Samma ideologi som försvarade Gulag, murade in sin egen befolkning och bidrog till att spionera mot Sverige presenteras i dag som ”solidarisk politik”. Vänsterpartiet vill återigen omfördela, konfiskera och moralisera över ägande – trots att marxismen överallt den prövats har lett till svält, förtryck och massflykt. Det här är inte okunskap. Det är förnekelse av historien.

Samma parti som skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag, som hjälpte sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner ett svenskt DC-3-plan och ett Catalina-plan, och som sålde hemligheter om det svenska försvaret. Under kalla kriget spionerade enligt flera bedömningar uppemot 95 % av VPK:s politiker åt någon banditstat bakom järnridån.

Detta är inte perifera historiska fotnoter. Det är ett mönster. Ett parti som under decennier stod på diktaturernas sida, mot demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende.

Varje generation vänsterpolitiker verkar ändå övertygad om att just de har hittat den rätta versionen av socialismen. Alla tidigare försök misslyckades – men denna gång, i Sverige, ska det fungera. Det är en anmärkningsvärd självsäkerhet, särskilt med tanke på hur konsekvent historien har dömt Karl Marx idéer.

När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” pengar från de rika, om att företagare och ägare har ”stulit” från folket, är det inte ny politik. Det är gammal marxism, paketerad i modern retorik. Samma grundantaganden. Samma fiendebilder. Samma förakt för äganderätt och frivilligt företagande.

Och varje gång denna ideologi har prövats i praktiken har resultatet blivit detsamma: ekonomiskt sammanbrott, varubrist och i förlängningen mänskligt lidande.

Venezuela – politiskt beslutad kollaps

Venezuela är skolboksexemplet. Ett land med världens största oljereserver och som för bara några decennier sedan hade högre levnadsstandard än flera europeiska länder. När Chávez införde prisregleringar, tvångsnationaliseringar och konfiskerade privata företag – helt i Marx och Lenins anda – kollapsade produktionen. Jordbruket slogs sönder, livsmedelsföretag stängdes och butikshyllorna tömdes.

Resultatet blev massvält, barn som dör av undernäring och över sju miljoner människor på flykt. Detta var inget naturfenomen. Det var politiskt beslutat.

DDR – muren som erkännande av misslyckande

DDR var tvunget att mura in sin egen befolkning för att hindra människor från att fly. Den socialistiska staten kunde inte konkurrera med sin kapitalistiska granne – inte i produktivitet, inte i löner, inte i livskvalitet. Köer, ransoneringskort och ständig brist var vardag.

När muren föll sprang människor inte mot socialismen. De flydde från den.

Kuba – 60 år av stagnation och repression

Kuba har i över 60 år levt under marxistiskt styre. Staten kontrollerar ekonomin, lönerna och företagen. Resultatet är ett land där högutbildade läkare tjänar mindre än taxichaufförer som får dricks i dollar. Där kött, mjölk och ris ransoneras. Där unga människor riskerar fängelse för att protestera mot staten.

Detta är inte ett undantag. Det är systemets logiska slutpunkt.

Nordkorea – ideologin i sin renaste form

Nordkorea visar marxismen i sin mest groteska form: total statlig kontroll, ingen privat äganderätt och återkommande svältkatastrofer där hundratusentals människor dött – trots internationellt bistånd. Ett samhälle där staten kontrollerar allt, utom sin egen förmåga att försörja befolkningen.

Den stora lögnen

Ändå hör vi samma argument igen: ”De rika kan sänka priserna om de vill.” Som om priser vore moraliska val snarare än ekonomiska konsekvenser. Som om företag fortsätter investera när politiker hotar med konfiskation och straffskatter. Som om kapital stannar i länder där ägande demoniseras.

Marxismen bygger på en grundläggande lögn: att välstånd kan omfördelas i all oändlighet utan att först skapas. När incitamenten försvinner, försvinner också investeringarna, innovationerna och jobben. Kvar blir staten – och tomma löften.

Sveriges verkliga framgång

Sverige är ett av världens rikaste länder just för att vi valde marknadsekonomi, äganderätt och företagande. Inte trots dem – utan tack vare dem. Våra mest framgångsrika perioder har byggt på arbete, entreprenörskap och frihet, inte på statlig tvångsstyrning och ideologisk dogmatism.

Att nu romantisera idéer som historiskt har lett till svält, ofrihet och massflykt är inte modigt. Det är ansvarslöst.

Marxismen är ett ideologiskt missfoster – Det misslyckas varje gång.