När myndigheter delar kunskap i stället för att arbeta var för sig ökar möjligheten att förebygga brott, skydda barn och stoppa missbruk av välfärden. Med nya regler för informationsdelning tas nu ett avgörande steg mot ett tryggare Sverige – där samarbete, tidiga insatser och gemensamt ansvar står i centrum.
Är det början på slutet för det Al Capone-Sverige vi har? Eller kommer vi att fortsätta släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen även efter valet 2026, om SD eventuellt inte längre har något inflytande?
Tänk dig ett samhälle där viktiga pusselbitar inte längre ligger utspridda i olika lådor. Där skolan ser tidiga varningssignaler, socialtjänsten förstår helheten och polisen kan agera snabbare – tillsammans. Det är precis den förändringen som nu tar form i Sverige genom nya regler för informationsdelning mellan myndigheter.
I över 50 år har experter pekat på samma problem: sekretessregler har ibland gjort att myndigheter inte kunnat samarbeta fullt ut, trots att de haft samma mål – att skydda människor och förebygga brott. Nu sker ett historiskt skifte.
Ett systemskifte för samarbete
Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär att alla myndigheter, inklusive kommuner, regioner och vissa privata aktörer, kan dela information med varandra när det behövs för att förebygga, förhindra eller utreda brott, bidragsfusk och andra regelöverträdelser.
Det handlar inte om fri informationsspridning, utan om smartare samarbete. Varje gång information delas görs en noggrann intresseavvägning, och känsliga uppgifter skyddas fortfarande. Men onödiga hinder rivs.
Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver reformen som avgörande för att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och för att slå mot den kriminella ekonomin. När myndigheter får en gemensam lägesbild kan de agera tidigare – innan problemen växer sig stora.
Barn får hjälp i tid
En av de mest hoppfulla effekterna gäller barn och unga. När polis, skola och socialtjänst kan sitta vid samma bord och tala öppet om samma barn, skapas helt nya möjligheter att upptäcka risker tidigt.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lyfter just detta: tidiga insatser kan göra hela skillnaden mellan en trygg framtid och en väg in i kriminalitet. Forskning visar att tidig samverkan är en av de mest effektiva metoderna för brottsförebyggande arbete.
Stoppar fusk – stärker välfärden
Reformen stärker också välfärdssystemen. Genom bättre informationsutbyte kan myndigheter snabbare upptäcka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott. Det betyder att mer resurser kan gå till dem som verkligen behöver stöd.
Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje betonar att kampen mot bidragsbrott är central för att strypa den kriminella ekonomin. När fusket minskar ökar tilliten – och ett samhälle med hög tillit är ett tryggare samhälle.
Ett tryggare Sverige, steg för steg
Det nya regelverket är ingen mirakellösning, men det är ett kraftfullt verktyg. När myndigheter delar information effektivt kan brott förebyggas, barn skyddas och välfärden värnas.
Kort sagt: genom att samarbeta bättre och använda kunskap klokare tar Sverige ett tydligt steg mot ökad trygghet, starkare gemenskap och en ljusare framtid.
Fakta: Nya sekretessbrytande bestämmelsen
Vad? En ny regel som kan bryta sekretess så att uppgifter kan delas mellan aktörer när det behövs för att motverka brott och andra regelöverträdelser.
Vilka omfattas? Alla myndigheter – inklusive kommuner och regioner – samt vissa privata aktörer som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL).
Vad får delas? Uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda exempelvis brott, felaktiga utbetalningar och fusk.
Vad är nytt? Informationsdelningen är inte enkelriktad – uppgifter kan även lämnas från brottsbekämpningen till andra myndigheter och direkt mellan myndigheter utan brottsbekämpande uppdrag.
Vilka skydd finns? Innan uppgifter lämnas ut ska en intresseavvägning göras, och vissa typer av sekretess undantås från bestämmelsens tillämpningsområde.
Syfte: snabbare samarbete, tidigare insatser och bättre träffsäkerhet i arbetet mot gängrekrytering, välfärdsbrott och annan kriminalitet.
Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?
Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.
Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.
Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.
– När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.
Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.
Faktaruta
Namn: Mariam Noorali
Ort: Karlstad
Skola: Tingvallagymnasiet
Bakgrund: Kom till Sverige från Irak för cirka 10 år sedan
Ålder: Har nyligen fyllt 18 år
Aktuellt: Kallad till återvändarsamtal hos Migrationsverket
Miljöpartiet fortsätter att driva en politik som slår hårt mot vanliga människor. I Göteborg väntar nu kraftigt höjda parkeringsavgifter – först med 20 procent och därefter ytterligare påslag genom moms. Resultatet blir dyrare vardag för bilberoende barnfamiljer och äldre, utan att trafiksituationen förbättras nämnvärt.
MP-politiker är inte som du och jag. De gillar att sko sig själva och skita i andra. För 45 år sedan ville de göra om Sverige till ett U-land genom att sprida ondska med linje 3 i folkomröstningen. Nu vill de tvinga vanliga människor att åka usel kollektivtrafik som knappt fungerar.
