Stockholm.homes

Etikett: skatter

  • Markus Allard mötte 20 väljare – hård debatt om invandring, klimat och välfärd

    Örebropartiets partiledare Markus Allard ställdes mot 20 meningsmotståndare i Studio 3 debattformat. Under drygt en timme avlöste frågorna varandra om bland annat invandring, kriminalitet, klimatpolitik, skatter, välfärd, offentlig konst, rösträtt och populism. Debatten blev stundtals mycket hätsk – och gav samtidigt en tydlig bild av den politik Allard vill ta med sig in i riksdagen.

    Videon ”Markus Allard vs 20 väljare” publicerades av Studio 3 den 30 augusti 2026. Upplägget är enkelt: Markus Allard möter en väljare i taget, som får konfrontera honom med en fråga eller politisk ståndpunkt.
    Det leder till snabba kast mellan ämnena och flera skarpa meningsutbyten.

    Invandringen blev den första stora stridsfrågan

    Redan i början hamnar debatten i migrations- och integrationspolitiken.

    Allard argumenterar för kraftigt minskad invandring, frysta medborgarskapsprocesser och vad han beskriver som omfattande återvandring av ”asociala invandrare”.

    Mot honom står en socialdemokratisk debattör som menar att segregationen och integrationsproblemen i hög grad måste förstås utifrån ekonomiska och sociala faktorer som arbetslöshet, bostadsbrist, fattigdom, trångboddhet och problem i skolan.

    Här blir en av debattens tydligaste ideologiska skiljelinjer synlig.

    Medan motdebattören beskriver ekonomisk ojämlikhet som den grundläggande konflikten argumenterar Allard för att ekonomiska förklaringar inte räcker. Han hävdar att kulturella skillnader och grov kriminalitet bland vissa invandrare måste diskuteras som egna problem.

    Debatten övergår snabbt till frågan om utvisning av utländska medborgare som begår grova brott. Allard pressar motdebattören om huruvida en person som begått ett grovt sexualbrott ska få stanna i Sverige, medan motdebattören framhåller principen om en rättsstat som inte behandlar människor olika enbart beroende på var de är födda.

    Tonläget blir på flera ställen mycket hårt.

    Vill stoppa den gröna omställningen

    Klimatpolitiken utvecklas till nästa stora konflikt.

    Allard säger att han accepterar att människan påverkar klimatet, men ifrågasätter nyttan av kostsamma svenska klimatåtgärder när Sveriges andel av de globala utsläppen är liten.

    Han vill bland annat sänka kostnaderna för bilister och motsätter sig reduktionsplikten. I debatten går han betydligt längre och säger uttryckligen att han vill slopa den gröna omställningen.

    En motdebattör argumenterar i stället för att klimatpolitiken är en klassfråga och att en omställning måste kombineras med ekonomiskt stöd och fungerande alternativ för människor med små marginaler.

    Allard vänder på resonemanget och hävdar att det är just dagens klimatpolitik som slår hårdast mot människor med lägre inkomster, exempelvis genom högre kostnader för bränsle och energi.

    Vill skära ned på bistånd och public service

    En återkommande fråga genom samtalet är hur Allard vill finansiera både lägre skatter och större satsningar på välfärden.

    Hans svar är att statens prioriteringar måste förändras.

    I debatten föreslår han bland annat kraftigt minskat eller slopat bistånd, nedskärningar av public service och minskade utgifter inom klimat- och miljöpolitiken. Pengarna vill han i stället koncentrera till vad han kallar samhällets kärnverksamheter – sjukvård, skola och omsorg.

    Allard beskriver samtidigt ett Sverige med lägre skatter och högre produktivitet.

    Senare i samtalet konkretiserar han skattepolitiken ytterligare. Han säger sig vilja sänka inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna samt slopa skatterna på el och bränsle och ta bort matmomsen.

