Etikett: skuggsamhälle

  • Sverige måste återta kontrollen – lagar är inte ”angiveri”

    När staten kräver att människor ska följa lagen utmålas det som omänskligt. Men det verkligt omänskliga är ett migrationssystem som tillåter skuggsamhällen, exploatering och laglöshet att växa.

    Sverige har under alltför lång tid bedrivit en migrationspolitik där känslor har fått ersätta ansvar. När regeringen nu försöker återta kontrollen över vilka som befinner sig i landet möts den av anklagelser om ”angiveri”, ”raslagar” och bristande medmänsklighet.

    Men vad är egentligen orimligt med att svenska myndigheter samarbetar för att identifiera personer som saknar rätt att vistas i Sverige?

    Den som har fått avslag på sin ansökan och saknar uppehållstillstånd ska lämna landet. Annars förlorar både migrationslagstiftningen och rättsstaten sin betydelse.

    Ett nej måste betyda nej

    Ett fungerande asylsystem förutsätter att beslut respekteras. Den som beviljas skydd ska få stanna. Den som får avslag måste återvända.

    Så enkelt borde det vara.

    I stället har Sverige låtit ett omfattande skuggsamhälle växa fram. Där arbetar människor svart, bor under osäkra förhållanden och blir beroende av arbetsgivare och kriminella aktörer som vet att de inte vågar kontakta myndigheterna.

    Detta framställs ibland som ett argument mot hårdare kontroll. I själva verket är det ett av de starkaste argumenten för att kontrollen måste skärpas.

    Svaga regler skapar inte frihet. De skapar beroende, exploatering och en parallell arbetsmarknad där människor kan tvingas arbeta för mycket låga löner utan försäkringar, skyddsutrustning eller möjlighet att hävda sina rättigheter.

    Myndigheter ska följa lagen

    Kritiker har kallat myndigheternas informationsplikt för en ”angiverilag”. Det är ett medvetet laddat ord som får normalt myndighetssamarbete att låta som politisk förföljelse.

    Men en myndighetsanställd som upptäcker att en person vistas olagligt i Sverige ska naturligtvis inte tvingas låtsas som ingenting.

    Svenska myndigheter finns inte för att hjälpa människor att undvika svenska myndighetsbeslut.

    Det är heller inte rimligt att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra offentliga verksamheter ska använda stora resurser på personer som inte har rätt att befinna sig i landet. Välfärdssystemet är inte en gränslös serviceinrättning för hela världen. Det finansieras av människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna.

    Underlaget pekar särskilt på konflikten mellan myndigheternas informationsplikt och kritikers beskrivning av den som ”angiveri”.

    Skötsamhet är inget extremt krav

    Även kraven på god vandel har orsakat upprördhet.

    Men vad innebär dessa krav i praktiken?

    Att den som vill stanna i Sverige inte ska delta i kriminella nätverk, begå allvarliga brott, lura till sig bidrag eller utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Underlaget beskriver detta som grundläggande krav på laglydighet, försörjning och skötsamhet.

    Detta är inte rasism.

    Det är inte fascism.

    Det är ett minimikrav för den som vill bygga ett liv i ett nytt land.

    Sverige har blivit så ovant vid att ställa krav att själva ordet ”skötsamhet” behandlas som något misstänkt. Men ett samhälle som inte vågar kräva att människor följer dess lagar kommer till slut att förlora både sammanhållning och tillit.

    Medborgarskapet måste ha ett värde

    Samma ansvarslöshet syns i debatten om rösträtt och medborgarskap.

    Det framställs ibland som ett demokratiskt problem att personer som inte är svenska medborgare saknar rösträtt i riksdagsval. Men medborgarskapet måste innebära något mer än att bara befinna sig i landet under en längre tid.

    Rätten att välja Sveriges riksdag bör höra samman med ett svenskt medborgarskap. Den som vill delta fullt ut i den svenska demokratin ska kunna styrka sin identitet, uppfylla kraven för medborgarskap och visa en varaktig anknytning till landet.

