Är det inte hög tid att Vänsterpartiet visar lite verklig solidaritet – istället för att bara predika den? I Stockholm chockhöjer kommunala hyresvärdar hyrorna, och det drabbar vanligt folk. Visst, stambyten kostar – men varför ska det alltid vara hyresgästen som ska blöda?

Samtidigt håvar Vänsterpartiet in miljoner i partistöd varje år från Stockholms stad. Miljöpartiet likaså. Det är folkets pengar – inte deras lekstuga.

Kapa partistödet till Vänsterpartiet fram till år 2117 som ett symboliskt skadestånd för det lidande marxismen orsakat mänskligheten. Sluta slösa bort skattepengar på politiker som hellre pratar än lever som de lär.

Låt de pengarna gå till hyreslättnader och skattesänkningar för vanligt folk istället. Det vore rättvisa. Det vore verklig omfördelning. Och framför allt – det vore på tiden

Innehållsförteckning

• Skolorna brinner – och staten skyddar gärningsmännen
• Ett system som belönar brott
• En feg politik som sviker offren
• Dags att dra i nödbromsen

Skolorna brinner – och staten skyddar gärningsmännen

Sverige befinner sig i en märklig situation. Våra skolor sätts i brand av unga individer med tydligt antisocialt beteende – och samhällets svar? En klapp på axeln, ett samtal med socialtjänsten och i bästa fall en orosanmälan. Detta är resultatet av en djupt naiv och misslyckad liberal straffpolitik som vägrar att se verkligheten för vad den är.

Enbart i Dalarnas län inträffade 16 skolbränder under förra året. Tio av dessa bedöms vara anlagda. Liknande siffror återfinns över hela landet, och enligt Brandskyddsföreningen är Sverige värst i världen när det gäller anlagda skolbränder. Skolbyggnader för miljonbelopp förstörs – och gärningsmännen går fria.

Det handlar inte längre om ungdomar som “mår dåligt” eller är “frustrerade”, som det så ofta heter i den offentliga debatten. Det här är ett mönster av målmedveten vandalisering, drivet av en allt mer utbredd föraktfull attityd mot samhället. Men trots detta vägrar beslutsfattare att ta till kraftfulla åtgärder – av rädsla för att verka “hårda” mot unga.

Ett system som belönar brott

Sverige har i årtionden byggt sin ungdomspolitik på föreställningen att unga är oförmögna att ta ansvar – även när de begår grova brott som innebär fara för liv, förstörelse av samhällsresurser och mångmiljonbelopp i skador. Detta har lett till ett absurt läge där minderåriga kan bränna ner en skola och nästa dag återvända till klassrummet som om inget hänt.

De juridiska skyddsnäten är inte längre ett skydd mot övergrepp – de har blivit skydd för förövarna. Den svenska rättsstaten har kapat kopplingen mellan brott och straff för hela en grupp: unga. Det är inget annat än en uppmuntran till fortsatt laglöshet.

En feg politik som sviker offren

Mats Björs på Brandskyddsföreningen konstaterar att detta inte bara är ett brandskyddsproblem, utan ett samhällsproblem – ett tecken på att unga tappat all respekt för skolor, lärare, myndigheter och samhällsstruktur. Men medan byggnader brinner och tilliten till samhället urholkas, fortsätter politiker att tala om “åtgärdsplaner” och “ökat stöd”.

Sanningen är att skolbränderna aldrig kommer att minska så länge förövarna vet att samhället inte vågar ingripa. Den liberala synen på brott – där förståelse och terapi ersätter ansvar och påföljd – har skapat en generation som vet att inget händer när de bryter mot lagen.

Dags att dra i nödbromsen

Det är hög tid att säga det som många tänker men få vågar yttra: unga som begår grova brott måste behandlas som ansvarstagande individer. Det är inte “omänskligt” att ställa krav – det är grunden för ett fungerande samhälle.

Vi behöver en rättspolitik som sätter offren, skolorna, lärarna och samhällets trygghet i första rummet. Den tid är förbi då ungdomsbrott kunde ursäktas med “sökande identitet” eller “svåra uppväxtvillkor”. Bränderna brinner nu – inte i teorin, utan i verkligheten.

Sverige befinner sig i en märklig situation. Våra skolor sätts i brand av unga individer med tydligt antisocialt beteende – och samhällets svar? En klapp på axeln, ett samtal med socialtjänsten och i bästa fall en orosanmälan. Detta är resultatet av en djupt naiv och misslyckad liberal straffpolitik som vägrar att se verkligheten för vad den är.

Det är dags att sluta ducka. Det är dags att ersätta liberal flathet med ansvar, konsekvens – och rättvisa.

Innehållsförteckning

• Vänsterpartiet har alltid varit en inre fiende emot Svenska folket.
• Sveriges värsta spion var aktiv Vänsterpartist
• Vänsterpartiets politik har lett till rekordlånga köer till hyresrätter.
• Många V-politiker utgör systemhotande brottslingar – så kallade subversiva element som underminerar samhället inifrån.

Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige och oss svenskar. Partiet står bakom historiska folkrättsbrott som deporteringen av Kiruna-svenskarna, som skickades till Sovjet för att dö i Gulagläger, samt baltutlämningen.

Vänsterpartiet har alltid varit en inre fiende emot Svenska folket.

Vänsterpartiet har en tradition av att agera som en inre fiende till Sverige. Under kalla kriget fick partiledaren Lars Werner stora mängder sprit av DDR till sin 40-årsfest – vilka försvarshemligheter fienden i DDR fick i utbyte vet man än idag inte. Under 1970-talet tvingades man till och med att upprätta en säkerhetstjänst som övervakade marxister, eftersom man då insåg att marxister var subversiva element.

Sveriges värsta spion var aktiv Vänsterpartist

Den spion som gjort störst skada på Sveriges försvar, Stig Bergling, var även aktiv vänsterpartist.

I modern tid är V-politiker systemhotande kriminella – man har öppet stött terrorgrupper som Hamas och PKK.

Vänsterpartiets politik har lett till rekordlånga köer till hyresrätter.

Vi som lever och bor i Stockholm har fått smaka på Vänsterpartiets inkompetens som politiker. I DDR fick man stå i kö i 15 år för att köpa en Trabant, och under Vänsterpartiets bostadspolitik i Stockholm får man köa i cirka 15 år för en billig hyresrätt. Det råder därför inga tvivel om var detta smutsiga parti har sitt DNA.

Efter valet 2026 kan vi stockholmare få smaka på DDR:s sjukvård, där man låter svaga och gamla dö i väntan på vård. För det är så marxismen fungerar – de svaga i samhället ska rensas ut.

Många V-politiker utgör systemhotande brottslingar – så kallade subversiva element som underminerar samhället inifrån.

En sak vi måste fråga oss: Kan vi ha aktiva marxister på känsliga positioner i samhället? Många av dem är dömda brottslingar och har en samhällsfarlig attityd. Under kalla kriget var det till exempel omöjligt för en snickare att få arbeta på känsliga objekt. Många VPK-”orcher” åkte runt och kartlade Viggen-piloter, utklädda till tavelförsäljare.

Nu har vi släppt in dessa trojaner i finrummet. Hemliga uppgifter som rör rikets säkerhet riskerar att hamna hos Putin. Vänsterpartiet har varit Moskvatrogna sedan 1917.

Innehållsförteckning

• En av världens mest generösa asyl- och integrationspolitiker
• Ett system utan krav, mål eller styrning
• Upprepade kurser och noll resultat
• Ett passivitetssystem på skattebetalarnas bekostnad
• Kommunal ojämlikhet förvärrar problemen
• Ett välkommet lagförslag om treårsgräns
• Tre år med mål – inte tio år utan krav
• Förlängning i undantagsfall – inte som norm
• Ännu mer kan och bör göras
• Integration kräver tydliga krav och ansvar
• Språk och skötsamhet är minimikrav

En av världens mest generösa asyl- och integrationspolitiker

Sverige har i decennier haft en av världens mest generösa asyl- och integrationspolitiker – inte bara inom EU, utan globalt sett. I många delar av världen är det nästintill omöjligt att få uppehållstillstånd, än mindre rätt till skattefinansierad språkutbildning. Här i Sverige räcker det ofta med ett godkänt asylbeslut för att få fri tillgång till SFI, oavsett utbildningsbakgrund, livssituation eller ambitioner. I andra länder ställs tydliga krav och språkstudier är ofta tidsbegränsade eller kopplade till anställning. Men i Sverige har vi i praktiken låtit dörrarna stå öppna – inte bara till landet, utan också till ett system där kravlösheten blivit norm.

Ett system utan krav, mål eller styrning

Trots att språkets betydelse för integration knappast kan överskattas, har Sveriges nuvarande system för utbildning i svenska för invandrare (SFI) alltför länge fått leva sitt eget liv – utan styrning, utan krav, utan mål. Vad som borde vara ett verktyg för att snabbt komma in i samhället har istället utvecklats till ett system där tusentals människor fastnar i åratal – ibland ett helt decennium – utan att ta sig vidare.

Upprepade kurser och noll resultat

Det finns i dag inga tydliga gränser för hur länge någon får delta i SFI. Människor kan gå om samma kurs flera gånger, hoppa mellan kommuner, eller byta nivåer utan egentlig progression. Och samhället – det vill säga skattebetalarna – står för notan. För varje år som går utan resultat urholkas både integrationsviljan och tilltron till det offentliga.

Ett passivitetssystem på skattebetalarnas bekostnad

Resultatet är ett system som snarare förvaltar passivitet än bygger framtid. Inte på grund av människorna som deltar – utan på grund av reglernas total avsaknad av struktur, incitament och ansvar. Många nyanlända vill lära sig svenska, men möts av långa väntetider, bristfälliga läromedel och oklara studievägar. Det är inte rimligt.

Kommunal ojämlikhet förvärrar problemen

Kommunernas ansvar för SFI är dessutom spretigt. Vissa erbjuder kvalitet och tydliga mål, andra ser SFI som ett ställe att placera folk – i väntan på något annat. Den som flyttar mellan kommuner riskerar att behöva börja om från början. Och trots åratal av kritik har inga nationella riktlinjer eller krav på uppföljning införts.

Ett välkommet lagförslag om treårsgräns

Det är därför regeringens nya lagförslag om att begränsa SFI-studier till tre år, med begränsade möjligheter till förlängning, förtjänar att välkomnas. Förslaget markerar en ny syn på integrationspolitik – där det inte bara handlar om rättigheter, utan även om förväntningar.

Tre år med mål – inte tio år utan krav

En tidsgräns på tre år är inte ett straff – det är en struktur. De flesta människor, oavsett bakgrund, kan med rätt stöd och pedagogik lära sig grundläggande svenska på den tiden. Att samtidigt införa krav på individuella studieplaner som följer med mellan kommuner, och tvinga kommunerna att utarbeta handlingsplaner för sin SFI-verksamhet, är avgörande steg mot en mer likvärdig och seriös utbildningsmodell.

Förlängning i undantagsfall – inte som norm

Det är också rimligt att det finns möjlighet till förlängning i särskilda fall – ingen tjänar på att människor pressas ut ur utbildning trots behov. Men förlängningarna måste vara undantag, inte regel. I dag finns alltför många exempel på hur systemet tillåter åratal av insatser utan resultat – med noll krav på progression.

Ännu mer kan och bör göras

Men även om regeringens förslag går i rätt riktning, finns det skäl att höja blicken ytterligare. Att tillåta upp till sex års total SFI-studier, i vissa fall, är fortfarande mycket generöst. Särskilt i ett land där andra vuxenutbildningar har betydligt stramare ramar. Det är fortfarande skattebetalarna som står för kostnaden – och samhället som bär konsekvenserna av en integration som inte fungerar.

Integration kräver tydliga krav och ansvar

Sverige kan inte längre bygga sin integrationspolitik på förhoppningar om att allt löser sig med tiden. Det krävs tydliga ramar, individuellt ansvar och undervisning av hög kvalitet. Reformen är ett första, nödvändigt steg. Men det får inte bli det sista.

Språk och skötsamhet är minimikrav

Klarar man inte ens av att lära sig svenska – det mest grundläggande kravet för att få stanna i Sverige – eller om man missköter sig och bryter mot samhällets regler, då ska dörren stängas, inte stå på glänt. Inga fler bidrag, inga fler undanflykter, inga fler år i ett kravlöst system. Språk och skötsamhet är minimikrav – inget mer, inget mindre. Skattebetalarnas ansvar slutar där viljan att anpassa sig och bidra tar slut. En returbiljett – det är allt som ska erbjudas.

Innehållsförteckning

• 1,6 miljoner svenskar i belastningsregistret
• Bakgrundskontroller blir allt vanligare
• Ministern vill ge fler chanser – men på andras bekostnad
• Risker för arbetsgivaren – men få svar från regeringen
• ”Ali” valde själv – men tycker samhället ska ställa upp

1,6 miljoner svenskar i belastningsregistret

I dag finns nästan 1,6 miljoner svenskar registrerade i belastningsregistret. En prick där kan i praktiken bli ett livslångt hinder – ofta med allvarligare konsekvenser än själva straffet – särskilt när det gäller arbete och bostad.

Bakgrundskontroller blir allt vanligare

Allt fler arbetsgivare kräver utdrag ur registret vid anställning. Det är en naturlig försiktighetsåtgärd, menar många, särskilt i branscher där ansvar, säkerhet och kundkontakt är avgörande. Samtidigt finns en växande politisk rörelse som vill begränsa rätten att göra bakgrundskontroller.

– För att kunna återvända till samhället krävs en viss förankring i ett lagligt liv. Utan det finns risken att man fastnar i ett vakuum, säger kriminologen Sven Granath.

Ministern vill ge fler chanser – men på andras bekostnad

Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L) säger att samhället erbjuder möjligheter, men gör det samtidigt tydligt att hon anser att det yttersta ansvaret för återintegrering ligger hos individen.

– Vi har startat ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Kriminalvården för att ge personer möjlighet att skaffa nya färdigheter, säger hon.

– Samhället ger möjligheter, men man har också en skyldighet att ta vara på dem, fortsätter hon.

Men kritiker menar att regeringens linje är både naiv och ansvarsförskjutande. I praktiken lämnas det till arbetsgivare att hantera risken. Samtidigt förespråkar samma politiker att det ska bli svårare för privata aktörer att kontrollera om en kandidat har ett brottsligt förflutet.

Många företag upplever nu en ökad press att visa ”socialt ansvar” genom att anställa tidigare dömda – samtidigt som de nekas verktyg för att göra välgrundade rekryteringar. Det är en farlig kombination, menar kritiker.

Risker för arbetsgivaren – men få svar från regeringen

Att anställa personer med kriminellt förflutet kan leda till juridiska och ekonomiska konsekvenser. Särskilt inom vård, skola, handel och logistik är bakgrundskontroller avgörande för att skydda kunder, kollegor och affärsverksamhet. Om ett återfall sker i tjänst – vem bär ansvaret då?

– Det är lätt för politiker att tala om ansvar och möjligheter, men det är vi företagare som står där med konsekvenserna, säger en småföretagare inom detaljhandeln som vill vara anonym.

Regeringens linje framstår därmed som splittrad: å ena sidan ska dömda ges en andra chans – å andra sidan ska arbetsgivare ta risken utan insyn. I slutändan blir det en signal till brottslingar att samhället skyddar deras integritet mer än allmänhetens trygghet.

”Ali” valde själv – men tycker samhället ska ställa upp

Ett konkret exempel är ”Ali”, som egentligen heter något annat. Han valde att gå med i ett kriminellt gäng redan som 15-åring. Han sålde narkotika och förvarade både vapen och droger hemma – utan familjens vetskap. Nu, efter avtjänat straff, tycker han det är orättvist att hans bakgrund hindrar honom från att få jobb.

– Hade jag vetat vad det skulle leda till, hade jag inte gjort det, säger han.

Men det är just den typen av efterklokhet som arbetsgivare inte har råd med. I slutändan måste ansvaret för brottsliga handlingar och deras följder landa där det hör hemma – hos den som begår dem, inte hos den som ger någon en andra chans på bekostnad av säkerhet och förtroende.

Miljöpartiet har kört Stockholms ekonomi rakt ner i avgrunden. Efter valet 2026 väntar en brutal skattechock för oss stockholmare – och det är bara början.

Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är politiskt inkompetenta är inget nytt. Vänsterpartiet har i åratal ägnat sig åt att montera ned tryggheten i Sverige, samtidigt som flera av deras företrädare har haft kusligt nära band till den organiserade brottsligheten.

Miljöpartiet har saboterat trafikpolitiken i huvudstaden – det känns som ett medvetet straff mot oss medborgare. Vägarna är så vanskötta att man skulle kunna tro att Vänsterpartiets kamrat Putin rullat fram med sina T-34:or och jämnat dem med marken.

Det är en sorglig påminnelse om hur långt vi har sjunkit som samhälle. Förr visste man hur man hanterade extrema och destruktiva krafter – idag belönas de med makt och inflytande.

144 kaffepaket stals mitt framför ögonen på personalen – gärningsmännen slipper undan med några månaders fängelse

Innehållsförteckning

• Rumänska stöldliga länsade 22 svenska matbutiker – får milda straff
• Kaffevagnar och stöldturné i tre landskap
• Låga straff trots omfattning och planering
• Med straffrabatt: ute på mindre än två år
• Ett års fängelse för organiserade stölder
• Inga skadestånd, inga garantier
• Sverige – en attraktiv plats för brott

Rumänska stöldliga länsade 22 svenska matbutiker – får milda straff

Två män från Rumänien döms för att ha länsat 22 svenska matbutiker på kaffe, kött och choklad till ett värde av omkring 230 000 kronor. Trots den organiserade och omfattande brottsligheten får de förvånansvärt milda straff – och kommer i praktiken att vara ute igen om bara några månader.

Kaffevagnar och stöldturné i tre landskap

Övervakningsfilmer visar hur en av männen helt ostört rullar ut en kundvagn med 144 kaffepaket från Willys i Ulricehamn. Det var bara ett av många tillfällen under den stöldturné som pågick i flera veckor och sträckte sig över Västra Götaland, Småland och Värmland.

Låga straff trots omfattning och planering

Men trots brottens systematik och stora värde döms 20-åringen till endast 1,5 års fängelse, och 27-åringen till 2,5 år. På pappret.

Med straffrabatt: ute på mindre än två år

I verkligheten ser det annorlunda ut. I Sverige tillämpas automatiskt en tredjedels straffrabatt, vilket innebär att 20-åringen bara kommer sitta i 12 månader – och 27-åringen 20 månader. Och det är före eventuella ytterligare lättnader som exempelvis villkorlig frigivning.

Ett års fängelse för organiserade stölder

Med andra ord: män som under flera veckor kunnat operera som en kringresande stöldliga, som länsat butikshyllor på varor i industriella mängder, och som sedan sålt vidare stöldgodset – får knappt mer än ett års fängelse innan de sätts på ett plan hem.

Inga skadestånd, inga garantier

Att straffen dessutom inte innehåller någon form av skadestånd till de utsatta butikerna eller någon reell garanti för att de inte återvänder efter fem år, väcker berättigad ilska och oro.

Sverige – en attraktiv plats för brott

Vad sänder det här för signal? Att det är värt risken att begå organiserade stölder i Sverige – för även om man åker fast, blir straffet kort och konsekvenserna minimala.

Medan butikerna bär förlusterna, rättssystemet belastas och allmänheten får stå för notan – går gärningsmännen fria igen inom ett par år. Systemet belönar cynism och exploatering, och gör Sverige till en attraktiv destination för brottsturism.

Tio döms för systematiska bedrägerier mot äldre – milda straff trots hänsynslös brottslighet

Elva personer, mellan 17 och 36 år, har stått åtalade för att ha lurat äldre människor i en omfattande och välorganiserad bedrägerihärva i Stockholmsområdet. Trots att brotten beskrivs som systematiska, kallhamrade och riktade mot samhällets mest sårbara, utdömer Södertörns tingsrätt förvånansvärt milda straff – där flera av gärningspersonerna sannolikt är ute igen om bara ett par år.

Det handlar om totalt 25 grova bedrägerier, sex inbrottsstölder och tio försök till grova bedrägerier. Ligans offer: 36 äldre personer mellan 85 och 94 år, ofta ensamboende och utvalda efter kartläggning.

Fyra år – men i praktiken knappt tre

Den 28-åring som pekas ut som en av huvudpersonerna döms till 4 år och 11 månaders fängelse. Men på grund av den så kallade ”två tredjedelsprincipen” – där den dömde normalt friges villkorligt efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet – innebär det att han i praktiken bara behöver sitta knappt 3 år och 4 månader.

Den andra huvudmannen, en 36-åring, döms till 2 år och 4 månader, vilket i praktiken kan bli 1 år och 6 månader bakom lås och bom.

Ytterligare tre personer får fängelse, men även dessa straff blir i realiteten ännu kortare. Tre döms till villkorlig dom, en får ungdomsövervakning, och en person frikänns helt.

Professionell brottslighet med minimala konsekvenser

Kammaråklagare Marie Rodhe har beskrivit bedrägerierna som ”företagsliknande” – där varje medlem i ligan haft tydliga roller. Offren har kontaktats, manipulerats och bestulits på pengar och värdesaker. Ett av de mest allvarliga fallen rör en kvinna som blev av med 90 000 kronor, efter att ha lurats att lämna ut sitt bankkort. Andra förlorade vigselringar och smycken.

Trots det – och trots att brotten lett till stort lidande hos redan utsatta personer – döms gärningspersonerna alltså till straff som i många fall inte ens når upp till tre års faktisk fängelsetid. Det väcker frågan: vilket signalvärde sänder rättssystemet när sådan hänsynslös brottslighet inte möts med skarpare påföljder?

Offren finns över hela Stockholm

De drabbade bor i Bandhagen, Danderyd, Ekerö, Enskede, Farsta, Kista, Liljeholmen, Nacka, Solna, Upplands Väsby och Årsta. Flera av dem lider fortfarande av de psykiska och ekonomiska konsekvenserna – medan flera av gärningspersonerna alltså kan vara tillbaka i samhället inom bara 18 månader.

Det svenska samhället visar tydligt att jag som palestinier, arab och muslim inte är välkommen. Att kallas ”islamist” och få höra att jag ska ”åka någon annanstans” från en riksdagsledamot är inte bara kränkande – det är rasism från maktens hjärta. Jag fruktar inte bara för min trygghet, utan för vilket samhälle Sverige har blivit. Jag kräver ansvar – inte nåd.
En 27-årig palestinier bosatt i Stockholmsområdet, med cirka 14 000 följare på Instagram, har haft en framträdande roll i pro-palestinska demonstrationer i Stockholm de senaste två åren.

För en månad sedan kommenterade han, enligt egen uppgift, ett inlägg av SD:s riksdagsledamot Jessica Stegrud på Instagram. Inlägget handlade om pågående pro-palestinska protester vid riksdagshuset. Han uppger att Stegrud svarade med kommentaren: ”islamist – åk någon annanstans”. Händelsen har nu anmälts till Justitieombudsmannen (JO), då aktivisten menar att uttalandet väcker personlig oro och ökar hans känsla av otrygghet.

En sak jag funderar över är: Vad gör herr Mohammedyaser i Sverige? Han har trängt sig in i landet och har antagligen sökt asyl. Nu ägnar han sin tid åt att trakassera folkvalda politiker. På sitt Instagramkonto visar han dessutom kopplingar till terrorstämplade grupper.

Den här 27 åringa islamist araben som inte har sina rötter i Sverige, fundera vilket samhället Sverige har blivt.

På den tiden då Socialdemokraterna bestod av förnuftiga människor, förstod man, som statsminister Erlander sa, att Sveriges trygghet byggde på homogenitet, vi hade inte USA rasproblem. På 1960-talet var Sverige tryggt. Den värsta brottslingen hette ”Tumba-Tarzan” och höll på med inbrott. Polisen bar fortfarande sabel – idag bär de kulsprutepistol.

Sveriges alltför generösa asylpolitik, som har gjort att personer som Mohammed Yaser har fått komma hit och leva gott på världens högsta skatter, har lett till att vi fått ett samhälle där folkvalda politiker trakasseras av individer som denna islamistiske arab.

Varför har Mohammedyaser ens fått asyl i Sverige? Det är en skam vi svenskar kommer att få leva med i generationer – att vi släpper in människor från tredje världen som sedan låter dem attackerar demokratiskt valda politiker bara för att de inte tycker likadant i en världen mest känsligaste konflikter.

Denna pöbel av MENA-invandrare som hotar och trakasserar meningsmotståndare är ett direkt hot mot det svenska folket och vår demokrati. Vi har haft statsministrar som tackat dem för att de ’valt Sverige’. Nu, när denna pöbel har valt Sverige, har vi svenskar fått smaka på den bittra eftersmaken – skjutningar och sprängningar nästan varje natt.

Sverige har blivit en skamfläck i Europa för att vi ens tar emot asylsökande från länder utanför kontinenten. Vi borde säga upp New York-protokollet från 1967 och återgå till de ursprungliga reglerna från 1950-talet, som enbart gällde flyktingar inom Europa.

Miljömuppar är inte som du och jag. En svunnen tid fanns det idiotanstalter för dessa orcher. I dag är det ren ondska som driver MP- och V-politiker. Många V-politiker är dömda brottslingar och klassade som subversiva element.

Den Svensk fientliga Vänsterpartiska riksdagsledamot Tony Haddou kräver att ett statsråd inställer sig i riksdagens socialförsäkringsutskott, efter uppgifter om att ministerns tonårsson har kopplingar till högerextrema kretsar. Bakgrunden är en artikel från vänsterextrema sajten Expo, som förra veckan rapporterade att “en nära anhörig till en svensk minister är aktiv inom den våldsbejakande extremhögern”.

– Det viktigaste nu är att få klarhet i vad ministern visste och om han försökt mörka något, säger Haddou till Expressen, och ifrågasätter om regeringen agerar med “dubbla måttstockar” kring frågor om moral och lämplighet.

Men samtidigt väcks frågor om Svensk fientliga Vänsterpartiets egna måttstockar. Partiet, som har rötter i den kommunistiska rörelsen och en ideologi byggd på marxismen, tycks ofta undvika självrannsakan kring de totalitära och våldsamma konsekvenser denna ideologi haft historiskt. Under marxistiska regimer har tiotals miljoner människor fallit offer för förtryck, svält, utrensningar och arbetsläger – i Sovjetunionen, Kina, Kambodja och andra länder där marxistisk teori omsatts i praktik.

Ändå ser det Svensk fientliga Vänsterpartiet sig som moraliska väktare, redo att ställa andra till svars, men utan att erkänna eller ta avstånd från den ideologiska arvsmassa som lett till några av 1900-talets värsta övergrepp. Medan partiet nu kräver att en minister ska förklara sin sons handlingar, har man själva aldrig fullt ut gjort upp med den historiska skuld som följer med marxismen.

Högerextremism och gängkriminalitet är båda allvarliga samhällshot – men att relativisera sitt eget ideologiska arv, samtidigt som man moraliserar över andras, riskerar att undergräva den trovärdighet som krävs i kampen mot all form av extremism.

Ett gatukök i västra Stockholm får nu servera starköl och vin dagligen till kl. 01. Beslutet väcker både nyfikenhet och oro – platsen har få sittplatser och ligger nära kollektivtrafik, vilket kan försvåra kontroll av berusade gäster och leda till stök. Trots att området har sociala utmaningar beviljades tillståndet, men kommunen lovar uppföljning och ingripanden vid problem.

Är det inte intressant? När gårdsförsäljare i Stockholm stad ska sälja, då får man inte göra det på en söndag – för då har Systembolaget stängt.

Men ett sunkigt gatukök vid Brommaplan, där det redan är ganska stökigt, får plötsligt servera vin och sprit. Man undrar ibland över politikernas dubbelmoral: på platsen där det lokala A-laget har sina möten på parkbänken varje dag, där är det tydligen helt okej att låta grillen börja sälja alkohol.

Men när du måste genomlida en lång guidad tur på ett lokalt bryggeri en söndag för att köpa en minimal ranson öl, då är det ”ajabaja” – för då är Systembolaget stängt

Den svenska gängledaren Ismail Abdo, även kallad ”Jordgubben”, har häktats i Turkiet misstänkt för internationell narkotikasmuggling och penningtvätt. Gripandet skedde i samarbete mellan svensk, norsk och turkisk polis, och flera tillslag riktades samtidigt mot kriminella nätverk på flera platser i landet.

Totalt häktades elva personer. Abdo, som är turkisk medborgare, kan inte utlämnas till Sverige där han är internationellt efterlyst för bland annat mordförsök och grova narkotikabrott. Häktningen tros ha skapat oro bland andra kriminella i Turkiet som tidigare sett landet som en fristad.

Abdo har tidigare tillhört Foxtrot-nätverket, men en intern konflikt tros ha bidragit till den våldsvåg som skakade Sverige under 2023. Han misstänks även ligga bakom ett stort kokainbeslag i Nynäshamn på 1,3 ton.

Varför i hela friden ska Ismail Abdo någonsin sätta sin fot i Sverige igen? Han har dubbelt medborgarskap – det svenska borde omedelbart dras in. Terroriststämpla honom och gör det omöjligt för honom att återvända till västvärlden överhuvudtaget.

Ska svenska skattebetalare stå för en rättsprocess som kostar hundratals miljoner, bara för att försöka lagföra en yrkeskriminell som i åratal spridit död och kaos? Det är absurt. Turkiet har redan honom i sitt grepp – låt dem döma honom till livstid. Sverige borde betala några miljoner till rätt domare i Turkiet, så att han får ett livstidsstraff.

Turkiska fängelser är inga semesteranstalter – de vet hur man hanterar organiserad brottslighet på riktigt. Där finns disciplin, kontroll och den hårdhet som svensk kriminalvård helt saknar. Ismail Abdo och andra likasinnade hör inte hemma i Sverige – de hör hemma bakom lås och bom i ett system som inte släpper in dem på fritidsprogram eller erbjuder kontaktpersoner.

Sedan i fredags pågår en strejk bland intagna på anstalten Brinkeberg utanför Vänersborg. Strejken omfattar två av fyra avdelningar och uppges bero på bristande tillgång till mat.

