I en svunnen tid, när vi bara kunde ringa med våra telefoner – och dessutom hade de sladd i väggen – kunde man bara sitta på en plats, och man var tvungen att hålla i luren. När man pratade i telefon var linjen upptagen – då var det helt enkelt upptaget.
Som tillbehör fanns sekretessknapp och större siffror på nummerskivan.
Välkommen till Dialogtelefonen! Den fanns i sossegrått – och i… sossegrått. Lite senare kom den även i andra färger.
Dialogtelefonen var en svensk bordstelefon som lanserades i mitten av 1960-talet av Televerket och LM Ericsson. Den blev snabbt standard i svenska hem och är idag ett eftertraktat designobjekt samt ett exempel på svensk ingenjörskonst och folkhemsestetik.
Bakgrund och utveckling
Under 1950- och början av 1960-talet dominerades telefoner av bastanta konstruktioner i svart bakelit. Televerket efterfrågade en modernare telefon som bättre passade ett nytt samhälle – färgglad, användarvänlig och ergonomisk. I samarbete med LM Ericsson togs Dialogtelefonen fram, med design av Carl-Arne Breger, en pionjär inom svensk industridesign.
Prototyper togs fram redan 1962–63 och modellen började användas i begränsad omfattning innan den officiellt lanserades 1965. Från 1969 blev Dialogtelefonen standardtelefon för Televerkets abonnenter.
Design och funktion
Dialogtelefonen tillverkades i färgad termoplast och fanns i flera färger: svart, vit, grå, beige, röd, gul, grön och orange. Den hade mjuka former och låg profil, vilket gjorde att den både var stabil och lätt att greppa. Den klassiska roterande nummerskivan av plast satt centrerad, med ett fönster för numretikett ovanför.
Telefonluren hade en låg vikt och låg naturligt i handen. Den var försedd med spiralkabel till basenheten, som i sin tur anslöts till vägguttaget via fast kabel. Ljudet kom från en mekanisk ringklocka med två kläppar i metall – inte en elektronisk summer.
Tekniska specifikationer
- Signalering: Pulssignalering via roterande nummerskiva (10 pulser per siffra)
- Ringsignal: Mekanisk klocka (AC 25 Hz signalering)
- Kapsling: Formsprutad termoplast (ABS eller polystyren)
- Kontakt: Fast ansluten 4-ledarkabel (senare modeller med moduljackadapter)
- Impedans: Cirka 600 ohm
- Strömförsörjning: Ingen – linjedriven via telefonnätet
Revisioner och varianter
Dialogtelefonen tillverkades i flera varianter under åren, även om utseendet förändrades minimalt. Huvudvarianterna är:
- Dialog 65
Den ursprungliga modellen som lanserades runt 1965. Den hade fast sladd, öppningsbar underdel för service, och saknade extra anslutningar. - Dialog S
En variant för väggmontage, där telefonen kunde monteras vertikalt. Luren hängde då i en omvänd position, och nummerskivan vinklades. - Dialog specialmodeller
Dessa togs fram för vissa miljöer, till exempel med spärrade siffror (för att hindra utgående samtal), eller för internt bruk i växlar. - Dialog med knappsats (prototyper)
Under 1970-talet experimenterade man med modeller med knappsats (tonval), men dessa blev aldrig serieproducerade i Dialog-serien utan infördes först i efterföljaren Diavox. - Militär- och myndighetsanpassade modeller
Vissa enheter hade andra färger (olivgrön, mörkgrå) och robustare komponenter, ofta märkta med förvalskoder eller etiketter.
Tillverkningen av Dialogtelefonen upphörde omkring 1978, då den ersattes av Diavox, en ny modell med knappsats och mer kompakt design, även den framtagen av LM Ericsson och Televerket.
Kulturarv och samlarvärde
I dag betraktas Dialogtelefonen som ett stycke svenskt designarv. Den förekommer i filmer och TV-serier som utspelar sig i folkhems-Sverige, och används fortfarande i vissa äldre hem där telenätet ännu har pulssignalsstöd.
På andrahandsmarknaden kan välbevarade exemplar säljas för mellan 100 och 500 kronor, särskilt om telefonen är i ovanlig färg eller i originalkartong. Modellen är populär bland retroälskare, museer och inredare.
Sammanfattning
Dialogtelefonen var mer än bara en telefon – den var ett stilideal och ett vardagsobjekt som förenade funktion och form. Genom sin enkla men genomtänkta design och sin robusta teknik blev den en självklar del av det svenska folkhemmet. Den är än i dag ett tydligt exempel på när svensk design och teknik möttes i symbios.