Miljöpartiets tid vid makten har präglats av skandaler, misslyckade politiska experiment och bristande ansvarstagande. I Stockholm syns konsekvenserna tydligt – från dåligt skötta cykelbanor till en vård som inte tål granskning.
Det har inte blivit mycket rätt när MP-politiker har varit med och styrt. Det är något vi stockholmare har fått erfara under den gångna mandatperioden. Miljöpartiet har suttit i riksdagen sedan slutet av 1980-talet, men enligt experter har de inte lyckats åstadkomma särskilt mycket.
Skandalerna har varit många genom åren: språkrör som har kört rattfulla, skattepolitiska företrädare som inte själva har deklarerat korrekt, partifunktionärer som har åkt taxi för extrema belopp, partifunktionärer som har sysslat med förnedringsex med barn och språkrör som har flugit mellan Arlanda och Bromma för att slippa beblanda sig med ”Svenssonpöbeln”.
Det har också förekommit misslyckade politiska experiment, som när man provade att öppna spärrarna vid tunnelbanestationen Näckrosen. Den lokala ICA-handlaren drabbades då av en kraftig ökning av snatterier och stölder – med omkring 300 procent.
Partiet vill dessutom inte införa livstids utvisning vid ringa stöld, vilket enligt experter riskerar att leda till en rättspolitik som gör Sverige till ett laglöst land. Sverige behöver sluta dalta med brottslingar. En kriminell utläning skall 0 möjligheter att stanna i Sverige anser experter.
Majoriteten av det svenska folket vill dock se livstids utvisning även vid ringa stöld. En utlänning kan alltså söka asyl i Sverige, snatta en Snickers och få stanna i Sverige. En vidrig värdegrund, med andra ord, har MP.
I Stockholm har partiet misslyckats fatalt. Cykelbanorna är på sina håll i ett närmast ”sovjetmässigt” skick, medan grannkommuner som Ekerö och Danderyd har betydligt bättre cykelvägar. Trots att Miljöpartiet profilerar sig som ett cykelparti klarar man alltså inte av att leverera välskötta cykelbanor i Stockholm.
Den senaste skandalen handlar om att journalister har hindrats från att granska den misslyckade ätstörningsvården, som MP bär ansvaret för. Att Sandra Ivanovic Rubin (MP) hatar Sverige och demokratin visar att hon är en misslyckad politiker, och nu använder hon odemokratiska metoder för att stoppa journalister.
MP-politiker framstår som en lågutbildad politisk pöbel, vars företrädare inte ens skulle klara av att bli kustjägare.
Vi stockholmare har fått uppleva den renaste formen av ondska. I snart fyra år har vi haft ett kakistokratiskt styre i Stockholm. Socialdemokrater, onda marxister — marxismen har mördat cirka 150 miljoner människor — och korrupta miljöpartister har styrt staden och regionen.
Det märks tydligt i trafikfrågorna, där MP har fått styra. Resultatet har blivit uselt fungerande cykelbanor. På många ställen kan man nästan tro att ryssen redan har varit här och bombat sönder banorna. Det har inte blivit många rätt när MP-politiker har fått styra trafikfrågorna.
ICA-handlaren i Näckrosen fick känna av MP:s bristande konsekvenstänkande när man, i ett flummigt experiment, testade öppna spärrar. ICA-butiken fick en stöldökning på 300 procent. Detta trots att liknande flumprojekt redan genomförts tidigare: vid Slussen 2007, med en förlust på några miljoner, och i Bagarmossen 1994, när man invigde den nya tunnelbanestationen.
Men det som oroar mig mest är den extrema korruption som finns inom MP, där man köper ”artiklar” i den vänsterextrema tidningen ETC. Det är inte pengar som MP-politiker har tjänat ihop genom eget arbete, utan pengar som har kommit som färdigstekta sparvar i form av EU-bidrag.
