Etikett: sprängningar

  • När staten började slå tillbaka – därför minskar gängvåldet i Sverige

    Efter år av skjutningar, sprängningar och växande otrygghet har utvecklingen äntligen börjat vända. Regeringens hårdare kriminalpolitik har gett polisen fler verktyg, fler gängkriminella har frihetsberövats och antalet skjutningar har minskat kraftigt. Samtidigt fortsätter vänsterpartierna att motsätta sig flera av de reformer som pressar tillbaka våldet. Frågan är därför inte bara vad som fungerar – utan varför delar av oppositionen fortfarande vägrar stödja det.

    Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij skrev i Bröderna Karamazov att den verksamma kärleken är något hårt och fruktansvärt jämfört med kärleken i drömmen.

    Det är en tanke som passar ovanligt väl in på svensk kriminalpolitik.

    De flesta människor vill inte bara göra gott. De vill också uppfattas som goda medan de gör det. Det kan därför kännas medmänskligt att tala mjukt och förstående om våldsverkare. På samma sätt kan det framstå som hårt och omänskligt att gripa dem, döma dem och hålla dem inlåsta under lång tid.

    Men vad händer när mildheten mot gärningsmannen leder till våld, rädsla och död för oskyldiga människor? Och vad händer när den påstådda hårdheten i stället skyddar barn från att skjutas på lekplatser?

    Vilket agerande är då egentligen det barmhärtiga?

    Det är skillnaden mellan drömmens godhet och handlingens godhet. Den ena känns varm i stunden. Den andra får verkliga konsekvenser.

    Från rekordår till kraftig minskning

    Under lång tid utvecklades Sverige i fel riktning. Skjutningar, sprängningar och avrättningar på öppen gata blev en del av nyhetsflödet. År 2022 registrerades drygt 400 skjutningar och 62 människor dödades.

    Sverige hade på bara några decennier gått från en relativt låg nivå av dödligt skjutvapenvåld till att ligga mycket högt i en europeisk jämförelse.

    Det var ingen naturlag. Det var resultatet av en stat som under alltför lång tid misslyckades med sin mest grundläggande uppgift: att skydda hederliga medborgare från våldsamma människor.

    Nu syns en tydlig förändring.

    Antalet skjutningar har minskat kraftigt. Polisen har slagit sönder kriminella nätverk, gripit ledare, beslagtagit vapen och pengar samt stoppat planerade våldsdåd. Kriminella har själva beskrivit Sverige som ett svårare land att verka i eftersom polisen har blivit bättre på att följa pengarna, kartlägga nätverken och störa deras verksamhet.

    Det handlar i grunden om något mycket enkelt: staten har börjat göra det staten alltid borde ha gjort.

    Den griper, lagför och låser in farliga människor.

    Ett svenskt politiskt misslyckande

    För att förstå varför detta framställs som kontroversiellt måste man se tillbaka på hur debatten om kriminaliteten länge fördes.

    När skjutningarna började öka möttes oron ofta av förnekelse och förlöjligande. Personer som varnade för utvecklingen kallades alarmister, rasister eller människor som hade fått en felaktig bild av Sverige genom medierna.

    Budskapet var att Sverige egentligen aldrig hade varit tryggare.

    När antalet sexualbrott ökade hävdades det att förändringen framför allt berodde på en högre anmälningsbenägenhet. När polisen varnade för områden där kriminella strukturer hade fått ett starkt inflytande skämtades varningarna bort. När oskyldiga människor började drabbas av skjutningar och sprängningar hette det att det grova våldet främst var en intern angelägenhet mellan kriminella.

    Sedan började verkligheten slå sönder bortförklaringarna.

    En kvinna sköts till döds medan hon bar sitt nyfödda barn. Barn skadades av glassplitter efter sprängningar. En tolvårig flicka sköts ihjäl vid en bensinstation. Små barn träffades av skott när de var ute och lekte. En mamma och hennes barn besköts på en lekplats.

    Det gick inte längre att hävda att våldet bara drabbade människor som själva hade valt en kriminell livsstil.

    Gängvåldet hade blivit ett samhällsproblem.

    Två sorters brottsstatistik

    En del av förvirringen berodde på hur statistiken presenterades.

    Det är möjligt att det totala dödliga våldet ligger relativt stabilt samtidigt som det gängrelaterade skjutvapenvåldet ökar. Om exempelvis dödliga fyllebråk, familjekonflikter och slagsmål minskar kan totalsiffran hållas nere, även om kriminella nätverk samtidigt börjar skjuta och spränga varandra i bostadsområden.

    Båda sakerna kan alltså vara sanna samtidigt:

    Det totala dödliga våldet kan vara lägre än för flera decennier sedan, samtidigt som Sverige har fått ett betydligt allvarligare problem med organiserat skjutvapenvåld.

    Det senare förändrar samhället på ett särskilt sätt.

