Maten är dyr. Hyran tar en allt större del av lönen. Elräkningen kan fortfarande ge vanliga familjer ont i magen. Då kliver politikerna fram och lovar något som låter fantastiskt: staten ska pressa priserna, frysa hyrorna och låta ”de rika” betala. Problemet är bara att en kostnad inte försvinner för att en politiker förbjuder den att synas. Den flyttar på sig – och till slut hamnar notan hos vanligt folk.
Det har blivit dyrt att vara svensk. Det märks inte i ett diagram på Finansdepartementet, utan vid kassan i mataffären, när hyran dras från kontot och när en barnfamilj försöker få lönen att räcka hela månaden.
Missnöjet är verkligt. Oron är verklig. Därför är det också lätt att förstå lockelsen i enkla politiska besked: sänk priserna, frys hyrorna, bötfäll företagen och skicka räkningen till miljardärerna.
Det låter handlingskraftigt. Det låter rättvist. Det låter nästan gratis.
Men gratis finns inte.
En prislapp är inte samma sak som en kostnad
Vänsterpartiet har inför valet 2026 gjort hushållens kostnader till en huvudfråga. Nooshi Dadgostar har bland annat sagt att en myndighet ska kunna kontrollera matpriser och besluta om påföljder när priser eller vinster anses vara för höga.
Här måste man skilja mellan pris och kostnad.
En myndighet kan bestämma vilken siffra som får stå på prislappen. Den kan däremot inte genom ett klubbslag göra diesel, el, transporter, gödsel, löner, lokaler, räntor och råvaror billigare. Om försäljningspriset pressas ned samtidigt som kostnaderna ligger kvar måste mellanskillnaden tas någonstans.
Företaget kan minska sitt utbud. Kvaliteten kan sjunka. Investeringar kan skjutas upp. Olönsamma butiker kan stänga. Eller så får staten betala mellanskillnaden med skattepengar.
Oavsett väg är det samma människor som möter konsekvenserna: kunderna, de anställda och skattebetalarna.
Matjättarna är en tacksam fiende
Det är politiskt effektivt att dela upp Sverige i två grupper: det hederliga folket och de giriga matjättarna. När matkassen är dyr är det enkelt att peka på butikskedjorna och säga att deras vinster är hela förklaringen.
Men verkligheten är besvärligare än en valaffisch.
Svensk dagligvaruhandel är koncentrerad till ett fåtal stora aktörer, och konkurrensen behöver granskas hårt. Det är fullt rimligt att angripa karteller, missbruk av marknadsmakt och hinder som gör det svårt för nya konkurrenter att etablera sig.
Det är däremot inte samma sak som att politiker ska avgöra vilken vinst som är ”för stor” från vecka till vecka.
Konkurrensverkets uppdragsforskning om de kraftiga matprishöjningarna visade att rörelsemarginalerna varierade mellan olika kedjor och butiksled. Rapporten fann inte stöd för att handeln generellt hade överkompenserat sig för högre leverantörspriser under den studerade perioden. Bilden var blandad: vissa lågprisaktörer förbättrade sina resultat, medan marginalerna i flera verksamheter sjönk.
Det är alltså möjligt att både vara kritisk mot en koncentrerad matmarknad och samtidigt inse att politiskt fastställda vinstgränser är ett trubbigt vapen.
Det som behövs är mer konkurrens, enklare etablering och tydliga spelregler – inte en statlig priskommissarie som försöker räkna ut det politiskt godkända priset på en liter mjölk.
Fryst hyra fryser inte kostnaderna
Samma tankefel återkommer i bostadspolitiken.
Vänsterpartiet vill frysa hyrorna medan hyressystemet utreds. Partiet vill också genom sin så kallade NABY-modell skapa omkring 20 000 nya hyresrätter om året med hyror som låg- och medelinkomsttagare ska ha råd med.
Ambitionen är lätt att sympatisera med. Sverige behöver fler bostäder, och människor måste kunna bo kvar utan att hela lönen försvinner i hyran.
Men inte heller fastigheters kostnader lyder politiska order.
