Stockholm.homes

Etikett: svensk politik

  • Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?

    Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?

    Palme älskade att umgås med diktaturens kreatur.. Här med massmördaren Fedro Castro.

    Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
    Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
    Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.

    Frivillig återvandring är inget nytt

    Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
    Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.

    Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.

    Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win

    För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
    Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
    Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.

    Vi minns 70-talets skattekaos

    Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
    Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
    Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.

    Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.

    Malmö – tar emot men ger inte tillbaka

    Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
    Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.

    Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?

    Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra

    Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
    Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
    Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.

    Lidingö tar ansvar

    På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
    Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.

    Det är dags att sätta ned foten.
    Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.

    Faktaruta: Skatt och nyckeltal

    Kommunalskatt 2025 (kommun + region)

    Kommun Totalt skattetryck
    Malmö ≈ 32,42 %
    Vellinge ≈ 29,68 %
    Österåker ≈ 29,18 %
    Lidingö ≈ 29,72 %

    Malmö – ytterligare nyckeltal

    • Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
    • Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.

    Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.

  • Tidöregeringen gör skillnad: Kriminellt odjur från Syrien ska inte längre skyddas av systemet

    Innehållsförteckning

    Det här är inte medmänsklighet – det är flathet. Ett samhälle som inte vågar skydda de oskyldiga, men ömkar de skyldiga, har tappat fotfästet.
    När vänsterradikala domare som fröken Proppmätt sitter och dömer, då är det synd om brottslingarna. De som byggde Sverige visste hur man höll ordning – de botade kungamördaren Anckarström med en härlig spöslitning. I dag sitter woke-miffon på domarbänken och tycker synd om förbrytarna.

    Sverige har blivit ett land där grova våldtäktsmän och återfallsförbrytare tillåts stanna – medan offren lämnas med livslånga ärr. Trots domar om utvisning skyddas gärningsmän av byråkrati, överklaganden och internationella konventioner. Fallet med den syriske våldtäktsmannen som fortfarande vistas i Sverige, mer än sex år efter domen, visar hur rättssystemet tappat fotfästet. Samtidigt daltar myndigheterna med brottslingar i stället för att skydda de laglydiga. Många svenskar känner i dag skam över att ett sådant samhälle fått växa fram.

    Ett samhälle som daltar sönder sig självt

    En decemberkväll 2023 grep en polis en man som stulit en bil i Jönköping. Under transporten till stationen märkte polisen, som satt i baksätet, att den misstänkte hela tiden stirrade på hans tjänstevapen. Mannen släpptes senare samma natt.

    När polisen körde hem vid fyratiden på morgonen fick han sitt livs chock. Utanför huset stod en äppelplockare med ett tänt ljus – och på glasverandan satt bil­tjuven från kvällen. Polisen försökte tala med honom men fick inget svar. När sambon inte svarade i telefon och han fick veta att det skulle ta 45 minuter innan en patrull kunde komma, fruktade han det värsta – att mannen dödat hans familj.

    Familjen klarade sig, men upplevelsen lämnade djupa spår. Och händelsen säger allt om ett land som tappat greppet.

    En våldtäktsman som fick stanna

    Den 30-årige mannen, en syrier som kom till Sverige 2015, fick redan året därpå permanent uppehållstillstånd. Kort därefter begick han sina första brott: sexuellt ofredande av en flicka på en skolgård och senare en brutal våldtäkt på en 15-årig flicka under en musikfestival. Flickan fick posttraumatiskt stressyndrom – medan gärningsmannen fick två år och åtta månaders fängelse och utvisning.

    Men utvisningen verkställdes aldrig.

    Ett rättssystem i förfall

    Efter avtjänat straff hävdade mannen att han inte kunde återvända till Syrien – eftersom han riskerade att kallas in i armén. Migrationsöverdomstolen konstaterade att han visserligen kunde ses som flykting, men nekades flyktingstatus då hans brott var alltför grovt. Trots detta är han fortfarande kvar i Sverige, mer än sex år efter domen.

    Senare påstod han att han konverterat till kristendomen, vilket skulle göra det farligt att återvända. Myndigheterna tvivlade, men processen drog ändå ut på tiden. Resultatet: ännu en grovt brottsdömd person som går fri bland svenska medborgare.

    Att något så trivialt som risken att behöva göra militärtjänst i sitt hemland kan stoppa en utvisning är inget annat än ett hån mot brottsoffren. Det är ett massivt misslyckande för det svenska rättssystemet – ett system som gång på gång sätter förövarens rättigheter före allmänhetens trygghet.

    Svensk flathet och bortförklaringar

    Det här är inte bara ett enskilt fall – det är symbolen för ett land som daltar sönder sina brottslingar. Vi ursäktar, förklarar och kompromissar i stället för att skydda de laglydiga.

    Att en våldtäktsman, bil­tjuv och återfallsförbrytare kan bo kvar i Sverige år efter år, trots domstolsbeslut om utvisning, borde väcka vrede. Många svenskar känner i dag skam över att en sådan person ens har fått stanna här. Det handlar inte om brist på regler – det handlar om brist på ryggrad.

    Ett steg i rätt riktning

    Migrationsminister Johan Forssell (M) har visat vilja att bryta denna destruktiva trend. Hans förslag om en ny lag, ”tolerated stay”, innebär att personer som dömts för grova brott inte längre ska få tillfälliga uppehållstillstånd, välfärdsförmåner eller fri rörlighet. De ska tvingas anmäla sig regelbundet hos polisen och förbjudas att lämna sitt område.

    Det är ett steg i rätt riktning – och det är positivt att Forssell vill göra skillnad. Men det är också en skam att det tagit så här lång tid att inse det självklara: att rättsstaten måste skydda de oskyldiga, inte vårda de skyldiga.

    Sverige måste vakna

    Sverige behöver sluta behandla grova brottslingar som missförstådda stackare. Det handlar inte om medmänsklighet – det handlar om konsekvenslöshet.

    Vi har byggt ett system där rättigheter för de värsta förbrytarna väger tyngre än tryggheten för hederliga människor. Vi har blivit ett land som hellre riskerar fler offer än att utvisa en dömd våldtäktsman.

    Det är inte humanitet – det är självdestruktion.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå

  • Sverige spara 89 miljoner kronor på fångvård i Estland – Pengar som gå till vård och skola. Win win för Sverige.

    Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.

    Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar.
    Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.

    Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.

    Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.

    Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.

    Kostnaden för Sverige

    ’

    Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff.
    Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.

    Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.

    Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.

    Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.

    En effektivare kriminalvård

    Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.

    Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.

    – Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.

    I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.

    Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad:
    – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.

    Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige

    Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.

    – Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.

    Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt:
    – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.

    Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.

    I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet.
    – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.

    Han skrattar och tillägger:
    – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!

    Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.

    Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)

    Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
    ≈ 3 874 kr/dygn
    Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
    ≈ 3 052 kr/dygn
    Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
    ≈ 822 kr/dygn

    Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten. Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.

  • Vänsterpartiet gör Stalin stolt, motarbetar återvandringsbidrag.

