Efter år av skjutningar, sprängningar och växande otrygghet har utvecklingen äntligen börjat vända. Regeringens hårdare kriminalpolitik har gett polisen fler verktyg, fler gängkriminella har frihetsberövats och antalet skjutningar har minskat kraftigt. Samtidigt fortsätter vänsterpartierna att motsätta sig flera av de reformer som pressar tillbaka våldet. Frågan är därför inte bara vad som fungerar – utan varför delar av oppositionen fortfarande vägrar stödja det.
Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij skrev i Bröderna Karamazov att den verksamma kärleken är något hårt och fruktansvärt jämfört med kärleken i drömmen.
Det är en tanke som passar ovanligt väl in på svensk kriminalpolitik.
De flesta människor vill inte bara göra gott. De vill också uppfattas som goda medan de gör det. Det kan därför kännas medmänskligt att tala mjukt och förstående om våldsverkare. På samma sätt kan det framstå som hårt och omänskligt att gripa dem, döma dem och hålla dem inlåsta under lång tid.
Men vad händer när mildheten mot gärningsmannen leder till våld, rädsla och död för oskyldiga människor? Och vad händer när den påstådda hårdheten i stället skyddar barn från att skjutas på lekplatser?
Vilket agerande är då egentligen det barmhärtiga?
Det är skillnaden mellan drömmens godhet och handlingens godhet. Den ena känns varm i stunden. Den andra får verkliga konsekvenser.
Från rekordår till kraftig minskning
Under lång tid utvecklades Sverige i fel riktning. Skjutningar, sprängningar och avrättningar på öppen gata blev en del av nyhetsflödet. År 2022 registrerades drygt 400 skjutningar och 62 människor dödades.
Sverige hade på bara några decennier gått från en relativt låg nivå av dödligt skjutvapenvåld till att ligga mycket högt i en europeisk jämförelse.
Det var ingen naturlag. Det var resultatet av en stat som under alltför lång tid misslyckades med sin mest grundläggande uppgift: att skydda hederliga medborgare från våldsamma människor.
Nu syns en tydlig förändring.
Antalet skjutningar har minskat kraftigt. Polisen har slagit sönder kriminella nätverk, gripit ledare, beslagtagit vapen och pengar samt stoppat planerade våldsdåd. Kriminella har själva beskrivit Sverige som ett svårare land att verka i eftersom polisen har blivit bättre på att följa pengarna, kartlägga nätverken och störa deras verksamhet.
Det handlar i grunden om något mycket enkelt: staten har börjat göra det staten alltid borde ha gjort.
Den griper, lagför och låser in farliga människor.
Ett svenskt politiskt misslyckande
För att förstå varför detta framställs som kontroversiellt måste man se tillbaka på hur debatten om kriminaliteten länge fördes.
När skjutningarna började öka möttes oron ofta av förnekelse och förlöjligande. Personer som varnade för utvecklingen kallades alarmister, rasister eller människor som hade fått en felaktig bild av Sverige genom medierna.
Budskapet var att Sverige egentligen aldrig hade varit tryggare.
När antalet sexualbrott ökade hävdades det att förändringen framför allt berodde på en högre anmälningsbenägenhet. När polisen varnade för områden där kriminella strukturer hade fått ett starkt inflytande skämtades varningarna bort. När oskyldiga människor började drabbas av skjutningar och sprängningar hette det att det grova våldet främst var en intern angelägenhet mellan kriminella.
Sedan började verkligheten slå sönder bortförklaringarna.
En kvinna sköts till döds medan hon bar sitt nyfödda barn. Barn skadades av glassplitter efter sprängningar. En tolvårig flicka sköts ihjäl vid en bensinstation. Små barn träffades av skott när de var ute och lekte. En mamma och hennes barn besköts på en lekplats.
Det gick inte längre att hävda att våldet bara drabbade människor som själva hade valt en kriminell livsstil.
Gängvåldet hade blivit ett samhällsproblem.
Två sorters brottsstatistik
En del av förvirringen berodde på hur statistiken presenterades.
Det är möjligt att det totala dödliga våldet ligger relativt stabilt samtidigt som det gängrelaterade skjutvapenvåldet ökar. Om exempelvis dödliga fyllebråk, familjekonflikter och slagsmål minskar kan totalsiffran hållas nere, även om kriminella nätverk samtidigt börjar skjuta och spränga varandra i bostadsområden.
Båda sakerna kan alltså vara sanna samtidigt:
Det totala dödliga våldet kan vara lägre än för flera decennier sedan, samtidigt som Sverige har fått ett betydligt allvarligare problem med organiserat skjutvapenvåld.
Det senare förändrar samhället på ett särskilt sätt.
