Etikett: Mao Zedong

  • Hitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Snart kan vi ha marxistiska utrotningsläger för den som tillhör den svenska folkstammen. Marxismens ondska kan snart förverkligas under en socialdemokratisk regering.

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev NazitHitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000 och möjligen uppemot 500 000 romer dödades. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev Nazityskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.yskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Snart kan marxismen bödlar sitta i en Svensk regering

    Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.

    Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.

    Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn

    Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.

    Marxismens ideologi och vägen till diktatur

    Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.

    I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.

    Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin

    Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.

    När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.

    Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.

    Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.

    Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.

    Vänsterpartiets ideologi

    Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.

    De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.

    Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong

    Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.

    Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.

    När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.

    Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.

    Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn

    Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.

    Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.

    demokratins institutioner som förklädd fascism

    Vänsterpartiets kamrater i Tyskland

    FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.

    Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.

    Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare

    Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.

    De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.

    Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.

    Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.

    Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar

    Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.

    Naftasyndikatet och pengarna

    Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.

    Köpet av partihögkvarteret

    Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Folkmordspartiet : Vänsterpartiet får hela 7% i undersökning

    Sverigedemokraterna passerar Moderaterna i Verians augustimätning och blir näst största parti. Bland manliga väljare är de nu i nivå med Socialdemokraterna. För Liberalerna syns däremot inget tydligt uppsving trots att Simona Mohamsson tog över som partiledare före sommaren.

    Sommaren har präglats av nyheter om kriget i Gaza, uppgifter om utrikesminister Johan Forssells son i högerextrema kretsar och omfattande skogsbränder i Europa. Trots detta är väljaropinionen i stort oförändrad jämfört med i juni.

    – Vi ser inga statistiskt säkerställda förändringar. Under semestermånaderna brukar politiken hamna i bakgrunden, men både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna ligger nu på sina högsta nivåer sedan i vintras, säger Verians opinionschef Per Söderpalm.

    SD noteras drygt två procentenheter högre än M – den största skillnaden på ett och ett halvt år, även om den inte är statistiskt säker. För Sverigedemokraterna är detta den högsta siffran i en Verianmätning sedan februari.

    Miljöpartiet får 6,3 procent, den starkaste noteringen sedan hösten 2024. Även om ökningen inte är statistiskt säkerställd pekar Söderpalm på att sommarens hetta och skogsbränder kan ha stärkt klimatfrågans aktualitet, vilket gynnat partiet.

    Liberalerna ökar marginellt, med 0,4 procentenheter, men ligger fortsatt under riksdagsspärren. Någon tydlig ”Mohamsson-effekt” märks alltså inte.

    – Vi måste upp över fyra procent för att på allvar visa att vi är ett parti att räkna med. Det tar tid att bygga förtroende efter år av otydlighet, säger Simona Mohamsson.

    Skillnaden mellan regeringens partier och oppositionen är nu 7,5 procentenheter – något mindre än tidigare under året, då oppositionen ofta haft ett övertag på omkring tio procentenheter.


    Väljarstöd augusti 2025

    PartiAndel (%)Förändring sedan juni
    V7,0-0,6
    S33,9-0,8
    MP6,3+1,2
    C5,4-0,3
    L2,8+0,4
    KD3,5-0,2
    M18,3-0,3
    SD20,5+1,2
    Övriga2,3-0,4

    Blockbalansen

    BlockPartierSumma (%)
    OppositionenS, V, MP, C52,6
    Regeringsunderlag (Tidö)M, KD, SD, L45,1
    Skillnad7,5

    📌 Fakta: Marxism och brott mot mänskligheten

    Översiktlig sammanfattning
    Ideologi

    Marxismen är en politisk och ekonomisk teori utvecklad av Karl Marx och Friedrich Engels på 1800-talet. Den har legat till grund för kommunistiska stater under 1900- och 2000-talet.

    Historiska följder
    • Massmord och politiska utrensningar (t.ex. Stalins terror i Sovjetunionen, Maos ”Stora språnget” i Kina).
    • Hungersnöder orsakade av tvångskollektivisering och misslyckade ekonomiska reformer.
    • Fängslanden, förföljelser och deportationer av oliktänkande, religiösa och etniska minoriteter.
    • Begränsning av mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
    Exempel på omfattning (forskningsuppskattningar)
    • Sovjetunionen (1917–1991): 15–20 miljoner döda.
    • Kina (1949–1976, Mao Zedong): 40–60 miljoner döda.
    • Kambodja (1975–1979, Röda khmererna): ca 1,7 miljoner döda.
    • Nordkorea (1948–idag): hundratusentals till miljoner döda, särskilt vid hungersnöden på 1990-talet.
    Samlad bedömning

    Totalt har marxistiskt inspirerade regimer beräknats orsaka över 100 miljoner dödsfall under 1900-talet.

