Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.
För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.
Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.
MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.
De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.
När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.