Kommunister och marxister har genom historien konsekvent utgjort ett hot mot Sveriges stabilitet och demokratiska ordning. Deras ideologi är inte bara systemomstörtande – den syftar också till att kväva den fria marknaden, undergräva äganderätten och centralisera makten i statens händer. Nedan följer en koncentrerad genomgång av hur marxistiska idéer har hotat Sverige genom tiderna.
En dag kan dessa subversiva krafter ta sig hela vägen in i regeringskansliet. Det gör det desto viktigare att förstå den destruktiva ideologiska bakgrund som dessa aktörer bär med sig.
Under andra världskriget och det efterföljande kalla kriget uppfattades kommunismen i Sverige som ett potentiellt hot mot rikets säkerhet, både internt och externt. På hemmaplan bevakades Sveriges Kommunistiska Parti (SKP, senare Vänsterpartiet) noggrant. SKP hade från sin grund 1919 följt Kominterns 1928-program som krävde proletariatets våldsamma maktövertagande, och redan 1935 konstaterade en parlamentarisk utredning att kommunisternas mål var ”våldsamma omstörtningen” och föreslog partiförbud. Under kriget välkomnade SKP till en början Molotov–Ribbentrop-pakten och Sovjetunionens angrepp på Finland, vilket väckte en ”kraftfull opinionsstorm mot partiet”.
SKP sökte inflytande i fackföreningsrörelsen. Säkerhetstjänstens rapporter beskriver hur SKP:s aktiva medlemmar systematiskt säkrade poster i fackföreningsstyrelser genom att i lugn och ro låta trogna kommunister möta upp och rösta på varandra vid årsmöten. Detta gav dem flera förtroendeposter i viktiga förbund. De valda kommunisterna framstod ofta som kunniga och samarbetsvilliga, vilket gjorde det svårt för motståndare att väcka stridsstämning i fackmötena. På så sätt kunde kommunister utnyttja missnöje i arbetarklassen (t.ex. med pris- och lönestopp under kriget) för att få gehör för radikalare linjer. Även ledande socialdemokrater noterade denna utveckling och reagerade först med att isolera SKP, men sedan med att själva driva mer radikal politik för att motverka kommunisternas inflytande.
Parallellt utförde SÄPO omfattande lojalitetskontroller. Från 1945 byggdes ett centralt register upp med hundratusentals personer med kopplingar till kommunistiska organisationer eller vänstersympatier. Av SÄPO:s organisation framgår att särskilda byråer inrättades för att övervaka SKP: första och tredje byrån vid Säpo ansvarade för kommunistisk bevakning, medan andra byrån hanterade nazister. Säpo förde därför centralt register och utförde personalkontroller inom bl.a. statsförvaltning och försvaret, men kom enligt senare granskning fram till att det inte fanns spår av faktiskt ”kommunistisk infiltration” i myndigheterna. Man fruktade ändå att kommunistsympatisörer i militären eller staten kunde hota rikets säkerhet, och gjorde noggranna bakgrundskontroller av personal på säkerhetskänsliga tjänster.
Utländskt spionage och propaganda
Sovjetunionen och dess allierade bedrev aktiv underrättelseverksamhet i Sverige. Den sovjetiska ambassaden och dess kurirnät utnyttjade diplomatiska täckmantlar för att rekrytera agenter; säkerhetstjänsten bedömde att kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer utgjorde en betydelsefull rekryteringsbas för ryska underrättelsetjänster. Under efterkrigstiden konstaterade Must (militära underrättelsetjänsten) att allt större del av den sovjetiska beskickningens personal utgjordes av underrättelsemän som sökte kontakter i Sverige.
Flera svenska medborgare avslöjades som sovjetiska agenter. År 1951 dömdes t.ex. flottmaskinisten Hilding Andersson (”marinspionen”) till livstids straffarbete för spioneri åt Sovjet. Året därpå dömdes journalisten Fritiof Enbom (”Bodenspionen”) för grovt spioneri och förberedelse till krigsförräderi efter att ha lämnat försvarsuppgifter till Sovjetunionen; även han fick livstids straffarbete. Både Andersson och Enbom var aktiva inom den kommunistiska rörelsen. Enboms avslöjande kom efter att han i berusat tillstånd berättat om sina kontakter med Sovjet – ett erkännande som sägs ha utlöst hans gripande när han läste om Anderssons fall. Andra svenska spioner under kalla kriget inkluderade personer utan formell kommunistisk koppling men rekryterade av Sovjet. Ett känt exempel är överste Stig Wennerström i flygvapnet, som 1963 avslöjades som agent för GRU (Sovjetiska militära underrättelsetjänsten). Enligt försvarsmakten spionerade Wennerström åt Sovjet under minst 15 år (ca 1948–1963) och hade rekryterats av GRU. Wennerströms underrättelser om svenska försvarsplaner, robotteknik och NATO-samarbete blev ett stort säkerhetspolitiskt klavertramp när de nådde Moskva.