    När bomber placeras vid flerfamiljshus och automatvapen används på offentliga platser uppstår en rädsla som sprider sig långt utanför de direkt inblandade. Föräldrar börjar fundera över om barnen kan gå själva till skolan. Boende undviker vissa platser. Företagare pressas av kriminella. Vittnen vågar inte prata med polisen.

    Det är inte bara antalet döda som är relevant. Även våldets karaktär spelar roll.

    Vad har förändrats?

    Det finns ingen ensam förklaring till att skjutningarna har minskat. Men flera av regeringens reformer har gjort det betydligt svårare för kriminella nätverk att verka.

    Polisen har fått bättre möjligheter att använda avlyssning och andra hemliga tvångsmedel mot nätverken. Myndigheter kan dela mer information med varandra. Kriminellas pengar, bilar, smycken och andra tillgångar kan beslagtas även när personen saknar rimliga lagliga inkomster.

    Straffen har skärpts. Återfallsbrottslighet bedöms hårdare. Farliga människor kan hållas borta från samhället längre. Säkerhetszoner och vistelseförbud ger polisen möjlighet att störa konflikter och kontrollera personer som rör sig i våldsdrabbade miljöer.

    Den gemensamma nämnaren är att risken för den kriminelle har ökat.

    Tidigare kunde en ledande gängmedlem styra våld, rekrytera barn och leva på brottsvinster samtidigt som det var svårt för myndigheterna att ingripa innan ett konkret brott redan hade begåtts.

    Nu kan polisen i större utsträckning agera tidigare.

    Det är en avgörande skillnad. När en skjutning väl har inträffat är offret redan skadat eller dött. Effektiv brottsbekämpning måste därför handla om att upptäcka planeringen, hitta vapnen och gripa de inblandade innan skotten avlossas.

    Varför frihetsberövanden fungerar

    Inom kriminologin används begreppet inkapacitering. Det betyder att en person som sitter frihetsberövad får betydligt svårare att begå nya brott ute i samhället.

    Principen är närmast självklar.

    En inlåst mördare kan inte lika enkelt gå runt med ett vapen på ett torg. En gripen gängledare får svårare att organisera sitt nätverk. En person som sitter häktad kan inte själv transportera vapen, driva in skulder eller avrätta en rival.

    Effekten blir särskilt stor när ett relativt litet antal personer står för en stor del av våldet.

    Brottslighet är inte jämnt fördelad. De flesta människor begår inga grova brott alls. Även inom kriminella miljöer är det ofta en mindre grupp extremt våldsamma individer som driver konflikterna, beställer mord och rekryterar unga utförare.

    När dessa personer grips kan våldskapaciteten minska snabbt.

    Deras vapen beslagtas. Pengaflöden stoppas. Kontaktnät bryts. Underordnade personer förlorar sin ledning. Planerade mord kan ställas in.

    Det är därför missvisande att beskriva inlåsning som en åtgärd som enbart tillfredsställer människors hämndbegär. Frihetsberövandet har också en konkret skyddande funktion.

    Vissheten om straff är viktig

    Hårdare straff är emellertid inte den enda förklaringen. För den som överväger ett brott är risken att åka fast ofta minst lika viktig som straffets längd.

    En person som tror att polisen aldrig kommer att identifiera honom avskräcks inte nödvändigtvis av att ett maximistraff höjs. Men om samma person vet att telefonen kan spåras, bilen följas, pengarna beslagtas och medhjälparna avlyssnas förändras kalkylen.

    Brottsbekämpning handlar därför om mer än långa fängelsestraff. Den handlar också om statens förmåga att upptäcka och klara upp brott.

    Det är här polisens nya verktyg blir viktiga.

    Avlyssning av kriminella nätverk kan avslöja vem som beställer ett mord, vem som skaffar vapnet och vem som har rekryterats för att skjuta. Informationsutbyte mellan myndigheter kan visa att en person utan redovisade inkomster ändå har dyra bilar, stora kontantbelopp och kopplingar till organiserad brottslighet.

    När myndigheterna delar information försvinner de sekretessväggar som nätverken tidigare kunde gömma sig bakom.

    Barnen som gängens förbrukningsvaror

    En av de mörkaste delarna av den nya gängbrottsligheten är rekryteringen av barn.

    Unga tonåringar används för att transportera narkotika, förvara vapen, placera sprängladdningar och genomföra mord. De lockas med pengar, status och gemenskap, men behandlas i praktiken som förbrukningsvaror.

    Om barnet grips finns det ofta en ny rekryt som kan ta över.

    De kriminella ledarna vet dessutom att barn behandlas annorlunda av rättssystemet än vuxna. Därför kan det vara rationellt för nätverket att använda en fjorton- eller femtonåring som utförare.

    Mot denna bakgrund blir det orimligt att låta grovt kriminella ungdomar vistas i institutionsmiljöer med låg säkerhet, återkommande rymningar och omfattande nyrekrytering.

    Att unga personer som dömts för mycket allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården är därför inte ett uttryck för att samhället har slutat bry sig om barn.

    Det är ett erkännande av verkligheten.