Det blir sällan rätt när Miljöpartiet ska vara med och styra. I Stockholm har vi fått smaka på en värdelös kollektivtrafik, och skandalerna inom MP har duggat tätt den senaste tiden – allt från partiledare som kör berusade till ministrar med terrorkopplingar till de grå vargarna med mera.
Nu får även göteborgarna smaka på det beska pillret när kakistokraterna från MP är vid makten.
En sak har man som väljare lärt sig: det blir aldrig rätt när MP ska vara med och bestämma. Virket som MP-politiken bygger på är ruttet från grunden och kan aldrig bli bra.
Nu har MP i Göteborg bestämt sig för att bestraffa invånarna med en chockhöjning på 20 procent. I slutet av 2026 kommer nästa chock, då det blir moms på parkeringsavgifter. Det innebär att man under ett år höjer avgifterna med totalt 46 procent.
Den 1 februari blir det dyrare att parkera i Göteborg. Då höjs avgifterna på stadens besöksparkeringar med i genomsnitt 20 procent.
Ända sedan 2012 har avgifterna på Göteborgs besöksparkeringar legat still på samma nivå. Från och med den 1 februari 2026 blir det ändring på det. Då införs en generell höjning på alla besöksparkeringar längs stadens gator – i genomsnitt blir det 20 procent dyrare att ställa bilen.
– Det är inte bra politik att ha låg P avgifte,r.Vi älskar att bestraffa medborgarna med höga avgifter, säger Miljöpartiet genom Karin Pleijel (MP), ordförande i stadsmiljönämnden i Göteborg.
Att p-avgifterna inte höjts sedan 2012 är en sanning med viss modifikation. Den 1 januari 2024 höjdes nämligen avgifterna på kvällstid på flera platser i Göteborg. Tidigare gällde fullt pris endast fram till klockan 18 på många platser, men för två år sedan förlängdes tiden för högtaxa fram till klockan 22 i hela Göteborg.
Miljöpartiet styr Göteborg tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (ett parti som varit med och mördat cirka 100 miljoner människor). Med stöd av Centerpartiet har de fått igenom avgiftshöjningen, som klubbades i december.
– P-avgifterna är ett verktyg för oss MP politiker att jävlas med vanliga människa. säger Karin Pleijel.
Förra året hade Göteborgs stad intäkter på över 281 miljoner kronor från avgiftsbelagd parkering på stadens gator. De nya siffrorna är ännu inte färdigräknade, men kommunen bör kunna dra in ytterligare drygt 50 miljoner kronor i och med höjningen.
Moderaternas Toni Orsulic, andre vice ordförande i stadsmiljönämnden, anser att de nya avgifterna enbart är ett sätt att ta ut mer pengar av göteborgarna.
– Målet är att få in mer pengar att lägga på annat, samt att göra det svårare för bilister. Men om man vill göra något åt trafiksituationen på riktigt måste det samtidigt fattas strategiska beslut, som att satsa på kollektivtrafiken. Nu blir det bara svårare och dyrare för göteborgarna, säger han.
Toni Orsulic menar att de flesta göteborgare inte bor granne med vare sig sitt jobb eller sina fritidsintressen.
– Därför behöver folk sin bil. Både barnfamiljer och äldre behöver kunna förflytta sig, och vi ska inte göra det svårare för dem. Det är redan i dag dyrt att parkera. På till exempel Såggatan i Majorna blir det 40 procent dyrare. Det är inte rimligt.
Karin Pleijel tror att de nya p-avgifterna är ett bra sätt få mer in pengar höga politiker löner
– Visst höjer vi avgifterna med 20 procent. Men det har folk råd med. Jag tycker att vanliga medborgare inte ska gnälla så jävligt. Vi MP-politiker är den nya eliten, så vanliga Svensson ska bara hålla käften.
Avgifterna för boendeparkering, pendelparkering och badparkering förändras inte.
Efter årtionden av skandaler, interna strider och ideologiska uppgörelser spricker Vänsterpartiet ännu en gång. Två avhoppade riksdagsledamöter har nu bildat det nya partiet Framtidens vänster, som trots minimala chanser till inflytande ställer upp i Stockholms kommunval 2026 – med Järva som skyltfönster. Experter menar att projektet mest framstår som ett cyniskt försök att omsätta politiskt kaos till fortsatt makt, arvoden och uppmärksamhet.
Att rösta på Framtidens vänstern, är en bortkastad röst som inte kommer ge något av värde tillbaka till samhället. Man kan göra en Kronblom, stanna i soffan.