En företrädare för anstalten uppger att maten hade kunnat räcka om den fördelats mer rättvist. Samtidigt menar en anställd vid en av de strejkande avdelningarna att den totala mängden mat är för liten.

– Tyvärr har jag själv sett att det inte räcker att bara portionera ut maten. Den mängd som delas ut till klienterna är enligt min uppfattning alldeles för liten för en vuxen man, säger den anställde.

Sverige öser miljarder på en kriminalvård som blivit ett lyxhotell för samhällets värsta avskum. Nu gnäller massmördare och pedofiler på en anstalt i Vänersborg – tydligen duger inte maten längre. Är oxfilén inte mör nog? Förnedringen av skattebetalarna måste få ett slut. Varför ska hederliga människor arbeta ihjäl sig för att tungt kriminella ska få gratis käk serverat tre gånger om dagen? Det är dags att sluta dalta. Låt förbrytarna eller deras anhöriga stå för maten – inte Svensson som kämpar för att få ihop till hyran.

Det är fullt begripligt om 19-åriga värnpliktiga protesterar över undermålig mat när de ligger ute i skogen och övar på att försvara vårt land. De offrar sin tid för nationens säkerhet. Att däremot samhällets mest destruktiva individer – som ofta aldrig bidragit med ett ärligt arbete – kräver mer resurser, är ett hån mot skattebetalarna.

Kriminalvården måste reformeras i grunden. Fängelserna bör drivas av privata aktörer med vinstkrav för att effektivisera verksamheten och kraftigt sänka den orimliga dygnskostnaden per intagen. Varje krona som spenderas på kriminella ska granskas lika noggrant som i alla andra delar av samhället.

Vidare måste medborgarskap kopplas till ansvar. Ingen person som har avtjänat ett fängelsestraff bör ha möjlighet att bli svensk medborgare – någonsin. Lagstiftningen bör skärpas så att även ringa brott, såsom stöld, automatiskt leder till livstids utvisning om gärningspersonen inte är medborgare.

Sverige har inget ansvar att erbjuda ett andra hem åt migranter som vägrar respektera våra lagar, normer och värderingar. Den som inte klarar av att anpassa sig ska omedelbart skickas tillbaka. ’Return to sender’ måste bli praxis – inte undantag.

En eritreansk man med lång och våldsam brottshistorik får stanna i Sverige – trots att både polis, Kriminalvården och tingsrätten anser honom vara en fara för samhället. Hovrätten för Västra Sverige stoppar utvisningen av Ahmed Ibrahim Ahmed, med hänvisning till hans flyktingstatus.

Ahmed kom till Sverige 2018 som kvotflykting, påstått konverterad från islam till kristendom. Sedan dess har han uppvisat ett extremt våldsamt beteende. Han har dömts till fängelse sex gånger för bland annat misshandel, grova hot, knivbrott och upprepade attacker mot poliser och kriminalvårdare. I fängelse har han kastat avföring och urin på personal och registrerats för nära 200 fall av misskötsamhet.

I ett av de senaste fallen hotade han knivmörda sina grannar – för att de hälsade på honom. När polisen anlände attackerade han dem med en stor sten. Ahmed dömdes då till fängelse i ett år och åtta månader. Värmlands tingsrätt beslutade samtidigt om livstids utvisning, med hänvisning till att hans närvaro utgjorde en allvarlig risk för allmän ordning och säkerhet.

Men Hovrätten anser att brotten – trots sin omfattning och brutalitet – inte är tillräckligt grova för att utvisa honom, eftersom han har flyktingstatus. Att kasta bajs på kriminalvårdare, attackera poliser och hota grannar med kniv anses alltså inte uppfylla kravet på “synnerligen grovt brott”.

Därmed upphävs utvisningsbeslutet och Ahmed Ibrahim Ahmed får stanna i Sverige. Han döms dock att betala skadestånd till flera av sina offer.

Fallet väcker starka reaktioner och ifrågasätter hur långt skyddet för flyktingstatus får gå – även när det upprepade gånger hotar säkerheten för andra i samhället.

Något är fel på det svenska samhället. Överhuvudtaget att man kan komma från Afrika och få asyl i Sverige – bara det är ett stort feltänk.

Här har man dessutom en man som ljugit sig in i Sverige. Det finns över 50 stater i Afrika. Har man då skäl att komma till ett litet, fattigt land i Norden? Svaret: nej!

Dessutom en person som vägrar anpassa sig till vårt samhälle, begår brott efter brott. Någonstans måste det finnas en botrepartents. Lagarna måste ändras – begår man ringa stöld eller grövre brott ska man returneras till hemlandet. Om du köper en trasig TV har du returrätt. Men varför har inte Sverige returrätt på personer som dels saknar 100 % korrekta asylskäl och dessutom är kriminella?

Sverige har idag en groteskt stor biståndsbudget. Om man nu inte kan returnera Ibrahim till sitt hemland – returnera honom till ett random land i Afrika som får bistånd från Sverige. Då är han inte vårt problem längre.

Många ukrainska flyktingar i Sverige vill bygga en framtid här, men tillvaron präglas av osäkerhet. Uppehållstillstånden enligt EU:s massflyktsdirektiv är bara giltiga i ett år i taget och måste förnyas. Trots att EU nyligen beslutat om förlängning till 2027 är skyddet fortfarande temporärt.

Direktivet har kritiserats för att ha förlängts längre än de tre år som lagen medger. Kritiker menar att mer permanenta lösningar krävs för att underlätta integrationen, både vad gäller jobb och psykisk hälsa.

Flyktingar upplever att den kortsiktiga situationen gör det svårt att planera livet eller satsa på långsiktig anställning. Den tillfälliga statusen kan även dras tillbaka om situationen i Ukraina förbättras.

För att få arbetstillstånd krävs bland annat en fast anställning och en lön på minst 35 000 kronor – något som många inte är säkra på att de klarar.

Samtidigt går utvecklingen framåt. Två av tre ukrainare i Sverige hade arbete 2024, en tydlig ökning jämfört med året innan. Språkkunskaperna förbättras också – ungefär hälften kan nu tala svenska.

Flera ser Sverige som sitt nya hemland, men saknar den trygghet som ett permanent tillstånd skulle ge.

Många ukrainska flyktingar är dugliga invandrare. De har lätt att ta sig in i samhället och lär sig språket fort. Låt dessa ukrainska flyktingar stanna. Istället borde man ompröva alla PUT som beviljats personer från tredje världen, och returnera de exemplar som inte klarar av att komma in i det svenska samhället.

För tio år sedan skämde Sverige ut sig. Vi tog emot extrema mängder flyktingar utanför Europa, som inte hade ett skit i Sverige att göra – de blev bara en belastning för oss. Returnera dem, och låt ukrainarna få stanna.

Titta även på Kriminalvårdens kundstock – där finns många som borde returneras direkt efter FUCK. (Fängelse, Utryckning, Civila Kläder). Bara de som deltog i koranupploppen för några år sedan – där var många som inte blev utvisade, på grund av en hovrätt som valde att dalta med kriminella.

Afghanen Gholam Soltani, 28, kom illegalt till Sverige 2016. Trots att han helt saknar asylskäl har han lyckats stanna i landet i nästan nio år. Först nu, efter lång tids rättslig prövning och avslagsbeslut, är det dags för utvisning — något Soltani själv vägrar acceptera.

Under tiden har han etablerat ett liv i Sverige utan laglig rätt att vistas här. Han slipper betala skatt och har tillgång till kraftigt subventionerad tand- och sjukvård — förmåner som landets egna medborgare kan drömma om.

Samtidigt försöker han framställa sig som ett slags integrationsförebild, bland annat genom att lyfta fram sitt SM-guld i brottning. Tydligen menar han att idrottsmeriter ska väga tyngre än lagstiftning.

Nu kallas han till ett återvändarsamtal hos Migrationsverket. Men Soltani har tidigare suttit i förvar i åtta veckor och vägrar fortfarande följa besluten. På sociala medier beklagar han sig över att vara trött och utmattad, men understryker samtidigt att han vägrar återvända till sitt hemland.

Sverige står återigen inför det absurda faktum att en person som aldrig haft rätt att stanna ändå kunnat utnyttja systemet i snart ett decennium.

Sverige har aldrig velat ha verklig jämlikhet. Svenskhet är ett bekvämt alibi för exkludering, och segregation är inget misstag – det är viljepolitik. Nu krävs tvångsförflyttningar av svenskar för att bryta isoleringen och kraftiga skattehöjningar för att bygga ett samhälle för alla. Astrid Lindgren gnällde över skatten men skrev sagor om rättvisa – typiskt svenskt hyckleri. Svenskheten måste krossas som maktverktyg. Först när svenskar tvingas förändras kan vi tala om gemenskap på riktigt.

Moska Hassas

Moska Hassas ”Fröken Proppmätt”, med rötter i Afghanistan, föreslås bli ny ordförande för Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU. Men bakom den till synes idealistiska fasaden döljer sig en politiker som förespråkar hårdföra tvångsåtgärder mot Sveriges befolkning — allt i namn av integration och ”samhällsgemenskap”.

I en debattartikel i Expressen gav Hassas sitt fulla stöd till Socialdemokraternas omdebatterade förslag om så kallad tvångsblandning av befolkningen. Det innebär att staten, inte individen, ska bestämma var människor får bo, med syfte att bryta upp etniskt och socialt homogena områden. Ett ingrepp i människors liv som för tankarna till totalitära regimer och politisk tvångsstyrning. Flera kritiker har dragit paralleller till Stalin och Sovjetunionens sociala experiment, där staten med hårda metoder försökte omforma samhället — alltid med löften om jämlikhet och sammanhållning, men ofta på bekostnad av frihet och trygghet.

Hassas beskriver dessa planer som ”välbehövliga” och ett nödvändigt steg för att stärka gemenskapen i landet. Hon hävdar samtidigt att svenskhet inte har något med ursprung eller historia att göra, utan handlar om delaktighet. I praktiken reduceras svensk identitet till en politiskt definierad konstruktion som vem som helst kan tilldelas — förutsatt att man underkastar sig de värderingar Socialdemokraterna anser vara rätt.

Att Hassas kallar sig svensk provocerar, enligt henne själv, Sverigedemokrater. Men hon bortser från att kritiken mot henne snarare handlar om de metoder hon vill använda — inte om hennes bakgrund. Många anser att integration bör bygga på frivillighet och respekt för individens val, inte på tvång och social ingenjörskonst.

Formellt väntas hon väljas på SSU:s kongress i augusti — men frågan återstår: Vill svenskarna ha en politisk ledare som förespråkar tvångsåtgärder inspirerade av de mest repressiva kapitlen i Europas historia?

Stockholms stads beslut att neka privata förskolor att växa handlar i grunden inte om barnens bästa – det handlar om att skydda en dyr och ineffektiv kommunal verksamhet. Att samtidigt som det redan finns 5 000 tomma förskoleplatser envisas med att hålla liv i överdimensionerade kommunala förskolor är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är de som får betala notan för tomma lokaler, övertalig personal och paviljonger som står halvtomma – allt för att politiker som Vänsterpartiets Alexandra Mattsson vill bromsa konkurrensen från privata alternativ.

Att privata förskolor vill utöka sin verksamhet är ett tecken på efterfrågan, inte ett problem. Föräldrar söker sig till dessa verksamheter för att de uppskattar kvaliteten och flexibiliteten. Istället för att välkomna det, försöker staden kväsa alternativen och skydda den kommunala förskolejätten – en verksamhet som kostar miljarder varje år, oavsett om platserna används eller inte.

Det är svårt att inte dra paralleller till gamla Östtyskland, där politiska makthavare i marxismens anda ansåg sig veta bättre än folket själva vad som var bäst för individen. Precis som i DDR vill man här styra utbudet uppifrån, kväsa fria initiativ och hålla fast vid ett centralstyrt system – trots att verkligheten tydligt visar att det är ineffektivt och kostsamt. Resultatet? En stelbent kommunal förskoleapparat som suger skattepengar, samtidigt som föräldrarnas valfrihet begränsas.

I stället för att lägga energi och resurser på att själva driva förskolor borde kommunen fokusera på att höja kvaliteten och ställa tydliga krav på de privata aktörer som redan finns – och som bevisligen är efterfrågade av föräldrar. Genom att använa sin tillsynsroll smart och konstruktivt kan kommunen bidra till en hög kvalitet i alla förskolor, utan att själv bygga upp en dyr och ineffektiv kommunal byråkrati. Det skulle både minska slöseriet med skattepengar och stärka valfriheten för familjer i Stockholm.

Sanningen är att varje tom plats i den kommunala förskolan är en förlustaffär för skattebetalarna. Ändå vill stadens politiska ledning fortsätta pumpa in pengar i ett system som bevisligen inte är anpassat till verkligheten, samtidigt som de motarbetar privata förskolor som kan erbjuda platser utan att belasta skattebetalarna på samma sätt.

När barnkullarna minskar borde logiken vara enkel: minska den kommunala överkapaciteten och låt privata aktörer möta efterfrågan där den finns. Men för Vänsterpartiet går ideologin före ekonomin. Skattebetalarna får betala priset – både i form av onödiga miljonkostnader och minskad valfrihet för familjer.

Sverige fortsätter dalta med grova brottslingar. Nu beviljas Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, så kallad lufthålspermission – trots att han både mördat Sveriges utrikesminister och senare attackerat en medintagen med en skruvmejsel inne på Kumlaanstalten.

Mijailovic dömdes till livstids fängelse för det brutala mordet på Anna Lindh den 10 september 2003. Sedan dess har han flyttats mellan olika anstalter och rättspsykiatriska kliniker. Han har dessutom uttryckt sin önskan att avtjäna sitt straff i Serbien, där han känner större anknytning – något Kriminalvården dock stoppat.

Men nu är det alltså dags för nästa steg i den svenska naiviteten gentemot grova brottslingar. Kriminalvården har beviljat Mijailovic en särskild permission. Permissionen motiveras med att den ska ”minska skadeverkningarna av ett långvarigt frihetsberövande”.

”Ska ske under bevakning”

Enligt Kriminalvården finns det inga säkerhetsmässiga hinder mot att låta en dömd mördare – som dessutom knivhuggit en medfånge i bröst och buk i ett oprovocerat överfall – få lämna anstalten för en promenad.

– Mot bakgrund av vad som framkommer i ärendet bedömer Kriminalvården att det inte finns några säkerhetsmässiga hinder mot att bevilja ansökan om särskild permission, skriver myndigheten.

Permissionen ska visserligen ske under bevakning – men faktum kvarstår: Sverige ger en livstidsdömd mördare och våldsverkare andningshål.

Grovt våld på anstalten – ändå belönad

Våren 2025 fick Mijailovic lämna anstalten för ett vårdbesök – då iklädd fängsel. Han är sedan tidigare dömd för grov misshandel efter ett våldsamt överfall på en medfånge. Trots detta anser Kriminalvården att han är lämpad för permission, om än under bevakning.

Mijailovic får enligt beslutet inte regelbundna permissioner. Men det förändrar inte grundfrågan: Hur kan ett samhälle som påstår sig värna trygghet och rättvisa ge mördare och våldsverkare den här typen av förmåner?

Vem betalar för lyxen?

Det är svenska skattebetalare som står för notan. Varje bevakad permission innebär personal, transport, övervakning och logistik – allt betalt med skattepengar från vanligt folk. Pengar som istället kunde ha gått till skola, vård eller trygghet för laglydiga medborgare. I stället läggs resurser på att ge en mördare ”andningshål” från det straff han själv orsakat sig.

Sverige – landet som dalta med kriminella

Medan brottsoffer och anhöriga får leva med sina sår, fortsätter svenska myndigheter att sträcka ut handen till de som tagit liv och spridit skräck. Frågan är hur långt samhället är berett att gå i sin iver att ”rehabilitera” – även när det sker på bekostnad av säkerhet, rättvisa och allmänhetens förtroende.

Medan Sverige brottas med utanförskap, skenande segregation och växande otrygghet driver Socialdemokraternas Sara Kukka-Salam en politik som går rakt emot både folkopinionen och hennes eget partis linje. Hon vill öppna dörrarna ännu mer för invandring – samtidigt som hon skyller konsekvenserna på bostadsplanering och ”svenskarnas attityder”.

Kritiserar partilinjen – vill ha fler invandrare trots ökad segregation

För bara några veckor sedan slog Socialdemokraterna fast på sin kongress att Sverige måste ha en stram migrationspolitik under överskådlig tid. Ett nödvändigt besked, enligt många, efter år av massinvandring och misslyckad integration.

Men Sara Kukka-Salam, kommunstyrelsens ordförande i Solna och medlem i partiets verkställande utskott, är av en annan uppfattning. Hon vill se ett Sverige som tar emot ännu fler – utan att ens vilja erkänna de problem som politiken redan skapat.

– Migrationen har inte skapat några problem. Det är integrationspolitiken som brustit, säger hon, som om den brustna integrationspolitiken vore något som hon och hennes parti stått helt utanför.

Att Socialdemokraterna styrt Sverige under majoriteten av de senaste decennierna och varit direkt ansvariga för den ”avsaknad av integrationspolitik” hon talar om, nämner hon inte med ett ord.

Vägrar erkänna sambandet mellan massinvandring och ökade problem

Trots att forskning, statistik och vardagliga erfarenheter visar hur omfattande invandring utan fungerande integration skapat utanförskapsområden, skolproblem och otrygghet, slår Kukka-Salam ifrån sig all kritik.

I hennes värld är lösningen istället att pressa fram mer ”mångfald” genom politiska påbud. Hon vill bygga bort segregationen genom att pådyvla alla blandade boendeformer – utan att ifrågasätta varför människor själva väljer bort vissa områden eller miljöer.

– Vi undersöker om vi kan bygga radhus på skoltak i Hagalund. Jag hoppas vi får in så många som möjligt, säger hon, samtidigt som hon blundar för vad som händer när tryggheten och samhällsgemenskapen monteras ner.

Skyller på vanligt folk – inte på politiken

Istället för att ta ansvar för Socialdemokraternas bidrag till ett alltmer splittrat Sverige, väljer Kukka-Salam att peka ut vanliga människor som problemet. Hon anser att det är individernas skyldighet att ”integrera sig själva” genom att aktivt skaffa vänner med utländsk bakgrund.

– Om var femte kompis inte är utrikes född, så bidrar man inte till ett integrerat Sverige, säger hon.

Att hon samtidigt sitter i ledande ställning i ett parti som i decennier misslyckats med både integration och trygghetsfrågor tycks inte bekymra henne.

När hon får frågan om det är rasistiskt att inte vilja bo i en mångkulturell miljö, slingrar hon sig:

– Nej, men om man väljer bort en jobbsökande baserat på efternamn är det diskriminering. Samma sak gäller bostadsmarknaden, påstår hon, som om svenskarnas oro för otrygghet och segregation enbart handlade om efternamn och inte om faktiska samhällsproblem.

Socialdemokratins självbedrägeri

Det mest anmärkningsvärda är att Kukka-Salam personifierar det självbedrägeri som präglar dagens Socialdemokrati. Å ena sidan erkänner partiet behovet av hårdare tag mot segregation och kriminalitet. Å andra sidan driver tunga företrädare som hon en politik som leder till mer av just det de säger sig vilja bekämpa.

För Kukka-Salam är invandring lösningen på alla problem – från demografiska utmaningar till arbetskraftsbrist. Den som ifrågasätter detta riskerar, i hennes retorik, att stämplas som främlingsfientlig eller rentav rasist.

Samtidigt fortsätter problemen att växa. Skolresultat sjunker i utsatta områden, polisen varnar för parallellsamhällen och våldet breder ut sig. Men i Socialdemokraternas värld är det inte politiken som bär skulden – utan vanligt folk som ”inte umgås tillräckligt blandat”.

Ett politiskt luftslott

Kritiker menar att Sara Kukka-Salam representerar det värsta av Socialdemokratins dubbelmoral: en partielit som vägrar erkänna verkligheten, som skuldbelägger medborgarna och som fortsätter driva på för en politik som förvärrar läget.

Medan vanligt folk får leva med konsekvenserna av segregation, otrygghet och en havererad integrationspolitik, klättrar Kukka-Salam vidare i den politiska hierarkin – med ramsor om ”mångfald” och ”blandade boendeformer” som enda verktyg.

Regeringen vill ändra grundlagen så att tillfälliga åtgärder kan beslutas vid allvarliga fredstida kriser, utan riksdagens godkännande i förväg. Det gäller exempelvis vid cyberattacker eller naturkatastrofer. Beslutet måste i efterhand godkännas av riksdagen. Förändringen föreslås gälla från 2027.

Året är 2033. Muslimer har, via sina tentakler, lyckats ta sig in i varje vrå av det svenska samhället. Nu vill man införa sharialagar i Sverige.

Eftersom landet har vanstyrts i flera år av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, tar man nu till den lag som började gälla 2027 — lagförslaget Allvarliga fredstida kriser.

De muslimska trojanerna ställer till med koranupplopp och det blir oroligt i Sveriges alla miljonprogramområden. Polisen, som numera består av fredsälskande hippies, klarar inte av att få bukt med upploppen med gummikulor och napalm, utan tvingas retirera.

Regeringen vill använda lagen Allvarliga fredstida kriser, det vill säga avskaffa demokratin, på samma sätt som Hitler gjorde för hundra år sedan. Marxismens bödlar, det vill säga Vänsterpartiet, vill genast börja utrota oliktänkande och kritiker av det mångkulturella samhället.

Eftersom regeringen består av en samling kakistokrater, varav de flesta är inkvoterade på grund av sin udda sexuella läggning eller invandrarbakgrund, och vars främsta merit är ett partimedlemskap i något vänsterparti som klassas som subversivt element, är det ingen som längre värnar om friheten.

Det första som förbjuds är att fira svensk midsommar — eftersom det innebär fylla och nakenhet. Eftersom vi låtit religiösa fanatiker införa sharialagar i Sverige är sådant nu förbjudet.

Den som ertappas med att fira svensk midsommar hängs i första bästa lyktstolpe.

Har hänt förr och kan hända igen.

Översikt

Nedan jämförs Artikel 48 i Weimarrepublikens konstitution (1919 – 1933) med det svenska lagförslaget om särskilda normgivningsregler för “allvarliga fredstida kriser” (Prop. 2024/25:155 Stärkt konstitutionell beredskap).

1. Artikel 48 (Weimarrepubliken)

• Syfte & aktivering
  Gav rikspresidenten rätt att “vid allvarlig störning eller fara för den allmänna ordningen och säkerheten” utfärda nödförordningar och använda militären, utan förhandsgodkännande av riksdagen.
• Befogenheter
  • Suspend­era grund­läggande fri- och rättig­heter (press-, mötes-, yttrande-, brev­hemlighet m.m.).
  • Ingripa mot delstater som inte lydde riks­lagen.
  • De facto lagstifta genom dekret.
• Formella spärrar
  Riksdagen kunde upphäva ett dekret med enkel majoritet, men presidenten kunde genast upplösa riksdagen (Art. 25), vilket i praktiken urholkade kontrollen. (en.wikipedia.org)
• Historisk användning
  Användes >200 gånger 1919-32. 28 februari 1933 (Riksdagshusbranden) utnyttjade president Hindenburg Art. 48 för att avskaffa de flesta fri- och rättigheter; detta blev bryggan till Hitlers diktatur och Enabling Act samma vår.

2. Svenskt lagförslag om “allvarliga fredstida kriser”

• Syfte & form
  Föreslår ett nytt kapitel 16 i Regeringsformen (ikraft 1 jan 2027) så att Sverige “kan styras demokratiskt, rättssäkert och effektivt” även vid t.ex. storskaliga cyberattacker, pandemi eller naturkatastrof. (regeringen.se)
• Aktivering
  • Beslut fattas av riksdagen med kvalificerad majoritet – 3/4 av de röstande.
  • Riksdagen avgör både om krisläget föreligger och vilka befogenheter regeringen får. (regeringen.se)
• Befogenheter
  • Riksdagen kan tillfälligt delegera normgivningsmakt även på det “obligatoriska lag­området” (dit skatter & grundlags­skyddade rättigheter normalt hör).
  • Regeringen kan i yttersta undantag själv meddela föreskrifter utan bemyndigande, men måste omedelbart underställa dem riksdagen för godkännande (åter krävs 3/4-majoritet). (regeringen.se, regeringen.se)
• Kontrollmekanismer
  • Riksdagen kan när som helst återkalla befogenheterna.
  • Besluten är tids­begränsade, underställs domstols­prövning och måste följa Europakonventionen.
  • Ingen makt över militär användning eller allmän rätts­suspension föreslås. (regeringen.se)
• Kritik
  Jurister och civilsamhälle varnar ändå för bristande rättssäkerhets­garantier och otydlig kris­definition.

3. Direkt jämförelse

4. Slutsats

Artikel 48 gav en enda person nästan obegränsad exekutiv makt och blev ett verktyg för att kullkasta demokratin. Det svenska lagförslaget syftar till motsatsen: att garantera norm­givningens laglighet även när riksdagen inte hinner lagstifta, men lägger makten kvar hos riksdagen och begränsar regeringens utrymme. Trots dessa spärrar pekar remiss­kritiken på att varje mekanism som öppnar för snabb maktkoncentration kräver mycket tydliga definitioner, realtids­kontroll och regelbunden omprövning för att inte gå samma öde till mötes som Weimars Artikel 48.

Göteborgs moské, med kopplingar till Muslimska brödraskapet, har länge varit omstridd. Trots detta visar granskning i Kvartal att Socialdemokraterna och övriga rödgröna partier samarbetat med församlingen. Efter förtroliga kontakter röstade de igenom ett arrende av en kyrkobyggnad till moskén, trots tjänstemännens och oppositionens motstånd. Samtidigt talade S-ledaren Jonas Attenius inför tusentals muslimer vid Eid. Frågan är hur detta rimmar med Socialdemokraternas påstådda kamp för integration och jämställdhet.

Tänk dig att Putin skulle vilja placera en skvadron MiG-29 på Bromma flygplats. Det vore otänkbart. Alla vet att Ryssland är vår fiende. Under kalla kriget hade vi också en inre fiende – marxismen. Alla visste att dåvarande VPK, numera Vänsterpartiet, hade onda planer och ville störta demokratin. Därför hölls dessa subversiva element under uppsikt. Man visste att de hatade det svenska folket och gladeligen skulle ha välkomnat en sovjetisk ockupation.

Idag har vi en annan fiende – islam. Sverige har under de senaste 30 åren tagit emot alldeles för många muslimer. Detta samhällsgift är värre än kommunismen. De vill inte integrera sig i det svenska samhället. De har inte valt Sverige för klimatet eller mentaliteten, utan för välfärden – där de kan leva gott på färdigstekta sparvar som flyger rakt in i munnen.

Socialdemokraterna går i säng med denna fiende för att vinna väljare. Muhammedanerna struntar i Socialdemokraterna, så länge bidragen flödar.

Samtidigt växer moskéerna upp som vita flygsvampar ur jorden. I Stockholm finns redan Södermalms moské, en moské i Fittja och nu byggs en jättemoské i Skärholmen – bara några kilometer från Fittja. Ledande socialdemokratiska politiker i Stockholm har till och med hetsat muslimerna med löften om fler moskéer på Järvafältet.

Men vem håller koll på dessa moskéer? Socialdemokraterna försökte en gång i tiden med IB att övervaka hotet från marxismen. Det var över 50 år sedan. Men vem övervakar moskéerna idag? Många av dem förespråkar sharialagar.

Vi har idag ledande socialdemokratiska politiker som inte har sina rötter i Sverige. Vad står deras dolda agenda för? Om vi inte stoppar befolkningsutbytet och fortsätter tillåta asylinvandring från länder där islam är statsreligion, gräver vi vår egen grav. Historien visar att det går att ta makten via demokratin och sedan införa diktatur.

Vi ser redan hur många muslimer infiltrerar riksdagspartierna. Senast är Liberalernas partiledare, som inte har sina rötter i Sverige. Vi kan bara gissa vad som döljer sig i hennes agenda – det är knappast Sveriges bästa.

De rosa och gröna matboxarna har blivit lika vanliga i innerstaden som bussar och taxibilar. Men bakom den snabba leveransen döljer sig en bransch som präglas av låga löner, osäkra anställningar – och, enligt polisuppgifter, en växande sido­verksamhet i form av narkotikahandel.

Låga löner och kreativa anställningsformer

Flertalet cykel- och mopedbud är inte direktanställda av plattformsföretagen utan av underleverantörer. De få som har kontrakt med exempelvis Foodora uppges få en timlön på 125 kronor. Övriga arbetar på provisions­baserade upplägg där inkomsten fluktuerar med antalet leveranser och vädret – något som facket länge har kritiserat.

45 procent från Sydasien

Myndighetsstatistik visar att ungefär 45 procent av buden kommer från Sydasien och vistas i landet på arbets- eller studentvisum. Arbetsmiljöverket och Migrationsverket anklagas för att ha “sett mellan fingrarna” när löne­dumpningen brett ut sig. De skärpta inkomstkraven för arbetstillstånd träder först i kraft 2026.

En sidokarriär i cannabis

Polisen pekar på en annan, mörkare utveckling: en växande andel bud misstänks kombinera utkörningen av hamburgare och sushi med försäljning av cannabis. Färdvägarna är perfekta för diskreta överlämningar, menar utredare med insyn i organiserad brottslighet. “När du beställer ett Happy Meal kan du i praktiken också finansiera narkotikanätverk”, säger en polis­källa.

“Lönedumpad bransch”

Undersökningar har kommit fram till att de låga inkomstgolvet för visum har lockat arbetssökande som senare tvingas in i otrygga gigjobb. “Det har varit för lätt att få ett student- eller arbetsvisum utan att ett riktigt jobb väntar”, säger en källa inom civilsamhället. När inkomsten inte räcker till blir extrajobb – lagliga eller olagliga – ett sätt att överleva.

Kraven skärps – men räcker det?

Från och med 2026 höjs gränsen för minsta lön vid arbetskraftsinvandring. Regeringen hoppas att det ska slå mot lönedumpningen inom gig-sektorn. Fackförbund, forskare och polis efterlyser samtidigt snabbare åtgärder: tydligare kontroller av underleverantörer, krav på kollektiv­avtal och riktade inspektioner mot plattforms­företagen.