    Det är en kombination som gör Örebropartiet svårplacerat på en traditionell höger-vänsterskala. Partiet kombinerar omfattande skattesänkningar på vissa områden med krav på betydligt större offentliga satsningar inom exempelvis vård och omsorg.

    Offentlig konst ställdes mot vård och omsorg

    Ett annat meningsutbyte handlar om offentlig konst.

    Allard räknar upp exempel på konstinköp som han anser är slöseri med skattepengar och ställer utgifterna mot situationen inom sjukvård och äldreomsorg.

    Motdebattören försvarar offentlig kultur men medger samtidigt att enskilda inköp kan ifrågasättas.

    När vårdpersonal lyfts som personer som borde uppmärksammas blir Allards svar i stället att pengarna bör gå direkt till personalen.

    Han förespråkar kraftigt höjda löner för bland annat undersköterskor och sjuksköterskor och kritiserar regioner för att lägga pengar på konst samtidigt som vårdpersonal arbetar under hög belastning.

    Endast medborgare ska få rösta

    Även rösträtten blir föremål för debatt.

    En väljare försvarar dagens möjlighet för vissa utländska medborgare att rösta i kommun- och regionval och argumenterar för att människor som bor, arbetar och betalar skatt i ett område också påverkas av de politiska beslut som fattas där.

    Allard intar motsatt position.

    För honom ska den politiska gemenskapen i grunden regleras genom medborgarskapet. Hans princip är därför att endast svenska medborgare ska ha rösträtt i svenska val.

    Han jämför bland annat staten med en organisation där medlemskapet också avgör vem som har rätt att delta i organisationens interna beslut.

    Försvarar populismen

    Mot slutet blir själva begreppet populism en central fråga.

    Allard gör ingen större ansträngning för att ta avstånd från etiketten. Tvärtom framställer han en konflikt mellan folket och ett politiskt etablissemang som en verklig del av dagens demokratiska problem.

    Han argumenterar för ett större direkt folkligt inflytande och menar bland annat att en mer direktdemokratisk politik sannolikt hade resulterat i hårdare straff och stramare migrationspolitik.

    En motdebattör invänder att populism inte är detsamma som demokrati och kritiserar idén om att en enskild politiker kan göra anspråk på att tala för ”folket”.

    Det är ytterligare en grundläggande konflikt i debatten: vem representerar egentligen folkviljan – och hur ska den mätas?

    Vill införa straffarbete i fängelser

    Mot slutet diskuteras också kriminalvården.

    Allard förespråkar att svenska fångar ska arbeta under fängelsetiden. Han nämner exempel som snickerier och tvätterier och argumenterar för att fängelser i större utsträckning ska producera varor eller tjänster i stället för att enbart innebära en kostnad.

    På frågan om arbetet ska vara betalt svarar han att det ska vara obetalt och beskriver det uttryckligen som straffarbete.

    Motdebattören liknar systemet vid slaveri och ifrågasätter varför Sverige skulle återinföra en form av straff som tidigare övergivits.

    Även här kritiserar Allard den rehabiliterande synen på kriminalvård och efterlyser ett betydligt hårdare straffsystem.

    Örebropartiet siktar på riksdagen

    Debatten ska också ses mot bakgrund av att Örebropartiet för första gången ställer upp i riksdagsvalet 2026. Partiet har tidigare huvudsakligen varit verksamt i Örebro kommun och Region Örebro län men beslutade under 2025 att även kandidera till riksdagen.

    Strategin är framför allt att nå minst 12 procent av rösterna i riksdagsvalet i Örebro läns valkrets.

    Ett parti behöver normalt minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i mandatfördelningen till riksdagen. Men vallagen innehåller ett undantag: ett parti som får minst 12 procent i en valkrets får delta i fördelningen av de fasta mandaten i just den valkretsen.

    Örebropartiet uppskattar att 12 procent i Örebro län motsvarar omkring 24 000 röster. Det är också den siffra Allard återkommer till flera gånger under Studio 3-debatten.