    Annars urholkas medborgarskapet till en administrativ detalj.

    Sverige kan inte vara hela världens välfärdskontor

    Sverige har begränsade resurser. Bostäder, sjukvård, skolor, socialtjänst och polis räcker inte till allt och alla.

    Varje krona som används måste därför prioriteras.

    Det betyder inte att Sverige ska sakna medmänsklighet. Det betyder att hjälpen måste vara kontrollerad, rättssäker och möjlig att finansiera. Ett land som lovar mer än det kan hålla hjälper till slut ingen.

    Massmigration utan tydliga krav skapar bostadsbrist, segregation och stora kostnader för kommuner och myndigheter. Den pressar dessutom ned löner och arbetsvillkor i branscher där oseriösa arbetsgivare kan utnyttja människor som saknar alternativ.

    Det drabbar både svenska löntagare och migranter.

    Det verkligt omänskliga är skuggsamhället

    Motståndarna till en stramare migrationspolitik beskriver ofta kontroll som grymhet. Men vad är alternativet?

    Att tiotusentals människor ska leva gömda?

    Att oseriösa företag ska kunna använda dem som billig arbetskraft?

    Att myndigheter ska känna till olagliga förhållanden men förbjudas att agera?

    Att personer som fått avslag ändå ska kunna stanna på obestämd tid?

    Det är inte humanism. Det är politisk feghet med stora mänskliga konsekvenser.

    Underlaget framhåller att skuggsamhället skadar den utsatte arbetaren, den seriöse företagaren, skattebetalaren och tilliten som den svenska samhällsmodellen bygger på.

    Sverige behöver färre ursäkter och tydligare gränser

    En ansvarsfull migrationspolitik måste utgå från Sveriges behov och förmåga – inte från föreställningen att landet har en obegränsad skyldighet att ta emot och försörja människor från hela världen.

    Det behövs:

    • färre asylsökande,
    • fler verkställda utvisningar,
    • hårdare krav på identitet,
    • tydliga försörjningskrav,
    • språkkrav,
    • krav på laglydighet och skötsamhet,
    • samt ett betydligt mer värdefullt svenskt medborgarskap.

    Den som har rätt till skydd ska behandlas rättssäkert. Men den som inte har rätt att stanna ska också lämna landet.

    Lagar som inte upprätthålls är bara tomma ord.

    När staten nu försöker återta kontrollen är det därför inte rättsstaten som har blivit hård. Det är Sverige som efter år av naivitet äntligen börjar uppträda som ett normalt land.

  • Dags att rensa Sverige på illegala invandrare med ett prisjägarsystem.

    Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?

    Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark.
    Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.

    Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.

    Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.

    År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.

    Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.

    Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.

    Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.

    År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

    Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.

    Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.

    Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

  • Familj ifrån Iran få åka hem. Win win för Svenska folket

    Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.

    Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.

    Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.

    Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.

    En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.

    Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.

    Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.

    Återvandring en vinstaffär för Svenska folket

    Ålder vid återvandring Kvarvarande år (till 83) Undviken framtida kostnad (”vinst”)
    20 år 63 år 4 662 000 kr
    30 år 53 år 3 922 000 kr
    40 år 43 år 3 182 000 kr
    50 år 33 år 2 442 000 kr
    60 år 23 år 1 702 000 kr

    Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.

    Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.

    Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.

    Fakta: Vad var spårbyte?

    Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring. Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen, kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.

    Så fungerade spårbyte

    • Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
    • Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
    • Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.

    Kritik och missbruk

    • Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
    • Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
    • Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
    • Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.

    Konsekvenser för Sverige enligt kritiker

    • Försvagat förtroende för asylsystemet.
    • Svårt att verkställa utvisningar.
    • Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
    • Ökade kostnader genom utdragna processer.

    Avskaffande

    • Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
    • Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
    • Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.
  • Tidöregeringen gör skillnad , svårare för lönedumpad arbetskraft att få arbetstillstånd i Sverige.

