Stockholm.homes

Etikett: diktatur

  • Hitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Snart kan vi ha marxistiska utrotningsläger för den som tillhör den svenska folkstammen. Marxismens ondska kan snart förverkligas under en socialdemokratisk regering.

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev NazitHitler eller Marx – vilken ideologi har orsakat mest död och lidande?

    Adolf Hitler och Karl Marx är två av historiens mest omdiskuterade personer. Den ene ledde en diktatur som på bara tolv år utvecklade industriellt massmord och ett förintelsekrig över Europa. Den andre var filosof och revolutionär teoretiker vars idéer efter hans död kom att åberopas av regimer som under 1900-talet orsakade svält, terror, deportationer och massdöd. Men vem kan egentligen beskrivas som ”ondast” – och vilken ideologi har flest människoliv på sitt samvete?

    Det enkla svaret är att frågan egentligen innehåller två helt olika jämförelser. Om vi jämför Hitler och Marx som personer är resultatet ett. Om vi jämför nationalsocialistiska och kommunistiska regimer historiskt blir resultatet ett annat.

    Hitler och Marx är inte historiskt jämförbara på samma sätt

    Karl Marx levde 1818–1883. Han var filosof, ekonom, journalist och revolutionär socialist men styrde aldrig något land, hade ingen säkerhetspolis, inget fånglägersystem och ingen armé under sitt befäl. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver honom som en revolutionär tänkare vars verk senare fick ett omfattande och komplicerat inflytande på de kommunistiska regimer som grundades under 1900-talet.

    Det betyder inte att Marx förespråkade en fredlig reformism. I Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Friedrich Engels klasskampens utveckling mot öppen revolution och ett våldsamt störtande av borgarklassens makt. Revolutionärt våld fanns alltså i den marxistiska föreställningsvärlden.

    Men Marx dog 34 år före den ryska revolutionen 1917 och 66 år innan Mao Zedong tog makten i Kina. Att tillskriva Marx personlig skuld för alla människor som senare dödades av Stalin, Mao eller Pol Pot vore därför historiskt problematiskt.

    Adolf Hitler befinner sig i en helt annan kategori. Han var Tysklands diktator och ledare för den stat som genomförde både aggressionskrig och systematiskt massmord. Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939 och inledde därmed kriget i Europa. Den nazistiska ideologin gjorde ras, antisemitism, territoriell expansion och föreställningen om biologiskt ”överlägsna” och ”underlägsna” människor centrala delar av staten.

    Om frågan är vem av personerna Hitler och Marx som personligen bär störst ansvar för massmord är svaret därför tydligt: Adolf Hitler.

    Nationalsocialismens dödsmaskineri

    Förintelsen är den mest kända delen av Nazitysklands brott. Omkring sex miljoner judar mördades av Nazityskland och dess allierade och kollaboratörer. Men judarna var långt ifrån de enda offren.

    Nazisterna mördade dessutom omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker, medan minst 250 000 och möjligen uppemot 500 000 romer dödades. Mellan 250 000 och 300 000 människor med funktionsnedsättningar dödades inom bland annat den nazistiska så kallade eutanasipolitiken. Därutöver dödades politiska motståndare, motståndsmän och andra grupper.

    En särskilt enorm offergrupp var sovjetiska krigsfångar. Ungefär 5,7 miljoner hamnade i tysk fångenskap och omkring 3,3 miljoner dog. US Holocaust Memorial Museum konstaterar uttryckligen att dödligheten inte var någon olyckshändelse utan resultatet av en medveten nazistisk politik.

    Redan här hamnar Nazitysklands direkta massmord och avsiktligt dödliga politik på långt över tio miljoner människor, beroende på vilka kategorier som räknas och hur överlappningar hanteras. Det är därför missvisande att beskriva nazismens offer som enbart ”sex miljoner”. Sex miljoner avser de judiska offren för Förintelsen, inte samtliga människor som dödades till följd av nazistisk förföljelse och utrotningspolitik.

