiellt problem.

    Frågan är därför inte om klimatet ska bevakas. Frågan är om public service kan bevaka klimatet på ett sätt som både är engagerat, kritiskt, sakligt och opartiskt. Det är där förtroendet avgörs.

  • David från Syrien vill suga ut Sverige till max innan han återvandrar.

    När återvandring nu lyfts fram som ett politiskt mål i Sverige vill David återvända till Syrien. Men först ska han göra klart sin gratis högskoleutbildning. Hans berättelse väcker frågor om gränser, ansvar och hur långt ett generöst välfärdssamhälle kan – och bör – sträcka sig.

    Han vill återvända – men först ska allt bli klart

    Fred råder i Syrien. I takt med detta har frågan om återvandring seglat upp på dagordningen. Från den 1 januari 2026 höjs det statliga återvandringsbidraget kraftigt – till 350 000 kronor per vuxen. Ett tydligt incitament för dem som inte längre anser sig behöva skydd i Sverige.

    Men alla omfattas inte av reformen.

    David kom till Sverige för ungefär tio år sedan, under flyktingkrisens mest intensiva period. Liksom många andra fick han snabbt uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare. Just därför kvalificerar han sig inte för återvandringsbidraget. Ändå säger han att han vill återvända till Syrien.

    Fast inte riktigt än.

    Först ska han avsluta sin gratis högskoleutbildning.

    Uttalandet har väckt starka reaktioner. För medan David själv beskriver sin situation i termer av besvikelse och utanförskap, är det många svenskar som ser något helt annat: ett land som sträckt sig extremt långt. Gratis skola, kostnadsfria högskolestudier, bostadsstöd, ekonomiskt bistånd, CSN, etableringsersättning – listan över insatser är lång. Under det senaste decenniet har hundratusentals syrier fått en fristad som saknar motstycke i internationell jämförelse.

    Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott

    Samtidigt var vägen till medborgarskap år 2015 ovanligt kort. Den politiska ambitionen var generositet, men konsekvenserna har blivit kostsamma. Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott. Resultatet har blivit en känsla av skuld: ett samhälle som tagit emot dysfunktionella migranter från tredje världen och därefter beviljat medborgarskap på alltför lösa grunder.

    Mot den bakgrunden framställs David ofta som någon som ”faller mellan stolarna”. Men den mest grundläggande frågan ställs sällan:

    Varför räcker inte detta?

    När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem.

    När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem. Under sina år i Sverige har han dessutom byggt upp en följarskara på över 26 000 personer på TikTok, där han delat tips om hur man navigerar – och i praktiken utnyttjar – det svenska bidrags- och förmånssystemet.

    Detta nämns sällan i rapporteringen.

    I stället riktas fokus mot att ”utvandringen ökar”. Enligt statliga SVT har utvandringen bland utrikes födda ”ökat markant”, med hänvisning till SCB. Vad som däremot sällan redovisas är invandringen – eller nettot. Bilden blir därmed ofullständig och i förlängningen missvisande.

    Snarare säger det något om hur misslyckade politikerna är, att man öppet har bedrivit en politik som förespråkat en generös massinvandring. Detta har gjort Sverige till ett kosmopolitiskt helvete på jorden. Det räcker att åka tunnelbana i Stockholm för att konstatera att det är väldigt få som pratar svenska.

    För bara 65 år sedan hade vi en statsminister som konstaterade att Sverige inte hade USA:s problem med arbetslöshet och andra samhällsproblända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”

    Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.”David vill återvända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”

    Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.

  • TV4 lämnar marknätet – SVT fortsatt skattefinansierat och en begränsning av valfriheten

    När TV4 vid årsskiftet lämnar marknätet och satsar på digitala tjänster står SVT kvar – finansierat av skattebetalarna. Kritiker menar att modellen begränsar valfriheten och i praktiken gör det dyrare för de hushåll som hellre vill betala för andra streamingtjänster än public service.

    Innehållsförteckning

    TV4 lämnar marknätet – SVT fortsatt skattefinansierat och en begränsning av valfriheten

    1992 blev TV4 den första kommersiella kanalen i Sverige att sända via marknätet. Vid årsskiftet sätts punkt för den epoken. TV4 lämnar marknätet och satsar i stället på sin digitala plattform TV4 Play.

    Framöver kommer tittarna att kunna se nyheter och program gratis med reklam via Play, men den linjära tv-kanalen blir en betaltjänst.

    – Det här var väntat. Alla i branschen visste att frågan inte var om utan när, säger Jan Scherman, tidigare vd för TV4.

    Bolaget motiverar förändringen med att tittarna i allt större utsträckning väljer digitala lösningar framför traditionella tv-sändningar.

    SVT fortsätter i marknätet

    Medan TV4 lämnar marknätet står SVT kvar – finansierat genom skatten. SVT:s vd Anne Lagercrantz menar att beslutet från TV4 ökar pressen på samhällets kostnader:

    – Det är avgörande att regeringen snabbt säkrar marknätets finansiering utan att public service belastas, säger hon.

    Kritik mot tvångsmodellen

    Kritiker pekar däremot på att det är just public service som är belastningen. Alla skattebetalare finansierar SVT:s verksamhet, oavsett om de använder tjänsten eller inte.

    I en tid när allt fler väljer streamingtjänster begränsar det valfriheten. Den som vill betala för exempelvis Netflix, Viaplay eller C More får ändå betala för SVT via skatten. I praktiken innebär det att den som väljer bort SVT ofta får högre totalkostnad för sitt tittande än den som nöjer sig med public service.

    När TV4 nu går över till en marknadsstyrd modell, där tittarna själva väljer om de vill betala eller nöja sig med reklamfinansierat innehåll, blir kontrasten mot SVT tydligare än någonsin.