Etikett: miljardärsskatt

  • Aron Flam listar Miljöpartiets ”galnaste förslag”

    ”Det var oerhört svårt att begränsa sig till tio”

    I intervjun berättar Aron Flam att det var svårt att välja ut tio förslag till hans lista över Miljöpartiets mest extrema eller orimliga politiska idéer. Enligt Flam hade han betydligt fler kandidater att välja mellan och använde ett skämtsamt lottningsförfarande för att komma fram till slutresultatet.

    Flam beskriver själv sin podd som inriktad på ”dekonstruktiv kritik”. Det innebär, enligt honom, att han inte försöker formulera en mildare version av kritiken när han anser att ett politiskt förslag är orimligt.

    – Om ett förslag är helt uppåt väggarna galet, varför ska man då mildra sin kritik? säger han i intervjun.

    Han tar också upp konkreta exempel från Stockholm, bland annat cykelbanor och förändringar av trafikmiljön. Flam hävdar att vissa satsningar har genomförts till höga kostnader utan att motsvara de behov som invånarna faktiskt har.

    Kritik mot vegonorm och minskad köttkonsumtion

    En av punkterna på listan handlar om Miljöpartiets motstånd mot kött och partiets förslag om en så kallad vegonorm i offentlig sektor.

    Flam menar att en sådan norm riskerar att begränsa människors möjlighet att själva välja mat, bland annat i förskolan och äldreomsorgen. Han vänder sig särskilt mot tanken att offentliga verksamheter i större utsträckning ska ersätta kött med vegetariska alternativ.

    I intervjun framställer han frågan som en symbol för vad han beskriver som en överdriven politisk styrning av människors vardag.

    Miljardärsskatten beskrivs som kontraproduktiv

    Även Miljöpartiets idéer om en skatt på miljardärer får hård kritik. Flam hävdar att en sådan skatt riskerar att leda till kapitalflykt, minskad företagsamhet och färre investeringar.

    Hans argument är att personer med stora förmögenheter ofta har byggt företag eller utvecklat produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen. Om skattesystemet blir för hårt, menar han, kan kapital och företag flytta till andra länder.

    Flam anser samtidigt att borgerliga partier har varit dåliga på att förklara betydelsen av innovation, företagande och ekonomiska drivkrafter. Han hävdar att debatten om miljardärsskatten i många fall handlar mer om avund än om hur fattigdom ska bekämpas.

    ”Välfärdsstaten sätter gränser för migrationen”

    Migrationspolitiken är en annan central del av Flams kritik. Han menar att ett land utan en omfattande välfärdsstat kan ha en betydligt mer generös migrationspolitik, men att förutsättningarna förändras när staten erbjuder vård, utbildning och ekonomiskt stöd.

    Flam ifrågasätter också argumentet att invandring automatiskt löser arbetskraftsbristen. Enligt honom måste man även räkna med att människor som kommer till Sverige behöver ta del av välfärden och att etableringen på arbetsmarknaden kan ta tid.

    I samma resonemang gör han långtgående och generaliserande påståenden om människor från Nordafrika och Mellanöstern, bland annat om utbildning, värderingar och synen på demokratiska rättigheter. Uttalandena är en del av Flams egen argumentation i intervjun och presenteras inte som en oberoende analys.

    Utopism kontra politiska avvägningar

    Flam beskriver Miljöpartiet som ett utopiskt parti. Hans invändning är att politiken enligt honom ofta utgår från en bild av ett perfekt samhälle, utan att väga in de kompromisser och praktiska problem som uppstår när ideal ska omsättas i verkligheten.

    – Politik handlar om avvägningar mellan väldigt svåra storheter, säger han.

    Han menar att beslutsfattare ibland måste välja mellan alternativ som alla har nackdelar. Därför anser han att politiken behöver utgå från begränsningar, kostnader och konsekvenser snarare än från visionen om ett problemfritt samhälle.

    Kärnkraften är den främsta symbolfrågan

    På frågan om vilket förslag som tydligast visar det han kallar Miljöpartiets irrationalitet pekar Flam på motståndet mot kärnkraft.

    Han anser att kärnkraft är ett säkert och effektivt sätt att producera fossilfri el och hävdar att länder som avvecklar kärnkraft kan tvingas kompensera med kol och olja. Enligt Flam står detta i direkt motsats till Miljöpartiets uttalade mål att minska de fossila utsläppen.

    Kärnkraftens säkerhet och roll i energisystemet är samtidigt en omdebatterad fråga där slutsatserna beror på vilka risker, kostnader, tidsramar och energislag som jämförs. I intervjun är Flams slutsats tydlig: partiets kärnkraftsmotstånd är, enligt honom, ett exempel på att politiska känslor väger tyngre än energipolitiska konsekvenser.

    Kritik mot mediernas klimatrapportering

    Intervjun berör även mediernas rapportering om klimat och skogsbränder. Flam anklagar public service och andra medier för att ge Miljöpartiets perspektiv en fördelaktig behandling.