    Och då har vi fortfarande inte räknat vanliga militära och civila dödsfall i andra världskriget.

    Hitler startade dessutom ett katastrofalt krig

    Andra världskriget var betydligt större än Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger. Totalt dog tiotals miljoner människor. US Holocaust Memorial Museum använder omkring 55 miljoner döda globalt som en uppskattning, medan andra moderna sammanställningar hamnar högre beroende på definition och hur svält och sjukdom räknas.

    Det vore däremot fel att skriva upp samtliga dessa döda på Hitlers konto. Kriget omfattade bland annat Japans krig i Asien, Sovjetunionen, Italien, de västallierade och många konflikter med egna orsaker och ansvariga.

    Men Nazitysklands angrepp på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941 gjorde Hitlers regim till en central orsak till den europeiska delen av katastrofen. Kriget mot Sovjetunionen var dessutom uttryckligen utformat som ett ras- och förintelsekrig, inte enbart som ett konventionellt militärt fälttåg.

    Kommunismens stora dödstal

    När kommunismen diskuteras uppstår ett annat problem: det finns ingen enda kommunistisk regim att räkna på.

    Sovjetunionen existerade i över sju decennier. Kommunistiska regimer etablerades senare bland annat i Kina, Nordkorea, Kambodja, Vietnam och flera östeuropeiska länder. Deras politik och grad av repression varierade kraftigt.

    Det finns därför ingen historiskt oomstridd totalsiffra för ”kommunismens offer”. Siffror på exempelvis 20, 50 eller 100 miljoner bygger på olika definitioner av vad som ska räknas: avrättningar, människor som dog i läger, deportationer, politiskt framkallad svält, inbördeskrig eller samtliga överdödsfall.

    Men även om man undviker de mest omdiskuterade totalsiffrorna är omfattningen enorm.

    Mao och den stora svälten

    Den största enskilda katastrofen under en kommunistisk regim inträffade sannolikt i Kina under Mao Zedongs ”Stora språnget” 1958–1961.

    Cambridge Economic History of China uppskattar att omkring 30 miljoner människor dog under svälten, motsvarande ungefär fem procent av Kinas dåvarande befolkning. Forskningen betraktar den som den dödligaste svältkatastrofen i modern eller dokumenterad historia.

    Exakta siffror är omstridda. Historiska uppskattningar har ofta legat inom ungefär 15–40 miljoner, medan vissa senare forskare argumenterat för uppemot 45 miljoner förtida dödsfall. Det viktiga är därför inte att låsa sig vid den högsta siffran: även omkring 30 miljoner innebär en demografisk katastrof av exceptionell omfattning.

    Det går samtidigt inte att likställa samtliga dessa dödsfall med människor som fördes till en avrättningsplats och sköts. Många dog av svält och sjukdom. Men katastrofen var nära förknippad med statens tvångskollektivisering, spannmålsrekvisitioner och politiska system, där repressiva åtgärder försvårade möjligheten att undkomma katastrofen.

    Stalin: svält, avrättningar och Gulag

    Även Sovjetunionen under Josef Stalin orsakade miljontals dödsfall genom flera olika mekanismer.

    Den sovjetiska hungersnöden 1932–1933 drabbade bland annat Ukraina, Ryssland och Kazakstan. Forskning har uppskattat omkring 5,7 miljoner dödsfall i den större sovjetiska svältkatastrofen, medan studier av Ukraina visar hur spannmålsrekvisitioner och begränsningar av människors möjlighet att fly från svältområden förvärrade dödligheten.

    I Kazakstan dog omkring 1,5 miljoner människor under kollektiviseringens katastrof, ungefär en tredjedel av den kazakiska befolkningen.