FAKTA | Arbetsvisum 2025

• Minimilön i dag: 13 000 kr/mån före skatt
• Föreslagen minimilön 2026: 80 % av medianlön (≈ 27 000 kr/mån)
• Antal matbud i Stockholm: uppskattningsvis 4 000
• Polisansmälningar om narkotikabrott kopplade till budtjänster 2024: +38 % jämfört med 2023

Förhandlingarna om nya tunnelbanan och Spårväg syd kollapsade – S och MP gör bort sej ingen.

Natten mot tisdagen bröt förhandlingarna om Stockholms framtida infrastruktur samman. Det gäller finansieringen av bland annat nya tunnelbanan och Spårväg syd – projekt som nu riskerar att bli utan pengar. Bakgrunden är den styrande majoriteten i Stockholms stad och Region Stockholm, ledda av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som motsätter sig bygget av motorledstunneln Östlig förbindelse – ett projekt som regeringen vill driva igenom för att knyta ihop trafiken runt huvudstaden.

Förhandlingarna, som regeringen initierade i mars, syftade till att omförhandla tidigare avtal om Stockholms infrastruktur och reda ut finansieringen. Men samtalen kraschade vid midnatt på måndagen, och enligt flera kritiska röster är det framför allt S och MP:s agerande som lett till det politiska sammanbrottet.

Oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) är mycket kritisk:

– Vi saknar nu 4 miljarder till tunnelbanan och 1,3 miljarder till Spårväg syd. Detta är ett historiskt misslyckande för Stockholmspolitiken. Socialdemokraterna och Miljöpartiet sätter ideologi före stockholmarnas behov, säger han.

Trots att det fanns enighet om finansieringen på flera punkter valde den politiska ledningen i Region Stockholm, enligt Tamsons, att lägga ett bud där Östlig förbindelse helt uteslöts – ett bud som Stockholms stad snabbt anslöt sig till.

– Resultatet? Ingen finansiering till tunnelbanan, ingen till Spårväg syd, och ingen till den sista delen av ringleden. Det är ett svek mot stockholmarnas framtid, konstaterar Tamsons..

Men för många framstår det som att S och MP använder klimatargumentet som förevändning för att sabotera viktiga trafiklösningar. Oppositionsborgarrådet i Stockholms stad, Christofer Fjellner (M), menar att motståndet mot Östlig förbindelse är både ologiskt och skadligt:

– Färre bilar i innerstan, mindre köer, bättre framkomlighet – det är vad Östlig förbindelse innebär. Ändå är det just Socialdemokraterna och Miljöpartiet som aktivt sätter stopp och låser Stockholms utveckling. Det är ett svek mot invånarna, säger han.

Karin Wanngård (S), finansborgarråd i Stockholm, bekräftar att det var Östlig förbindelse som spräckte förhandlingarna. Hon hävdar att regeringen fokuserar ensidigt på en vägtunnel som hon påstår kostar minst 50 miljarder kronor.

Från oppositionen är budskapet tydligt: S och MP prioriterar symbolpolitik och interna maktspel framför nödvändiga satsningar som hela Stockholm behöver. Samtidigt väljer de att bortse från vad invånare, pendlare och företag kräver – fungerande kollektivtrafik, minskade köer och ett sammanhängande vägnät.

Mats Gerdau (M), kommunalråd i Nacka, som deltog i förhandlingarna, är tydlig:

– Staten erbjöd upp till 4 miljarder kronor till Stockholmsregionens infrastruktur och ville återstarta Östlig förbindelse. Trots det tackade S-styrena i stad och region nej. De vägrade skriva under en avsiktsförklaring som de själva varit med att ta fram – en förklaring som inte ens förpliktade dem till något, utan bara erkände statens ambition att förbättra infrastrukturen, säger han.

Nacka valde att tacka ja till statens bud. Men utan S och MP:s stöd står projekten nu still – och notan riskerar att skickas direkt till skattebetalarna.

Oro för otrygghet och ökade kostnader med nattpendeltåg

SL:s planerade nattpendeltåg mellan Södertälje och Uppsala väcker inte bara glädje. Många pendlare och anställda uttrycker oro för ökade kostnader, otrygghet och praktiska problem när trafiken dras ut på nätterna.

Från och med augusti 2026 ska SL på försök köra pendeltåg under nätterna på helger längs linjen Uppsala/Märsta–Södertälje. Tågen ska gå fram till strax före klockan två nätter mot lördag och söndag, och morgontrafiken startar igen redan vid fyratiden. Men långt ifrån alla ser bara fördelar.

– Det låter bra i teorin, men jag är skeptisk, säger Margareta Lindberg, 71, från Rönninge. Hon brukar ta pendeltåget in till stan någon gång i månaden för konserter, men tvekar kring säkerheten sena kvällar.

– Det är mycket folk som druckit, det kan kännas otryggt på stationerna och i vagnarna. Speciellt om man är äldre eller ensam kvinna, säger hon.

Det har dessutom varit problem stora problem med kriminella gäng med mångkulturell bakgrund från Flemingsberg som har hotat och rånat folk längs linjen.

Mer personal – men vem ska betala?

Försöket med nattpendeltåg kommer att kräva extra bemanning, något som kan bli både kostsamt och svårt att genomföra.

– Jag har jobbat som spärrvakt i 18 år och vet vad det innebär, säger Lars Pettersson. Om det ska vara tryggt krävs fler poliser, städpersonal och servicepersonal – annars blir det kaos. Frågan är bara om SL har råd.

Enligt honom är många kollegor redan pressade, och ett utökat arbetspass på nätterna kan leda till ökad sjukfrånvaro om det inte anställs fler.

Ökade kostnader för regionen

Utökad nattrafik låter bra, men innebär ökade utgifter. Personalkostnader, säkerhet, underhåll och städning kommer belasta regionens redan ansträngda budget. Kritiker menar att de pengarna kanske borde användas där behovet är större, till exempel till bättre dagtrafik, upprustning av stationer eller fler avgångar på kvällarna innan midnatt.

Otrygghet i fokus

Salembon Camilla Svensson, 47, är positiv för sina tonårsbarns skull, men samtidigt orolig.

– De brukar ta nattbussen från stan och det är stökigt. Men jag vet inte om pendeltågen är så mycket bättre. Blir det sena avgångar riskerar man att få samma problem fast i större skala – bråk, fylla och otrygghet, säger hon.

Bussarna hänger inte med

En annan utmaning är att busstrafiken inte är anpassad till nattpendeltågen. Margareta Lindberg påpekar till exempel att buss 708, som går från Rönninge, slutar köra vid elvatiden.

– Vad spelar det för roll om tågen går på natten om man ändå inte kommer hem från stationen? säger hon.

Sammanfattningsvis innebär nattpendeltåg både möjligheter och utmaningar. Medan vissa ser ökad flexibilitet, pekar andra på risken för otrygghet, kostnadsökningar och bristande samordning med övrig kollektivtrafik.

Beslutet om nattpendeltågen togs av trafiknämnden i juni, och försöket inleds sommaren 2026.

Miljoner slösas på projekt för arbetare utanför EU – nästan ingen får jobb

Efter Northvolts konkurs skulle staten och Skellefteå kommun ”rädda situationen” genom den ideella organisationen Beredskapslyftet. Syftet var att hjälpa de hundratals arbetare utanför EU som kommit till Sverige för batterifabrikens skull att stanna kvar i landet genom nya jobb. Resultatet? En kostsam fiaskostämpel.

Hittills har över två miljoner kronor i skattepengar pumpats in i projektet, varav 400 000 kronor kommer från Tillväxtverket och Skellefteå kommun. Men av de över 1400 registrerade har endast sex personer fått jobb via organisationen.

• Organisationens huvudsakliga uppdrag är ju att förmedla jobb – hur kan det vara så svårt? ifrågasätter Ashadul Alam, tidigare Northvoltanställd från Bangladesh.

Northvolts skuldberg – ytterligare kostnad för skattebetalarna

Konkursen har avslöjat ett skuldberg på över 80 miljarder kronor, enligt konkursbouppteckningarna. I USAs Chapter 11-dokumentation framgår även att skulderna då uppgick till omkring 5,8 miljarder USD (cirka 60 miljarder kronor). Den svenska konkursförvaltningen anger senare att den totala skuldbördan vuxit ytterligare och landat på omkring 90 miljarder kronor. Detta trots att tillgångarna knappt når två miljarder kronor.

Falska löften – och fortsatt slöseri

Flera uppsagda vittnar om att andra aktörer erbjöd stöd medan Beredskapslyftet var tyst:

• Vi fick bara falska förhoppningar. Om de inte vill hjälpa oss, varför slösar de då skattepengar och tid? säger Sabbir Ahmed, även han från Bangladesh.

Enligt Beredskapslyftet har generalsekreterare Malin Crona erkänt att det varit ”jättesvårt” att hitta jobb som både motsvarar kompetensen hos arbetare utanför EU och uppfyller svårtolkade regler. Trots det fortsätter miljonerna att rulla in.

Svenska skattebetalare får stå för notan

Projektet hyllades initialt av Skellefteå kommun och regeringen som ett sätt att ”ta ansvar”. Men i verkligheten innebär det en ytterligare kostnad för svenska skattebetalare – med mycket begränsade resultat.

Medan tusentals svenskar står utan arbete och välfärden skriker efter resurser, går miljontals kronor till initiativ som varken levererar jobb eller integration. Samtidigt ruvar Northvolt på ett skuldberg på 80 till 90 miljarder kronor utan att ha kvar tillgångar att betala med.

Ska Sverige fortsätta pumpa offentliga medel i sådana projekt – för arbetare utanför EU – när både jobben och samhällsnyttan uteblir?

Vänsterpartiet i fritt fall – interna bråk, tystnadskultur och maktmissbruk

Vänsterpartiet, som gärna poserar som moralens väktare och demokratins försvarare, har fullt upp med att städa framför egen dörr – eller snarare sopa problemen under mattan. Enligt flera källor bubblar det av missnöje inom partiet, där riksdagsledamoten Daniel Riazat pekas ut som en central figur i vad som bäst kan beskrivas som ett skräckvälde.

Sedan länge beskrivs Riazat som en person som mobbar, hotar och trycker ned oliktänkande internt. Situationen har blivit ohållbar efter att Lorena Delgado Varas stängts av från partiet för att ha spridit antisemitiskt material. Istället för att markera tydligt mot både antisemitism och maktmissbruk, präglas Vänsterpartiet nu av interna maktspel, ryktesspridning och ledarskapskris.

Ledningen gömmer sig – medlemmarna flyr mötena

Flera medlemmar vittnar om att de undviker partiets möten på grund av rädsla för Riazats aggressiva beteende. I en organisation som talar sig varm för jämlikhet och trygghet vågar folk inte ens delta i interna diskussioner.

– Jag känner mig otrygg på möten. Det är hårda angrepp, baktalning och gränsöverskridande beteende, säger en medlem.

En annan konstaterar krasst:

– Ledningen ser på, men ingriper inte. Folk orkar inte längre, det är ett gift i organisationen.

Samtidigt duckar partiledningen kritiken. Istället för att agera mot missförhållandena beskrivs de som ”ängsliga” och rädda för att konfrontera sina egna.

Höga ideal utåt – kaos inåt

Utåt framställer sig Vänsterpartiet som föregångare för rättvisa, solidaritet och allas lika värde. Men bakom kulisserna målas en annan bild upp: interna hot, maktmissbruk och en kultur där kritiker tystas med ryktesspridning och utfrysning.

Daniel Riazat själv, som i offentliga sammanhang gärna pratar om vikten av respekt och inkludering, vill inte kommentera uppgifterna om sitt eget beteende.

Frågan är nu hur länge Vänsterpartiets ledning kan fortsätta låtsas som ingenting, innan fasaden rämnar helt.

Idag ser vi ett allvarligt problem i Sverige: personer som är direkt olämpliga för arbete med barn — inklusive pedofiler — kan gång på gång söka sig till nya förskolor och skolor. Får de sparken från en arbetsplats på grund av olämpligt beteende, finns det inget som hindrar dem från att söka sig vidare till nästa.

Samtidigt står samhället handfallet, eftersom det anses integritetskränkande eller administrativt omöjligt att föra ett centralt register över avskedade eller olämpliga personer inom barnomsorgen.

Men om vi inte kan eller vågar föra ett sådant register, varför inte införa ett licenssystem? Alla som arbetar med barn, oavsett om det gäller förskola, skola eller fritidsverksamhet, ska ha en giltig licens. Till licensen kopplas ett omdöme som speglar personens lämplighet. Tappar du licensen på grund av olämpligt beteende, oavsett om det rör sig om övergrepp, gränslöst agerande eller annat oacceptabelt beteende, då är du per automatik utestängd från all verksamhet där du ansvarar för barn.

För att systemet ska fungera krävs det också kraftfulla sanktioner mot arbetsgivare som väljer att blunda. Det ska vara ett lagbrott att anställa personal till förskolor eller skolor utan giltig licens. Höga böter, kännbara för både kommunala och privata aktörer, ska utdömas vid varje överträdelse. Att medvetet kringgå licenssystemet ska ses som ett allvarligt angrepp på barns säkerhet — och behandlas därefter.

Ett sådant system skulle skydda barnen, ge arbetsgivare ett tydligt ansvar och skicka ett klart budskap: förtroendet att arbeta med barn är inget du har rätt till — det är något du måste förtjäna och som du kan förlora

Trots att anstalten i Kumla med goda skäl slutade dela ut batterier till tv-fjärrkontroller, eftersom dessa konsekvent missbrukades av de intagna till annan elektronik, väljer Justitieombudsmannen nu att lägga sig i. JO kräver att fångarna – som redan misskött förtroendet – återigen ska få fri tillgång till batterier, så de kan zappa runt bland kanalerna.

Istället för att stå upp för ordning och ansvar inom anstalten böjer sig Kriminalvården nu för JO\:s krav och börjar åter tillhandahålla batterier – med öppna ögon inför att dessa högst sannolikt än en gång kommer användas till annat än att byta tv-kanal.

Det statliga bolaget Teracom, som äger och driver Sveriges 54 största tv- och radiomaster, har i år gjort ett 50-tal polisanmälningar efter att obehöriga personer tagit sig in på mastområdena.

Under det senaste året har 15 personer gripits i samband med sådana intrång, och flera av händelserna utreds fortfarande av polisen. Enligt Teracom går det i dagsläget inte att utesluta att aktörer med koppling till främmande makt ligger bakom vissa av intrången – eller att inhemska extremistgrupper är inblandade.

– Intrången kan mycket väl vara ett led i att förbereda nästa steg, säger Teracoms säkerhetschef Stefan Steijnick.

Många av Vänsterpartiets politiker har gång på gång öppet visat sin sympati för den islamistiska terrororganisationen Hamas. Denna grupp låg bakom den brutala massakern i Israel 2023 där 1 200 oskyldiga människor, främst civila, kallblodigt mördades. Trots detta är det välkänt att det i Sverige finns betydande grupper som öppet stödjer eller ursäktar Hamas och dess våldsdåd. Vänsterpartiet har dessutom länge drivit en politik präglad av förakt mot det svenska folket, där man vill att staten ska ta kontroll över företag och krossa det fria näringslivet.

Enligt källor med insyn i ärendena överväger polisen även möjligheten att radikaliserade vänsterextrema grupper försöker kartlägga eller sabotera sändarnäten, då dessa ofta betraktas som symboler för kapitalismens auktoritet och infrastruktur.

Vänsterpartiets Bettan Andersson försökte kringgå nämnden i Göteborg och betala ut 69 000 kr till Proletären FF, en förening med vänsterkopplingar som anmälts till Ekobrottsmyndigheten för brister i bokföringen. Trots gällande bidragsstopp fattade Andersson ett muntligt ordförandebeslut utan att förankra det i presidiet. Beslutet revs senare upp av nämnden. Kritiker menar att agerandet underminerar förtroendet för granskningen av bidragsfusk och väcker frågor om politiska särintressen.

Hur sjukt är inte detta? När ett privat vårdföretag fakturerar fel, då står vänstern på barrikaderna och kräver polisanmälan. Men när deras egna ideologiska kamrater inte ens klarar av grundläggande bokföring, då ska skattepengarna ändå spruta ut – trots ekobrottsanmälan!

Det här är bara toppen av isberget. Hur många skattefinansierade föreningar i landet saknar helt politisk kontroll? På Järvafältet kryllar det av föreningar där vuxna sitter och dricker kaffe istället för att söka jobb. I Södertälje fick en invandrarförening bidrag samtidigt som de drev illegal spelklubb.

Och nu försöker en vänsterpolitiker i Göteborg betala ut bidrag till en förening under utredning för ekobrott – utan stöd från nämnden. Om sådana personer får makt efter valet 2026 är det inte längre bara skattepengar som står på spel, utan hela rättsstaten.

Du har sett dem på TV på julafton – de små söta Disney-ekorrarna Piff och Poff. Men du vill inte ha dem i din trädgård. Samma sak är det med dem som förespråkar att hela tredje världen ska få komma till Sverige – många vill ha hit dem för att man tror att man hjälper dem, men man vill inte bo mitt i mångkulturen. Varför tvingas det svenska folket acceptera mångkulturen, när ingen vill ha den här? Är det inte dags att inse att Sverige redan har gjort tillräckligt för världens flyktingar med Folke Bernadottes vita bussar? Svensk asylindustri är inte lönsam – låt denna ”Ebbe Röd-bankrörelse” få somna in för gott.

Luxor i Motala var inte lönsamt, det var inte lönsamt att bygga datorer och TV-apparater i Sverige. Det är inte heller lönsamt att Sverige fungerar som hela världens socialbyrå, där människor från tredje världen kan komma hit och få asyl.

De charmiga Disney-karaktärerna Piff och Poff, eller Chip ’n’ Dale på engelska, är kanske mest kända för sina upptåg och gnabb i tecknade serier. Vad färre vet är att dessa små figurer är baserade på verkliga djur – nämligen streckade jordekorrar, även kallade chipmunks, som naturligt hör hemma i Nordamerika.

Men vad skulle egentligen hända om dessa gnagare plötsligt dök upp i den svenska naturen? Skulle vi få ett gulligt tillskott till skogarna, eller ett ekologiskt bekymmer? Svaret lutar tyvärr åt det senare.

En främmande art i ett känsligt ekosystem

Sverige har redan erfarenhet av hur främmande arter kan ställa till problem i den inhemska naturen. Exempel som mink, mördarsnigel och lupiner visar hur snabbt balansen kan rubbas när arter som inte hör hemma här släpps fria.

Om streckade jordekorrar – de artiga versionerna av Piff och Poff – skulle etablera sig i Sverige, är risken stor att vi skulle få se liknande negativa konsekvenser.

Konkurrens om födan

Sveriges enda naturliga trädlevande ekorre, den röda ekorren (Sciurus vulgaris), är redan pressad av faktorer som habitatförlust och sjukdomar. Jordekorrar är effektiva födosamlare med sina karakteristiska kindpåsar, vilket ger dem ett övertag när det gäller att samla frön, nötter och bär. Det skulle innebära ökad konkurrens om maten, inte bara för röda ekorrar utan även för småfåglar och andra gnagare.

Grävskador och påverkan på marken

Till skillnad från trädlevande ekorrar lever streckade jordekorrar mestadels på marken där de gräver avancerade tunnelsystem. I liten skala är detta naturligt, men i ett känsligt ekosystem som det svenska, där arten inte har några naturliga fiender, kan det snabbt leda till problem. Grävandet kan orsaka:

• Underminering av trädgårdar, parker och gångvägar.
• Skador på husgrunder och infrastruktur.
• Erosion och försämrad markstruktur.

Risk för sjukdomsspridning

Nordamerikanska jordekorrar är kända bärare av loppor och fästingar, och i vissa fall sjukdomar som pestbakterier (Yersinia pestis) i sitt naturliga utbredningsområde. Även om risken för pest i Sverige är mycket liten, kan en ny gnagare i ekosystemet ändå bidra till ökad spridning av fästingar och därmed sjukdomar som borrelia och harpest.

Snabb spridning utan motstånd

Många främmande arter sprider sig snabbt eftersom de saknar naturliga fiender i sitt nya hem. Om Piff och Poff-ekorrar hamnade i Sverige och överlevde vintrarna – vilket är möjligt i södra delarna – finns risken att populationen exploderar, med ökande ekologisk påverkan som följd.

Slutsats: Gulliga, men oönskade

Även om tanken på att se små randiga jordekorrar skutta runt i de svenska skogarna kan verka charmig, skulle det i verkligheten kunna skapa ett ekologiskt problem. Naturvårdsverket klassar redan många främmande djurarter som invasiva, och jordekorrar skulle sannolikt hamna på den listan.

Piff och Poff gör sig bäst på TV-skärmen – i den svenska naturen är deras närvaro mindre önskvärd.

Vänsterpartiet hotar fälla alla regeringar de inte själva sitter i. Nooshi Dadgostar vill ha makt till varje pris, trots partiets brist på regeringsvana. Ultimatum ersätter samarbete, och C stänger dörren. Istället för konstruktiv opposition driver V Sverige mot kaos – igen.

Det blir intressant att se hur Anderssonskan ska kunna tejpa ihop en regering. Vänsterpartiet har sitt ideologiska DNA i marxismen. Marxismen har i sin tur mördat cirka 100 miljoner människor.

Hittills har VPK varit duktiga knähundar åt sossarna, gjort vad husse sagt åt dem att rösta på. Men nu vill den ideologi som satte halva Europa i skräck bakom järnridån under kalla kriget ha ministerposter i en sosseledd regering 2026.

Så maffian ska få egna marionettdockor i regeringen, levererade av socialkakistokrater. Vad har vi sett av V-politiker i regioner och kommuner? Korruption, intima kopplingar till terrorism och organiserad brottslighet. Det blir den beska eftersmaken när man släpper in marxismens bödlar i finrummet.

Vi som växte upp med tvåkanals-TV och Televerket vet vilket sunkigt samhälle Vänsterpartiet står för. Det finns fortfarande människor med barndomstrauman efter att ha sett vuxna män sitta i TV och leka med ragsockor, eller bygga upp någon skum fantasivärld kring en pannkaka, där dessa knäppgökar satt och producerade barn-TV.

Eller när man skulle koppla upp sig mot internet på den tiden Televerket hade monopol — och det kostade 23 öre per minut.

Vill vi verkligen ha DDR-sjukvård, där man bara kan välja mellan sunkiga vårdcentraler med inkompetenta läkare, istället för att själv få välja en som passar? Det blir inte bättre bara för att man driver saker offentligt i regionerna — politiker är oftast usla beslutsfattare.

I Vänsterpartiets drömsamhälle Kuba kan man inte ens köpa en Volvo, utan du hänvisas till ombyggda 50-talsbilar.

99 % av V-politiker är inte ens riktiga politiker utan kakistokrater — samhällets värsta bottensats som vill åt makten.

Vi får inte glömma var V har sina rötter — de finns hos Stalin och Pol Pot.

Mahmoud Khalfi, imam och ordförande för Islamiska förbundet, kräver att SD ber om ursäkt till Sveriges muslimer. Han menar att partiet måste ta avstånd från islamofobi och hat, annars riskerar samhället att splittras.

För 50 år sedan fanns det knappt några muslimer alls i Sverige. Judar har funnits i Sverige sedan 1774, även om de inte hade samma rättigheter som övriga befolkningen vid den tidpunkten. Men vilket Sverige vill vi ha år 2050? Är det inte dags att inse att vi har för många muslimer i Sverige i förhållande till riktiga svenskar?

Tyskland har bett de länder om ursäkt som det ockuperade under andra världskriget. Är det då inte rimligt att muslimer, som inte har någon historisk eller kulturell förankring i Sverige, också ber om ursäkt? En religion som hör hemma i Mellanöstern och Afrika, som knappt existerat i Sverige för 50 år sedan, vars medlemmar sökt sig till Sverige för att leva gott på världens högsta skatter och ett generöst välfärdssystem.

Dessutom är islam en aggressiv religion, där man förföljer andra religioner. Se på Egypten och Syrien, där kristna förföljs. Hade islam varit en djurart hade man klassat den som en invasionsart och bedrivit skyddsjakt på den.

Muhammedaner som är i Sverige bör be det svenska folket om ursäkt för att de valt Sverige och blivit en belastning för oss, och därefter borde de flesta fundera på att återvandra.

Sossar och andra andra extrema poltiker vill forsätta sitt sjuka samhällsexperiment. Trygga, svenska områden — där hårt arbetande svenskar i generationer byggt upp ett gott liv — ska nu krossas med tvångsimporterad mångkultur.

De gängkriminella uppgörelserna om vem som ska kontrollera knarkförsäljningen ska inte längre stanna i miljonprogrammets stenhårda ghetton. Nej, hela Sverige ska dras ner i skiten. Den nya verkligheten är ett ”Al Capone”-Sverige, där salvor från marxtiska AK-47:or ekar mellan betongen. Där invandrarklaner från MENA-området öppet krigar om vem som ska sälja knarket — och det ska nu sprida sig till Djursholm, Bromma och alla andra områden där folk slitit ihop till ett bättre liv.

Svenskar, som jobbar sig halvt ihjäl och betalar världens högsta skatter, ska enligt dessa politiker dessutom tvingas acceptera denna mångkulturella katastrof rakt in i sina egna bostadsområden.

Men det räcker nu. Sverige ska inte vara en lekplats för klaner, kriminella och bidragsjägare.

Lösningen är enkel: Alla som kommer hit ska ha två år på sig att lära sig flytande svenska, förstå våra lagar och anpassa sig till våra normer. Misslyckas man, åker man ut — direkt. Uppehållstillståndet annulleras utan pardon och de får försöka asylshoppa någon annanstans. Sverige ska inte vara soptippen för världens problem. De som inte kan eller vill anpassa sig ska bort. Punkt.

Miljöpartiet vill utreda rivning av Centralbron – trots redan kaotisk trafik i Stockholm. Samtidigt pratar de om att förbättra bussframkomlighet på samma bro. Moderaterna kallar förslaget ansvarslöst och kräver att Östlig förbindelse byggs först. MP fortsätter motarbeta nödvändiga trafiklösningar och ägnar sig åt orealistiska prestigeidéer istället för att lösa vardagsproblemen för stockholmare.

MP-politiker lever i en skyddad bubbla, långt ifrån verkligheten. De försörjs på skattebetalarnas bekostnad genom överbetalda nonsensjobb i den offentliga sektorn — men ska ändå diktera villkoren för hur vanligt folk ska leva. Själva åker de sällan kollektivt, det blir taxi på skattebetalarnas nota. Det finns exempel där MP-politiker åkt taxi för en halv miljon kronor — på ett år. Tror någon att de bryr sig om förseningar i kollektivtrafiken? Knappast. De jobbar ju inte i sektorer där man måste komma i tid till kunder eller produktion. De sitter bekvämt i meningslösa tjänster i byråkratins skyddade verkstad, där verkligheten aldrig knackar på.

Centralbron är inte en valfri lyx. Den är en livsnödvändighet för att Stockholm ska fungera. Det är lätt för miljömupparna, som bor dyrt och pittoreskt på Södermalm, att drömma om ett Stockholm förvandlat till ett museum. De har råd — deras feta löner kommer från våra skattepengar. Vill de bo idylliskt finns det redan platser för det: Mariefred, Trosa eller valfri annan liten håla.

Men vi andra, som jobbar, som sliter, som måste få vardagen att gå ihop — vi är beroende av att samhället fungerar. Stänger ni Centralbron, stänger ni pulsådern för oss som bygger, kör, levererar och får Stockholm att snurra.

Miljöpopulismen kostar — men det är aldrig de själva som betalar.

Vänsterpartiet vill frysa SL-kortets pris trots miljardhål i budgeten och kräver återinförda busslinjer utan att visa hur det ska finansieras. Oppositionen kritiserar partiet för oansvarig populism och påpekar att prisfrysningen 2023 förvärrade ekonomin. En mindre, årlig höjning anses nödvändig för att undvika nedskärningar.

Vänsterpartiet bär på ett historiskt arv av förtryck, svält och massmord – uppskattningsvis 100 miljoner människor har fått betala priset för den ideologi partiet fortfarande försvarar. Nu vägrar deras trafikpolitiska talesperson Anna Sehlin ta ansvar för SL:s haveri. Men vad väntar man sig av någon som stolt representerar ett parti med blod på händerna?

Vill vi ha DDR-standard på Stockholms kollektivtrafik? Redan idag är trafiken ett skämt – indragna busslinjer, förseningar och ekonomiskt kaos. Ändå motsätter sig Vänsterpartiet nödvändiga åtgärder. De har agerat Miljöpartiets lydhundar hela mandatperioden och nu suktar de efter ännu mer makt.

De döljer inte heller sina avsikter. Vinner de valet vill de införa DDR-sjukvård – där gamla och sjuka effektivt rensas bort. För den som läst Das Kapital och känner sin historia är det här ingen överdrift. I DDR stod de som ansågs svaga vid muren – resten vet vi.

Zohran Mamdani framstår för många som symbolen för den nya, aggressiva vänstervåg som hotar att kasta New York in i ekonomisk kaos och social splittring. Med minimal livserfarenhet, knappt några år som amerikansk medborgare i ryggen och en bakgrund som rappare och aktivist, har han klättrat till makten med hjälp av sociala medier, radikala aktivistgrupper och en populistisk retorik som spelar på människors frustration – men utan trovärdiga lösningar.

Mamdani är sprungen ur den yttersta vänstern, med band till grupper som öppet vill montera ned marknadsekonomin och ersätta den med statlig styrning, massiv omfördelning och ideologiskt motiverad identitetspolitik. Hans förslag om gratis kollektivtrafik, stopp för hyreshöjningar och statliga matbutiker låter som något hämtat från misslyckade socialiststater, men säljs in som ”progressiva” lösningar för en stad som redan dignar under skuld och brottslighet.

Än mer alarmerande är hans öppna stöd för BDS-rörelsen och hans återkommande attacker mot Israel, något som väckt ilska och oro bland judiska invånare i staden. Kritiker pekar på hur hans retorik och symboliska hungerstrejker riskerar att elda på antisemitismen, samtidigt som han gömmer sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter”.

