Stockholm.homes

Etikett: kommunfullmäktige

  • Så vill Miljöpartiet bestraffa stockholmarna med ännu fler meningslösa regler.

    Miljöpartiet vill förbjuda klass II-mopeder på Stockholms cykelbanor – oavsett om de drivs med bensin eller el. Resultatet riskerar att bli att ovana mopedförare tvingas ut bland bilarna, samtidigt som de verkliga problemen på cykelbanorna lämnas olösta.

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en svunnen tid klassades de som femfemmor och låstes in på sinnesslöanstalter, där de fick vistas i en trygg fantasivärld. Efter en reform på 1980-talet lades dessa anstalter ned, och därefter bildades Miljöpartiet. Traditionen att inte ha några vassa knivar i lådan som har levt vidare bland partiets politiker ända sedan dess.

    Tänk dig att det fanns ett parti som, bara för att jävlas med dig, gjorde allt för att bensinpriset skulle bli högre, otryggheten i samhället öka maximalt och elpriset skjuta i höjden genom att fungerande kärnkraft lades ned. Ett parti som inte har fyllt någon funktion, vare sig i riksdagen, regionerna eller kommunerna, sedan 1988. Folk får fortfarande något drömmande i blicken när man talar om valet 1991, då detta parti åkte ur Sveriges riksdag under en mandatperiod och man fick uppleva friska politiker som satt vid makten.

    Vi talar om Miljöpartiet, som älskar en sak: att jävlas med vanliga Svensson. Det senaste dessa kakistokrater har kommit på är att ”förbjuda” mopeder på Stockholms cykelbanor. Enligt lagen är det tillåtet att köra moped klass II och mopeder som tillhör den äldre svenska 30-klassen på cykelbanorna.

    Visst har cykelbanorna problem. Hastigheterna är ofta väldigt höga och trafikreglerna är inte glasklara. Det förekommer många olika tolkningar av hur man ska röra sig på cykelbanorna och vilken sida gångtrafikanterna ska hålla sig på. Men det är inte problemet i miljömupparnas värld.

    Problemet är i stället de fossildrivna mopederna. Miljöpartiet har fått för sig att folk framför allt kör omkring på tvåtaktsmopeder. När en seriös tidning som Svenska Dagbladet kontrollerade detta visade det sig att tvåtaktsmopeder är ungefär lika vanliga som Volvo Amazon i Stockholmstrafiken – alltså väldigt ovanliga.

    Det man egentligen vill komma åt är mopedbuden som kör ut mat. Då gör Miljöpartiet allt för att jävlas. Man kan tycka att dessa mopedbud inte hör hemma i Stockholm. Många befinner sig i Sverige med tveksamma uppehålls- och arbetstillstånd och uppfyller knappast minimilönekravet på 33 390 kronor för att personer utanför EU ska få arbetstillstånd i Sverige.

    Men det är inte problemet i Miljöpartiets värld. Problemet är de bensindrivna mopederna, även när de klarar EU:s höga krav på avgasrening, såsom Euro 5 eller bättre.

    Därför vill dessa sinnesslöaelement förbjuda alla mopeder. Problemet är bara: Vad är egentligen en moped? Det finns mopeder som ser ut som cyklar men juridiskt är klassade som mopeder. Det finns också elcyklar som ser ut som mopeder men juridiskt är klassade som cyklar. Eller är det hastigheten som gör att det är en moped? Klass 2 moped är låst till 25 km/h i timmen, det finns både vanliga cyklister och sparkcyklister som kör högre hastigheter än 25 km/h.

    Miljöpartiet är ett parti som, som vanligt, slåss mot fel väderkvarnar. Marknaden för klass II-mopeder är vikande – inte för att de släpper ut avgaser, utan därför att man måste ha fyllt 15 år före den 1 oktober 2009 för att få köra en klass II-moped utan förarbevis. Ingen 15-åring som tar ett AM-körkort vill köpa en klass II-moped som får köra max i 25 km/h när han eller hon i stället kan köra i 45 km/h med en klass I-moped.

    Vad blir då följden av denna idé att förbjuda klass II-mopeder på cykelbanorna? Jo, ovana trafikanter, vars enda trafikundervisning tycks komma från Anita och Televinken trafikskola, tvingas ut bland vanliga bilar – oavsett om deras fordon drivs med el eller bensin.

    Kakistokrater vill förstöra livet för dej som Stockholmare.

    Tittar man på vilka som ställer upp som politiker i kommunfullmäktige ser man få personer med samhällsbärande yrken, såsom civilingenjör, verkställande direktör eller liknande. I stället hittar man ”låtsasjobb” som hållbarhetsspecialist, miljövetare, biträdande kanslichef och samordnare inom jämställdhetsarbete. Många är födda efter Berlinmurens fall och har aldrig varit ute i det verkliga livet. Vad har dessa kakistokrater att ge stockholmarna? Ingenting.

    Jag är sänd av pappa satan att jävla med Svenska folket och Svenska folket.