    En femtonåring som har begått ett mord är fortfarande ett barn och behöver rehabilitering. Men han är samtidigt en person som kan vara livsfarlig för sin omgivning. Ett fungerande system måste klara båda tankarna samtidigt.

    Säkerhet och rehabilitering är inte varandras motsatser. Rehabilitering kräver ordning, stabilitet och kontroll.

    Vänsterpartiernas motstånd

    Trots den tydliga förbättringen har partierna på vänstersidan motsatt sig många av de reformer som regeringen har genomfört.

    Vänsterpartiet har röstat nej till flera former av utökad avlyssning och till ett stort antal straffskärpningar. Miljöpartiet har motsatt sig säkerhetszoner, hårdare påföljder för återfallsbrottslighet och förändringar av ungdomsvården. Centerpartiet och Socialdemokraterna har också sagt nej till eller kritiserat delar av regeringens kriminalpolitik.

    Motiveringarna varierar.

    Ibland hänvisar partierna till personlig integritet. Ibland till rättssäkerhet, proportionalitet eller risken för diskriminering. I andra fall menar de att längre fängelsestraff inte angriper brottslighetens sociala orsaker.

    Sådana invändningar ska naturligtvis kunna diskuteras. En rättsstat måste alltid granska hur maktmedel används.

    Men det går inte att bortse från helheten.

    När ett politiskt block konsekvent motsätter sig avlyssning, säkerhetszoner, hårdare straff, längre frihetsberövanden, konfiskering av brottsvinster och säkrare förvaring av unga mördare uppstår frågan vad det blocket egentligen vill göra i stället.

    Det räcker inte att upprepa orden vård, skola och omsorg.

    Skolan kan förebygga att ett barn rekryteras om tio år. Den kan inte stoppa den person som redan är på väg till en lekplats med ett laddat vapen.

    Socialtjänsten kan hjälpa familjer och unga människor innan de dras in i kriminalitet. Den kan inte ensam avväpna ett nätverk som planerar ett mord till nästa kväll.

    Samhället behöver förebyggande arbete. Men när våldet redan är organiserat, beväpnat och pågående krävs även polis, domstolar och fängelser.

    Norra Grängesbergsgatan som symbol

    Norra Grängesbergsgatan i Malmö illustrerar konflikten mellan romantisering och verklighet.

    Gatan har länge varit känd för musikliv, klubbar, replokaler och kulturella verksamheter. Den har beskrivits som en kreativ och mångkulturell mötesplats där alternativ kultur kunnat växa fram utanför de vanliga institutionerna.

    Men samma gata har också under lång tid förknippats med svartklubbar, narkotikahandel, illegal alkoholservering, prostitution, spelautomater och grovt våld.

    Polisen har återkommande varnat för att kriminella nätverk försökt etablera sig i området. Ett uppmärksammat massbråk involverade skottlossning, bilkrockar och en man som höggs i halsen med ett kebabspett.

    Här blir den politiska skillnaden tydlig.

    Högerns utgångspunkt är att lagen ska gälla lika för alla. En svartklubb blir inte mindre olaglig för att den ligger i en spännande kulturmiljö. Narkotikahandel blir inte acceptabel för att den förekommer i närheten av replokaler, vattenpipor och alternativ musik.

    Delar av vänstern har i stället tenderat att försvara miljön som helhet och beskriva polisens insatser som ett hot mot kulturen, mångfalden eller människor som redan är marginaliserade.

    Men ett rättssamhälle kan inte välja vilka lagar som ska upprätthållas utifrån hur sympatisk eller exotisk en miljö uppfattas.

    Den som anser att vissa regler är dåliga bör arbeta för att ändra dem. Lösningen kan inte vara att skapa parallella miljöer där reglerna i praktiken har upphört att gälla och där den starkaste aktören bestämmer.

    Frihet är inte frånvaro av rättsordning.

    Frihet förutsätter att samma regler gäller för alla och att staten skyddar människor från hot, våld och utpressning.

    Förebyggande arbete räcker inte ensamt

    Det brukar sägas att kriminalitet inte kan straffas bort.

    Påståendet innehåller en del sanning. Ingen seriös person tror att ett samhälle kan lösa alla problem enbart genom att bygga fängelser. Barn behöver fungerande skolor, familjer behöver stöd och människor måste kunna se en laglig väg till utbildning, arbete och gemenskap.

    Men det motsatta påståendet är lika viktigt:

    Grov kriminalitet kan inte förebyggas bort när den redan pågår.

    När en person har skaffat ett automatvapen och accepterat ett morduppdrag befinner sig samhället inte längre i ett läge där en fritidsgård är den omedelbara lösningen. Då måste personen stoppas.

    Det verkligt effektiva samhället gör därför båda sakerna.

    Det förebygger att människor blir kriminella och ingriper kraftfullt mot dem som redan har valt att använda våld.

    Det erbjuder en väg ut för den som vill lämna kriminaliteten, men skyddar samtidigt allmänheten från den som fortsätter.

