När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.

När Margaret Thatcher den 30 oktober 1990 reste sig i det brittiska underhuset för att tala om Europas framtid gjorde hon det med tre kraftfulla ord: ”No! No! No!” Talet blev en dramatisk uppgörelse om nationellt självbestämmande, bidrog till hennes fall som premiärminister och förebådade den konflikt som flera årtionden senare skulle leda till brexit.

År 1990 stod Europa inför en omfattande politisk förändring. Berlinmuren hade fallit, Tyskland var på väg att återförenas och ledarna inom dåvarande Europeiska gemenskapen diskuterade ett betydligt närmare samarbete.

Planerna handlade bland annat om en gemensam valuta, en europeisk centralbank och en starkare politisk union. EU-kommissionens ordförande Jacques Delors hade beskrivit en framtid där Europaparlamentet skulle fungera som gemenskapens demokratiska församling, kommissionen som dess regering och ministerrådet som en sorts senat.

För Margaret Thatcher var detta ett steg för långt.

Parlamentets makt stod på spel

Thatcher motsatte sig inte europeiskt samarbete i sig. Hon hade stött Storbritanniens medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen och kampanjat för att landet skulle stanna kvar i folkomröstningen 1975.

Men hennes vision byggde på självständiga nationalstater som samarbetade med varandra. Hon ville inte se ett europeiskt system som gradvis tog över allt fler uppgifter från de nationella parlamenten.

När oppositionsledaren Neil Kinnock kritiserade regeringens Europapolitik svarade Thatcher att hennes mål var att bevara det brittiska parlamentets makt och inflytande. Enligt henne var det meningslöst att väljas till parlamentet om politikerna därefter överlämnade kontrollen över valutan, ekonomin och lagstiftningen till europeiska institutioner.

Hon var särskilt kritisk mot EU-kommissionen, som hon beskrev som ett organ utan direkt folkligt mandat. Thatcher ville inte att kommissionen skulle få större makt på det brittiska parlamentets bekostnad.

En politisk föreställning

Talet har blivit ihågkommet både för sitt innehåll och för Thatchers sätt att framföra det. Underhuset är en miljö där politik och teater ofta flyter samman. Regeringen och oppositionen sitter mitt emot varandra, debatterna är högljudda och snabba repliker kan få stor politisk betydelse.

Thatcher utnyttjade denna miljö skickligt. Hon växlade mellan argument, hån och retoriska frågor. Labourpartiet anklagades för att vilja följa Europas övriga ledare utan att göra motstånd. Hon kallade Kinnock för ”Little Sir Echo” – en politiker som enligt henne bara svarade ”jag också” på varje förslag från Bryssel.

När hon återgav Delors vision om Europaparlamentet, kommissionen och ministerrådet kom det berömda svaret:

”No! No! No!”

Orden var inte bara riktade till oppositionen. De var också ett budskap till Europas ledare, till den brittiska allmänheten och – kanske framför allt – till Thatchers egna ministrar och parlamentsledamöter.

Hon drog en tydlig gräns: Storbritannien skulle inte medverka till att bygga en europeisk superstat.

Konflikten fällde Thatcher

Det kraftfulla talet visade samtidigt hur isolerad Thatcher hade blivit inom sin egen regering. Flera konservativa ministrar ansåg att Storbritannien riskerade att förlora inflytande om landet ställde sig utanför det fördjupade europeiska samarbetet.

Kort efter talet avgick Geoffrey Howe, en av regeringens mest erfarna ministrar. I sitt avgångstal kritiserade han Thatchers sätt att hantera Europapolitiken och beskrev hur svårt det blivit för regeringens företrädare att förhandla när premiärministern ständigt motsatte sig kompromisser.

Howes tal bidrog till att utlösa en ledarstrid inom Konservativa partiet. Michael Heseltine utmanade Thatcher, och när hon inte lyckades samla tillräckligt stöd drog hon sig ur. I november 1990 lämnade hon premiärministerposten efter mer än elva år vid makten.

De tre orden blev därför både kulmen på hennes politiska kamp och början på slutet för hennes regering.

Från ”No, no, no” till brexit

Det skulle vara förenklat att påstå att Thatcher ensam skapade brexit. Hon hade trots allt själv försvarat det brittiska medlemskapet och bidragit till utvecklingen av Europas gemensamma marknad.

Men hennes argument fick ett långt politiskt liv. Hon formulerade flera av de frågor som senare kom att dominera den brittiska EU-debatten:

• Vem ska ha den yttersta makten – det brittiska parlamentet eller Europas institutioner?
• Kan en gemensam valuta fungera utan en gemensam stat?
• Hur mycket nationellt självbestämmande kan överlämnas innan ett samarbete blir en politisk union?
• Har EU-kommissionen tillräcklig demokratisk förankring?

Under de följande årtiondena blev Europaskepticismen allt starkare inom Konservativa partiet. Det som 1990 uppfattades som Thatchers personliga och kompromisslösa hållning utvecklades så småningom till partiets dominerande linje.

När britterna 2016 röstade för att lämna EU ekade därför hennes tre nej genom historien. Thatcher hade förlorat makten, men hennes syn på Europas utveckling hade vunnit ett betydande inflytande.

Ett tal med ett motsägelsefullt arv

Thatchers Europatal rymmer en tydlig paradox. Hennes kompromisslöshet bidrog till att hon förlorade premiärministerposten. Samtidigt kom hennes politiska efterföljare att föra Storbritannien betydligt längre bort från Europa än vad hon själv gjorde under sin regeringstid.

Talet blev därmed mer än en dramatisk scen från det brittiska parlamentet. Det markerade början på en konflikt om nationell identitet, demokrati och politisk makt som skulle prägla Storbritannien i flera årtionden.

Margaret Thatcher förlorade ledarskapet över sitt parti – men hennes tre nej överlevde henne politiskt.