    Vänsterpartiet vill stoppa regeringens återvandringsbidrag och i stället använda de 1,4 miljarderna till andra ändamål. Men kritiker menar att partiets motstånd inte handlar om ekonomi – utan om ideologi. När Sverige brottas med växande integrationsproblem väljer Vänsterpartiet återigen att sätta sin marxistiska tradition och symbolpolitik framför verkliga lösningar.

    Tusentals Kirunabor kan inte ha fel – i Gulag kan ingen höra dig skrika. Stöveltrampen från Vänsterpartiet börjar åter höras på städernas gator. Man håller på att sänka Sverige i ett kosmopolitiskt helvete på jorden.

    Vänsterpartiet vill nu helt stoppa återvandringsbidraget – en reform som syftar till att underlätta frivillig återvandring för personer som inte lyckats etablera sig i Sverige. Partiet föreslår att de 1,4 miljarder kronor som regeringen avsatt till detta i stället ska gå till glesbygdskommuner.
    Förslaget låter kanske rimligt vid första anblicken, men bakom det ligger en välbekant ideologisk hållning där statlig styrning och politisk symbolik ofta väger tyngre än praktiska lösningar på konkreta problem.

    Ett återkommande mönster: ideologi framför verklighet

    Vänsterpartiet har länge motsatt sig varje form av åtgärd som skulle kunna minska invandringen till Sverige, oavsett hur liten eller frivillig den är. I partiets värld är migration alltid en tillgång – även när socialtjänst, skola och vård i utsatta kommuner redan går på knäna.
    När partiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou kallar återvandringsbidraget ”dyrt, ineffektivt och meningslöst” är det inte bara en kritik av ett politiskt förslag, utan ett uttryck för partiets principiella motstånd mot alla incitament för återvändande.

    Att staten erbjuder ekonomiskt stöd till dem som frivilligt vill återvända till sina hemländer är inget unikt. Många europeiska länder har liknande program – just för att de kan minska trycket på välfärden och samtidigt hjälpa människor till en nystart i ett land där de faktiskt vill leva.
    Att kalla detta ”kontraproduktivt” är därför mer ett ideologiskt ställningstagande än en realistisk bedömning av situationen.

    Migrationskostnader som ingen vill tala om

    I Sverige har kostnaderna för migration och integration under flera år varit ett känsligt ämne. Kommuner som Borlänge, Filipstad och Malmö har larmat om ansträngda budgetar där försörjningsstöd och språkundervisning utgör en allt större del av utgifterna.
    När Sverigedemokraternas Ludvig Aspling framhåller att återvandringsbidraget är en investering som på sikt kan leda till stora besparingar, finns det sakliga argument bakom påståendet. Om några hundra personer per år frivilligt väljer att återvända, frigörs resurser som kan användas till integration av dem som faktiskt vill stanna.

    Men i stället för att erkänna dessa problem väljer Vänsterpartiet att driva en linje som förnekar dem. I deras värld ska varje individ, oavsett etableringsmöjligheter, förbli i Sverige – även om det varken gynnar individen själv eller samhället.

    Ett arv från en annan tid

    Vänsterpartiets motstånd mot återvandringsbidraget måste också förstås i ljuset av partiets ideologiska historia. Partiet hette tidigare Sveriges kommunistiska parti och hade under flera decennier starka band till Sovjetunionen.

    Under 1900-talet försvarade partiets företrädare ofta den sovjetiska
    regimen, trots att det nu är väldokumenterat att miljoner människor fängslades, deporterades eller dog i Gulag-systemet.

    När Vänsterpartiet i dag motsätter sig en reform som skulle ge människor möjlighet att själva välja återvändande, är det i grunden samma centralistiska tänkande som återkommer: staten vet bäst, individens valfrihet är sekundär.

    Sverige behöver pragmatism, inte ideologisk retorik

    Sverige står inför stora integrationsutmaningar. I detta läge behövs en politik som bygger på resultat, inte på retorik.
    Återvandringsbidraget kommer sannolikt inte att lösa alla problem – men det kan vara ett steg mot en mer hållbar migrationspolitik, där både individens och samhällets behov vägs in.
    Vänsterpartiets reflexmässiga motstånd mot varje sådan reform visar att partiet fortfarande kämpar med sitt marxistiska arv: en ovilja att se verkligheten som den är, när den inte passar den ideologiska bilden.

    Faktaruta: Återvandringsbidraget

    Vad är det?

    Återvandringsbidraget är ett statligt ekonomiskt stöd till personer som frivilligt vill återvända till sitt ursprungsland utanför EU/EES. Syftet är att underlätta återetablering och erbjuda ekonomiskt stöd vid återflyttning.

    Belopp

    Bidraget kan uppgå till upp till 75 000 kronor per person, enligt regeringens förslag.

    Vem kan få det?

    • Personer med uppehållstillstånd i Sverige som frivilligt vill återvandra.
    • Den sökande måste planera att bosätta sig permanent utanför EU/EES.
    • Ansökan görs via Migrationsverket, som prövar rätten till stöd.

    Syfte enligt regeringen

    • Att underlätta frivillig återvandring.
    • Att ge människor möjlighet till en ny start i sitt ursprungsland.
    • Att minska belastningen på kommunernas ekonomi och välfärdssystem.

    Politiska ståndpunkter

    • Regeringen (Tidöpartierna): Förespråkar stödet som ett frivilligt verktyg.
    • Vänsterpartiet: Vill avskaffa bidraget och omfördela pengarna till andra ändamål.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Femtekolonnare Mohamsson (L): Kommer rösta rött till Kristersson om det frisinnade SD ingår i regeringen

    När Liberalernas partiledare femtekolnare Simona Mohamsson i Agenda deklarerade att hon hellre röstar rött än samarbetar med Sverigedemokraterna, förrådde hon inte bara sina väljare – hon avslöjade hela partiets verkliga natur. L, som en gång talade om frihet, individ och ansvar, har förvandlats till en politisk femtekolonn som hellre ger makten till socialisterna än står upp för borgerliga värderingar.

    Det bästa som kan hända Sverige är att Liberalerna inte klarar 4 % efter valnatten 2026. Partiet är berett att släppa fram ett socialistiskt helvete på jorden till regeringen – bara för att hindra Sverigedemokraterna från att få några ministerposter. Åkesson skulle dessutom vara utmärkt som invandringsminister.

    Liberalernas partiledare Femtekolonnare Simona Mohamsson bekräftar nu öppet att hon är beredd att rösta rött mot Ulf Kristersson (M) som statsminister – om Sverigedemokraterna skulle få ingå i regeringen efter nästa val. Uttalandet gjordes i söndagens Agenda och visar ännu en gång hur djupt Liberalerna har sjunkit i sin ideologiska förvirring.

