Stockholm.homes

Etikett: svensk media

  • Den nya åsiktskorridoren: när mediekritik blir ett demokratiproblem

    När nya medier utmanar de etablerade redaktionernas verklighetsbeskrivning uppstår en hård kamp om vem som får definiera sanningen. I debatten om den nya åsiktskorridoren ställs frågor om mediemakt, politisk likriktning och gränsen mellan legitim kritik och misstänkliggörande. Är fler röster ett hot mot demokratin – eller är det tvärtom ett tecken på att demokratin fortfarande lever?

    I den svenska mediedebatten har begreppet ”åsiktskorridor” åter blivit aktuellt. Frågan handlar inte bara om vilka åsikter som får uttryckas, utan också om vilka röster som anses legitima i det offentliga samtalet. I centrum står konflikten mellan etablerade medier, forskare, public service och de nya digitala medier som vuxit fram vid sidan av den traditionella journalistiken.

    Kritik mot nya medier

    I materialet beskrivs hur vissa medieforskare anklagar nya medier för att skada samhällsdebatten genom populistiska angrepp på etablerade medier. Kritiken mot dessa nya medier framställs som att de undergräver förtroendet för journalistik, demokratiska institutioner och den gemensamma verklighetsbilden.

    Samtidigt lyfts en central invändning: att kritiken mot nya medier ofta inte bemöter sakfrågorna. I stället avfärdas kritiken som farlig, okunnig eller odemokratisk. Det skapar enligt materialet en situation där vissa perspektiv inte diskuteras på sina egna meriter, utan misstänkliggörs redan från början.

    Frågan blir därför om det verkligen stärker demokratin att avfärda nya medier som ett hot, eller om det i själva verket riskerar att göra samhällsdebatten smalare.

    Vad är en åsiktskorridor?

    En åsiktskorridor kan beskrivas som ett osynligt ramverk för vilka åsikter som anses acceptabla i offentligheten. Det är inte förbjudet att uttrycka avvikande uppfattningar, men det kan få sociala, ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser.

    I texten beskrivs åsiktskorridoren som ett system där vissa aktörer fungerar som grindvakter. De avgör vilka perspektiv som får betraktas som seriösa och vilka som ska stämplas som extrema, populistiska eller farliga.

    Det handlar alltså inte om formell censur, utan om informell kontroll över debatten.

    Migrationen som exempel

    Ett återkommande exempel i materialet är migrationsdebatten. Texten pekar på hur frågan om migrationens omfattning länge var svår att diskutera i Sverige utan att debattören riskerade hård kritik.

    När dåvarande migrationsministern Tobias Billström 2013 talade om att ”diskutera volymerna” i migrationspolitiken väckte det starka reaktioner. Enligt materialet illustrerar detta hur vissa sakfrågor kunde hamna utanför det accepterade samtalet, trots att de berörde konkreta samhällsproblem.

    Texten menar att etablerade medier under lång tid inte ville diskutera migrationens konsekvenser på ett konsekvensneutralt sätt. Detta ska i sin tur ha bidragit till att förtroendet för traditionella medier minskade bland delar av befolkningen.

    Nya medier växer fram

    När traditionella medier uppfattades som ovilliga att ta upp känsliga frågor växte nya medier fram. Dessa digitala plattformar, ofta med tydligare ideologisk profil, kunde nå publik direkt utan att gå genom de etablerade redaktionerna.

    I materialet beskrivs detta som en naturlig följd av digitaliseringen. När internet gjorde det lättare att publicera egna analyser, kommentarer och nyheter förlorade de gamla medierna sin tidigare kontroll över offentligheten.

    Nya medier blev därför inte bara konkurrenter om publiken, utan också en utmaning mot de etablerade mediernas självbild som självklara uttolkare av verkligheten.

    Från rasiststämpel till säkerhetshot

    En viktig tes i materialet är att metoden för att avfärda obekväma röster har förändrats. Tidigare kunde kritiker av exempelvis migrationspolitiken snabbt anklagas för att vara rasister. I dag, menar texten, används i stället ofta begrepp som desinformation, påverkan och säkerhetshot.

    Detta beskrivs som en form av ”säkerhetisering”. Det innebär att en politisk fråga eller en meningsmotståndare framställs som ett hot mot säkerheten eller demokratin. Därmed flyttas diskussionen från sakdebatt till misstänkliggörande.

    Materialet argumenterar för att detta är problematiskt. Om politiska motståndare behandlas som säkerhetshot blir det svårare att föra en normal demokratisk diskussion.

