En kvinna dödades och ett trettiotal människor skadades när en misstänkt islamist körde en skåpbil in i en folkmassa under Pridefirandet i Berlin. Dådet har väckt en infekterad debatt om islamistiskt våld, mediernas rapportering och varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt kritikern Henrik Jönsson undviker att tala öppet om religiöst motiverad homofobi.

En kvinna dödades och över 30 människor skadades när en skåpbil kördes in i en folkmassa i samband med Pridefirandet i Berlin. Efter dådet har en intensiv debatt uppstått om islamistiskt våld, mediernas rapportering och den politiska vänsterns relation till religiös extremism.

Attacken inträffade på kvällen den 25 juli i Tiergarten, i närheten av Brandenburger Tor och evenemanget Christopher Street Day. Enligt tyska myndigheter körde den misstänkte gärningsmannen en skåpbil in i människor som befann sig i området. Därefter ska han ha attackerat flera personer med ett macheteliknande vapen.

En polsk kvinna dödades. De första officiella uppgifterna talade om 29 skadade, medan senare uppgifter angav att sammanlagt 31 personer hade skadats. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tysk medborgare med libanesiska rötter, sköts senare till döds av polis efter att enligt myndigheterna ha gått till angrepp mot poliser med ett vasst vapen.

Misstänkt koppling till Islamiska staten

Tyska utredare har hittat en video som misstänks vara gärningsmannens ansvarstagande för attacken. I videon ska en maskerad person ha uttryckt trohet till terrororganisationen Islamiska staten.

Enligt tyska åklagare hade den misstänkte tidigare försökt ta sig till Syrien för att ansluta sig till IS. Han var också känd av säkerhetsmyndigheterna och hade dömts för förberedelse till ett allvarligt våldsbrott som hotade staten.

Attacken har därför väckt frågor om hur en person med kända kopplingar till en islamistisk miljö kunde befinna sig på fri fot. Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt har efter dådet ifrågasatt beslutet att inte hålla mannen frihetsberövad.

Henrik Jönsson kritiserar mediernas reaktion

Den svenske samhällsdebattören Henrik Jönsson behandlar attacken i en video med rubriken ”Pride, vänstern och islam”. Där frågar han varför delar av vänstern och HBTQ-rörelsen enligt honom är mer benägna att varna för att dådet kan gynna högern än att diskutera det islamistiska motivet bakom attacken.

Jönssons huvudsakliga tes är att fokus snabbt flyttades från offren och gärningsmannens islamistiska bakgrund till högerextremism, konservatism och risken för politisk polarisering.

Han menar att samma mönster återkommer efter islamistiska terrordåd: när våldet har inträffat börjar politiker, medier och aktivister tala om sammanhållning och om att inte låta extremister splittra samhället. Enligt Jönsson riskerar detta att försvåra en öppen diskussion om de ideologiska orsakerna bakom våldet.

Arrangörerna bakom Berlin Pride har å sin sida uppmanat till eftertanke och varnat för att använda dådet för att misstänkliggöra hela grupper. Organisationen har samtidigt betonat att den motsätter sig både religiöst och politiskt motiverat förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Kritik mot sammanblandning av olika hot

I videon kritiserar Jönsson svenska och tyska medier för att efter attacken även ha lyft fram hot från högerextrema och kristna grupper.

Han förnekar inte att hot och trakasserier mot HBTQ-personer kan komma från flera politiska och religiösa miljöer. Däremot anser han att det är oproportionerligt att jämställa fredliga, om än starkt kritiska, protester med ett terrordåd där människor dödas eller skadas.

Jönsson beskriver försöken att placera islamism, kristen fundamentalism, konservatism och högernationalism i samma kategori som ett sätt att göra diskussionen mindre tydlig. Enligt honom försvårar detta möjligheten att analysera de särskilda orsakerna bakom islamistiskt våld.

Det är samtidigt viktigt att skilja mellan islam som religion, muslimer som befolkningsgrupp och våldsbejakande islamism som politisk och extremistisk ideologi. Kritik mot islamistiska organisationer eller idéer innebär inte automatiskt kritik mot samtliga muslimer.

”Queers for Palestine” tas upp som exempel

En annan del av Jönssons resonemang handlar om rörelsen ”Queers for Palestine”, som har blivit synlig i Prideparader och vid propalestinska demonstrationer.

Han beskriver det som motsägelsefullt att HBTQ-aktivister stödjer politiska eller religiösa rörelser som inte accepterar homosexuellas och transpersoners rättigheter. I videon hävdar han att delar av Priderörelsen i högre grad diskuterar diskriminering av muslimska HBTQ-personer än homofobi inom konservativa och islamistiska miljöer.

Samtidigt behöver stöd för palestinska civila inte innebära stöd för Hamas eller för religiöst motiverat förtryck. Många aktivister gör en tydlig skillnad mellan solidaritet med en civilbefolkning och stöd till de organisationer som styr ett område.

Konflikten visar ändå hur svårt det kan vara för politiska rörelser att förena flera solidaritetsfrågor när värderingarna hos de grupper som berörs står i direkt motsättning till varandra.

Risken med politiska skygglappar

Jönssons slutsats är att en rörelse som vill försvara homosexuellas rättigheter också måste kunna tala öppet om hot som kommer från islamistiska miljöer.

Han jämför tystnaden med den tidigare svenska debatten om hedersförtryck. Under lång tid behandlades hedersrelaterat våld främst som en del av det bredare begreppet mäns våld mot kvinnor. Kritiker menade att detta gjorde det svårare att uppmärksamma hedersförtryckets särskilda sociala och kulturella mekanismer.

På motsvarande sätt menar Jönsson att en alltför allmän beskrivning av ”hat mot HBTQ-personer” riskerar att dölja skillnader mellan exempelvis trakasserier, religiösa protester, politisk extremism och organiserad terrorism.

En debatt som kräver både tydlighet och ansvar

Terrordådet i Berlin visar att våldsbejakande islamism fortfarande utgör ett konkret säkerhetshot. Det är ett hot som måste kunna granskas utan omskrivningar eller politiska hänsyn.

Samtidigt måste diskussionen föras utan att skulden läggs på människor som inte har något med extremismen att göra.

Det bör därför vara möjligt att samtidigt försvara muslimers rätt att leva utan diskriminering, HBTQ-personers rätt till frihet och säkerhet samt samhällets rätt att kraftfullt bekämpa islamistiska rörelser som förespråkar våld.

Att diskutera dessa motsättningar öppet är inte ett hot mot ett demokratiskt samhälle. Tvärtom är den fria och sakliga debatten en förutsättning för att både religiös extremism och politiskt motiverat hat ska kunna bekämpas.