    Källa: The Black Book of Communism (1997).

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • S-politiker driver tvångsblandning av villaområden – men själv bor hon i dansk idyll

    Innehållsförteckning

    Hur ett villaområde ser ut idag i Bromma: tryggt, säkert och homogent.

    Socialdemokraternas och Hyresgästföreningens visionsbild av hur ett framtida villaområde i Bromma kan se ut, när man blandar in mångkulturen. Att bära tung skyddsväst kommer bli det nya svarta.

    Hyresgästföreningen vill bygga 600 000 hyresrätter på villatomter

    I slutet av maj presenterade Hyresgästföreningen, nära lierad med Socialdemokraterna, rapporten ”Sveriges bästa villaområden”. Förslaget är kontroversiellt: nära 600 000 hyresrätter ska byggas i landets mest attraktiva villaområden. Djursholm i Stockholm, Långedrag i Göteborg och Bellevue i Malmö pekas ut som exempel.

    Planen är radikal. Varje villatomt ska kunna styckas och ge plats åt hyreshus, vilket i praktiken innebär att villaägare riskerar att få hyreshus på granntomten – oavsett vad de tycker.

    Hyresgästföreningen framhåller klimatnytta, integration och ”ökad social dynamik”. Men kritiker varnar för tvångspolitik som slår direkt mot de som arbetat hårt för att köpa ett hus i dessa områden.

    Socialdemokraternas nya linje: integration med piska

    Bara en vecka senare höll Socialdemokraterna kongress och antog ett nytt partiprogram med fokus på ”att bryta segregationen”. Budskapet är tydligt: samhällsplanering ska användas för att blanda befolkningen.

    Det handlar inte om frivillighet. I partiprogrammet talas om att använda både morot och piska. Invandrare ska flyttas in i svenskdominerade villaområden, medan de som inte vill bo ”blandat” riskerar indragna socialbidrag. Samtidigt har villaägare som får sina tomter styckade inget att säga till om.

    Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar försvarar linjen och kallar den för ”en helomvändning” av bostadspolitiken – en kursändring som enligt kritikerna närmast kan beskrivas som tvångsblandning på bostadsmarknaden.

    Dubbelmoral: Redar kräver förändring i Sverige – bor i villa i Köpenhamn

    Samtidigt som Redar tar på sig rollen som frontfigur för den nya politiken, publicerar hon bilder på sociala medier där hon själv sitter i en villaträdgård och njuter av sommaren. Men idyllen ligger inte i Sverige – utan i Köpenhamn.

    Tillsammans med sin sambo, den danske politikern och spindoktorn Uffe Tang, bor hon i ett attraktivt område i Danmarks huvudstad. Där riskerar hon inte att få villatomten tvångsavstyckad eller ett hyreshus på granntomten.

    För svenska villaägare väntar en helt annan verklighet. Det Socialdemokraterna vill pracka på andra lever deras egna toppar tryggt utan.

    Oklart om Redar ens är folkbokförd i Sverige

    Frågetecknen kring Redars boendesituation blir allt fler. Hon har bott i Danmark i många år men sitter ändå i Sveriges riksdag. Hon har dessutom skyddade personuppgifter, vilket gör det oklart om hon över huvud taget är folkbokförd i Sverige. Skatteverket vägrar kommentera.

    En politik för andra – aldrig för sig själva

    Historien om Lawen Redar är talande för Socialdemokraternas nya bostadspolitik. Vanliga villaägare ska tvingas acceptera radikala ingrepp i sina bostadsområden. Men politikerna själva bor tryggt i sina egna villor, utom räckhåll för den verklighet de skapar åt andra.

    Faktaruta: Tvångsförflyttningar och egendomsindragningar som Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen har som förebild

    • Sovjetunionen (Stalin-eran, 1930–50-tal)
      Miljontals bönder fördrevs under tvångskollektiviseringen. Kulaker (självägande bönder) fick sin egendom indragen och många deporterades till Gulag-läger.
    • Kina (Mao Zedong, 1950–70-tal)
      Under ”Stora språnget framåt” tvångskollektiviserades jordbruket; familjer förlorade jord, boskap och hus och förflyttades till folkkommuner. Under ”Kulturrevolutionen” konfiskerades privat egendom från påstådda ”klassfiender”.
    • Kambodja (Khmer Rouge, 1975–79)
      Stadsbefolkning, särskilt i Phnom Penh, tvångsförflyttades till landsbygden för arbete i jordbrukskollektiv. All privat egendom förstatligades.
    • Östtyskland (DDR, 1950–80-tal)
      Jordbrukare och företagare pressades eller tvingades in i statliga kollektiv (LPG). ”Grenzgebietspolitik” ledde till tvångsförflyttningar av människor nära gränsen mot Västtyskland.

    Denna sammanställning är avsedd som neutral, faktabaserad information.