    MP Politker på valbar plats till Kommunfullmäktig i Stockholm

    1. Lars Strömgren, 45, trafikborgarråd
    2. Cindy Falquet Lindh, 39, borgarrådssekreterare
    3. Sverre Dahlstedt Eriksson, 40, biträdande kanslichef
    4. Sara Grolander, 42, miljövetare
    5. Shannet Fessehazion, 39, ekonom
    6. Aleese Rydlund, 35, politisk sekreterare
    7. Shwan Kareem, 47, stadsveterinär och legitimerad veterinär
    8. Sofie Ho, 28, civilingenjör
    9. Robin Rushdi Al-Salehi, 32, hållbarhetsspecialist
    10. Sumeya Abdelkader Sraj, 29, statsvetare
    11. Per Söderberg, 59, arkitekt SAR/MSA och stadsplanerare
    12. Tomas Beer, 80, fritidspedagog och fritidsledare
    13. Kriz Henkel, 45, trädgårdsmästare
    14. Birger Sasse, 61, rektor
    15. Sofia Maja Hallström, 46, gymnasielärare och civilekonom
    16. Magnus Lindgren, 57, biolog
    17. Lisa Mossberg, 52, samordnare inom jämställdhetsarbete
    18. Paul Karlsson, 31, föreningsutvecklare
    19. Ingegerd Akselsson Le Douaron, 75, folkbildare
    20. Annaklara Martin-Löf, 45, regionrådssekreterare
    21. Ossian Matthiessen, 36, statsvetare
    22. Pia Isaksson, 51, utredare inom miljörelaterad hälsa
    23. Filip Bons Larsson, 36, hållbarhetskonsult
    24. Silvia Tran Tram, 22, juriststudent
    25. Dag Svensson, 66, före detta vd för ett elentreprenörsbolag
    26. Karen Austin, 61, sakkunnig i frågor om våld i nära relationer
    27. Johanna Zingmark, 65, biolog

    Det är en samling med kakistokrater som vill ha högavlönade jobb som MP-politiker i Stockholms kommunfullmäktige.

    Men det är vi Stockholmare så få ta straffet.

  • Vänsterpartiets röda skuggor – från DDR-gåvor till Claras mejlmygel

    Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.

    Innehållsförteckning

    När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.

    Clara Lindbloms mejlhot

    Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.

    Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.

    Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.

    Med vänlig hälsning,
    Clara Lindblom

    Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.

    I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.

    Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.

    Werner och DDR – ett beroendeförhållande

    Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.

    I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.

    Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli.
    Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.

    [underskrift]
    Dr. Kiesewetter
    Ambassadör

    Distribution:

    1. Kamrat Holdt

    Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.

    Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.

    Samma mönster – då som nu

    När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.

    Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.

    Demokratins fråga

    Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:

    Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?

    Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Stockholm stads slumvärd ta över miljonprogram i ghettot Hjulsta

    Stockholms stad är på väg att kasta miljarder på att köpa tillbaka slitna miljonprogramshus i Hjulsta. Vänsterpartiet hyllar affären som en seger för allmännyttan – men i praktiken riskerar hyresgästerna att fastna hos en kommunal slumvärd och skattebetalarna att få stå för en miljardnota.

    Bilden visar Vänsterpartiets vision av en förskola i Järva – en DDR-modell där kommunen driver verksamheten ineffektivt och utan ansvar. Det är samma ideologi som i historien kostat mänskligheten omkring 100 miljoner liv. VPK stod lojalt vid Sovjetunionens sida, och på 1930-talet skickades tusentals svenskar från Kiruna rakt in i Stalins gulag, där många gasades ihjäl. När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” stadsdelar är det samma gamla kollektivistiska tänkande som återkommer – med skattebetalarnas pengar som insats.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiet gör Stockholm till en sovjetisk bostadsmarknad

    Stockholms stad är på väg att kasta bort miljarder i ett ideologiskt vansinne. Familjebostäder, ett kommunalt bostadsbolag som redan agerar som en slumvärd, ska köpa tillbaka 1 200 slitna lägenheter och Hjulsta centrum från Einar Mattsson. Prislappen? 1,4 miljarder kronor – och då är inte ens de gigantiska renoveringskostnaderna inräknade.

    Slumvärdar i kommunens regi

    Allmännyttan i Stockholm fungerar inte som någon trygghet för hyresgästerna. Tvärtom. Hyresgäster berättar om eftersatt underhåll, fuktiga källare, trasiga hissar och tvättstugor som aldrig fixas. Ändå tar bolagen ut hyror som närmast kan beskrivas som ocker. Att kalla detta för ”trygga boenden” är ett hån mot alla som tvingas bo kvar i misären.

    Ideologi framför verklighet

    Bostadsborgarrådet Clara Lindblom (V) hyllar affären och säger att ”Hjulsta tas tillbaka till det offentliga”. Retoriken känns igen från Vänsterpartiets smutsiga historia, då partiet stod på Stalins sida och försvarade diktatur och förstatligande av hela samhällen.

    Att i dagens Stockholm tala om ”återtagande” av hela stadsdelar är inget annat än en sovjetisk logik: staten vet bäst, individen ska rätta sig in i ledet och skattebetalarna får stå för notan.

    Miljardhål som väntar

    De aktuella fastigheterna är miljonprogramsbyggen från 60- och 70-talet, med enorma renoveringsbehov. Stambyten, fasader och energieffektivisering kostar inte miljoner – de kostar miljarder. När verkligheten kommer ikapp kan slutnotan bli ett svart hål i Stockholms ekonomi, betalt av vanliga löntagare.

    Fel väg för Järva

    Järvaområdet domineras redan av kommunala hyresrätter. Det som behövs är fler bostadsrätter, radhus och ägarformer som skapar ansvarstagande och långsiktig stabilitet. Men Vänsterpartiet vill hellre driva igenom ett ideologiskt prestigeprojekt som förvandlar skattebetalarnas pengar till en politisk lekstuga.

    Slutsats:
    Vänsterpartiet har inte släppt sin gamla förstatligande-mentalitet. När Clara Lindblom talar om att ”köpa tillbaka Hjulsta” ekar det av Stalins logik: ta från det privata, gör det till statens – oavsett kostnaden för folket. Resultatet blir högre hyror, missnöjda hyresgäster och en kommunal bostadsmarknad som mer liknar Sovjet än en modern huvudstad.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.