    Ett tydligt alternativ – men med högt tonläge

    Debatten med de 20 väljarna visar framför allt hur Markus Allard försöker positionera Örebropartiet inför riksdagsvalet.

    Politiken blandar frågor som traditionellt förknippats med både höger och vänster: kraftigt begränsad invandring och hårdare kriminalpolitik kombineras med höjda löner inom vård och omsorg, kritik mot ekonomiska eliter och stora välfärdssatsningar. Samtidigt vill partiet sänka flera skatter och finansiera reformerna genom omfattande omprioriteringar av offentliga utgifter.

    Allards politiska metod framgår minst lika tydligt som själva sakpolitiken. Han söker konfrontationen, använder ett grovt och direkt språk och accepterar i stor utsträckning beskrivningen av sin politik som populistisk.

    För väljarna blir frågan därför inte bara vad de tycker om Örebropartiets konkreta förslag.

    Det handlar också om huruvida de ser Allards kompromisslösa stil som ett välbehövligt brott med den etablerade politiken – eller som ett tonläge som gör den politiska debatten mer polariserad.

  • Så kan Stockholm bli ett dystopiskt helvete på jorden om knäppgökarna i Vänsteralliansen får vara med och bestämma.

    När politiker tror att kommunen kan lösa höga matpriser genom att själv börja driva matbutiker är risken stor att resultatet blir ännu en dyr ideologisk experimentverkstad. Lägre priser kräver mindre brottslighet, bättre konkurrens och fungerande samhällsservice – inte att Stockholms stad börjar leka handlare med skattebetalarnas pengar.

    USA:s populäraste president någonsin, Ronald Reagan, sa: ”Staten är som en jättebebis: enorm aptit i ena änden, men ingen kontroll i den andra änden.”

    Tänk dig en stad där brottsligheten är rekordhög och där ingenting fungerar. Där kakistokraterna i stadshuset Stockholm har fått för sig att driva kommunala ”matbutiker”, trots att man inte har en aning om hur man driver en matbutik. Men ideologiskt insnöade tror de att ”kommunen” eller staten kan göra saker utan vinst.

    Det kan bli verklighet om Vänsteralliansen lyckas få mandat i stadsfullmäktige. Då kan den organiserade brottsligheten få egna marionettdockor som politiker i Stockholms stadshus.

    Dessa idéer har testats förr, och det har slutat med att räkningen skickats till skattebetalarna. Staten klarar inte ens av att driva en dygnet runt-öppen spritbutik. Stockholms stad har gjort sig ökänd för att inte kunna ge sina medborgare något av värde, förutom skyhög kommunalskatt, samtidigt som den kommunala servicen är sämst i landet.

    Vänsteralliansen består av dömda brottslingar som inte ens får vara med i Vänsterpartiet. Dock är chansen att de kommer in i stadsfullmäktige väldigt låg. En röst på detta parti är därför en bortkastad röst.

    För snart 40 år sedan revs Berlinmuren. Folket i Östberlin var trötta på timslånga köer för att få köpa bröd. Är det inte dags att lära av historien? Kommun och stat kan inte göra saker och ting bättre.

    Experter är eniga: vill man ha lägre matpriser måste stölder mot matbutiker motarbetas. Sverige har i dag en alldeles för liberal migrationspolitik. Det är för lätt för dömda brottslingar att få stanna i Sverige. Hade livstidsutvisning införts redan när en utlänning snattar sin första Snickers skulle matpriserna kunna pressas nedåt.

    I dag får vi inte ens en fungerande nattväktarstat för världens högsta skatter. Att kommunen ska leka ”matbutik” kommer bara att sluta med att skattepengar slösas bort på ingenting.

  • Göteborg slösar skattepengar på lånekläder : DU BETALAR!

    Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.

    I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?

    Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar

    Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.

    På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena.
    – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.

    Införs i områden med identifierat behov

    Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst.
    – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.

    Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”

    Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor.
    – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.

    Ekonomiska invändningar

    Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.

