Stockholm.homes

Etikett: mopeder

  • Så vill Miljöpartiet bestraffa stockholmarna med ännu fler meningslösa regler.

    Miljöpartiet vill förbjuda klass II-mopeder på Stockholms cykelbanor – oavsett om de drivs med bensin eller el. Resultatet riskerar att bli att ovana mopedförare tvingas ut bland bilarna, samtidigt som de verkliga problemen på cykelbanorna lämnas olösta.

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en svunnen tid klassades de som femfemmor och låstes in på sinnesslöanstalter, där de fick vistas i en trygg fantasivärld. Efter en reform på 1980-talet lades dessa anstalter ned, och därefter bildades Miljöpartiet. Traditionen att inte ha några vassa knivar i lådan som har levt vidare bland partiets politiker ända sedan dess.

    Tänk dig att det fanns ett parti som, bara för att jävlas med dig, gjorde allt för att bensinpriset skulle bli högre, otryggheten i samhället öka maximalt och elpriset skjuta i höjden genom att fungerande kärnkraft lades ned. Ett parti som inte har fyllt någon funktion, vare sig i riksdagen, regionerna eller kommunerna, sedan 1988. Folk får fortfarande något drömmande i blicken när man talar om valet 1991, då detta parti åkte ur Sveriges riksdag under en mandatperiod och man fick uppleva friska politiker som satt vid makten.

    Vi talar om Miljöpartiet, som älskar en sak: att jävlas med vanliga Svensson. Det senaste dessa kakistokrater har kommit på är att ”förbjuda” mopeder på Stockholms cykelbanor. Enligt lagen är det tillåtet att köra moped klass II och mopeder som tillhör den äldre svenska 30-klassen på cykelbanorna.

    Visst har cykelbanorna problem. Hastigheterna är ofta väldigt höga och trafikreglerna är inte glasklara. Det förekommer många olika tolkningar av hur man ska röra sig på cykelbanorna och vilken sida gångtrafikanterna ska hålla sig på. Men det är inte problemet i miljömupparnas värld.

    Problemet är i stället de fossildrivna mopederna. Miljöpartiet har fått för sig att folk framför allt kör omkring på tvåtaktsmopeder. När en seriös tidning som Svenska Dagbladet kontrollerade detta visade det sig att tvåtaktsmopeder är ungefär lika vanliga som Volvo Amazon i Stockholmstrafiken – alltså väldigt ovanliga.

    Det man egentligen vill komma åt är mopedbuden som kör ut mat. Då gör Miljöpartiet allt för att jävlas. Man kan tycka att dessa mopedbud inte hör hemma i Stockholm. Många befinner sig i Sverige med tveksamma uppehålls- och arbetstillstånd och uppfyller knappast minimilönekravet på 33 390 kronor för att personer utanför EU ska få arbetstillstånd i Sverige.

    Men det är inte problemet i Miljöpartiets värld. Problemet är de bensindrivna mopederna, även när de klarar EU:s höga krav på avgasrening, såsom Euro 5 eller bättre.

    Därför vill dessa sinnesslöaelement förbjuda alla mopeder. Problemet är bara: Vad är egentligen en moped? Det finns mopeder som ser ut som cyklar men juridiskt är klassade som mopeder. Det finns också elcyklar som ser ut som mopeder men juridiskt är klassade som cyklar. Eller är det hastigheten som gör att det är en moped? Klass 2 moped är låst till 25 km/h i timmen, det finns både vanliga cyklister och sparkcyklister som kör högre hastigheter än 25 km/h.

    Miljöpartiet är ett parti som, som vanligt, slåss mot fel väderkvarnar. Marknaden för klass II-mopeder är vikande – inte för att de släpper ut avgaser, utan därför att man måste ha fyllt 15 år före den 1 oktober 2009 för att få köra en klass II-moped utan förarbevis. Ingen 15-åring som tar ett AM-körkort vill köpa en klass II-moped som får köra max i 25 km/h när han eller hon i stället kan köra i 45 km/h med en klass I-moped.

    Vad blir då följden av denna idé att förbjuda klass II-mopeder på cykelbanorna? Jo, ovana trafikanter, vars enda trafikundervisning tycks komma från Anita och Televinken trafikskola, tvingas ut bland vanliga bilar – oavsett om deras fordon drivs med el eller bensin.