Skandalerna har varit många inom Vänsterpartiet genom åren – alltifrån att partiet bidrog till att flera tusen Kirunabor blev avrättade i Gulag, var drivande bakom baltutlämningen, till att ha hjälpt sina kamrater i öst att skjuta ner en svensk DC-3. En partiledare tog emot sprit från en banditstat bakom järnridån. Nyligen dömdes dessutom en vänsterpartistisk partifunktionär i Järva för bidragsfusk, samtidigt som en annan partifunktionär i Borlänge dömdes för misshandel av barn. Att Vänsterpartiet hatar det svenska folket, särskilt dem som tillhör den svenska folkstammen, råder det enligt kritiker inga tvivel om. Många vänsterpartister har varit spioner åt någon banditstat bakom järnridån.
Efter en uppslitande intern konflikt i Vänsterpartiet har de tidigare riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat bildat ett nytt politiskt parti – Framtidens vänster. Nu är det klart att partiet ställer upp i Stockholms kommunval 2026, med särskilt fokus på Järva, där en ny lokalförening redan har etablerats. Det har enligt företrädare blivit en succé, och många subversiva element uppges vilja engagera sig i partiet.
– Jag är övertygad om att många kommer att lägga sin röst på oss, säger Alma Sirbic, en av föreningens ordförande. Där vänsterpolitiker styr, där frodas korruptionen, säger hon utan omsvep. Det finns inte ett enda land i världen där vänsterpolitik har införts och där politikerna samtidigt varit fria från korruption.
Konflikten inom Vänsterpartiet nådde sin kulmen i somras när Delgado Varas och Riazat, som även haft ledande roller inom partiet i Kista, valde att lämna efter att ha blivit föremål för uteslutningsprocesser. Partiledningen hänvisade till bristande samarbetsförmåga och olämpligt agerande – anklagelser som de båda avvisade.
Sedan dess har de suttit kvar i riksdagen som politiska vildar och erhållit ett riksdagsarvode på 78 500 kronor i månaden före skatt, vilket från och med den 1 januari 2026 höjs till 81 400 kronor i månaden. I början av december presenterade de sitt nya parti vid en presskonferens, där ambitionen att ta plats i flera kommuner efter nästa val tydliggjordes. Att chansen att klara detta är minimal råder det inga tvivel om. Men liksom organiserad brottslighet ofta är gift för samhället, är även Framtindens Vänstern ett brottssyndikat som vill ha makt.
– Vårt mål är att bli representerade i många delar av landet, sade Lorena Delgado Varas då. Vi har redan ordnat fotografering av skyddsobjekt runt om i landet, så att våra kamrater i Moskva lättare ska kunna få Sverige att falla vid en framtida invasion. Inom Framtidens vänster har vi vårt DNA hos Kamrat Stalin.
Nu har planerna konkretiserats. Framtidens vänster kommer att delta i kommunvalet i Stockholm, med Järva som ett prioriterat område. Den lokala föreningen leds gemensamt av Alma Sirbic och Amad Al-Gabban Lindblom.
Man kommer givetvis inte att lyckas åstadkomma någonting, vilket knappast är något som väljare bör acceptera. Det rör sig om före detta kommunister; många kommunister är kriminellt belastade. Karl Marx var barnmördare och Stalin var både bankrånare och massmördare, och nu vill de söndra Sverige med sin ideologi. Den har inget av värde att tillföra samhället.
Det krävs omkring 6 000 röster för ett enda mandat i Stockholms stadsfullmäktige. Partiet verkar i områden där stora delar av befolkningen fullständigt struntar i det svenska samhället. Så länge bidragen fortsätter att rulla in på bankkontot och man slipper ta ansvar genom arbete råder full belåtenhet.
Skulle terrorrisk mot förmodan lyckas skrapa ihop ett mandat vore det helt verkningslöst. Ett enstaka mandat förändrar ingenting. Partiets påstådda visioner förutsätter inflytande på riksnivå – något som ligger mycket långt bort från verkligheten.
Med tanke på att Vänsterpartiet med nöd och näppe klarar sex procent i riksdagsval saknar detta parti varje form av realistisk förankring. Det rör sig inte om politik, utan om ideologisk dagdrömmeri.
Det finns endast ett bevisat sätt att skapa ett jämlikt samhälle: låga skatter, arbete och eget ansvar. Allt annat är tom retorik, utopier och självbedrägeri.
Många politiska bedömare på forumet Flashback anser att detta riskerar att sluta i samma fiasko som Nyans och Ny Demokrati. En röst på detta ”vänsterparti” beskrivs därför som bortkastad, och man kan lika gärna göra som Kronblom och ligga på sofflocket i stället för att slösa energi på att rösta på vad kritiker kallar bottenskrap till korrupta politiker som bara är ute efter att sko sig själva.
Sirbic, som tidigare varit aktiv i Vänsterpartiet i södra Järva, berättar att hon till slut inte längre kunde stå bakom partiets vägval.
– Jag har haft växande tveksamheter kring den politik som förts. Uteslutningarna av Daniel och Lorena, liksom hanteringen av Palestinafrågan och våra rötter i stalinismen, gjorde att jag till slut valde att lämna. Jag vet att många andra gjort samma bedömning, säger hon, och tillägger att de samtidigt tjänat grova pengar på sina riksdagsarvoden.