    Partistyrelsen i L fattade redan tidigare i oktober ett enhälligt beslut om att inte släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Beslutet bekräftar det som många svenskar redan insett: Liberalerna har aldrig satt Sveriges bästa i första rummet. Redan under Karl Staaffs tid som statsminister svek partiet nationen, vilket tvingade kungen att kalla till bondetåget för att kunna rusta upp försvaret inför ett stundande världskrig. Att svika landet verkar ligga djupt rotat i Liberalernas DNA.

    I Agenda pressades Femtekolonnare Mohamsson om partiet verkligen tänker rösta rött och därmed aktivt hjälpa Socialdemokraterna tillbaka till makten – om Ulf Kristersson försöker bilda regering tillsammans med SD.

    – Ja, svarar hon utan tvekan.

    Hon hävdar dessutom att hon varit tydlig med denna nya linje:

    – För våra mandat kräver vi att vi ska fortsätta ha det samarbete vi har i dag, som gör Sverige både rikare, tryggare och friare.

    Ett påstående som klingar ihåligt, när verkligheten visar ett land med rekordskatter, eskalerande brottslighet och ett sönderfallande välfärdssystem – resultatet av just det ”samarbete” Mohamsson prisar.

    Beredd att gå till nyval – men inte för Sveriges skull
    På frågan om hon är beredd att driva frågan ända till ett nyval svarar hon:

    – Jo, absolut. Jag har varit tydlig med vilka krav vi har på våra mandat, och det är inte konstigt att alla partier både vill sitta i regering och att alla partier skulle vilja vara statsminister.

    Med andra ord: makt före principer, positioner före landets framtid.

    Femtekolonnare Mohamsson försöker dock tona ned konflikten:

    – Min utgångspunkt är att det här kommer att lösa sig, precis som vi har lyckats lösa det tidigare. Vi har skrivit ett väldigt bra avtal om vilka samhällsproblem som finns, och hur vi ska kunna se till att vända och ta Sverige i en ny riktning. Det gör vi varje dag. Vi har bevisat att vi kan samarbeta tillsammans.

    Men svenska folket ser igenom hyckleriet. Många hoppas nu att Liberalerna inte klarar 4 %-spärren i nästa val. Ett parti som gång på gång visat sig berett att offra nationens intressen för att slicka socialisternas skor, har ingen plats i en demokrati.

    Liberalerna har för länge sedan upphört att vara ett frihetsparti – i dag är de en politisk restprodukt, en femtekolonn i svensk politik, vars enda funktion tycks vara att hålla Sverige fast i det socialistiska träsket..

  • MP vill göra Sverige till ”a cosmopolitan hellscape”

    När Sverige befinner sig i en ekonomiskt svår tid med låg tillväxt, hög inflation och pressade hushåll, väljer Miljöpartiet att driva en politik som riskerar att öka kostnaderna ytterligare. Partiet vill höja drivmedelsskatten, fasa ut kärnkraften och samtidigt göra Sveriges asylpolitik mer generös – en kombination som väcker frågor om både ekonomisk realism och politiskt ansvar.

    Innehållsförteckning

    Miljömuppen är inte som du och jag. I en tid när Sverige var ett tryggt och homogent land satt miljömuppar inlåsta på idiotanstalter som Långbro och Beckomberga. Nu vill de hämnas genom att bestraffa det svenska folket med höga kostnader för bränsle och gör om Sverige till ett ” ”cosmopolitan hellscape”.

    Ekonomisk verklighet möter ideologisk ambition

    Den nuvarande lågkonjunkturen är i stor utsträckning ett arv efter pandemin. Företag kämpar med höga räntor och stigande energipriser, medan hushållen försöker hantera ökade utgifter för mat, el och transporter. I det läget vill Miljöpartiet höja bensinskatten med över två kronor per liter och införa ett system med utsläppsrätter som ytterligare skulle driva upp priset.

    Partiets språkrör Daniel Helldén beskriver det som en nödvändig klimatåtgärd, men effekten riskerar att bli motsatt: dyrare transporter leder till dyrare varor, vilket ökar inflationen och minskar köpkraften. Särskilt landsbygden, där alternativ till bilen ofta saknas, skulle drabbas hårt.

    Kärnkraften – symbolfråga med stora konsekvenser

    Samtidigt vill Miljöpartiet på sikt avveckla kärnkraften, trots att den är fossilfri, stabil och utgör en viktig del av Sveriges energiförsörjning. I folkomröstningen 1980 sa majoriteten av svenska folket ja till kärnkraften – men partiet håller fast vid sitt nej.

    Att minska elproduktionen i ett läge där både industri och hushåll redan påverkas av höga elpriser skulle kunna försvaga Sveriges konkurrenskraft. En minskning av kärnkraften skulle sannolikt kräva ökad import av el från andra länder, ofta producerad med fossila bränslen, vilket paradoxalt nog kan öka utsläppen i stället för att minska dem.

    En generös politik i ett ansträngt samhälle

    Utöver klimat- och energifrågorna vill Miljöpartiet också göra Sveriges redan generösa asylpolitik ännu mer öppen. Sverige tar idag emot extrema mängder asylsökande varje år, finansierat med världens högsta skatter. Detta sker samtidigt som kommuner runt om i landet brottas med underskott, bostadsbrist och ökade sociala spänningar. Till exempel har Stockholms stad misslyckats med att få sin budget i balans. Man betalar för närvarande omkring en miljon kronor i timmen i ränta för lån och har tvingats chockhöja skatterna två gånger under mandatperioden.

    Frågan många ställer är hur dessa politikområden ska finansieras. Kombinationen av högre energikostnader och större offentliga utgifter riskerar att förvärra ett redan pressat budgetläge och försvaga samhällsekonomin ytterligare.

    Förtroende och framtid

    Miljöpartiet ligger sedan länge nära riksdagsspärren och har haft svårt att vinna stöd utanför storstäderna. Tidigare skandaler inom partiet, bland annat i Stockholms stad och region, där företrädare haft kontroversiella kontakter med religiösa organisationer, har inte stärkt förtroendet.

    Att partiet en gång tidigare har åkt ur riksdagen visar hur sårbar dess väljarbas är. Kritiker menar att Miljöpartiet fortfarande saknar förankring i vardagens ekonomiska verklighet, där människor oroar sig mer för elräkningar och matpriser än för symbolpolitiska klimatmål.

    Slutsats

    Miljöpartiets politik utgår från en ideologisk vision om snabb omställning – men i en tid av lågkonjunktur och ekonomisk osäkerhet riskerar den att göra Sverige svagare, inte starkare.

    Att samtidigt försvåra energiförsörjningen, öka skatterna och utöka asylkostnaderna kan framstå som principiellt konsekvent – men knappast som ekonomiskt hållbart. I en verklighet där hushåll och företag redan kämpar för att klara vardagen är frågan om Miljöpartiets linje verkligen möter tidens behov.

  • VRÅLVÄNSTERN – så saboterar gap och skrik demokratin

    Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.

    Innehållsförteckning

    När historien viskar i nutiden

    Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern

    Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.

    Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.

    Ett arv från revolutionens dagar

    Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.

    Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.

    Ett kontroversiellt arv

    Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.

    Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.

    Från revolution till retorik

    Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.

    Demokratins prövning

    Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?

    Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

    Startsida

  • Vänsterpartiets DDR-bostadspolitik gör succé i Stockholm – 15 års väntetid på hyresrätt


    Femtekolonnarna i Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. Med en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privata initiativ – cementerar de krisen snarare än löser den.

    Marxismen struntar i den lilla människan. De är femtekolonnare i sitt DNA, som hetsar massorna bland marginaliserade grupper för att vinna makt – och när de väl får makten fyller V-politikerna sina nummerkonton i Schweiz med svenskarnas skattemedel.

    Innehållsförteckning

    Vänsterpartiets bostadspolitik är ekonomiskt vansinne

    Vänsterpartiet säger sig vilja lösa bostadskrisen. I själva verket vill de återupprepa de misstag som skapade den. I sin artikel i Göteborgs-Posten den 12 oktober 2025 presenterar Nooshi Dadgostar och hennes anhang en politik som luktar 1970-tal – statliga miljardbidrag, kommunalt ägande och förbud mot privat initiativ.

    Miljarder försvinner i fallfärdiga hus

    Partiet vill att staten ska betala 4,5 miljarder kronor per år i byggstöd och att kommunerna ska köpa tillbaka hyresrätter från privata värdar. Men när det testas i verkligheten blir resultatet katastrofalt. I Husby har kommunen slösat bort runt en miljard kronor av skattebetalarnas pengar på att köpa fallfärdiga miljonprogramhus. Husen är i så dåligt skick att de kräver totalrenovering – vilket betyder att hyrorna inte kan sänkas och att ännu mer pengar måste pumpas in för att täcka underhållet.

    Det här är inte social bostadspolitik – det är ekonomiskt självskadebeteende. Istället för att bygga nytt och modernt tar Vänsterpartiet över gamla problem och kallar det för framsteg. Skattepengar som kunde ha gått till nya, energieffektiva bostäder används i stället till att rädda förfallna byggnader som ingen privat aktör längre vill ta i.

    Från tre år till femton – Vänsterpartiets bostadsköer

    Men absolut – Vänsterpartiet har verkligen gjort succé i Stockholm. När Carl Bildt var statsminister fick man som 18-åring vänta omkring tre år på en egen lägenhet. Efter flera år med Vänsterpartiet som ansvarigt för bostadspolitiken är väntetiden på en hyresrätt nu uppemot 15 år – ungefär lika länge som man fick vänta i DDR för att köpa en Trabant.

    Vänsterpartiet har med andra ord levererat äkta DDR-politik till stockholmarna.

    Bygg enklare – inte dyrare

    Vänsterpartiet vägrar erkänna det uppenbara: det är för dyrt att bygga bostäder i Sverige. Regler, krav och byråkrati har drivit upp priserna till orimliga nivåer. Lösningen är inte mer bidrag, utan fler byggmöjligheter och enklare strukturer.

    Trailer parks – en beprövad modell som fungerar

    Ett exempel att ta efter är trailer parks, ett beprövat koncept i USA och Kanada. Där bor miljontals människor i modulhus och flyttbara hem som är billiga att producera – ofta byggda i fabriker utomlands, ibland i Kina – och monterade på plats. De erbjuder ett tryggt, enkelt och prisvärt boende för unga, äldre och låginkomsttagare.

    Ideologi framför verklighet

    Men för Vänsterpartiet är sådana lösningar ideologiskt förbjudna. Hellre ruinerar man kommuner med tomma prestigeprojekt än att tillåta människor att bo i något som inte passar partiets ideologiska mall.

    Vänsterpartiet kallar det ”rättvisa”. I verkligheten är det ren ekonomisk dårskap. Sverige behöver fler bostäder – inte fler socialistiska luftslott.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Så vill Vänsterpartiet sparka undan benen för fattigpensionärerna genom att slopa RUT-avdraget.

    Vänsterpartiets historiska bagage gör sig åter påmint – från 30-talets samröre med Sovjet till 50-talets DC-3-affär. I dag fortsätter partiet att driva politik som enligt kritiker slår hårt mot vanliga svenskar, som när RUT-avdraget hotas i deras senaste skuggbudget. Frågan väcks om det verkligen är klokt att ge ett parti med så mörkt förflutet inflytande över en svensk regering.

    Det var många svenskar som blev avrättade i marxistiska Gulag-läger tack vare Vänsterpartiet.

    Vänsterpartiets mörka historia gör sig ännu en gång påmind. På 30-talet skickades tusentals svenskar till Stalins Sovjet för att dö i Gulag. På 50-talet hjälpte de sina kamrater att skjuta ner en DC-3 och en Catalina, så att tappra svenska män stupade. Då skickade man fattiga människor att dö i marxismens Sovjet, och nu vill man hindra fattigpensionärer – som har byggt Sverige – från att få lite skattereduktion för hjälp i hemmet.

    I stället hänvisar man till dysfunktionella tjänster som drivs av kommunen, där valfriheten är noll. Personalen som ska städa kan knappt svenska, och man plockar bottenskrapet från arbetsmarknaden för att utföra så kallade fixartjänster.

    I Vänsterpartiets skuggbudget för 2026 vill man ta bort RUT-avdraget, så att fattigpensionärer inte längre har råd att anlita städhjälp eller hjälp i trädgården. Ännu en gång visar detta parti sitt fula femtekolonnar-tryne och sitt öppna hat mot det svenska folket.

    Vänsterpartiet har alltid hatat Sverige – partiledaren Werner sålde ut landet för några flaskor sprit till DDR på 70-tale

    För när diktaturens kreatur i Vänsterpartiet styr, då ska alla gå i kommunal förskola, busstrafiken ska drivas av SL och vi ska alla stå i kö. Endast när man har partibok kan man få gå före. En ledare, ett parti och åsikt är motto.

    Det är väldigt anmärkningsvärt om något parti vill släpa in dessa femtekolonnare i en regering. Inte ens under brinnande världskrig fick kommunister vara med och styra Sverige – deras plats var i ett arbetskompani utan vapen i hand. Nu kan dessa maktkåta sossar vara villiga att ge dessa subversiva element till och med ministerposter. Det svenska samhället har tillräckligt med problem med korruption – ska man verkligen låta korrupta politiker få ministerposter bara för att ett litet marginaliserat kommunistparti ska få lite makt?

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Tidöregeringen gör skillnad, inför bidragstak. Parasiter som tär på samhället får lägre bidrag. Du får lägre skatt. WIN WIN!

    Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson får nu igenom sitt länge efterlängtade bidragstak. Reformen ska både öka rättvisan mellan arbetande och bidragsberoende familjer och spara skattepengar, samtidigt som fler motiveras att ta steget in på arbetsmarknaden.

    Den moderata finansministern Elisabeth Svantesson har länge drivit frågan om ett bidragstak – och nu blir det verklighet. Reformen ses av regeringen som en central del i att både stärka integrationen och använda skattepengar mer ansvarsfullt.