När bomber placeras vid flerfamiljshus och automatvapen används på offentliga platser uppstår en rädsla som sprider sig långt utanför de direkt inblandade. Föräldrar börjar fundera över om barnen kan gå själva till skolan. Boende undviker vissa platser. Företagare pressas av kriminella. Vittnen vågar inte prata med polisen.
Det är inte bara antalet döda som är relevant. Även våldets karaktär spelar roll.
Vad har förändrats?
Det finns ingen ensam förklaring till att skjutningarna har minskat. Men flera av regeringens reformer har gjort det betydligt svårare för kriminella nätverk att verka.
Polisen har fått bättre möjligheter att använda avlyssning och andra hemliga tvångsmedel mot nätverken. Myndigheter kan dela mer information med varandra. Kriminellas pengar, bilar, smycken och andra tillgångar kan beslagtas även när personen saknar rimliga lagliga inkomster.
Straffen har skärpts. Återfallsbrottslighet bedöms hårdare. Farliga människor kan hållas borta från samhället längre. Säkerhetszoner och vistelseförbud ger polisen möjlighet att störa konflikter och kontrollera personer som rör sig i våldsdrabbade miljöer.
Den gemensamma nämnaren är att risken för den kriminelle har ökat.
Tidigare kunde en ledande gängmedlem styra våld, rekrytera barn och leva på brottsvinster samtidigt som det var svårt för myndigheterna att ingripa innan ett konkret brott redan hade begåtts.
Nu kan polisen i större utsträckning agera tidigare.
Det är en avgörande skillnad. När en skjutning väl har inträffat är offret redan skadat eller dött. Effektiv brottsbekämpning måste därför handla om att upptäcka planeringen, hitta vapnen och gripa de inblandade innan skotten avlossas.
Varför frihetsberövanden fungerar
Inom kriminologin används begreppet inkapacitering. Det betyder att en person som sitter frihetsberövad får betydligt svårare att begå nya brott ute i samhället.
Principen är närmast självklar.
En inlåst mördare kan inte lika enkelt gå runt med ett vapen på ett torg. En gripen gängledare får svårare att organisera sitt nätverk. En person som sitter häktad kan inte själv transportera vapen, driva in skulder eller avrätta en rival.
Effekten blir särskilt stor när ett relativt litet antal personer står för en stor del av våldet.
Brottslighet är inte jämnt fördelad. De flesta människor begår inga grova brott alls. Även inom kriminella miljöer är det ofta en mindre grupp extremt våldsamma individer som driver konflikterna, beställer mord och rekryterar unga utförare.
När dessa personer grips kan våldskapaciteten minska snabbt.
Deras vapen beslagtas. Pengaflöden stoppas. Kontaktnät bryts. Underordnade personer förlorar sin ledning. Planerade mord kan ställas in.
Det är därför missvisande att beskriva inlåsning som en åtgärd som enbart tillfredsställer människors hämndbegär. Frihetsberövandet har också en konkret skyddande funktion.
Vissheten om straff är viktig
Hårdare straff är emellertid inte den enda förklaringen. För den som överväger ett brott är risken att åka fast ofta minst lika viktig som straffets längd.
En person som tror att polisen aldrig kommer att identifiera honom avskräcks inte nödvändigtvis av att ett maximistraff höjs. Men om samma person vet att telefonen kan spåras, bilen följas, pengarna beslagtas och medhjälparna avlyssnas förändras kalkylen.
Brottsbekämpning handlar därför om mer än långa fängelsestraff. Den handlar också om statens förmåga att upptäcka och klara upp brott.
Det är här polisens nya verktyg blir viktiga.
Avlyssning av kriminella nätverk kan avslöja vem som beställer ett mord, vem som skaffar vapnet och vem som har rekryterats för att skjuta. Informationsutbyte mellan myndigheter kan visa att en person utan redovisade inkomster ändå har dyra bilar, stora kontantbelopp och kopplingar till organiserad brottslighet.
När myndigheterna delar information försvinner de sekretessväggar som nätverken tidigare kunde gömma sig bakom.
Barnen som gängens förbrukningsvaror
En av de mörkaste delarna av den nya gängbrottsligheten är rekryteringen av barn.
Unga tonåringar används för att transportera narkotika, förvara vapen, placera sprängladdningar och genomföra mord. De lockas med pengar, status och gemenskap, men behandlas i praktiken som förbrukningsvaror.
Om barnet grips finns det ofta en ny rekryt som kan ta över.
De kriminella ledarna vet dessutom att barn behandlas annorlunda av rättssystemet än vuxna. Därför kan det vara rationellt för nätverket att använda en fjorton- eller femtonåring som utförare.
Mot denna bakgrund blir det orimligt att låta grovt kriminella ungdomar vistas i institutionsmiljöer med låg säkerhet, återkommande rymningar och omfattande nyrekrytering.
Att unga personer som dömts för mycket allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården är därför inte ett uttryck för att samhället har slutat bry sig om barn.