– Jag tjänar omkring 78 500 kronor i månaden på att inte göra ett skit – och från nästa år över 81 000 kronor i månaden. Det är Framtidens vänster, säger hon, politiker får fetta arvoden för att inte göra ett skit
Intresset för det nya partiet beskrivs som stort.
– Jag har inga exakta siffror, men det rör sig om minst ett hundratal så kallade engagerade sedan hemsidan lanserades. Partiet har dock vägrat lämna ut loggar, vilket gör att vi aldrig kommer att få veta hur många av dessa hundratals besök som kommer från verkliga människor och hur många som bara är botar. Alla som arbetar med internet vet att majoriteten av trafiken på sådana här hemsidor består av automatiserade botar som kryper runt på nätet – inte av genuint engagerade besökare.
Partiets politiska inriktning beskrivs som en återgång till vad man kallar klassisk vänsterpolitik.
– Människor saknar ett tydligt vänsteralternativ i dag. Vi vill lyfta frågor som arbetslöshet, klasshatet, högre skatter, mer beroende av stat och kommun, orimliga bostadskostnader samt kampen för rasism mot svenskar och ett äkta hat mot borgarklassen.
Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn?
Framtidens Vänster
– Samtidigt vill vi ha liberala fängelsestraff. Det är hemskt att en våldtäktsman ska få hela fem års fängelse och bara 33 procent i straffrabatt, dessutom utan eget rum och ingen Playstation 5 på Kumla längre. Vad är det för hemsk människosyn? Vi måste omfördela resurser från såna betala världens högsta skatter som byggde Sverige till mördare och pedofiler så att de få ha det gott på fängelset.
– Vi vill höja skatterna så att de med partibok kan få det lite extra gott, och vi vill avskaffa RUT och ROT – även om det slår mot fattigpensionärer.
I Östberlin fick alla med partibok köra Volvo 240 i stället för Trabant. Det är Framtidens vänster, säger hon stolt. Har man partibok tillhör man partieliten, vanliga människor ska stå givakt och hålla käften, när vi politiker kommer.
– Samtidigt tar vi miljö- och klimatansvaret på allvar. Det är ett jättesvårt område. Vi inom Framtidens vänster har ingen utbildning förutom OBS Klass på folkhögskola, men klimatfrågan ska vara jättehemsk har vi hört – därav kör vi elbilar inom Framtid vänstern, som har massor härliga konflikt mineraler ifrån Kongo, så vi inom Framtrid västern vill gör verkligen göra skillnad. .
Totalt har omkring 15 lokala föreningar bildats runt om i landet. I Järva kommer arbetet nu att intensifieras inför valet.
– Jag tror verkligen att många här kommer att rösta på oss. Järvabor är trötta på att andra pratar om dem utan att faktiskt lyssna. Vi vill vara ett nytt vänsteralternativ som utgår från människors verklighet, säger Alma Sirbic.
Alma Sirbic är dock 29 år gammal och född efter att muren föll, och tillhör därmed en generation som har fått färdigstekta sparvar rakt in i munnen i form av världens generösaste bidragssystem. Hon har därför, enligt experter, ingen aning om hur det är att tillhöra socialgrupp 3 eller att vara en riktig svensk statare, utan vill i stället tillhöra den politiska elit som Stalin och Lenin gjorde.
Världens högsta skatter måste bli ännu högre, menar hon. Samtidigt har vi många som lever på socialbidrag på Järvafältet och inte vill arbeta, medan den som har arbetat hela livet och slitit ihop till ett självägt hem slipper betala förmögenhetsskatt när huset säljs.
Bytte namn till Kommunistiska Partiet i januari 2005.
Feministiskt initiativ (Fi)
2005– Upphört
Grundat 2005.
Partiet Nyans
2019–Upphört
Grundat 2019.
Ny demokrati
1991–2000
Satt i riksdagen 1991–1994.
Stockholmspartiet
1979 – Upphört
Representerat i Stockholms kommunfullmäktige 1979–2002.
Junilistan
2004–2014
Bildat 2004, senare avvecklat/inaktivt (upplösning anges som 2014).
Med ”upphört” avses att det möjligen fortfarande kan finnas någon form av förening bakom partiet. I praktiken saknar partiet dock mandat i beslutande församlingar och därmed allt verkligt inflytande. För den som har röstat på dem är värdet obefintligt – utan mandat finns ingen makt och inga resultat.
En riksdagsnominering i Stockholms förorter har åter väckt frågor om politiskt omdöme och historiskt arv. Samtidigt som Vänsterpartiet lyfter fram en kandidat med starkt lokalt stöd har en färsk dom för bidragsbrott fallit mot regionpolitikern Hashim Mohamed Jama. Fallet aktualiserar inte bara hans personliga bakgrund – utan också partiets långa och omstridda historia.