Trots sin totala brist på erfarenhet inom näringsliv eller krishantering, lyckades Mamdani 2025 ta hem Demokraternas primärval till borgmästarposten, inte genom gedigen politik utan genom att mobilisera en ung, ofta illa informerad väljarbas via sociala medier, influencer-kampanjer och gräsrotsgrupper med tveksamma agendor.

Hans kritiker menar att Mamdani inte är en seriös politiker, utan en farlig ideolog som riskerar att förvandla USA:s största stad till ett vänsterexperiment, där ekonomin kvävs under skatter, brottsligheten tillåts frodas och företag flyr.

För många representerar han inte framtiden – utan ett varnande exempel på vad som händer när populism och dogmatism trumfar ansvar, erfarenhet och realism.

Nolltolerans gjorde skillnad i New York

På 1990-talet satte New York ner foten. Efter åratal av blodbad, gängkrig och en stad i fritt fall, var måttet rågat. Under Rudy Giuliani infördes nolltolerans – och det var inte snack, det var handling. Småbrott? Inget överseende. Klotter, plankning, vandalism? Direkt åtgärd. Gängen? Jagades in i varje gränd. Vapnen? Beslagtogs skoningslöst. Den gamla undfallenheten sopades bort, polisen tog tillbaka gatorna och New York började åter resa sig ur förfallet. Resultatet? Mordkurvan störtdök, brottsligheten krossades och världens tidigare mest skräckinjagande storstad blev en plats där människor vågade gå hem på kvällen igen. Det handlade inte om tur – det handlade om att våga vara tuff.

En man i 35-årsåldern åtalas för grov misshandel och mordförsök efter att ha överfallit hundägare i Örnsköldsvik. Sex personer utsattes, varav fem hade hund.

Texten ovan har gått igenom den statliga censuren, men vi kan gissa att personen som anföll inte kommer från Sverige? Är det inte dags att inse att Sverige är fullt? Det behövs andra politiker. En person som börjar angripa hundägare har förbrukat sin rätt att vara i Sverige och ska återvändas till sitt hemland eller till ett land som är villigt att ta emot avfallet till låg kostnad.

Sverige är en skam för FN och mänskligheten, att vi ens ger asyl till folk som kommer från länder utanför Europas gränser.

Stockholm kan införa p-avgifter vid Flatenbadet nästa sommar. Syftet är att minska parkeringskaos och öka framkomligheten för räddningstjänst. Kritiker menar att avgiften slår mot barnfamiljer, medan Miljöpartiet anser att det underlättar för dem som måste ta bilen.

Att Miljöpartiet föraktar vanliga svenska arbetare råder det inga tvivel om. Vi i Stockholm har fått betala priset med biltullar som fungerar som en ekonomisk Berlinmur, där vanliga människor straffas för att de behöver bilen i vardagen.

Men det räcker inte för MP. Nu vill de pressa ut ännu mer pengar från helt vanliga barnfamiljer – familjer som inte har råd med dyra semesterresor och därför söker sig till det lokala badet för att barnen åtminstone ska få ett minne från sommaren.

Det är dessa familjer Miljöpartiet vill jaga med p-avgifter. Överallt där vanliga människor försöker leva sina liv, där hittar MP en chans att bestraffa dem. Som om det inte räckte med en kaotisk och opålitlig kollektivtrafik. MP slår stenhårt mot dem som har bilen som enda möjlighet.

För Miljöpartiet är det inte klimatet som är målet – det är att knäcka den lilla människan.

SL:s ekonomi är i kris. Färre resenärer och dyra investeringar hotar budgeten. Utan ökade skattepengar kan biljettpriser höjas och trafiken dras ner. SL varnar för att nedskärningar förvärrar läget – fler och bättre turer behövs för att locka resenärer tillbaka. Men nya satsningar kräver att de betalar sig direkt.

Miljöpartiet är inget annat än en katastrof för Sverige — det har vi svenskar fått lida för sedan 1980-talet när dessa parasiter kröp in i riksdagen. Med sin sinnesslöa logik ville de lägga ner kärnkraften och skicka Sverige rakt in i fattigdom och beroende.

På 2000-talet smög de in biltullarna i Stockholm och såg till att illegala invandrare kunde stanna kvar och skapa grunden för det gangster-Sverige vi nu lever i. Tacka Miljöpartiet för det.

Sedan valet 2022 leds SL av en grön amatör — en 29-årig MP-politiker vid namn Anton. Resultatet? Fullständigt haveri. Tunnelbanan är ett skämt, busslinjer försvinner och pendeltågen går lika sällan som sanningen från Miljöpartiet. SL-trafiken har förfallit till U-landsnivå under deras inkompetenta styre.

När dessa verklighetsfrånvända miljömuppar införde öppna spärrar vid Näckrosen station blev konsekvensen omedelbar — vanliga, hårt arbetande svenskar fick ta smällen. Lokala butiker rapporterar stöldvågor som ökat med över 300 %, men MP bryr sig inte — de vill leka politiker och krossa samhället på kuppen.

Nästan hälften av regeringspartiernas väljare vill se SD i en framtida regering, enligt en mätning från SVT/Verian. Bland M-, KD- och L-väljare är 49 procent positiva till SD i regering, 26 procent negativa. Liberalerna säger nej till SD i regering, men partiets väljare är splittrade. Enligt Verian lär L behöva stödröster, vilket gör regeringsfrågan extra viktig inför valet 2026.

Liberalerna har alltid varit ett sänke för Sverige. När landet stod inför ett stundande världskrig fick kungen hålla sitt Borggårdstal, vilket ledde till att den inkompetente statsministern Karl Staaf fick avgå. När vi hade Ola Ullsten som statsminister blev det heller inte mycket gjort.

På 90-talet bidrog Bengt Westerberg till att Sverige blev en mångkulturell soptipp genom att han upphävde Luciabeslutet. Sedan dess har ”Al Capone-Sverige” vuxit som en cancerböld.

Idag väljer man en partiledare som knappt har någon bakgrund i Sverige, och med den bakgrund hon faktiskt har är det uppenbart att hennes lojalitet ligger hos främmande makt. Det går inte ens att ifrågasätta.

Tidöregeringen har däremot varit en framgång. Man har infört hårdare regler för invandring. Men det krävs ännu tuffare regler. Det är en skam för Sverige och mänskligheten att vi fortfarande tar emot kvotflyktingar från tredje världen och att man kan komma utanför Europa och få asyl här. Det finns mycket kvar att göra.

Dessutom borde vi få billigare fängelser. Det är helt sjukt att det ska kosta flera miljoner att hålla någon inlåst i flera år. Här behövs privata aktörer som kan tänka nytt och pressa kostnaderna för vad en brottsling kostar skattebetalarna.

Behövs Liberalerna? Svaret är nej! Deras åsikter är skadliga för Sverige. Att de tycker det är okej att någon kan få permanent uppehållstillstånd och komma hit utanför EU:s gränser visar tydligt att något är allvarligt fel med detta parti

Ett eskalerande krig i Iran kan leda till massflykt mot Europa och Sverige, där en stor iransk diaspora redan finns. Det riskerar att skapa ett kraftigt tryck på mottagningssystemet, samtidigt som hotbilden från terrorism ökar. Sveriges säkerhet och samhällsstruktur kan påverkas negativt om konflikten förvärras .

För tio år sedan hade vi en sinnessvag statsminister vars vision om Europa inte innefattade några gränser. Resultatet av det alltför generösa asylmottagandet år 2015 blev ett verkligt Al Capone-Sverige. Det sprängs, skjuts och den organiserade brottsligheten har infiltrerat rättsväsendet – släktingar till kriminella är numera åklagare. Mångkulturen har blivit som en cancerböld.

Låt problemen stanna i Mellanöstern – det är inte vår sak att bry oss om vad som händer där. Vi bör i stället hjälpa andra europeiska länder i kris, som till exempel Ukraina. Att ta emot människor som inte delar vår kultur eller religion leder ofta fel. Det kostar enorma summor, och vi har över 40 år av misslyckad asylpolitik att se tillbaka på. Miljonprogrammen har förfallit, och kriminaliteten har ökat dramatiskt.

Är det inte dags att inse att när Sverige var homogent under Tage Erlanders tid, hade vi inte mordfrekvens som i USA eller de problem som ett kosmopolitiskt samhälle för med sig?

Jonas Lindberg (V) anser att systemet inte gynnar partimedlemmar tillräckligt mycket. Vänsterpartiet kräver nu att få ingå i regionstyret för att kunna driva förändringar snabbare och ifrågasätter hela vårdvalssystemet. ”I vårt Stockholm ska vi rensa bort dem som har kritiska åsikter. Vi har vårt DNA hos Karl Marx, Stalin och Pol Pot, så vi har spetskompetens inom partiet för att med hjälp av sjukvården rensa bort sådana vi inte gillar”, säger Jonas Lindberg (V).

Marxismens bödlar vill ha mer makt efter nästa val. Vänsterpartiet vill införa en DDR-modell i sjukvården, där svaga och sjuka rensas bort från vården och man låter dem självdö. För den som kan sin Das Kapital vet att det är så marxismen fungerar – de starka ska överleva medan de svaga ska dö.

En sak som var vanligt i DDR var att människor som var kritiska mot den store ledaren klassades som psykiskt sjuka och utsattes för exempelvis lobotomering, så att de inte längre kunde vara kritiska mot systemet.

Ett annat problem i marxistiska stater är att läkarna ofta har låg kompetens. Det fanns inga incitament att utbilda sig i DDR.

I DDR fick “eliten” bättre vård – hade man partibok hos de marxistiska makthavarna fick man finare vård än vanliga medborgare.

Men med DDR-modellen försvinner all valfrihet. Idag kan man till exempel välja bort en dålig vårdcentral och istället välja en med duktiga och bra läkare. Det kan vi glömma om de marxistiska bödlarna i Vänsterpartiet får politiskt inflytande över sjukvården efter 2026. I stället ska alla stå i kö med mössan i hand, och endast de med partibok hos de marxistiska mördarna får förtur.

Vi får inte glömma var V har sitt ideologiska DNA – det är en ond marxistisk ideologi som varit delaktig i att mörda cirka 100 miljoner människor.

Sverige har hög arbetslöshet, särskilt bland utrikes födda, ofta på grund av bristande språkkunskaper och låg utbildningsnivå. Samtidigt har Sverige få enkla jobb. Inom äldreomsorgen krävs god svenska, men sektorn är beroende av personal med begränsade språkkunskaper. Språkombud och språkstöd på jobbet ger positiva effekter, men räcker inte för att nå höga språknivåer. En uppdelning av arbetsuppgifter efter språklig komplexitet föreslås som mer realistisk lösning.

Svenska skattebetalare vräker miljarder över nyanlända i SFI. Är det inte dags att komma till sjukdomsinsikt? Klarar man inte av att lära sig det svenska språket på en nivå som möjliggör enkla jobb, då kanske man borde åka hem istället?

Det är dags att koppla välfärdstjänster som försörjningsstöd till individens förmåga att försörja sig själv.

Det är helt orimligt att äldreomsorgen ska fungera som en experimentverkstad för att få ner arbetslösheten. Gamla och andra som behöver välfärden har i stället behov av personal som uttrycker sig på klanderfri svenska – särskilt med tanke på att många har nedsatt hörsel.

Så svårt är det faktiskt inte att lära sig svenska. Det såg vi hos många av de invandrare som kom hit på 1950- och 60-talet. Många tyskar som kom då pratade helt okej svenska. Och vi ser också många ukrainare i dag som har lärt sig prata väldigt bra svenska på bara några år.

Samhället bör istället ställa tydliga krav: om man inte klarar att leva upp till en viss minimumnivå, då bör TUT och PUT annulleras. Personen bör då återvända till sitt hemland, eller till ett land som är villigt att ta emot personen.

Att det finns onda krafter i vårt land som vill islamisera sönder Sverige är inte något vi längre kan ifrågasätta. Islam är, precis som NSDAP var i 1920-talets Tyskland, en cancerböld som växer i Sverige.

Vi slösar idag bort pengar på religiösa friskolor där elever tränas i jihad; detta är något vi matar med svenskens skattepengar. Vi låter moskéer växa upp som flugsvampar ur jorden – särskilt i Stockholm, där det redan finns en moské på Södermalm och i Fittja, och nu ska man även bygga en i Skärholmen.

Det är lite som om vi skulle låta Putin ha en egen flygbas på Bromma flygplats – det skulle vara otänkbart. Men när vi har en inre fiende som hotar vårt land, då är det tydligen okej att låta den växa fram obehindrat.

Vänsterpartiet har utsett en analysgrupp för att granska partiets historia. Valet av Henning Süssner som sammankallande väcker kritik för hans syn på stalinismen. Partiet försvarar utnämningen och säger att syftet är att förstå, inte försvara, historien.

Vänsterpartiet vägrar att göra upp med sin smutsiga historia, där man öppet stödjer den mordiska ideologin marxismen. Marxismen har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall. Tusentals svenskar skickades till döden i Stalins Sovjet.

Vänsterpartiets antisemitiska kamrater i Socialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) låg bakom att cirka sex miljoner judar gasades ihjäl. Att partiets ideologi bygger på ren ondska kan inte ifrågasättas.

Många V-politiker verkar för främmande makt. Att vissa vänsterpartister ägnar sig åt subversiv verksamhet som hotar samhället är något alla måste vakna upp till. Marxismen är ren ondska.

Simona Mohamsson föreslås bli Liberalernas nya partiledare, enligt Ekot. Flera toppnamn har tackat nej, däribland Romina Pourmokhtari, Lotta Edholm och Erik Ullenhag. Mohamsson är partisekreterare sedan april och har bakgrund i LUF och Göteborgspolitiken.

Vi kan glädjas åt en sak: det blir ingen Westerbergeffekt i valet 2026 heller. Den tänkta partiledaren för Liberalerna, Simona Mohamsson, är inte ens född i Sverige och inte av svenska föräldrar. Ni kan gissa vilken främmande makt hon kommer att stå upp för. Islamiseringen av Sverige kommer att få en boosteffekt om hon blir vald till partiledare.

Ytterligare en ’liberalpolitiker’ som aldrig har varit ute i verkligheten. Hon är 31 år gammal, har aldrig haft ett hederligt jobb i hela sitt liv, utan är bara en politisk broiler – med de rätta åsikterna och ett öppet hat mot SD.

Liberalerna har 2 % av rösterna i den senaste opinionsmätningen – det bästa för Sverige vore om detta parti lämnade riksdagen för gott.

I Tidösamarbetet har L varit en bojsänke. Hade samarbetet fått blomma ut fullt ut, så hade vi fått en mycket tuffare asylpolitik och inte varit så generösa med att dela ut medborgarskap till allt och alla, som vi gör i dag.

Saknar rötter till Sverige.

Simona Mohamsson, född i Hamburg 1994, flyttade till Sverige som sjuåring. Hennes föräldrar har palestinsk och libanesisk bakgrund. Hon växte upp i Överlida, har varit aktiv i LUF, varit socialnämndsordförande i Göteborg och är sedan 2025 Liberalernas partisekreterare.

Hennes efternamn Mohamsson har inget med Sverige att göra, utan är ett patetiskt försök att försvenska namnet Mohammad.

Liberalerna har alltid varit en skam för Sverige

Bengt Westerberg är kanske den politiker som gjort mest skada på Sverige. Han såg till att Luciabeslutet upphävdes på 1990-talet, vilket möjliggjorde en kraftig ökning av ”asylinvandringen” från det forna Jugoslavien.

Bengt Westerberg visade redan vid valet 1991 sitt förakt för demokratin när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Ny Demokrati var vid den tiden nytänkande och hade många idéer ’utanför boxen’ som kunde ha fört Sverige framåt. Hade man lyssnat på Ny Demokrati redan 1991, så hade vi troligen inte haft det Al Capone-samhälle vi har idag.

Hans alltför liberala asylpolitik lade grunden till det ”Al Capone-samhälle” vi ser idag – med sprängningar och skjutningar.

Liberalerna ville rusta ned Sveriges försvar inför det stundande världskriget; kungen fick ingripa.

Liberalerna har historiskt fört en svenskfientlig politik. Redan före första världskrigets utbrott ville man rusta ner det svenska försvaret.
Alla kan förstå att detta inte var särskilt begåvat inför ett stundande världskrig. Bl a så drog Karl Staaf regering in finasieringen av F båten,så frivilliga krafter fick finasiera F båten som behövdes för att försvara Sverige i ett brinnade världskrig.

Kungen tvingades därför ingripa genom det så kallade borggårdstalet, vilket ledde till att ca 30 000 bönder från hela Sverige samlades i Stockholm i protest mot Karl Staaffs Sverige fientliga politik.

Det tillverkades till och med askfat föreställande Karl Staaff – han var mycket illa omtyckt som politiker och statsminister.

Det hela slutade med att han lämnade sina politiska uppdrag, när det svenska folket insåg vilken landsförrädare Karl Staaffs var.

Nu får partiet en ny partiledare vars huvudsakliga drivkraft verkar vara ett hat mot Sverige och Sverigedemokraterna.

Efter uppgifterna om att Diana Janse lovat SD-stiftelsen Hepatica Sida-pengar kräver nu även V att hon avgår. – Hon har agerat så att Sida inte kan verka självständigt. Förtroendet är förbrukat, säger V:s utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

Är det inte intressant att ett parti som V, som har sina rötter i att skicka vanliga svenska arbetare att bli ihjäl gasade i Stalins gulagläger, nu kräver att en demokratisk partis stiftelse inte ska få pengar för att hjälpa människor med bistånd? SD har inte fått ta emot några pengar från Sida eftersom myndigheten är full av aktivister som avskyr SD. Samtidigt får ett parti som V, som har rötter i marxismen och begått avskyvärda brott emot mänskligheten, ta del av Sidas budget och sprida våra skattepengar bland subversiva element i tredje världen.

Familjen Fadavi riskerar utvisning efter att spårbytesprocessen avskaffats. Skolan och demonstranter protesterar, då sonen Kevin, 11, bott i Sverige sedan 2018. Många anser att lagändringen inte bör gälla retroaktivt.

Från och med den 1 april täppte riksdagen igen kryphålet i asylsystemet. Spårbytessystemet har utnyttjats av kriminella för att söka asyl i Sverige. (Ingen behöver fly från Iran – iranier som söker asyl i Sverige gör det för att förbättra sin ekonomi genom vår välfärd, inte för att de har asylskäl. Dessutom finns det andra länder i MENA-regionen där man kan få asyl.)

Spårbyte innebar att arbetsgivare utnyttjade asylsökande och bedrev lönedumpning. Vi svenskar som tillhör den Svenska folkstamen fick inte jobb inom kommunen, eftersom arbetssökande som ville göra spårbyte prioriterades så att de skulle få stanna.

Det finns arbetskraft att hämta från EU – vi behöver inte ta hit arbetskraft utanför Europa. Detta är en myt som sprids av vänsterextrema grupper.

Tack vare att spårbytet avskaffas blir Sverige tryggare, och de som inte har rätt till asyl får åka hem.

Om man kom hit 2018 har man knappast någon koppling till Sverige genom blod och jord, och det finns därför ingen anledning att få stanna.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén får kritik av SKMA för att ha deltagit i en Gaza-demonstration där en av arrangörerna tidigare uttalat sig antisemitiskt.

Samma parti som på 1980-talet ville göra om Sverige till ett u-land och drev hatet mot svensk industri genom linje 3 i folkomröstningen om kärnkraften, hetsar nu massorna med hat mot Israel.

Retoriken är direkt lånad från Adolf Hitler när han hetsade massorna i Nürnberg på 1930-talet.

En miljöpartist och kommunpolitiker i 60-årsåldern har åtalats för att ha våldtagit en äldre kvinna som han besökte i sin yrkesroll inom hemtjänsten i Timrå. Åklagaren menar att mannen utnyttjade kvinnans begränsade förmåga att värja sig, då hon led av demens, var i beroendeställning till honom och dessutom kan ha varit berusad vid tillfället.

Det misstänkta övergreppet inträffade i mars i år och avbröts tack vare kvinnans svärdotter, som kände på sig att något inte stod rätt till. Hon åkte hem till kvinnan och kom in precis i det ögonblick då övergreppet pågick.

– Jag såg att lampan var tänd i sovrummet, och när jag kom in flög täcket åt sidan och jag såg en mans ben, berättar svärdottern.

Mannen erkänner att ett samlag ägt rum men förnekar att något brott har begåtts. Enligt honom var det frivilligt. Men enligt åklagaren var kvinnans tillstånd sådant att hon inte kunde ge ett giltigt samtycke.

Det har också framkommit att mannen tidigare varit föremål för liknande misstankar. På tidigare arbetsplatser har han bland annat blivit avstängd efter att ha anklagats för övergrepp på patienter, bland annat på ett demensboende.

Åklagaren har yrkat på ett fängelsestraff på fyra år. Kommunledningen i Timrå har avböjt att kommentera ärendet i väntan på att domstolen meddelar sin dom, vilket väntas ske inom kort.

Trots att kvinnan drabbats svårt, säger hennes svärdotter att det ändå finns ett visst mått av lättnad:

– Med tanke på allt som hänt är det ändå en tröst att hon bara minns delar av det, säger hon.

Genom att inte stödja FN-organet Unrwas insatser i Gaza går den svenska regeringen emot den linje som EU:s gemensamma utrikespolitik förespråkar i frågan.

”Vi har en gemensam utrikespolitik inom EU, men biståndspolitiken är vår egen,” förklarar biståndsminister Benjamin Dousa.

Även om både experter och humanitära organisationer betonar att Unrwa har unika förutsättningar att nå fram till de människor som är i störst nöd i Gaza, har regeringen ändå beslutat att rikta sitt stöd till andra organisationer.

Sveriges Radio ska enligt avtalet med staten vara objektiva. Ändå bedriver man påtryckningar på regeringen för att de ska slösa våra skattepengar på UNRWA i form av bistånd.

Är det verkligen rimligt att vi har den modell vi har i dag, där SVT och SR finansieras via skatten? Vore det inte bättre att de som vill ta del av dessa mediebolags innehåll själva får betala för det?

Innehållet är ofta vänstervridet och präglas av aktivism snarare än objektiv journalistik.

Bara misstanken om att UNRWA har kopplingar till den terrorstämplade organisationen Hamas borde vara tillräckligt för att stoppa finansieringen. Israel har dessutom stoppat all nödhjälp från UNRWA in till Gazaremsan. Varför ska då våra skattepengar fortsätta pumpas in i en organisation som inte ens har verkningsförmåga i området längre?

Pendeltågstrafiken mellan Spånga och Jakobsberg stängs av 28 juni–10 augusti för fortsatt utbyggnad av Mälarbanan. Ersättningsbussar kopplas till blå linjen och Sollentuna. Det är sista längre sommarstoppet innan kortare avstängningar tar vid fram till 2030. Resenärer uttrycker frustration över långa resvägar, trängsel och bristfällig ersättningstrafik. SL svarar att de arbetar för att förbättra alternativen men begränsas av kapacitet och trafikmiljö.

Att Miljöpartiet är odugliga som politiker är en läxa vi stockholmare har fått lära oss. Den 29-årige kakistokraten Anton har inte gjort många rätt sedan han fick makten över SL. Vi förstår honom – han är 29 år, kan ingenting och är kakistokrat, dessutom miljömupp. Förutsättningar för att något ska bli rätt finns helt enkelt inte. Förr i tiden fanns det idiotanslalter som Långbro och Beckomberga, där femfemmor som Anton kunde ha varit kunder, idag blir dom toppolitiker hos mp.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) säger att den som upprepade gånger begår grova våldtäkter ska kunna dömas till livstid – även om det inte ingår i straffskalan för varje enskilt brott.

Lundgrens frigivning väckte stark kritik på grund av misskötsamhet i fängelset och hög risk för återfall.

– Den som bedöms ha stor återfallsrisk ska inte släppas i förtid, utan sitta hela straffet, säger Strömmer.

Nu hoppas vi bara att man även lär sig outsourca straffen för våldtäktsmän till länder där fängelser inte är lyxhotell som kostar skattebetalarna 3 800 kronor per dygn. Sverige har i dag ett bistånd på 1 % av BNP – många afrikanska länder får ta del av de pengar svenska folket slitit hårt för att tjäna ihop dessa pengar i skatt.

Nu är det dags att vi får något tillbaka. Att länder i Afrika, som är i behov av vårt bistånd, kan hjälpa oss genom att ta emot pedofiler och våldtäktsmän i sina fängelser, är det minsta vi kan begära.

Jag skäms som svensk över att andra länder klarar av att livstidsutvisa migranter som begår brott – från ringa stöld och uppåt – medan Sverige inte gör det. Hur svårt ska det vara?

När en migrant som vistas här med PUT (permanent uppehållstillstånd) eller TUT (tidsbegränsat uppehållstillstånd) begår brott, exempelvis stjäl en Snickers, borde alla uppehållstillstånd omedelbart ogiltigförklaras och personen utvisas. Om hemlandet vägrar ta emot personen, borde något av de länder som får svenskt bistånd kunna göra det i stället.

Förr i tiden byggde beslutsfattare Sverige med sitt blod och sin svett, och hade valspråk som ’Land skall med lag byggas’ och ’Med folket för fosterlandet’.

I dag ser vi hur fosterlandet förstörs genom en alltför generös politik där även kriminella kan få asyl, det är en skam vi kommer få leva med i generationer.

Soheil Almasy, 31, döms till sex års fängelse för fyra våldtäkter, misshandel, olaga tvång och ofredande. Han har tidigare dömts för övergrepp mot ett 20-tal svenska flickor och kvinnor, men kan inte utvisas eftersom han fick svenskt medborgarskap 2010. Brotten begicks via en livestreamplattform där han uppträdde hotfullt. Trots upprepade domar får han stanna i Sverige. Tingsrätten har även dömt honom att betala över en miljon kronor i skadestånd till offren.

Vad är det för fel på svensk lagstiftning? Vi har en serievåldtäktsman utan någon som helst djupare koppling till Sverige – varken genom blod, historia eller kultur. Ändå har staten, i sin oansvariga godhet, delat ut ett svenskt medborgarskap till detta rovdjur.

Nu döms han till sex års fängelse, där han med sedvanlig straffrabatt kommer undan med fyra – till en nota på åtta miljoner kronor som svenska folket tvingas betala. Det är ett hån mot alla offer.

Det är dags att sätta stopp. Medborgarskap ska kunna återkallas vid grova brott. Sådana här individer ska inte skyddas – de ska ut. Utvisning till hemlandet, eller vilket land som helst som accepterar att ta emot detta mänskliga avfall. Svensk lag måste förändras – så att samhället kan rensa ut de värsta parasiterna lika enkelt som man spolar ned avföring.

I Stockholm testar polisen ett nytt sätt att jobba tillsammans med ordningsvakter. Ordningsvakterna hjälper till att göra det tryggt, så att poliser kan fokusera på svårare saker. De får nu göra mer, som att visitera folk och köra personer till stationen. En del tycker det är dåligt eftersom ordningsvakter inte har lika lång utbildning som poliser. Projektet pågår i sex månader.

Den som någon gång haft oturen att hamna i konflikt med ordningsvakter i Stockholms kollektivtrafik vet exakt vad det handlar om – en totalintellektuell ökenvandring. Det är omöjligt att inte tänka på Magnus Ugglas klassiker IQ, för mer träffsäkert blir det inte.

Utbildningsnivån hos ordningsvakter är inte bara låg – den är pinsamt undermålig. Det märks direkt när man tvingas interagera med dessa självutnämnda alfahannar, vars auktoritet bygger mer på batong än på förstånd. Här har vi alltså personer med våldsmonopolets välsignelse, men utan det ansvar eller den mognad som krävs.

I en tid där varenda mobil kan filma i HD är det absurt att dessa IQ-befriade ordningsvakter inte bär kroppskameror som spelar in allt. Vill man på allvar ha dem ute bland folk borde det vara ett absolut krav. Det skulle också göra det lättare för vanliga medborgare att visselblåsa när de missbrukar sin roll – något som sker oftare än någon vågar erkänna.

Den som sett Full Metal Jacket minns Private Pyle – den tragiska figuren som tvingas marschera 20 meter bakom alla andra, med byxorna nere och tummen i munnen. Det är en kusligt passande metafor för många av de individer som i dag bär ordningsvaktens bricka. Det är inte trygghet de skapar – det är en teater av kontroll, framförd av de som samhället annars inte vet vad det ska göra av.

Stockholms miljözon i city stoppades av Länsstyrelsen men överklagas nu till Transportstyrelsen. Kritiker som KD menar att beslutet saknar konsekvensanalys och slår mot näringslivet. MP försvarar zonen som ett steg mot en grönare stad. Ett beslut väntas inom månader – införande kan ske tidigast i vinter.

Om tidsresor vore möjliga, hade folk stått i kö för att resa till hösten 1888, knacka på hos Klara Hitler och hjälpa henne att avsluta graviditeten – så att Adolf aldrig hade sett dagens ljus.

Det finns en liknande punkt i svensk historia. En gång – den 23 mars 1980 – stod svenska folket också inför ett vägval mellan förnuft och vansinne. Det var folkomröstningen om kärnkraft. En linjer var direkt fientliga mot industri, välstånd och modernitet – men folket valde Linje 2, och förhindrade därmed att Sverige kastades tillbaka till ett teknologiskt medeltidstillstånd.

Men även där smög ondskan in bakvägen. Ur kärnkraftsdebatten kröp Miljöpartiet fram – en politisk sekt vars existens påminner mer om eko-totalitär galenskap än demokratisk representation. Deras politiska mål: nedmontering av industri, förstörelse av infrastruktur och full kontroll över vardagslivet genom klimatdogmer och bilhatarpolitik.

Det var också under denna period man stängde ner idiotanstaler som Beckomberga och Långbro. Ironiskt nog verkar många av deras patienter ha vandrat rakt in i Miljöpartiets första partimöten.

Nu, 45 år hörs stöveltrampen igen. Miljöpartiet driver på för att införa Miljözon 3 – ett direkt angrepp mot vanliga människor, mot fri rörlighet och mot alla som inte har råd att köpa en elbil eller en ny bil för 600 000 kr. Det är förakt för Svensson, för arbetare, för landsbygden – för verkligheten.