    Därtill kom Gulag. Officiell sovjetisk statistik anger ungefär 1,6–1,7 miljoner döda i Gulags korrektionsarbetsläger mellan 1930 och 1956, även om forskningen diskuterar hur människor som dog efter frigivning eller utanför själva lägersystemet ska behandlas statistiskt.

    Pol Pots extrema kommunism

    Kambodja visar hur snabbt en kommunistisk revolution kunde övergå i massdöd.

    Mellan 1975 och 1979 försökte Röda khmererna under Pol Pot skapa ett radikalt klasslöst jordbrukssamhälle. Städer tömdes och människor utsattes för tvångsarbete, svält, politisk förföljelse och avrättningar.

    På mindre än fyra år dog nästan två miljoner människor – en enorm andel av landets befolkning. US Holocaust Memorial Museum beskriver regimen som en fanatisk kommunistisk rörelse som genomförde tvångsarbete, tankekontroll och massavrättningar för att skapa sin agrara utopi.

    Så vilken ideologi dödade flest?

    Om frågan gäller det sammanlagda antalet människor som dog under regimer som uttryckligen kallade sig kommunistiska, talar historiska data starkt för att kommunistiska regimer tillsammans orsakade fler dödsfall än Nazityskland.

    Redan den kinesiska katastrofen under Stora språnget uppskattas till omkring 30 miljoner döda. Till detta kommer Sovjetunionens svältkatastrofer, terror och lägersystem, närmare två miljoner människor under Röda khmererna och offer under andra kommunistiska diktaturer. Någon vetenskapligt oomstridd totalsiffra finns däremot inte.

    Det innebär att påståendet ”kommunistiska regimer har sammanlagt orsakat tiotals miljoner dödsfall” är väl underbyggt. Att däremot hävda en exakt totalsiffra – exempelvis 100 miljoner – kräver att man först anger exakt vilka dödskategorier som räknas.

    Men nationalsocialismen var extremt dödlig på mycket kort tid

    Totalsiffran berättar samtidigt inte hela historien.

    Hitlers regim existerade bara från 1933 till 1945. Det mest omfattande massmordet koncentrerades dessutom till krigsåren 1939–1945.

    På denna mycket korta tid mördades sex miljoner judar, miljontals sovjetiska krigsfångar, omkring 1,8 miljoner icke-judiska polacker och hundratusentals romer och människor med funktionsnedsättningar. Parallellt bedrev Nazityskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.yskland ett expansivt krig över stora delar av Europa.

    Nazismen uppvisar därför en extrem koncentration av avsiktligt dödande på mycket kort tid.

    Dessutom var elimineringen av hela grupper inte en oavsiktlig sidoeffekt av ekonomisk politik. Rasbiologi, antisemitism och uppdelningen av människor i över- och undermänniskor var centrala delar av den nazistiska ideologin, och den nazistiska staten byggde särskilda mordcentra för att genomföra folkmordet.

    Kommunismen och nazismen dödade på delvis olika sätt

    Detta är kanske den viktigaste skillnaden.

    Nazismen definierade människor som fiender genom bland annat ras och härkomst. En judisk familj kunde inte rädda sig genom att ändra politiska åsikter. Barn betraktades som fiender därför att de hade fötts in i en grupp som nazismen hade beslutat skulle försvinna.

    Kommunistiska diktaturer konstruerade oftare fienden genom klass, egendom, politisk opposition eller påstådd kontrarevolutionär verksamhet, även om etnisk förföljelse också förekom. Marx själv beskrev historien genom klasskamp och förutsåg revolutionärt störtande av borgarklassens makt. Senare marxist-leninistiska regimer utvecklade system där påstådda klassfiender kunde fängslas, deporteras eller dödas.

    Skillnaden är viktig för att förstå ideologierna, men den gör naturligtvis inte den människa som svälter ihjäl i ett arbetsläger mindre död än den människa som skjuts vid kanten av en massgrav.

    Så vem var ”ondast”?