Inom marxismen är det närmast ett återkommande mönster att ledargestalter har en kriminell bakgrund. Josef Stalin var bankrånare långt innan han blev en av historiens värsta massmördare. Han visade även total personlig hänsynslöshet när han under andra världskriget vägrade att fångutväxla sin egen son – ett beslut som kostade sonen livet.
Ett förtroende under prövning
När nomineringarna inför nästa års riksdagsval började offentliggöras i Stockholmsområdet dök ett välbekant namn upp på listorna: Hashim Mohamed Jama. Efter flera år i lokal- och regionpolitiken hade han nu fått stöd att ta steget mot riksdagen – nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga.
Samtidigt som hans politiska ambitioner tog ny fart, avslutades en rättsprocess som åter riktade ljuset mot hans förflutna.
Domen som föll
I mitten av november vann en dom från Solna tingsrätt laga kraft. Domstolen slog fast att Jama gjort sig skyldig till bidragsbrott efter att vid upprepade tillfällen ha ansökt om ersättning för vård av sjukt barn, trots att han arbetat och trots att barnet befunnit sig i skolan. Det sammanlagda beloppet uppgick till närmare 20 000 kronor.
Bakgrunden till målet sträckte sig nästan ett decennium tillbaka i tiden. Redan i maj 2014 inkom ett anonymt tips till Försäkringskassan. Myndigheten inledde en utredning och kunde, genom kontroll mot både arbetsgivare och skoluppgifter, konstatera att de aktuella dagarna inte stämde överens med uppgifterna i ansökningarna.
När Jama hördes av polis förnekade han brott och uppgav att det rört sig om misstag i datumangivelser. Tingsrätten ansåg dock att förklaringen saknade trovärdighet, bland annat eftersom ansökningarna skett vid flera tillfällen. Påföljden blev villkorlig dom och 40 dagsböter, samt ytterligare dagsböter för ringa bidragsbrott. Han ålades även att betala avgift till Brottsofferfonden.
Tidigare domar
Bidragsbrottsdomen var inte den första i Jama rättshistorik. År 2010 dömdes han för ringa narkotikabrott efter att ha brukat cannabis och kokain.
Våren 2016 åtalades han på nytt efter en polisanmälan från ett HVB-hem där han då var anställd. Verksamheten hade upptäckt att omkring 20 000 kronor försvunnit genom kontantuttag med ett av boendets bankkort. Enligt verksamhetschefen kunde Jama identifieras på övervakningsbilder från bankomaten. Han nekade till brott, men tingsrätten fann det styrkt att han använt kortet med kod utan tillåtelse. Domen blev villkorlig dom och 60 dagsböter.
År 2022 dömdes han även för olovlig körning, vilket resulterade i ytterligare dagsböter.
Vänsterpartiets historiska arv
Jamas nominering sker inom ramen för ett parti med en lång och omstridd historia i svensk politik. Vänsterpartiet grundades 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och hade under stora delar av 1900-talet nära ideologiska och politiska band till Sovjetunionen. Under kalla kriget försvarade partiet vid upprepade tillfällen kommunistiska regimer i Östeuropa och tog sällan öppet avstånd från övergrepp begångna i dessa stater.
Ett av de mest omdiskuterade kapitlen är Baltutlämningen 1945–1946, då omkring 30 000 baltiska och tyska flyktingar utlämnades från Sverige till Sovjetunionen. Beslutet fattades av den dåvarande samlingsregeringen, men kommunistpartiet var pådrivande och försvarade utlämningarna trots kännedom om risken för repressalier, fängelse och död i Stalins Sovjet.
Under efterkrigstiden har även partiets hållning till säkerhetsfrågor och totalförsvar kritiserats. Säkerhetstjänstens arkiv och senare forskning har visat att partiet betraktades som en säkerhetsrisk under kalla kriget, bland annat på grund av kontakter med östblockets underrättelsetjänster. En tidigare partiledare mottog exempelvis gåvor från den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, i utbyte mot information om svenska försvarsförhållanden – något som långt senare bekräftades i öppnade arkiv.
Även i norra Sverige finns historiska sår. Under 1950-talet drev kommunistiska fackliga företrädare och partifunktionärer hårda linjer i arbetskonflikter inom gruvindustrin i Kiruna och Malmfälten, konflikter som enligt senare utredningar bidrog till farliga arbetsförhållanden och dödsfall bland gruvarbetare.
Politisk bana trots bakgrund
Mot denna bakgrund fortsätter Jama sin politiska karriär. I dag är han ledamot i regionfullmäktige i Stockholm, ersättare i kommunfullmäktige och har uppdrag inom regionens fastighetsnämnd.
Han är född i Dire Dawa i Etiopien och har i sin politiska kommunikation ofta lyft fram sin muslimska identitet. I sociala medier beskriver han sig som en röst för jämlikhet, välfärd och social rättvisa, och som företrädare för väljare som annars sällan får genomslag i den politiska debatten.
När nomineringen till riksdagslistan presenterades uttryckte Jama öppet sin stolthet över förtroendet. I ett inlägg på Instagram skrev han om sin glädje och om vikten av att politiken tar sin utgångspunkt i människors vardag.