    Dubbelmoral i mediedebatten

    Texten lyfter också vad den beskriver som dubbelmoral. När nya medier på högerkanten kritiserar etablerade medier misstänkliggörs deras finansiering, syften och metoder. Men när aktörer med andra politiska utgångspunkter gör liknande saker möts de, enligt materialet, av större förståelse eller till och med hyllningar.

    Poängen i materialet är inte att alla nya medier ska slippa kritik. Tvärtom framhålls att det bör finnas en levande debatt om journalistik, finansiering och avsändare. Men kritiken bör vara konsekvent och bygga på sakliga argument snarare än politisk hemvist.

    Demokratin behöver fler röster

    Den övergripande slutsatsen i materialet är att demokratin inte hotas av fler medier, fler perspektiv eller mer mediekritik. Tvärtom framställs mångfald i medielandskapet som något positivt.

    Ett demokratiskt samhälle bör tåla att olika aktörer beskriver verkligheten på olika sätt. Det viktiga är att publiken får möjlighet att jämföra argument, kontrollera fakta och själva bilda sig en uppfattning.

    Problemet uppstår när vissa aktörer försöker definiera vilka röster som över huvud taget får delta i samtalet.

    Slutsats

    Debatten om nya medier handlar i grunden om makt. Vem har rätt att beskriva samhället? Vem får kritisera medierna? Och vem bestämmer vilka åsikter som är legitima?

    Materialet argumenterar för att den gamla åsiktskorridoren inte har försvunnit, utan snarare bytt form. Där tidigare debattörer kunde stämplas som oansvariga eller extrema, kan de i dag beskrivas som desinformatörer eller säkerhetshot.

    Om demokratin ska fungera krävs dock mer än enighet. Den kräver öppen debatt, sakliga motargument och en vilja att lyssna även på perspektiv man ogillar.

    Demokratin behöver därför inte färre röster. Den behöver fler.

  • SVT, klimatet och frågan om public service som opinionsbildare

    Sveriges Televisions roll i klimatdebatten väcker återigen frågor om public service, opartiskhet och politisk påverkan. När SVT medverkar i produktioner som skildrar Greta Thunberg och klimatrörelsen i starkt emotionella termer uppstår en principiell konflikt: ska ett skattefinansierat mediebolag granska samhällsutvecklingen – eller själv försöka forma den? Kritiker menar att gränsen mellan journalistik, kultur och opinionsbildning blir allt mer otydlig, särskilt när klimatfrågan används som moralisk berättelse under ett politiskt laddat valår.

    Klimatfrågan har under lång tid varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige. Den har engagerat unga aktivister, forskare, politiker, journalister och väljare. Men i takt med att väljaropinionen förändras och miljö- och klimatfrågan inte längre tycks ha samma självklara mobiliserande kraft, väcks också nya frågor om mediernas roll. Särskilt gäller detta public service, som finansieras av allmänheten och samtidigt förväntas vara opartiskt, sakligt och självständigt.

    I det material som ligger till grund för denna artikel riktas skarp kritik mot Sveriges Television och dess roll i klimatrapporteringen. Kritiken handlar inte främst om att klimatfrågan bevakas, utan om påståendet att SVT genom vissa produktioner bidrar till politisk opinionsbildning snarare än neutral journalistik. Särskilt lyfts filmen Strejkarna, om Greta Thunberg och klimatrörelsen, fram som ett exempel på en produktion som enligt kritikerna snarare liknar en emotionell kampanjfilm än en traditionell dokumentär.

    En film om Greta Thunberg väcker debatt

    Filmen Strejkarna beskrivs i materialet som en hyllande skildring av Greta Thunberg och de unga klimataktivister som engagerat sig i skolstrejker och klimatprotester. I kritiken framhålls att filmen bygger på ett tydligt moraliskt narrativ: barn och unga har förstått sanningen, medan vuxenvärlden, politikerna och samhällsinstitutionerna har svikit.

    Det kontroversiella är, enligt kritikerna, inte att aktivister eller filmskapare producerar en sådan film. I ett fritt samhälle är politiskt färgad kultur och opinionsbildning en självklar del av det offentliga samtalet. Problemet uppstår när offentligt finansierade aktörer, däribland Sveriges Television och regionala offentliga institutioner, är med och finansierar eller samproducerar material som uppfattas som politiskt ensidigt.

    En central fråga blir därför: var går gränsen mellan dokumentärfilm, kulturproduktion och politisk opinionsbildning?

    Public service och kravet på opartiskhet

    Public service har en särställning i Sverige. SVT, Sveriges Radio och UR finansieras via public service-avgiften och har ett demokratiskt uppdrag att informera, granska och spegla samhället. Just därför är kravet på saklighet och opartiskhet särskilt viktigt.

