När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?

Det är något märkligt med svensk politisk debatt.

Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.

Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.

Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.

Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

Reaktionerna kom snabbt.

Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.

Och visst.

Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.

Men här kommer problemet:

Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.

Lindberg har själv använt ordet

Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.

Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.

Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:

Var det lika farligt för demokratin då?

Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.

Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.

Annars får vi två uppsättningar regler.

En för politiska motståndare.

Och en annan för de egna.

Fascist. Nazist. Rasist.

Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.

Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.

Fascist.

Nazist.

Rasist.

Extremist.

Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.

I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.

Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.

Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.

Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.

Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.

Orden styr hur vi ser verkligheten

Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.

Språk är makt.

Det är inte särskilt kontroversiellt.

Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.

Ta migration.

Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.

Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.

Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.

Samma händelse.

Tre helt olika bilder.

Och det är här mediernas roll blir intressant.

Spanien blev ett tydligt exempel

I materialet används Spanien som exempel.

Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.

Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.

Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.

Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.

Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.

Mottagningssystem har pressats.

Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.

Då uppstår en självklar politisk fråga:

Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?

Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.

Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.

Men migrationspolitik är politik.

Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.

När politiken plötsligt inte får vara politisk

Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.

Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.

Men det är ett märkligt resonemang.

Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.

Det är inte att ”politisera” situationen.

Situationen är redan politisk.

Frågan är snarare vilken politik som fungerar.

Och vilken som inte gör det.

Det medier inte berättar är också viktigt

Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.

Den handlar också om vad som inte sägs.

Vilka människor intervjuas?

Vilka experter får uttala sig?

Vilka demonstrationer visas?

Vilka protester nämns inte?

Vilka ord används i rubriken?

Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.

Det behöver inte handla om någon stor konspiration.

Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.

Då kan vissa perspektiv kännas självklara.

Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.

Socialdemokraternas svåra balansgång

Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.

Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.

Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.

Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.

Det är politik.

Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.

Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.

Frågan som försvinner

Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.

När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.

Den ena är:

Har personen rätt?

Den andra är:

Hur kunde personen uttrycka sig så?

Ibland är den andra frågan förstås relevant.

Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.

Sakfrågan försvinner.

Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.

Journalisten behöver inte försvara sin analys.

Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.

All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.

Samma regler måste gälla alla

Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.

Tvärtom.

Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.

Men då måste samma regler gälla för alla.

Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.

Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.

Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.

Det är den verkliga kärnan i debatten.

Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.

Det gjorde han.

Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.

För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.

Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.

Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.