Det är ett erkännande av verkligheten.
En femtonåring som har begått ett mord är fortfarande ett barn och behöver rehabilitering. Men han är samtidigt en person som kan vara livsfarlig för sin omgivning. Ett fungerande system måste klara båda tankarna samtidigt.
Säkerhet och rehabilitering är inte varandras motsatser. Rehabilitering kräver ordning, stabilitet och kontroll.
Vänsterpartiernas motstånd
Trots den tydliga förbättringen har partierna på vänstersidan motsatt sig många av de reformer som regeringen har genomfört.
Vänsterpartiet har röstat nej till flera former av utökad avlyssning och till ett stort antal straffskärpningar. Miljöpartiet har motsatt sig säkerhetszoner, hårdare påföljder för återfallsbrottslighet och förändringar av ungdomsvården. Centerpartiet och Socialdemokraterna har också sagt nej till eller kritiserat delar av regeringens kriminalpolitik.
Motiveringarna varierar.
Ibland hänvisar partierna till personlig integritet. Ibland till rättssäkerhet, proportionalitet eller risken för diskriminering. I andra fall menar de att längre fängelsestraff inte angriper brottslighetens sociala orsaker.
Sådana invändningar ska naturligtvis kunna diskuteras. En rättsstat måste alltid granska hur maktmedel används.
Men det går inte att bortse från helheten.
När ett politiskt block konsekvent motsätter sig avlyssning, säkerhetszoner, hårdare straff, längre frihetsberövanden, konfiskering av brottsvinster och säkrare förvaring av unga mördare uppstår frågan vad det blocket egentligen vill göra i stället.
Det räcker inte att upprepa orden vård, skola och omsorg.
Skolan kan förebygga att ett barn rekryteras om tio år. Den kan inte stoppa den person som redan är på väg till en lekplats med ett laddat vapen.
Socialtjänsten kan hjälpa familjer och unga människor innan de dras in i kriminalitet. Den kan inte ensam avväpna ett nätverk som planerar ett mord till nästa kväll.
Samhället behöver förebyggande arbete. Men när våldet redan är organiserat, beväpnat och pågående krävs även polis, domstolar och fängelser.
Norra Grängesbergsgatan som symbol
Norra Grängesbergsgatan i Malmö illustrerar konflikten mellan romantisering och verklighet.
Gatan har länge varit känd för musikliv, klubbar, replokaler och kulturella verksamheter. Den har beskrivits som en kreativ och mångkulturell mötesplats där alternativ kultur kunnat växa fram utanför de vanliga institutionerna.
Men samma gata har också under lång tid förknippats med svartklubbar, narkotikahandel, illegal alkoholservering, prostitution, spelautomater och grovt våld.
Polisen har återkommande varnat för att kriminella nätverk försökt etablera sig i området. Ett uppmärksammat massbråk involverade skottlossning, bilkrockar och en man som höggs i halsen med ett kebabspett.
Här blir den politiska skillnaden tydlig.
Högerns utgångspunkt är att lagen ska gälla lika för alla. En svartklubb blir inte mindre olaglig för att den ligger i en spännande kulturmiljö. Narkotikahandel blir inte acceptabel för att den förekommer i närheten av replokaler, vattenpipor och alternativ musik.
Delar av vänstern har i stället tenderat att försvara miljön som helhet och beskriva polisens insatser som ett hot mot kulturen, mångfalden eller människor som redan är marginaliserade.
Men ett rättssamhälle kan inte välja vilka lagar som ska upprätthållas utifrån hur sympatisk eller exotisk en miljö uppfattas.
Den som anser att vissa regler är dåliga bör arbeta för att ändra dem. Lösningen kan inte vara att skapa parallella miljöer där reglerna i praktiken har upphört att gälla och där den starkaste aktören bestämmer.
Frihet är inte frånvaro av rättsordning.
Frihet förutsätter att samma regler gäller för alla och att staten skyddar människor från hot, våld och utpressning.
Förebyggande arbete räcker inte ensamt
Det brukar sägas att kriminalitet inte kan straffas bort.
Påståendet innehåller en del sanning. Ingen seriös person tror att ett samhälle kan lösa alla problem enbart genom att bygga fängelser. Barn behöver fungerande skolor, familjer behöver stöd och människor måste kunna se en laglig väg till utbildning, arbete och gemenskap.
Men det motsatta påståendet är lika viktigt:
Grov kriminalitet kan inte förebyggas bort när den redan pågår.
När en person har skaffat ett automatvapen och accepterat ett morduppdrag befinner sig samhället inte längre i ett läge där en fritidsgård är den omedelbara lösningen. Då måste personen stoppas.
Det verkligt effektiva samhället gör därför båda sakerna.