    Det är inte hårdhet i stället för medmänsklighet. Det är medmänsklighet med brottsoffren, deras familjer och alla de människor som vill leva hederliga liv.

    Staten måste välja vem den skyddar

    Kriminalpolitik handlar ytterst om prioriteringar.

    Varje rättssystem måste väga gärningsmannens rättigheter mot allmänhetens behov av skydd. Den misstänkte har rätt till en rättvis rättegång. Den dömde ska behandlas mänskligt. Straff ska vara proportionerliga och myndigheternas makt ska kunna granskas.

    Men rättsstaten får inte glömma brottsoffren.

    En människa som sköts ihjäl får aldrig tillbaka sitt liv. Ett barn som ser sitt hem sprängas kan bära med sig rädslan under många år. En familj som tvingas flytta efter hot får sin frihet inskränkt av människor som inte respekterar några lagar.

    När staten avstår från att ingripa för att slippa framstå som hård försvinner inte hårdheten.

    Den flyttas bara från gärningsmannen till offret.

    Den kriminelle slipper ett ingripande, men den laglydiga medborgaren får leva med konsekvenserna.

    Det är därför Dostojevskijs skillnad mellan drömmens kärlek och den verksamma kärleken är relevant.

    Drömmens kärlek talar gärna om förståelse, utsatthet och goda intentioner. Den verksamma kärleken frågar vilka människor politiken faktiskt skyddar.

    En utveckling som kan vända tillbaka

    Att skjutningarna minskar betyder inte att problemet är löst.

    De kriminella nätverken finns kvar. Rekryteringen av barn fortsätter. Ledande personer kan styra verksamhet från utlandet och nya konflikter kan snabbt blossa upp.

    Dessutom anpassar sig brottsligheten efter polisens metoder. När en kommunikationstjänst avslöjas byter nätverken plattform. När vissa typer av tillgångar blir lättare att beslagta används andra metoder för penningtvätt. När äldre utförare grips rekryteras yngre personer.

    Staten kan därför inte luta sig tillbaka.

    De nya verktygen måste användas, utvecklas och utvärderas. Polisen behöver tillräckliga resurser. Domstolar och kriminalvård måste klara det ökade antalet ärenden och intagna. Socialtjänsten måste kunna agera snabbt när barn riskerar att rekryteras.

    Men framför allt krävs politisk uthållighet.

    Det tog många år att låta problemen växa fram. Det kommer också att ta tid att bryta nätverkens makt permanent.

    Ett moraliskt vägval

    Den svenska kriminalpolitiken står inför ett tydligt vägval.

    Den ena vägen utgår från att organiserad brottslighet måste mötas av en stark stat. Polisen ska få verktyg att stoppa planerade våldsdåd. Brottsvinster ska beslagtas. Återfallsförbrytare ska hållas borta från samhället. Unga mördare ska placeras i säkra miljöer där både kontroll och rehabilitering är möjliga.

    Den andra vägen återgår till ett synsätt där problemen förnekas, relativiseras eller förklaras bort. Där krav på ordning misstänkliggörs och där gärningsmannens bakgrund får större utrymme än offrets lidande.

    Det betyder inte att människor på vänstersidan tycker om gängkriminalitet. Det gör de naturligtvis inte.

    Problemet är i stället den politiska grundinstinkten: en motvilja mot straff, kontroll och statligt tvång även när sådana åtgärder behövs för att skydda oskyldiga.

    Resultatet blir en politik som låter god i teorin men som riskerar att lämna de mest utsatta medborgarna ensamma med våldet.

    Verklig godhet måste få konsekvenser

    Ett gott samhälle ska hjälpa människor innan de hamnar i kriminalitet. Det ska ge barn utbildning, trygghet och framtidstro. Det ska erbjuda behandling, rehabilitering och en väg tillbaka för den som vill lämna ett destruktivt liv.

    Men ett gott samhälle måste också kunna säga nej.

    Det måste kunna gripa den som planerar ett mord, beslagta dennes vapen och hålla honom borta från människor han annars skulle kunna skada.

    Det måste kunna skydda ett barn från att rekryteras och samtidigt skydda andra barn från den som redan har blivit en beväpnad utförare.

    Verklig godhet mäts inte i hur mild staten framstår inför brottslingen i ögonblicket.

    Den mäts i vilka människor staten faktiskt skyddar.

    Ett rättssamhälle kan därför inte nöja sig med drömmens kärlek. Det måste också utöva den verksamma kärleken – även när den är hård, obekväm och politiskt otacksam.

    Statens främsta uppgift är inte att framstå som god inför den som hotar, skjuter och spränger.

    Dess uppgift är att vara långsiktigt god mot det hederliga samhället.

  • Året 2015

    År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.

    Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.

    Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.

    Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.

    Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.

    Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.

    Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?

    Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.

    Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.

    Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.

  • Sossarna ljuger sig till makten – ropar på hårdare tag!