    Genom att sätta ett tak minskar socialbidragen för stora barnfamiljer, vilket regeringen menar skapar rättvisa mellan de som arbetar och de som lever på bidrag. Den som får försörjningsstöd måste samtidigt delta i aktiviteter som förbereder för arbetsmarknaden, och en jobbpremie införs för dem som går från bidrag till jobb.

    Kritik har framförts om risk för barnfattigdom, men Svantesson betonar att reformen i grunden handlar om moral, rättvisa och hållbara statsfinanser. – Det är inte rimligt att en familj på bidrag kan få lika mycket som en hårt arbetande granne. Skattepengarna måste användas så att fler kommer i arbete och bidrar, säger den moderata finansministern.

    Faktaruta: 2 vuxna + 8 barn – försörjningsstöd jämfört med lön

    Jämförelsen nedan gäller samma hushåll: 2 vuxna och 8 barn samt en faktisk hyra på 15 000 kr/mån. Skillnaden är om inkomsten kommer från försörjningsstöd eller lön.

    Försörjningsstöd Lön (med 30% skatt)
    Riksnorm: ≈ 33 000 kr
    Hyra: 15 000 kr
    Totalt i handen: 48 000 kr
    Skattefritt – direkt till familjen     		Mål: 48 000 kr netto
    Skatt antagen: 30 %
    Krävd bruttolön: ≈ 68 600 kr
    Samma hushåll, samma hyra

    Obs: Riksnormsbelopp varierar beroende på barnens ålder och uppdateras årligen. Skattejämförelsen bygger på en schablonskatt på 30 %. Verklig skatt påverkas av kommunalskatt, grundavdrag och jobbskatteavdrag.

  • Trump gör skillnad, terroriststämplar Antifa

    Donald Trump vill sätta ner foten mot Antifa – en rörelse som länge beskrivits som samhällsfarlig och subversiv. Med sitt besked om att klassa dem som en terroristorganisation pekar han ut vänsterextremismen som ett hot mot ordning och demokrati, både i USA och i länder som Sverige där liknande grupperingar varit aktiva.

    USA:s president Donald Trump har återigen riktat fokus mot Antifa, den vänsterextrema rörelse som under senare år uppmärksammats för våldsamma aktioner och konfrontationer. I ett uttalande på torsdagen slog Trump fast att han vill klassa Antifa som en större terroristorganisation – ett steg som han menar är nödvändigt för att skydda samhällsordningen.

    Antifa, som är en förkortning av ”anti-fascister”, beskrivs ofta som en löst sammansatt rörelse snarare än en formell organisation. I praktiken består den av nätverk av aktivister som regelbundet dyker upp vid demonstrationer och protester. Officiellt säger sig grupperna stå emot fascism och nazism, men deras metoder har ofta kritiserats för att vara våldsamma, destruktiva och i många fall direkt odemokratiska.

    Trumps besked är ett svar på en växande oro i USA. Antifa har under de senaste åren blivit en central aktör i samband med oroligheter i flera städer, där demonstrationer förvandlats till kravaller och där butiker plundrats, byggnader vandaliserats och poliser attackerats. ”Antifa är sjuk, farlig och en radikal vänsterröra”, skrev Trump på sociala medier, samtidigt som han krävde utredningar av dem som finansierar rörelsen.

    Även i Sverige har Antifa-grupper varit aktiva, framför allt i storstäder. Här har de gjort sig kända för att sabotera politiska möten, angripa meningsmotståndare och använda hot för att tysta kritiker. Säpo har tidigare varnat för våldsbejakande vänsterextremism, där just Antifa-inspirerade grupper spelar en roll.

    Trump får stöd från flera republikanska senatorer, bland andra Bill Cassidy, som menar att Antifa utnyttjar legitima samhällsprotester för att skapa kaos och våld. Redan 2019 lade Cassidy tillsammans med Ted Cruz fram ett förslag om att fördöma rörelsen som en terrororganisation.

    Även om det i nuläget saknas en formell lagstiftning i USA för att klassa inhemska rörelser som terrororganisationer, markerar Trumps besked en tydlig politisk linje: våldsbejakande extremism på vänsterkanten ska tas på lika stort allvar som på högerkanten.

    Frågan är högaktuell också i Sverige, där debatten om extremism ofta koncentreras kring högerextrema grupper, men där vänsterextrema nätverk ofta får mindre uppmärksamhet. Trumps initiativ kan därför ses som en väckarklocka – både för USA och för Europa – om att hotet från Antifa inte får underskattas.

  • Vänsterpartiets röda skuggor – från DDR-gåvor till Claras mejlmygel

    Vänsterpartiet har länge försökt skriva om sitt förflutna och tvätta bort banden till öst. Men nya avslöjanden om Clara Lindbloms mejlmygel i en privat bostadstvist visar att kulturen lever kvar. Från Lars Werners spritbidrag från DDR till dagens maktmissbruk i Stockholm – partiet har gång på gång blandat ihop sina egna intressen med folkets förtroende. Och än i dag vet ingen vilka hemligheter som kan ha läckt till lede fi i öster.

    Innehållsförteckning

    När Clara Lindblom nyligen meddelade att hon lämnar posten som borgarråd i Stockholm presenterades det som en personlig fråga om att ”få mer tid för familjen”. Men bilden som framträder vid en närmare granskning är mörkare: ännu en i raden av Vänsterpartiets toppar som fastnat i ett mönster där privata intressen blandas ihop med politiska maktbefogenheter.

    Clara Lindbloms mejlhot

    Jag tycker det är under all kritik och dessutom djupt oetiskt. För er kännedom kommer kommunfullmäktige i Stockholms stad inom kort dessutom fatta beslut om en ny markanvisningspolicy som gör gällande att skäliga inkomstkrav i fortsättningen kommer vara ett skallkrav för att erhålla markanvisningar från staden.

    Jag kommer säkerställa att denna information och våra mailtråden även kommer bolagets ledning och styrelse till handa.

    Jag utgår ändå ifrån att detta bemötande inte representerar den bild som bolagsledningen vill att gemene man och beslutsfattare ska ha av [maskerat namn]. Om inte annat kommer ni behöva revidera era inkomst- och tillträdeskrav i händelse av att ni vill erhålla markanvisningar i Stockholms stad även efter att kommunfullmäktige fattat beslut om ny markanvisningspolicy.

    Med vänlig hälsning,
    Clara Lindblom

    Bakgrunden är en mejlväxling mellan Lindblom och hennes hyresvärd under 2024. Efter en separation ville hennes ex-partner ta över lägenhetskontraktet, något hyresvärden ifrågasatte med hänvisning till inkomstkrav.

    I stället för att lösa frågan som vilken hyresgäst som helst tog Lindblom till sin politiska makt. I mejlen kritiserade hon bolaget för ”arrogant bemötande” och hotade att föra korrespondensen vidare till styrelsen. Samtidigt hänvisade hon till Stockholms stads kommande markanvisningspolicy – som hon själv hade politiskt inflytande över – och påpekade att bolaget kunde riskera sin framtida tillgång till stadens mark om de inte ändrade sig.