    Efter månader av hårda konflikter enades Tidöpartierna på måndagen om ett nytt lönegolv för arbetskraftsinvandrare: 90 procent av medianlönen. Beskedet beskrivs som en kompromiss som både ska underlätta för företag att rekrytera – och samtidigt motverka skuggsamhället där matbud utnyttjas och i vissa fall används som täckmantel för knarkförsäljning.

    Matbudet kör inte bara ut pizza – som tilläggsprodukt kan man få jazztobak med extra mycket THC. Det nya Al Capone-samhället sätter inga gränser.

    Kompromissen som ska ändra spelplanen för arbetskraftsinvandringen

    Det är måndag förmiddag i riksdagens presscenter. Kamerorna klickar, pennor raspar. Efter månader av slitningar visar Tidöpartierna plötsligt upp en enad front. På podiet står ministrar och talespersoner som nyligen låg i öppen konflikt – nu presenterar de en kompromiss om arbetskraftsinvandringen.

    Lönegolvet för arbetskraftsinvandrare höjs till 90 procent av medianlönen. En nivå mellan Liberalernas krav på lättnader och Sverigedemokraternas linje om skärpta regler.

    – Det här är en extremt bra överenskommelse ur min synvinkel, säger Ludvig Aspling (SD) och nickar belåtet.

    Från konflikt till samsyn

    Frågan om lönegolv har varit ett sår i samarbetet. I dag gäller 80 procent av medianlönen – motsvarande 29 680 kronor. Tidöavtalet pekade mot 100 procent, cirka 37 000 kronor. Men när arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) varnade för att det skulle slå hårt mot företagens kompetensförsörjning öppnades en spricka.

    Nu landar parterna i 90 procent, något integrationsminister Simona Mohamsson (L) beskriver som en balans mellan arbetslinjen och näringslivets behov.
    – Det här är en vinst för Sverige. Inte för Liberalerna, utan för Sverige, säger hon.

    Att mota bort skuggsamhället

    Bakom kompromissen finns också ett större syfte: att pressa tillbaka det parallella samhälle som vuxit fram. Kritiker har länge pekat på hur låglönejobb inom till exempel matbudstjänster i storstäderna används som täckmantel för kriminalitet.

    I Stockholm har polis och myndigheter varnat för hur cyklande bud utnyttjats i narkotikahandel. Med högre lönekrav hoppas regeringen både skydda seriösa arbetstagare och täppa till möjligheterna för den organiserade brottsligheten.

    – Det här handlar inte bara om migration, utan om att minska utrymmet för ett Al Capone-samhälle där oseriösa aktörer gömmer sig bakom till synes vanliga jobb, säger en person nära förhandlingarna.

    En chans till lön att leva på

    För matbuden själva kan beslutet innebära en förändring i vardagen. Med ett högre golv säkras en inkomst som går att leva på, istället för att riskera fastna i beroende av svartjobb, usla villkor och dubbla arbetsgivare.

    – Personerna mellan 90 och 100 procent av medianlönen är de minst problematiska invandrarna vi har, säger Aspling, som tidigare riktat hård kritik mot Liberalernas hållning men nu valt en ny ton.

    SD:s stora vinstfråga

    Samtidigt presenterades skärpta regler för anhöriginvandring. Den som vill ta hit en anhörig måste framöver ha bott i Sverige i minst två år, försörjningskraven skärps och antalet tillåtna anhöriga begränsas. Här pekar Aspling på en tydlig vinst för SD.

    – Nettoeffekten är att invandringen kommer minska rejält, säger han.

    Historisk omläggning

    Migrationsminister Johan Forssell (M) beskriver helheten som en historisk omläggning av svensk migrationspolitik.
    – För tio år sedan var Sverige ett skräckexempel. I dag går vi före, säger han.

    Framtiden avgör

    Kompromissen landar i ett läge där arbetslösheten ligger på 8,7 procent, samtidigt som många branscher skriker efter arbetskraft. Näringslivet varnar fortsatt för svårigheter att rekrytera, men Tidöpartierna lovar årliga uppföljningar.

    Frågan är om reformen på sikt lyckas hålla balansen: att både säkerställa kompetensförsörjning och slå undan benen för det framväxande skuggsamhället.