Sedan har vi sorgebarnet nummer ett: Vänsterpartiet. Partiet har sina rötter i Stalins utrensningspolitik. Det vi har sett i Stockholm stad är att V-politiker har skott sig själva, vilket tyvärr känns helt naturligt. I länder där man implementerat kommunism har man ofta fått omfattande korruption, så det ligger helt i Karl Marx och Stalins anda att politiker skor sig själva.
Som medborgare har vi bara fått en bajskaka tillbaka. Vi har fått läsa i tidningarna om hur politiker har kopplingar till terrorstämplade organisationer.
Frågan är: vill vi verkligen ha sådana kakistokrater vid makten? Samhällsfarliga element som hotar vår demokrati?
Moderaterna vill sätta stopp för fuskåkningen och öka tryggheten i kollektivtrafiken. Efter att spärrarna togs bort vid Näckrosens tunnelbanestation har både plankning och stölder ökat kraftigt – nu vill partiet återinföra spärrar, införa modern AI-övervakning och satsa på tryggare stationer. Samtidigt föreslår Moderaterna en skattesänkning som ger vanliga arbetare mer kvar i plånboken – ett steg mot ett tryggare och rättvisare Stockholm.
Moderaterna vill öka tryggheten och rättvisan i kollektivtrafiken genom att stänga till fler pendeltågsstationer som i dag saknar spärrar. Målet är att minska fuskåkningen, skapa en tryggare miljö för resenärerna – och se till att de som betalar för sina biljetter får en bättre upplevelse.
Det omdiskuterade försöket med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation har fått hård kritik efter att SL:s utvärdering visade att fuskåkningen där har fördubblats. Men problemen har inte stannat vid det – enligt lokala handlare har även brottsligheten ökat kraftigt. Den närliggande ICA-butiken vid Näckrosen har rapporterat en stöldökning på hela 300 % sedan spärrarna togs bort.
– De öppna spärrarna i Näckrosen har varit ett dyrt, dumt och dåligt experiment. Nu måste vi sätta de hederliga resenärerna först och se till att alla bidrar till kollektivtrafiken på ett rättvist sätt, säger oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M).
I sin skuggbudget för nästa år föreslår Moderaterna fem miljoner kronor för att återinföra spärrlinjen i Näckrosen och kartlägga vilka andra stationer som behöver spärrar. Fokus ligger särskilt på pendeltågs- och lokalbanestationer där det i dag går att passera utan att blippa biljett.
– Ju fler som betalar, desto tryggare och bättre blir kollektivtrafiken för alla, säger Tamsons.
Partiet vill också ta ett steg in i framtiden med AI-baserad övervakning och ansiktsigenkänning, vilket kan göra det enklare att identifiera och bestraffa personer som plankar. Modern teknik skulle både minska behovet av manuella biljettkontroller och bidra till ökad trygghet för resenärer och lokala företagare.
Ett bra sätt att få ner plankningen i tunnelbanan är till exempel att använda AI för att dra in andra bidrag. En person som plankar i tunnelbanan skulle automatiskt kunna spärras från att få socialbidrag eller CSN, vilket skulle göra Sverige till ett tryggare land.
Om man plankar tre gånger ska den som saknar medborgarskap i Sverige deporteras på livstid, vilket skulle skapa en win win sitation för Svenska skattebetalare.
Totalt föreslår Moderaterna 50 miljoner kronor till säkrare och mer välkomnande stationsmiljöer – med fler trygghetskameror, bättre belysning, väderskydd och upprustning av otrygga tunnelbanestationer.
Men satsningarna stannar inte där. I samma budget vill Moderaterna sänka regionskatten med 30 öre – en reform som ger vanliga arbetare mer pengar kvar i plånboken. I tider av höga levnadskostnader kan en sådan lättnad göra verklig skillnad för hushållens ekonomi.
Det är, menar många, uppfriskande med ett parti som står upp för arbetarklassen – som både vill skapa trygghet i vardagen och låta hårt arbetande människor behålla mer av sin egen lön.