    Att en folkvald borgarråd använder sin position för att vinna privata fördelar i en bostadstvist är inget annat än maktmissbruk. Det är också ett avslöjande exempel på den kultur som länge funnits inom Vänsterpartiet: att använda partiets makt och kontakter för egna syften.

    Werner och DDR – ett beroendeförhållande

    Historien går tillbaka långt innan Clara Lindblom. På 1970-talet hade partiledaren Lars Werner regelbundna kontakter med DDR:s ambassad i Stockholm. Inför sin 40-årsdag 1975 bad han uttryckligen om bidrag till alkohol inför festen – och fick det.

    I efterhand försökte Werner tona ner saken och hävdade att det bara rörde sig om ”ett par lådor öl och några flaskor brännvin”. Men de östtyska protokollen visar på ett förhållande där VPK och dess ledare såg ambassaden som en resurs för mer än bara politiska diskussioner.

    Kamrat Werner informerade om att han tillträder sin [uppgift/tjänst] den 1 juli och på inbjudan av det ungerska partiet kommer att resa till Balatonsjön fram till den 15 juli.
    Samtidigt informerade kamrat Werner om att han den 25 juli firar sin 40-årsdag och han frågade om ambassaden i detta sammanhang skulle kunna ge ett visst stöd (drycker). Detta lovades.

    [underskrift]
    Dr. Kiesewetter
    Ambassadör

    Distribution:

    1. Kamrat Holdt

    Och här väcks de tyngsta frågorna: vad mer än sprit och vänskapsband utbyttes? DDR:s säkerhetstjänst Stasi levde på information. De kartlade, pressade och utnyttjade varje kontakt. Vi vet att Werner träffade dem. Vi vet att han fick förmåner. Men vi vet fortfarande inte om han också delade med sig av känsliga uppgifter om Sverige.

    Det är en demokratins blinda fläck: än i dag är det okänt vilka ”hemligheter” som kan ha hamnat i händerna på lede fi i öster.

    Samma mönster – då som nu

    När man jämför Lars Werners band till DDR med Clara Lindbloms mejlmygel i Stockholm ser man samma underliggande mönster: Vänsterpartiets toppar har återkommande använt sin politiska makt för privata syften, oavsett om det handlat om att tigga sprit från en diktatur eller pressa en hyresvärd i en privat tvist.

    Det är inte enskilda olyckor. Det är en kultur. Ett parti som historiskt satt sina egna lojaliteter och fördelar framför folkets förtroende – och som i nutid fortsätter på samma spår.

    Demokratins fråga

    Clara Lindblom lämnar sitt uppdrag vid kommunfullmäktiges möte den 13 oktober och går vidare till ett nytt jobb utanför politiken. Men frågan kvarstår:

    Hur länge kan Vänsterpartiet låtsas att dess gamla skuggor inte påverkar dagens agerande?

    Från Lars Werners beroende av DDR till Claras mejlhot i Stockholms stadshus är bilden densamma: ett parti där makten alltför lätt blir ett redskap för egen vinning. Och så länge frågetecknen om det förflutna inte rätas ut kommer Vänsterpartiet fortsätta bära på en skugga som aldrig riktigt försvinner.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Dekret ifrån Sossepampen, det är ”rasism” att inte vilja bo ibland mångkultur.

    Föreställ dig att du slitit i åratal för att lämna en sliten tvåa i ett DDR betongkomplex från 70-talet. Du har jobbat, sparat och äntligen lyckats flytta till en villa i ett lugnt, välmående område. Men tro inte för en sekund att du ska få njuta av frukten av ditt slit – nej, för plötsligt knackar storebror Socialdemokraten på dörren och förklarar att ditt område nu ska ”tvångsblandas”.

    Villakvarteren som byggdes för hundra år sedan? Där ska det resas nya miljonprogramskolosser, i bästa DDR-anda. Grattis! Din hårt förvärvade klassresa ska rivas upp för att partiet ska kunna genomföra sitt senaste sociala ingenjörsexperiment.

    Och kritiken mot detta? Den avfärdas förstås som ”rasism”. För vad annars? När argumenten tryter tar sossen fram sitt favoritkort. Du är inte orolig för att dina barns skolor ska förändras eller att din villa ska tappa i värde – nej, du är bara ”rädd för hudfärg”. Så enkelt är det i den socialdemokratiska sagovärlden.

    På senaste kongressen klubbade de alltså igenom sitt nya integrationsprogram. Officiellt handlar det om att ”bryta segregationen”. I praktiken innebär det att staten ska tala om var du ska bo och vilka grannar du ska ha. Du har kämpat för en trygg tillvaro, men Socialdemokraterna tycker tydligen att du behöver lite påtvingad spänning i livet.

    Attenius själv försöker låta lugnande: det är ”frivilligt” och ”långsiktigt”. Jo tjena. Frivilligt – så länge du accepterar att flytta dit staten pekar, annars kan du vinka adjö till bidragen. Långsiktigt – för att det tar tid att bygga om hela Sverige till ett socialt experiment på steroider.

    Så här ser alltså den stora visionen ut: du får gärna arbeta, betala skatt och slita för att skapa ett bättre liv. Men i slutändan är det ändå partiet som avgör vilken granne du får – för de vet ju alltid bäst.

    Kort sagt: kämpa på, gör din klassresa, köp din villa. Men tro inte att du äger ditt eget liv. Socialdemokraterna har redan bestämt att staten gör det åt dig.

  • Marxismen bödlar kan inte hålla sams : Fullt bråk inom kommunistpartiet Vänsterpartiet

    Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
    De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

    Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

    Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

    Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

    Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

    Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

    Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • V vill införa DDR modell i SL trafiken

    SL:s elbuss-satsning hotas av nya rättsprocesser – och notan kan bli 140 miljoner dyrare varje år. Vänsterpartiet vill stoppa upphandlingarna helt och införa statlig busstrafik i DDR-stil, medan Miljöpartiet rycker på axlarna och kallar miljardhaveriet ”normalt”. Under tiden får resenärerna stå och betala priset.

    Vänsterpartiets visionsbild av hur SL:s busstrafik ska fungera i egen regi. På Normannenstraße kan ingen höra dig skrika, när Vänsterpartiets hemliga polis förhör dig för att du har kritiserat folkmordspartiet Vänsterpartiet för levererad usel kollektivtrafik.

    140-miljonerssmäll hotar SL – tvist om bussar kan stoppa elplanerna

    Stockholmarna riskerar att få betala dyrt för bussbråket mellan trafikjättarna.

    När VR vann upphandlingen om nya bussavtal för Järfälla, Upplands-Bro, Södertälje och Nykvarn såg allt ljust ut. Elbussar skulle rulla från 2026 – och SL skulle spara hundratals miljoner.

    Men nu har Nobina, som kör idag, satt stopp. Bolaget har överklagat – och kräver att allt görs om.