    Han hänvisar bland annat till rapporteringen om skogsbränder i södra Europa och hävdar att medierna inte tillräckligt tydligt har uppmärksammat att vissa bränder kan ha orsakats av människor. Han hänvisar också till uppgifter om att antalet skogsbränder på längre sikt har minskat, och menar att detta borde få större utrymme i klimatbevakningen.

    Valet och stödet bland unga väljare

    Mot slutet av intervjun diskuteras en opinionsmätning från Novus som enligt samtalet visar att Miljöpartiet ligger omkring åtta procent och har ett relativt starkt stöd bland förstagångsväljare.

    Flam tolkar detta som ett tecken på att unga väljare påverkas av mediernas klimat- och miljöbevakning. Han tror samtidigt att valrörelsen kan bli jämnare än opinionsmätningarna antyder.

    När han får frågan om sitt eget partival säger Flam att han på kommun- och regionnivå lutar åt Medborgerlig Samling. På riksnivå uppger han att han överväger Sverigedemokraterna, främst med hänvisning till frågor som rör judars säkerhet och islam i Sverige. Han understryker att han inte delar partiets uppfattning i alla politiska frågor.

    Intervjun avslutas utan att Flam kan nämna någon konkret reform från Miljöpartiet som han själv tycker har varit särskilt positiv för Sverige.

  • Vänsterns prislöften låter gratis – men det är folket som får notan

    Maten är dyr. Hyran tar en allt större del av lönen. Elräkningen kan fortfarande ge vanliga familjer ont i magen. Då kliver politikerna fram och lovar något som låter fantastiskt: staten ska pressa priserna, frysa hyrorna och låta ”de rika” betala. Problemet är bara att en kostnad inte försvinner för att en politiker förbjuder den att synas. Den flyttar på sig – och till slut hamnar notan hos vanligt folk.

    Det har blivit dyrt att vara svensk. Det märks inte i ett diagram på Finansdepartementet, utan vid kassan i mataffären, när hyran dras från kontot och när en barnfamilj försöker få lönen att räcka hela månaden.

    Missnöjet är verkligt. Oron är verklig. Därför är det också lätt att förstå lockelsen i enkla politiska besked: sänk priserna, frys hyrorna, bötfäll företagen och skicka räkningen till miljardärerna.

    Det låter handlingskraftigt. Det låter rättvist. Det låter nästan gratis.

    Men gratis finns inte.

    En prislapp är inte samma sak som en kostnad

    Vänsterpartiet har inför valet 2026 gjort hushållens kostnader till en huvudfråga. Nooshi Dadgostar har bland annat sagt att en myndighet ska kunna kontrollera matpriser och besluta om påföljder när priser eller vinster anses vara för höga.

    Här måste man skilja mellan pris och kostnad.

    En myndighet kan bestämma vilken siffra som får stå på prislappen. Den kan däremot inte genom ett klubbslag göra diesel, el, transporter, gödsel, löner, lokaler, räntor och råvaror billigare. Om försäljningspriset pressas ned samtidigt som kostnaderna ligger kvar måste mellanskillnaden tas någonstans.

    Företaget kan minska sitt utbud. Kvaliteten kan sjunka. Investeringar kan skjutas upp. Olönsamma butiker kan stänga. Eller så får staten betala mellanskillnaden med skattepengar.

    Oavsett väg är det samma människor som möter konsekvenserna: kunderna, de anställda och skattebetalarna.

    Matjättarna är en tacksam fiende

    Det är politiskt effektivt att dela upp Sverige i två grupper: det hederliga folket och de giriga matjättarna. När matkassen är dyr är det enkelt att peka på butikskedjorna och säga att deras vinster är hela förklaringen.

    Men verkligheten är besvärligare än en valaffisch.

    Svensk dagligvaruhandel är koncentrerad till ett fåtal stora aktörer, och konkurrensen behöver granskas hårt. Det är fullt rimligt att angripa karteller, missbruk av marknadsmakt och hinder som gör det svårt för nya konkurrenter att etablera sig.

    Det är däremot inte samma sak som att politiker ska avgöra vilken vinst som är ”för stor” från vecka till vecka.

    Konkurrensverkets uppdragsforskning om de kraftiga matprishöjningarna visade att rörelsemarginalerna varierade mellan olika kedjor och butiksled. Rapporten fann inte stöd för att handeln generellt hade överkompenserat sig för högre leverantörspriser under den studerade perioden. Bilden var blandad: vissa lågprisaktörer förbättrade sina resultat, medan marginalerna i flera verksamheter sjönk.

    Det är alltså möjligt att både vara kritisk mot en koncentrerad matmarknad och samtidigt inse att politiskt fastställda vinstgränser är ett trubbigt vapen.

    Det som behövs är mer konkurrens, enklare etablering och tydliga spelregler – inte en statlig priskommissarie som försöker räkna ut det politiskt godkända priset på en liter mjölk.

