Stockholm.homes

Etikett: journalistik

  • Vem får egentligen kalla vem för landsförrädare?

    När Richard Jomshof kallade Magdalena Andersson och Anders Lindberg för ”quislingar” bröt en ny debatt om tonläget i svensk politik ut. Men kritiken väcker också en större fråga: Gäller samma regler för alla – eller bedöms orden olika beroende på vem som säger dem?

    Det är något märkligt med svensk politisk debatt.

    Ett ord kan vara en skandal när det kommer från höger.

    Men när samma ord kommer från vänster passerar det betydligt lättare.

    Det är åtminstone den bild som växer fram efter det senaste bråket om Richard Jomshofs användning av ordet ”quisling”.

    Sverigedemokraten använde uttrycket om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg.

    Reaktionerna kom snabbt.

    Uttalandet beskrevs som oacceptabelt. Politiker krävde reaktioner från statsministern. Anders Lindberg kallade enligt materialet utspelet auktoritärt och antidemokratiskt.

    Och visst.

    Att kalla politiska motståndare för landsförrädare är grovt.

    Men här kommer problemet:

    Jomshof är långt ifrån den första som använt ordet.

    Lindberg har själv använt ordet

    Enligt experter har Anders Lindberg själv tidigare kallat Richard Jomshof för ”quisling”.

    Även den tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly har använt ordet om Jimmie Åkesson.

    Det är svårt att komma runt den uppenbara frågan:

    Var det lika farligt för demokratin då?

    Om ordet är fullständigt oacceptabelt borde det rimligen vara det oavsett vem som använder det.

    Och om det kan betraktas som hård, överdriven men tillåten politisk retorik från den ena sidan måste samma princip rimligen gälla den andra.

    Annars får vi två uppsättningar regler.

    En för politiska motståndare.

    Och en annan för de egna.

    Fascist. Nazist. Rasist.

    Ordet ”quisling” är dessutom bara en liten del av ett mycket större problem.

    Svensk politik har under årtionden varit full av hårda etiketter.

    Fascist.

    Nazist.

    Rasist.

    Extremist.

    Orden används inte bara i kommentarsfält på nätet. De används av politiker, ledarskribenter och etablerade opinionsbildare.

    I materialet lyfts Anders Lindberg fram som ett tydligt exempel.

    Han har genom åren beskrivit Sverigedemokraterna i termer av fascism och nyfascism och har även gjort historiska jämförelser mellan svenska borgerliga politiker och personer från Europas mörkaste politiska historia.

    Man kan naturligtvis anse att jämförelserna är korrekta.

    Man kan också anse att de är fullständigt orimliga.

    Men man kan knappast samtidigt hävda att hårda historiska liknelser är en självklar del av demokratin när den egna sidan använder dem – och ett hot mot demokratin när motståndaren gör samma sak.

    Orden styr hur vi ser verkligheten

    Det här handlar egentligen om mer än dålig ton på X eller Facebook.

    Språk är makt.

    Det är inte särskilt kontroversiellt.

    Den som väljer orden påverkar också hur vi uppfattar en händelse.

    Ta migration.

    Säger man ”humanitär katastrof” ser läsaren människor i nöd.

    Säger man ”migrationskaos” ser läsaren ett samhällsproblem.

    Säger man ”massmigration” blir perspektivet politiskt.

    Samma händelse.

    Tre helt olika bilder.

    Och det är här mediernas roll blir intressant.

    Spanien blev ett tydligt exempel

    I materialet används Spanien som exempel.

    Landets vänsterregering har lyfts fram positivt av svenska vänsterpolitiker, opinionsbildare och organisationer.

    Nooshi Dadgostar ska exempelvis ha beskrivit Spanien som ett exempel på att vänsterpolitik fungerar i praktiken.

    Även den spanska migrationspolitiken har lyfts fram som progressiv och inspirerande.

    Samtidigt har Spanien haft stora problem vid gränsen mot Marocko och den spanska exklaven Ceuta.

    Tusentals människor har försökt ta sig över gränsen.

    Mottagningssystem har pressats.

    Myndigheter har tvingats hantera en mycket svår situation.

    Då uppstår en självklar politisk fråga:

    Har Spaniens migrationspolitik påverkat utvecklingen?

    Det betyder inte att alla människor som försöker ta sig över gränsen saknar skyddsskäl.

    Det betyder inte heller att situationen saknar en humanitär dimension.

    Men migrationspolitik är politik.

    Och då måste det också vara möjligt att diskutera vilka konsekvenser politiken får.