    Trots decennier av skandaler, mörkläggningar och en kriminalpolitik präglad av naivitet försöker Socialdemokraterna nu framstå som hårda mot gängen. Magdalena Andersson ropar på dubbla straff och maffialagar – men kritikerna frågar sig: kan ett parti som i årtionden skyddat sina egna och satt makten framför sanningen plötsligt bli trovärdigt i kampen mot brottsligheten?

    Innehållsförteckning

    S-SKANDALERNA SOM SKAKAT SVERIGE – NU VILL SOSSELEDNINGEN LÅTA HÅRDA

    Socialdemokraterna talar högt om hårdare tag mot brott. Magdalena Andersson ropar om dubbla straff och nya ”maffialagar”. Men historien visar något helt annat: decennier av skandaler, mörkläggningar och ett parti som gång på gång svikit rättsstaten.

    IB-affären – staten mot folket

    Redan på 70-talet avslöjades IB-affären. Det hemliga underrättelseorganet registrerade oliktänkare, spionerade på svenska medborgare och agerade utanför lagen. När sanningen kom fram hävdade Socialdemokraterna att det handlade om rikets säkerhet. Men det blev snabbt tydligt: IB var ett redskap för att skydda partiets makt, inte för att försvara demokratin.

    Geijeraffären – justitieminister i bordellhärva

    Kort därpå exploderade Geijeraffären. Justitieminister Lennart Geijer pekades i polisrapporter ut som kund hos bordellmamman Doris Hopp. När skandalen briserade borde regeringen ha markerat – men i stället trädde statsminister Olof Palme fram och försvarade Geijer. Signalen var tydlig: Socialdemokraterna skyddar sina egna, även när rättsstaten skakas i grunden.

    Ebbe Carlsson och Leijons fall

    På 80-talet kom nästa smäll: Ebbe Carlsson-affären. Anna-Greta Leijon, dåvarande justitieminister, gav sitt stöd till privatspanaren Ebbe Carlsson som med hemlig regeringsbackning bedrev en egen Palmemordsutredning. Det blev en rättsskandal utan motstycke – där staten förväxlades med personliga lojaliteter och demokratin sattes på undantag. Leijon fick till sist lämna sin post, men skadan var redan skedd.

    Värstingresorna – semester för kriminella

    På 90-talet fortsatte Socialdemokraterna att chockera med sin kriminalpolitik. Kriminella ungdomar skickades på så kallade ”värstingresor” till Västindien. Istället för straff fick de sol, bad och äventyr – allt på skattebetalarnas bekostnad. Medan brottsoffer levde med sina trauman belönades förövarna med semesterresor. Den politiken blev ett starkt symboliskt bevis på Socialdemokraternas naivitet och oförmåga att ta kriminalitet på allvar.

    Decennier av nej till hårdare tag

    Under hela denna tid motsatte sig Socialdemokraterna varje förslag om hårdare tag. De sa nej till fler poliser, nej till kriminalisering av gängdeltagande, nej till skärpta straff. Medan andra varnade för utvecklingen slog Socialdemokraterna dövörat till. Resultatet ser vi i dag: sprängningar, skjutningar och gäng som styr stadsdelar som vore de egna kungadömen.

    Anderssons nya linje – för lite, för sent

    Nu, först när problemen vuxit dem över huvudet, talar Magdalena Andersson om att bli stenhård. Hon vill ha dubbla straff för gängkriminella, sänkt straffmyndighetsålder och nya maffialagar. Hon talar om punktmarkering av ungdomar på glid och ett rättsväsende med muskler. Men kritiker menar att det är för sent. Efter decennier av daltande och misslyckade experiment saknar Socialdemokraterna trovärdighet.

    Tage Erlander hade rätt, ett homogen Sverige har mindre brottslighet

    För drygt 55 år sedan framhöll statsminister Tage Erlander att samhällen med hög grad av kulturell och social homogenitet har andra förutsättningar än länder som USA, där mångfalden ofta lyfts fram som en faktor bakom sociala problem och kriminalitet.

    I den nuvarande debatten lyfter Magdalena Andersson i stället fram hårdare straff och nya lagar, vilket väcker frågan om huruvida fokus ligger på symptom snarare än bakomliggande orsaker.

    Experter menar att en mer hållbar lösning är att ställa tydliga krav på egen försörjning och utvisa dem som inte klarar det, i stället för att fortsätta lägga allt större skattebelopp på kostsamma fängelser, bidrag och stödprogram.

    Makten framför sanningen

    Mönstret går igen: från IB-affären till Geijer, från Ebbe Carlsson till värstingresorna – Socialdemokraterna har alltid satt makten före sanningen. De har gång på gång skyddat sina egna, mörklagt sanningen för svenska folket och låtit lögnen bli ett vapen för att hålla fast vid regeringsmakten.

    Nu försöker partiet framstå som den hårda rösten mot kriminalitet. Men frågan återstår: varför skulle väljarna ännu en gång lita på ett parti som i årtionden satt makten främst – och brottsoffren sist?