Om galenskapen vunnit 1980, om Linje 3 segrat, hade Sverige idag varit ett fattigt U-land i Europas norra hörn. Basindustrin hade lagts ner, elbristen varit konstant, energipriserna skyhöga – och vi hade tvingats importera kolkraft från Polen för att hålla lamporna tända. Miljözon 3 är lika skadlig för Sverige som Linje 3 var i folkomröstningen 1980.

Kort efter klockan två natten till fredag genomförde Israel ett omfattande militärt angrepp mot Iran. Målen uppges ha varit kärntekniska anläggningar, vapenindustrier och högt uppsatta militära befälhavare. Detonationer har rapporterats från flera delar av landet, inklusive huvudstaden Teheran, där ett bostadsområde ska ha träffats, vilket lett till civila dödsfall enligt Reuters.

Enligt den israeliska militären genomfördes flera hundra attacker i fem vågor fram till halv sex på morgonen. Premiärminister Benjamin Netanyahu har klargjort att offensiven kommer att fortsätta så länge hotet från Iran kvarstår.

Som en följd av händelserna har Iran, Israel och Irak stängt sina luftrum. Irans luftförsvar har mobiliserats fullt ut, och landets högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, har utfärdat en varning om en kraftfull hämnd. Internationella atomenergiorganet IAEA bekräftar att urananläggningen i Natanz har träffats. Flera höga militärer uppges ha dödats, däribland Hossein Salami, samt eventuellt även försvarschefen Mohammad Bagheri, enligt uppgifter från iranska medier.

FN:s generalsekreterare António Guterres fördömer utvecklingen och uttrycker djup oro, vilket även flera andra länder gör. Attacken kommer efter en period av ökade spänningar, där Iran eskalerat sitt kärnvapenprogram. Israel anklagar Teheran för att ha en hemlig plan att snabbt kunna tillverka kärnvapen.

Nyhetsbyrån AP beskriver angreppet som det mest omfattande mot Iran sedan Iran–Irakkriget på 1980-talet.

Enligt Israels militär genomfördes hundratals attacker i fem vågor fram till 05.30 på fredagsmorgonen. Premiärminister Benjamin Netanyahu säger att attackerna kommer att fortsätta så länge hotet från Iran består.

Både Iran, Israel och Irak har stängt sina luftrum. Irans luftförsvar har satts i full beredskap och landets högste ledare Ali Khamenei varnar för hård vedergällning. Enligt IAEA träffades urananläggningen i Natanz, och flera högt uppsatta militärer, däribland Hossein Salami och sannolikt försvarschefen Mohammad Bagheri, ska ha dödats enligt iranska medier.

FN:s generalsekreterare António Guterres fördömer attacken, liksom flera andra länder. Attacken sker i ett läge av ökade spänningar efter att Iran trappat upp sitt kärnvapenprogram. Israel hävdar att Iran har en hemlig plan för att snabbt kunna producera kärnvapen.

AP beskriver attacken som den största mot Iran sedan Irakkriget på 1980-talet.

Europa står på randen till en ny flyktingvåg. Med krigsretoriken som ökar i Mellanöstern och Nordafrika, kommer tusentals – kanske hundratusentals – att söka sig mot Europa. Under förevändningen att de flyr krig kommer många i praktiken att vara ekonomiska migranter, fast beslutna att etablera sig i välfärdsstater som Sverige.

Vi får inte upprepa misstagen från 2015. Den gången var Sverige naivt. Vi tog emot fler asylsökande per capita än något annat land i EU. Resultatet blev enorma kostnader, en sprängd bostadsmarknad, parallellsamhällen, ökad kriminalitet och ett rättssystem som sedan dess ständigt går på knä.

Det är inte gratis att vara ”humanitär stormakt”. Tvärtom, det kostar miljarder varje år – för boende, skolor, tolkar, rättsprocesser och integrationsprojekt som alltför ofta misslyckas. Samtidigt får våra äldre vänta på omsorg, vårdpersonal går på knäna, och små kommuner tvingas till nedskärningar. Vad säger vi till de svenska skattebetalare som får mindre tillbaka för att resurserna går till en växande asylbyråkrati?

Kulturellt slits samhället isär. Integration fungerar inte i praktiken när människor kommer i så stora grupper att de kan återskapa sitt hemland i Sverige. När språk, värderingar och laglydnad kolliderar med svenska normer, uppstår klyftor. Vi importerar inte bara människor – vi importerar konflikter, hederskultur och religiös fundamentalism.

Rättssystemet är inte dimensionerat för detta tryck. Domstolar och kriminalvård går redan på högvarv. Polisen har förlorat kontrollen över flera förorter. Fler poliser löser inte grundproblemet: vi måste minska inflödet.

Det är dags att säga nej. Genèvekonventionen från 1951 må stå fast, men New York-protokollet från 1967, som öppnade asylsystemet globalt, är förlegat. Det har blivit ett verktyg för att kringgå reglerad invandring och förvandla Europa till måltavla för varje global kris.

Sveriges primära ansvar är gentemot det egna folket. Vi kan inte längre agera som hela världens socialkontor. Det är inte hållbart. Det är inte rättvist. Och det är inte försvarbart.

Icahandlaren Conny Holmlund i Märsta vittnar om dagliga stölder, hot och organiserad brottslighet i sin butik. Han kräver krafttag från politiker och föreslår bland annat sänkt gräns för ringa stöld och böter direkt i butik. ”Det här är ett samhällsproblem,” säger han.

Ska vi få ordning och reda i Sverige, måste beloppet för ringa stöld, alltså snatteri i folkmun, ses över och sänka till 50:- Men framför allt måste det bli livstidsutvisning när en migrant snattar sin första Snickers; då ska principen om ’put och tut’ upphöra att gälla. Vi måste bygga ett nolltolerans Sverige mot migranter som begår brott.

Klarar man inte av att leva upp till en 100 % fläckfri vandel, så ska man åka hem.

Alla vet att det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Genom att deportera kriminella migranter när de har svårt att skilja på mitt och ditt, kan vi svenskar få ett tryggare och bättre Sverige.

Vi svenskar förtjänar ett tryggt och homogent Erlander-Sverige, inte ett mångkulturellt, dystopiskt Andersson-Sverige.

Har man inte svenskt medborgarskap, ska man återföras till hemlandet eller annat lämpligt land som kan ta emot ’avfallet’ till längsta möjliga kostnad.

Vi har ett bistånd på 1 % av BNP, och det finns massor med länder i Afrika som får våra skattepengar. En snattare från ett MENA-område kan lika gärna sitta i fängelse i Sudan som i Kumlabunkern.

Gör Sverige tryggt igen! Låt oss bygga ett Sverige där ett brott är lika med livstidsutvisning.”

Båda parter i bråket i EU-parlamentet har nu sett övervakningsfilmen. Vänsterpartiets medarbetare har polisanmält KD:s Alice Teodorescu Måwe för misshandel, medan KD anmält V-medarbetaren för falsk anklagelse. V vill inte kommentera filmen utan inväntar juridisk dokumentation. KD menar att filmen stöder deras version. Åklagare ska nu bedöma anmälningarna.

Samma parti som en gång skickade tusentals svenskar till sin död i Stalins gaskamrar har nu en medarbetare som fysiskt angripit den demokratiskt valda Alice Teodorescu Måwe. Vänsterpartiet bär ett blodigt arv – från att ha utlämnat svenskar i Kiruna till den sovjetiska dödsmaskinen, till att gång på gång agera landsförrädiskt. Stig Bergling, en av de värsta spionerna i svensk historia, var aktiv vänsterpartist och sålde ut vårt försvar till fienden.

Partiet visar gång på gång sitt öppna hat mot Sverige. Dess extremt generösa migrationspolitik har släppt in trojanska element från MENA-regionen, som nu underminerar vårt samhälle inifrån – kulturellt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Om inget förändras kan marxismens bödlar återvända till makten i Sverige 2026 – denna gång genom valurnan istället för revolution.

Region Stockholm går vidare med att köpa nya tåg för Saltsjöbanan, trots två sekretessläckor om att kostnaden ökar med 700 miljoner. SD vill stoppa köpet, M, L och KD deltog inte i beslutet. Regionen har infört tvåpersonsgranskning vid publicering efter utredning.

Att det blir fel när en 29-årig miljöpartist ska styra SL förvånar nog ingen. Sedan Miljöpartiet fick kontrollen efter valet 2022 har det gått i full fart åt fel håll – dyrare, sämre och rörigare. Besluten haglar utan konsekvensanalys, men notan skickas till skattebetalarna.

SL har blivit ett experiment för politiska nybörjare. Kollektivtrafiken fungerar uselt, och sjukvården går på knäna. Regionens styre verkar sakna både kompass och verklighetsförankring. Stockholm förtjänar bättre än det här hafsverk som nu kallas ledarskap.

Regeringens vandelsutredning föreslår att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas vid brott, skulder eller bristande respekt för svenska värderingar. Rana Jumaah från Right by me varnar för ökad utsatthet bland unga utrikesfödda. Förslagen kan träda i kraft 1 juli 2026.

Vänsterextrema grupper har i åratal kämpat emot varje försök att ställa krav på migranter – inte för rättvisans skull, utan för att deras ideologi bygger på att skydda kriminella och sabotera samhällets fundament. Stalin slaktade miljontals, och Marx var en parasit som inte ens kunde ta hand om sin egen familj. Det ligger i deras ideologiska DNA att försvara brottslingar framför laglydiga medborgare.

Vi svenskar, med generationer av slit och lojalitet till det här landet, förväntas nu stå tysta medan personer som spottar på våra lagar får stanna? Människor som kostar miljardbelopp och samtidigt bidrar till våld, kaos och splittring? Nej tack. Kan man inte ens uppföra sig – då ska man inte få sätta sin fot här.

Köper man en trasig TV lämnar man tillbaka den. Samma logik bör gälla migration. Klarar man inte att leva efter våra lagar – som redan är mer än generösa – så ska man åka ut. Utan pardon.

Sverige har förvandlats till en brottsplats. Skjutningar, sprängningar och gängvälde – allt för att vi för tio år sedan släppte in vem som helst som kunde uttala ordet ”asyl”. Resultatet? Ett Al Capone-Sverige där de kriminella styr oc där vi Svenska betalar priset.

En fransk regeringsrapport varnar för Muslimska brödraskapets växande inflytande i Frankrike, särskilt på lokal nivå. Rörelsen anklagas för att infiltrera skolor och civilsamhälle och sägs kontrollera minst 200 moskéer i landet. Rapporten, som refereras av Le Monde, nämner även Sverige flera gånger.

Enligt rapporten har Muslimska brödraskapet en aktiv gren i Sverige, vilket kopplas till svensk mångkulturpolitik och goda relationer med lokala partier – särskilt Socialdemokraterna. Exakt hur dessa kopplingar ser ut framgår inte.

Som svar på uppgifterna vill arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) samla en expertgrupp för att kartlägga islamismens utbredning i Sverige. Terrorforskaren Magnus Ranstorp är en av dem som kontaktats.

– Det handlar om krafter som motverkar demokrati och jämställdhet, säger Persson.

Regeringen planerar även att begränsa utländsk finansiering av trossamfund för att stoppa stöd till radikala miljöer.

Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin avvisar anklagelserna och understryker partiets nolltolerans mot extremism. Han hänvisar till att riksdagsledamoten Jamal El-Haj inte längre är medlem efter avslöjanden om kontakter med en kontroversiell imam.

Det är dags att inse att de som varnade för den muslimska invandringen inte är några konspirationsteoretiker, trots att media gjort sitt bästa för att utmåla dem som det. När vågen av koranbränningar drog över Sverige, var det hela 57 islamiska stater som försökte diktera vad vi får säga – de krävde inskränkningar i vår yttrandefrihet. Det säger allt.

Frågan måste ställas: varför tar Sverige överhuvudtaget emot migranter från muslimska länder? Dessa människor har redan över 50 muslimska länder att fly till. Det finns inget rimligt skäl att de ska söka sig till ett litet, sekulärt, nordligt kristet land som Sverige.

Tänk dig att du ville importera några amerikanska jordekorrar – de tecknade som Disney kallade Piff och Poff. De skulle klassas som en invasiv art eftersom de:

• Inte hör hemma här
• Konkurrerar med inhemska arter om resurser
• Är spridningsbenägna och rotar sig snabbt
• Hotar ekosystem, djurliv, hälsa och ekonomi

Överför det resonemanget på migranter, och det blir smärtsamt tydligt: islam är kulturellt främmande för det svenska samhället. Den är inkompatibel med våra värderingar, våra lagar och vår livsstil. De flesta som kommer hit har inga verkliga asylskäl. De kunde ha stannat i närliggande muslimska länder, men valde i stället att ta sig hela vägen till Sverige – varför? Inte för trygghet, utan för våra bidrag, vår välfärd, vår naivitet.

Islam hör inte hemma i norra Europa. Punkt. Lika lite som Piff och Poff hör hemma i våra skogar. Skillnaden är att jordekorrarna inte kräver lagändringar, särlagstiftning och begränsningar i yttrandefriheten.

Våldsamma upplopp har brutit ut i Los Angeles efter att ICE gripit ett 40-tal illegala migranter. Protesterna har eskalerat till bränder, stenkastning och attacker mot polisen. President Donald Trump har som svar beordrat 2 000 soldater från nationalgardet till staden, och även marinkåren står redo. Enligt Vita huset råder nolltolerans mot våld mot tjänstemän. USA hade cirka elva miljoner illegala invandrare 2022, enligt Pew Research Center.

Inte sedan demokraten Lyndon B. Johnson satt vid makten – han som drev USA djupare in i Vietnamkriget – har en amerikansk president behövt kalla in nationalgardet. 1965 gjorde han det för att skydda svarta medborgare som demonstrerade för sina grundläggande rättigheter.

Idag kallar president Trump in nationalgardet för att försvara det amerikanska samhället mot vågen av illegala invandrare. Till skillnad från i Sverige, där koranupplopp tillåts förlama städer utan konsekvenser, har USA verktygen redo: tårgas, gummikulor, vattenkanoner – nationalgardet har både vilja och resurser att slå tillbaka.

När Sverige år 2022 drabbades av organiserade koranupplopp stod svensk polis handfallen. Inte ens en enkel Mk19 laddad med gummikulor kunde mobiliseras. Resultatet? Brända bilar, attackerade stationer, skador för miljoner. Och vad hände med de skyldiga? De fick stanna. Våra egna lagar, förvridna av liberal naivitet, skyddar våldsverkarna – inte medborgarna.

Varför? På grund av en överdriven rädsla för att ”Ådalen 1931” ska upprepas. En snart hundra år gammal händelse har paralyserat hela vår förmåga att försvara samhället. Att kalla in militär för att skydda civila och egendom är numera tabu – inte för att det är fel, utan för att det anses känsligt.

Det är inte längre fråga om oförmåga. Det är fråga om ovilja. Den svenska staten har abdikerat.

Hur svårt kan det vara att slå ned ett upplopp i Rinkeby? Montera en Mk 19 på ett bepansrat fordon, ladda vartannat skott med tårgas och vartannat med gummigranater – och mata ut några minuters eldgivning rakt in i kaoset. Upploppet är över innan någon ens hinner kasta sin första sten.

De som deltar i våldsamheterna och inte är svenska medborgare ska omedelbart frihetsberövas, få en spottluva över huvudet och skickas ut ur landet – till hemlandet eller till första bästa stat som är villig att ta emot avfallet till en billig peng.

Staten har ett val: stå upp för ordningen, eller fortsätta böja sig för gatans makt. Just nu är det våldsverkarna som styr – inte lagen.

Israels militär har bordat fartyget Madleen på väg mot Gaza med nödhjälp. Ombord fanns bl.a. Greta Thunberg, som enligt Freedom Flotilla ”kidnappats”. Israel hävdar att Thunberg är trygg. Organisationen kallar bordningen olaglig och ett brott mot internationell rätt. UD följer situationen.

Greta Thunbergs lilla freak show till Gaza slutade som väntat – med att den israeliska militären satte stopp för spektaklet. Denna narcissistiska propagandaturné, maskerad som ”humanitär hjälp”, var knappast något annat än ett PR-jippo. Ombord fanns som vanligt ett gäng vänsterextrema figurer, inklusive franska politiker med ideologiska rötter hos marxistiska bödlar.

Thunberg och hennes följe är nu kränkta – deras lilla ego-trip, fylld av poserande, selfies och sociala medie-tårar, blev inte den triumf de drömt om. De hade till och med förinspelat en ”hjälp oss, vi är fångade”-video. Hela upplägget var uppenbart – provocera fram ett ingripande och spela offer inför världen.

Att påstå att lasten skulle rädda Gazas civilbefolkning är ett skämt i sig – mängden var symbolisk i bästa fall, patetisk i verkligheten. En segelbåt med blöjor och mjöl räddar inte ett krigsdrabbat område. De visste att de skulle bli bordade. Det här var aldrig hjälp – det var teater.

Socialdemokraten Irada Alieva-Söderberg anklagas för att ha agerat lobbyist för Azerbajdzjans regim efter att ha modererat ett möte i Stockholm, anordnat av landets diasporamyndighet. Enligt ETC tackade hon 2020 Azerbajdzjans president i ett brev och lovade att sätta landets intressen främst. Hon förnekar anklagelserna och hävdar att mötet gällde diasporasammanhållning. Socialdemokraterna har fortsatt förtroende för henne efter egna efterforskningar. Kritiker, som SD:s Nima Gholam Ali Pour, menar att medier och partiet agerat tyst och att drev hade uppstått om det gällt ett annat parti.

Socialdemokraterna har i årtionden öppnat dörrarna för hundratusentals trojaner mirgranmter ifrån tredjevärlden. Nu har det gått så långt att partiets egna folkvalda agerar mikrofonställ åt utländska diktaturer – islamiska banditstater.

Sossarnas relation till diktaturer har alltid varit cynisk. Är det ”rätt” sorts diktatur – rödflaggad och anti-västlig – då är det kramkalas, vapenromantik och solidaritetssånger. Är det däremot ”fel” diktatur, då haglar moraliska domar: satans mördare, diktaturens kreatur. Hyckleriet är monumentalt.

När Franco-regimen avrättade marxistiska terrorister på 70-talet – med blod på sina egna händer – då vrålade Palme i vredesmod och kallade Spanien för satans mördare. Samtidigt var de avrättade medlemmar i FRAP, en organisation som kastade bomber, sköt poliser och drömde om en kommunistisk diktatur. Men det passade narrativet.

Idag har Socialdemokraterna en egen förtroendevald som fjäskar öppet för en modern diktatur, prisad av regimens president och villig att ”sätta deras intressen före allt annat”. Vad gör partiet? Ingenting. Inga konsekvenser. Inga gränser. Bara ryggdunk och försvar.

Sverige förtjänar bättre än att styras av ett parti som blundar för diktaturens övergrepp – så länge förtrycket kommer med röd fana och rätt kontakter.

Före den islamiska revolutionen 1979 var Iran ett land på snabb väg mot modernisering, ekonomisk utveckling och större personlig frihet – särskilt i städerna. Under shah Mohammad Reza Pahlavis styre skedde stora sociala reformer, kvinnors rättigheter stärktes, och Iran utvecklades till en regional makt med västlig livsstil. Revolutionen förändrade allt – och kastade landet in i ett mörkare kapitel av religiöst förtryck och frihetsinskränkningar.

Ett land i förändring – före 1979

Under 1960- och 70-talen genomförde shahen sin så kallade ”vita revolution”, ett program som innebar:

• Jordreformer som gynnade bönder
• Storsatsningar på utbildning, infrastruktur och sjukvård
• Rösträtt och utbildning för kvinnor
• En växande medelklass med tillgång till moderna bekvämligheter

I Teheran och andra stora städer kunde kvinnor klä sig fritt, unga lyssnade på västerländsk musik, och människor kunde uttrycka sina livsstilar utan att vara bundna av religiösa påbud. Det fanns givetvis politiska problem – oppositionen trycktes ner, och säkerhetstjänsten SAVAK var ökänd för sin brutalitet – men det fanns ändå en rörelse mot frihet och sekularism.

Den religiösa reaktionen

Trots framstegen växte ett starkt missnöje bland konservativa religiösa grupper. De ansåg att shahens politik hotade traditionella värderingar. Ayatolla Khomeini, som senare skulle leda revolutionen, kritiserade kraftigt kvinnors ökade frihet, västerländsk kultur, och sekulariseringen av samhället. När ekonomiska problem tillkom och förtrycket ökade, blev den religiösa oppositionen allt starkare.

Revolutionen – och frihetens förlust

När den islamiska republiken upprättades 1979 utropade Khomeini att Iran nu skulle styras av ”Guds lag”. I praktiken innebar detta:

• Tvång på hijab och strikt könssegregering
• Censur av musik, film, litteratur och internet
• Hårda straff för oliktänkande – inklusive avrättningar av oppositionella
• Brist på yttrandefrihet, konstnärlig frihet och akademisk självständighet
• Begränsningar för kvinnor i arbetsliv, politik och resor

Det tidigare öppna och dynamiska samhället stängdes. Miljoner iranier flydde landet, inte bara på grund av rädsla för religiös förföljelse, utan också för att de inte längre fick leva sina liv som de ville. Kvinnor, ungdomar och minoriteter drabbades hårdast.

Religionen som förtryckande makt

Den islamiska republiken har sedan 1979 gjort religionen till ett verktyg för kontroll. Prästerskapet har makt över lagstiftning, domstolar, moralpolis, medier och utbildning. Sharialagar styr människors klädsel, umgänge, konst, och till och med tankar. Rätten att ifrågasätta eller leva annorlunda har i praktiken upphört.

Dagens iran

I dagens Iran styrs vardagen av sharialagar där den enskildes frihet underordnas religiösa regler. En tonårsflicka kan gripas av moralpolisen för att en hårlock sticker fram under hijaben – inte för att hon skadat någon, utan för att hon brutit mot regimens klädkod. Kvinnor som protesterar mot slöjtvång riskerar långa fängelsestraff, misshandel eller att försvinna i systemet. Män och kvinnor som lämnar islam, konverterar till kristendom eller uttrycker ateism riskerar att dömas till döden för apostasi. Religiösa minoriteter som bahaier nekas arbete, utbildning och till och med rätt att registrera sina barns födelse. I skolor separeras pojkar och flickor och barnen indoktrineras i lydnad snarare än kritiskt tänkande. Lärare som ifrågasätter det religiösa styret blir av med jobbet eller fängslas. Censuren genomsyrar hela samhället: Facebook, YouTube och tusentals andra sidor är blockerade, och journalister som rapporterar om kvinnors protester eller övergrepp riskerar att anklagas för att ”sprida korruption på jorden” – ett brott som kan ge dödsstraff. Det är inte enskilda extremister som styr detta, utan staten själv – med lagens och religionens kraft. Resultatet är ett samhälle där rädslan är normal, och friheten ett brott.

Slutsats

Innan revolutionen var Iran långt ifrån perfekt, men det fanns en riktning mot öppenhet, utveckling och valfrihet. Den islamiska revolutionen vände denna utveckling – och ersatte ett ofullkomligt men växande samhälle med ett religiöst diktat där individens frihet kvävdes. För många iranier innebar det inte befrielse, utan början på ett liv i rädsla, tystnad och begränsning.

Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.

Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.

Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.

Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.

Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.

Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.

Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.

Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:

• Alkohol: förbjudet
• Dans: förbjudet
• Lättkläddhet: förbjudet
• Musik: censurerad
• Glädje i det offentliga rummet: förbjudet

Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.

Tänk dig en riktig härlig folkfest, där Kriminalvården släpper ut sitt avfall i bojor – låt den 6 juni bli en storslagen deporteringsfest, där kriminella och annat drägg som saknar rätt att vistas i Sverige lastas ombord på ett fartyg. På en stor resultattavla får folkmassorna se hur mycket skattepengar vi sparar på varje deporterad kriminell individ. För varje snattare och pedofil som deporteras från Sverige blir det en stor vinst för de svenska skattebetalarna.

Vart ska man deportera dem? Till det land som vill ta hand om avfallet från Kriminalvården till lägsta möjliga kostnad. Det är inte vår sak att bry oss om vad som händer med mördare och pedofiler.

Om man inte är född svensk och dessutom saknar naturlig koppling till Sverige, ska man inte heller få stanna här när man begått ringa stöld eller värre brott.

Nej, Vänsterpartiet är fullständigt olämpligt att sitta i en regering. Partiet klarar inte ens av att hålla rent i sina egna led – man låter medlemmar som sprider hat mot Israel sitta kvar utan konsekvenser.

Det här är ett parti med rötter i marxismen – en totalitär ideologi där staten ska kontrollera allt och där individens rättigheter krossas. Det är en ideologi som i praktiken lett till diktatur, förtryck och massmord. Vill vi verkligen se ministrar från ett parti där tidigare partiledare fick sprit från DDR samtidigt som människorättskämpar hängdes i lyktstolpar i östblocket?

Det är samma parti vars företrädare grät när Berlinmuren föll – inte av glädje, utan av sorg över att ett förtryckarvälde rasade. Det är ett parti som försvarat diktaturen på Kuba och som i riksdagen har föreslagit att Sverige ska häva sanktionerna mot den kubanska regimen. Ett styre där yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter systematiskt trampas ner.

Att ge Vänsterpartiet inflytande över Sveriges regering är att spela med friheten.

Svea hovrätt river upp delar av domen mot en misstänkt IS-cell i Tyresö. Elias Johansson döms till 4 år och 10 månader för deltagande i terroristorganisation och vapenbrott. Hans bror Rasmus samt Omar Atia och Elyas Hakamali frias från terrorbrott, men döms för andra brott. Hovrätten kräver konkreta band till IS för fällande dom. Säpos avlyssning godkänns. Målet visar svårigheterna att lagföra radikaliserade individer utan bevis för direkta våldshandlingar, men bekräftar att islamistiska nätverk fortsatt utgör ett hot i Sverige.

Det svenska samhället visar återigen sin oförmåga att straffa samhällsfarliga personer. På 1940-talet var det frivilliga krafter som stängde ner den prosovjetiska tidningen Norrskensflamman, eftersom samhället in klarade av lösa problemmet med marxismen.

Att islamism och marxism är som cancersvulster på den svenska samhällskroppen är inget nytt. Vi viker oss gång på gång för terrorister. När Vänsterpartiets kamrater i Kommando Holger Meins mördade på den tyska ambassaden vågade Sverige inte ens straffa gärningsmännen.

Mannen som körde ihjäl oskyldiga barn och vuxna på Drottninggatan fick i stället ett svenskt ”lyxfängelsestraff” – inte ens ett symboliskt straff i form av 200 timmars offentlig spöslitning, som Gustaf III:s mördare en gång fick.

Man klarade av att bestraffa terrorister och mördare bättre på Gustaf III:s tid. Hur svårt ska det vara att ge dagens IS-terrorister 200 timmars konstant spöslitning?

KD:s Alice Teodorescu Måwe har sett övervakningsfilmen från bråket i EU-parlamentet och anser att den bekräftar hennes version – att hon attackerades. Vänsterpartiets medarbetare dök inte upp till visningen på grund av simulerad sjukskrivning och kort varsel. V kritiserar processen som rättsosäker och har fått ny tid att se filmen nästa vecka.

Vänsterpartiets marxistiska ideologi ligger bakom över 100 miljoner människors död. Vänsterpartiet är ett öppet Sverigehatande parti. På 1930-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet där de gasades ihjäl, med hjälp av Vänsterpartiet.

Många V-politiker har varit ryska spioner (bland annat storspionen Stig Bergling var högt uppsatt inom Vänsterpartiet). Partiet har medlemmar som gjort intrång på skyddsobjekt och saboterat stridsflygplan, för att deras kamrater i Ryssland lättare ska kunna angripa Sverige.

Partiledaren Lars Werner bad inför sin 40-årsdag 1975 att DDR:s ambassad i Stockholm skulle bidra med öl och brännvin. Hur många försvarshemligheter DDR fick tillbaka lär vi aldrig få veta.

I marxistiska stater förföljer partiet även dem som tycker olika – det har vi nu sett i EU-parlamentet. En av marxismens bödlar till medarbetare tyckte att Alice Teodorescu Måwe skulle ”åka på spö”, bara för att hon hade en egen åsikt om konflikten kring Israel.

Regeringens höjda lönekrav och avskaffandet av spårbytet har lett till utvisningar av vårdpersonal och stora brister i äldreomsorgen, särskilt i Harads. Många medarbetare tvingas lämna Sverige trots anställning. ”Vem ska ta hand om de äldre när de som vill jobba inte får stanna?” frågar rekryteraren Marie Mattsson.

Tidöregeringen gör äntligen det som borde ha gjorts för länge sedan: städa upp i asylindustrins kaos. En av de bästa besluten hittills är att börja skicka tillbaka det som i praktiken varit avfall från systemet – personer utan asylskäl som ändå klamrat sig fast i Sverige.

Tusentals människor från tredje världen har kunnat stanna kvar trots avslag, genom så kallade spårbyten. Det har räckt med ett jobb på 13 000 kronor i månaden för att kringgå lagen. Resultatet? Äldreomsorgen har fyllts med människor som knappt kan ett ord svenska – och det är våra gamla och sjuka som fått betala priset.

Det är ett hån mot dem som byggt landet. Äldre tvingas förlita sig på personal som varken förstår dem eller kan utföra sitt jobb ordentligt. I värsta fall har det lett till övergrepp mot de mest sårbara i samhället. Och allt detta för att Sverige har låtit sitt asylsystem bli ett rundningsmärke.

Men den tiden är över. Sedan 1 april är spårbyten stoppade. Personer utan skyddsskäl ska inte stanna – de ska återvända. Äntligen ser vi politiskt mod som kan bryta trenden av ökad brottslighet och urholkad trygghet.

Och låt oss tala klarspråk: om äldreomsorgen verkligen behöver folk, varför rekryteras inte inom EU? Vi har en gemensam arbetsmarknad med 450 miljoner invånare. Det är en ren lögn att det inte går att hitta arbetskraft där.

