Miljöpartiet lyckas återigen inte åstadkomma någonting – partiet har extrema problem med svagt begåvade politiker.

En kväll i tunnelbanan innebär risk för rån – och i värsta fall mord. Punkmordet vid Gamla stan är ett exempel på den brottslighet som härjar i tunnelbanan – och Miljöpartiet gör inte ett dugg åt det. Det är bara en tidsfråga innan man måste kalla in Hemvärnet för att upprätthålla lag och ordning.

Miljöpartiet är det parti i Sverige som gång på gång misslyckas med sin politik. SL styrs nu av en miljömupp vid namn Anton, 29 år. Det har inte blivit många rätt sedan Anton började fatta beslut över SL. Tvärtom – vi stockholmare har fått se kollektivtrafiken rasa ner i fritt fall sedan miljöpartiet har fått bestämma över den.

Att MP:s politiker består av ruttet virke är inget nytt. Partiet grundades av frigivna idioter när man lade ned Stockholms läns idiotanstalt i början av 80-talet. Det är klenbegåvade människor som blir MP-politiker – personer som man förr i tiden hade hållit inlåsta enligt det dåtida lagrummet som kallades för ”femfemma”.

Experimentet med öppna spärrar vid stationen Näckrosen slutade med att den lokala ICA-butiken såg stölderna öka med 300 %, efter Miljöpartiets flumexperiment med spärrfri linje.

Miljöpartiet har lyckats göra Stockholms tunnelbana otryggare än New Yorks tunnelbana var på 1970-talet.

New York på 1970-talet:
Under 1970-talet var tunnelbanan i New York en farlig och nedgången plats. Våldsbrott, rån och överfall var vanliga, särskilt kvällstid. Många vagnar var nedklottrade med graffiti, vilket förstärkte känslan av otrygghet. Polisens närvaro var begränsad, och tekniska problem med tågen och stationerna var vardag. Många resenärer undvek tunnelbanan om de kunde – särskilt kvinnor och äldre. Systemet blev en symbol för stadens allmänna förfall under krisåren. Först i slutet av 1980-talet började en vändning ske, med ökad säkerhet, bättre underhåll och en offensiv mot brott och oordning.

Stockholm 2025:
Tryggheten i Stockholms tunnelbana har blivit en illusion. Trots myndigheternas försök med trygghetscentraler och punktinsatser upplever många resenärer en växande otrygghet – särskilt i mörkret efter rusningstid. Stationer står ofta övergivna, spärrarna öppnas i experiment som tycks ge fritt spelrum för plankare och oönskade element. I Rågsved byts trygghet ut mot kosmetiska ingrepp – lite belysning, lite färg – medan hotfulla situationer och öppen droghantering fortsätter i bakgrunden. Synlig trygghetspersonal är en sällsynt syn. För varje åtgärd som utlovas följer nya rapporter om våld, trakasserier och rädsla. För många har tunnelbanan blivit en plats man undviker – en spegling av ett samhälle där kontrollen sakta glider ur händerna.