Under fotbolls-VM visade krogar och besökare att friare alkoholregler inte leder till kaos. Trots servering dygnet runt var ordningsstörningarna få. Ändå vill MP och andra pekpinnepolitiker fortsätta bestämma när vuxna människor får dricka alkohol – som om svenskar fortfarande levde under motbokens tid.
Vi i MP hatar stockholmare! Kan vi jävlas, så ska vi jävlas.
Hög MP politiker
De liberala reglerna under fotbolls-VM för servering av alkohol var en succé. Krogar kunde få tillstånd att servera alkohol dygnet runt. Ordningsstörningarna var minimala, och folk visade att de kunde ta ansvar för sig själva. Vi behöver inte politikernas pekpinnar.
Motboken avskaffades på 1950-talet, och det svenska folket hatade motboken. Dessa idéer om hårda regler för konsumtion av alkohol är påhitt från en svunnen tid. Nykterhetsrörelsen har vi sedan länge förpassat till historiens bakgård. Den har tjänat ut sin roll i samhället.
Men ondskan finns där: MP! MP hindrade beslutet som skulle låta Stockholm få känna frihetens känsla – att ingen byråkrat ska sitta och reglera när och hur du vill dricka alkohol. Det är som när Socialstyrelsen skickade ut dekret om att vi skulle äta fyra brödskivor om dagen. De ska in och peta i våra liv och bestämma vad vi får och inte får göra.
Tänker man efter har MP inte gett Sverige ett skit sedan partiet klarade riksdagsspärren 1988. Däremot har det spridit mycket skit omkring sig. Det var MP som tvingade på oss biltullar 2004.
Skandalerna har varit många inom MP. Språkrör har kört rattfulla, och politiker har fått fängelse för förnedringssex med barn. MP-politiker har visat sig vara allmänt odugliga när de har haft makt. Kulturen inom MP verkar vara att man ska sko sitt eget nummerkonto i Schweiz.
När MP väl har fått vara med och bestämma har det bara blivit kaos, och vanliga Svensson har fått äta upp skiten.
Svenska myndigheter har länge setts som världsledande i effektivitet och opartiskhet, ett arv från Axel Oxenstiernas förvaltningsreformer på 1600-talet. I dag visar dock flera uppmärksammade skandaler på en alltmer politiserad byråkrati, där lojalitet och ideologi ofta väger tyngre än kompetens och ansvar. Frågan är om Sverige kan återgå till en förvaltning byggd på saklighet – eller om statens förfall är ett faktum.
Sveriges moderna förvaltning grundades under 1600-talet av rikskanslern Axel Oxenstierna, vars reformer lyfte landet från medeltidens personbundna maktrelationer till en regelstyrd och opolitisk byråkrati. Systemet har i århundraden setts som en av världens mest effektiva, och det har lagt grunden för både stormaktstid och välfärdsstat.
I dag ser vi dock tecken på ett sammanbrott. Allt fler svenska myndigheter präglas åter av politisering, aktivism och interna maktspel snarare än kompetens och opartiskhet. Nedan följer några exempel som illustrerar utvecklingen.
Statsepidemiologen som tystades
Ett aktuellt fall är Magnus Gisslén, tidigare statsepidemiolog, som lämnade sin tjänst i protest mot vad han beskriver som en nedmontering av den medicinska kompetensen på Folkhälsomyndigheten.
Bakgrunden var att myndigheten drog tillbaka nya rekommendationer om testning för A-streptokocker, trots en kraftig ökning av allvarliga infektioner. Gisslén menade att fler tester kunde rädda liv genom att rätt patienter fick penicillinbehandling i tid. Kritiken från organisationen Strama och Läkemedelsverket ledde dock till att rekommendationerna stoppades. Kort därefter förlorade Gisslén sin tjänst.
Medicinska experter som Anna Norrby-Teglund och Karl Ekdahl ställde sig bakom Gissléns linje. De menade att Folkhälsomyndighetens beslut saknar motstycke i Europa. Trots detta har myndighetens generaldirektör Olivia Wigzell vägrat bemöta kritiken i direkta debatter och i stället talat om behovet av ”öppenhet” och ”framåtblick”.