    När politiken plötsligt inte får vara politisk

    Här riktar materialet hård kritik mot svensk public service.

    Kritiken går ut på att rapporteringen i hög grad beskrev utvecklingen som en humanitär tragedi, samtidigt som politiker – framför allt på högerkanten – framställdes som personer som försökte ”göra politiska poänger” av situationen.

    Men det är ett märkligt resonemang.

    Om politiska beslut har påverkat migrationen är det självklart relevant att diskutera dem.

    Det är inte att ”politisera” situationen.

    Situationen är redan politisk.

    Frågan är snarare vilken politik som fungerar.

    Och vilken som inte gör det.

    Det medier inte berättar är också viktigt

    Journalistisk makt handlar inte bara om vad som sägs.

    Den handlar också om vad som inte sägs.

    Vilka människor intervjuas?

    Vilka experter får uttala sig?

    Vilka demonstrationer visas?

    Vilka protester nämns inte?

    Vilka ord används i rubriken?

    Det är genom dessa små val som en berättelse skapas.

    Det behöver inte handla om någon stor konspiration.

    Ofta räcker det med att människor på en redaktion delar ungefär samma världsbild.

    Då kan vissa perspektiv kännas självklara.

    Andra kan uppfattas som suspekta redan innan de har prövats.

    Socialdemokraternas svåra balansgång

    Här finns också en besvärlig fråga för Socialdemokraterna.

    Partiet vill i dag gärna framstå som betydligt stramare i migrationsfrågan än under tidigare år.

    Samtidigt kan Socialdemokraterna behöva stöd från partier som vill gå i motsatt riktning.

    Det är inte konstigt att motståndare pekar på den motsättningen.

    Det är politik.

    Precis som det är legitimt att fråga hur partier som säger sig vilja bekämpa kriminalitet faktiskt röstar när konkreta förslag om straff, utvisning och brottsbekämpning kommer upp på bordet.

    Politiker måste tåla att deras ord jämförs med deras handlingar.

    Frågan som försvinner

    Och här kommer vi tillbaka till samtalstonen.

    När någon säger något grovt finns det två möjliga diskussioner.

    Den ena är:

    Har personen rätt?

    Den andra är:

    Hur kunde personen uttrycka sig så?

    Ibland är den andra frågan förstås relevant.

    Men om debatten alltid hamnar där finns en risk.

    Sakfrågan försvinner.

    Politikern behöver inte längre förklara sin migrationspolitik.

    Journalisten behöver inte försvara sin analys.

    Partiet behöver inte svara på varför det röstat på ett visst sätt.

    All uppmärksamhet hamnar i stället på kritikerns formulering.

    Samma regler måste gälla alla

    Svensk politik behöver knappast fler förolämpningar.

    Tvärtom.

    Det offentliga samtalet skulle må bra av fler sakargument och färre etiketter.

    Men då måste samma regler gälla för alla.

    Om ”quisling” är ett oacceptabelt ord när Richard Jomshof använder det måste samma sak gälla när ordet används mot honom.

    Om fascistjämförelser är legitima politiska argument måste också andra hårda historiska jämförelser få tålas.

    Man kan inte både kasta sten och kräva skyddsglas runt det egna huset.

    Det är den verkliga kärnan i debatten.

    Inte om Richard Jomshof uttryckte sig plumpt.

    Det gjorde han.

    Frågan är varför vissa grova formuleringar leder till nationellt ramaskri medan andra snabbt glöms bort.

    För i slutänden handlar kampen om språket också om någonting större.

    Den som lyckas bestämma vilka ord som får användas får också ett övertag i kampen om hur verkligheten ska beskrivas.

    Och den makten bör ingen politisk sida få monopol på.

  • Ytterligare en korruptionskandal inom MP. ”Tar det aldrig slut”

    Miljöpartiets tid vid makten har präglats av skandaler, misslyckade politiska experiment och bristande ansvarstagande. I Stockholm syns konsekvenserna tydligt – från dåligt skötta cykelbanor till en vård som inte tål granskning.

    Det har inte blivit mycket rätt när MP-politiker har varit med och styrt. Det är något vi stockholmare har fått erfara under den gångna mandatperioden. Miljöpartiet har suttit i riksdagen sedan slutet av 1980-talet, men enligt experter har de inte lyckats åstadkomma särskilt mycket.

    Skandalerna har varit många genom åren: språkrör som har kört rattfulla, skattepolitiska företrädare som inte själva har deklarerat korrekt, partifunktionärer som har åkt taxi för extrema belopp, partifunktionärer som har sysslat med förnedringsex med barn och språkrör som har flugit mellan Arlanda och Bromma för att slippa beblanda sig med ”Svenssonpöbeln”.