    Kostar 140 miljoner extra – varje år
    Överklagandet kan dra ut på tiden. Och då tvingas SL förlänga avtalet med Nobina. Resultatet: fortsatt dieseldrift.

    Enligt Trafikförvaltningen blir det en extra nota på 140 miljoner kronor om året.

    Vänsterpartiet: ”SL borde ta över allt”
    Vänsterpartiet ser situationen som ett bevis på att systemet havererat.
    – Vi måste fråga oss vad vi håller på med. Privatiseringarna fungerar inte, säger Anna Sehlin (V).

    Hon vill att SL själva kör bussarna.

    DDR-modellen – ett varnande exempel
    Men förslaget får hård kritik. Att staten tar över riskerar att bli ett nytt DDR-scenario.

    I det forna Östtyskland körde staten all kollektivtrafik. Resultatet? Kaos, köer, trasiga bussar och usel service.

    Att Stockholm skulle få ”ordning och reda” genom statlig drift är enligt kritikerna en illusion. Det leder istället till byråkrati, högre kostnader och sämre resenärsupplevelse.

    Nobina: ”Upphandlingarna fungerar inte”
    Även Nobina håller med om att systemet är trasigt.
    – Vi vill ha en dialog om framtiden, utan tvister och nödavtal som förstör kollektivtrafiken, säger presschefen David Erixon.

    MP: ”Överklaganden är normalt” – möter kritik
    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) försvarar situationen.
    – Det är mer regel än undantag att stora upphandlingar överklagas. Och vi brukar få rätt, säger han.

    Men svaret väcker ilska. Kritiker menar att Fendert accepterar kaoset som ”normalt”. Varje år som fastnar i domstol kostar skattebetalarna miljoner – och resenärerna får vänta på elbussarna.

    Resenärerna förlorar – politikerna skyller på varandra
    Resultatet blir att stockholmarna får betala notan.

    Vänsterpartiet vill tillbaka till en statlig modell som liknar DDR. Miljöpartiet rycker på axlarna och säger att överklaganden hör till.

    Och under tiden fortsätter miljonrullningen – medan resenärerna får vänta på en modernare och billigare busstrafik

    4 mörka kapitel i Vänsterpartiets historia

    • Kopplingar till Sovjetunionen och DDR Partiet (då Sveriges Kommunistiska Parti/VPK) hade under lång tid stark lojalitet mot Moskva och nära band till DDR. Regimen i Östtyskland försvarades ofta trots omfattande förtryck.
    • Kirunasvenskarna Svenska arbetare som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talen drabbades av utrensningar, tvångsarbete och förföljelser. Partiledningen försvarade länge Sovjet och teg om övergreppen, vilket lämnade Kirunasvenskarna utan stöd.
    • Baltutlämningen 1945–46 Sverige utlämnade över 140 baltiska soldater och officerare till Sovjetunionen. Dåvarande kommunistpartiet stödde utlämningen och drev linjen att följa Sovjets krav—beslut som i efterhand setts som ett moraliskt haveri.
    Denna faktaruta sammanfattar välkända historiska uppgifter om partiets tidigare ställningstaganden.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Stockholms universitet vägra att stå upp för Sverige.

    Stockholms universitet vägrar ta sitt ansvar. När regeringen ger i uppdrag att utveckla medborgarskapsprov för svenska och samhällskunskap väljer universitetets ledning att protestera. Det är ett svek mot svenska folket – och ett hån mot alla som vill bli en del av vårt land på rättvisa villkor.

    Stockholms universitet har tillsammans med Göteborgs universitet fått regeringens uppdrag att utveckla ett nytt medborgarskapsprov i svenska och samhällskunskap. Trots detta visar Stockholms universitet ett starkt motstånd mot uppgiften.

    Rektorn Hans Adolfsson menar att provet är en politisk fråga och att det inte hör hemma inom universitetets verksamhet. Han ifrågasätter både själva uppdraget och den tidsram på ett och ett halvt år som regeringen satt.

    Att universitetet motsätter sig regeringsbeslutet kan ses som ett svek mot svenska folket. Ett medborgarskapsprov syftar till att stärka integrationen och tydliggöra de grundläggande kunskaper som krävs för att bli en del av det svenska samhället. När ett statligt universitet aktivt distanserar sig från detta arbete innebär det att man sätter prestige och interna principer framför samhällsansvar.

    Regeringen har slagit fast att de första delproven ska införas senast den 17 augusti 2026. Migrationsminister Johan Forsell har betonat att universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen och därför är skyldiga att utföra uppdraget. Han påminner också om att liknande prov redan finns i länder som Danmark och Schweiz – vilket gör det än mer anmärkningsvärt att Stockholms universitet tvekar att ta ansvar.

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.

  • Miljöpartiet misslyckas ännu en gång

    Innehållsförteckning

    Tyvärr liberaliserade man sönder det svenska samhället och lade ner idiotanstalterna Långbro och Beckomberga, där det fanns hjälp att få för femfemmorna i Miljöpartiet. I dag sitter dessa kakistokrater och kör Sverige i botten.

    MP:s oförmåga att styra

    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är ännu ett bevis på Miljöpartiets oförmåga att styra. Var de än tar i något blir resultatet högre kostnader, försämrad service och fler problem för vanligt folk. Vi såg det i skolpolitiken under Fridolin – ett haveri av historiska mått. Samma parti ville en gång stänga ner kärnkraften och dra ner Sverige i energimörker. Nu misslyckas de med något så grundläggande som att ordna ett avtal som håller pendeltågen rullande.

    Nödavtal som räddningsplanka

    I stället väljer man att skriva ännu ett nödavtal – ett erkännande av att man inte klarar att styra. Ett ineffektivt statligt bolag, SJ, får fortsätta köra trafiken till överpris, medan skattebetalarna får stå för notan. Den fria marknaden, som bevisligen kan leverera bättre och billigare, hålls utanför.

    Upphandling i botten

    SL:s plan är nu att låta SJ köra pendeltågen till mars 2028. Officiellt sägs det vara för att undvika störningar, men sanningen är att MP-styret kört upphandlingen i botten. När man försökte hitta en ny operatör hoppade nästan alla av, kvar stod ett enda anbud – och processen avbröts.

    Dyrare drift under SJ

    Sedan MTR lämnade våren 2023 har SJ fått köra på ett nödavtal som kostar mellan 500 miljoner och 1 miljard kronor mer per år. De pengarna kunde ha använts för att förbättra trafiken, inte för att täcka upp för politisk inkompetens.

    Hemliga siffror och brist på transparens

    Nu talas det om att pressa ner SJ:s vinstpåslag, men hur mycket det sparar är hemligstämplat. Transparens saknas, ansvar saknas – det enda som finns är en strategi att skjuta problemen framför sig.