Kritiken har till slut tvingat fram åtgärder. Regeringen har beordrat en översyn av den medicinska kompetensen, en internrevision och jämförelser med nordiska motsvarigheter. Samtidigt påminner många om att det var socialminister Jakob Forssmed som själv bröt traditionen att låta medicinskt skolade generaldirektörer leda Folkhälsomyndigheten när han utsåg Wigzell.
Försäkringskassan – när politiken styrde uppsägningarna
2019 avsatte socialförsäkringsminister Annika Strandhäll Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, officiellt på grund av ”regelöverträdelser”. Inofficiellt handlade det enligt kritiker om att regeringen ville slippa försvara sin egen politik i en valrörelse.
Uppsägningen skapade starka reaktioner inom myndigheten. Begler hade genomfört regeringens krav på lägre sjuktal, men fick ändå gå. Efterträdaren Maria Hemström Hemmingsson varnade internt för att regeringen hotade med ”allvarliga konsekvenser” om hon inte i förväg avgjorde vilken information som skulle lämnas ut till allmänheten. Detta sågs som ett direkt hot mot offentlighetsprincipen.
Utrikesdepartementet och aktivismen
Ett annat exempel på politisering är när 261 tjänstemän på Utrikesdepartementet 2018 skrev under ett upprop mot en möjlig högerregering med stöd av Sverigedemokraterna. Myndigheten, som enligt grundlagen ska tjäna vilken regering som än väljs, agerade därmed som en politisk aktör.
Transportstyrelsen – från körkort till IT-skandaler
Transportstyrelsen har flera gånger kritiserats för egenmäktigt agerande. Myndigheten har dragit in körkort på tveksamma medicinska grunder, bland annat efter alkoholtester (s.k. Peth-tester) som ifrågasatts hårt av experter.
Redan 2017 erkände dåvarande generaldirektören Maria Ågren att man brutit mot lagen i samband med outsourcingen av IT-driften utomlands. Detta innebar att säkerhetsklassad information, som identiteter på svenska agenter och transporter av kärnbränsle, blev åtkomlig för främmande makt. Skandalen har beskrivits som Sveriges största informationsläcka sedan Stig Bergling-affären.
Trots allvaret fick ansvariga snabbt nya uppdrag, och konsekvenserna blev minimala.
Lantmäteriet – ännu en säkerhetsskandal
2024 avslöjades att Lantmäteriet under flera år utan sekretessprövning lämnat ut känslig och säkerhetsklassad information via sitt digitala arkiv. Säkerhetsskyddschefen hade varnat för riskerna, men generaldirektören Susanne Ås Sivborg valde medvetet att tona ner problemen gentemot regeringskansliet.
Även detta visar hur grundläggande säkerhetsintressen satts åt sidan för att undvika politiska konflikter.
Den ideologiserade byråkratin
Vissa hävdar att problemen beror på resursbrist, men statistiken visar motsatsen: antalet statsanställda ökar stadigt. Enbart under 2023 växte myndigheterna med 9 000 årsarbetskrafter.
I praktiken har utnämningsmakten blivit ett politiskt verktyg. Socialdemokraterna har systematiskt placerat partilojala chefer på nyckelpositioner. Även borgerliga regeringar har fortsatt att tillsätta huvudsakligen S-märkta generaldirektörer för att undvika konflikt.
Resultatet har blivit en kultur där tjänstemän tar aktivistiska initiativ i linje med vad de tror att politikerna vill höra, snarare än att utgå från opartisk expertis.
Vad krävs för en vändning?
Sverige står inför ett vägval. Antingen accepterar vi att myndigheterna är politiserade och inför ett amerikanskt system där alla toppositioner byts ut vid regeringsskifte. Eller så återinförs ett starkt tjänstemannaansvar, där generaldirektörer och tjänstepersoner kan hållas rättsligt ansvariga när de missköter sina uppdrag.
Först då kan Axel Oxenstiernas arv – en opartisk, regelstyrd och kompetent förvaltning – återupprättas.