När vänstermedia ylar om hur synd det är om de som nu måste lämna Sverige, ignorerar de verkligheten: det är en politisk kampanj för öppna gränser, inget annat. Sverige behöver inte fler människor från länder med där man inte fira Jul och påsk.. Sverige behöver kontroll, ansvar och respekt för lagarna.

Får vi presentera Clara – fastighetsborgarråd för Vänsterpartiet. Ett parti vars historiska gärningar bär spår av ofattbar grymhet. Det var Vänsterpartiets som skickade tusentals svenskar från Kiruna till Stalins Sovjet – där de mördades i läger och avrättades av marxistiska bödlar.

Att Vänsterpartiet står för ideologisk ondska är inget man längre kan blunda för. Nu vill Clara – som aldrig har haft ett hederligt jobb i hela sitt liv – fortsätta sparka nedåt mot den arbetarklass hon påstår sig företräda. Hon identifierar sig inte som en arbetare – utan som en arvtagare till de marxistiska bödlarna.

Clara ansvarar för Stockholms kommunala bostadsbolag, som numera tar ut ockerhyror. I sann Stalinistisk anda vill hon tvångsförflytta svenskar från trygga bostadsområden – för att fylla dem med migranter från tredje världen, och därmed skapa nya problemtyngda ghetton.

Vänsterpartiets ideologi har genom historien lett till över 100 miljoner människors död. Det får vi aldrig glömma.

Socialdemokraterna vill blanda befolkningen i bostadsområden för att bryta segregationen. På partikongressen 2025 antogs en ny integrationspolitik som ska minska invandringen och använda bostadsbyggandet som verktyg för integration. Nyanlända ska placeras i starkare områden, och eget boende för asylsökande ska stoppas. Målet är långsiktig socioekonomisk blandning.

Socialdemokraterna vägrar inse verkligheten. I stället för att skicka hem bidragstagare och kriminella migranter vill man nu bara flytta runt dem till andra bostadsområden. Resultatet? Vanliga svenskar får en ännu otryggare vardag – i sitt eget land.

Om du köper en TV som inte fungerar, lämnar du tillbaka den. Men när Sverige tar emot en asylsökande från tredje världen som varken sköter sig eller bidrar, då ska hen stanna – och försörjas med våra skattepengar. Det är fullständigt absurt.

Här ser vi Socialdemokraternas totala haveri: människor som inte kan eller vill arbeta, som belastar samhället och i vissa fall begår brott – de ska ändå få en chans att stanna. Det är ett svek mot svenska medborgare.

Ett land med självrespekt skickar hem de som inte har något att bidra med. Blir man en börda – åk hem. Kriminella migranter borde omedelbart utvisas, och livstids utvisning borde vara standard, även för ringa brott som stöld. Tryggheten för Sveriges befolkning måste alltid komma först.

Socialdemokraterna vill införa ett solidariskt asylmottagande inom EU – vilket i praktiken skulle innebära att Sverige mer än dubblerar sitt mottagande, enligt migrationsminister Johan Forssell (M). Han menar att Magdalena Andersson vilseleder väljarna genom att tala om en stram migrationspolitik samtidigt som partiet föreslår kraftigt ökat ansvar. Om EU:s mottagande fördelas efter folkmängd skulle Sverige behöva ta emot 23 400 asylsökande per år – inte 9 645 som idag. Forssell varnar för ett återfall till 2015 års flyktingkris. Socialdemokraterna har inte kommenterat uppgifterna.

Sverige tar i dag emot extrema mängder asylsökande – 9 645 per år – vilket är mer än vad ett litet, fattigt land som Sverige klarar av, särskilt med våra redan skyhöga skatter. Vi svenskar är solidariska, men att ta emot över 9 000 asylsökande årligen är en orimlig börda.

Om Socialdemokraterna vinner valet 2026 vill de att Sverige ska ta sin ”andel” av EU:s totala kvot – vilket kan innebära över 23 000 asylsökande per år. Det innebär ökande brottslighet. Asylinvandring från tredje världen är extremt olönsam och skapar enorma belastningar för hela Svenska samhället.

Dessutom måste S bilda regering med MP och V. Vänsterpartiets ideologi – marxism – har historiskt orsakat över 100 miljoner människors död. V har även ägnat sig åt folkmordspolitik mot det svenska folket. Många V-politiker misstänks agera som ryska spioner.

Är det verkligen ett sådant Sverige vi vill ha efter valet 2026? Ett land där brottsligheten fortsätter att eskalera och där vi fortsätter importera sociala problem från tredje världen?

Det är också ett allvarligt säkerhetsproblem. Många av de ”asylsökande” kommer från muslimska länder, vilket gör att vi skapar ett potentiellt brohuvud för inre fiender att etablera sig i Sverige. Under kalla kriget hade vi Sovjetunionen och andra marxistiska diktaturer som yttre fiender.

Nu har vi flera inre fiender: marxister och islamister. Många moskéer i Sverige finansieras med pengar från muslimska banditstater.

Man är livrädd för rysk finansiering av religiösa samfund, men ingen vågar nämna den stora elefanten i rummet: islam. I Sverige har vi under de senaste 30 åren släppt in extrema mängder muslimer.

Det finns 27 länder där islam är statsreligion, och ytterligare 20 där befolkningsmajoriteten är muslimer. Varför ska de komma till Sverige? Vi har aldrig haft islam som en del av vår kultur. Det räcker att titta på korset i vår flagga – det var inte Muhammed som romarna korsfäste på den, utan Jesus.

Dags att inse att Sverige är fullt. Vi kan inte ta emot fler asylsökande. Vi gjorde vår humanitära insats med Folke Bernadottes vita bussar efter kriget – det borde ha stannat där. Sedan dess har det bara eskalerat till orimligheter.

Och det är så att vår demokrati är skör. Än så länge har ”lede fi” nästlat in sina trojaner hos MP, S, C och V som politiker. Men det finns redan i dag ambitioner hos muhammadanerna att starta egna politiska partier – som till exempel Nyans – för att sedan ta över demokratin inifrån, precis som Hitler gjorde i 1930-talets Tyskland.

Religösa friskolor och moskér fungerar i dag som hjärntvättningsanstalter, precis som ölkällarna gjorde för det marxistiska partiet NSDAP under 1920-talets Tyskland.

Otryggheten för företagare i Stockholm ökar. Moderaterna föreslår nu en särskild brottsofferjour för företagare, som snabbt ska ge stöd vid brott och kunna erbjuda åtgärder som ordningsvakter och bättre belysning. Enligt Svenskt Näringsliv är hot, stölder och skadegörelse vardag. 59 procent av företagarna anser att ökad trygghet är stadens viktigaste åtgärd. Socialdemokraterna kallar förslaget för symbolpolitik.

När de rödgröna galningarna öppnade spärrarna vid Näckrosens tunnelbana i ett verklighetsfrånvänt flumexperiment, exploderade stölderna hos den lokala ICA-handlaren – en ökning på 300 %. Det är vad som händer när ideologi kör över sunt förnuft.

Att sossarna kallar förslaget om en brottsofferjour för företagare för ”symbolpolitik” säger allt. De vägrar erkänna sina egna haverier. Från Olof Palmes destruktiva drömmar till Magdalena Anderssons självgoda inkompetens har socialdemokratin byggt ett samhälle som rämnar inifrån – och de står kvar i ruinerna och applåderar sig själva.

2015 styrdes Sverige av en statsminister så naiv att han trodde gränser var omoraliska. ”Europa bygger inga murar”, sade han – och lät därmed hela MENA-regionens bidragsturism vältra in i vårt land. Detta var ingen flyktingvåg. Det var en massimport av människor som ville uppgradera sina liv på vår bekostnad. 22 arabiska länder står till förfogande med samma språk och ofta närmare kultur – varför valde de Sverige? För att vi var dåraktiga nog att bjuda in dem, förstås.

De riktiga flyktingarna kom från Ukraina. De ville inte ha bidrag – de ville ha trygghet, arbete och normalitet. Men de hamnade i kö bakom dem som skrek högst, inte dem som hade störst behov.

På lokal nivå råder katastrof. De rödgröna kakistokraterna har höjt skatten två gånger sedan 2022 – för att täcka hålen i ett system de själva saboterat. Deras politik har bokstavligen importerat brott, arbetslöshet, kvinnoförtryck och klanstruktur från tredje världen. Stockholm har blivit en stad där lagen viker undan och otryggheten breder ut sig.

Och mitt i allt står fru sossepamp – finansborgarråd med silversked i mun – och låtsas bry sig. Hon bor i ett tryggt, välbärgat område, långt från verkligheten. Hon har aldrig lyft en låda, aldrig stått i kassan, aldrig sett baksidan av sin egen politik. Hon är en SSU-broiler, uppfödd på floskler och maktambitioner, utexaminerad från hjärntvättsfabriken SSU, och skickad att förvalta ett haveri hon aldrig förstått.

Det är inte bara inkompetens. Det är ett förräderi mot skattebetalarna, mot företagarna, mot tryggheten – och mot Sverige.

Socialdemokraterna vill låna 250–300 miljarder för att rusta försvaret, i stället för att höja skatter brett. Skatteökningar ska främst träffa rika. En statlig investeringsbank föreslås för klimatsatsningar. Magdalena Andersson vill vinna tillbaka arbetarväljare från SD genom att betona svensk identitet: “Svenska flaggan ska hissas på varje torg – och det ska betyda något.”

Socialdemokraternas misslyckade projekt radar upp sig

Northvolt har redan visat sig vara ett monument över politisk dumhet.
Miljarder togs ur folkets pensionspengar och pumpades in i ett bolag som nu har gått i konkurs. Det påminner om Kreugerkraschen 1932 – men dagens makthavare saknar Ivar Kreugers självrespekt. Han löste problemen själv, så att säga. Det kommer inte dagens ansvarslösa visionärer att göra.

Från Stålverk 80 till miljonprogrammens betonggetton – Socialdemokraterna har en lång historia av gigantiska, kostsamma fiaskon. Nu vill Anderssonskan dra igång sitt eget Ebbe Röds-bankprojekt, en ”grön” statlig investeringsbank finansierad med skattepengar och pensionskapital.

Northvolt-fiaskot – vår tids Kreugerkrasch

Vem ska betala när allt spricker?

När nästa bubbla brister, vem står med notan? Politikerna? Knappast. De kommer i så fall plundra AP-fonderna ännu en gång. Eller så blir det Svensson som får betala – genom högre skatter, sämre välfärd och sönderbrända framtidslöften.

Det här är inte ansvarstagande. Det är ett svek – och politiskt vansinne.

Socialdemokraterna – alla misslyckade projekt

Det finns ett bedrägeri som media och polisen sällan pratar om, hur människor bli pålurade avtal.

Alla talar i dag om hur äldre blir bestulna på sina besparingar – hur de luras att använda BankID och sedan ser sina livsbesparingar försvinna.

Men det finns ett annat slags bedrägeri som är minst lika allvarligt: att ingå avtal i butik. Du blir inlockad i en butik, möter en försäljare som ljuger och uppträder lite aggressivt. När du går därifrån har du skrivit under ett dyrt avtal, kanske för ett mobilabonnemang i 24 månader, i utbyte mot några billiga skräpprylar som presenterats som ”bonus”.

Väl hemma inser du att det ”erbjudande” du accepterade i butiken inte var ett erbjudande alls – det var ett lurendrejeri. Du går tillbaka till butiken, men får höra att det är för sent att ångra sig. Bläcket har torkat, som de säger. Avtalet gäller.

Hade du i stället beställt samma mobil eller abonnemang via internet eller telefon, hade du haft 14 dagars ångerrätt enligt distansavtalslagen.

Så skyddar du dig mot bedrägerier i butik och på internet

• Ingå aldrig avtal direkt i butik. Om du får ett erbjudande – be att få det skriftligt och beställ det i stället via operatörens officiella webbplats eller kundtjänst. Då har du ångerrätt enligt lag.
• Var skeptisk till erbjudanden som påstås ”bara gälla idag”. Seriösa företag har inga problem med att ge dig betänketid.
• Låt alltid du ta första kontakten. Var försiktig med försäljare som ringer upp dig och påstår att de representerar en viss operatör – ofta är det fristående aktörer som arbetar på provision.
• Kolla upp butiken på internet – särskilt mindre butiker i gallerior eller köpcentrum. En varningssignal är om organisationsnummer och kontaktuppgifter saknas på hemsidan.
• Kontrollera om det finns en ”Om oss”-sida. Finns det ingen fysisk adress eller kontaktperson angiven bör du vara försiktig.
• Sök upp företaget på allabolag.se och kontrollera vem som sitter i styrelsen. Transparens är viktigt – ett företag som inte öppet visar vem som står bakom verksamheten bör undvikas.
• Tänk på att betyg på internet som är överdrivet positiva ofta är köpta. Har någon du ska anlita 4,9 i betyg och det finns, säg, 200 recensioner – då är betyget troligen manipulerat på olika sätt.

Olika rättigheter för distans och butik

Under några dramatiska år på 1970- och 80-talet stod Sverige på randen till ett systemskifte som hade kunnat förändra landets ekonomi i grunden. Det skedde inte genom revolution eller folkresning, utan genom ett teknokratiskt, fackligt förankrat projekt kallat löntagarfonder – ett begrepp som i efterhand borde ge kalla kårar hos varje försvarare av fri företagsamhet och äganderätt.

Bakom förslaget stod fackföreningsrörelsen LO, med ekonomerna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond i spetsen. Förslaget var enkelt i sin farlighet: stora, vinstgivande företag skulle tvingas ge ifrån sig en del av sina vinster i form av aktier, som sedan hamnade i särskilda fonder kontrollerade av löntagarorganisationer. På sikt skulle dessa fonder växa, bolag för bolag, tills facket i praktiken kontrollerade stora delar av svenskt näringsliv.

Ideologiskt drivet, ekonomiskt irrationellt

Försvararna försökte klä idén i tekniska termer: solidarisk lönepolitik hade skapat övervinster, dessa skulle nu “återföras” till arbetarna. Men skrapar man lite på ytan står syftet klart: att med politiska medel förskjuta ägande och makt från privata entreprenörer till kollektiva fonder styrda av fackliga funktionärer. Det var, som Meidner själv medgav, ett maktprojekt: att försvaga det privata ägandet i grunden.

Detta är viktigt att förstå: löntagarfonderna var inte en småskalig vinstdelningsmodell. Det var inte incitament för anställda att spara, investera eller äga. Det var ett tvångssystem där vinst blev något staten (eller facket) hade rätt till – oavsett vem som tagit riskerna, skapat affären eller gjort jobbet som företagare.

Förstatligande via bakdörren

Det ursprungliga LO-förslaget innebar att upp till 20 % av vinsten varje år skulle gå till fonderna. Redan efter 20 år kunde dessa ha blivit majoritetsägare i börsens största bolag. Det var alltså ett planerat, långsamt men inexorabelt förstatligande via bakdörren – utan att använda ordet.

Att detta kunde hända i Sverige, ett land med stark privat sektor, säger något om den ideologiska obalansen vid tiden. Istället för att stärka entreprenörskap, innovation och marknadsekonomi valde den politiska makten att sätta näringslivet under facklig kontroll.

När de första konkreta lagförslagen kom 1983, hade LO redan pressat Socialdemokraterna till lydnad. Statsminister Olof Palme försökte sälja in fonderna som “modernisering” – medan finansminister Kjell-Olof Feldt i hemlighet hatade projektet. Hans berömda dikt “Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit…” säger allt.

Företagare flydde landet

Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Under fondårens glödheta debatt lämnade flera svenska företagsledare landet – Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak), familjen Persson (H&M). De flydde inte bara skatter, utan ett klimat där företagare inte längre kände sig välkomna. Deras budskap var tydligt: ni vill att vi ska bygga, investera, anställa – men samtidigt stjäla vår äganderätt och kalla det rättvisa?

Även utländska investerare började tveka inför det svenska experimentet. Att låta politiskt tillsatta fackliga företrädare bli ägare i börsbolag skrämde bort riskkapital och skapade en misstro mot Sverige som marknad.

En folkresning mot fondväldet

Motståndet växte snabbt. Den 4 oktober 1983 samlades 75 000 demonstranter i Stockholm – den största politiska demonstrationen i Sveriges moderna historia. Initiativet kom från småföretagare i Småland och spred sig lavinartat. “Nej till löntagarfonder – för Sveriges bästa” stod det på plakaten.

Denna protest markerade ett uppvaknande. Det visade att svenska folket inte var redo att sälja ut friheten för några fonder i fackets händer. Den borgerliga politiken samlade sig, opinionsvindarna vände, och Socialdemokraterna tvingades snart backa från sina mest radikala ambitioner.

En dyr parentes

Trots protesterna drevs fonderna igenom 1984. Under sju års tid fungerade de som halvstatliga aktieägare. De köpte aktier, förvaltade pengar – och gjorde i praktiken väldigt lite nytta. De lyckades aldrig leverera verkligt inflytande till de anställda, samtidigt som de kostade miljarder i skatteintäkter och skrämde bort investeringar.

När de slutligen avskaffades 1991 av Bildt-regeringen, fanns ingen sorg, ingen protest. Endast lättnad. Kvar fanns en fondförmögenhet på cirka 20 miljarder kronor, som delades upp till forskning, pensionsfonder och kultur. Ironiskt nog blev det borgerliga politiker som till slut gjorde något konstruktivt med pengarna.

Eftermälet – ett ideologiskt haveri

I efterhand har till och med Socialdemokraterna medgett att fonderna var ett misstag. Partiledaren Ingvar Carlsson lovade på 1990-talet att inga nya fonder skulle införas. Det löftet har partiet hållit. Det säger något om hur djup sprickan var – mellan arbetarrörelsens ideologer och folkets verklighet.

Löntagarfonderna är idag ett avskräckande exempel på vad som händer när ideologi går före sunt förnuft. Det var ett försök att riva upp den marknadsekonomi som skapat Sveriges välstånd – med svepande begrepp som “ekonomisk demokrati” som rökridå. Det var ett system där företagare skulle tvingas finansiera sin egen avveckling.

Det är också en lärdom: att fri företagsamhet aldrig kan tas för given. Att hotet mot äganderätten inte alltid kommer i form av nationalisering – utan i långsamma, teknokratiska förslag med till synes goda avsikter.

Slutord: en varning från historien

Sverige klarade sig undan löntagarfonderna i sista stund. Men idén ligger fortfarande och pyr i vissa kretsar. Ung Vänster vill återinföra fonderna. Vänsterdebattörer kallar bankvinster för “övervinster” och föreslår kollektivt ägande som lösning.

Vi har sett den filmen förut. Låt oss aldrig spela in den igen.

Greta Thunberg väntas segla mot Gaza på söndag med ett hjälpfartyg organiserat av Freedom Flotilla Coalition. Enligt aktivister skadades ett tidigare fartyg i maj av en israelisk drönare. EU-parlamentarikern Rima Hassan (LFI) deltar för att protestera mot blockaden och öka medvetenhet.

LFI och marxismen: Radikal vänsterpolitik i modern förpackning

La France Insoumise (LFI), grundat av Jean-Luc Mélenchon 2016, utger sig för att vara en bred vänsterrörelse med ekologisk och social profil. Men bakom den progressiva retoriken finns tydliga kopplingar till marxistisk ideologi och en politik som kritiker menar underminerar liberala värden, ekonomisk stabilitet och internationell trovärdighet.

Marxistiska rötter och Mélenchons ideologiska svängning

Jean-Luc Mélenchon, en tidigare socialistpartist med starka vänstersympatier, har under åren rört sig allt längre från demokratisk socialism mot radikal antikapitalism. Han har öppet hyllat marxistiska tänkare och försvarat regimer som Venezuela och Kuba – något som väckt frågor om LFI:s förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter.

Partiets ideologi – en blandning av ekosocialism, antiimperialism och vänsterpopulism – påminner mer om klassisk marxism än om modern europeisk vänster.

Programmet: Populism med marxistisk underton

LFI:s politiska program präglas av:

• Kamp mot marknadsekonomin. Krav på omfattande nationaliseringar, ”ekologisk planekonomi” och kraftigt höjda skatter för företag signalerar en fientlig hållning till privat ägande och företagande.
• Systemkritik i marxistisk anda. Partiets språkbruk domineras av begrepp som ”klasskamp”, ”exploatering”, ”folkets suveränitet” och attacker på ”den nyliberala eliten”.
• Konfliktskapande retorik. Mélenchon har anklagats för att polarisera och elda på misstro mot medier, domstolar och polisen – ofta med anklagelser om att ”systemet” är korrupt, i linje med klassisk vänsterpopulism.

Kritiker menar att detta utgör en maskerad form av marxism, där revolution ersatts av retorik, men målet – ett grundläggande systemskifte bort från liberal demokrati och marknadsekonomi – består.

Problematiska allianser och normalisering av extremism

LFI:s nära samarbete med Parti communiste français (PCF) och deltagare från trotskistiska och post-maoistiska rörelser väcker oro, även inom vänstern. Vissa av partiets ledande figurer har uttryckt stöd för auktoritära regimer och legitimerat våld mot statliga institutioner under protester.

Partiets utrikespolitiska linje har kritiserats för att vara ensidigt anti-västlig. Bland annat har LFI avstått från att entydigt fördöma Rysslands invasion av Ukraina och istället fokuserat på att kritisera NATO och EU. I fråga om konflikten i Mellanöstern har LFI konsekvent anklagat Israel för folkmord, vilket fått kritik för att vara förenklat och ensidigt.

Intern kritik och bristande demokrati

Inom LFI har flera röster höjts om brist på intern demokrati. Partiet styrs i praktiken av en liten krets kring Mélenchon, och många beslut fattas centralt utan medlemsomröstningar. Kritiker beskriver LFI som en personkult där Mélenchons åsikter ofta blir partilinje.

Dessutom har flera avhoppade medlemmar vittnat om en tystnadskultur och svårigheter att påverka politiken inifrån.

Slutsats: En återgång till 1900-talets idéer?

La France Insoumise må presentera sig som framtidens progressiva rörelse, men dess ideologiska kärna ligger nära det förflutnas marxistiska projekt – med misstro mot demokratiska institutioner, ekonomisk frihet och västlig samverkan. Kritiker varnar för att partiet utgör ett radikalt alternativ som, under täckmantel av miljö och rättvisa, främjar en destabiliserande politisk agenda med rötter i en ideologi som gång på gång har visat sig leda till förtryck och ekonomisk kollaps.

Snart kan marxismens bödlar sitta i en rödgrön regering. Men det fanns en tid i början av 1950-talet, då McCarthyismen blomstrade och samhället aktivt rensade bort hoten från subversiva element – såsom dagens Vänsterparti utgör. McCarthy visade vägen: vi måste hålla marxister borta från makten.

Joseph McCarthy (1908–1957) var en amerikansk republikansk senator från Wisconsin som blev ett av de mest omdiskuterade namnen i USA:s politiska historia. Under det kalla krigets inledning, i en tid då rädslan för kommunistiskt inflytande var berättigad, blev McCarthy en symbol för motståndet mot den totalitära ideologi som hotade västvärldens frihet. Hans namn blev synonymt med en epok där kommunismens verkliga faror blev synliga.

Bakgrund och uppväxt
Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Grand Chute, Wisconsin. Efter juridikstudier vid Marquette University arbetade han som advokat och valdes 1939 till tingsdomare. Under andra världskriget tjänstgjorde han som underrättelseofficer i USA:s marinkår och deltog i bombuppdrag i Stilla havet. Efter kriget återvände han till juridiken men siktade på en politisk karriär.

Vägen till senaten
McCarthy valdes till senator 1946 efter att ha besegrat den sittande republikanen Robert M. La Follette Jr. i primärvalet. Under sina första år i senaten gjorde han inget större väsen av sig, men 1950 blev han nationellt känd efter ett tal där han påstod att han hade en lista över 205 kommunister i USA:s utrikesdepartement. Talet, som belyste den verkliga risken för infiltration av kommunister i statsapparaten, markerade startskottet för hans kamp mot kommunismen.

McCarthyismen tar form
Under åren 1950–1954 ledde McCarthy en energisk kampanj mot misstänkta kommunister inom statsförvaltningen. Som ordförande för senatens permanenta undersökningsutskott genomförde han offentliga utfrågningar där man försökte identifiera kommunistiska inflytanden. Även om hans metoder ibland kunde vara hårdföra, speglade de allvaret i situationen: kommunismen var en totalitär ideologi som förtryckte yttrandefrihet, förnekade individens rättigheter och hade lett till massmord och diktatur i flera länder. McCarthys kamp var en reaktion på denna verklighet.

Motreaktioner och fallet
Trots att hotet från kommunismen var reellt, började vissa politiker och medier rikta kritik mot McCarthys metoder. Mest berömd blev TV-journalisten Edward R. Murrow som 1954 i programmet ”See It Now” kritiserade McCarthy. Samma år avslöjades McCarthys metoder under de direktsända Army–McCarthy-förhören. En vändpunkt inträffade när arméns advokat Joseph Welch frågade McCarthy: ”Har ni ingen anständighet kvar alls?”. Senare samma år fördömdes McCarthy av senaten för sitt agerande.

Senare år och död
Efter censuren isolerades McCarthy politiskt och förlorade inflytande. Hans hälsa försämrades snabbt, mycket på grund av alkoholmissbruk. Han dog 1957 av leverinflammation, 48 år gammal.

Eftermäle
McCarthys eftermäle är omtvistat. Vissa historiker ser honom som en demagog, men många erkänner att han satte fingret på ett verkligt hot. Kommunismen har gång på gång visat sig vara en destruktiv kraft som förnekar grundläggande mänskliga friheter och demokratiska principer. McCarthy må ha använt kontroversiella metoder, men hans varning om kommunistisk infiltration var inte tomma ord. Idag fungerar begreppet McCarthyism som en påminnelse om behovet av vaksamhet mot antidemokratiska ideologier och vikten av att försvara friheten mot totalitära hot.

En fastighet i Traneberg, Bromma, har tvångsinlösts av Stockholms stad. Domen i mark- och miljödomstolen är unik och kan bli prejudicerande. Fastigheten ska tas över av ett kommunalt bostadsbolag.

Stockholm stad tvångsinlöser en fastighet i Traneberg, Bromma. Fastighetsborgarrådet Clara Lindblom (V) tillhör Vänsterpartiet – ett parti där spionen Stig Bergling, som orsakat stor skada för Sverige, tidigare varit aktiv. Under Stalin tvångskollektiviserades jordbruket och miljontals bönder förlorade sin egendom.

Kommunistledaren och kakistokraten Clara Lindblom vill, precis som sin kamrat Stalin, tvångskollektivisera någon annans egendom.

En het fråga inför kongressen var formuleringen om en ”stram migrationspolitik”, som enligt förslaget skulle ses som en förutsättning för integration. Efter hård intern kritik tonades detta ned i sista stund. Den nya kompromissen talar om en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik som under överskådlig tid behöver vara stram” – en formulering som i praktiken innebär samma sak, men med mjukare ord.

Socialdemokraterna verkar ha ett enda mål: att straffa det svenska folket. Deras katastrofala asylpolitik har redan gjort Sverige till världens socialbyrå, där medborgarna förväntas betala notan – oavsett konsekvenser. Och som om det inte vore nog, vill de nu chockhöja skatterna igen. Arvsskatt, fastighetsskatt, höjd kommunalskatt – det är rena plundringen av vanliga svenskar som kämpar för att få vardagen att gå ihop.

För snart 50 år sedan slog Astrid Lindgren larm. I en debattartikel i Expressen avslöjade hon hur hon, i det dåtida sosse-Sverige, tvingades betala över 100 procent i skatt. 100 procent – som om staten ägde allt du tjänade. Det var vansinne då, och det är ännu värre nu när Socialdemokraterna återigen vill vrida åt skruvarna.

Vi stockholmare har fått smaka på deras ”politik”. Under snart tre år har skatterna höjts två gånger – mitt under skenande inflation och elkris. Kommunalskatten i Sveriges huvudstad är nu högre än i flera småkommuner, som Österåker. Det är ett direkt bevis på inkompetens. Hur kan Sveriges största kommun misslyckas så kapitalt med ekonomin?

Vill vi verkligen ge makten tillbaka till ett parti som inte har klarat av att styra landet sedan början av 1970-talet? Under åtta år av sossevälde fick vi ökad otrygghet, skenande kriminalitet och ett totalt haveri inom integrationen. Sverige har gått från att vara ett tryggt välfärdsland till ett land där gängkriminella styr förorterna och pensionärer vänder på varje krona.

Sedan Tage Erlander lämnade över pennorna till statsverket har Socialdemokraterna inte levererat något annat än svikna löften och ökade bördor för vanligt folk. Det är dags att säga ifrån – på riktigt.

När barn skjuts ihjäl på lekplatser, tonåringar styckas i skogar och civila lever med bomber i trappuppgången – då har rättsstaten inte bara sviktat. Den har kapitulerat.

Trots att antalet dödsskjutningar minskade något under 2024 – till 92 fall av dödligt våld enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) , är Sverige fortfarande ett land där gangsterväldet dikterar villkoren i flera bostadsområden. 44 personer sköts ihjäl under året enligt Polismyndigheten .(Brå)

Samtidigt erkänner myndigheterna att gängens inflytande är fortsatt starkt, rekryteringen sker snabbare än samhället hinner ingripa, och hela stadsdelar fungerar i praktiken som zoner utanför lagen.

El Salvador: Från helvete till ordning på två år

I El Salvador var läget länge värre – 6 656 mord år 2015, vilket motsvarade en mordfrekvens på 106,3 per 100 000 invånare. Men under president Nayib Bukele har landet genomfört en hårdför strategi mot gängvåldet. År 2024 rapporterades endast 114 mord, vilket motsvarar en mordfrekvens på 1,9 per 100 000 invånare – den lägsta i Latinamerika .(polisen.se)

Bukeles metod: om du är med gängen – du åker in. Sedan mars 2022 har över 85 000 personer med misstänkta gängkopplingar gripits under ett undantagstillstånd som förlängts 37 gånger fram till april 2025 .

Resultat: 88 % av befolkningen känner sig säkra utomhus kvällstid enligt Gallups globala indexrapport 2024 .(UI)

Svenska kriminologer skyddar förövare, inte offer

Samtidigt i Sverige viftar självutnämnda “experter” med sina doktorshattar och beklagar sig över “rättssäkerheten” för personer som bombar bostadshus och förnedrar barn med kniv mot halsen. De kallar varje försök till krafttag för “diktatur” och blundar för att rättsstaten redan ligger i spillror. Den skyddar inte längre vanliga människor. Den skyddar förövarna.