Räntor, reparationer, fjärrvärme, vatten, byggmaterial och löner fortsätter att kosta även när hyran fryses. Om intäkterna låses medan utgifterna stiger blir följden förr eller senare mindre underhåll, färre renoveringar, lägre nybyggnation eller större behov av offentliga stöd.
Statliga kreditgarantier och reglerade markkostnader kan sänka vissa kostnader. Men de tar inte bort risken. De flyttar en del av den från byggbolaget och långivaren till staten – och därmed till skattebetalarna.
Återigen: notan försvinner inte. Den byter kuvert.
Miljardärsskatten säljs innan ritningen finns
Sedan kommer det mest tacksamma löftet av alla: miljardärerna ska betala.
Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt, men partiet har samtidigt velat utreda den exakta utformningen. Det har även talats om en exitskatt för mycket förmögna personer som lämnar Sverige.
Här kommer ordningen bakvänd. Först säljs skatten som lösningen på välfärdens problem. Sedan ska någon utreda hur den ska fungera, vad den ska träffa och hur mycket pengar den faktiskt kan ge.
En stor förmögenhet är dessutom inte samma sak som en hög med kontanter på ett bankkonto. Den kan bestå av aktier i ett företag, fastigheter eller andra tillgångar vars värde förändras. En skatt på ägandet kan därför behöva betalas även under ett år då företaget har svagt kassaflöde eller går med förlust.
Det betyder inte att mycket förmögna människor ska slippa skatt. Det betyder att skatter måste bedömas efter sina verkliga följder, inte efter hur bra de låter från en scen.
Kapital, entreprenörer och investeringar kan flytta över gränser. Om en skatt utformas dåligt kan resultatet bli färre investeringar, färre jobb och en mindre skattebas. Om staten då svarar med att försöka beskatta själva utflytten har politiken tagit ännu ett steg: först höjs kostnaden för att stanna, sedan höjs kostnaden för att lämna.
1970-talet visar att kostnaden alltid kommer tillbaka
Sverige har redan provat en politik där staten försökte hålla tillbaka prisökningar med prisstopp, regleringar och stora subventioner.
I mitten av 1970-talet omfattades bland annat viktiga jordbruksprodukter av prisreglering. Riksdagens dokument visar hur staten använde budgetmedel för att begränsa prishöjningar på mjölk och andra livsmedel. När konsumenten inte skulle betala hela kostnaden i butiken fick skattebetalarna täcka en del av den via statsbudgeten.
Samtidigt präglades perioden av oljekriser, svagare konkurrenskraft och hög inflation. Enligt SCB låg den genomsnittliga KPI-inflationen omkring tio procent under perioden 1975–1985.
Det vore fel att skylla hela 1970-talets kris på priskontrollerna. Oljekriserna och internationella problem spelade en stor roll. Men erfarenheten visar något viktigt: prisstopp tog inte bort inflationens underliggande kostnader. Staten kunde dölja eller fördela dem på andra sätt, men inte trolla bort dem.
Det är den läxan dagens politiker borde minnas.
En myndighet kan inte kommendera fram välstånd
Ingen påstår att en enskild prisregel eller tillfällig hyresfrysning gör Sverige till Sovjetunionen. Men riktningen spelar roll.
När varje problem möts med en ny myndighet, ett nytt pristak, en ny straffskatt eller ett nytt statligt ingripande vänjer vi oss vid tanken att politiker kan bestämma fram välstånd.
Det kan de inte.
Politiken kan skapa bättre villkor för välstånd: stabil elförsörjning, fungerande infrastruktur, utbildning, trygghet, konkurrens, rimliga skatter och regler som människor och företag kan lita på. Den kan slå sönder monopol och öppna marknader för fler aktörer. Den kan sänka trösklarna för att bygga bostäder och starta företag.
Men politiken kan inte besluta att en vara ska bli billig utan att någon också gör den billigare att producera och sälja.
Det är den obekväma sanningen bakom vänsterns lockande prislöften. När staten lovar att allt ska bli billigare, att ingen vanlig människa ska behöva betala och att räkningen kan skickas till en liten grupp längst bort från vardagen, då bör varje väljare ställa den enklaste av frågor:
Vem får notan när de utpekade pengarna inte räcker?
Svaret brukar vara detsamma.
Vanligt folk.