    Det har också förekommit misslyckade politiska experiment, som när man provade att öppna spärrarna vid tunnelbanestationen Näckrosen. Den lokala ICA-handlaren drabbades då av en kraftig ökning av snatterier och stölder – med omkring 300 procent.

    Partiet vill dessutom inte införa livstids utvisning vid ringa stöld, vilket enligt experter riskerar att leda till en rättspolitik som gör Sverige till ett laglöst land. Sverige behöver sluta dalta med brottslingar. En kriminell utläning skall 0 möjligheter att stanna i Sverige anser experter.

    Majoriteten av det svenska folket vill dock se livstids utvisning även vid ringa stöld. En utlänning kan alltså söka asyl i Sverige, snatta en Snickers och få stanna i Sverige. En vidrig värdegrund, med andra ord, har MP.

    I Stockholm har partiet misslyckats fatalt. Cykelbanorna är på sina håll i ett närmast ”sovjetmässigt” skick, medan grannkommuner som Ekerö och Danderyd har betydligt bättre cykelvägar. Trots att Miljöpartiet profilerar sig som ett cykelparti klarar man alltså inte av att leverera välskötta cykelbanor i Stockholm.

    Den senaste skandalen handlar om att journalister har hindrats från att granska den misslyckade ätstörningsvården, som MP bär ansvaret för. Att Sandra Ivanovic Rubin (MP) hatar Sverige och demokratin visar att hon är en misslyckad politiker, och nu använder hon odemokratiska metoder för att stoppa journalister.

    MP-politiker framstår som en lågutbildad politisk pöbel, vars företrädare inte ens skulle klara av att bli kustjägare.

  • Den nya åsiktskorridoren: när mediekritik blir ett demokratiproblem

    När nya medier utmanar de etablerade redaktionernas verklighetsbeskrivning uppstår en hård kamp om vem som får definiera sanningen. I debatten om den nya åsiktskorridoren ställs frågor om mediemakt, politisk likriktning och gränsen mellan legitim kritik och misstänkliggörande. Är fler röster ett hot mot demokratin – eller är det tvärtom ett tecken på att demokratin fortfarande lever?

    I den svenska mediedebatten har begreppet ”åsiktskorridor” åter blivit aktuellt. Frågan handlar inte bara om vilka åsikter som får uttryckas, utan också om vilka röster som anses legitima i det offentliga samtalet. I centrum står konflikten mellan etablerade medier, forskare, public service och de nya digitala medier som vuxit fram vid sidan av den traditionella journalistiken.

    Kritik mot nya medier

    I materialet beskrivs hur vissa medieforskare anklagar nya medier för att skada samhällsdebatten genom populistiska angrepp på etablerade medier. Kritiken mot dessa nya medier framställs som att de undergräver förtroendet för journalistik, demokratiska institutioner och den gemensamma verklighetsbilden.

    Samtidigt lyfts en central invändning: att kritiken mot nya medier ofta inte bemöter sakfrågorna. I stället avfärdas kritiken som farlig, okunnig eller odemokratisk. Det skapar enligt materialet en situation där vissa perspektiv inte diskuteras på sina egna meriter, utan misstänkliggörs redan från början.

    Frågan blir därför om det verkligen stärker demokratin att avfärda nya medier som ett hot, eller om det i själva verket riskerar att göra samhällsdebatten smalare.

    Vad är en åsiktskorridor?

    En åsiktskorridor kan beskrivas som ett osynligt ramverk för vilka åsikter som anses acceptabla i offentligheten. Det är inte förbjudet att uttrycka avvikande uppfattningar, men det kan få sociala, ekonomiska eller yrkesmässiga konsekvenser.

    I texten beskrivs åsiktskorridoren som ett system där vissa aktörer fungerar som grindvakter. De avgör vilka perspektiv som får betraktas som seriösa och vilka som ska stämplas som extrema, populistiska eller farliga.

    Det handlar alltså inte om formell censur, utan om informell kontroll över debatten.

    Migrationen som exempel

    Ett återkommande exempel i materialet är migrationsdebatten. Texten pekar på hur frågan om migrationens omfattning länge var svår att diskutera i Sverige utan att debattören riskerade hård kritik.

    När dåvarande migrationsministern Tobias Billström 2013 talade om att ”diskutera volymerna” i migrationspolitiken väckte det starka reaktioner. Enligt materialet illustrerar detta hur vissa sakfrågor kunde hamna utanför det accepterade samtalet, trots att de berörde konkreta samhällsproblem.