Förtroendet för kriminologerna är förbrukat. Deras förebyggande åtgärder har varit en verkningslös rökridå medan gängen rekryterat fritt via musik, sociala medier och öppen glorifiering av våld. Samma etablissemang som skapade problemet förbjuder nu varje lösning som riskerar att avslöja deras eget ansvar.

Det handlar inte om diktatur – det handlar om överlevnad

Att påstå att hårda tag innebär avsteg från demokratin är en lögn. Det verkliga hotet mot demokratin kommer från den kapitulerande staten. När polisen utbildas i att undvika ögonkontakt med våldsverkare, när specialstyrkorna backar från islamistiska upplopp för att “inte eskalera”, då är det inte längre ett fungerande samhälle. Det är ett land i fritt fall.

Slutsats: Antingen återtar vi makten – eller faller vi helt

Sverige står inför ett vägval: ska vi fortsätta lyssna på de som svikit oss – eller ska vi lyssna på folket som kräver trygghet?

El Salvador visar att det går att vända utvecklingen. Men det kräver mod. Det kräver att vi offrar illusionen om att allt kan lösas med dialog. Det kräver att vi erkänner att våldsmonopolet måste utövas – inte diskuteras sönder.

Vi behöver inte fler forskare som tycker synd om gärningsmän. Vi behöver en stat som gör det den är till för: skydda sina medborgare – inte deras förövare.

Du ser tydligt:

• Den dramatiska minskningen i El Salvador efter 2015.
• Sveriges mordnivåer är stabila men ligger kvar på en oroväckande nivå för ett fredligt västland.

I år är det cirka 30 år sedan internet började rullas ut till de svenska folkhemmen. I början handlade det om tjutande modem, minutdebitering och samtal via det statliga Televerkets telefonlinjer. Ett vanligt lokalsamtal kostade då omkring 0,23 kronor per minut dagtid – utöver en fast uppkopplingsavgift – vilket snabbt kunde göra internetanvändning till en kostsam historia.

Men innan internet slog igenom på allvar, gjorde Televerket tillsammans med IBM och Esselte en ambitiös satsning på ett helt eget digitalt nätverk: Teleguide. Det var ett system där man redan i början av 90-talet kunde utföra det vi idag gör på nätet – som att sköta bankärenden, boka resor och beställa varor – men till en hög kostnad. Projektet blev dock ett av Sveriges mest uppmärksammade IT-fiaskon ( Stockholm stads skolplattform kan nog anses vara ett större fiasko. )

En digital pionjär – men före sin tid

Teleguide lanserades 1991 av Televerket, i nära samarbete med IBM och Esselte. Det var ett försök att skapa en svensk motsvarighet till det franska videotexsystemet Minitel. Målet var att göra digitala tjänster tillgängliga för allmänheten via en särskild Teleguide-terminal i hemmet. Terminalen, som kopplades upp via telefonlinjen, var försedd med modem, knappsats, liten skärm och smartkortsläsare för inloggning.

För dem som redan ägde en PC – vilket var en dyr investering på den tiden – fanns även ett Teleguide-modem att koppla till datorn. Däremot fanns ingen stöd för populära hemdatorer som Amiga eller Atari ST, vilket kan ha bidragit till projektets begränsade spridning. Dessa hemdatorer var både billigare och tekniskt kapabla, och användes av många svenska familjer, till skillnad från de betydligt dyrare PC-datorerna.

Vad kunde man göra med Teleguide?

Teleguide erbjöd en rad tjänster som i dag känns självklara men som då var banbrytande. Användarna kunde:

• Sköta bankärenden
• Boka tågbiljetter eller taxi
• Beställa blommor via blommogram
• Söka i nummerupplysning och databaser
• Läsa nyheter
• Skicka enkla meddelanden (en slags föregångare till e-post)

Allt detta kunde man göra hemifrån, med en uppkoppling via det vanliga telenätet – långt innan internets breda genombrott i Sverige.

Hög kostnad, låg spridning

Redan från start visade sig dock Teleguide vara svårt att sprida. Efter ett drygt halvårs drift hade systemet bara runt 22 000 användare – långt ifrån de 800 000 hushåll man hade hoppats på innan år 2000.

Avgifterna var också avskräckande: det kostade cirka 1,50 kronor per minut att vara uppkopplad, plus en månadskostnad på mellan 25 och 75 kronor. Det gjorde tjänsten otillgänglig för många vanliga hushåll.

Trots stora investeringar märkte Televerket att projektet snabbt blev en förlustaffär – ju fler terminaler som installerades, desto större blev det ekonomiska tappet. Redan hösten 1992 stoppades vidare utrullning, och 1993 lades Teleguide ned helt.

Vad var videotext?

Videotext, som Teleguide baserades på, var ett tidigt system för att visa textbaserad information via TV eller terminal – ofta via telefonlinjen. Det liknade text-tv i sin utformning med sidor, nummernavigering och enkel blockgrafik. Men till skillnad från text-tv, som endast sände information enkelriktat via TV-nätet, var videotext interaktivt. Användaren kunde bläddra mellan tjänster, göra bokningar, skicka meddelanden och ibland logga in med en personlig kod. Både videotext och text-tv använde lågupplöst teckenbaserad grafik och hade begränsat färgstöd.

Internet ta över

Teleguides fall sammanföll med internets intåg i de svenska hemmen. 1993 började de första webbläsarna nå marknaden, och internet växte snabbt. Den öppna webbens potential blev uppenbar – och Teleguide, som var ett slutet och dyrt system, framstod snart som omodern.

Slutnotan blev dyr. Det uppskattas att Televerket, IBM och Esselte tillsammans förlorade cirka 2 miljarder kronor på projektet. Men samtidigt visade Teleguide att det fanns en framtid för digitala tjänster i hemmet – och blev därmed ett av de första stegen mot det internet vi känner idag.

Itera var en svensk cykel tillverkad nästan helt i plast, lanserad i början av 1980-talet. Projektet drevs med visionen att revolutionera cykelindustrin, men Itera kom istället att bli en symbol för misslyckad industridesign. Nedan följer en genomgång av Itera-cykelns bakgrund, utformning, lansering, mottagande och dess status idag inom retro- och samlarkretsar.

Ursprung och utveckling

• Idé och prototyp: Idén föddes i samband med Volvos utveckling av en liten bil 1977–78, där ingenjörer började fundera på andra produkter som kunde göras i plast. Med stöd från Styrelsen för teknisk utveckling (STU) togs en prototyp fram i slutet av 1970-talet.
• Företagsbildning: I februari 1980 demonstrerades en körbar plastcykel för en statlig bank och ett lån på 6 miljoner kr beviljades för projektet. I mars 1980 bildades Itera Development Center AB, med uppdrag att utveckla, producera och marknadsföra plastcykeln Itera. Namnet Itera är en förkortning av “Industriell och teknisk rationalisering”.
• Tillverkning i Vilhelmina: Cykeln skulle serieproduceras vid ett statsägt plastföretag i Vilhelmina, Lappland. Tillverkningstekniken byggde på formsprutning av kompositplast (se nedan). Serieproduktionen kom igång 1982.
• Enorm förhandspublicitet: Under utvecklingsfasen var intresset mycket stort. Cykelförsäljningen i Sverige hade under 1970-talet nått rekordnivåer, och aldrig tidigare hade ett industriellt projekt bevakats så intensivt i svensk press. Inför lanseringen rapporterades att över 100 000 svenskar hade anmält sitt intresse för att köpa den nya plastcykeln.

Tillverkare och produktion

• Producenter: Itera-cykeln utvecklades av Itera AB i Göteborg, men själva tillverkningen skedde av Heva AB och Wilhelmina Plast AB i Vilhelmina. Dessa företag formsprutade plastdelarna och stod för monteringen, tack vare lång erfarenhet av stora kompositdetaljer.
• Produktionsmål och utfall: Ursprungsmålet var ambitiöst – 120 000 cyklar första året – men detta reviderades snabbt när försäljningen uteblev. År 1982 producerades ca 14 000 cyklar, långt under målet. Företaget Itera AB gick i konkurs redan samma år, varefter statsägda Procordia tog över produktionen. Man fortsatte tillverka Itera i ytterligare två år, men 1985 lades projektet ned helt och hållet.
• Tillverkningsvolym: Totalt tillverkades cirka 15 000–20 000 cyklar i Vilhelmina under Itera-projektets livstid. Vissa källor anger att inklusive restlager kan upp till 30 000 cyklar ha producerats. Det osålda restlagret (runt 30 000 cyklar) såldes till slut till Karibien, där plastcyklarna uppskattades eftersom de inte rostade i det fuktiga klimatet.

Design och konstruktion

En blågrå Itera plastcykel i standardutförande (ca 1982). Ram, gaffel, hjul och vevparti var formsprutade i plastkomposit, vilket gav den ett distinkt utseende.

• Material: Itera konstruerades i en kompositplast bestående av termoplast förstärkt med glasfiber. Ram, framgaffel, hjul och vevparti var helgjutna plastdelar. Hjulens fälgar var av plast och utrustade med vanliga gummidäck. Resultatet blev en ram som tålde rost och väta – ”evighetsmaskinen” enligt reklamen – och som kunde masstillverkas i formar istället för att svetsas i metall.
• Komponenter: Växelsystem (3–5 växlar beroende på modell), bromsar och pedaler kom från externa (ofta utländska) tillverkare, men övriga delar levererades av svenska företag. Tidiga exemplar hade även plaststyre och pakethållare integrerade i ramen, men senare byttes styret till stål för bättre stadga.
• Varianter: Itera lanserades i tre modeller – City, Sport och Touring. Standardutförandet (City-modellen) var en treväxlad unisexcykel i färger som blågrå eller kaffebrunt beige. En sportmodell fanns i en unik lingonröd/rosa nyans och utrustades med bockstyre samt finare Campagnolo-växlar. Trots olika utföranden vägde cyklarna relativt mycket: ca 16–18 kg i standardmodell, betydligt tyngre än vanliga stålcyklar vid den tiden.
• Plastkonstruktionens syfte: Tanken bakom plastcykeln var att få en produkt som inte rostade, krävde minimalt underhåll och kunde tillverkas billigt i stora volymer. Ursprungligen kalkylerade man med ett pris runt 300 kr per cykel tack vare rationell plastproduktion. Dessutom hoppades man att en robust plastcykel skulle klara tuffa miljöer – Itera påpekade t.ex. att den rejäla (och tunga) ramen var tänkt att tåla dåliga vägar i Afrika. Rostskyddet var en stor säljpitch: plasten gör att cykeln ”aldrig rostar”.
• Montering och leverans: En unik aspekt var att Itera kunde levereras halvmonterad i kartong för hemmamontering, med medföljande verktyg och instruktioner. Tanken var att spara frakt- och monteringskostnader, ungefär som en “flatpack”-lösning för cyklar. Detta visade sig dock problematiskt – en del kunder fick ofullständiga satsar där vissa delar saknades, vilket orsakade frustration.
• Begränsningar i konstruktionen: Plastmaterialet innebar att dimensionerna på ramen måste göras kraftiga för att uppnå styvhet, men trots det upplevdes ramen och i synnerhet det tidiga plaststyret som svajiga vid cykling. Till skillnad från metall som kan böja sig vid överbelastning tenderade plast att spricka eller gå av – många reklamationer gällde brutna plastdelar på Itera. En oväntad praktisk nackdel var också att cykelns plast- och glasfiberkropp inte alltid utlöst magnetiska induktionsslingor vid trafikljus, vilket påpekades i media.

Lansering och marknadsföring

• Reklamkampanj: Itera lanserades 1 september 1981 med pompa och ståt. Sloganen för lanseringen löd “Nu trampar vi ur järnåldern!”, vilket betonade brytningen med den gamla metallcykel-eran. En annan reklamfras beskrev cykeln som “Evighetsmaskinen – gjord av samma material som rymdraketer”, för att lyfta fram dess moderna plastmaterial. Marknadsföringskampanjen var omfattande; press och branschfolk från hela Europa närvarade vid premiären, och annonserna fanns i många medier.
• Höga förväntningar: Förhandsintresset i media och bland allmänheten var enormt – projektet hade fått fler tidningsartiklar än någon tidigare svensk industriprodukt. Företaget samlade in intresseanmälningar och över 100 000 potentiella kunder rapporterades vilja köpa Itera innan den ens fanns i butik.
• Prissättning: Trots ambitionen om en billig folkcykel valde man att positionera Itera som en trendprodukt. Priset sattes till 1 650 kr vid lansering – betydligt dyrare än en vanlig standardcykel som runt 1980 kostade ca 1 200 kr. Den högre prissättningen motiverades med att profilera plastcykeln som ett livsstilsobjekt snarare än ett budgetalternativ.
• Målgrupp och marknad: Marknadsföringen vände sig främst till moderna, designmedvetna konsumenter, men i efterhand har det ifrågasatts om detta var rätt målgrupp. Cykelmarknaden i början av 1980-talet var dessutom på väg att mattas av generellt, efter rekordåren på 70-talet. Dessa faktorer skulle komma att försvåra Iteras kommersiella genomslag.

Mottagande och kritik

• Initial reaktion: Trots hype före lansering svalnade intresset snabbt när cykeln väl testades av press och kunder. Redan vid premiären märktes skepsis – omdömena innehöll “mer ris än ros” enligt samtida rapporter. Försäljningen tog aldrig fart och beskrevs som en katastrof första året.
• Brister i cykelns prestanda: Många köpare och recensenter klagade på att Itera var ostadig och tung. Standardmodellen vägde omkring 16–18 kg, vilket är några kilo mer än jämförbara herrcyklar i stål. Den kraftiga plastramen och särskilt det ursprungliga plaststyret gav en märkbar svajighet under färd. En journalist beskrev cykeln träffande som “ett plastvidunder som wobblade likt ett asplöv i snålblåst”. Den bleka färgsättningen (gråblå, beige eller rosa) uppfattades heller inte som särskilt elegant eller “trendigt åttiotal” av allmänheten.
• Kvalitetsproblem: Itera drabbades av praktiska kvalitetsbrister. Plastdelar sprack där metall normalt skulle böja sig – ramen och hjulen riskerade spricka vid hård belastning, och många cyklar fick reklameras på grund av materialbrott. Butiker rapporterade även att flera levererade cyklar saknade vissa delar i lådorna, vilket gjorde kunder upprörda. Eftersom Itera hade unika dimensioner passade inga standardcykeldelar som ersättning, och det var krångligt att få tag på reservdelar vid fel. Dessa problem skadade cykelns rykte allvarligt.
• Pris- och marknadsrealitet: Det höga priset 1 650 kr visade sig vara ett hinder – konsumenterna var ovilliga att betala mer för en cykel som upplevdes sämre än billigare metallcyklar. Dessutom hade cykelboomen i Sverige redan passerat sin topp; i början av 80-talet avtog efterfrågan generellt. Iteras futuristiska image lockade inte tillräckligt många köpare utanför en liten nyfiken skara, och den breda massan förblev skeptisk.
• Försäljningsfiasko: Sammantaget ledde ovanstående faktorer till att Itera aldrig blev en kommersiell framgång. Istället för de planerade 120 000 cyklar såldes bara ca 20 000 totalt. Redan 1982 fick företaget likviditetsproblem och togs över av Procordia. Även med justeringar (t.ex. starkare stålstyre och pakethållare på senare modeller) lyckades man inte vända trenden. Sänkta priser och utförsäljningar prövades också men utan större effekt. År 1985 avslutades produktionen helt och Itera-projektet lades ned som en av Sveriges största industriella floppar.

Eftermäle och samlarstatus

• Ikonisk flopp: Med tiden har Itera plastcykel fått kultstatus som ett skräckexempel på misslyckad produktinnovation. Den omnämns ofta i retrospektiva listor över tekniska floppar, exempelvis i Museum of Failure där den beskrivs som “en av Sveriges största floppar”. Trots sitt dåliga rykte har Itera därigenom blivit något av en välkänd kuriositet.
• Samlarintresse: Intresset bland samlare och retroentusiaster finns, om än i liten skala. Eftersom många Itera-cyklar blev kvar osålda eller försvann utomlands finns den i begränsat antal på begagnatmarknaden. Det händer att exemplar dyker upp på auktion eller i annonser, ofta för några hundralappar snarare än några stora summor – vilket speglar dess fortsatta rykte som ”dålig cykel”. Samtidigt lockar dess unika design en del samlare: “med lite tur blir den ett eftertraktat samlarföremål”, skrev en svensk branschtidning hoppfullt 2008.
• Retro-kultur och föreningar: Itera har också fått en märklig sorts uppskattning utomlands. I England finns en entusiastförening för Itera-ägare. Där arrangerar man bland annat skojfriska tävlingar i moment som att byta däck – något som är ovanligt pillrigt på just Itera, enligt klubben. Cykeln har t.o.m. dykt upp i filatelistiska sammanhang; i Tanzania gavs ett frimärke ut med Itera-cykeln som motiv, en oväntad hyllning åt den svenska plastcykeln i ett helt annat land.
• Museiföremål: Flera museum i Sverige har idag Itera-cyklar i sina samlingar som exempel på 1980-talets designhistoria. Tekniska museet i Stockholm och Skellefteå museum är två institutioner som bevarat Iteran. Cykelhistoriska Föreningen och designutställningar har också uppmärksammat Itera som en lärdom i produktutvecklingens fallgropar. Plastcykelns arv lever vidare som ett fascinerande stycke svensk industrihistoria – en påminnelse om höga ambitioner, kreativ ingenjörskonst men också om hur viktig praktisk funktion och timing är för en produkts framgång eller misslyckande.

Källor: Historiska artiklar och museiarkiv har använts för att sammanställa ovanstående information, bland annat Sportfack, Västerbottens-Kuriren, Wikipedia samt Skellefteå museums föremålsdatabas, med flera (se citatreferenser).

Sverige har i decennier fört en politik som förespråkat mångkulturalism – idén att alla kulturer ska kunna leva sida vid sida, med rätt att bevara sina egna normer, språk och värderingar. Denna idealistiska hållning har ofta förts fram som ett uttryck för tolerans och öppenhet. Men i praktiken har den lett till växande segregation, ökade motsättningar och en oroande urholkning av den svenska samhällsmodellen.

En politik utan krav

Till skillnad från länder som betonar assimilation, har Sverige drivit en modell där invandrare inte förväntas anpassa sig till det svenska samhället i någon nämnvärd utsträckning. Staten har istället aktivt finansierat etniska föreningar, bevarandet av modersmål och ibland till och med sedvänjor som direkt krockar med svenska värderingar.

Resultatet? Ett samhälle där många lever i parallella världar – utan språkkunskaper, utan arbete och utan kontakt med det övriga samhället.

Segregation – inte integration

Det finns numera stora delar av svenska städer där det svenska språket knappt hörs, där svenska lagar och normer inte efterlevs, och där myndigheter har svårt att få fäste. Mångkulturalismen har i praktiken skapat etniska enklaver där klanstruktur, hedersnormer och religiösa regler trumfar svensk lag. Samhället har kapitulerat i områden som vissa polischefer själva beskriver som ”särskilt utsatta”.

Välfärdsstatens kollaps under trycket

Det svenska välfärdssystemet bygger på hög tillit, ansvarstagande och sammanhållning. Dessa värden har långsamt eroderats i takt med att stora befolkningsgrupper med helt andra värderingar kommit in – ofta utan att bidra till samhället ekonomiskt. Istället för att vara ett trygghetssystem för alla har välfärden blivit en magnet för missbruk, överutnyttjande och bidragsberoende.

Värderingskrockar som splittrar

I Sverige råder jämställdhet, yttrandefrihet och religionsfrihet – på pappret. Men i praktiken tillåts kulturer frodas som förkastar dessa grundläggande principer. Det handlar inte bara om ”olika matvanor” eller ”kulturell mångfald”, utan om synen på kvinnor, sexualitet, våld, religion och individens frihet. När staten blundar för detta i mångkulturalismens namn blir det i längden farligt för hela samhällsordningen.

Ökad kriminalitet och social oro

Att koppla kriminalitet till kultur är känsligt – men statistiken talar sitt tydliga språk. Överrepresentationen av vissa invandrargrupper i brottsstatistik, särskilt när det gäller grova våldsbrott och gängkriminalitet, är obestridlig. Att inte våga tala klarspråk av rädsla för att ”stöta sig” har bara förvärrat situationen. Mångkulturalismen har bidragit till att skapa ett splittrat samhälle där otryggheten ökar, särskilt bland de mest utsatta.

Slutsats: Ett systemfel som måste erkännas

Mångkulturalism må ha varit en vacker idé på pappret, men i praktiken har det blivit ett av Sveriges största politiska misslyckanden. Det är hög tid att erkänna att ett samhälle inte kan fungera om det inte finns gemensamma normer, värderingar och en grundläggande vilja att vara en del av den gemenskap man flyttat till.

Att ställa krav på anpassning, språkinlärning, respekt för lag och demokratiska principer är inte intolerans – det är en förutsättning för att Sverige som samhälle ska kunna hålla ihop.

Många Svenska kvinnliga politiker är idag kakistokrater. Särskilt på lokal nivå har vi stockholmare fått erfara att stadens finasborgarråd inte är den vassaste kniven i lådan. Men det fanns en tid då England styrdes av en kvinna som kunde leverera resultat – och som hela folket älskade.

När Margaret Thatcher klev in på 10 Downing Street i maj 1979 gjorde hon inte bara historia som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister – hon inledde en politisk och ekonomisk revolution. Under elva år vid makten förvandlade hon ett land präglat av osäkerhet, lågkonjunktur och strejker till en modern, marknadsdriven ekonomi som återfick sin plats på den globala arenan. Hennes ledarskap präglades av principfasthet, personlig integritet och mod att fatta svåra beslut – även när de var impopulära.

Margaret Thatcher var inte bara en politiker. Hon var en idéburen förnyare som utmanade gamla dogmer och skapade ett nytt tankemönster inom både brittisk och internationell politik.

Rötterna i Grantham – värderingar som bar långt

Född 1925 i Grantham, en liten stad i Lincolnshire, växte Margaret upp i en familj som förespråkade sparsamhet, hårt arbete och personligt ansvar. Hennes far Alfred Roberts var köpmansman och lokalpolitiker, och han blev en viktig förebild. Det var i butiken och kyrkbänken som hon lärde sig vikten av flit, plikt och moral – begrepp som kom att prägla hela hennes livsgärning.

Hon visade tidigt både begåvning och ambition, vilket ledde henne till Oxfords universitet där hon läste kemi. Där föddes också hennes passion för politik. Hon blev engagerad i konservativa studentförbundet och talade sig varm för individens frihet och marknadens kraft. Även om hon började yrkeslivet som forskare och senare jurist, var det alltid politiken som lockade mest.

Vägen till makten – och viljan att förändra

Efter flera försök att väljas in i parlamentet blev Margaret Thatcher ledamot för valkretsen Finchley 1959. Hon steg snabbt i graderna inom Konservativa partiet, och efter att ha varit utbildningsminister i början av 70-talet vann hon partiledarskapet 1975. Det var en djärv seger – aldrig tidigare hade en kvinna lett något av Storbritanniens stora partier.

När hon blev premiärminister 1979 var landet i kris. Ekonomin haltade, inflationen skenade och fackföreningarnas makt förlamade samhällsapparaten. Där andra såg hopplöshet såg Margaret Thatcher möjligheten till förnyelse. Hon ville göra upp med det hon kallade “det socialistiska förfallet” – och återge folket makten över sina egna liv.

En ny ekonomisk ordning

Thatchers ekonomiska vision var tydlig: låg inflation, stark valuta, konkurrenskraftiga företag och personlig äganderätt. Hon drog igång omfattande reformer: avreglerade marknader, privatiserade statliga företag och bröt fackens maktmonopol. Hon höjde räntor för att dämpa inflationen och omformade skattesystemet för att premiera arbete och företagande.

Resultatet blev ett moderniserat Storbritannien. London blev åter ett av världens ledande finansiella centrum. Individer som tidigare saknat ekonomiskt inflytande kunde nu köpa sina hem, investera och bli aktieägare i tidigare statliga företag. En ny kultur av entreprenörskap och självständighet växte fram – något som skulle prägla brittiskt samhällsliv långt efter hennes avgång.

Absolut! Här är texten helt utan bilder eller visuella referenser – endast tydliga fakta och tabeller, med fokus på innehållet:

Hur Thatchers skattereformer återupplivade Storbritanniens ekonomi

När Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister 1979 befann sig Storbritannien i en djup ekonomisk kris. Inflationen låg över 20 %, tillväxten var låg, arbetslösheten steg och industrin förlorade mark. Fackföreningarnas makt bidrog till lamslagna samhällsfunktioner, och landets anseende som ekonomisk stormakt höll på att vittra bort.

Thatchers lösning var tydlig: hon ville bryta med decennier av statlig inblandning och istället bygga en ekonomi på entreprenörskap, låg inflation och personligt ansvar. Kärnan i hennes reformpaket var omfattande skattesänkningar kombinerade med budgetdisciplin och monetär åtstramning.

Skattesänkningar i praktiken

Thatcher genomförde en rad tydliga förändringar i skattesystemet för att premiera arbete, sparande och investeringar. Här är några av de mest centrala förändringarna:

Syftet var att minska beskattningen av inkomst och kapital – och i stället beskatta konsumtion. Detta skulle enligt Thatcher stimulera produktivitet och investeringar snarare än passivitet och beroende av staten.

Resultat för BNP, arbetslöshet och inflation

Thatchers politik var inte smärtfri – framför allt i början av 1980-talet. Men när reformerna väl började verka förändrades bilden drastiskt. Tabellen nedan visar tydligt hur ekonomin utvecklades:

Mellan 1982 och 1988 upplevde Storbritannien sin längsta obrutna period av tillväxt sedan 1945. Inflationen pressades ned till stabila nivåer, och näringslivet återfick framtidstro. London blev Europas främsta finanscentrum efter avregleringen av börsen 1986, den så kallade Big Bang.

Slutsats

Margaret Thatcher sänkte inkomst- och bolagsskatter, skapade budgetbalans, bekämpade inflationen och gjorde upp med det statsdominerade ekonomiska systemet. På så vis lade hon grunden för ett ekonomiskt uppsving som skulle prägla Storbritannien i flera decennier.

Hennes politik innebar tuffa omställningar – men också långsiktig återhämtning och tillväxt. Under 1980-talet blev Storbritannien inte bara friskare ekonomiskt, utan också en förebild för många andra länder som ville gå från stagnation till dynamik.

En sund migrationspolitik

Margaret Thatchers migrationspolitik präglades av återhållsamhet, tydlig retorik och ett starkt fokus på integration. Även om hennes regering inte genomförde några omfattande lagändringar, var hennes budskap tydligt: invandringen skulle vara kontrollerad och de som kom till Storbritannien förväntades anpassa sig till brittiska värderingar. I en omdiskuterad intervju 1978 uttryckte hon oro över att landet höll på att “översvämmas av människor med en annan kultur” – ett uttalande som skapade rubriker, men också ökade stödet bland väljare som oroade sig för social sammanhållning. Under hennes tid skärptes reglerna för familjeåterförening och uppehållstillstånd, särskilt för migranter från tidigare kolonier utanför Europa.

Motståndare till mångkultur

Thatcher var också en stark motståndare till mångkulturalism i dess samtida form, och förespråkade istället assimilation: invandrare skulle bli en del av den brittiska samhällsgemenskapen, inte leva parallellt med den. Hennes politik minskade inte invandringen drastiskt i siffror, men satte tonen för en mer restriktiv invandringsdebatt som kom att prägla brittisk politik i decennier framåt.

Vann falklandskriget

När Argentina 1982 invaderade de brittiska Falklandsöarna stod Margaret Thatcher inför en stor prövning. Många tvivlade på om Storbritannien hade både vilja och kapacitet att försvara sina territorier på andra sidan jorden. Men hon tvekade inte. Under hennes ledarskap skickades en marinstyrka, och efter två månaders strider återtogs öarna. Falklandskriget blev inte bara en militär seger – det återupprättade nationens stolthet och visade att Storbritannien åter var en kraft att räkna med.

Det var också ett exempel på Thatchers moraliska kompass: när hon ansåg att något var rätt, höll hon fast vid det – oavsett motstånd.

En principfast europaskeptiker

Under sin tredje mandatperiod växte spänningarna inom regeringen kring Europafrågan. Thatcher trodde på frihandel och samarbete, men hon var djupt skeptisk till ökad överstatlighet. Hon motsatte sig en gemensam valuta och varnade för att nationellt självbestämmande höll på att urholkas av Bryssel. Hennes berömda Brygge-tal 1988 satte tonen för en ny, mer självsäker brittisk inställning till Europa – en linje som kom att få efterklang långt in i 2000-talet.

Avsked och arv

När det konservativa partiet splittrades om europapolitiken ledde det till att hon 1990 tvingades lämna partiledarposten. Men hennes inflytande bestod. Även efterträdare som John Major och Tony Blair kom att agera i ett landskap som hon hade ritat om. Thatcherismen – med dess betoning på individuell frihet, marknadsekonomi och låg statlig inblandning – hade blivit det nya politiska mittfältet.

När hon gick bort 2013, 87 år gammal, sörjdes hon av världsledare och vanliga medborgare som en kvinna som aldrig tvekade att fatta beslut och som förkroppsligade begreppet “ledarskap”.

En inspiration – även i dag

Margaret Thatcher var inte bara politiker, hon var också symbol: för beslutsamhet, för mod, för förändring. Hon visade att kön inte behöver vara ett hinder för att nå den högsta makten, och att idéer – även om de är obekväma – kan förändra världen.

Oavsett om man håller med om hennes politik eller inte, är det svårt att inte respektera hennes drivkraft. Hon kom från enkla förhållanden, kämpade sig fram i ett mansdominerat system och blev en av världens mest inflytelserika ledare. Hon lyfte Storbritannien ur kris, skapade en ny väg för konservativ politik och lämnade ett arv som än i dag debatteras, studeras och inspirerar.