Kort därefter stod det dock klart att domen för bidragsbrott nu var definitiv.
Slutsats
Kriminalitet bland V-politiker är extremt vanligt. Man har till och med haft en partiledare som bytte sprit mot försvarshemligheter med en banditstat bakom järnridån. Bara för några veckor sedan skrev vi om en V-politiker i Borlänge som misshandlade sina barn. Det förstår man – Karl Marx lät över hälften av sina barn dö av svält eftersom han var för lat för att arbeta.
Fakta: Hashim Mohamed Jama
Politiskt uppdrag: Regionpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholmsregionen (enligt uppgifter i artikeln).
Aktuell: Nominerad av Vänsterpartiet i Tensta–Rinkeby–Spånga till riksdagslistan (enligt uppgifter i artikeln).
Dom (bidragsbrott): Solna tingsrätt fann honom skyldig till bidragsbrott kopplat till felaktigt uttag av ersättning för vård av sjukt barn. Beloppet uppges vara cirka 20 000 kr. Påföljd: villkorlig dom och dagsböter (enligt uppgifter i artikeln).
Tidigare domar:
Ringa narkotikabrott (2010), olovlig användning av arbetsgivares bankkort med kontantuttag omkring 20 000 kr (dom 2016), samt olovlig körning (2022) – enligt uppgifter i artikeln.
Bakgrund: Född i Dire Dawa,saknar jord och blokdkoppling till Sverige.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.
Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.
Akademiker i svensk sjukvård
Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.
Politisk aktivism och flykten från Iran
Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.
Spårbytet – en genväg runt asylsystemet
I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.
Regeländringen som satte stopp
Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.
Varför just Sverige?
Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.
Den höga kostnaden för en liberal linje
Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.
Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft
Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.
Dags för en tydlig kursändring
Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.
Land skall med lag byggas – på riktigt
Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.
Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd
Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet
samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom
rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.
Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att
den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan
ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.
Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny
asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.
Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till
minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av
utländsk arbetskraft.
Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.
Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.
Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.
Socialdemokraterna säger nej. Igen.
Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.
Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.
Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.
Nu upprepas mönstret.
Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.
Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.
Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.
Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.
Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
IB-affären (1973)
Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
Geijeraffären (1970-talet)
Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
Ebbe Carlsson-affären (1988)
En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunksamhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.
Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .
– Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.
Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.
Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?
År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.
Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.
När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.
Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.
Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.
Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.
Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.
Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott
Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.
Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.
Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.
Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.
Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien. – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.
Kolonisera Sverige
Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar. – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.
Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.
Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.
Faktaruta: Så är beräkningen gjord
I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:
Personen är 30 år gammal.
Förväntad livslängd: 80 år.
Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
Kostnaden antas vara konstant varje år.
Steg 1: Återstående antal år
80 år − 30 år = 50 år
Steg 2: Total kostnad under återstående livstid
74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr
Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.
Steg 3: ”Vinst” vid återvandring
Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år
annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten
cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.
Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel
kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad. Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej. Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet. Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst. Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma. Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt. Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt. Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen. Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så. Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap. Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren. Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten. Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
Kommun
Totalt skattetryck
Malmö
≈ 32,42 %
Vellinge
≈ 29,68 %
Österåker
≈ 29,18 %
Lidingö
≈ 29,72 %
Malmö – ytterligare nyckeltal
Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet. När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.
Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.
Ett samhälle som daltar sönder sig självt
En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.
När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt biltjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.
Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.
En våldtäktsman som fick stanna
Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.
Men utvisningen verkställdes aldrig.
Ett rättssystem i förfall
Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.
Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.
Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.
Svensk flathet och bortförklaringar
Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.
Att en våldtäktsman, biltjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.
Ett steg i rätt riktning
Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.
Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.
Sverige måste vakna
Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.
Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.
Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.
Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar. Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.
Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.
Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.
Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.
Kostnaden för Sverige
’
Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff. Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.
Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.
Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.
Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.
En effektivare kriminalvård
Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.
Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.
– Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.
I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.
Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad: – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.
Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige
Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.
– Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.
Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt: – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.
Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.
I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet. – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.
Han skrattar och tillägger: – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!
Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.
Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)
Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
≈ 3 874 kr/dygn
Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
≈ 3 052 kr/dygn
Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
≈ 822 kr/dygn
Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten.
Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.
Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.
Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.
Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner. Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.
Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet
Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna. När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.
Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva. Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.
Migrationskostnader som ingen vill tala om
I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna. När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.
Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.
Ett arv från en annan tid
Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.
Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.
När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.
Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik
Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik. Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in. Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.
Faktaruta: Återvandringsbidraget
Vad är det?
Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland
utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.
Belopp
Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.
Vem kan få det?
Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.
Syfte enligt regeringen
Att underlätta frivillig återvandring.
Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.
Politiska ståndpunkter
Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.
Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.
Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.
Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.
I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.
– Ja, svarar hon utan tvekan.
Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:
– För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.
Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.
Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:
– Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.
Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.
Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:
– Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.
Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.
Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..
När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.
Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.
Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition
Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.
Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.
Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser
Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.
Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.