    Texten menar att etablerade medier under lång tid inte ville diskutera migrationens konsekvenser på ett konsekvensneutralt sätt. Detta ska i sin tur ha bidragit till att förtroendet för traditionella medier minskade bland delar av befolkningen.

    Nya medier växer fram

    När traditionella medier uppfattades som ovilliga att ta upp känsliga frågor växte nya medier fram. Dessa digitala plattformar, ofta med tydligare ideologisk profil, kunde nå publik direkt utan att gå genom de etablerade redaktionerna.

    I materialet beskrivs detta som en naturlig följd av digitaliseringen. När internet gjorde det lättare att publicera egna analyser, kommentarer och nyheter förlorade de gamla medierna sin tidigare kontroll över offentligheten.

    Nya medier blev därför inte bara konkurrenter om publiken, utan också en utmaning mot de etablerade mediernas självbild som självklara uttolkare av verkligheten.

    Från rasiststämpel till säkerhetshot

    En viktig tes i materialet är att metoden för att avfärda obekväma röster har förändrats. Tidigare kunde kritiker av exempelvis migrationspolitiken snabbt anklagas för att vara rasister. I dag, menar texten, används i stället ofta begrepp som desinformation, påverkan och säkerhetshot.

    Detta beskrivs som en form av ”säkerhetisering”. Det innebär att en politisk fråga eller en meningsmotståndare framställs som ett hot mot säkerheten eller demokratin. Därmed flyttas diskussionen från sakdebatt till misstänkliggörande.

    Materialet argumenterar för att detta är problematiskt. Om politiska motståndare behandlas som säkerhetshot blir det svårare att föra en normal demokratisk diskussion.

    Dubbelmoral i mediedebatten

    Texten lyfter också vad den beskriver som dubbelmoral. När nya medier på högerkanten kritiserar etablerade medier misstänkliggörs deras finansiering, syften och metoder. Men när aktörer med andra politiska utgångspunkter gör liknande saker möts de, enligt materialet, av större förståelse eller till och med hyllningar.

    Poängen i materialet är inte att alla nya medier ska slippa kritik. Tvärtom framhålls att det bör finnas en levande debatt om journalistik, finansiering och avsändare. Men kritiken bör vara konsekvent och bygga på sakliga argument snarare än politisk hemvist.

    Demokratin behöver fler röster

    Den övergripande slutsatsen i materialet är att demokratin inte hotas av fler medier, fler perspektiv eller mer mediekritik. Tvärtom framställs mångfald i medielandskapet som något positivt.

    Ett demokratiskt samhälle bör tåla att olika aktörer beskriver verkligheten på olika sätt. Det viktiga är att publiken får möjlighet att jämföra argument, kontrollera fakta och själva bilda sig en uppfattning.

    Problemet uppstår när vissa aktörer försöker definiera vilka röster som över huvud taget får delta i samtalet.

    Slutsats

    Debatten om nya medier handlar i grunden om makt. Vem har rätt att beskriva samhället? Vem får kritisera medierna? Och vem bestämmer vilka åsikter som är legitima?

    Materialet argumenterar för att den gamla åsiktskorridoren inte har försvunnit, utan snarare bytt form. Där tidigare debattörer kunde stämplas som oansvariga eller extrema, kan de i dag beskrivas som desinformatörer eller säkerhetshot.

    Om demokratin ska fungera krävs dock mer än enighet. Den kräver öppen debatt, sakliga motargument och en vilja att lyssna även på perspektiv man ogillar.

    Demokratin behöver därför inte färre röster. Den behöver fler.

  • SVT, klimatet och frågan om public service som opinionsbildare

    Sveriges Televisions roll i klimatdebatten väcker återigen frågor om public service, opartiskhet och politisk påverkan. När SVT medverkar i produktioner som skildrar Greta Thunberg och klimatrörelsen i starkt emotionella termer uppstår en principiell konflikt: ska ett skattefinansierat mediebolag granska samhällsutvecklingen – eller själv försöka forma den? Kritiker menar att gränsen mellan journalistik, kultur och opinionsbildning blir allt mer otydlig, särskilt när klimatfrågan används som moralisk berättelse under ett politiskt laddat valår.

    Klimatfrågan har under lång tid varit en av de mest laddade politiska frågorna i Sverige. Den har engagerat unga aktivister, forskare, politiker, journalister och väljare. Men i takt med att väljaropinionen förändras och miljö- och klimatfrågan inte längre tycks ha samma självklara mobiliserande kraft, väcks också nya frågor om mediernas roll. Särskilt gäller detta public service, som finansieras av allmänheten och samtidigt förväntas vara opartiskt, sakligt och självständigt.