Det förebygger att människor blir kriminella och ingriper kraftfullt mot dem som redan har valt att använda våld.
Det erbjuder en väg ut för den som vill lämna kriminaliteten, men skyddar samtidigt allmänheten från den som fortsätter.
Det är inte hårdhet i stället för medmänsklighet. Det är medmänsklighet med brottsoffren, deras familjer och alla de människor som vill leva hederliga liv.
Staten måste välja vem den skyddar
Kriminalpolitik handlar ytterst om prioriteringar.
Varje rättssystem måste väga gärningsmannens rättigheter mot allmänhetens behov av skydd. Den misstänkte har rätt till en rättvis rättegång. Den dömde ska behandlas mänskligt. Straff ska vara proportionerliga och myndigheternas makt ska kunna granskas.
Men rättsstaten får inte glömma brottsoffren.
En människa som sköts ihjäl får aldrig tillbaka sitt liv. Ett barn som ser sitt hem sprängas kan bära med sig rädslan under många år. En familj som tvingas flytta efter hot får sin frihet inskränkt av människor som inte respekterar några lagar.
När staten avstår från att ingripa för att slippa framstå som hård försvinner inte hårdheten.
Den flyttas bara från gärningsmannen till offret.
Den kriminelle slipper ett ingripande, men den laglydiga medborgaren får leva med konsekvenserna.
Det är därför Dostojevskijs skillnad mellan drömmens kärlek och den verksamma kärleken är relevant.
Drömmens kärlek talar gärna om förståelse, utsatthet och goda intentioner. Den verksamma kärleken frågar vilka människor politiken faktiskt skyddar.
En utveckling som kan vända tillbaka
Att skjutningarna minskar betyder inte att problemet är löst.
De kriminella nätverken finns kvar. Rekryteringen av barn fortsätter. Ledande personer kan styra verksamhet från utlandet och nya konflikter kan snabbt blossa upp.
Dessutom anpassar sig brottsligheten efter polisens metoder. När en kommunikationstjänst avslöjas byter nätverken plattform. När vissa typer av tillgångar blir lättare att beslagta används andra metoder för penningtvätt. När äldre utförare grips rekryteras yngre personer.
Staten kan därför inte luta sig tillbaka.
De nya verktygen måste användas, utvecklas och utvärderas. Polisen behöver tillräckliga resurser. Domstolar och kriminalvård måste klara det ökade antalet ärenden och intagna. Socialtjänsten måste kunna agera snabbt när barn riskerar att rekryteras.
Men framför allt krävs politisk uthållighet.
Det tog många år att låta problemen växa fram. Det kommer också att ta tid att bryta nätverkens makt permanent.
Ett moraliskt vägval
Den svenska kriminalpolitiken står inför ett tydligt vägval.
Den ena vägen utgår från att organiserad brottslighet måste mötas av en stark stat. Polisen ska få verktyg att stoppa planerade våldsdåd. Brottsvinster ska beslagtas. Återfallsförbrytare ska hållas borta från samhället. Unga mördare ska placeras i säkra miljöer där både kontroll och rehabilitering är möjliga.
Den andra vägen återgår till ett synsätt där problemen förnekas, relativiseras eller förklaras bort. Där krav på ordning misstänkliggörs och där gärningsmannens bakgrund får större utrymme än offrets lidande.
Det betyder inte att människor på vänstersidan tycker om gängkriminalitet. Det gör de naturligtvis inte.
Problemet är i stället den politiska grundinstinkten: en motvilja mot straff, kontroll och statligt tvång även när sådana åtgärder behövs för att skydda oskyldiga.
Resultatet blir en politik som låter god i teorin men som riskerar att lämna de mest utsatta medborgarna ensamma med våldet.
Verklig godhet måste få konsekvenser
Ett gott samhälle ska hjälpa människor innan de hamnar i kriminalitet. Det ska ge barn utbildning, trygghet och framtidstro. Det ska erbjuda behandling, rehabilitering och en väg tillbaka för den som vill lämna ett destruktivt liv.
Men ett gott samhälle måste också kunna säga nej.
Det måste kunna gripa den som planerar ett mord, beslagta dennes vapen och hålla honom borta från människor han annars skulle kunna skada.
Det måste kunna skydda ett barn från att rekryteras och samtidigt skydda andra barn från den som redan har blivit en beväpnad utförare.
Verklig godhet mäts inte i hur mild staten framstår inför brottslingen i ögonblicket.
Den mäts i vilka människor staten faktiskt skyddar.
Ett rättssamhälle kan därför inte nöja sig med drömmens kärlek. Det måste också utöva den verksamma kärleken – även när den är hård, obekväm och politiskt otacksam.
Statens främsta uppgift är inte att framstå som god inför den som hotar, skjuter och spränger.
Dess uppgift är att vara långsiktigt god mot det hederliga samhället.
