Från insida är provocerade

SVT:s nya drama Från insidan är provocerande i flera avseenden. För det första handlar det om finansieringen. Vi tvångsbeskattas via skattsedeln för att finansiera SVT, oavsett om vi vill eller inte. Det känns särskilt problematiskt när alternativen, som Disney+ eller Netflix, kostar betydligt mindre per år än vad SVT gör. Varför behöver staten ens äga ett mediebolag år 2024?

Som någon som vuxit upp med SVT:s utbud, minns jag många märkliga barnprogram från förr, som Vilse i pannkakan, Drutten och Krokodilen och Ville, Valle och Viktor. Program där skäggiga män leker med dockor eller där en eftermiddags sändning kunde bestå av en svartvit Åsa-Nisse-film när det regnade. För vissa av oss skapade detta en skepsis mot public service som institution.

Men det som provocerar mig mest är inte nostalgin eller ens finansieringsmodellen, utan den bild som Från insidan förmedlar av kriminalvården i Sverige. Serien skildrar en miljö där det verkar råda en överdriven mjukhet och förståelse för de intagna, nästan som om kriminalvårdarna vore dagisfröknar. Detta är extra svårt att smälta när kostnaden för en plats på en anstalt är minst 3 500 kronor per dygn. Det innebär att samhället spenderar enorma resurser på att erbjuda vad som liknar en bekväm tillvaro för människor som har begått grova brott, såsom mord.

Ett problem som dramat belyser, och som förhoppningsvis inte speglar verkligheten, är hur disciplin och ansvar verkar hanteras. Om en gängkriminell har rätt att ta sovmorgon eller bryta mot regler utan konsekvenser, vad säger det om kriminalvårdens effektivitet? I en sådan miljö borde en felande individ påverka hela gruppen, vilket skulle skapa ett socialt tryck att förändra beteendet. Den nuvarande inställningen verkar dock snarare uppmuntra ansvarslöshet och brist på konsekvenser.

Den stora frågan handlar om vad vi egentligen försöker uppnå med vår kriminalvård. Om syftet är rehabilitering, finns det en poäng med att skapa struktur och möjligheter för de intagna att förändras. Men när lyxhotellsliknande förhållanden kombineras med höga kostnader, skickar det en tveksam signal både till brottsoffer och till samhället i stort. Det är inte rimligt att en mördare får en tillvaro som många laglydiga medborgare aldrig ens kan drömma om.

Så vad har gått fel? Är det en överdriven tro på att mjukhet löser alla problem? Eller är det en ovilja att erkänna att vissa individer faktiskt behöver tydligare och strängare gränser? Vad som än är svaret, måste frågan om kriminalvårdens kostnader och filosofi tas på större allvar.

Man talar om rehabilitering, men går det ens att rehabilitera dessa kriminella monster? Ta Svartenbrandt som exempel – på 1970- och 80-talet var han en av Sveriges värsta brottslingar. Vad kostade inte Svartenbrandt det svenska samhället? Lyckades man någonsin rehabilitera honom? NEJ!

Ett av hans mest ökända dåd ägde rum 1978, när han med en AK4 sköt rakt in i en polisbuss. Det är ett mirakel att ingen av poliserna ombord dog.

Samhället ska skyddas från grova brottslingar – att rehabilitera dem är både meningslöst och ett enormt slöseri med skattepengar. Istället borde vi tänka i helt nya banor. Staten är inte lämpad att bedriva fängelseverksamhet; den saknar både flexibilitet och nytänkande.

Om fängelser drevs av privata företag skulle de både skydda samhället från orehabiliterbara brottslingar och samtidigt drivas kostnadseffektivt för att generera vinst. Staten, som köpare av dessa tjänster, skulle kunna ställa krav och sätta en kostnadsgräns för vad exempelvis en pedofil får belasta det svenska samhället med.

Ett sådant upplägg skulle verkligen vara en win-win för oss alla: lägre kostnader, bättre skydd för samhället och ett tydligare fokus på brottsoffer istället för på brottslingarnas bekvämlighet.