    I det material som ligger till grund för denna artikel riktas skarp kritik mot Sveriges Television och dess roll i klimatrapporteringen. Kritiken handlar inte främst om att klimatfrågan bevakas, utan om påståendet att SVT genom vissa produktioner bidrar till politisk opinionsbildning snarare än neutral journalistik. Särskilt lyfts filmen Strejkarna, om Greta Thunberg och klimatrörelsen, fram som ett exempel på en produktion som enligt kritikerna snarare liknar en emotionell kampanjfilm än en traditionell dokumentär.

    En film om Greta Thunberg väcker debatt

    Filmen Strejkarna beskrivs i materialet som en hyllande skildring av Greta Thunberg och de unga klimataktivister som engagerat sig i skolstrejker och klimatprotester. I kritiken framhålls att filmen bygger på ett tydligt moraliskt narrativ: barn och unga har förstått sanningen, medan vuxenvärlden, politikerna och samhällsinstitutionerna har svikit.

    Det kontroversiella är, enligt kritikerna, inte att aktivister eller filmskapare producerar en sådan film. I ett fritt samhälle är politiskt färgad kultur och opinionsbildning en självklar del av det offentliga samtalet. Problemet uppstår när offentligt finansierade aktörer, däribland Sveriges Television och regionala offentliga institutioner, är med och finansierar eller samproducerar material som uppfattas som politiskt ensidigt.

    En central fråga blir därför: var går gränsen mellan dokumentärfilm, kulturproduktion och politisk opinionsbildning?

    Public service och kravet på opartiskhet

    Public service har en särställning i Sverige. SVT, Sveriges Radio och UR finansieras via public service-avgiften och har ett demokratiskt uppdrag att informera, granska och spegla samhället. Just därför är kravet på saklighet och opartiskhet särskilt viktigt.

    I materialet hävdas att SVT vid flera tillfällen har producerat eller sänt program som sammanfallit med vänsterblockets politiska dagordning inför eller under valrörelser. Som exempel nämns klimatproduktioner, friskolekritiska program och dokumentärer om skogsbruk och köttkonsumtion. Kritiken går ut på att dessa produktioner inte bara behandlar kontroversiella samhällsfrågor, utan gör det på ett sätt som ensidigt pekar ut vissa politiska lösningar som moraliskt överlägsna.

    Detta är en allvarlig invändning. Om public service uppfattas som partiskt riskerar förtroendet för hela institutionen att skadas. Samtidigt måste public service kunna granska makt, företag, politiska beslut och samhällsproblem utan att varje kritisk produktion automatiskt avfärdas som propaganda.

    Det avgörande blir därför inte om SVT får göra program om klimat, skola eller skogsbruk. Det måste SVT självklart kunna göra. Frågan är snarare hur programmen görs: vilka röster får komma till tals, vilka perspektiv saknas, vilka fakta presenteras och vilka värderingar byggs in i berättelsen?

    När journalistik blir samhällsbygge

    En av de mest principiella frågorna i materialet handlar om synen på public service som ”samhällsbyggare”. Kritiken menar att ett offentligt finansierat mediehus inte ska bygga samhället, utan granska dem som vill bygga samhället.

    Det är en viktig distinktion. Journalistikens roll i en demokrati är inte att fostra medborgarna till rätt åsikter. Den är att ge medborgarna information, granskning och sammanhang så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Om journalister börjar se sig som aktörer med uppdrag att mobilisera folket i en viss riktning förändras relationen mellan medier och medborgare.

    Då blir tittaren inte längre i första hand en vuxen individ som ska informeras, utan någon som ska påverkas, formas och ledas.

    Samtidigt är gränsen inte alltid enkel. All journalistik bygger på urval. Att välja ämne, intervjupersoner, bildspråk och dramaturgi innebär alltid en viss tolkning av verkligheten. Men public service måste vara särskilt medvetet om detta, just eftersom verksamheten finansieras av alla – även av dem som inte delar redaktionens världsbild.

    Klimatfrågan och den emotionella berättelsen

    Klimatjournalistik är ofta starkt känsloladdad. Det handlar om framtid, barn, naturkatastrofer, ansvar och skuld. Just därför är det ett område där journalistiken lätt kan glida från rapportering till mobilisering.

    Materialet beskriver hur klimatfrågan ofta förmedlas genom starka bilder och berättelser om hot, svek och moralisk plikt. I denna typ av berättelse blir unga klimataktivister symboler för framtiden, medan vuxenvärlden framställs som passiv eller moraliskt förbrukad. Det är en effektiv berättarteknik, men den kan också minska utrymmet för saklig diskussion om kostnader, prioriteringar, tekniska lösningar och demokratiska avvägningar.