    ”Ondska” är ingen vetenskaplig måttenhet. Historiker kan mäta avrättningar, överdödlighet, deportationer och krigsoffer, men det finns ingen matematisk formel som avgör vilken människa som är ondast.

    Däremot går det att ge ett ganska tydligt historiskt svar på frågans olika delar.

    Som personer är Hitler och Marx ingen jämn jämförelse. Hitler styrde själv en totalitär stat, startade aggressionskrig och stod i spetsen för en regim som genomförde folkmord. Marx var en revolutionär teoretiker vars idéer fick enorm betydelse för senare kommunistiska rörelser, men han styrde aldrig någon sådan stat. Att säga att Marx personligen ”mördade fler än Hitler” är därför historiskt felaktigt.

    Som ideologiska system blir resultatet annorlunda. Om man summerar dödsfallen under de många kommunistiska diktaturerna under 1900-talet är det sannolikt att de sammanlagt överstiger de direkta offren för Nazitysklands massmord. Kommunismen regerade dock över långt fler människor, i betydligt fler länder och under en mycket längre tidsperiod.

    Och om man i stället inkluderar hela den katastrof som följde av andra världskriget blir jämförelsen betydligt svårare, eftersom tiotals miljoner krigsdöda inte utan vidare kan räknas som människor ”mördade av nazismen”, även om Hitlers expansionspolitik var en central orsak till kriget i Europa.

    Slutsatsen

    Den mest hållbara slutsatsen är därför:

    Adolf Hitler bär ett ojämförligt större personligt ansvar för massmord än Karl Marx.

    Men:

    Kommunistiska regimer har sannolikt orsakat fler dödsfall sammanlagt än den nationalsocialistiska regimen, framför allt därför att kommunistiska diktaturer existerade i många länder, styrde hundratals miljoner människor och kunde fortsätta sin repression under årtionden. Bara svälten under Mao kostade omkring 30 miljoner människoliv.

    Samtidigt utmärker sig nationalsocialismen genom den extrema hastigheten och systematiken i sitt dödande. På några få år byggde Nazityskland en stat där folkmord, raspolitik, slavarbete, massvält och erövringskrig blev delar av samma politiska projekt.

    Det är därför mer historiskt korrekt att jämföra Hitler med Stalin, Mao eller Pol Pot och att separat jämföra nazism med marxism-leninism och maoism. Då slipper man blanda ihop en filosof som dog 1883 med de diktatorer som flera årtionden senare hävdade att de regerade i hans namn.

    Det slutliga bokslutet blir därmed inte att den ena katastrofen gör den andra mindre allvarlig. Tvärtom visar 1900-talets erfarenheter två olika vägar till samma avgrund: en stat som förklarar vissa raser vara mindre värda människor och en stat som ger sig själv obegränsad makt att undanröja människor som betecknas som klassfiender kan båda utvecklas till maskiner för massförtryck och massdöd.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Tyskland mörka DDR tiden i ny lärorpolan

    En ny läroplan i Berlin har väckt stark kritik efter att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen riskerar att tas bort från den obligatoriska historieundervisningen. Lärare varnar för att unga i den tidigare delade huvudstaden därmed kan gå miste om avgörande kunskap om stadens och landets antidemokratiska förflutna.

    Det var först när den republikanske presidenten Ronald Reagan gav order om att muren skulle rivas som de onda marxisterna lät DDR falla. Marxismen har mördat cirka 100 miljoner människor. Karl Marx var barnmördare

    En ny läroplan för gymnasieskolan i Berlin har utlöst stark kritik från lärare och historiker. Enligt tyska medier innebär förändringen att undervisningen om DDR, Berlinmuren och den tyska återföreningen 1990 inte längre är obligatorisk för alla elever. Kritiker varnar för att viktiga delar av stadens och landets moderna historia därmed riskerar att försvinna ur det kollektiva minnet.