    FAKTA: Vad Andersson säger att hon vill göra

    • Dubbla straff för gängkriminella – men forskningen visar att längre straff sällan minskar brottsligheten. Utan livstids utvisning vid första brottet, även för brott som har böter på straffskalan, är det enda som fungerar.
    • Införa en svensk ”maffialagstiftning” – en riskfylld import av amerikanska modeller som kan underminera rättssäkerheten.
    • Sänka straffmyndighetsåldern till 14 år – något som riskerar att kriminalisera barn snarare än att rädda dem.
    • Införa riskfamiljsprogram – men vem ska avgöra vilka familjer som märks som ”risker”? Forskare menar att livstids utvisning av riskfamiljer är bättre.
    • Punktmarkera ungdomar på glid – en strategi som kan stigmatisera snarare än rehabilitera. Utvisning av familjen om den saknar rötter i Sverige är det som fungerar.

    Trots hårda ord återstår frågan: är detta verkliga lösningar – eller ännu ett sätt för S att rädda sitt skadade förtroende?

  • Från ett tryggt folkhem till ett mångkulturell Al Carpone Sverige. Sverige rasar trygghetsindex.

    Sverige var en gång världens tryggaste folkhem. Nu toppar vi istället listorna över skjutningar, sprängningar och gängkrig. Global Peace Index 2025 visar att Sverige rasat till plats 35 – och blivit Europas stora varningsexempel.

    Innehållsförteckning

    Det nya mångkulturella Al Capone-Sverige – inte längre i topp i trygghetsindex. I dag ligger flera gamla Warszawapaktstater före Sverige.

    Sverige rasar i trygghetsindex – massinvandring och gängkrig bakom utvecklingen

    Sverige var en gång folkhemmet.
    Ett land präglat av trygghet, sammanhållning och social stabilitet

    Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”

    Statsminister Tage Erlander, 1965

    Tager Erlander sa i ett tal 1965, Vi lever i ett homogent land, vi har en befolkning som i sin helhet är detsamma, nästan, som en enda stor familj, med samma språk, samma religion, samma kultur, samma traditioner. Det ger oss ovärderliga fördelar när det gäller att hålla samman vårt folk.”

    Han tillade också att Sverige inte hade de problem som exempelvis USA brottades med på den tiden – rasism, segregation och sociala konflikter.

    Men femtio år senare är bilden en helt annan.

    Ras i trygghetsindex

    I den nya rapporten Global Peace Index 2025 hamnar Sverige på plats 35.
    Det är ett dramatiskt fall från de topplaceringar landet tidigare hade. Ingen annan nation i Europa har tappat så många placeringar i trygghet. Se tabellen längst ner på sidan

    Från homogent folkhem till splittrat mångkulturellt land

    Sedan slutet av 1970-talet har Sverige genomgått en av de snabbaste demografiska förändringarna i Europa.
    Massinvandringen har förvandlat landet från relativt homogent till mångkulturellt helvete på jorden.

    Med detta har också problem vuxit fram:

    • Parallellsamhällen där svenska lagar trängs undan av klanstrukturer.
    • Etniska konflikter som spiller över i kriminalitet.
    • Social oro i utsatta områden.

    Gängvåldet som chockar världen

    Sverige har i dag flest dödsskjutningar per capita i hela EU.
    Kriminella nätverk med rötter i Mellanöstern, Balkan och Afrika styr delar av storstädernas förorter.

    Skjutningar och sprängningar sker numera i bostadsområden, nära skolor och lekplatser. Civila, ibland barn, har dödats i våldet.

    Detta har gjort att bilden av Sverige som ett tryggt land är på väg att helt raseras, även internationellt.

    Välfärden under press

    Massinvandringen har också påverkat den svenska välfärdsmodellen.

    • Vårdköerna har blivit längre.
    • Bostadsbristen har förvärrats.
    • Skolorna har fått ökade problem med språkbarriärer och ordning.

    Arbetslösheten bland utrikes födda är betydligt högre än bland inrikes födda. Kostnaderna för integration och bidragssystem har skjutit i höjden, samtidigt som resultaten uteblivit.

    Från trygghet till militarisering

    När brottsligheten skenar svarar staten med fler poliser, hårdare lagar och högre försvarsbudget.
    Men enligt Global Peace Index ses den utvecklingen som en försämring – ökad militarisering innebär minskad fredlighet.

    Resultatet blir att Sverige halkar ännu längre ner i rankingen.

    Sverige blundar – och betalar priset

    Sverige har blivit landet där medborgarskap delas ut som snabbmat.
    Människor som inte ens är födda här får på rekordtid samma rättigheter som svenskar som byggt landet i generationer. Utan krav, utan motprestation – bara ett svenskt pass i handen.

    Och när de sedan begår brott?
    Då händer nästan ingenting.

    I stället för att utvisas får de stanna kvar. Småbrott, stölder, misshandel – gång på gång låter rättsstaten dem gå fria från det straff som skulle vara självklart: att lämna landet.

    Detta är inte barmhärtighet.
    Det är självdestruktivt vansinne.

