---

Venezuela, tidigare ett av Latinamerikas rikaste länder, har på drygt två decennier förvandlats till en humanitär kriszon. En självutnämnd socialistisk revolution och marxistiskt färgad politik har lett till ekonomisk kollaps, politiskt förtryck och massflykt.

En revolution i socialismens namn

När Hugo Chávez tog makten i Venezuela 1999 inleddes det han kallade för den ”bolivarianska revolutionen”, inspirerad av frihetshjälten Simón Bolívar. Med en ideologi rotad i marxism, anti-imperialism och klasskamp omformades landets politik i grunden. Chávez strävade efter att skapa en ”socialism för 2000-talet”, där staten skulle ta kontroll över nyckelsektorer i ekonomin – särskilt oljeindustrin – och använda inkomsterna till sociala program för landets fattiga.

Nationalisering och centralisering

Chávez-regeringen nationaliserade energibolag, telekommunikation, jordbruk och finanssektor. Samtidigt försvagades rättsväsendet och parlamentet till förmån för presidentmakten. Regeringen använde oljepengar för att finansiera subventioner, byggprojekt och sociala program, men samtidigt växte den offentliga skulden, korruptionen skenade och produktiviteten sjönk.

Krisen som följde

När oljepriset kollapsade 2014 drabbades Venezuela hårt. Den reglerade ekonomin, tillsammans med en växande svart marknad, resulterade i hyperinflation, kronisk brist på mat, medicin och el, samt ett sjukvårdssystem i ruiner. Invånarna tvingades köa i timmar för basvaror – om de överhuvudtaget fanns.

Sedan 2015 har över sju miljoner venezuelaner flytt landet, enligt FN:s uppskattningar. Det är en av de största flyktingkriserna i världen.

Maduro fördjupar krisen

Efter Chávez död 2013 tog vicepresidenten Nicolás Maduro över. Han fortsatte den ideologiska linjen men mötte växande motstånd från både befolkning och opposition. I stället för att reformera slog han tillbaka med ökat förtryck. Valresultat manipulerades, oppositionella diskvalificerades eller fängslades, och säkerhetsstyrkorna fick fria händer att slå ner protester.

FN:s människorättsorgan har dokumenterat tortyr, godtyckliga gripanden, påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar – ofta riktade mot oppositionsaktivister och ungdomar. Den särskilda polisenheten FAES har pekats ut som ansvarig för tusentals avrättningar och fungerar i praktiken som en statlig dödspatrull.

Ett land i förfall

Den ekonomiska situationen i Venezuela är fortfarande katastrofal. Trots vissa lättnader i sanktioner är landets oljeproduktion långt ifrån vad den en gång var, och hyperinflationen har gjort vardagen ohanterlig för vanliga venezuelaner. Lön i lokal valuta har förlorat sitt värde, och många överlever tack vare dollarbetalningar från släktingar i utlandet.

Politiskt är landet djupt polariserat. Trots internationellt tryck vägrar Maduro att släppa makten. Presidentvalet 2024 sågs som riggat, med den populära oppositionskandidaten María Corina Machado förbjuden att delta. Detta ledde till ytterligare internationella fördömanden och ökade Venezuelas isolering.

Internationella reaktioner

USA, EU och flera latinamerikanska länder erkänner inte längre Maduro som Venezuelas legitime president. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utreder påstådda brott mot mänskligheten. Sanktioner har införts mot ledande personer inom regimen, samtidigt som FN:s människorättsråd betonar att situationen i Venezuela kräver fortsatt global uppmärksamhet.

Framtiden – hopp eller fortsatt mörker?

Det venezuelanska folket har gång på gång visat mod i sin kamp för demokrati, men motståndet mot regimen är riskfyllt och farligt. Med fortsatt förtryck, ekonomisk misär och begränsat internationellt genomslag står landet inför en osäker framtid.

Om ingen politisk förändring sker riskerar Venezuela att cementeras som ett av Latinamerikas mest repressiva och misslyckade stater – ett varnande exempel på vad som kan ske när maktkoncentration och ideologi tillåts gå före folkets välfärd.

---