    Bakgrunden är att historieämnet inte längre måste läsas under två år i gymnasiet. Följden blir att modern historia – tiden efter 1945 – i praktiken kan falla bort ur undervisningen. Därmed riskerar även centrala moment om Östtyskland, den kommunistiska diktaturen, muren och återföreningen mellan Öst- och Västtyskland att utgå.

    Förändringen omfattar inte samtliga gymnasieelever, men lärarförbundet menar att beslutet är särskilt problematiskt i just Berlin. Staden var delad i över fyra decennier och utgjorde ett av kalla krigets tydligaste symboler. Att unga berlinare riskerar att inte få fördjupad kunskap om stadens egen historia ses som anmärkningsvärt.

    Lärare påpekar att undervisningen om DDR i grundskolan är mycket begränsad och inte tillräcklig för att ge eleverna förståelse för hur en antidemokratisk socialistisk stat fungerade i praktiken. De varnar för att förtryck, censur, angiveri och vardagslivets begränsningar i DDR riskerar att relativiseras eller glömmas bort.

    Tysklands 1900-tal präglades av två totalitära system: först den nationalsocialistiska diktaturen från 1933 till 1945, därefter den socialistiska enpartistaten i Östtyskland fram till murens fall 1989. Kritiker menar att båda dessa erfarenheter är avgörande för att förstå värdet av demokrati och rättsstat i dagens Tyskland.

    Lärarförbundet kräver nu att ansvariga politiker omprövar beslutet. Enligt dem är det inte acceptabelt att unga människor lämnar skolan utan gedigna kunskaper om den diktatur som existerade i deras egen stad så sent som för drygt trettio år sedan. Protesterna har uppmärksammats av bland andra Der Spiegel.

    Debatten har också väckt frågor om huruvida Tyskland håller på att tona ned delar av sin historia. Kritiker menar att minnet av DDR-tiden inte får reduceras till en fotnot, utan måste behandlas som en central del av Europas moderna historia – särskilt i en tid då auktoritära idéer åter vinner mark.

  • Vänstern och världsordningen

    När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.

    Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem

    Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.

    I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.

    Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.

    Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.

    Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.

    Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.

    2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.

    När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.

    Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.

    Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.

    Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.

    Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.

    Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.

    Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.

    1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.

    Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.

    Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.

    År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.

    Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”

    Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.

    Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.

    Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.

    Faktaruta: Levnadsförhållanden i Venezuela under Chávez och Maduro

    Ekonomisk utveckling

    • Venezuela gick från att vara ett relativt välmående land till djup ekonomisk kris. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt under framför allt senare år. År 2013–2023 föll levnadsstandarden med uppskattningsvis omkring 74 % enligt analyser av ekonomiska data. (economicsobservatory.com)
    • Landets ekonomi har krympt kraftigt, inte minst genom fallande oljeproduktion, ineffektivitet och dålig förvaltning. (cfr.org)

    Poverty och inkomst

    • Venezuela har en mycket hög fattigdomsnivå: en betydande majoritet av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och en stor del i extrem fattigdom. (Wikipedia)
    • Studier har visat att mer än 80 % av befolkningen är fattiga, och över 50 % lever i extrem fattigdom – med många som inte kan köpa grundläggande livsmedel. (Wikipedia)

    Brist på mat och mediciner

    • Långvariga livsmedelsbristproblem har förekommit sedan Chávez’ tid, och förvärrats under Maduro. Grundläggande varor som mjölk, kött, ris och mediciner har ofta saknats i butiker. (Wikipedia)
    • FN-undersökningar pekar på att stora delar av befolkningen har bristande tillgång till adekvat mat och läkemedel, vilket lett till undernäring och förlorad kroppsvikt hos många. (Wikipedia)

    Inflation och valuta

    • Venezuela har upplevt extrem inflation, inklusive perioder av hyperinflation under 2010-talet som kraftigt minskade köpkraften. (Wikipedia)
    • Även om inflationen sjönk något senare under Maduro, kvarstår höga prisökningar och svag valuta som stora problem. (Reuters)