    Kriminella skrattar åt svenska lagar, samtidigt som vanliga människor får leva med skjutningar, rån och sprängdåd.

    Den här svagheten och naiviteten är en av de största orsakerna till att Sverige fallit från folkhem till våldshemmavid.

    Från förebild till varningsexempel

    Island, Irland och Nya Zeeland toppar listan som världens tryggaste länder.
    Sverige sticker ut i motsatt riktning.

    Det land som en gång var en internationell förebild för trygghet, välfärd och stabilitet har blivit ett avskräckande exempel.

    Från Tage Erlanders homogena folkhem – till dagens mångkulturella helvete på jorden.

    Rank Land Poäng Förändring
    1🇮🇸 Island1.095↔︎
    2🇮🇪 Irland1.260↔︎
    3🇳🇿 Nya Zeeland1.282↑ 2
    4🇦🇹 Österrike1.294↓ 1
    5🇨🇭 Schweiz1.294↓ 1
    6🇸🇬 Singapore1.297↔︎
    7🇵🇹 Portugal1.371↑ 1
    8🇩🇰 Danmark1.393↓ 1
    9🇸🇮 Slovenien1.409↑ 3
    10🇫🇮 Finland1.420↑ 1
    11🇨🇿 Tjeckien1.429↓ 2
    12🇯🇵 Japan1.440↑ 3
    13🇲🇾 Malaysia1.469↑ 1
    =14🇳🇱 Nederländerna1.491↓ 1
    =14🇨🇦 Kanada1.491↓ 5
    16🇧🇪 Belgien1.492↑ 1
    17🇭🇺 Ungern1.500↓ 4
    18🇦🇺 Australien1.505↑ 1
    19🇭🇷 Kroatien1.509↓ 2
    20🇩🇪 Tyskland1.533↓ 3
    21🇧🇹 Bhutan1.538↔︎
    =22🇱🇻 Lettland1.558↑ 5
    =22🇱🇹 Litauen1.558↑ 1
    24🇪🇪 Estland1.559↓ 2
    25🇪🇸 Spanien1.578↑ 2
    26🇲🇺 Mauritius1.593↓ 3
    27🇶🇦 Qatar1.594↑ 1
    28🇸🇰 Slovakien1.609↑ 1
    29🇧🇬 Bulgarien1.610↑ 1
    30🇬🇧 Storbritannien1.634↑ 2
    31🇰🇼 Kuwait1.642↔︎
    32🇳🇴 Norge1.644↓ 8
    33🇮🇹 Italien1.662↑ 1
    34🇲🇪 Montenegro1.705↑ 5
    35🇸🇪 Sverige1.709↓ 2
    36🇵🇱 Polen1.713↑ 3
    37🇲🇳 Mongoliet1.719↑ 8
    =38🇷🇴 Rumänien1.721↑ 2
    =38🇻🇳 Vietnam1.721↑ 1
    40🇹🇼 Taiwan1.730↓ 2
    41🇰🇷 Sydkorea1.736↑ 2
    42🇴🇲 Oman1.738↓ 5
    43🇧🇼 Botswana1.743↑ 2
    44🇹🇱 Östtimor1.752↑ 7
    45🇬🇷 Grekland1.764↑ 3
    46🇦🇷 Argentina1.768↑ 5
    47🇱🇦 Laos1.783↑ 1
    48🇺🇾 Uruguay1.784↔︎
    49🇮🇩 Indonesien1.787↑ 2
    50🇳🇦 Namibia1.794↑ 7
    51🇲🇰 Nordmakedonien1.799↓ 2
    52🇦🇱 Albanien1.812↓ 7
    =52🇦🇪 Förenade Arabemiraten1.812↑ 2
    54🇨🇷 Costa Rica1.836↓ 1
    55🇬🇲 Gambia1.855↑ 16
    56🇰🇿 Kazakstan1.875↑ 5
    57🇸🇱 Sierra Leone1.887↑ 2
    58🇦🇲 Armenien1.893↑ 10
    =59🇲🇬 Madagaskar1.895↓ 6
    =59🇧🇦 Bosnien och Hercegovina1.895↓ 3
    61🇬🇭 Ghana1.898↓ 3
    62🇨🇱 Chile1.899↔︎
    63🇽🇰 Kosovo1.908↓ 3
    =64🇷🇸 Serbien1.914↓ 1
    =64🇿🇲 Zambia1.914↑ 9
    66🇲🇩 Moldavien1.918↑ 2
    67🇺🇿 Uzbekistan1.926↑ 2
    68🇨🇾 Cypern1.933↓ 1
    69🇸🇳 Senegal1.936↑ 5
    70🇱🇷 Liberia1.939↑ 6
    71🇲🇼 Malawi1.955↑ 14
    72🇯🇴 Jordanien1.957↓ 2
    73🇹🇿 Tanzania1.965↑ 6
    74🇫🇷 Frankrike1.967↓ 4
    75🇵🇾 Paraguay1.981↑ 2
    =76🇳🇵 Nepal1.987↑ 8
    =76🇦🇴 Angola1.987↑ 1
    78🇰🇬 Kirgizistan1.988↑ 10
    79🇹🇯 Tadzjikistan1.996↑ 5
    =79🇩🇴 Dominikanska republiken1.996↓ 3
    81🇹🇳 Tunisien1.998↓ 6
    82🇬🇶 Ekvatorialguinea2.004↑ 15
    83🇧🇴 Bolivia2.005↓ 10
  • Sossarnas onda planer på att förvandla trygga villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden.