Hon sade själv:

”Watch your thoughts, for they will become actions. Watch your actions, for they will become… character. And character is destiny.”

Margaret Thatchers öde var att forma en nation. Och det gjorde hon – med järnvilja, okuvlig övertygelse och en tro på individens kraft.

Sverige har länge bedrivit en generös migrationspolitik. Men frågan som sällan ställs är: vad kostar det – och vad får vi tillbaka? Sanningen är att flyktingar och deras anhöriga från utvecklingsländer innebär en tung ekonomisk börda för både stat och kommun. Trots decennier av integrationspolitik kvarstår låga sysselsättningsnivåer och ett långvarigt bidragsberoende. Kostnaden är inte bara monetär – den undergräver samhällskontraktet.

Massiva kostnader för stat och kommun

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kostar en genomsnittlig flykting de offentliga finanserna cirka 74 000 kronor per år – under hela sin livstid i Sverige. Under de första åren är kostnaden ännu högre: över 100 000 kronor per person och år. Dessa siffror inkluderar bidrag, etableringsstöd, utbildning, bostäder och andra offentliga tjänster. Det handlar om miljarder som årligen pumpas in i ett system som inte levererar motsvarande samhällsekonomisk nytta.

Samtidigt kämpar många kommuner med ökade utgifter och minskade skatteintäkter. De kommuner som tagit emot flest flyktingar har ofta den svagaste skattekraften. Istället tvingas staten varje år omfördela miljarder för att täcka kostnaderna – pengar som annars kunde ha använts till att förbättra vården, skolan eller infrastrukturen. Denna omfördelning sker ofta i det tysta, utan att allmänheten får veta varför deras lokala resurser minskar.

Bidragsberoende som varar i decennier

Det mest alarmerande är hur lång tid det tar innan nyanlända etablerar sig på arbetsmarknaden – om de ens gör det. Forskning visar att det kan ta upp till 20 år innan hälften av flyktingarna har ett jobb. Under tiden lever stora grupper på bidrag och olika former av statligt försörjningsstöd. Särskilt utsatta är kvinnor med flykting- eller anhörigbakgrund. Många står helt utanför arbetslivet i åratal, och många deltar inte ens i integrationsinsatser. Det skapas ett parallellt samhälle av passivitet och beroende.

Detta långvariga bidragsberoende skapar inte bara ekonomiska kostnader. Det bidrar även till segregation, brist på språkkunskaper och låg samhällsdeltagande. Barn som växer upp i hushåll utan arbetsföräldrar riskerar att fastna i samma mönster, vilket förvärrar utanförskapet ytterligare.

Anhöriginvandring utan krav

Trots detta fortsätter Sverige att ta emot anhöriginvandrare i stor skala – ofta utan krav på självförsörjning eller försörjningsförmåga hos den som bor här. Många som kommer genom familjeåterförening står utanför arbetskraften i åratal, vilket ytterligare belastar kommunala och statliga budgetar. Det saknas uppföljning, och politikerna blundar för konsekvenserna.

I många fall förlängs snarare utanförskapet. Istället för att bryta en negativ spiral cementerar vi den. Anhöriginvandringen bör ses för vad den är: ett system utan krav, utan kontroll och utan riktning.

Minskad produktivitet och press på välfärden

Försvaret att invandrare ”fyller bristyrken” håller inte för en närmare granskning. Många får jobb inom låglönesektorer, vilket visserligen är arbete – men med så låga löner att det knappt genererar några skatteintäkter. Samtidigt tillkommer kostnader för barnomsorg, skola, bostadsbidrag och vård.

Den genomsnittliga produktiviteten sjunker, samtidigt som befolkningen ökar. Resultatet blir ett växande gap mellan vad människor får från välfärden och vad de bidrar med. Det är ett system som i sin nuvarande form är ekonomiskt ohållbart.

Välfärden pressas tillbaka

Den ekonomiska belastningen från en alltför generös invandringspolitik syns nu tydligt i svensk välfärd. När miljarder kronor går till försörjningsstöd, etableringsinsatser och särskilda insatser för nyanlända, saknas resurser på andra håll. Kommuner tvingas skära ner på skola, äldreomsorg och sjukvård för att klara budgeten. Klassstorlekar ökar, vårdköerna växer och äldre får mindre hemtjänsttid. I vissa kommuner har simundervisning, kulturskola och fritidsgårdar lagts ned helt.

Skolresultat påverkas också av att många elever har bristande språkkunskaper, vilket gör att undervisningen får anpassas – ofta på bekostnad av studiero och ambitionsnivå. Lärarbristen förvärras av att resurserna måste spridas ut. Samtidigt har polisen signalerat att resurser måste omfördelas till särskilt utsatta områden där brottslighet och parallellsamhällen breder ut sig. Välfärden klarar inte att bära detta tryck utan att andra delar får stå tillbaka.

Skatterna måste höjas – men till vilket pris?

När kostnaderna för bidrag, etableringsstöd och särskilda integrationssatsningar stiger år för år, tvingas staten kompensera genom att höja skatterna. Redan idag har Sverige bland de högsta skatterna i världen, men trots det räcker inte pengarna till för att täcka kostnadstrycket från invandringen. Flera kommuner har under de senaste åren höjt kommunalskatten just med hänvisning till ökad försörjningsbörda och sociala kostnader kopplade till mottagandet av nyanlända.

Det innebär att svenska löntagare, pensionärer och företagare får bära en allt större ekonomisk börda för en politik de själva inte valt. Detta riskerar att urholka skattemoralen och förtroendet för systemet. Samtidigt minskar incitamenten för arbete när skatten på låga inkomster blir allt högre. Den här utvecklingen är inte hållbar.

Dags för en ny migrationspolitik

Flykting- och anhöriginvandring från utvecklingsländer är inte ekonomiskt hållbar. Det är en permanent nettokostnad som urholkar välfärden och ökar spänningarna i samhället. Vi måste våga säga det högt: dagens politik fungerar inte.

Om Sverige vill skydda sin välfärdsmodell krävs ett helomtag. Det handlar inte om att stänga gränser – men om att ställa krav, prioritera självförsörjning och begränsa mottagandet till det vi faktiskt klarar av. Det är inte främlingsfientligt. Det är ansvarstagande. Att fortsätta på inslagen väg är att blunda för realiteter – och att spela hasard med Sveriges framtid.

Magdalena Andersson (S) pressar partiet att enas bakom en ”stram” migrationslinje inför partikongressen, men möter intern kritik. Flera ombud föredrar formuleringen ”långsiktigt hållbar”. Kritiker menar att Anderssons hårda retorik påminner om Tidöpartiernas. Förslag på nytt VU väcker också ilska, då högerfalangen dominerar. Trots konflikten väntas Andersson undvika prestigeförlust – fokus ligger på valseger 2026.

En sak ska man ha klart för sig, S är lömska jävlar. En gång i tiden stod de för det goda Sverige. Till och med statsministern konstaterade i sina tal att tack vare att vårt land var homogent, så hade vi inte USA:s rasproblem. Men det var 60 år sedan. Luciabeslutet som fattades 13 dec 1989, då stod fortfarande S upp för Sverige och försökte skydda mot invasion från tredje världen. Sedan fick onda liberaler makten 1991. Man vägrade lyssna på dåtidens visselblåsare Ny Demokrati om hur det skulle bli, utan valde att upphäva Luciabeslutet.

Idag vet vi alla hur det blev efter 30 år av en alldeles för generös asylpolitik och migration. Al Capone-samhället blommar ut i sin fulla prakt, med gängskjutningar, sprängningar och en kriminalvård som gnäller att man inte kan dalta med kriminella tillräckligt mycket.

Idag har vi gjort en copycat på USA:s migrationspolitik, och vi har fått ett äkta Al Capone-samhälle, där andra generationens migranter gör upp om vem som får sälja olika olagliga substanser. Dock har USA kommit till sjukdomsinsikt och börjat returnera kriminella invandrare. Kan man inte returnera dem till hemlandet, då finns andra stater som ställer upp och tar hand om avfallet från migrationsindustrin.

Men S vill ha tillbaka makten, kosta vad det kosta vill. För att lura Svensson att man har lärt sig läxan, så kommer förslaget om ”hårdare” migrationspolitik. Problemet är ju att inte ens Tidöpartierna lyckas föra en tillräckligt hård migrationspolitik – vi tar fortfarande emot kvotflyktingar och man kan fortfarande komma hit från ett land utanför Europas gränser och få asyl.

Självklart ska vi hjälpa ukrainare, de är riktiga flyktingar och kommer från Europa och har angripits av marxismens onda lakejer.

Men att bilda regering 2026, med att S vill ha stram migrationspolitik på pappret, MP och V som öppet drivit på befolkningsutbyte genom att ta fram en massa kryphål för den som vill hålla sig kvar i Sverige, genom ”spårbyte” och annat fuffens… Om S har så svårt för SD, hur kan man då bilda regering med V? V är det parti som verkligen har ett mörkt förflutet med folkmord på oss svenskar (Kiruna-svenskar). Och kan man ens lita på V-politiker i en rödgrön kakistokratregering? Många V-politiker har varit spioner åt Ryssland och nu även åt andra banditstater som Iran.

Inför S-kongressen vill Magdalena Andersson höja det statliga partistödet, då intäkterna från lotterier minskat och nya regler hotar verksamheten. Hon anklagar regeringen för att försvåra oppositionens finansiering.

Efter att ha lurat gamla och sjuka att köpa överprissatta lotter vill Socialdemokraterna nu vältra över notan på skattebetalarna. Att leva inom rimliga ramar existerar inte i sossevärlden – när den oetiska lotteriförsäljningen stoppas ska vi andra tvingas betala för deras politiska kalas.

Varför ska vanliga människor stå för fiolerna medan SSU-karriärister håvar in feta arvoden? Vill partiet ha pengar – låt deras egna medlemmar betala. Det är så alla andra föreningar får göra. Om SSU:s ordförande vill åka taxi mellan Sälen och Stockholm – helt okej! Men notan får han stå för själv.

Vill ingen betala frivilligt, då kanske det säger något. Låt marknaden avgöra om partiet ens är värt att existera – men skicka inte räkningen till oss andra.

Sverige ställer sig inte bakom ett danskt-italienskt initiativ som vill möjliggöra fler utvisningar av kriminella invandrare genom att ompröva Europadomstolens tolkningar. Bakgrunden är bland annat ett fall där en psykiskt sjuk man dömd för dödligt våld utvisades från Danmark, men där Europadomstolen senare fällde Danmark för att ha kränkt hans rätt till privatliv.

Sverige har förvandlats till en ynklig bananrepublik som låter kriminella migranter härja fritt under Europadomstolens skydd. Varje migrant som begår ett grovt brott ska omedelbart deporteras – sinnessjukdom är ingen ursäkt.

Den som sysslar med ringa stöld, bettleri, våldtar, misshandlar eller mördar som gäst i vårt land har förbrukat allt – rättigheter, medlidande, uppehållstillstånd. Inget land med självrespekt behåller sitt avskum. Utvisning ska ske blint, brutalt och omedelbart. Sverige är inget asylhem för kriminella parasiter.

Stockholms stads bostadspolitik styrs av en vänsterpartist – och det känns i varje led. Att få en hyreslägenhet innanför tullarna tar i snitt 20 år. Det är längre än vad det tog för en vanlig medborgare i DDR att få köpa en Trabant – där var väntetiden 15 år. Vänsterpartiets idévärld verkar ha fastnat i samma totalitära tänkande: köa i evighet för något grundläggande som ett hem.

Det här är ingen olycklig slump – det är ideologi. Vänsterpartiets politiska DNA bygger på kontroll, fördelning via byråkrati och ett förakt för marknadslösningar. Att folk ska vänta i decennier på en hyresrätt ser man som en rimlig ordning. Det är en kallhamrad, planekonomisk bostadspolitik – och resultatet är katastrof för vanligt folk.

Vill man ha tak över huvudet utan att gå i pension först, då finns bara ett alternativ: köp en bostadsrätt – om du har råd. För det är ironin – först skapar man bostadsbrist, sen pekar man på hur orättvist det är att folk köper sig ur den.

För den som kan jobba på distans och bara besöka Stockholm ibland, finns det stora pengar att spara. I bruksorten Fagersta, 2 h och 30 min med 1 byte med tåg ifrån Stockholm, kan man få en etta för 119 550:-.

Fagersta är en liten kommun med bara 6 423 hushåll. Medelinkomsten är 263 162 kr/år jämfört med Stockholm, 545 800 kr/år.

Fagersta har en kommunalskatt på 32,99 kr per hundralapp i kommunal och regionalskatt. Stockholm har en kommunalskatt på 30,60 kr (vilket är märkligt, eftersom Stockholm är Sveriges största kommun, men efter 2022 års val styrs kommunen av en rödgrön röra som har svårt att visa respekt för folks ihop jobbade pengar).

Men att jämföra att köpa en etta på Järvafältet i något nedgånget miljonprogram, och om nätterna höra skottsalvorna från AK-47:or eka mellan betongen när de kriminella gängen gör upp om vem som ska få sälja knarket, så kan en pittoresk håla som Fagersta nog vara ett alternativ.

Annars är Strängnäs en trevlig kommun. Dock är det Mariefred som är den trevliga delen av kommunen. Där ligger m²-priset för en etta på ca 41 744 kr/m², vilket är jämförbart med t.ex. Vällingby/Hässelby. Men det är mindre skottlossning i Mariefred.

Vill man bo i en håla som Gud glömde, så finns Filipstad i Värmland. Där får man en etta för 1 812 kr/m². Arbetslösheten är 8 % och det är mindre mångkultur där än det är på Järvafältet, men pendlingstiden till Stockholm är dock på 5 timmar, så man behöver nästan en övernattningslägenhet i Stockholm.

M²-priserna i de olika stadsdelarna i Stockholms stad.

10 orter där priserna på lägenheter är lägre och där man bara behöver besöka Stockholm ibland.

Tabell hur stor en lägnhet kostar.

Vi har inte tagit hänsyn till om områdena är utsatta, vilket ofta är områden med väldigt hög andel utomeuropeisk invandring.

Noteringar:

• Genomsnittligt pris per m²: Baseras på nyligen sålda ettor i respektive ort.
• Arbetslöshet: Procentandel av arbetsföra befolkningen som är arbetslösa enligt senaste tillgängliga data.
• Kommunalskatt: Total kommunal skattesats inklusive regionskatt, exklusive kyrkoavgift.
• Pendlingstid till Stockholm (tåg): Ungefärlig restid med tåg från orten till Stockholm, inklusive eventuella byten.

Observera att pendlingstider kan variera beroende på tidpunkt, tågtyp och eventuella trafikstörningar. För den mest aktuella informationen rekommenderas att konsultera tågoperatörernas tidtabeller.

Länsstyrelsen i Stockholm har sagt nej till miljözon 3 i Stockholm, som skulle förbjuda bensin- och dieselbilar i vissa innerstadsområden. Zonen pausas för att utreda konsekvenserna, då staden inte följt Transportstyrelsens rekommendationer om konsekvensanalys. Zonen skulle tillåta elbilar, gasfordon och bränslecellsfordon, men inte laddhybrider. Staden kan överklaga beslutet eller lämna ett mer genomarbetat förslag.

3 är en magisk siffra för MP, det var linje 3 som ville stoppa svensk kärnkraft i en folkomröstning på 80-talet. Om det hade lyckats, hade svensk industri varit ett minne blott. I modern tid har MP bedrivit ett inhemskt angrepp på Stockholmarna, med biltullar, skyhöga parkeringsavgifter, staden översvämmad av uthyrningscyklar som blockerar gatorna, och den senaste idiotin är ”Miljözon 3”, som i praktiken är en förbudszon för de som tillhör socialgrupp 3 och fortfarande tvingas köra ett fossilbränslefordon.

I miljömupparnas galna värld hade du inte ens fått köra runt med din Volvo P1800S i en miljözon 3. För den som inte har råd att köpa en Tesla ska enligt MP inte ha rätt att köra en äldre, bättre begagnad bil. MP är ett misslyckat parti genom alla sina skandaler, där deras politiker har begått övergrepp på barn, vägrat skaka hand med kvinnor, åkt taxi för svindlande belopp eller haft ministrar med kopplingar till terrorstämplade Grå vargar, bland annat.

Några knep att utrota en maskros på

Här är effektiva knep för att utrota maskrosor i gräsmattan eller trädgården – utan att skada resten av växterna:

1. Gräv upp hela roten

Använd ett maskrosjärn eller en smal spade för att få upp hela pålroten. Maskrosor växer lätt upp igen om ens en liten bit av roten lämnas kvar.

2. Koka bort dem med hett vatten

Häll kokande vatten direkt över maskrosens rot. Värmen dödar vävnaden snabbt, men var försiktig så du inte skadar gräs eller andra växter runt omkring.

3. Täck med tidningar eller kartong

Kväv maskrosor genom att lägga tidningar eller kartong över dem. Detta blockerar solljus och hindrar vidare tillväxt.

4. Använd ättika (vinäger)

Spraya hushållsättika direkt på bladen en solig dag. Ättikan torkar ut växten, men undvik att träffa gräset eftersom även det kan ta skada.

5. Strö kokt salt i rotbasen

En liten mängd kokt salt direkt på rotbasen torkar ut maskrosen, men använd försiktigt – för mycket salt kan förstöra jorden för framtida växter.

6. Kväv dem med majsglutenmjöl

Majsglutenmjöl hindrar maskrosfrön från att gro. Använd det tidigt på våren – men inte samtidigt som du sår nytt gräs.

7. Förbättra gräsmattan

Maskrosor trivs där gräset är svagt. Gödsla och klipp gräset på rätt höjd (gärna 6–8 cm) så att det skuggar och konkurrerar ut maskrosen naturligt.

8. Skär av blomknopparna innan de går i frö

Maskrosor förökar sig med frön som sprids med vinden. Genom att klippa av knopparna tidigt hindrar du att nya plantor bildas.

9. Använd selektivt ogräsmedel

Det finns miljövänligare ogräsmedel som bara angriper bredbladiga växter (som maskrosor) och lämnar gräset intakt. Läs noga på förpackningen!

10. Bränn bort dem med gasbrännare

En ogräsbrännare kan användas för att hetta upp och döda maskrosens celler. Du behöver inte elda upp hela växten – det räcker med att ”skålla” bladen.

11. Glyphosat (Roundup)

• Icke-selektivt medel – dödar allt det kommer i kontakt med.
• Används främst på gångar, uppfarter eller i trädgårdsland innan plantering.ellt p.g.a. misstankar om hälso- och miljörisker.

Spelinspektionen har slagit fast att Socialdemokraterna, SSU och S-kvinnor grovt brutit mot spellagen. Partiet döms att betala tre miljoner kronor i sanktionsavgift efter att deras lotteriverksamhet brutit mot regler om säkerhet, konsumentskydd och måttfull marknadsföring. De tilldelas även en formell varning.

Granskningen visar att telefonförsäljningen av lotter sköttes med aggressiva metoder, ofta riktade mot äldre och förvirrade personer. Försäljarna uppmanades att pressa kunderna hårt. Konsumentverket hade redan fått flera anmälningar innan Dagens Nyheters avslöjande hösten 2024 blottlade hela upplägget.

Partisekreterare Tobias Baudin säger att partiet inte tänker överklaga beslutet och menar att problemen tillhör det förflutna. Men det var Socialdemokraterna som tillsatte den styrelse som möjliggjorde detta cyniska system. Att nu lägga locket på och hänvisa till att man ”gjort rent hus” räcker inte som ansvarstagande.

Det här är inte ett misstag i marginalen. Det är ett systematiskt utnyttjande av utsatta människor – för att fylla partiets egen kassa.

När kriminella gäng ringer upp äldre och lurar dem på pengar kallas det för vad det är – bedrägeri och organiserad brottslighet. Men när Socialdemokraterna gör exakt samma sak genom sin lotteriverksamhet, med aggressiva telefonförsäljare och uttalade metoder för att pressa sårbara äldre – då kallas det ”partistödjande verksamhet”. Det är inget annat än hyckleri på högsta nivå.

Säljare har vittnat om hur de uppmanades att manipulera människor, ignorera tvekan och hålla kvar dem i luren tills de sa ja. Det är inte en slump – det är en affärsmodell. Och det är först när visselblåsare gick till pressen som partiet reagerade. Inte av moral – utan av skam.

Vad blir konsekvensen? En sanktionsavgift på tre miljoner kronor. Det är växelpengar för Kombispel, som omsätter över 350 miljoner och ger tiotals miljoner i överskott till Socialdemokraterna, SSU och S-kvinnor. Istället för att dra in licensen – som man hade gjort med vilket privat spelbolag som helst – väljer Spelinspektionen att ge en varning.

Det är en skandal. En skyddad verkstad för ett maktparti som gång på gång sätter sina egna regler.

Samtidigt tar partiet emot generöst med offentligt partistöd – upp till 600 miljoner delas ut varje år. Ändå väljer Socialdemokraterna att fylla partikassan med pengar som bokstavligen pressats ur gamla och ensamma genom telefonlurarna.

Och ironiskt nog? Det var Socialdemokraterna själva som drev igenom hårdare regler mot utländska spelbolag. Men sina egna smutsiga metoder skyddar man till varje pris.

Regeringen har tillsatt en utredning för att möjliggöra återkallande av svenska medborgarskap, bland annat för personer involverade i gängkriminalitet. Polisen har uppgett att cirka 1 100 personer med dubbelt medborgarskap kan förlora sitt svenska medborgarskap och tvingas lämna landet. Förslaget omfattar även personer som erhållit medborgarskap genom mutor, hot eller vilseledande uppgifter, samt de som dömts för allvarlig brottslighet. Sverigedemokraterna har länge drivit denna fråga, och nu har förslaget fått stöd från regeringspartierna. Migrationsminister Johan Forssell (M) sa att lagstiftningen kommer att förändras grundligt. Lagförslaget ska även omfatta personer som hotar statens vitala intressen, men det är oklart om det skulle omfatta exempelvis islamkritiker. En grundlagsändring krävs, vilket innebär att förslaget inte kan träda i kraft förrän efter nästa riksdagsval. Socialdemokraterna motsätter sig förslaget och anser att det skulle vara rättsosäkert.

I en svunnen tid, när Erlander var statsminister, stod Socialdemokraterna upp för vårt svenska folk och kämpade för att skydda oss mot inhemska hot. Då fanns en säkerhetstjänst som T-kontoret och senare IB, som såg till att marxister och extremister inte fick ta makten, och som stod för ett homogent och tryggt Sverige.

Dagens Socialdemokrater är inget annat än en skam för arbetarrörelsen. De som idag kallar sig politiker för S är inget mer än ett meningslöst avskrap av SSU:s misslyckade ungdomsaktivister.
Det är en självklarhet att ett land måste kunna återkalla medborgarskap som delats ut till dem som inte förtjänar det. Men inte i den förvridna värld som Socialdemokraterna har skapat, där det istället är en självklarhet att en terrorist som mördade oskyldiga på Drottninggatan ska få stanna och återgå till sitt liv efter avtjänat straff.
För att Sverige ska kunna behålla sin demokrati och förhindra att ondskefulla grupperingar inför sharia-lagar, krävs lagstiftning som gör det möjligt att kasta ut de parasiter som missbrukar vårt system, och annullera medborgarskap som erhållits på falska grunder eller genom brottslig vandel.
Att en sådan bagatell som en grundlagsändring inte kan genomföras beror på att Socialdemokraterna inte står upp för Sverige. Att Vänsterpartiet inte gör det, förstår man, eftersom partiet har en svenskfientlig agenda. Många V-politiker är troligen ryska spioner, och partiets ideologi, marxism, är den mest ondskefulla ideologi världen har skådat.

En fjärdedel av Kriminalvårdens anställda på klass 1-anstalter vittnar om hot och våld på arbetsplatsen, och 20 procent har personligen utsatts det senaste året. Kriminalvården planerar att nästan tredubbla antalet platser på tio år, men ökad beläggning och personalomsättning riskerar att förvärra arbetsmiljön och rehabiliteringsmöjligheterna för intagna. Enligt en rapport från fackförbundet ST har Kriminalvården gått från rehabilitering till förvaring, och dubbelbeläggning har kopplats till ökad våldsproblematik. Gängkonflikter och brist på erfaren personal försvårar arbetet ytterligare. Förbättringar som ökad personalnärvaro, färre intagna per avdelning och minskad personalomsättning framhålls som viktiga för att skapa en säkrare arbetsmiljö och bättre rehabilitering.

Reformera Kriminalvården: Sluta slösa skattepengar på ineffektiva fängelser

Kriminalvården skriker om att fler fängelseplatser behövs, att samhället ska betala ännu mer pengar för att upprätthålla ordningen. Men varför inte tänka annorlunda? Varför inte sluta slösa våra skattepengar på ett system som är ineffektivt, dyrt och som inte levererar resultat? Samhällets avskrap, de mest farliga brottslingarna, sitter på klass 1-anstalter och kostar oss enorma summor. Det är på tiden att någon annan än staten får ta ansvar och sätta press på kostnaderna. Kriminalvården idag är ett svart hål för pengar – varje mördare eller pedofil kostar samhället minst 3800 kronor om dagen. Det är inte hållbart.

I USA har man utvecklat ett system som är effektivt och som borde vara en förebild för oss: supermax-fängelser. Fångarna hålls isolerade 24 timmar om dygnet, utan behov av personal för att övervaka varje steg. Istället kan AI-system övervaka och hantera fångarnas beteende. Detta är inte science fiction, det är realitet. För varför ska vi fortsätta att låta våra skattepengar rinna iväg på ett ineffektivt system när vi kan använda teknologi för att hantera de mest farliga individerna?

Vi behöver en revolution i Kriminalvården. Varför inte sätta ett tak för vad varje fånge får kosta samhället? Ett fast pris, säg 200 kronor per dygn, och sedan överlåta driften till privata aktörer som har incitament att hålla kostnaderna nere. I ett system där det inte finns något ekonomiskt utrymme för ineffektivitet kommer privata aktörer att tvingas effektivisera.

Tänk dig ett fängelse som är 10 våningar högt och 100×100 meter stort, där varje cell är 6 m². Totalt får man 13 333 celler. Om fångarna hålls isolerade 24 timmar om dygnet och AI-system tar hand om övervakningen, kan vi minska personalstyrkan drastiskt och därmed spara enorma belopp. Fångar som inte kan interagera med andra och som inte har möjlighet att rymma är en minimal risk. De kan förses med halsfängsel som är förankrade i väggen för att ytterligare säkerställa att de inte orsakar problem.

Kontakten med omvärlden ska vara minimal, och med hjälp av automatiserade flöden och robotar för matleveranser kan vi eliminera mycket av den personal som krävs i dagens system.

Att förvara fångar är inte mer komplicerat än att bygga ett automatlager. Fängelser kan bli en affärsmodell, där staten sätter ett fastpris för varje fånge och överlåter ansvaret till privata företag. Detta skulle skapa konkurrens och ge incitament för effektivisering, något som Kriminalvården i dagens form saknar. De ineffektiva och dyra lösningarna vi ser nu måste bort.

Och varför inte ta det ett steg längre? Vi kan skapa en marknad där intäkter genereras från de mest avskyvärda brottslingarna. Till exempel kan man låta pedofiler slåss mot varandra i en bur och ha vadslagning på internet om vem som vinner. Detta är ett radikalt förslag, men det är just den typen av nytänkande vi behöver för att verkligen effektivisera och minska kostnaderna. Det är endast fantasin som sätter gränser för vad man kan använda samhälles avfall till.

Vi måste ta ansvar för vad våra skattepengar går till. Kriminalvården som vi känner den idag är en anomali. Det är på tiden att vi slutar betala för ineffektiva fängelser och istället bygger ett system som faktiskt fungerar.

Miljöpartiet har fullständigt kört kollektivtrafiken i Stockholm i botten. Det krävs inte mycket för att inse att MP:s politiker utgör ett haveri av oduglighet och arrogans. Skandalerna talar för sig själva: skyhöga taxinotor, en ”skattexpert” som inte kan deklarera, toppar som grips för rattfylla. Det här är inte folk som borde fatta beslut – de borde vara föremål för utredning.

Det är nästan poetisk rättvisa att Stockholm läns idiotanstalt lades ner på 80-talet – resterna verkar ha återuppstått i form av Miljöpartiets partistyrelse. Att SL är en trasig cirkus i dag är inte märkligt. Det verkliga haveriet heter Anton (MP), 29 år, ett barn i politiken med ansvar som vida överstiger hans kompetens. Det har varit en parade av katastrofer sedan han klev in i rampljuset.

Ta bara Katarinabergets bussstation – ett projekt som svällt till miljardrullning utan kontroll. Öppna spärrlinjer? En skämtidé som blev guldgruva för gängkriminella som nu smiter från ICA med stöldgods rakt ner i tunnelbanan, utan hinder.

Tvärbanans utbyggnad? Ett planeringsmässigt självmord. MP lyckas gång på gång bevisa att de inte bara är inkompetenta – de är direkt skadliga för allmänheten. Att kalla dem för kakistokrater (de värsta styr) är nästan en förolämpning mot begreppet – MP har passerat det.

Medan kollektivtrafiken förfaller ägnar sig MP åt att dividera om biljettsorter och flummiga visionsdokument. Det är som att se ett hus brinna medan de diskuterar färgen på gardinerna.

Miljöpartiet är ett politiskt sänke, en pinsamhet för huvudstaden och ett skämt på nationell nivå. Det enda vettiga som kan hända Sverige är att MP gör en repris på 1991 – åker ur riksdagen med huvudet före, och tar sitt giftgröna haveri till ideologiprojekt med sig.

Ett lite axplock av MP skandaler genom åren

I Stockholms stad bedriver Miljöpartiet ett hänsynslöst krig mot vanliga människor. Parkeringsytor har skoningslöst tagits bort eller gjorts hutlöst dyra. Biltullar pressar ytterligare plånboken för den som tvingas använda bilen. Samtidigt erbjuder man en kollektivtrafik i fritt förfall – ett system som snarare påminner om infrastrukturell kollaps i ett u-land än om en fungerande huvudstad. Det är en politik som straffar arbetande människor och gynnar ideologisk elitism.