    Jämförelser med Stockholm

    I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder.
    – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.

    Frågor om likvärdighet och solidaritet

    Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.

    Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa:
    – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.

    Vandel och föräldraansvar lyfts fram

    I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.

    Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,

  • Ingen vill anställa gangstern Isak.

    Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.

    Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.

    ”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund.
    – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.

    Från skolans korridorer till gängens värld

    ”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp.
    – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.

    Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv.
    – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.

    Bidragsförsörjd – och krävande

    Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.

    Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.

    Dags att ta ansvar – eller lämna

    Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.

    Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där.
    Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.

    Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.

  • ”Yes, we can! Äntligen får Ghasem åka hem till sitt hemland

    Han kom hit som tonåring, fick chansen i skola och jobb – men aldrig för att stanna. I åtta år har Ghasem Alizadeh klamrat sig kvar i Sverige utan asylskäl. Nu sätter Migrationsverket stopp – och det är precis så rättsstaten ska fungera.

    Ghasem Alizadeh föddes i Iran, där hans föräldrar bott sedan de lämnat Afghanistan. Han har aldrig ens satt sin fot i sitt hemland. Ändå kom han till Sverige 2015, 16 år gammal, och sökte asyl.

    Redan från början var det tydligt att hans chanser var obefintliga. Han gick i skolan men lyckades dåligt och medger själv att han inte presterade särskilt bra. Senare fick han visserligen ett jobb på Ikea i Uddevalla, men det förändrar inte sakförhållandena: arbete och sociala kontakter är inte asylskäl.

    När beslutet om utvisning kom i september påstår han att kollegor reagerade starkt. Men det är hans ord. Oberoende bekräftelse saknas. Vad som däremot är klarlagt är att han aldrig haft någon rätt att stanna. De tillfälliga uppehållstillstånd han fått har enbart varit frukten av politiska speciallösningar – framför allt den så kallade gymnasielagen, en lag som tillät tusentals unga utan skyddsbehov att stanna några år extra.

    Nu är det slut. Migrationsverket har sagt nej – och med all rätt.

    – Att Afghanistan är farligt betyder inte att alla automatiskt får stanna. Sverige har redan enorma kostnader för migration och kan inte vara hela världens försörjningsbyrå, säger Didzis Melbiksis, presskommunikatör på Migrationsverket.

    Han påminner också om att Ghasem själv uppgett att han är afghansk medborgare och hazar. Ja, hazarer är en utsatt minoritet – men det gör inte alla hazarer till flyktingar.

    Det här är kärnan i problemet. Under åratal har Ghasem klamrat sig kvar i Sverige utan att någonsin presentera faktiska asylskäl. Att han under tiden lärt sig språket, fått ett jobb och byggt upp ett socialt nätverk förändrar ingenting. Det ger honom inte rätt att stanna.

    Sverige har redan världens högsta skatter, och varje krona behövs till vård, försvar, skola och omsorg för dem som faktiskt har rätt att bo här. På 1960-talet hade Sverige världens tredje största flygvapen – i dag har vi bara en spillra kvar och några få slitna JAS-plan. Samtidigt som vårt eget försvar har försvagats, har vi öppnat gränserna och importerat problem utifrån. Vi måste lägga fokus på att skydda oss mot den yttre lede fi, inte släppa in nya hot från främmande länder. Att låta personer utan asylskäl, som Ghasem, fortsätta belasta systemet är orättvist både mot skattebetalarna och mot dem som verkligen behöver skydd.

    Sverige kan inte längre vara ett land där känslor och tyckande väger tyngre än lag och ordning. Lagen är tydlig: saknas skyddsgrund ska man återvända.

    Migrationsverket gör det som måste göras. Det är Ghasem som envist hållit sig kvar i ett land där han aldrig haft rätt att stanna.