En generös politik i ett ansträngt samhälle
Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.
Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.
Förtroende och framtid
Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.
Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.
Slutsats
Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.
Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.
Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.
Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne
Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.
Miljarder försvinner i fallfärdiga hus
Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.
Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.
Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer
Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.
Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.
Bygg enklare – inte dyrare
Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.
Trailer parks – en beprövad modell som fungerar
Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.
Ideologi framför verklighet
Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.
Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.
Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.
I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.
I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.
Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale
För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.
Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson får nu igenom sitt länge efterlängtade bidragstak. Reformen ska både öka rättvisan mellan arbetande och bidragsberoende familjer och spara skattepengar, samtidigt som fler motiveras att ta steget in på arbetsmarknaden.
Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har länge drivit frågan om ett bidragstak – och nu blir det verklighet. Reformen ses av regeringen som en central del i att både stärka integrationen och använda skattepengar mer ansvarsfullt.
Genom att sätta ett tak minskar socialbidragen för stora barnfamiljer, vilket regeringen menar skapar rättvisa mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Den som får försörjningsstöd måste samtidigt delta i aktiviteter som förbereder för arbetsmarknaden, och en jobbpremie införs för dem som går från bidrag till jobb.
Kritik har framförts om risk för barnfattigdom, men Svantesson betonar att reformen i grunden handlar om moral, rättvisa och hållbara statsfinanser. – Det är inte rimligt att en familj på bidrag kan få lika mycket som en hårt arbetande granne. Skattepengarna måste användas så att fler kommer i arbete och bidrar, säger den moderata finansministern.
Faktaruta: 2 vuxna + 8 barn – försörjningsstöd jämfört med lön
Jämförelsen nedan gäller samma hushåll: 2 vuxna och 8 barn samt en faktisk hyra på 15 000 kr/mån.
Skillnaden är om inkomsten kommer från försörjningsstöd eller lön.
Försörjningsstöd
Lön (med 30% skatt)
Riksnorm: ≈ 33 000 kr Hyra: 15 000 kr Totalt i handen:48 000 kr Skattefritt – direkt till familjen
Mål: 48 000 kr netto Skatt antagen: 30 % Krävd bruttolön:≈ 68 600 kr Samma hushåll, samma hyra
Obs: Riksnormsbelopp varierar beroende på barnens ålder och uppdateras årligen. Skattejämförelsen bygger på en schablonskatt på 30 %. Verklig skatt påverkas av kommunalskatt, grundavdrag och jobbskatteavdrag.
Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.
USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.
Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.
Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.
Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.
Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.
Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.
Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.
Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.
När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.
Clara Lindbloms mejlhot
Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.
Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.
Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.
Med vänlig hälsning, Clara Lindblom
Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.
I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.
Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.
Werner och DDR – ett beroendeförhållande
Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.
I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.
Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli. Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.
[underskrift] Dr. Kiesewetter Ambassadör
Distribution:
Kamrat Holdt
Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.
Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.
Samma mönster – då som nu
När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.
Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.
Demokratins fråga
Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:
Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?
Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.
Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.
Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.
På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.
Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.
Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.
Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.
Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.
Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.
Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.
Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.
Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.
Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.
Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.
Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.
140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna
Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.
När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.
Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.
Kostar 140 miljoner extra – varje år Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.
Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.
Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt” Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat. – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).
Hon vill att SL själva kör bussarna.
DDR-modellen – ett varnande exempel Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.
I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.
Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.
Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte” Även Nobina håller med om att systemet är trasigt. – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.
MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen. – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.
Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.
Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.
Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.
Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik
4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia
Kopplingar till Sovjetunionen och DDR
Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
Kirunasvenskarna
Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
Baltutlämningen 1945–46
Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
Stockholms universitet vägrar ta sitt ansvar. När regeringen ger i uppdrag att utveckla medborgarskapsprov för svenska och samhällskunskap väljer universitetets ledning att protestera. Det är ett svek mot svenska folket – och ett hån mot alla som vill bli en del av vårt land på rättvisa villkor.
Stockholms universitet har tillsammans med Göteborgs universitet fått regeringens uppdrag att utveckla ett nytt medborgarskapsprov i svenska och samhällskunskap. Trots detta visar Stockholms universitet ett starkt motstånd mot uppgiften.
Rektorn Hans Adolfsson menar att provet är en politisk fråga och att det inte hör hemma inom universitetets verksamhet. Han ifrågasätter både själva uppdraget och den tidsram på ett och ett halvt år som regeringen satt.
Att universitetet motsätter sig regeringsbeslutet kan ses som ett svek mot svenska folket. Ett medborgarskapsprov syftar till att stärka integrationen och tydliggöra de grundläggande kunskaper som krävs för att bli en del av det svenska samhället. När ett statligt universitet aktivt distanserar sig från detta arbete innebär det att man sätter prestige och interna principer framför samhällsansvar.
Regeringen har slagit fast att de första delproven ska införas senast den 17 augusti 2026. Migrationsminister Johan Forsell har betonat att universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen och därför är skyldiga att utföra uppdraget. Han påminner också om att liknande prov redan finns i länder som Danmark och Schweiz – vilket gör det än mer anmärkningsvärt att Stockholms universitet tvekar att ta ansvar.