    SD:s krav på ansvar

    Här är det Sverigedemokraterna som står upp för långsiktiga lösningar. SD:s Samuel Stephan har helt rätt när han påpekar att pendeltågstrafiken behöver stabila, hållbara avtal och en ledning som vågar ta ansvar. Att gång på gång skriva nya nödavtal är inget annat än ett bevis på att MP:s styrning är ett misslyckande.

    Beslutet närmar sig

    Beslutet tas den 26 augusti. Förhandlingar med SJ pågår – ironiskt nog samma SJ som tidigare tackade nej till att delta i upphandlingen på grund av för stora ekonomiska risker. Det säger allt om vilket förtroende Miljöpartiets trafikpolitik åtnjuter.

    Faktafönster: Miljöpartiets skandaler & interna kriser (2015–2025)

    Nedan följer en tidslinje med uppmärksammade händelser och kontroverser kopplade till Miljöpartiet under de senaste ~30 åren.

    År Händelse & beskrivning
    2016 Mehmet Kaplan avgår som bostadsminister – kritik efter uppgifter om kopplingar/umgänge med högerextrema turkiska grupper (bl.a. Grå vargarna) och kontroversiella uttalanden ledde till avgång i april 2016.
    2016 Yasri Khan lämnar politiken – drog tillbaka sin kandidatur efter hård kritik i den s.k. handskakningsdebatten (vägran att ta kvinnor i hand).
    2014–2016 Åsa Romson-kontroverser – uppmärksammad för förbjuden båtbottenfärg och för ett omstritt uttalande där 11 september kallades ”olyckor”; lämnade senare uppdrag som språkrör och minister 2016.
    2016 Kris & medietryck – partiets krishantering granskades; uppgifter om försök att påverka public service väckte kritik mot ledningen.
    2017–2019 Interna strider & talespersonstvister – återkommande konflikter om roller, inriktning och strategi under tiden i/kring regeringsmakten.
    2023–2024 Ledarskapsdebatter och organisationskritik – rapporterade motsättningar inför/efter kongresser om språkrörsval, organisation och partiets vägval.
    2025 Stenevi-krisen – diskussioner om tystnadskultur, maktstrider och arbetsmiljö i partiet; avgångar och krav på förändringar.

    Obs: Listan är ett urval av nationellt uppmärksammade händelser. För en längre tabell (även lokala skandaler) kan jag lägga till fler rader med datum, namn och korta sammanfattningar.

  • Sverige – världens öppna soptunna

    Innehållsförteckning

    Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.

    Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.

    PUT till vem som helst

    I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.

    Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen

    Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.

    Svenskarna betalar – med tryggheten

    Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.

    Vi har redan burit världen på våra axlar

    Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.

    Politikens största landsförräderi

    De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.

  • Fröken Proppmätt ”Moska(ssu)” vill att Sverige att lämna NATO.


    Tack vare den republikanske presidenten Ronald Reagan lyckades Moskva aldrig ockupera Sverige – och just därför kunde fröken proppmätt ens sätta sin fot här. Hon slapp växa upp i ett land där sovjetiska T-34:or rullade på gatorna och där Röda arméns soldater rutinmässigt våldtog den kvinnliga befolkningen under tvång och terror.


    SSU vill att Sverige lämnar Nato, ett år efter att medlemskapet trädde i kraft. Den nyvalda ordföranden Moska Hassas hänvisar till bristande tillit till USA, särskilt om Donald Trump åter blir president. I stället vill SSU se ett fördjupat EU-samarbete kring försvaret.
    Socialdemokraternas regeringsskifte i Natofrågan kom efter Rysslands invasion av Ukraina 2022, men SSU har hela tiden varit kritiska. På helgens kongress beslutade förbundet att aktivt arbeta för ett svenskt Nato-utträde.
    Muf:s ordförande Douglas Thor kritiserar SSU:s linje kraftigt och menar att den gynnar Putin. Han kallar Nato ”Europas bästa skydd” och ifrågasätter SSU:s verklighetsuppfattning.Te

    Texten ni ser ovan är från en debattartikel i någon liberal kvällstidning. Det är intressant – fröken Proppmätt, som ursprungligen kommer från Afghanistan, har blivit inkvoterad som SSU-ordförande. SSU-ordförandeposten har historiskt varit en rak väg in till fina ministerposter i svenska regeringar.

     Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

    Per Albin Hanssons beredskapstal hölls 27 augusti 1939 klockan 13.45

    Här ser vi faran med att låta utomnordiska migranter få makt i Sverige – de saknar historisk förankring. Fröken Proppmätt har inte haft någon äldre släkting som kunnat förklara för henne att Sveriges beredskap inte var särskilt god – något till och med socialdemokraterna bedyrade dyrt och hederligt i ett tal 1939.

    Moder Svea fick till slut dra ner trosorna så att herr Adolf kunde köra in den bakvägen sommaren 1940, när tyska trupptransporter tilläts passera genom Sverige till Norge.

    Sedan vill Fröken Proppmätt villkora NATO-medlemskapet så att vi bara ska vara medlemmar när det inte är en republikansk president i Vita huset.

    Vad fröken Proppmätt glömmer är att det var tack vare en republikansk president – Ronald Reagan – som hon kunde komma till Sverige som lyxflykting och få stekta sparvar serverade direkt i munnen. De har uppenbarligen smakat gott, med tanke på att hennes BMI verkar vara högre än hennes IQ.

    Ronald Reagan fick Gorbatjov att riva Berlinmuren, vilket ledde till en period av avspänning – ända fram till Rysslands invasion av Ukraina.

    Det är sorgligt att se att sådana sinnesslöa vrak som fröken Proppmätt kan få höga politiska poster. Sedan pratar samma parti om populism. Är inte detta populism – att välja en sådan kakistokrat som ordförande?

    Socialdemokraterna har varit drivande i nedrustningen av det svenska försvaret i alla tider. Den enda socialdemokratiske statsminister som har drivit en vettig politik var Tage Erlander. Efter att Erlander lämnade tillbaka pennorna till statsverket, har Socialdemokraterna inte gjort mycket rätt vad gäller försvarspolitik.

    Fakta: Hur Ronald Reagan bidrog till Berlinmurens fall

    • Vem? Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989.
    • Motparten? Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.
    • Bakgrund: Berlinmuren byggdes 1961 av Östtyskland för att stoppa flykt från öst till väst. Den blev en symbol för kalla kriget och Sovjetunionens förtryck.
    • Politisk linje: Reagan kallade Sovjet för ”ondskans imperium” och ökade USA:s militärbudget kraftigt för att sätta press på Sovjet.
    • Berömt tal: Den 12 juni 1987 höll Reagan ett tal vid Brandenburger Tor i Västberlin:
      “Mr. Gorbachev, tear down this wall!”
    • Resultat:
      • Gorbatjovs reformer (glasnost & perestrojka) ökade trycket inifrån.
      • Reagans politik stärkte oppositionen i östblocket.
      • Berlinmuren föll den 9 november 1989 efter folkets massiva protester.
    • Sammanfattning: Reagan bidrog genom militärt tryck, tydlig ideologisk linje och stöd till förändringskrafter i öst.