    Klimatpolitik är inte bara en fråga om vad som är önskvärt, utan också om vad som är praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt och demokratiskt förankrat. Om medierna reducerar frågan till en kamp mellan goda aktivister och onda eller fega politiker riskerar samtalet att bli fattigare.

    Valår och tajming

    En återkommande invändning i materialet är att vissa produktioner publiceras nära valrörelser. Det antyds att tajmingen inte är slumpmässig, utan bidrar till att stärka frågor som är viktiga för ett visst politiskt block.

    Det är en känslig fråga. I ett valår är nästan all samhällsjournalistik potentiellt politiskt laddad. Program om skola, klimat, brottslighet, migration, vård eller ekonomi kan påverka väljarnas bild av partier och politiska alternativ. Det innebär inte att public service ska undvika tunga samhällsfrågor under valår. Tvärtom är valrörelser en tid då väljarna behöver mer granskning, inte mindre.

    Men det ställer högre krav på balans. Om flera stora produktioner återkommande uppfattas dra åt samma politiska håll finns en risk att public service framstår som en aktör i valrörelsen snarare än en granskare av den.

    Förtroendet står på spel

    Debatten om SVT och klimatet handlar därför i grunden om förtroende. Public service kan inte fungera om stora delar av befolkningen upplever att institutionen driver en egen politisk linje. Samtidigt kan inte public service låta sin journalistik styras av rädsla för kritik från politiska läger.

    Lösningen ligger inte i att SVT slutar göra program om klimatet. Lösningen ligger i större öppenhet, tydligare redaktionella motiveringar och en mer konsekvent strävan efter perspektivbredd. Om offentligt finansierade produktioner väcker frågor om politisk slagsida bör tittarna också få veta mer om finansiering, urval och redaktionella överväganden.

    Särskilt viktigt är detta när produktioner samproduceras eller finansieras tillsammans med andra offentliga aktörer. Då bör insynen vara hög, inte låg.

    Slutsats

    Klimatfrågan är för viktig för att reduceras till kampanjjournalistik. Den kräver seriös granskning, fakta, kritiska frågor och en öppen diskussion om målkonflikter. Public service har en viktig roll i detta, men just därför måste SVT vara särskilt försiktigt med produktioner som kan uppfattas som ensidig opinionsbildning.

    Ett demokratiskt samhälle behöver medier som granskar makten, inte medier som själva vill bli en del av samhällsbygget. När public service går från att informera medborgarna till att försöka mobilisera dem uppstår ett principiellt problem.

    Frågan är därför inte om klimatet ska bevakas. Frågan är om public service kan bevaka klimatet på ett sätt som både är engagerat, kritiskt, sakligt och opartiskt. Det är där förtroendet avgörs.

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Berlin, en stad som förfaller pga en allt liberal migrationspolitik

    Berlin har sett detta förut. Inte brottsligheten i sig – utan anpassningen. Från 1930-talets tystnad till dagens bortvända blickar löper en röd tråd: viljan att fungera utan att ingripa. I dag sker det inte av rädsla för staten, utan av rädsla för friktion. Det här är ett reportage om en stad som lärt sig att se allt, veta allt – och ändå titta bort.

    Besök upphovsmannens youtube och suipporta honom : https://www.youtube.com/watch?v=aBsdTBHGDZs

    Berlin är ingen oskyldig stad. Den är tränad. Tränad i anpassning, i tystnad, i att förstå skillnaden mellan vad man ser och vad man får säga.

    År 1933 lärde sig stadens invånare snabbt hur överlevnad såg ut. Man såg hur människor försvann, hur affärer bytte ägare, hur språk förändrades. Man anpassade sig inte för att man trodde på systemet, utan för att alternativet var farligare. Att titta bort blev en färdighet. Att inte ställa frågor en dygd.

    Efter 1945 upphörde inte denna logik – den bytte bara form. I Östberlin institutionaliserades den. Staten såg allt, medborgaren låtsades som ingenting. Alla visste, men ingen visste officiellt. I Västberlin utvecklades en annan variant: konflikträdsla. Man valde stabilitet framför konfrontation, vardag framför uppgörelse. Även där blev passivitet ett sätt att fungera.

    När muren föll 1989 firades friheten, men de mentala strukturerna stod kvar. Berlin återförenades geografiskt, men aldrig psykologiskt. Misstron, försiktigheten och reflexen att inte sticka ut levde vidare. Staden byggde en ny berättelse om sig själv – kreativ, tolerant, öppen – men utan att på allvar omförhandla relationen mellan individ, ordning och ansvar.

    Det är denna historiska vana vid anpassning som formar Berlin i dag. Skillnaden är att hotet inte längre är staten. Det är friktionen. Att störa. Att peka ut. Att bryta den sociala överenskommelsen.

    Jag går genom Berlin med kameran påslagen, men det är inte jag som observerar staden – det är staden som observerar mig. Blickar mäter, positioner justeras, människor rör sig enligt mönster som upprepats tusentals gånger. Allt sker öppet, men ingenting ska benämnas. Alla vet vad som pågår. Alla vet vad som förväntas: se, men reagera inte.

    Vid Brandenburger Tor, symbolen för frihet och återförening, möts jag av en annan verklighet. Turister står tätt, medan ficktjuvar och bedragare rör sig metodiskt mellan dem. De utnyttjar artighet, osäkerhet och okunskap. Det sker i fullt dagsljus. Offren märker ofta inget förrän det är för sent. Förbipasserande ser exakt vad som händer – och gör ingenting. Inte av rädsla, utan av vana. Det är här det blir tydligt att problemet inte längre är brottsligheten i sig, utan att den har accepterats som en del av stadsbilden.

    När jag börjar filma reagerar de direkt. Inte för att de är oskyldiga, utan för att kameran bryter den tysta överenskommelsen. Den moderna versionen av anpassning: du ser, men du dokumenterar inte. I dagens Berlin är det inte brotten som stör ordningen – det är synliggörandet av dem.

    Museumsinsel, detta monument över europeisk kultur och civilisation, fungerar som kuliss. Ovan jord: historia, bildning, estetik. Under ytan: organiserade stölder, systematiskt utnyttjande av besökare, grupper som rör sig koordinerat. Turister pressas, distraheras, leds bort från sina sällskap. När jag varnar någon blir jag själv betraktad som problemet. Precis som tidigare i stadens historia är det inte övergreppet som uppfattas som destabiliserande – utan den som påtalar det.

    Tunnelbanan är nästa kapitel. Här är stämningen tätare, mer uppgiven. Människor undviker ögonkontakt. Hörlurar fungerar som mentala skyddsvästar. Öppen droganvändning, aggressivt tiggeri och trakasserier har blivit bakgrundsbrus. Det är inte rädsla som dominerar – det är anpassning. Samma mekanism som alltid: sänk förväntningarna, så slipper du bli besviken.

    I Görlitzer Park blir verkligheten omöjlig att bortförklara. Här pågår öppen narkotikahandel mitt bland barnfamiljer och förbipasserande. Försäljning, förvaring och bevakning sker synligt och organiserat. Buskage används som gömställen för droger och kontanter. Utkiksposter varnar vid polis eller kameror. Alla som vistas i parken vet vad som pågår. Myndigheterna vet. Politikerna vet. Precis som förr råder det ingen kunskapsbrist – bara en ovilja att agera.

    När jag filmar möts jag av aggression. Inte för att jag hotar någon person, utan för att jag hotar anonymiteten. Kameran riskerar att bryta den moderna tystnaden. I ett samhälle där brott tolereras så länge de inte synliggörs, blir den som dokumenterar ett större hot än den som begår brotten.

    Det är här parallellen till stadens historia blir som tydligast. Staten är närvarande men undandragen ansvar. Symboler finns överallt – polisfordon, skyltar, regelverk – men den faktiska kontrollen har ersatts av förvaltning av oordning. Problemen löses inte, de administreras. Precis som tidigare anses kostnaden för verklig handling vara för hög.

    Berlin framstår därför inte som en stad i kris, utan som en stad efter kapitulationen. Ett samhälle som har accepterat sina misslyckanden och byggt ett språk för att leva med dem. Då kallades det nödvändighet. I dag kallas det komplexitet.

    När jag lämnar staden känner jag ingen ilska. Bara en kylig klarhet. Berlin är inte ett undantag – det är ett försprång. Ett framtidsscenario som andra europeiska städer långsamt rör sig mot. En plats där frihet fortfarande firas i tal, men där vardagen styrs av samma gamla reflex: titta bort, anpassa dig, stör inte balansen.

    Det här är inte ett rop på hårdare tag.
    Det är en varning om vad som händer när ett samhälle slutar tro att ordning är möjlig.

    Och det mest dystopiska av allt?
    Att så många har lärt sig att kalla detta för normalt.

    Texten ovan bygger på Kurt Caz video och den transkription som har gjorts. Därefter har en berättelse formats med hjälp av AI – inga överbetalda Södermalmsjournalister här inte.

  • När orden blir vapen: Vänsterns ordkrig i svensk politik

    När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.

    Innehållsförteckning

    En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.

    Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.

    Vänsterns ilska över ord – inte handlingar

    Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.

    Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.

    Mediernas roll i ordkriget

    Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.

    Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.

    Ord som maktmedel

    Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.

    En farlig tryckkokare

    Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.

    När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.

    Startsida

  • ”Folkmords-vänstern”: Om begreppshegemoni, journalistisk aktivism och Hamas narrativkrig

    Innehållsförteckning

    I en ny video lyfter samhällsdebattören Henrik Jönsson en kontrovers som blossat upp inom svensk medievärld. Bakgrunden är ett upprop, initierat av krigsreportern Magda Gad, där ett stort antal journalister – bland annat inom public service – undertecknat ett dokument som beskriver Israels agerande i Gaza som ett ”folkmord” och anklagar västerländska medier för att ”legitimera” detta.

    Jönsson ifrågasätter dels huruvida konflikten i Gaza juridiskt kan klassas som folkmord, dels om undertecknarna kan fortsätta betraktas som opartiska journalister.

    Begreppshegemoni – makten över språket

    En central del i Jönssons resonemang är teorin om begreppshegemoni, ett begrepp myntat av den italienske marxisten Antonio Gramsci. Det syftar på förmågan att dominera den offentliga diskussionen genom att styra vilka ord och tolkningar som används för att beskriva verkligheten.

    Enligt Jönsson är vänsterns mål att etablera ordet ”folkmord” som den självklara benämningen på Israels krig mot Hamas. Detta görs genom ständiga upprepningar i rubriker och nyhetsinslag – en retorisk strategi han jämför med Joseph Goebbels klassiska propagandateknik: upprepa något tills det uppfattas som sanning.

    Den juridiska definitionen av folkmord

    FN:s folkmordskonvention från 1948 definierar folkmord som handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp. Detta kräver dolus specialis – ett särskilt uppsåt att förinta gruppen.

    Jönsson menar att palestinavänstern försöker urvattna denna definition genom att ta bort kravet på uppsåt, och istället tala om att konflikten ”kan betraktas som folkmord” eller att ”mycket talar för” att ett folkmord pågår.

    Uppropet och opartiskhetskravet

    Magda Gads upprop kräver ökad pressfrihet i Gaza, men nämner inte Hamas förtryck och hot mot journalister. Istället jämförs situationen med folkmordet i Rwanda 1994.

    Bland undertecknarna återfinns flera profilerade journalister från Sveriges Radio, däribland Cecilia Uddén och Johan Mathias Sommarström. Detta står i direkt konflikt med SR:s egna riktlinjer, som förbjuder journalister att offentligt ta ställning i politiska frågor de bevakar.

    Trots detta beskrev Ekots chef Klas Wolf-Watz undertecknandet som ”okontroversiellt” och hävdade att uppropets ”tyngsta budskap” handlade om pressfrihet.

    Narrativets vinnare: Hamas

    Jönsson pekar på att Hamas har lyckats ta kontroll över det internationella narrativet. Organisationen kan till och med offentliggöra propagandafilmer där israeliska gisslan visas utmärglade och nära döden – utan att mötas av omfattande kritik i västmedia.

    Samtidigt lyfter han fram hur internationella medier som Bild, New York Times och BBC har tvingats hantera avslöjanden om att Hamas påverkat bildmaterial och reportage från Gaza. Dessa nyheter har dock i stort sett uteblivit i svensk rapportering.

    Ett större problem för svensk journalistik

    Henrik Jönsson menar att public service i Sverige länge har haft svårt att hantera sin ideologiska slagsida. När partiskheten blir alltför uppenbar har man, enligt honom, försökt dölja den snarare än att åtgärda den.

    Konflikten kring uppropet blir därför inte bara en fråga om Gaza, utan en symbol för en djupare trovärdighetskris inom svensk journalistik. När reportrar öppet tar ställning i politiskt laddade frågor riskerar de att bli ”nyttiga idioter” åt de aktörer vars narrativ de förstärker.

    Slutsats

    Jönssons video avslutas med en varning: om västvärlden okritiskt anammar den propalestinska kampanjens verklighetsbeskrivning har Hamas i praktiken vunnit slaget om begreppshegemonin. Då är det inte bara militära mål som står på spel – utan hela förmågan att rapportera om krig och konflikter med intellektuell hederlighet.

    Startsida