Utöver rena spionfall bedrevs omfattande psykologisk krigföring och propaganda riktad mot Sverige. Sovjet och dess sympatisörer drog nytta av fredsrörelsen och andra frontorganisationer för att påverka opinionen. SKP kopplade fredsfrågor till sin kommunistiska agenda: partiets fredsarbete och propagandan för Sovjet gick ”hand i hand”. SKP-kuriren C.H. Hermansson hävdade vid ett centralkommittémöte 1951 att ”kampen för fred och kampen för socialismen är oupplösligt sammanknutna” och att Sovjet stod ”i spetsen för en världsomfattande fredsfront”. I Sverige engagerade sig SKP starkt i Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådet, ofta under sovjetisk guidning. Fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna reagerade genom att varna för kommunistiska frontorganisationer. Exempelvis gick LO 1958 ut med ett meddelande att Svenska Fredskommittén var ett verktyg för kommunistisk verksamhet, och regeringen vägrade utfärda visum till en kommunistisk fredskongress i Stockholm samma år.
Konkreta fall och händelser
- 1947 – Industribränder: Hösten 1947 uppstod ett stort antal fabrik- och industriolyckor som inledningsvis misstänktes vara kommunistiskt sabotage.
- 1951–52 – Marinspionen och Bodenspionen: Flottmaskinisten Hilding Andersson och journalisten Fritiof Enbom avslöjades 1951–52 som spioner åt Sovjetunionen. Andersson dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för att ha överlämnat hemliga marina uppgifter till den sovjetiska underrättelsetjänsten. Enbom greps efter att ha skrytit om sin spionring och dömdes 1952 till livstids straffarbete för grovt spioneri och krigsförräderi, tillsammans med flera medhjälpare. Båda var aktiva kommunister och deras fall förstärkte bilden av kommunistiska penetrationsförsök i försvarsmakten.
- 1958 – Fredskongressen i Stockholm: I juli 1958 samlades ett par hundra ”fredsdelegater” i Stockholm under rubriken Internationella fackliga fredskongressen. Säkerhetspolisen noterade att kongressen arrangerats utan formell transparens och finansierats av organisationer med kommunistkopplingar. Både LO och SAP tog offentligt avstånd – LO varnade medlemmarna att Svenska Fredskommittén var ett kommunistiskt verktyg, och regeringen stoppade planerade utländska fredsagenter från att få visum. Kongressen blev därför ett tydligt exempel på hur kommunistiska nätverk försökte utnyttja fredsrörelsen för propaganda.
- 1963 – Wennerströmaffären: Den kanske största spionhärvan var avslöjandet av överste Stig Wennerström i juni 1963. Efter 15 års underrättelseverksamhet greps Wennerström under ett rutinärt besök till jobbet. Det framkom att han rekryterats av Sovjetunionens GRU och hade försett Moskva med omfattande militära hemligheter (bl.a. mobiliseringsplaner och signalspaning). Fallhöjden var stor: avslöjandet bidrog till ökad misstro mot kommunistsympatier och stärkte viljan att övervaka vänsterorganisationer.
Dessa och liknande händelser bidrog till att SKP/Vänsterpartiet Kommunisterna förblev hårt övervakade och att misstanken om kommunistiska säkerhetsrisker genomsyrade svensk politik och myndigheters arbete under hela krigsåren och kalla kriget.
Källor: Analysen bygger på offentliga utredningar och säkerhetstjänstmaterial, bl.a. SOU 2002:87 och 2002:90, samt dokument ur riksdagens protokoll. Dessa källor redovisar detaljer om SKP:s politik, Säpos övervakning och konkreta spionfall i Sverige under perioden.