    Migration och humanitär kris

    • Miljoner venezuelaner har lämnat landet i sökandet efter bättre levnadsvillkor, vilket har skapat en av de största migrationsströmmarna i regionens historia. (donare.info)

    Sociala och politiska konsekvenser

    • Den ekonomiska kollapsen har följts av ökande brottslighet, repression, bristande rättssäkerhet och inskränkta mänskliga rättigheter under Maduros styre. (Wikipedia)

    Chávez’ tid vs. Madurors tid

    • Under Chávez (1999–2013) genomfördes omfattande sociala program och initialt minskade viss fattigdom, men beroendet av olja ökade och ekonomin blev sårbar för prisfall. (Wikipedia)
    • Krisen förvärrades under Maduro, med ökande resursskuld, hög inflation, brist på basvaror och djupare social kollaps. (Wikipedia)

    Sammanfattningsvis har levnadsförhållandena i Venezuela under Chávez och framför allt under Maduro försämrats kraftigt, med utbredd fattigdom, brist på mat och mediciner, kraftig inflation, massutvandring och en omfattande socioekonomisk och humanitär kris.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Katynmassakern – ett av 1900-talets stora politiska brott – När vänsterpartiet kamrater mördade 3000 polska officeare

    Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.

    Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.

    Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.

    Bakgrund: Polen mellan två diktaturer

    I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.

    Fånglägren och beslutet att döda

    De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.

    Massavrättningarna

    Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.

    Upptäckten och propagandakriget

    År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.

    Efterkrigstiden och sanningen

    Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.

    Katyns betydelse i dag

    Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.

    Faktaruta: Katynmassakern
    Vad: Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
    När: Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
    Var: Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
    Vem drabbades: Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
    Ansvar: Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
    Antal offer: Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
    Varför viktigt: Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Marxismen har mördat 100 miljoner människor – Führer för Vänsterpartiet misshandlar barn.

    Ett av Vänsterpartiets lokala toppnamn i Borlänge står nu åtalad för misshandel och barnfridsbrott — samtidigt som partiet redan bär på en tung historisk ryggsäck av stöd till bolsjevikernas brutala avrättningar, inklusive morden på tsarfamiljens barn, och andra kontroverser genom decennierna. Fallet väcker skarpa frågor om trovärdighet, moral och hur politiskt förtroende påverkas när handlingar och offentliga budskap inte längre går ihop.

    Partiet vars ideologi har orsakat omkring 100 miljoner döda världen över, och där företrädare inte ens drar sig för att misshandla barn — ja, då gäller det att göra Stalin stolt.

    Samma parti som historiskt stått bakom marxismens massmord, som stödde bolsjevikernas maktövertagande 1917 och de brutala avrättningarna av tsarfamiljen — där även barnen mördades — fortsätter att väcka frågor om sitt ansvar. Det är också samma parti som på 1950-talet skickade tusentals svenskar från Kiruna rakt in i de marxistiska dödslägren i Gulag, vars tidigare partiledare på 1970-talet sålde svenska försvarshemligheter till en fientlig makt bakom järnridån i utbyte mot sprit, och som i dag vill avskaffa RUT-avdraget för fattigpensionärer samtidigt som man fortsätter förespråka höga skatter och statligt ägande av ineffektiva verksamheter.

    Nu skakas partiet återigen av en skandal.

    En manlig företrädare för Vänsterpartiet i Borlänge har åtalats för två fall av misshandel och två fall av barnfridsbrott. Gärningarna ska enligt åtalet ha ägt rum i familjens bostad i Borlänge den 25–26 augusti i år. Mannen anklagas för att ha slagit sina båda barn i huvudet med öppen hand — så att det gjorde ont och skrämde dem — samtidigt som barnen tvingades bevittna varandras utsatthet.