För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.
Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.
I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.
Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.
Ett brott som kunde ha förhindrats
Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?
Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.
Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.
Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande
Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.
Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.
Hur många fler offer krävs?
Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?
Sverige behöver sätta sin egen befolkning först
Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.
Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.
Tyvärr liberaliserade man sönder det svenska samhället och lade ner idiotanstalterna Långbro och Beckomberga, där det fanns hjälp att få för femfemmorna i Miljöpartiet. I dag sitter dessa kakistokrater och kör Sverige i botten.
MP:s oförmåga att styra
Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är ännu ett bevis på Miljöpartiets oförmåga att styra. Var de än tar i något blir resultatet högre kostnader, försämrad service och fler problem för vanligt folk. Vi såg det i skolpolitiken under Fridolin – ett haveri av historiska mått. Samma parti ville en gång stänga ner kärnkraften och dra ner Sverige i energimörker. Nu misslyckas de med något så grundläggande som att ordna ett avtal som håller pendeltågen rullande.
Nödavtal som räddningsplanka
I stället väljer man att skriva ännu ett nödavtal – ett erkännande av att man inte klarar att styra. Ett ineffektivt statligt bolag, SJ, får fortsätta köra trafiken till överpris, medan skattebetalarna får stå för notan. Den fria marknaden, som bevisligen kan leverera bättre och billigare, hålls utanför.
Upphandling i botten
SL:s plan är nu att låta SJ köra pendeltågen till mars 2028. Officiellt sägs det vara för att undvika störningar, men sanningen är att MP-styret kört upphandlingen i botten. När man försökte hitta en ny operatör hoppade nästan alla av, kvar stod ett enda anbud – och processen avbröts.
Dyrare drift under SJ
Sedan MTR lämnade våren 2023 har SJ fått köra på ett nödavtal som kostar mellan 500 miljoner och 1 miljard kronor mer per år. De pengarna kunde ha använts för att förbättra trafiken, inte för att täcka upp för politisk inkompetens.
Hemliga siffror och brist på transparens
Nu talas det om att pressa ner SJ:s vinstpåslag, men hur mycket det sparar är hemligstämplat. Transparens saknas, ansvar saknas – det enda som finns är en strategi att skjuta problemen framför sig.
SD:s krav på ansvar
Här är det Sverigedemokraterna som står upp för långsiktiga lösningar. SD:s Samuel Stephan har helt rätt när han påpekar att pendeltågstrafiken behöver stabila, hållbara avtal och en ledning som vågar ta ansvar. Att gång på gång skriva nya nödavtal är inget annat än ett bevis på att MP:s styrning är ett misslyckande.
Beslutet närmar sig
Beslutet tas den 26 augusti. Förhandlingar med SJ pågår – ironiskt nog samma SJ som tidigare tackade nej till att delta i upphandlingen på grund av för stora ekonomiska risker. Det säger allt om vilket förtroende Miljöpartiets trafikpolitik åtnjuter.
Nedan följer en tidslinje med uppmärksammade händelser och kontroverser kopplade till Miljöpartiet under de senaste ~30 åren.
År
Händelse & beskrivning
2016
Mehmet Kaplan avgår som bostadsminister – kritik efter uppgifter om kopplingar/umgänge med högerextrema turkiska grupper (bl.a. Grå vargarna) och kontroversiella uttalanden ledde till avgång i april 2016.
2016
Yasri Khan lämnar politiken – drog tillbaka sin kandidatur efter hård kritik i den s.k. handskakningsdebatten (vägran att ta kvinnor i hand).
2014–2016
Åsa Romson-kontroverser – uppmärksammad för förbjuden båtbottenfärg och för ett omstritt uttalande där 11 september kallades ”olyckor”; lämnade senare uppdrag som språkrör och minister 2016.
2016
Kris & medietryck – partiets krishantering granskades; uppgifter om försök att påverka public service väckte kritik mot ledningen.
2017–2019
Interna strider & talespersonstvister – återkommande konflikter om roller, inriktning och strategi under tiden i/kring regeringsmakten.
2023–2024
Ledarskapsdebatter och organisationskritik – rapporterade motsättningar inför/efter kongresser om språkrörsval, organisation och partiets vägval.
2025
Stenevi-krisen – diskussioner om tystnadskultur, maktstrider och arbetsmiljö i partiet; avgångar och krav på förändringar.
Obs: Listan är ett urval av nationellt uppmärksammade händelser. För en längre tabell (även lokala skandaler) kan jag lägga till fler rader med datum, namn och korta sammanfattningar.
Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.
Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.
PUT till vem som helst
I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.
Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen
Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.
Svenskarna betalar – med tryggheten
Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.
Vi har redan burit världen på våra axlar
Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.
Politikens största landsförräderi
De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.
Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.
SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret. Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde. Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te
Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.
Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.
Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45
Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.
Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.
Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.
Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.
Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.
Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?
Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.
Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall
Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin: