När staten kräver att människor ska följa lagen utmålas det som omänskligt. Men det verkligt omänskliga är ett migrationssystem som tillåter skuggsamhällen, exploatering och laglöshet att växa.
Sverige har under alltför lång tid bedrivit en migrationspolitik där känslor har fått ersätta ansvar. När regeringen nu försöker återta kontrollen över vilka som befinner sig i landet möts den av anklagelser om ”angiveri”, ”raslagar” och bristande medmänsklighet.
Men vad är egentligen orimligt med att svenska myndigheter samarbetar för att identifiera personer som saknar rätt att vistas i Sverige?
Den som har fått avslag på sin ansökan och saknar uppehållstillstånd ska lämna landet. Annars förlorar både migrationslagstiftningen och rättsstaten sin betydelse.
Ett nej måste betyda nej
Ett fungerande asylsystem förutsätter att beslut respekteras. Den som beviljas skydd ska få stanna. Den som får avslag måste återvända.
Så enkelt borde det vara.
I stället har Sverige låtit ett omfattande skuggsamhälle växa fram. Där arbetar människor svart, bor under osäkra förhållanden och blir beroende av arbetsgivare och kriminella aktörer som vet att de inte vågar kontakta myndigheterna.
Detta framställs ibland som ett argument mot hårdare kontroll. I själva verket är det ett av de starkaste argumenten för att kontrollen måste skärpas.
Svaga regler skapar inte frihet. De skapar beroende, exploatering och en parallell arbetsmarknad där människor kan tvingas arbeta för mycket låga löner utan försäkringar, skyddsutrustning eller möjlighet att hävda sina rättigheter.
Myndigheter ska följa lagen
Kritiker har kallat myndigheternas informationsplikt för en ”angiverilag”. Det är ett medvetet laddat ord som får normalt myndighetssamarbete att låta som politisk förföljelse.
Men en myndighetsanställd som upptäcker att en person vistas olagligt i Sverige ska naturligtvis inte tvingas låtsas som ingenting.
Svenska myndigheter finns inte för att hjälpa människor att undvika svenska myndighetsbeslut.
Det är heller inte rimligt att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra offentliga verksamheter ska använda stora resurser på personer som inte har rätt att befinna sig i landet. Välfärdssystemet är inte en gränslös serviceinrättning för hela världen. Det finansieras av människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna.
Underlaget pekar särskilt på konflikten mellan myndigheternas informationsplikt och kritikers beskrivning av den som ”angiveri”.
Skötsamhet är inget extremt krav
Även kraven på god vandel har orsakat upprördhet.
Men vad innebär dessa krav i praktiken?
Att den som vill stanna i Sverige inte ska delta i kriminella nätverk, begå allvarliga brott, lura till sig bidrag eller utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Underlaget beskriver detta som grundläggande krav på laglydighet, försörjning och skötsamhet.
Detta är inte rasism.
Det är inte fascism.
Det är ett minimikrav för den som vill bygga ett liv i ett nytt land.
Sverige har blivit så ovant vid att ställa krav att själva ordet ”skötsamhet” behandlas som något misstänkt. Men ett samhälle som inte vågar kräva att människor följer dess lagar kommer till slut att förlora både sammanhållning och tillit.
Medborgarskapet måste ha ett värde
Samma ansvarslöshet syns i debatten om rösträtt och medborgarskap.
Det framställs ibland som ett demokratiskt problem att personer som inte är svenska medborgare saknar rösträtt i riksdagsval. Men medborgarskapet måste innebära något mer än att bara befinna sig i landet under en längre tid.
Rätten att välja Sveriges riksdag bör höra samman med ett svenskt medborgarskap. Den som vill delta fullt ut i den svenska demokratin ska kunna styrka sin identitet, uppfylla kraven för medborgarskap och visa en varaktig anknytning till landet.
Annars urholkas medborgarskapet till en administrativ detalj.
Sverige kan inte vara hela världens välfärdskontor
Sverige har begränsade resurser. Bostäder, sjukvård, skolor, socialtjänst och polis räcker inte till allt och alla.
Varje krona som används måste därför prioriteras.
Det betyder inte att Sverige ska sakna medmänsklighet. Det betyder att hjälpen måste vara kontrollerad, rättssäker och möjlig att finansiera. Ett land som lovar mer än det kan hålla hjälper till slut ingen.
Massmigration utan tydliga krav skapar bostadsbrist, segregation och stora kostnader för kommuner och myndigheter. Den pressar dessutom ned löner och arbetsvillkor i branscher där oseriösa arbetsgivare kan utnyttja människor som saknar alternativ.
Det drabbar både svenska löntagare och migranter.
Det verkligt omänskliga är skuggsamhället
Motståndarna till en stramare migrationspolitik beskriver ofta kontroll som grymhet. Men vad är alternativet?
Att tiotusentals människor ska leva gömda?
Att oseriösa företag ska kunna använda dem som billig arbetskraft?
Att myndigheter ska känna till olagliga förhållanden men förbjudas att agera?
Att personer som fått avslag ändå ska kunna stanna på obestämd tid?
Det är inte humanism. Det är politisk feghet med stora mänskliga konsekvenser.
Underlaget framhåller att skuggsamhället skadar den utsatte arbetaren, den seriöse företagaren, skattebetalaren och tilliten som den svenska samhällsmodellen bygger på.
Sverige behöver färre ursäkter och tydligare gränser
En ansvarsfull migrationspolitik måste utgå från Sveriges behov och förmåga – inte från föreställningen att landet har en obegränsad skyldighet att ta emot och försörja människor från hela världen.
Det behövs:
- färre asylsökande,
- fler verkställda utvisningar,
- hårdare krav på identitet,
- tydliga försörjningskrav,
- språkkrav,
- krav på laglydighet och skötsamhet,
- samt ett betydligt mer värdefullt svenskt medborgarskap.
Den som har rätt till skydd ska behandlas rättssäkert. Men den som inte har rätt att stanna ska också lämna landet.
Lagar som inte upprätthålls är bara tomma ord.
När staten nu försöker återta kontrollen är det därför inte rättsstaten som har blivit hård. Det är Sverige som efter år av naivitet äntligen börjar uppträda som ett normalt land.