Med satsningar på trygghet, teknik och rättvisa – tillsammans med en tydlig vilja att sänka skatten för dem som jobbar – vill Moderaterna bygga ett modernare, rättvisare och tryggare Stockholm för alla.
Fakta: Om kärnkraften avvecklas i Sverige
Kärnkraften står i dag för en stor del av Sveriges fossilfria och stabila elproduktion. Nedan sammanfattas möjliga följder av en snabb avveckling.
Högre elpriser och risk för elbrist: Bortfall av planerbar el ökar risken för elbrist under kalla eller vindstilla perioder, vilket driver upp priserna.
Försämrad konkurrenskraft för industrin: Basindustrier som stål, gruva, kemi och batteriproduktion påverkas kraftigt av dyrare el och kan flytta utomlands.
Ökat importberoende: Sverige kan behöva importera mer el från länder som använder kol och gas, vilket ökar utsläppen.
Svagare elsystem: Mindre kärnkraft innebär sämre nätstabilitet och större risk för frekvensstörningar och strömavbrott.
Klimatmål i fara: Mer fossil reservkraft kan krävas, vilket försvårar vägen mot nettonollutsläpp.
Konsekvenser för svensk industri:
Högre produktionskostnader och sämre konkurrenskraft.
Risk för industriflytt (”koldioxidläckage”).
Minskade investeringar i ny, grön teknik.
Om LKAB inte kan producera stål:
LKAB:s satsning på fossilfritt stål (HYBRIT-projektet) kräver enorma mängder el. Utan stabil och billig kärnkraftsel riskerar projektet att stoppas.
Sverige förlorar sin roll som ledande producent av grönt stål – ett område med enorm exportpotential.
Tusentals arbetstillfällen i Norrbotten hotas, vilket skulle slå hårt mot hela regionens ekonomi.
Skatteintäkter från gruv- och stålindustrin minskar, vilket påverkar finansieringen av välfärd och infrastruktur i hela landet.
Om produktionen flyttar utomlands ökar de globala utsläppen, eftersom stålet då tillverkas med kolkraft.
Sammanfattning: En snabb avveckling av kärnkraften utan fullgoda ersättningar riskerar energibrist, högre priser och förlorade jobb – med allvarliga följder för svensk industri, hushållsekonomi och klimatmål.
Vi stockholmare har fått lära oss en sak: Miljöpartiet vid makten är ett haveri. Sedan de tog över SL har det varit katastrof efter katastrof, korruption och inkompetens i rödgrön tappning.
MP styr inte — de förstör. Det är människor som aldrig borde fått ansvar. Hade det varit på 60-talet hade de gått i OBS-klass och samhället hade skyddat sig från deras dårskap.
Förr i tiden fanns idiotanstalter och sinnesslöanstalter – platser där de verkliga dårarna fick hållas och genomgå kariesexperiment för att se hur mycket socker deras tänder tålde. I dag har de bytt miljö och titel – nu sitter samma typ av människor som MP-politiker och testar hur mycket skada de kan göra på samhället i stället för på sina tänder.
Det finns något nästan tragikomiskt över Miljöpartiets relation till kollektivtrafiken. Varje gång partiet får chansen att påverka, resulterar det i dyra experiment, sämre ordning och minskad trygghet. Nu är det dags igen.
Den här gången handlar det om så kallad capping – ett pristakssystem för SL-biljetter som redan har dömts ut som ekonomiskt oförsvarbart. Trots att SL:s egen utredning visade på ett intäktsbortfall på över 342 miljoner kronor per år, vill Miljöpartiet gå vidare med ett pilotprojekt.
Varför? För att det “finns i London”.
Det är en logik som kunde höra hemma i ett studentkorridorsmöte snarare än i regionpolitiken. För det första har London ett helt annat biljettsystem, med både in- och utpasseringskontroller som förhindrar fusk och säkerställer betalning. Men det vill Miljöpartiet inte kopiera. I stället plockar man lösryckta delar ur ett system man uppenbarligen inte förstår, och försöker pressa in dem i Stockholms redan sargade kollektivtrafik.