    Kakistokrater vill förstöra livet för dej som Stockholmare.

    Tittar man på vilka som ställer upp som politiker i kommunfullmäktige ser man få personer med samhällsbärande yrken, såsom civilingenjör, verkställande direktör eller liknande. I stället hittar man ”låtsasjobb” som hållbarhetsspecialist, miljövetare, biträdande kanslichef och samordnare inom jämställdhetsarbete. Många är födda efter Berlinmurens fall och har aldrig varit ute i det verkliga livet. Vad har dessa kakistokrater att ge stockholmarna? Ingenting.

    Jag är sänd av pappa satan att jävla med Svenska folket och Svenska folket.

    MP Politker på valbar plats till Kommunfullmäktig i Stockholm

    1. Lars Strömgren, 45, trafikborgarråd
    2. Cindy Falquet Lindh, 39, borgarrådssekreterare
    3. Sverre Dahlstedt Eriksson, 40, biträdande kanslichef
    4. Sara Grolander, 42, miljövetare
    5. Shannet Fessehazion, 39, ekonom
    6. Aleese Rydlund, 35, politisk sekreterare
    7. Shwan Kareem, 47, stadsveterinär och legitimerad veterinär
    8. Sofie Ho, 28, civilingenjör
    9. Robin Rushdi Al-Salehi, 32, hållbarhetsspecialist
    10. Sumeya Abdelkader Sraj, 29, statsvetare
    11. Per Söderberg, 59, arkitekt SAR/MSA och stadsplanerare
    12. Tomas Beer, 80, fritidspedagog och fritidsledare
    13. Kriz Henkel, 45, trädgårdsmästare
    14. Birger Sasse, 61, rektor
    15. Sofia Maja Hallström, 46, gymnasielärare och civilekonom
    16. Magnus Lindgren, 57, biolog
    17. Lisa Mossberg, 52, samordnare inom jämställdhetsarbete
    18. Paul Karlsson, 31, föreningsutvecklare
    19. Ingegerd Akselsson Le Douaron, 75, folkbildare
    20. Annaklara Martin-Löf, 45, regionrådssekreterare
    21. Ossian Matthiessen, 36, statsvetare
    22. Pia Isaksson, 51, utredare inom miljörelaterad hälsa
    23. Filip Bons Larsson, 36, hållbarhetskonsult
    24. Silvia Tran Tram, 22, juriststudent
    25. Dag Svensson, 66, före detta vd för ett elentreprenörsbolag
    26. Karen Austin, 61, sakkunnig i frågor om våld i nära relationer
    27. Johanna Zingmark, 65, biolog

    Det är en samling med kakistokrater som vill ha högavlönade jobb som MP-politiker i Stockholms kommunfullmäktige.

    Men det är vi Stockholmare så få ta straffet.

  • Tvåtaktsmopeder pekas ut som växande miljöhot – men stämmer bilden egentligen?

    Tvåtaktaren utmålas som ett växande miljöhot i svenska storstäder – men trots larmrapporter och hårda rubriker saknas fakta som stödjer bilden. Medan medier pekar ut matbudens mopeder som en betydande utsläppskälla tyder både statistik, marknadsutveckling och observationer i trafiken på något helt annat: tvåtaktsmopederna är på väg att försvinna, inte öka.

    Visst finns det mycket skit kring matbuden i Stockholm – det körs runt annat än pizza, och en del grönt med rejält med THC. Men kan vi åtminstone hålla oss till fakta i stället för att sprida trams om tvåtaktsmopeder, när alla vet att de kör fyrtakt?

    På senare tid har flera stora medier rapporterat att antalet tvåtaktsmopeder i svenska storstäder ökar och att deras utsläpp utgör ett växande hälsoproblem. Rubrikerna har handlat om giftiga avgaser, allvarliga risker för gående och cyklister samt krav från läkare på förbud. Men hur väl stämmer egentligen den här bilden – och finns det verkligen fog för påståendena?

    Påstådd ökning – men svagt stöd i verkligheten

    I artiklar från bland annat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges Radio återkommer uppgiften att tvåtaktsmopeder blivit vanligare, framför allt inom matbudsbranschen. Problemet är att dessa påståenden sällan grundas i någon faktisk statistik.

