Etikett: rasism

  • Vem får egentligen kalla vem för landsförrädare?

    När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?

    Det är något märkligt med svensk politisk debatt.

    Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.

    Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.

    Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.

    Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

    Reaktionerna kom snabbt.

    Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.

    Och visst.

    Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.

    Men här kommer problemet:

    Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.

    Lindberg har själv använt ordet

    Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.

    Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.

    Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:

    Var det lika farligt för demokratin då?

    Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.

    Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.

    Annars får vi två uppsättningar regler.

    En för politiska motståndare.

    Och en annan för de egna.

    Fascist. Nazist. Rasist.

    Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.

    Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.

    Fascist.

    Nazist.

    Rasist.

    Extremist.

    Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.

    I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.

    Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.

    Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.

    Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.

    Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.

    Orden styr hur vi ser verkligheten

    Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.

    Språk är makt.

    Det är inte särskilt kontroversiellt.

    Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.

    Ta migration.

    Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.

    Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.

    Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.

    Samma händelse.

    Tre helt olika bilder.

    Och det är här mediernas roll blir intressant.

    Spanien blev ett tydligt exempel

    I materialet används Spanien som exempel.

    Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.

    Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.

    Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.

    Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.

    Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.

    Mottagningssystem har pressats.

    Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.

    Då uppstår en självklar politisk fråga:

    Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?

    Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.

    Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.

    Men migrationspolitik är politik.

    Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.

    När politiken plötsligt inte får vara politisk

    Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.

    Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.

    Men det är ett märkligt resonemang.

    Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.

    Det är inte att ”politisera” situationen.

    Situationen är redan politisk.

    Frågan är snarare vilken politik som fungerar.

    Och vilken som inte gör det.

    Det medier inte berättar är också viktigt

    Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.

    Den handlar också om vad som inte sägs.

    Vilka människor intervjuas?

    Vilka experter får uttala sig?

    Vilka demonstrationer visas?

    Vilka protester nämns inte?

    Vilka ord används i rubriken?

    Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.

    Det behöver inte handla om någon stor konspiration.

    Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.

    Då kan vissa perspektiv kännas självklara.

    Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.

    Socialdemokraternas svåra balansgång

    Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.

    Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.

    Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.

    Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.

    Det är politik.

    Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.

    Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.

    Frågan som försvinner

    Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.

    När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.

    Den ena är:

    Har personen rätt?

    Den andra är:

    Hur kunde personen uttrycka sig så?

    Ibland är den andra frågan förstås relevant.

    Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.

    Sakfrågan försvinner.

    Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.

    Journalisten behöver inte försvara sin analys.

    Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.

    All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.

    Samma regler måste gälla alla

    Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.

    Tvärtom.

    Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.

    Men då måste samma regler gälla för alla.

    Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.

    Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.

    Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.

    Det är den verkliga kärnan i debatten.

    Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.

    Det gjorde han.

    Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.

    För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.

    Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.

    Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.

  • FN framför obefogad kritik emot Sverige.

    FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.

    Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.

    FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.

    Sverige får både beröm och kritik

    FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.

    Mer statistik – lösning eller risk?

    Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.

    Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?

    FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.

    Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.

    Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

    Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.

    Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga

    FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.

    I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.

    Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism

    FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.

    Hatbrott, hårt språk och misstro

    FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.

    Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.

    Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.

    I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.

    Polisen och säkerhetszonerna

    En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.

    Olika grupper – olika historisk ställning

    FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.

    Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.

    Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen

    Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.

    Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.

    Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.

    Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.

    Migration, välfärd och trygghet

    FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.

    Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.

    Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.

    Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys

    FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.

    För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.

    Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.

    Orsaken till att Sverige se ut som det gör

    Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.

    Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition  1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.

    I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.

    Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.