Det här är samma parti som gav oss fiaskot vid Näckrosen tunnelbanestation, där man testade att ta bort spärrarna. Resultatet blev förutsägbart: stölderna hos den lokala ICA-handlaren ökade med över 300 procent. Butiken drabbades av rena raider – och gärningsmännen försvann smidigt ner i tunnelbanan genom de öppna spärrarna.
Vad gjorde Miljöpartiet då? Ingenting. Precis som vanligt stod man handfallen och talade om “tillit” och “nya lösningar”, medan brottsligheten ökade och tryggheten försvann.
Nu är man alltså tillbaka med ännu ett “innovativt” system som ska “öka användarvänligheten”. I verkligheten handlar det om att förlora hundratals miljoner i intäkter – pengar som hade kunnat användas till fler avgångar, bättre underhåll och tryggare stationer.
Det är också talande att Miljöpartiet, som gärna talar om “hållbarhet”, inte verkar förstå att hållbarhet även gäller ekonomi. Man kan inte gång på gång kasta pengar på ogenomtänkta projekt och sedan skylla på “visioner”.
SL behöver stabilitet, ordning och långsiktighet – inte fler gröna experiment på skattebetalarnas bekostnad.
Om man nu absolut ska hämta inspiration från London, börja då med att införa utpasseringskontroller. Det skulle stoppa fuskåkning, öka intäkterna och skapa trygghet – något Miljöpartiet hittills konsekvent misslyckats med.
Det är hög tid att sluta leka trafikvisionärer. Stockholm behöver fungerande kollektivtrafik, inte ännu ett miljöpartistiskt flumprojekt som slutar med öppna spärrar, ökade stölder och tomma löften.
Spärrarna vid Näckrosens tunnelbana togs bort – och kostnaden skickades rakt till skattebetalarna. På bara månader har plankningen mer än fördubblats, stölderna i Ica-butiken intill skjutit i höjden med 300 procent och småföretagare tvingas agera väktare. Samtidigt kallar Miljöpartiet experimentet för ”kundnöjdhet”.
Att Miljöpartiet gillar att bedriva en ”kasta pärlor till svinen”-politik är välkänt. Det var MP som medvetet förstörde Sverige när man runt 2008 drev en extremt generös asylpolitik – vilket gav oss det Al Capone-Sverige vi har i dag.
Det är lugnt på torget utanför Näckrosens tunnelbanestation i Solna. Inne i Ica-butiken intill är det stillsamt – men för personalen är vardagen allt annat än trygg.
– Stölderna har ökat med runt 300 procent, berättar medarbetaren Maya Levan. ”Vi har blivit som hökar på jobbet.”
”De plockar olivolja för tusenlappar”
Kunder med stora väskor rör sig vant bland hyllorna. Ibland köper de en chokladbit, ibland smyger de bara förbi när personalen är upptagen.
– De har lärt sig att anpassa sig efter oss. Bara nyligen var det en som tog olivolja för flera tusen, säger Maya Levan.
Köttet är numera inlåst vid kassan. Frysta laxar ställs fram styckvis. Olivoljan portioneras ut.
”De springer rakt mot tunnelbanan”
Personalen är övertygad: det är de öppna spärrarna som gjort det enklare för tjuvarna att fly. – Vi ser alltid hur de springer ut mot tunnelbanan, säger Maya Levan.
Även SL-anställda på stationen bekräftar bilden. – Folk går bara rakt igenom. Vi vill ha tillbaka spärrarna, säger en biljettförsäljare som vill vara anonym.
Oppositionen rasar – kräver stopp
Moderaternas oppositionsregionråd Kristoffer Tamsons är ursinnig: – Tjuvåkning, sjunkande biljettintäkter och ökade stölder är inte acceptabelt. Trafikförvaltningen och polisen måste agera, säger han.