    I verkligheten har produktionen av tvåtaktsmopeder i stort sett upphört. Hondas sista tvåtaktare för konsumentmarknaden lades ned redan 2007, och större tillverkare har sedan länge övergått till fyrtaktsteknik av både miljö- och hållbarhetsskäl. Det innebär att det i dag nästan inte tillkommer några nya tvåtaktsmopeder på marknaden.

    På motorforum på nätet – där entusiaster diskuterar – är skepsisen stor. Många ifrågasätter om matbud verkligen använder tvåtaktare i någon nämnvärd omfattning. Orsaken är enkel: de är dyrare i drift, kräver mer underhåll och det är svårt att inte märka dem när de kör.

    Klart igenkännbara – men sällan hörda i stadstrafiken

    En tvåtaktsmotor har flera karakteristiska drag som gör den lätt att identifiera:

    • Starkt och skarpt motorljud, betydligt mer ”skrikigt” än fyrtaktare.
    • Tydlig lukt av oförbränd oljeblandad bensin.
    • Rökutsläpp, särskilt när motorn är kall.

    För förare som rör sig mycket i stadstrafik är de här skillnaderna svåra att missa. Undertecknad, som dagligen färdas på Stockholms cykelbanor med en fyrtaktsmoped av märket Drax, kan tydligt konstatera att det är just dessa moderna fyrtaktare som dominerar i matbudsleden. Drax-modellerna, ofta med sina vita strajpdekaler under sadeln, är välkända inslag i innerstaden.

    Att hävda att tvåtaktare är vanliga bland buden rimmar dåligt med faktiska observationer: ljudet, lukten och underhållsbehoven gör att de vore omöjliga att ”inte märka”.

    Forskningen – korrekt men ofta misstolkad

    Det är sant att äldre tvåtaktsmotorer släpper ut betydligt mer kolväten än moderna fyrtaktsmotorer. Forskare som Åke Sjödin har länge pekat på detta – och det är ett välkänt faktum.

    Men forskningsresultaten handlar om tekniken, inte om hur vanlig den är. Att tvåtaktare kan vara mycket smutsiga betyder inte att de automatiskt utgör en stor del av utsläppsproblematiken i dagens trafik. För att kunna hävda det krävs data på antal fordon i bruk – data som i de flesta artiklar lyser med sin frånvaro.

    Det gör att en teknisk sanning (”tvåtaktare är smutsiga”) förväxlas med ett påstående som inte är belagt (”tvåtaktare ökar i storstäderna”).

    Ett narrativ som blivit en sanning?

    Det är lätt att se hur en missuppfattning kan få fäste:

    1. Forskare varnar för tvåtaktarnas utsläpp.
    2. Journalister skriver om farliga avgaser.
    3. Någon gissar eller antar att matbuden använder tvåtaktare.
    4. Narrativet börjar leva sitt eget liv och upprepas okritiskt.

    Samtidigt finns inget som tyder på att tvåtaktsmopeder faktiskt blivit vanligare. De som kör tvåtaktare i dag är främst män 40+ som använder sina gamla veteranmopeder – ofta samma modell som de körde som tonåringar.

    En snabb sökning på hemsidor som säljer mopeder visar dessutom att utbudet av klass II-mopeder är begränsat, eftersom dagens 15-åringar måste ha körkort för att få köra moped och därför oftare väljer klass I. På ingen av dessa hemsidor säljs tvåtaktsmodeller. I stället handlar det om moderna Euro 5-godkända fyrtaktare som klarar dagens miljökrav.

    Slutsats: Viktigt att skilja fakta från spekulation

    Det finns inget tvivel om att tvåtaktsmotorer historiskt varit stora utsläppskällor. Men att påstå att de ökar i dagens stadstrafik eller att matbuden i stor utsträckning kör dem verkar sakna stöd i både statistik och verkliga observationer.

    Att många artiklar ändå upprepar detta visar hur lätt en felaktig uppfattning kan spridas om den passar in i ett snyggt narrativ. Därför behöver rapporteringen granskas mer kritiskt – särskilt när den riskerar att ligga till grund för politiska beslut eller påverka opinionen i miljöfrågor.