    I materialet hävdas att SVT vid flera tillfällen har producerat eller sänt program som sammanfallit med vänsterblockets politiska dagordning inför eller under valrörelser. Som exempel nämns klimatproduktioner, friskolekritiska program och dokumentärer om skogsbruk och köttkonsumtion. Kritiken går ut på att dessa produktioner inte bara behandlar kontroversiella samhällsfrågor, utan gör det på ett sätt som ensidigt pekar ut vissa politiska lösningar som moraliskt överlägsna.

    Detta är en allvarlig invändning. Om public service uppfattas som partiskt riskerar förtroendet för hela institutionen att skadas. Samtidigt måste public service kunna granska makt, företag, politiska beslut och samhällsproblem utan att varje kritisk produktion automatiskt avfärdas som propaganda.

    Det avgörande blir därför inte om SVT får göra program om klimat, skola eller skogsbruk. Det måste SVT självklart kunna göra. Frågan är snarare hur programmen görs: vilka röster får komma till tals, vilka perspektiv saknas, vilka fakta presenteras och vilka värderingar byggs in i berättelsen?

    När journalistik blir samhällsbygge

    En av de mest principiella frågorna i materialet handlar om synen på public service som ”samhällsbyggare”. Kritiken menar att ett offentligt finansierat mediehus inte ska bygga samhället, utan granska dem som vill bygga samhället.

    Det är en viktig distinktion. Journalistikens roll i en demokrati är inte att fostra medborgarna till rätt åsikter. Den är att ge medborgarna information, granskning och sammanhang så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Om journalister börjar se sig som aktörer med uppdrag att mobilisera folket i en viss riktning förändras relationen mellan medier och medborgare.

    Då blir tittaren inte längre i första hand en vuxen individ som ska informeras, utan någon som ska påverkas, formas och ledas.

    Samtidigt är gränsen inte alltid enkel. All journalistik bygger på urval. Att välja ämne, intervjupersoner, bildspråk och dramaturgi innebär alltid en viss tolkning av verkligheten. Men public service måste vara särskilt medvetet om detta, just eftersom verksamheten finansieras av alla – även av dem som inte delar redaktionens världsbild.

    Klimatfrågan och den emotionella berättelsen

    Klimatjournalistik är ofta starkt känsloladdad. Det handlar om framtid, barn, naturkatastrofer, ansvar och skuld. Just därför är det ett område där journalistiken lätt kan glida från rapportering till mobilisering.

    Materialet beskriver hur klimatfrågan ofta förmedlas genom starka bilder och berättelser om hot, svek och moralisk plikt. I denna typ av berättelse blir unga klimataktivister symboler för framtiden, medan vuxenvärlden framställs som passiv eller moraliskt förbrukad. Det är en effektiv berättarteknik, men den kan också minska utrymmet för saklig diskussion om kostnader, prioriteringar, tekniska lösningar och demokratiska avvägningar.

    Klimatpolitik är inte bara en fråga om vad som är önskvärt, utan också om vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt och demokratiskt förankrat. Om medierna reducerar frågan till en kamp mellan goda aktivister och onda eller fega politiker riskerar samtalet att bli fattigare.

    Valår och tajming

    En återkommande invändning i materialet är att vissa produktioner publiceras nära valrörelser. Det antyds att tajmingen inte är slumpmässig, utan bidrar till att stärka frågor som är viktiga för ett visst politiskt block.

    Det är en känslig fråga. I ett valår är nästan all samhällsjournalistik potentiellt politiskt laddad. Program om skola, klimat, brottslighet, migration, vård eller ekonomi kan påverka väljarnas bild av partier och politiska alternativ. Det innebär inte att public service ska undvika tunga samhällsfrågor under valår. Tvärtom är valrörelser en tid då väljarna behöver mer granskning, inte mindre.

    Men det ställer högre krav på balans. Om flera stora produktioner återkommande uppfattas dra åt samma politiska håll finns en risk att public service framstår som en aktör i valrörelsen snarare än en granskare av den.

    Förtroendet står på spel

    Debatten om SVT och klimatet handlar därför i grunden om förtroende. Public service kan inte fungera om stora delar av befolkningen upplever att institutionen driver en egen politisk linje. Samtidigt kan inte public service låta sin journalistik styras av rädsla för kritik från politiska läger.

    Lösningen ligger inte i att SVT slutar göra program om klimatet. Lösningen ligger i större öppenhet, tydligare redaktionella motiveringar och en mer konsekvent strävan efter perspektivbredd. Om offentligt finansierade produktioner väcker frågor om politisk slagsida bör tittarna också få veta mer om finansiering, urval och redaktionella överväganden.