    Fryst hyra fryser inte kostnaderna

    Samma tankefel återkommer i bostadspolitiken.

    Vänsterpartiet vill frysa hyrorna medan hyressystemet utreds. Partiet vill också genom sin så kallade NABY-modell skapa omkring 20 000 nya hyresrätter om året med hyror som låg- och medelinkomsttagare ska ha råd med.

    Ambitionen är lätt att sympatisera med. Sverige behöver fler bostäder, och människor måste kunna bo kvar utan att hela lönen försvinner i hyran.

    Men inte heller fastigheters kostnader lyder politiska order.

    Räntor, reparationer, fjärrvärme, vatten, byggmaterial och löner fortsätter att kosta även när hyran fryses. Om intäkterna låses medan utgifterna stiger blir följden förr eller senare mindre underhåll, färre renoveringar, lägre nybyggnation eller större behov av offentliga stöd.

    Statliga kreditgarantier och reglerade markkostnader kan sänka vissa kostnader. Men de tar inte bort risken. De flyttar en del av den från byggbolaget och långivaren till staten – och därmed till skattebetalarna.

    Återigen: notan försvinner inte. Den byter kuvert.

    Miljardärsskatten säljs innan ritningen finns

    Sedan kommer det mest tacksamma löftet av alla: miljardärerna ska betala.

    Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt, men partiet har samtidigt velat utreda den exakta utformningen. Det har även talats om en exitskatt för mycket förmögna personer som lämnar Sverige.

    Här kommer ordningen bakvänd. Först säljs skatten som lösningen på välfärdens problem. Sedan ska någon utreda hur den ska fungera, vad den ska träffa och hur mycket pengar den faktiskt kan ge.

    En stor förmögenhet är dessutom inte samma sak som en hög med kontanter på ett bankkonto. Den kan bestå av aktier i ett företag, fastigheter eller andra tillgångar vars värde förändras. En skatt på ägandet kan därför behöva betalas även under ett år då företaget har svagt kassaflöde eller går med förlust.

    Det betyder inte att mycket förmögna människor ska slippa skatt. Det betyder att skatter måste bedömas efter sina verkliga följder, inte efter hur bra de låter från en scen.

    Kapital, entreprenörer och investeringar kan flytta över gränser. Om en skatt utformas dåligt kan resultatet bli färre investeringar, färre jobb och en mindre skattebas. Om staten då svarar med att försöka beskatta själva utflytten har politiken tagit ännu ett steg: först höjs kostnaden för att stanna, sedan höjs kostnaden för att lämna.

    1970-talet visar att kostnaden alltid kommer tillbaka

    Sverige har redan provat en politik där staten försökte hålla tillbaka prisökningar med prisstopp, regleringar och stora subventioner.

    I mitten av 1970-talet omfattades bland annat viktiga jordbruksprodukter av prisreglering. Riksdagens dokument visar hur staten använde budgetmedel för att begränsa prishöjningar på mjölk och andra livsmedel. När konsumenten inte skulle betala hela kostnaden i butiken fick skattebetalarna täcka en del av den via statsbudgeten.

    Samtidigt präglades perioden av oljekriser, svagare konkurrenskraft och hög inflation. Enligt SCB låg den genomsnittliga KPI-inflationen omkring tio procent under perioden 1975–1985.

    Det vore fel att skylla hela 1970-talets kris på priskontrollerna. Oljekriserna och internationella problem spelade en stor roll. Men erfarenheten visar något viktigt: prisstopp tog inte bort inflationens underliggande kostnader. Staten kunde dölja eller fördela dem på andra sätt, men inte trolla bort dem.

    Det är den läxan dagens politiker borde minnas.

    En myndighet kan inte kommendera fram välstånd

    Ingen påstår att en enskild prisregel eller tillfällig hyresfrysning gör Sverige till Sovjetunionen. Men riktningen spelar roll.

    När varje problem möts med en ny myndighet, ett nytt pristak, en ny straffskatt eller ett nytt statligt ingripande vänjer vi oss vid tanken att politiker kan bestämma fram välstånd.

    Det kan de inte.

    Politiken kan skapa bättre villkor för välstånd: stabil elförsörjning, fungerande infrastruktur, utbildning, trygghet, konkurrens, rimliga skatter och regler som människor och företag kan lita på. Den kan slå sönder monopol och öppna marknader för fler aktörer. Den kan sänka trösklarna för att bygga bostäder och starta företag.

    Men politiken kan inte besluta att en vara ska bli billig utan att någon också gör den billigare att producera och sälja.

    Det är den obekväma sanningen bakom vänsterns lockande prislöften. När staten lovar att allt ska bli billigare, att ingen vanlig människa ska behöva betala och att räkningen kan skickas till en liten grupp längst bort från vardagen, då bör varje väljare ställa den enklaste av frågor:

    Vem får notan när de utpekade pengarna inte räcker?

    Svaret brukar vara detsamma.

    Vanligt folk.