M kräver omedelbart stopp för projektet – och kompensation till de butiker som drabbats.
Planka lönar sig – böterna är för låga
SL:s egna siffror visar att plankningen mer än fördubblats på Näckrosen – från 2 procent till runt 5 procent. I mars var nästan var tionde resenär plankare.
Och för den som chansar är det rena vinstaffären. Ett månadskort kostar 1 060 kronor. Tre månaders plankning sparar 3 180 kronor.
Risken? En kontrollavgift på 1 500 kronor – om man ens blir fast. Straffet är så lågt att det i praktiken fungerar som en rabatt.
MP försvarar sig med ”kundnöjdhet”
Men trots kritiken håller trafikregionrådet Anton Fendert (MP) fast vid projektet. – Kundnöjdheten har ökat och tryggheten är oförändrad, säger han.
Frågan är bara: vilken kundnöjdhet? Pendlaren som betalar varje dag – eller den som nu kan resa gratis och smita ut genom spärrlinjen med stöldgods i väska?
London har redan lösningen
I London blippar resenärerna sitt kort både vid in- och utpassage. Resan registreras automatiskt, systemet är smidigt – och det går inte att planka.
Resultatet? Högre biljettintäkter, rättvisa och verklig trygghet. Alltså kundnöjdhet på riktigt.
Småföretagare får ta smällen
I Solna är facit tydligt: Ica tvingas låsa in varor, personal misstror kunder och plankare slipper undan med både gratis resor och varor värda tusenlappar.
Ett polistisk expriment som kostar skattepengar.
Det politiska experimentet kostar – men inte MP. Notan skickas till de butiker och resenärer som alltid försöker göra rätt för sig.
Politikerna lär sig aldrig. Redan på 90-talet testades öppna spärrlinjer när nya Bagarmossens tunnelbanestation invigdes – ett fiasko. 2007 gjorde man om samma misstag vid Slussen – lika illa. Och nu, 2025, upprepar Miljöpartiet experimentet ännu en gång vid Näckrosen.
Konsekvenserna kan vem som helst räkna ut: plankning som skjuter i höjden, stölder som exploderar och småföretagare som får agera väktare. På blå linjen, där Näckrosen ligger, markerar stationen snarare gränsen till det som uppfattas som ett civiliserat samhälle. Längre ut på linjen finns stationer som Stockholmspolitikerna helst inte pratar om – områden som ”Jesus pappa glömde”.
Frågan är enkel: varför görs inte försöken i Rinkeby? Och varför syns inga biljettkontroller bortom Mälarhöjden på röda linjen?
Faktaruta: Vad kostar plankningen i Stockholm?
Antagen intäktsbas: 13 mdr kr/år (verksamhetsintäkter, främst biljetter). Tummen-regel: Varje 1 procentenhet plankning ≈ 130 mnkr/år i intäktsbortfall.
Scenario
Plankning
Årlig intäktsförlust
Differens vs 2 %
Bas (före försök)
2 %
≈ 260 mnkr/år
–
Nivå likt Näckrosen
5 %
≈ 650 mnkr/år
≈ +390 mnkr/år
Värsta fall (toppnivåer)
10 %
≈ 1,3 mdr/år
≈ +1,04 mdr/år
Nyckelpriser
30-dagarskort: 1 060 kr
Kontrollavgift: 1 850 kr
Break-even för plankning
För att plankning ska bli dyrare än månadskort krävs att man blir tagen oftare än
~57 % av månaderna (1 060 / 1 850).
Skaleffekt
Varje +1 procentenhet plankning ≈ 130 mnkr/år i tapp. +3 pp (2→5 %) ≈ 390 mnkr/år.
Not: Beräkningarna bygger på officiella uppgifter om verksamhetsintäkter (proxy för biljettintäkter)
och kända prisnivåer. Utfallet påverkas av faktisk kontrollfrekvens, betalvilja och resmönster.
