Slöjan beskrivs både som en symbol för religiös frihet och som ett redskap för kontroll och hedersförtryck. Samtidigt väcker förslag om slöjförbud svåra frågor om statens rätt att bestämma över människors klädsel. Den avgörande frågan är därför inte vilket plagg en kvinna bär, utan om hon själv har haft möjlighet att välja.
Frågan om slöjförbud har blivit en av Sveriges mest kontroversiella politiska och kulturella konflikter. Förespråkare beskriver ett förbud som ett sätt att skydda flickor och kvinnor från religiöst och hedersrelaterat förtryck. Motståndare ser det i stället som ett angrepp på religionsfriheten och kvinnors rätt att själva bestämma över sin klädsel.
Men debatten handlar inte enbart om ett tygstycke på huvudet. Den handlar också om kroppslig autonomi, religiöst tvång, statens makt och vilka normer som ska gälla i ett demokratiskt samhälle.
Kontroll av kvinnors kläder
Försök att kontrollera kvinnors klädsel förekommer i många kulturer och religioner. Kvinnan har ofta förväntats klä sig på ett sätt som anses vara ödmjukt och sedligt, för att inte väcka uppmärksamhet eller anses fresta män.
När flickor och kvinnor förväntas bära vissa kläder för att upprätthålla familjens heder är det därför inte en obetydlig kulturell fråga. Bakom orden tradition, identitet och respekt kan det finnas tydliga krav på lydnad.
Det finns kvinnor i Sverige som bär hijab av egen övertygelse och som själva betraktar slöjan som en del av sin religiösa eller kulturella identitet. Samtidigt finns det också flickor och kvinnor som fostras till att bära slöja eller som utsätts för hot, social kontroll och våld om de vägrar.
Det är denna skillnad mellan frivillighet och tvång som ofta försvinner i den politiska debatten.
Förslag om generellt slöjförbud
Sverigedemokraterna har föreslagit ett omfattande förbud mot slöja på allmän plats. Argumentet är att ingen i Sverige ska kunna tvingas av släktingar, religiösa företrädare eller så kallade moralpoliser att täcka sitt hår eller sin kropp.
Utgångspunkten – att bekämpa tvång – är viktig. Ett generellt förbud innebär dock betydande problem.
Det skulle vara svårt att avgöra vilka plagg som omfattas, vilka undantag som ska göras och hur lagen ska tillämpas. Ett sådant förbud skulle dessutom ge staten långtgående rätt att bestämma hur människor får klä sig.
En liberal demokrati måste både skydda människor från religiöst och familjerelaterat tvång och värna individens rätt att välja sin egen klädsel. Staten bör därför vara försiktig med att bekämpa ett klädkrav genom att införa ett nytt klädkrav.
Slöjan som frihetssymbol
Samtidigt har delar av den svenska vänstern, medierna, näringslivet och den offentliga sektorn under många år framställt hijaben som en symbol för mångfald, frihet och kvinnlig självständighet.
Under Hijabuppropet 2013 fotograferade svenska politiker och kända kvinnor sig själva i hijab i solidaritet med muslimska kvinnor som utsatts för trakasserier.
Senare började stora företag använda hijabbärande modeller i reklamkampanjer. Kampanjerna hyllades ofta som inkluderande och progressiva. Även offentliga aktörer och europeiska institutioner har använt slöjan i kommunikation om mångfald och tolerans.
Problemet uppstår när denna positiva marknadsföring gör slöjan till en okomplicerad modeaccessoar och samtidigt osynliggör de kvinnor som tvingas bära den.
En kvinna kan uppleva slöjan som frivillig och stärkande. En annan kan bära samma plagg av rädsla för sin familj, sin make eller sitt religiösa sammanhang. Båda verkligheterna måste kunna diskuteras samtidigt.
Erfarenheter av hot och kontroll
Journalisten Sofie Löwenmark har granskat svenska domar där slöjtvång förekommer som en del av ett större hedersrelaterat förtryck.
I domarna finns berättelser om kvinnor som tvingats bära hijab och hotats med att skickas tillbaka till sina ursprungsländer om de tog av den. Andra kvinnor har förbjudits att lämna hemmet utan slöja eller utsatts för misshandel när de inte följt makens regler.
Det finns också fall där unga flickor tvingats börja bära hijab redan i tolvårsåldern och där föräldrar och bröder deltagit i övervakningen av deras klädsel, sociala kontakter och framtida äktenskap.
Berättelserna visar att slöjtvång inte kan isoleras från andra former av kontroll. Det kan ingå i ett normsystem som även omfattar hot, psykiskt och fysiskt våld, social isolering och hedersförtryck.
Alla slöjbärande kvinnor är inte förtryckta. Det innebär däremot inte att slöjtvång är ett påhitt eller ett obetydligt problem.
Kvinnorna som gör motstånd
Frågan blir särskilt tydlig när man betraktar situationen i länder där slöjan regleras genom lag.
I Iran har kvinnor fängslats, misshandlats och straffats för att de tagit av sig slöjan. Trots riskerna har många kvinnor protesterat mot regimen genom att visa sitt hår eller offentligt bränna sina slöjor.
När västerländska politiker och institutioner beskriver slöjan som en självklar symbol för frihet riskerar de därför att bortse från de kvinnor som betraktar den som en symbol för statligt och religiöst förtryck.
Solidaritet med muslimska kvinnor måste även omfatta dem som vill lämna religiösa klädkrav bakom sig.
Parallellen till hedersförtrycket
Den svenska debatten om hedersförtryck visar hur svårt det kan vara att diskutera kulturella och religiösa normer utan att anklagas för rasism.
Under lång tid beskrevs hedersrelaterat våld huvudsakligen som mäns våld mot kvinnor, utan att normerna kring familjens heder, kollektiv bestraffning och kontroll av kvinnors sexualitet uppmärksammades tillräckligt.
Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla grupper. Hedersförtryck har dock särskilda mekanismer, där flera familjemedlemmar eller släktingar kan delta i kontrollen och där individens beteende anses påverka hela familjens anseende.
När dessa mekanismer förnekas eller förminskas blir det svårare att hjälpa de personer som utsätts.
Samma risk finns i slöjdebatten. Om varje diskussion om tvång avfärdas som islamofobi lämnas utsatta flickor och kvinnor utan stöd. Om varje slöjbärande kvinna i stället betraktas som ett offer förnekas hennes egen vilja och självständighet.
Frihet kräver mer än förbud
Ett demokratiskt samhälle bör inte okritiskt romantisera religiösa klädnormer. Men det bör inte heller använda generella förbud som första lösning.
Kampen mot slöjtvång måste framför allt inriktas på själva tvånget. Skolor, socialtjänst och rättsväsende måste kunna upptäcka när flickor begränsas, hotas eller kontrolleras. Kvinnor som vill lämna ett destruktivt sammanhang måste erbjudas skydd och praktiskt stöd.
Barns rättigheter måste väga tyngre än föräldrars eller religiösa gruppers krav. Samtidigt måste vuxna kvinnor ha rätt att själva bära religiösa plagg så länge beslutet verkligen är deras eget.
Den centrala frågan är därför inte om slöjan alltid är frihet eller alltid är förtryck. Frågan är om kvinnan själv har ett verkligt val – och vad samhället gör när det valet tas ifrån henne.
Ett fritt samhälle måste kunna försvara två principer samtidigt: rätten att bära slöja och rätten att slippa bära den.