    Särskilt viktigt är detta när produktioner samproduceras eller finansieras tillsammans med andra offentliga aktörer. Då bör insynen vara hög, inte låg.

    Slutsats

    Klimatfrågan är för viktig för att reduceras till kampanjjournalistik. Den kräver seriös granskning, fakta, kritiska frågor och en öppen diskussion om målkonflikter. Public service har en viktig roll i detta, men just därför måste SVT vara särskilt försiktigt med produktioner som kan uppfattas som ensidig opinionsbildning.

    Ett demokratiskt samhälle behöver medier som granskar makten, inte medier som själva vill bli en del av samhällsbygget. När public service går från att informera medborgarna till att försöka mobilisera dem uppstår ett principiellt problem.

    Frågan är därför inte om klimatet ska bevakas. Frågan är om public service kan bevaka klimatet på ett sätt som både är engagerat, kritiskt, sakligt och opartiskt. Det är där förtroendet avgörs.

  • Så skall du läsa snyftartiklar i den liberala slaskpressen.

    Innehållsförteckning

    Man bör alltid ha i åtanke att svenska journalister i stor utsträckning är politiskt vänstervridna och ofta oförmögna att vara objektiva. För många Södermalmsjournalister är snyftreportage om migranter som inte får stanna i Sverige inte bara en favoritgenre – det är en ideologisk mission.

    Snyftjournalistiken som mörkar verkligheten

    Den liberala slaskpressen frossar i snyftartiklar – känsloreportage där en Södermalmsjournalist målar migranten som ett offer. Den verkliga bakgrunden lämnas ute, för sanningen riskerar att rasera hela narrativet. Det är ofta först när medborgargranskare på nätet börjar granska fallen som det framkommer att det inte finns något att tycka synd om.

    Fallet Femi Leke

    Ett färskt exempel är historien om Femi Leke i Södertälje. Han menar att hans 19-årige son drabbas orättvist när han riskerar utvisning. Men lagen är tydlig: vid 18 års ålder är man vuxen och måste själv uppfylla kraven för att få stanna.

    Sverige redan mer än generöst

    Sverige har en av världens mest liberala migrationslagar, med långtgående möjligheter till arbets- och anhöriginvandring. Att utöka detta till att även omfatta vuxna anhöriga som inte uppfyller kraven är inte rimligt.

    Bakom snyfthistorierna

    Många som gråter ut i media har i själva verket klamrat sig kvar i Sverige i åratal utan giltiga skäl. Tidöregeringen har påbörjat ett arbete för att stoppa lönedumpning från arbetskraft utanför EU, samtidigt som utrikes födda redan har rekordhög arbetslöshet i Sverige – något som snyftjournalisterna bekvämt väljer att bortse från.

    Tydliga gränser behövs

    När Femi Leke till slut fick permanent uppehållstillstånd var sonen redan myndig. Migrationsminister Johan Forssell (M) anser att 18-årsgränsen är rimlig, och han väntar på en utredning om hur anhöriginvandringen ska göras mer ändamålsenlig. Trots Sveriges generösa system måste det finnas en gräns mellan barn och vuxna – annars urholkas hela regelverket.

    Faktaruta: Så bör snyftartiklar läsas kritiskt

    Empati är i grunden något positivt. Men en nackdel med de så kallade ”snyftartiklar” som både liberal press och statliga medier, såsom SVT, ofta publicerar, är att väsentliga fakta inte alltid redovisas.

    När en person står inför utvisning har ärendet redan prövats mycket noggrant. Den sökande har haft tillgång till skattefinansierat juridiskt ombud och fått sin sak prövad i flera rättsliga instanser. Beslut fattas först efter en omfattande och flerledd process.

    Sverige har dessutom ett av världens mest generösa asylsystem. Detta system har, enligt kritiker, bidragit till en negativ samhällsutveckling. En jämförelse mellan situationen under Tage Erlanders tid som statsminister och dagens läge under Ulf Kristersson visar på en markant ökning av grov kriminalitet och otrygghet under de senaste 60 åren.

    Visst finns det ömmande fall, till exempel när barn som är födda här har placerats i fosterfamilj redan som spädbarn. I sådana fall kan samhället låta dem få stanna. Däremot kan man kompensera genom att utvisa andra som inte hör hemma i Sverige – exempelvis 100 fängelseinterner för varje barn som får stanna – och returnera dem direkt till hemlandet utan utdragna domstolsprocesser.