Skolorna brinner – och staten skyddar gärningsmännen
Sverige befinner sig i en märklig situation. Våra skolor sätts i brand av unga individer med tydligt antisocialt beteende – och samhällets svar? En klapp på axeln, ett samtal med socialtjänsten och i bästa fall en orosanmälan. Detta är resultatet av en djupt naiv och misslyckad liberal straffpolitik som vägrar att se verkligheten för vad den är.
Enbart i Dalarnas län inträffade 16 skolbränder under förra året. Tio av dessa bedöms vara anlagda. Liknande siffror återfinns över hela landet, och enligt Brandskyddsföreningen är Sverige värst i världen när det gäller anlagda skolbränder. Skolbyggnader för miljonbelopp förstörs – och gärningsmännen går fria.
Det handlar inte längre om ungdomar som “mår dåligt” eller är “frustrerade”, som det så ofta heter i den offentliga debatten. Det här är ett mönster av målmedveten vandalisering, drivet av en allt mer utbredd föraktfull attityd mot samhället. Men trots detta vägrar beslutsfattare att ta till kraftfulla åtgärder – av rädsla för att verka “hårda” mot unga.
Ett system som belönar brott
Sverige har i årtionden byggt sin ungdomspolitik på föreställningen att unga är oförmögna att ta ansvar – även när de begår grova brott som innebär fara för liv, förstörelse av samhällsresurser och mångmiljonbelopp i skador. Detta har lett till ett absurt läge där minderåriga kan bränna ner en skola och nästa dag återvända till klassrummet som om inget hänt.
De juridiska skyddsnäten är inte längre ett skydd mot övergrepp – de har blivit skydd för förövarna. Den svenska rättsstaten har kapat kopplingen mellan brott och straff för hela en grupp: unga. Det är inget annat än en uppmuntran till fortsatt laglöshet.
En feg politik som sviker offren
Mats Björs på Brandskyddsföreningen konstaterar att detta inte bara är ett brandskyddsproblem, utan ett samhällsproblem – ett tecken på att unga tappat all respekt för skolor, lärare, myndigheter och samhällsstruktur. Men medan byggnader brinner och tilliten till samhället urholkas, fortsätter politiker att tala om “åtgärdsplaner” och “ökat stöd”.
Sanningen är att skolbränderna aldrig kommer att minska så länge förövarna vet att samhället inte vågar ingripa. Den liberala synen på brott – där förståelse och terapi ersätter ansvar och påföljd – har skapat en generation som vet att inget händer när de bryter mot lagen.
Dags att dra i nödbromsen
Det är hög tid att säga det som många tänker men få vågar yttra: unga som begår grova brott måste behandlas som ansvarstagande individer. Det är inte “omänskligt” att ställa krav – det är grunden för ett fungerande samhälle.
Vi behöver en rättspolitik som sätter offren, skolorna, lärarna och samhällets trygghet i första rummet. Den tid är förbi då ungdomsbrott kunde ursäktas med “sökande identitet” eller “svåra uppväxtvillkor”. Bränderna brinner nu – inte i teorin, utan i verkligheten.
Sverige befinner sig i en märklig situation. Våra skolor sätts i brand av unga individer med tydligt antisocialt beteende – och samhällets svar? En klapp på axeln, ett samtal med socialtjänsten och i bästa fall en orosanmälan. Detta är resultatet av en djupt naiv och misslyckad liberal straffpolitik som vägrar att se verkligheten för vad den är.
Det är dags att sluta ducka. Det är dags att ersätta liberal flathet med ansvar, konsekvens – och rättvisa.