    En socialkakistokrat får inte vara lat; i ondskans högborg på Sveavägen 68 smider man onda planer på att göra om villaområden till kosmopolitiska helveten på jorden med sprängningar och skjutningar.

    S och Hyresgästföreningen vill bygga hyreshus i villaområden

    Hyresgästföreningen (HGF) vill förtäta Sveriges mest attraktiva villaområden med hyreshus för att skapa blandade bostadsområden och minska segregationen. I en ny rapport pekas 410 områden i 20 tätorter ut, med plats för upp till 600 000 nya bostäder – mer än halva miljonprogrammet.

    Planen ligger i linje med Socialdemokraternas beslut vid vårens kongress om att kommuner kan tvingas bygga hyresrätter i villaområden. Göteborgspolitikern Jonas Attenius underströk: “Vi behöver blanda befolkningen”.

    Exempel från rapporten:

    • Stockholm: Djursholm, Torsvik, Askrike, Ålsten m.fl. – 287 600 bostäder
    • Göteborg: Långedrag, Kärrdalen, Hisings Backa – 72 800 bostäder
    • Malmö: Bellevue, Eriksfält, Västervång – 19 700 bostäder

    HGF menar att det är villaområden med ensidigt och dyrt bostadsutbud som skapar segregation, inte de utsatta flerbostadsområdena.

    Föreningen är formellt partipolitiskt obunden men en del av arbetarrörelsen och har länge stött Socialdemokraterna. Inför valet 2026 är “fler hyresrätter” deras huvudfråga, med målet att mobilisera tre miljoner hyresgäster.SP


    Titta på överbefolkade kaosstäder som Mexico City och Hongkong. Socialdemokraterna är på väg att skapa samma mardröm här genom att förvandla våra villaområden till nya miljonprogramsghetton – fyllda med skjutningar, sprängningar och social misär. Planen är att trycka in 287 600 bostäder i områden som Bromma och Lidingö. För vad? Historien visar att sossarnas samhällsbyggen alltid misslyckas – miljonprogrammet är redan ett monument över kriminalitet och segregation.

    Sverige behöver en helt annan väg: livstids utvisning även vid mindre brott. Vårt land har i decennier bedrivit en extremt naiv asylpolitik och blivit ett avskräckande exempel för hela världen – ett kosmopolitiskt helvete på väg att kollapsa.

    Vi måste göra oss av med personer från tredje världen som inte kan försörja sig. Varje migrant ska ha max tre månader på sig att hitta arbete och klara ett godkänt språktest i svenska. Misslyckas man – omedelbar retur, precis som en trasig vara lämnas tillbaka i butiken. Sverige är inget reservat för “söta” exotiska inslag som inte hör hemma här. Vi ska inte importera människor som vägrar anpassa sig till vårt västerländska samhälle.

    Faktaruta: Miljonprogrammet och Socialdemokraternas misslyckade

    Period & grepp

    1965–1974, drivet av S-ledda regeringar med centralstyrda räntebidrag, markpolitik och industrialiserat byggande.

    Mål

    Bygga 1 miljon bostäder på 10 år – volym prioriterades före kvalitet.

    Varför kritiker lastar Socialdemokraterna

    • Ideologiskt toppstyrt: ”social ingenjörskonst” ersatte lokal dialog och vardagserfarenhet.
    • Volym före kvalitet: prefabbetong, likriktad arkitektur och trafikseparering skapade monotona miljöer som åldrades snabbt.
    • Inlåsning i hyresrätt: ensidig satsning på allmännytta gav få vägar till ägande och kapitalbildning.
    • Segregation byggdes in: perifera lägen, ensidig upplåtelseform och senkommande service/arbetsplatser.
    • Underhållsskuld: bristande förvaltning ledde till dyra renoveringar och ”renovräkningar”.
    • Fel stadsidé: trafikseparerade centrum och svaga stråk gav döda stadsdelar som blev svåra att vända.

    Konsekvenser som ofta kopplas till S-besluten

    • Långvarig otrygghet, svaga skolresultat och låg sysselsättning i flera områden.
    • Stigmat kring adresser bryter flyttkedjor och försvårar upprustning.
    • Miljarder i eftersatt underhåll och ombyggnader för att i efterhand skapa blandade upplåtelseformer.

    Slutsats

    Miljonprogrammet löste bostadsbristen – men på Socialdemokraternas villkor: centralstyrt, storskaligt och ensidigt. Den modellen skapade problem som Sverige fortfarande betalar för, i pengar och i socialt kapital.