  • Bidragsreformen möts av jubel – ”Äntligen en regering som tar ansvar”

    Regeringens nya bidragsreform har väckt starka känslor. På nätet jublar många över hårdare tag mot bidragstagare – medan subverisa element på vänsterkanten rasar. ”Äntligen någon som fattar”, säger en byggarbetare vi träffar på stan.

    Innehållsförteckning

    Jubel på nätet

    När regeringen presenterade sin bidragsreform tog det inte lång tid innan kommentarsfälten exploderade. På Facebook, Flashback och andra forum går åsikterna varma – och majoriteten av inläggen hyllar regeringens linje.

    – Äntligen en regering som tar ansvar. Sluta mata tärande parasiter från något land i tredje världen med färdigstekta sparvar. Gillar man inte Sverige så kan man sticka och asylshoppa någon annanstans, skriver Anders Andersson på Facebook.

    Vänstern i motattack

    Alla är dock inte nöjda. Från Vänsterpartiet hörs hårda ord. En anonym politiker beskriver reformen som ”hårresande” – men kommentaren landar snarare som ett självmål i debatten:

    – Mitt nummerkonto i Schweiz behöver mutor, säger politikern och avfärdar samtidigt regeringens upplägg.

    ”Returnera dem”

    På Flashback är tonen rå och oförsonlig.
    – En åttabarnsfamilj som lever på socialbidrag är ingen resurs för Sverige. Det bästa vi kan göra är att returnera dem till det land de hör hemma i, skriver en användare.

    LO-arbetare: ”Inte rättvist”

    Många som arbetar vittnar om en känsla av orättvisa. En LO-arbetare vi pratar med formulerar frustrationen så här:

    – Äntligen en reform som gör skillnad. När andra får slita röven av sig och knega som djur, så kan en familj få cirka 43 000 kronor i socialbidrag. Det är inte rättvist. Jag kräver solidaritet. Kommer man till Sverige och inte kan försörja sig själv, så bör man själv deportera sig och inte vara en belastning för Sverige.

    ”Stäng socialbyrån Sverige”

    I Järva träffar vi en lokal C-politiker. Han håller inte igen:

    – Det här är vad Sverige behöver. Att man slutar gödsla bidrag över människor som inte har gjort ett skit för Sverige förutom att komma hit och säga att de vill ha asyl. Sverige har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar. Nu är det dags att stänga socialbyrån Sverige och sänka skatterna istället.

    Gatans röst

    På stan är reaktionerna lika skarpa som på nätet.

    – Äntligen! Jag har jobbat i fyrtio år och sett mina skattepengar rinna iväg. Nu får det vara nog, säger en pensionär i centrala Stockholm.

    – Jag bryr mig inte om politik i vanliga fall, men det här gör mig fan lycklig. Äntligen någon som fattat att systemet missbrukats, muttrar en byggarbetare i reflexväst.

    – Sverige har blivit ett skämt. Men kanske kan det här vända utvecklingen, konstaterar en ung kvinna från Södertälje.

    -Vänsterpartiet är inget parti – det är ett stinkande råtthål av korrupta kräk. Deras politiker är odjur utan ryggrad, som pissar på Sverige och stoppar allt de kan i sina egna fickor. De borde kallas 666-partiet, för deras själar är redan pantsatta i helvetet. Att ersätta dem med en simpel AI-bot vore nästan en förbättring – algoritmen för att simulera en V-politiker kräver inte mer än några rader kod: ljug, parasitera, stoppa i fickan, upprepa. Säger en man på Tunnelbanan.

    Analys: En spricka i Sverige

    Reformen har blivit en symbolfråga. För anhängarna är den ett efterlängtat uppvaknande – en signal om att staten inte längre ska stå med öppna armar för alla som söker bidrag.nge.

  • Sverige – världens öppna soptunna

    Innehållsförteckning

    Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.

    Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.

    PUT till vem som helst

    I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.

    Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen

    Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.

    Svenskarna betalar – med tryggheten

    Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.

    Vi har redan burit världen på våra axlar

    Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.

    Politikens största landsförräderi

    De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.