    Åklagaren menar att brotten begåtts med uppsåt, och mannen ska ha erkänt det inträffade under polisförhör.

    I polisens utredning finns videoförhör med båda barnen, en orosanmälan från skolan till socialtjänsten samt uppgifter om tidigare vredesutbrott i hemmet. I samtal med socialtjänsten ska mannen själv ha medgett att han ”lackat ur” och slagit barnen i bakhuvudet.

    Det som gör fallet särskilt uppseendeväckande är mannens offentliga profil. Som lokal topp inom Vänsterpartiet i Borlänge har han länge profilerat sig i frågor om våld, trygghet och barns rätt till en säker uppväxt. Han har aktivt talat mot mäns våld och lyft barns utsatthet — samtidigt som han nu står åtalad för att ha utsatt sina egna barn för just det han offentligt kritiserat.

    Det här fallet — där en politiker som kampanjat för barns trygghet nu själv misstänks ha utövat våld mot sina egna barn — väcker allvarliga frågor om trovärdighet, ansvar och vilket förtroende man kan ha för politiker som säger en sak offentligt men agerar på ett helt annat sätt i det privata.

    Marxismens mörka historia

    Marxismens praktiska tillämpning under 1900-talet ledde till några av historiens värsta övergrepp. Forskning uppskattar att upp emot 100 miljoner människor dog genom svält, massavrättningar, tvångsarbete och politiskt förtryck i marxistiska stater.

    • Sovjetunionen (Lenin & Stalin): Svält, utrensningar och arbetsläger (Gulag).
    • Kina (Mao Zedong): ”Det stora språnget” och ”Kulturrevolutionen” med tiotals miljoner döda.
    • Kambodja (Pol Pot): Röda Khmererna dödade en fjärdedel av landets befolkning.
    • Andra kommunistiska diktaturer: Politiskt förtryck, avrättningar och läger i Östblocket, Nordkorea, Kuba m.fl.

    Sammanfattning baserad på etablerad forskning om 1900-talets kommunistiska regimer.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • M-riksdagsman vill bygga ett STASI-internet.

    När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.

    Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.

    Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.

    Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.

    Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.

    Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.

    Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot

    När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.

    Vi måste värna rätten att vara anonym

    Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.

    Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?

    Kontroll leder inte till trygghet

    De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.

    Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.

    Problemet är inte anonymitet – det är ansvar

    Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.

    ”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.

    Friheten måste försvaras

    Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.

    Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.

  • Deniz Butros(v) gör Kamrat Stalin stolt, tvångsblanda folket

    Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.

    Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.

    Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst

    Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.

    Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.

    Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.

    Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.

    Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.

    Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.

    Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.

    Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.

    I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.

    Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.

    Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen

    Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).

    Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.

    Centrala drag i Stalins politik

    • Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
    • Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
    • Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
    • Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
    • Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
    • Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.

    Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter

    • Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
    • Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
    • Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).

    Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)

    • Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
    • Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
    • Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
    • Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.

    Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.

    Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Systemhotade brottslingar ifrån V kan få ministerposter i en regering led av S

    När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.

    I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.

    I en opinionsundersökning från Verian:

    • V: 7,5 %
    • S: 34,8 %
    • MP: 5,8 %
    • C: 4,7 %
    • L: 2,6 %
    • KD: 4,2 %
    • M: 17,9 %
    • SD: 20,1 %

    År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.

    Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor.
    Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten?
    Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad.
    Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet

    Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
    De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

    Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

    Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

    Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

    Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

    Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

    Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V vill införa DDR modell i SL trafiken

    SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.

    Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.

    140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna

    Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.

    När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.

    Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.

    Kostar 140 miljoner extra – varje år
    Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.

    Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.

    Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
    Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
    – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).

    Hon vill att SL själva kör bussarna.

    DDR-modellen – ett varnande exempel
    Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.

    I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.

    Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.

    Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
    Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
    – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.

    MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
    – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.

    Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.

    Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
    Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.

    Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.

    Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik

    4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia

    • Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
    • Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
    • Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
    Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.